Flavamal XXXI

”Finnes trossats, överväg kättarstrof. Eller med andra ord: Inför dogm, utför katt.”

– Leo Flavum

Arvsfondue

Jag har ett för tiden kontroversiellt förslag. Stöp om det uppdrag som givits Allmänna Arvsfonden. Bestå den istället med ett som bättre motsvarar dess namn: Att värna arvet. Från de som kom före oss.

Vår nutid är inte vad den är av en slump. Någonting kom före. Så långt tycks allt självklart. Men vad som emellanåt faller bakom flötet är att detta någonting utgör vårt arv. Samt att detta arv åligger oss – vi som lever och verkar nu – att förvalta. Så att nästkommande generation har en fast punkt att ta språng ifrån – en historia, en tradition, en kultur, en samhörighet. Så ungarna inte behöver stå där, som stjärnögda fån inför tingens natur. Eller ta sin tillvaro i dessa omständigheter för given.

Nog konserverar vi redan, det är så sant. Det kan röra sig om allt från tätbebyggelsens muséer till K-märkta kvartar ute i det vilda, eller vadsom. Ändå händer det att delar av vårt arv, i prioriteringens vindlar, tvingas finna sig i att bli bortblåst – för nuet och den omedelbara tillfredsställelsens lockelse. Ty av nuet är vi naturligen förhäxade. Vi står ju inför dess skrank varje dag.

Ska vi bevara den gamla anrika byggnaden eller hjälpa den på traven att falla till stoft? Så att ur dess aska det må växa små smakliga hyresrätter? Samlar vi de forna orden, bilderna och ljuden i originalhandling? Eller räcker det att låta dem faksimilera sig bland digitalierna därute på världsvida spindelnätet? Frejdar vi de ting och traditioner som med klara ögon låter oss än blicka in i gårdagens levnadsförhållanden? Eller finner vi det gott nog att blott carpa diem i en stunds mindfulness? Hursomhaver, i nuet måste vi välja. Och i allt som väljs har sagda nu sitt företräde. Före det där andra kost- och (ofta) olönsamma. Och lite om lite sipprar det förflutna bort.

Jag förstår dilemmat. För att än en gång klarlägga: Nuet behöver sitt. Och med tanke på hur eftersatt mycket av det allra viktigaste är vore det kanske inte, alla substansfulla argument i världen till trots, realistiskt att äska ökade resurser åt bevarande. Men vad ifall resurserna redan fanns? Fast kanske bara inte där de borde?

Den institutionella arvingen
Har du på dessa breddgrader kroknat, och det utan formenligt testamente, är det hos Allmänna Arvsfonden din kvarlåtenskap hamnar. (Tillsammans med proteser och lite andra godbitar de plockar ur kremeringsugnen strax före din stundande reinkarnation som jordförbättrare.) Arvsfonden bollar sålunda rikliga styver. 90 mille hade de att förströ bara under senaste oktobersammanträdet. Vad gör de då med, och av, dessa de hädangångnas insamlade tillgångar, Jo, de placerar dem. I nuet. För inte behöver väl de döda några fickpengar… Eller?

Mycket av kvarlåtenskapen hamnar hos glada mottagare inom föreningslivet. Och kring många av utbetalningarna finner jag att de trots allt kommer nuet till varaktig godo. Om andra förmånstagare tänker jag emellertid att det är tur att de döda inget känner. För det torde ha känts som att få sitt kadaver paraderat runt på stan ifört rosa blöja med gigantisk säkerhetsnål och hashtag Allas Likvärde gaddat över det blånande dököttet. Ja, kvalitén på placeringarna skiftar då sannerligen. Men hur de än faller sig – konstruktiva eller söndrande – så har de en sak gemensamt. Arvsfonden pröjsar nuet. Och för nuet förefinnes, kan jag tycka, redan rundligt öronmärkt.

Det är min bestämda uppfattning att Arvsfonden borde leva upp till sitt namn ur ännu en aspekt. Då de medel den fördelar kommer från människor som verkade i gårdagen bör kvarlåtenskapen också komma minnet av gårdagen tillgodo. Den tjänsten kan vi som lever och verkar idag gott göra framtiden.

Närhelst en kyrkobyggnad står i begrepp att möta pärleport, när ett manuskript eller konstverk håller på att passera Bäst Före, när en månghundraårig storgård råkar ligga i vägen för Mellanskogs stubbåkerambitioner, när en tradition håller på att falla i glömska, när alla andra resurser är uttömda och allt hopp tycks ute… Då borde Arvsfonden finnas där, redo att rycka in med sina ärvda miljoner; täppa till hålet mot Ingenting, genom vilket vårt förflutna flyr oss ur händerna, ett gripbart korn i taget. Det vore nåt.

Det här faller självklart inte i god jord överallt, fattas bara. I kretsar inom vilka det där med historia, kultur och tradition upplevs som lite problematiskt svor jag nog just i kyrkan. Och de som vant sig vid att kunna begagna Arvsfonden som finansiär åt sin vuxensysselsättning närhelst de rätta signalorden kallar lär inte heller betrakta ett sådant förslag med särskilt blida ögon. Men det vore, inte desto mindre, det rätta att göra. Av gårdag, för minnet av gårdag i morgondag.

Ledsna inte, uttersektionella streetdansstudion eller postnordkoloniala dragshowen eller demokratiseringsdialoginkluderingsrumprojektet. Men det går 20 på dussinet av er. Och någon brist på statliga mecenater villiga att lägga er till bröstet råder det inte. Ni har doppat kritiska normbrytarstudier i arvsfonduegrytan länge nog, varefter ni lever i all garanterad välmåga. En ynnest som mycket annat aldrig kunnat ta för givet. Dags att skicka vidare.

Många äro nuvarande tidsandas paradgrenar. Att förvalta tillhör tyvärr ingen av dem. Så måste det dock inte fortfara. Gör Allmänna Arvsfonden till en kraftfull förstärkare i förvaltandet av vår historia. Resurser finns. De behöver bara hamna där de hör hemma.

/Leo

Gör dig själv en tjänst!

Gör dig själv en tjänst!
Närhelst offentligheten blir hysterisk över något som påstås ha sagts eller gjorts, sök om möjligt källan. Lyssna, läs eller se efter själv. Vad har egentligen sagts? Vad har egentligen gjorts? Bilda dig en egen uppfattning, från första parkett. Överlåt inte till andra att göra det åt dig.

Situationerna jag avser känner du igen på (att):

  • Tonläget i etablerad media plötsligt går upp, och gör så relativt unisont, kring en viss fråga/utsaga/händelse.
  • Diskussion kännetecknas av hög intensitet, lågt till tak.
  • Reaktionerna tycks, likt skriverierna som eldar på dem, känslodrivna.
  • Reaktionerna kan, likt skriverierna som eldar på dem, antas vara orimliga i förhållande till vad som faktiskt skett/sagts.
  • Bemötande i sakfråga spelas ner eller uteblir.
  • Perspektiv, kontext och resonerande spelas ner eller uteblir.
  • Abstraktioner och värdeladdade begrepp spelas upp och förkläs till argument.
  • Profiler som återkommande brukar synas i sk. ”brännande frågor” visar angelägenhet att föra in sig själva och synas i den aktuella.
  • Profiler med fallenhet att annars förminska allvaret i frågor rörande grova övertramp författar brandskrifter kring det aktuella.
  • Invektiv, epitet och ännu fler invektiv.
  • Krav på oproportionerliga sanktioner.

Det kan skilja sig från fall till fall. Men märker du att flera av de här markörerna finns på plats skulle jag rekommendera dig att börja göra egna efterforskningar. Finns det en text, en bild- eller ljudinspelning? Hitta den, se/läs den, lyssna! Bedöm sen reaktionerna i ljuset av vad du just tagit del av. Förefaller de rimliga? Stämmer mediabilden av vad som sagts/skett med det du bevittnade? Är det nyheter eller outrage? Avgör själv. Du kommer bli en och annan insikt rikare, det kan jag lova.

Relaterat:
Recept på tidningsanka
Att rensa fejket ur nyheterna
Lathund för handhavande med diskurshaverister
Osanningen utan namn

Outrage (som det heter på utrikiska) utgör ren, skär folkfördumning. Och den lever på att människor inte får för sig att söka källorna på egen hand och verifiera, utan blint litar på den där braskande, fejdinbjudande rubriken. Sålunda görs nyheter och offentlig debatt till bastarden av Jerry Springer Show och Hänt Extra. Vi är värda bättre.

Jag säger inte: tyck si. Jag säger inte: tyck så. Men jag säger, och det med emfas: tänk själv! Finns alldels för många som helst föredrar att du låter bli.

/Leo

”Och ett barn ska leda dem…”

Children of the quorn tågar. Palmbladen ligger strödda längsmed deras väg. Maktens rader sitter vackert, ber dömjukt om en selfie och håller upp porten, nästan som om allt vore lika manuspräntat som förutbestämt. ”And a child shall lead them…” Men vem är det som vandrar mellan raderna?

”Ni kommer till oss unga och söker hopp. Hur vågar ni? Folk lider, folk dör. Vi är i början av massutrotning. Och allt ni talar om är pengar.” ”Hur vågar ni hävda att det här går att lösa med tekniska framsteg. Ni sviker oss, men de unga har börjat se igenom ert svek. Vi kommer aldrig förlåta er.”

Ja, vem är det som vandrar mellan raderna? Som bakom omsorgsfullt valda glosor – ”equity”, ”climate justice”, ”reparations” – höjer sin förvisso hammarlösa skära? Som räknar med att du personligen aldrig riktigt läste det gröna manifestet i sin helhet, utan lät andra tolka det åt dig. Eller i varje fall gick vilse bland de fagra begreppen? Vilse nog för att missa de insmugna illiberala, framstegsfientliga, identitära och lönnauktoritära inslagen? Någon som inte drar sig för att nyttja andras engagemang som murbräcka? Eller låta en minderårig hållas som galjonsfigur?

Läs den ungas ord ovan ännu en gång. Ta in i beräkningen att somliga, med hyfsad dos av allvar, tillskriver henne rollen av profet. Du inser väl att det vilar något osunt över det här? Eller känns den tanken svår att tänka? Blir du irriterad för att jag påtalar det, rentav arg? Så arg att du i ditt sinne frestas att peka mot mig och utropa ”klimatförnekare!”? Isåfall har jag gjort min poäng.

För den som är nyfiken på hur sektdynamik fungerar finns ett ymnighetshorn att studera och dra lärdom av just nu. Tänk ifall världen idag vore likt en isolerad by ute i ingenstans i det förgångna. Där människor omkring dig – människor du annars upplevt som stabila, kloka, jordnära och rationella – så sakterliga börjat få något dimmigt, fjärran i sin blick. Parat med en skopa förtvivlan. Trossatsen är ju både förlösaren, ersättande den mening och Känsla Av Sammanhang som i det sekulära gått förlorad. Men också en bärare av pur dödsångest. Tänk ifall Jorden går under? Om tio, sju, fem, två komma fem, två år, imorgon?

Plötsligt står de där – de som förr aldrig gick att narra eller förföra – botfärdiga som en spelman inför pietisterna. Spelmannen slängde sin fiol i bålet, som symbol för avslutet med synd, otukt och skörlevnad i största allmänhet. Eller kanske än mer: kapitulation inför kraven på konformism, samhörighetskänslans digra pris. Slänger du din bil eller din köttbit? Eller räcker det med ditt sunda förnuft? Och varför, fundera lite på det här, skulle de aldrig kräva att du slänger din iPotta?

Unga är tacksamma i frontlinjen. Ty att vedersaka dem låter sig icke göras med mindre än att man framstår som en riktigt osympatisk dyvel. Som jag gör just nu? Därför låter samvetsfattiga opportunister barnen gärna gå först, röja vägen. Vilket inte är första gången häromkring, ens i närtid.

Ja, andra barn som fick gå före och röja vägen var de apatiska flyktingbarnen. Kommer du ihåg dem? Det är inte så många år sen de figurerade i kolumnerna var och varannan dag. De tvangs agera det livlösa ögat i gårdagens känslostorm – uppiskad utav samma mixtur av agenda, mediadramaturgi och trovilliga. Kom du ihåg hur de som ifrågasatte bemöttes? Om inte annat ska jag påminna dig. Som en avatar av hin, varje skäligt argument åsido. De hädade, bröt mot dogman. Just likt vedersakare av omvärldens reaktioner på Children of the quorns tågande idag.

Sen går det några år. När distansen väl hunnit infinna sig gör berättelserna detsamma. De apatiska barnen har vuxit upp och kan vittna om vad de tvingades genomgå. Bland annat för att pöbel och offentlighet skulle få, eller var så upptagna med, sin känslostorm. Läs HÄR och ta in orden – deras ord! För där har du priset. Som någon måste betala. När förnuftet gör kollektiv exit.

Flytt har gårdagen. Kring denna kan ingenting göras ogjort. Men vi alla gör just nu. Och vadän vi gör blir morgondagens gårdag. Se dig omkring! Vilka ”samtidsfenomen” kan du skönja idag? Och som du förväntas att inte ifrågasätta? (Förrän möjligen imorgon?)

Det är lite av en lindorm, som biter sig själv en smula extra hårt i svansen. Det skadar samhällen att avsäga sig sitt förnuft. Allt som sedermera befäster förnuftets åsidosättande reducerar kapaciteten att finna nödvändiga lösningar – må de vara ekologiska, ekonomiska, mellanmänskliga eller vadsom – medelst. Och det ska till gravt skadade samhällen för att hemfalla åt att upphöja barn till järtecken och/eller profeter.

Det kommer att gå ännu några år. Först då, liksom i fallen med flyktingbarnen, lär vi kunna resonera hjälpligt nyktert kring det här. För nej, jorden har sannolikt inte gått under det minsta. Men den kan ha blivit rätt mycket jävligare för oss att leva på. För att vi avsade oss förnuftet och istället valde symboler och liturgi. För att det var så mycket viktigare att det kändes rätt än att försöka göra rätt. För att vi lät våra upplysta västsamhällen försjunka i populärvidskeplighet.

Flera tankar i huvudet samtidigt, om jag får be! Miljöförstöringen är verklig. Viljan, och egennyttan med, att använda den för maktspel likaså.

Oavsett vad det gäller, sluta aldrig ifrågasätta när du känner det påkallat! Låter något sådär lite lagom tjyvis, sök och främja vad förnuft du kan. Bara för att teven, tidningen och ”alla” som du (kanske inte ens) känner säger en sak behöver det inte vara ensidigt rätt. Var vaksam på om de alla använder samma ord och det möjligen en aning för unisont. Samt söker tysta dina.

Det är där han döljer sig – Han som vandrar mellan raderna. Ser honom gör du inte, men ni känner varandra väl. Ty i varje önskan att tillhöra lurar han på, samt utgör, den dunkla baksidan. Och har du någonsin i endera sammanhang varit den som insisterat på si när hjorden skanderat så, så vet du precis vem – och vad – du har att göra med.

/Leo

Kulturamaskri

Konsten är ingens tjänare. Men många är de Bestämmare som lockats av dess sprängkraft; att sela den – och oss utövare – för egen sak. Detta har jag länge önskat diskussion kring. Dels i förebyggande syfte. Men också med anledning av att existerande profylax – principen om sk. armlängds avstånd, dvs att Bestämmeriet bör skapa förutsättningar för konsten men inte styra själva innehållet – tycks ha satts ur spel.

Nu kom den till slut. På tiden, men alldeles för tidstypiskt.

Ja, hur blev nu det här plötsligt så viktigt att uppmärksamma? När det annars från högre ort varit påfallande moltyst i frågan?

Som vanligt nuförtiden behövdes det en laddad symbolfråga för att det skulle kommas till skott. Det hela grundar sig på att det sk. Samstyret i Sölvesborg tagit beslutet att i eventuella offentliga inköp främja ”klassisk och tidlös konst” på bekostnad av ”utmanande samtidskonst” (där bl.a exemplet ”menskonst” åberopas). Jag skriver ”eventuella”, eftersom Sölvesborg mig veterligen inte direkt är känt för vidlyftigare konstinvesteringar. Men hursomhaver… Samstyret ifråga är en koalition bestående av SD+M+KD+SoL. Och närhelst nån blåsippa ståndar i backen blir sakfrågan, vips, så väldigt angelägen. Men bättre sent än aldrig. För…

”I totalitära samhällen är den fria konsten något av det första som begränsas. Konsten måste stå fri. För att kunna utvecklas självständigt – oavsett vilken konstnärlig intention som ligger bakom. För att kunna kritisera och uppröra – oavsett vilka som sitter vid makten.”

… skriver Amanda Lind, miljöpartistisk kulturminister.

I dessa hennes ord instämmer jag tillfullo. Tvivlar gör jag däremot på om huruvida detta är en princip hon står för. Egentligen. Hennes företrädare på posten och tillika partikamrat – Alice Bah Kuhnke – må ha varit försiktig med vilka formuleringar hon tog i sin mun. Men handlingskraftig var hon allt, i att politisera och villkora kulturen. På väggbonaden hon lät sig fotograferas med stod det broderat: ”Visst behöver vi en kulturrevolution nu”. För Bah-Kuhnkes modus kan jag finna den talande. På ytan lite käck och barnsligt entusiastisk. Men bakom kulisserna – en mission.

Att kulturen idag vore frihalsad från politisk styrning, sånär som på blåsippans utspel, är i bästa fall en vanföreställning. För tvärtom står den under hyfsat styvmoderliga nypor, och det från betydligt inflytelserikare instanser än nån liten Blekingekommun. Inte för att makten gemenligen klampar in och delar ut förbud åt konst- eller kulturyttringar i offentligheten. Den påverkan jag talar om är mjuk men obeveklig; pavlovskt betingande – inte sällan med ekonomi och plattform som primära styrmedel. Åsa Linderborg, anno 2016, ger följande beskrivning:

”Alla institutioner ska underkastas ett och samma normkritiska tänkande, allt och alla ska silas genom ett identitetspolitiskt durkslag. Annars kan man bli av med pengarna. Det är den här öppet politiserade kulturpolitiken som påverkade arrangörerna att ställa in ett seminarium om scenkonsten i en föränderlig tid. Det är den som styr Svenska Filminstitutet. Det är den som nu i höst har ställt in kikarsiktet på museiverksamheten.”

… och vidare:

”Frågan är om något annat demokratiskt land har så tydligt politiska krav och förväntningar på kulturen som Sverige. Regeringen har bestämt inriktningen och genom lätt iscensatta drev på sociala medier ser olika intressegrupper till att politiken blir verklighet. Den som vill problematisera saken blir av med anslagen, får sparken, byter bransch, bryter ihop eller sätter på sig självcensurens tvångströja.”

Kulturminister Lind är mycket väl medveten om det här. Därav kan fastställas att hon på intet vis är gramse över själva sakfrågan – att politiken söker köra upp handen i brasan på kulturen och nyttja den som casperdocka. Utan för att det råkade vara någon hon inte gillade som släppte ut anden ur vaselinflaskan. Den här gången. ”Hur ser dina principer ut?”, hade en relevant följdfråga från en vaken journalist kunnat lyda. Men löd med sin frånvaro.

Det är denna bristande följdriktighet som gör att det plötsligt uppblossade intresset för att freda konstnärliga kulturyttringar, i mina ögon, förefaller oäkta. Sverigedemokraterna är, som sagt, på intet vis ensamma om att söka göra den nyttig för egen sak. Men det ska tydligen till just sverigedemokrater för att få upp principen på bordet. Eller ska jag kanske säga: principlösheten? Få av de som just nu uttalar sig tvärsäkert om vikten av konstens oberoende grundar detta på någon form av princip (annat än möjligen utslag av Åkesson derangement syndrome). Och än färre av lansdragarna för konst som ”kritiserar och upprör” skulle acceptera den som verkligen upprör, dvs sparkar in Overtonfönster med ram, spröjs och allt.

Det är lätt att säga att konsten ska vara fri så länge den säger saker man vill (eller kan acceptera att) höra. Det är när den säger nåtannat som den blir ”provocerande och upprörande” på allvar. Då prövas principfastheten. Och den håller sällan så hyvens som många ger sken av. Vilket tål att tänkas på.

Hur skulle då ett offentligt konstinköp, bypasskopplat från hugade kulturkrigare, kunna tänkas gå till? Nja… En idé torde kunna vara att rådfråga de som faktiskt ska möta konsten varje dag. Det är deras närområde som påverkas, deras livsmiljö. Vill de ha menskonst? Eller föredrar de hötorgskonst? Eller impressionism, expressionism, modernism, hällristningar, rokoko, ASCII-printar, brutalism, romantik, realism, konkret, abstrakt…Vad skänker DEM behållning? Det kan vara värt att ställa megafonen på hyllan och bara lyssna ibland.

Hursomhaver, jag välkomnar en bred och förnyad diskussion kring principen om armlängds avstånd och hoppas på dess fortsättning, och det oberoende av vad blåsippan tar sig för. Kulturen är ingens tjänare. Och alla försök att göra den till sådan bör ställas upp på både längs och tvärs. Inför samma måttstock.

/Leo

Till flaggbrännare – hög som låg

Innan du bränner din egen flagga, fråga dig själv: vore du också redo att se allt vad den erinrar om flamma upp och slockna ut med lågornas eftermäle? Sant är att döda ting varken vet av smärta eller sorg. Men avsaknaden av vad just denna tygbit åminner oss skulle nog ha sitt att säga.

Fundera en stund. På brännvärdet av tvåhundraårig fred. Eller välståndet som ryker. Hur luktar den utsträckta handen förkolnad? Som görligen föranledde att kanske du, någon du känner eller inte känner gavs fristad på dessa marker? Fundera på det du fick ärva. Av andra – som strävat och förvaltat före dig.

Slå en blick på det du faktiskt givits. Betänk vad av detta som ännu funnes i din hand, finge tingen och dess ordning brinna såsom du vaggad till lulz finner muntert.

Skänk friheten en tanke – den som medger att du kan tänka, tycka, tro, tala och elda i relativ frihet. Den förutan vilken ditt tilltänkta dåd torde rendera dig kännbara konsekvenser. Du lever i ett land där du kan skända din egen och andras flagga, och det utan att riskera huvudets skiljande så mycket som en hårsmån från resten av kroppen.

Innan du förväxlar din förmåga att traktera tändstickor med mod, minns att det är en öppen port du sparkar in – skapad att vara mjuk och följsam, ständigt på glänt. Och framförallt: den sparkar inte tillbaks. En ynnest som för övrigt inte garanteras av alla portar som smädats.

Innan du bränner din flagga, försäkra dig om att allt det här, och mycket annat, är sådant du klarar dig utan. Samt inte behöver ha vett att känna tacksamhet inför. Försäkra dig om att inget betyder något och att allt i slutänden är försumligt. Även, eller kanske isynnerhet, figuren i spegeln.

/Leo