Till flaggbrännare – hög som låg

Innan du bränner din egen flagga, fråga dig själv: vore du också redo att se allt vad den erinrar om flamma upp och slockna ut med lågornas eftermäle? Sant är att döda ting varken vet av smärta eller sorg. Men avsaknaden av vad just denna tygbit åminner oss skulle nog ha sitt att säga.

Fundera en stund. På brännvärdet av tvåhundraårig fred. Eller välståndet som ryker. Hur luktar den utsträckta handen förkolnad? Som görligen föranledde att kanske du, någon du känner eller inte känner gavs fristad på dessa marker? Fundera på det du fick ärva. Av andra – som strävat och förvaltat före dig.

Slå en blick på det du faktiskt givits. Betänk vad av detta som ännu funnes i din hand, finge tingen och dess ordning brinna såsom du vaggad till lulz finner muntert.

Skänk friheten en tanke – den som medger att du kan tänka, tycka, tro, tala och elda i relativ frihet. Den förutan vilken ditt tilltänkta dåd torde rendera dig kännbara konsekvenser. Du lever i ett land där du kan skända din egen och andras flagga, och det utan att riskera huvudets skiljande så mycket som en hårsmån från resten av kroppen.

Innan du förväxlar din förmåga att traktera tändstickor med mod, minns att det är en öppen port du sparkar in – skapad att vara mjuk och följsam, ständigt på glänt. Och framförallt: den sparkar inte tillbaks. En ynnest som för övrigt inte garanteras av alla portar som smädats.

Innan du bränner din flagga, försäkra dig om att allt det här, och mycket annat, är sådant du klarar dig utan. Samt inte behöver ha vett att känna tacksamhet inför. Försäkra dig om att inget betyder något och att allt i slutänden är försumligt. Även, eller kanske isynnerhet, figuren i spegeln.

/Leo

Annonser

Hur du utvinner martyrsyra

1. Leta upp största möjligaste myrstack, full av vad du betraktar som småkryp.

2. Peta runt med en pinne. Se till att jaga igång så många som möjligt. Flina åt hur roliga myrorna ser ut när de blir syrak.

3. La det stinge, la det rock ‘n’ roll! Stå pansarpall i fem minuter, fly sen under spektakulära former.

4. Väl åter i skyddad verkstad, fotografera de små röda prickarna.

5. Mecka ihop kollage. Välj ut kontrastrika, välbeskurna närbilder.  Inte för hög upplösning. Note to self: Diskreta kompressionsefterlämningar andas autencitet. Be a Jpg-Jedi!

6. Lägg ut på sociala medier. Kontextuppslag: ”Så här ser ens armar ut efter att en sa ifrån till skorpionen om att dess existens begränsar ens livsrum. Då skickade den sin myrsvans på en.”

7. Mottag massornas masspsympati.

8. Kräv krafttag mot vidriga hetsmyror. Eller hetsiga vidmyror. Eller nåt.

9. Ah, glömde nästan… Hashtag KrossaSkorpionismen.

10. Serveras tillsammans med riktigt mustig känslosås eller som smaksättare åt tidningsanka.

Bon apeskit!

/Leo

Först, det sista

Varför börja från början när man kan börja med slutet? Eller, nja… nästan. En dryg handfull Game of Thrones-avsnitt har vänner och bekanta allt lyckats tuta i en genom åren. Nu råkade jag se ännu ett avsnitt. Det sista, skulle det visa sig. Finalen. Alla förväntningars ändhållplats. Och det är inget jag ångrar. Tvärtom kan jag rekommendera även den som aldrig tänkt beta sig igenom serien att se just detta. För det ger något väsentligt att bära med sig efteråt.

Först en kort dementi:
Det är inte på grund av ringaktan eller snobberi som jag valt bort GoT. Det är en fråga om tidsinsats ställd i förhållande till upplevelse. Serien är på alla vis välgjord. Men fantasyberättelser i långbänk – må de vara skrivna eller filmatiserade – med ymnigt av vad jag kallar stoppning, dvs alla de där bi-karaktärerna och intrigerna som ska rotera femtio ärevarv innan huvudspåren kommer nånvart, äter mer i form av tid än de ger i upplevelse. Sen gör ju den där lilla detaljen med att man varken har tv eller tillräcklig bandbredd sitt därtill.

Nåväl! Av förklarliga skäl saknar jag djupare insikt i karaktärsgalleriets mer intima detaljer. Jag kan således inte säga hurpass väl det som utspelade sig i denna avslutning står sig gentemot vad som tidigare etablerats. Skulle karaktär X eller Y göra Z, eller är det helt otänkbart? Jag vet inte. Det får du som följt serien veta själv. Varning således för antaganden.

Introduktion. Sakta. En förödd stad. En drottning – Daenerys – som håller segertal… Makabra undertoner, men egentligen inget nytt under solen. Men sen kom det! Det var i nån sorts kombinerad fängelsehåla och supförråd, i vilken en småväxt herre vid namn Tyrion kommit att förvaras inför stundande separation av huvud från kropp (efter olydnad gentemot sin härskarinna Daenerys). Han besöks av en annan karaktär – Jon.

Det var här jag förstod jag att något väsentligt var på gång. Talet Tyrion består Jon med är ett skov av självrannsakan. Oskyldiga civila, en hel stad, har bränts och hackats till döds. Och alla tecken har funnits där – att det var dithän det var på väg. Men envar valde att se åt andra hållet, Tyrion själv inkluderad. För dittills hade ju de brända och avrättade blott haft ont uppsåt. Varpå ändamålen oemotsagda fått helga varje tillgripligt medel. Jon lyssnar, men slår ifrån sig.

Värt att notera är att Tyrions tal till del tycks bära på parafraser av en välkänd dikt, vilken brukar citeras under allvarsamma former i egenskap av åminnelse om mänsklighetens grymheter. Frågan är om inte detta i själva verket var riktat ut mot fjärde dimensionen; att det egentligen är tittaren som Tyrion tilltalar direkt?

När jag kom till scenen då Daenerys först vidrör tronen med alla svärden gick det inte att undvika att dra paralleller till Frodo. Närmare bestämt då han i Domedagsbergets inre slutligen faller till föga för sin egen skuggsida och påtager sig ringen. Sekunder senare – då hon amuserar kring hur ynka tronen framstår jämfört med hur hon som liten flicka föreställde sig den – är det en annan Sagan om ringen-karaktär jag kommer att tänka på.

Följande dialog ( här förkortad) mellan Daenerys och Jon är intressant. (Den speglar också vissa väl valda nyckelrepliker ur föregående):

J: ”Jag såg dem avrätta fångarna. De sa att det var på din order.”

D: ”Det var nödvändigt. De gick fiendens ärenden.”

J:”Du kunde ha förlåtit… Du kunde ha förlåtit dem allihop, fått dem att inse att de begått ett misstag.”

D: ”Vi kan inte gömma oss bakom små gester av barmhärtighet. Världen vi behöver byggs inte av män lojala gentemot den värld vi hade.”

J: ”Den värld vi behöver är en värld av barmhärtighet.”

D: ”Och så kommer det att bli. Jag förstår att det inte är lätt att föreställa sig något som aldrig funnits förut – en god värld.”

J: ”Hur vet du? Hur kan du veta att den blir god?

D: ”För jag vet vad som är gott. Och det vet du också. Det har du alltid vetat.”

J: ”Vadan alla andra? Som också menar att de vet vad som är gott?”

D: ”De får inte välja… Så följ mig. Låt oss bygga den nya världen tillsammans.”

Det är såhär jag föreställer mig att Boromir skulle ha resonerat, finge han ringen i sin ägo. Därför dög han heller inte till ringbärare. Det gör närmare bestämt ingen människa alls, kom Tolkien fram till. Ty människan förförs så lätt av den bedrägliga lockelsen som utsikten av total makt bär med sig. Jag instämmer.

Jon inser, till sin förtvivlan, att Tyrion haft rätt. Daenerys är ingalunda klar med att banka godhet i westerosarna. ”Med denna makt i min hand kan jag göra gott. Men för att så ska kunna ske måste allt ont bort. Och allt som står mellan mig och makten är…”, säger hon inte rakt ut. Men resonerar i andemeningen. Och Daenerys är förlorad, nu bliven ett med samma mörker som skulle ha slukat Frodo ifall inte eventualiteternas skugga – Gollum – hunnit överfalla honom, stjäla ringen och i sin besatthet falla ner mot lågorna, sålunda befriande honom från att inifrån förtäras på samma vis.

Btw, Daenerys drake smälter ner ri… tronen.

Jag förstår att det här väl kanske inte var vad inbitna åhörare förväntat sig av sagan. (Jag menar, efter åtta säsonger hade en annan också velat se drakladyn rensa pipan på hela rasket och åka jättödla in i solnedgången.) Men helt oväntat var det inte, ens för en småströtittare som undertecknad.

Jag drar mig till minnes ett annat avsnitt jag såg, i vilket samma Daenerys (inför Tyrion, om jag inte är helt fel på det) förklarar hur hon betraktar tronspelet. Hon beskriver det som ett hjul, inom vilket ätterna innehar den metaforiska rollen av ekrar. Hjulet kör över folk och orsakar lidande hur än det rullar fram. ”Jag tänker inte stoppa hjulet, jag tänker krossa det”, uppger hon med emfas. En god föresats, kan jag tänka. Men också… grandios. Och därigenom inte helt riskfri.

Detta säger mig att hon har en kamp mellan ljus och mörker att trampolinera inom sig. Och utgången av sådan balansgång är sällan självklar, vilket exempelvis tragedier som den av Anakin Skywalker i Star Wars söker varna oss för. (Skillnaden ligger kanske i att envar som satte sig att se prequel-trilogin redan från början hade klart för sig vilken hjälm den karln ämnade ända upp bakom…)

Hursomhaver är ”…jag tänker krossa det”, inget annat än en förebådan om vart Daenerys är på väg. Fast vid den punkten i berättelsen var publiken – du – precis som Tyrion och alla andra, såpass övertygade om att det var på rätta vägar man trampade att stråket av arrogans förbisågs.

Den som saknar kontakt med (och därmed också uppsikt över) det ofantliga mörker som ryms i det egna människohjärtat, och tvärtom fögafallit till sådan grad att den betraktar sig själv som ofelbart god nog att i ett knäpp byta ut hela samhällsordningar är livsfarlig. Fullständigt, spritt språngande livsfarlig!!! Följarna, inte långt efter. Det som läpparna bekänner i termer om rättvisa blir så lätt blodshämnd. Hjulet som krossades ersätts av ett nytt. För att det krossade hårdare. Och för att dess namn var obefläckat då det sattes i rullning.

Här i den verkliga världen slår det mig ibland… Att lite för många förtjusas av (eller i varje fall känner sig hågade att acceptera) premissen om en Stark Ledare under parollen God Person. Som sveper in och gör rent hus – inte bara med Den Onde i egen låg person, utan alla man tycker är hans anhängare. Eller rentav hela systemet som antas ha bringat Den Onde till makten? Samt att allt är acceptabelt i kampen för Den Goda Saken. Och att visst spill, det vill säga oskyldiga som hamnar emellan, får man räkna med. Därför var det här kanske en sensmoral som tiden behövde?

Daenerys är, vad jag förstår, berättelsens mest utmärkande protagonist. Trogna tittare har följt henne år för år – lärt känna hennes drivkrafter, delat hennes tankar och öden. Månne var hon just därför också den perfekta farkosten att förmedla detta budskap medelst. Tittarna som identifierat sig med henne ser inte bara en karaktär fördärvas framför ögonen, utan görs själva delaktiga. Vilket nog leder till att många söker värja sig. För det gör ont.

Det är inte varje dag man skänkes så omedelbar klarhet i hur skör och ändå sammanflätad linjen mellan gott och ont egentligen är. Samt hur lätt en människa med gott uppsåt fördärvas. Och att denna människa lika gärna kan vara en själv.

Berättelsens avslutande, sordinerade scener förmedlar en relaterad sensmoral. Där den stora vändningen och euforin förväntades fanns blott dova toner, illustrerande sorg, förlust och en värld som söker gå vidare. Inte för att, utan trots att. Det är sant att vapenskrammel stundom kan vara nödvändigt. Med det kommer med ett pris. Som alla får betala. Delaktig eller ej. Vinnare eller förlorare – alla förlorar de.

Kanske var det detta som Game of Thrones främst var menat att vidareföra. Och det på bästa sändningstid. Så att miljontals tittare kan få bära det med sig detta väsentliga efteråt.

Kudos för gott berättarhantverk!

/Leo

RELATERAT:
Flavamal X

Det man inte vet…

Om du saknar något, men inte riktigt vet vad du saknar, än mindre var du ska börja leta efter det du inte vet att du saknar… Var börjar du? I vilken ände? Var? Hur?

Har du tur råkar ingivelsen föra dig till en plats du förvisso känner, men där du främst någonstans inom dig vet att det ordlösa över tid kan få ta form. Kanske hamnade du där i ett helt annat ärende. Något trivialt? Eller bara för att? Men så dök den upp framför dig. En labyrint – till synes oändlig. Du tänker kanske inte på det just då, och det är väl kanske bäst. Men du har en resa, ett slagfält, ett uppdrag framför dig – livslångt till sin natur. Och vid färdvägens början, en klok hand med väl valda visdomskorn till din hjälp.

Labyrinten kallas bibliotek. Och din personlige Ciceron, eller Obi-Wan Kenobi, bär titeln bibliotekarie. You’re not in Kansas anymore.

Det lågmälda råder. Av naturliga skäl, för den allmänna läsrons skull. Men det vilar också något ceremoniellt över stillheten. ”Stig fram, färdvägar! Led och visa”, tycks den viska. Och du känner med ens hur alla trådar som rycker i dig förlorar sitt grepp.

Bibliotek är platsen bortom all kommers. Där är du varken kund eller konsument eller valboskap. Där är du individ. Människa. Sökare. Protagonist… Börd eller sekiner köper dig inget företräde. Var du hamnar på din resa är upp till vad du besitter i driv och uthållighet. Samt den kloka vägvisarens halt. Ja, bland hyllorna blir du inte bara varse vad det var du saknade. Utan udden av vidden av vad du faktiskt alltjämt saknar. Men du är inte längre hjälplös, vilket är det väsentliga. Du är protagonisten i ditt eget livsuppdrag: att förbättra dig själv, att kunskapa dig fram och i förlängningen kunna bidra till en mer fulländad helhet åt vad civilisation du nu råkar vara del utav.

Man skulle kunna tro att en sådan plats vore omhuldad nog för att intet klåfinger i dess närhet torde ha att skaffa. Ingen vill väl bli sin kunskapandenyckel fattigare? Eller? Tänk igen!

När Bestämmeriets nypor, i kroniskt infall av försumlighet, hanterat vårt gemensamma med sådant oförstånd att luckorna tarvar omedelbar lappning, då följer paniktriaget. Det som då inte skriker med sin annalkande frånvaro, utan sitter tyst på ruvande visdom, går att ljudlöst nacka. Så stänger öppettiderna. Den kloke vägvisarens lampa lyser med tilltagande frånvaro. Var tar du då vägen?

”Men jag har har ju min iPotta! Med processor på 10 gigahutt, minne som en flaska strohRAM och busshastighet högre än lokaltrafiken! Och tummen har jag minsann spottat ut, vi suger på appar nuförtiden!”, kanske du invänder. Och jag förebrår dig inte. För du ser…

När de sparat bort ditt bibliotek kommer du att sakna. Men du vet inte riktigt vad det är du saknar. Den som stängde din färdväg tog något ifrån dig – något du ej längre kan sätta ord på. Hur mycket kunskap du än tror dig kunna klicka fram… så uteblir kunskapandet. Och om vidden av denna förlust har du, vid det laget, ingen susning.

Vem motar Gmork i dörren när han kommer för att härja sönder läsron? Vem står upp för någonting när Ingentinget kommer för att effektivisera bort allting? Vem drar lansen för fantasi, upplevelse, kunskapande, lärdomar, bildning, sanning, fakta, minnen, historia, drömmar, gärningar och utveckling? Finns du, höj din röst. När de sparat bort ditt bibliotek är risken stor att orden gäckar dig.

Det man inte vet har man heller inte ont av, brukar det sägas. Men visst ovetande ömmar. På det där vaga, svårdiagnosticerade viset. Djupt därinne.

/Leo

Läs av rummet innan du går i taket

På förekommen anledning…

Hörni, när pressen frontar nån utstuderad provokatös som koketterar med sin hippa likgiltighet kan det vid vedersakan vara viss idé att hellre ta en skärmbild eller citera än att sprida länken rakt av. Visst, någon satte upp ett apskaft. Men man behöver ju inte ge det bananer för besväret. Såattsäga.

Jag kommer att tänka på det här emellanåt. Nu senast efter att kvällspressen kablade ut ett stycke särdeles raljant smörja, titulerad: ”Därför väljer jag att skratta när 115.000 män rasar mot bensinpriset”. Artikeln i sig tillför inget nytt under solen. Som väntat är det en mellan raderna skickligt inflikad nidvisa tillägnad landsbygden och dess befolkning. Krönt av ”det är inte en mänsklig rättighet att leva på landet” – det vill säga ännu en variant av ”svälj skattesatsen eller flytta”. Den har vi hört förr.

Jag tar det här som exempel eftersom det råkade vara såpass flagrant, men principen som följer gäller överlag. Media kör dessa vredesbeten med jämna mellanrum. Det ligger en tanke bakom. Vilket bör hållas i åtanke. När det reageras.

Här är varför:

Att provokatösen tycker som hon tycker kan jag tycka är mindre trevligt. Men alla har vi vi våra åsikter, trevliga eller ej. Hon är hursomahver blott en tyckare, inte makthavare. Det intressanta ligger däremot i att en kvällstidning finner för gott att publicera eländet samt hur sagda elände förpackats. Rubriken ger en ledtråd till vad det här egentligen handlar om. Notera: ”…när 115.000 män…” There you have it! Att skenande drivmedelskostnader slår mot envar på lands/glesbygd, oavsett hur man råkar se ut i byxan, spelar ingen roll. För poängterandet av just män fyller en avgörande funktion.

Syftet är att söka trissa igång arbetarklassens män. Vanliga knegare, med andra ord. Knegare som saknar den där kyliga distansen man tydligen får av att nöta databänk på redaktioner. Knegare som kanske inte direkt väger orden på guldvåg när de ger replik.

Och det funkar. För många reagerar, och det med all rätta. MEN… Vad de samtidigt gör är sprider länken. Och ragglar således rätt in i apskaftet. Som sedermera kan gå skrattande hela vägen till bananlådan.

Inte sällan anar jag ett modus involverande flera faser och flera aktörer, kliande varandras ryggar. Först: Provokatösen raljerar. Inkassera klick, invänta (mindre verserad) reaktion. Nästa: Tv. Morgonsoffan. ”All hets och hat som journalister får ta emot VARJE DAAAG…” Steg 3: Tidningsredaktionen igen. Artikelserie om Tonen, populismen etc. Med väl valda associationer till namn, regimer och sammanhang man vet att gemene läsare reagerar negativt på. Och av bara farten råkar man dra heder, ära och tänder ur en välgrundad folklig frustrationsyttring. Grattis!

Vad är de då ute efter? För medias del: trafik. Samt möjligheten att kunna få agera centralnav för debatten, vilket hjälper dem att hålla sig relevanta (i en uppkopplad värld där Jönssons Fantastiska Dagblad mer eller mindre flåsar dem i statistikstaplarna). För provokatösen personligen? Enkelt! Följ kedjan: uppmärksamhet -> clout -> socialt kapital.

Slugt, men välsmort recept. På det här viset får de människor som de spottar på att själva betala för loskan. Vilket tål att tänkas på innan man automatiskt sprider deras länkar.

Relaterat:
Stockholm eller Stakholmen – två verkligheter i samma Sverige
Recept på tidningsanka
Gemeniter vs Sär Skrivare – en klasskamp i skrift

Missförstå mig rätt nu
Ignoranta haranger likt de i exemplet ovan bör inte få stå oemotsagda. Själva exponeringen i sig fyller en funktion – främst i det att folk får klart för sig vad det är för personer och utgivare de har att göra med. Men tycker du som jag, nämligen att det här är ett ganska sunkigt sätt att slå mynt av helt vanliga människors välgrundade frustration, skulle jag föreslå dig att sluta springa deras ärenden. Genom att inte direktlänka, utan istället vid behov skärmdumpa eller bara citera, går det att föra debatt utan att samtidigt bjuda cynikerna sitt fulla lystmäte.

Läs av rummet innan du går i taket, som jag brukar säga. Fast tjänligare vore kanske: Läs av rummet. Så att du vet hur du lämpligast kan gå i taket. Annars riskerar du hamna där. Framför apskaftet. Med bjudbanan i hand.

Bonustips: Behöver du läsa vredesbeten i avsikt att kunna kommentera, och det utan att för den sakens skull bjuda skaftet på klick, sök på Unvis.

/Leo

Den tunna civiliserade linjen

Tror många missat poängen med parlamentarisk demokrati. Det är ingen välregisserad utställningslokal där man skyltar aktuella Overtonfönster. Utan en samlingsplats för alla gluggar att träffas på och göra upp. Med ord istället för med vapen.

Tror också att många kommit att ringakta funktionen av yttrande- och åsiktsfrihet. Glöm icke bort sambandskedjan – hur ordet formar tanke och hur tanke danar mänsklighet. De du tagit ordet ifrån kommer du aldrig kunna resonera med. Ty de vet blott av tillhygget i handen. Varefter det omänskliga följer.

 

/Leo

Vådaförskott

Det går storkonsumenter av Alvedon längs gatan. De vet det bara inte själva än. Hundra och åter hundra karensdagar i vardande passerar förbi, med sina små VABbar i släptåg. Attjo och Prosit skakar hand; utbyter picornaflöjt mot aktiv coli. Nån svininfluencer maskerar sin presens konjunktivitis bak svarta solglas, lika märkesäkta som blånaden på skylda halvan av ändalykten.

Kön till vårdcentralen börjar här – mitt på trottoaren, i Stora Människobyns myller. Den har inte formerat sig än. Men inkubationen tickar lika makligt som obevekligt ner mot snuvelsehorisonten. Tre-fyra dagar, typ? Fem max. På magtröja följer mancold, sinomledes spriden likt evangelium på det antroposofkalas som i folkmun kallas förskola. Sen blir det gråt, böl och utebliven inkomst. Grattis!

Till viss del har ni min sympati, till viss del inte. För ni visste, och det vet ni. Men carpe diem, som det heter i bostadsrättsföreningarna. Eller dess motsvarighet i hyreskåken: Yolo! Ni kunde blott ej låta bli att ta förskott. På värmen. Samt allt vad med den följer. Blåsippan ute i backarna står var ingen större radiohit i Stora Människobyn, det vågar jag sätta min gasmask på. Folk är ju svaga för förskott. Oavsett ammunition. Leverans ej nödvändigtvis inkluderad.

Apotekarn gnuggar nävarna. För honom stundar av allt att döma sötebrödsdagar. Visst kränger han bot ibland. Men det är ur bikt och symptom som själva profiten låter sig förskaffas. Just nu medelst piller och näsdroppar. Dröjer värmen kvar blir det omsider lax, och där har han fyllt lagren förutseendevis. Mataffären nästgårds må saluföra laxen både rökt och gravad. Själv vet han vad som gäller. Microlax.

Ja, för kring väderleken – förblir den blott vid glödande vigör – tas det ånyo förskott, om än i nästa led och då ej längre i magtröjor. Utan i magknip. Med sådant följer skråöverskridande affärspotential. Ty allteftersom kalendern fladdrar förbi snabbar flanören på sina steg, växel för växel, tills kliven faller ut i vild, ångestladdad apokalypso. Från apotekarns kräm till krämarens salvelse, i bedjan invid fötterna på tillförordnad gyllene kalv. Ja, se så det kan gå. Nästan som om… det gick av sig självt.

Tredagarsfeber idag, klimateriebesvär imorgon. Var försiktig med förskott. De blåser så lätt hål i huvudet, varefter varan köpes utan prut. Allt går att sälja med mördande klimat. Reellt eller tanken därom. Så i Stora Människobyn, gör på bönders vis. Frys in vintern, svettas in sommaren. Så både kropp och knopp kan bestå. Ännu ett år. Eller vad tid som timglaset nu tillstår.

/Leo