Statyera exempel

Det handlar om statyer. Men ändå inte. Egentligen. Utan om vad vi i längden vill med vår framtid. Föredrar vi civilisation – med uppläggets inneboende potential för frid, välstånd och en strävan mot att förbättra oss som mänsklighet? Eller sätter vi vår förtröstan till identitetspolitisk dogma med sikte på värden att dekonstruera – högaffeltivt via förstörelselystnaden hos en ylande mobb, om så tarvas?

Oavsett vad, skulle vi känna oss trygga med att överlåta detta beslut åt personer likt Avsändarinnan ovan? Eller de som utan att tänka hakar på? Som kanske tagit civilisation för givet utgångsläge – något som utvecklats trots de där avbildade figurernas bidragande livsgärningar, snarare än för?

Vi talar om en personlighetstyp som, ifall den hade haft makt över tid och rum, utan vidare omsvep skulle ha raderat Da Vincis eftermäle med sprayburk, skickat Nicola Tesla på omskolningsläger, plockat ner Armstrong från månen och kvoterat Wilhelm Conrad Röntgen från stan. Under stolta hurrarop därtill, vill jag lova. Ty vad sen uteblivelsen av dessa konstnärer, vetenskapsmän, uppfinnare och astronauter samt deras insats torde betyda för nuet och eftervärlden – who cares n’ shit happens, liksom! You go, girl! Några melaninfattiga (förmodat heteronercisade) snubbar utan ens början till koll på sina skinnkulörta egenskaper av systematiska förtryckare… Inte fasen vore det väl synd ifall sådana blev av med sin plattform?
*Hashtag Privilegierade*
*Hashtag KrossaNånting*

RELATERAT: ”Förädlad imperfekt för perfekt futurum”

Nu råkar emellertid statyer vara döda ting. Och en eventuellt riven staty hit eller dit, vad är det då att bråka om? Ja, varför bråkar folk om statyer? Eller rentav spränger dem, som Talibanerna lät göra med de gigantiska Buddhastatyerna i Bamiyandalen, 2001? Jo, för att statyerna håller levande. De förmedlar – ett minne, en historia, en berättelse… Lite som ett annat dött föremål det gärna i bistrare tider… bråkas… om: böcker

För den som – av allt från obetänksamhet till arrogans – fått för sig att den besitter Den Enda Sanna Berättelsen framstår allt dylikt som ett hot. Det berättar ju, och det väcker tankar. Om något annat. Vilket ju näppeligen i sådan mylla faller i god jord. Ty Den Enda Sanna Berättelsen börjar och slutar med Den Enda Sanna Berättelsen, och därmed basta! Det skall inga andra berättelser havas jämte denna. Varesig före, efter eller längsmed. På denna punkt var Talibanerna glasklara. Andra går försiktigare fram. Ett steg i taget, kalkylerat och välförpackat. Och det kan, för den som inte skådar hela vägen igenom, rentav förefalla behjärtansvärt.

En sak ska ni ha klart för er, och läs noga nu:
En gemensam lockelse för totalitära rörelser över hela spektrat är den att ge sig på det förflutna i syfte att avlägsna det, för att sedermera i dess frånvaro diktera framtiden. Oavsett vad de kallar sig, oavsett vilka ömmande svepskäl de anför: känn igen dem på detta.

Hjälp dem inte.

/Leo

PS:
Något försvarstal för Carl von Linné tänker jag inte hålla. Det tycker jag mig nämligen inte behöva. Likt alla människor som någonsin levat bar han, på gott och ont, en del av sin samtids värderingar med sig. Likt alla människor som någonsin levat, och någonsin kommer leva, var han ofullkomlig. Hans insats i egenskap av botaniker, geolog, zoolog och läkare får tala i egen sak. Genom sitt väsentliga bidrag till vad som lyft (och håller) oss ovan armod, ofärd och djungelns lag: civilisation. Och där har vi vad hans staty håller levande.

Om det rör så bör. Dig respektive du.

Man lär sig något nytt varje dag. Och en dag för ungefär tre år sen fick jag lära mig att mössa inte alls skyddar mot förkylning, såsom jag hela livet dittills gått och föreställt mig. Lärdomen kom mig till delo via en nyhetsartikel. Tjänstgörande dräpare av illusioner – en expert. På sjukdomar och deras utbredning.

”På just den här punkten är forskningen solklar”, berättar experten. ”Orsaken till förkylningar är ju de virus och bakterier som sprids via luften, och varma kläder gör ingenting för att stoppa bacillernas framfart.” Där ser man! Sålunda får jag vackert betrakta mig uppläxad. Ty karln har ett CV som endast en idiot skulle mucka gräl med. I ljuset av detta står sig en annans meriter ungefär i klass med hembränningsapparaten invid en kärnreaktor.

Ändå tvivlar jag. Min vana är ju att i kyligare tider klä mig efter väder, som det på vardagstungomål kallas. Men då det väl skett att jag tummat på vanan så har det också, med påfallande träffsäkerhet, gett utdelning. I form av attjoprosit, snuva och halsen full av Guns & Roses lagom till sängdags. Man skulle ju kunna tro sig skönja ett samband där? Men så är inte fallet. Det vet jag nu, för det har experten klargjort. Sambandet sitter i mitt huvud snarare än i mössan. Såattsäga.

Jag är ingen doktor, jag är ingen epidemiolog. Hur virus lever rövare har jag som bäst bara mindre munter lekmannakunskap om. Så det är tvärsemot expertisens vetande som jag likväl fortsätter ta på mig mössan. För det gör jag. Och kanske helt i onödan? Men vafasen! Det värsta som kan hända, resonerar jag, är ju att man haft det lite varmare om öronen. Så mössa på. Trots bättre råd.

Snabbspola fram till februari, 2020, och ett attjoprosit av värre slag stod i antågande. Galna Covid-sjukan hade vid detta laget endast hunnit påbörja sitt krosståg genom de europeiska länderna. Ännu var den i de flestas ögon varken mer eller mindre riskabel än gemene överhaussade säsongsinfluensa. Och för en del, ett spörsmål som blott antogs sluka sinnesfrid i kretsar av styrbordslagda alarmister.

Själv anade jag oråd – stark och påfallande. För denna känsla saknade jag emellertid vetenskaplig täckning. (Någon epidemiolog är jag ju, som sagt, inte.) Experterna på Folkhälsomyndigheten hade nyss gjort bedömningen att risken för allmän spridning inom Sverige fortsatt var låg. Så egentligen borde jag känna mig helt lugn, i de goda händer som jag ju var? Right?

Men nä nä nä. Inte fasen begriper man sitt eget bästa, inte. I infall av totalt ovetenskaplig amatöriver gav jag mig på att överblicka situationen och dess utsikter. Varefter jag omsider nådde fram till följande antaganden:

… Det här är allvar. Inte ens virusets värdland – en kommunistisk diktatur som till vardags torkar sig i brasan med mänskliga rättigheter – skulle ha svetsat in folk i sina bostäder bara för något nätt och jämt i klass med en vanlig influensa. De vet något som vi (ännu) inte vet.

… Det kommer hit. Snarare förr än senare. Troligen via försorgen av de flygplan som varje dag fraktar glada världsmedburgare ut och in genom rikets inte alltför välbevakade gränser.

… Störningar i samhällsfunktioner är att vänta. Sveriges beredskap inför plötsliga förlopp är ju ungefär lika god idag som vid tidigare dylikheter i någorlunda närtid, dvs mer god som i godtrogen än i välsmord. Något händer, alla blir tagna på sängen, Bestämmarna lajvar statesmen (ni vet, den där whiskyn med snarlikt namn – inte nån kvalité att tala om, men går hem hos massorna vid tillfällen då de främst söker något att berusa sig på), oppositionen vaknar rosenrasande… fem år efter. Kort och ont: Eftersatt beredskap, konsekvenser, ”vi har varit naiva”, you know the drill…

… På den lede Karl-Wuhan har ingen egentlig koll. Helt enkelt för att det i dagsläget vore omöjligt. Prövningen är ny och plötslig, och således på djupet okänd till och med för de kvalificerade. Det är därvid troligt att även den bäste – experten – kan ha missat något. Ännu troligare, en hel del.

Med utgångspunkt ur dessa obscent vilda killgissningar tog jag mig friheten att justera mitt leverne. Labbarna svabbades omsorgsfullare än vanligt, samkväm avstods, avstånd hölls… Och detta på eget bevåg, utan att invänta expertkonsensus. Kanske kunde det tänkas vara i onödan? Men vafasen, resonerade jag. Det värsta som skulle kunna hända vore ju att man hållit sig lite renare och mindre social än vanligt.

Jag såg också till att iaktta viss framförhållning när det gällde att ha mat, vatten och förnödenheter tillgängliga. Kanske i onödan, återigen. Men att ha något att äta plus ett ringa överskott på saker man behöver… Värre problem går det ju helt klart att skaffa sig.

En månad senare skulle Galna Covid-sjukan komma att vara över oss. Men vid tillfället var detta, som sagt, ännu inte givet. Folk tyckte man överreagerade. Och jag förstår dem. Nu är jag förvisso inte lagd åt att flänga jordgloben runt, men så sent som den åttonde februari hade jag ännu, med Folkhälsomyndighetens uttryckliga välsignelse, kunnat dra på rajtantajtan-semester och dricka afterski i Italien. Så lät expertråden back then. Så det var det folk utgick ifrån. Tvärsemot expertisens vetande avfärdade emellertid en annan tanken som rent jävla urbota vansinnig. Samt rådde en handfull resefestprissar jag känner att: ”Låt bli! Det här är inte att leka med.”
”Men smittdoktorn på tv säger ju att det inte kommer hit och att det mest är farligt för gamla och sjuka och…”
”LÅT BLI, säger jag!”

Det finns en sensmoralkaka att fukta kaffet med här. Och den är inte så kategoriskt besk som en del kanske föreställer sig. Det handlar om något så basalt som att dra nytta av sakkunnigas vetande och förena det med ett modus vid namn Tänka Själv. Ur detta, eget ansvar. Under bästa möjliga förutsättningar. Att lyssna på experterna och att tänka själv är inte varandras motsatser. Utan komplement. Ty perspektiven är icke desamma.

Experten känner sitt område, lekmannen sin tillvaro. Två perspektiv, ofta vitt skilda. Frågar du gemene människa ”vilken är den ljusaste fjärran stjärnan på himlen?”, är chansen hyfsad att hon pekar upp mot den mest iögonfallande lilla ljuspunkt hon ser. Frågar du däremot experten skulle han – efter att ha upplyst den förra om att hon just inte alls pekat ut någon fjärran stjärna, utan i själva verket en planet – ha svarat Alfa Canis Majoris.
”Var ligger den? Vilken av dem är det?”
”Jadu, just ikväll går den inte att se med anledning av årstid och konditioner och…
”Men hur kan den då vara starkast? Jag ser ju massa andra som…”

Näst därefter torde experten kungjort att emedan Alfa Canis Majoris förvisso syns starkast från Jorden på grund av sin relativa närhet så finns det många stjärnor därute som lyser starkare (följt av en utläggning om skenbar och bolometrisk magnitud…) Experten har koll på det här. Men för lekmannen kommer likväl hennes egen upplevelse att spela avgörande roll. När mörkret faller är det månen och den starkt lysande planeten som hjälper henne att navigera samt slippa falla pladask. Nån hyperjätte med sifferbeteckning någonstans i Magellanska Molnet, not so much.

Experten har den större bilden att ta hänsyn till. På endera vis, oavsett läge. I en kontext där det handlar om liv och hälsa hos en hel befolkning innefattar det även ansvaret. Med detta i åtanke: Experten vet vad han talar om. Men det är inte säkert att han kan tala om allt han vet. Eller, för den delen, att det han vet är allt där finns att veta.

En vetenskapsman är aldrig fullärd. Och vetenskapen vet inte av nån stoppsignal, vid vilken allt vore tvärsäkert och klart. Det skulle ju gå stick i stäv med dess själva natur. Nya rön, ny kunskap tillkommer hela tiden. Om tio år är kanske Galna Covid-sjukans smittautostrador välkända även för den spralligaste av lekmän? Eller så råkade forskningen av nån händelse springa på den saknade länken som förklarar varför mössa trots allt vore rena kryptoniten för förkylningar? Vem vet?

Nåväl. Lyssna idogt på de som kan och vet. Men tänk själv. Balansera de tu. ”Det här fixar doktorerna och professorerna. Det där vet tyckarna och bestämmarna. Inte behöver väl jag bry min lilla söta hjärna med…” Jo. Faktiskt. Om det rör så bör. Dig respektive du. För de du hänvisar till ser om större sammanhang. För dig och du är ansvaret ditt.

Oj, höll nästan på att glömma… Expertens utlåtande om mössor och förkylning hittar du HÄR. Hans namn är Anders Tegnell.
/Leo

Två tidsandor resonerar…

Åttiotalet: ”Tro inte på allt de skriver i tidningen.”

Tjugotalet: ”Hot mot demokratin!”

Åttiotalet: ”Följ aldrig makthavare och auktoriteter blint.”

Tjugotalet: ”Hot mot demokratin!”

Åttiotalet: ”Det är sunt förnuft.”

Tjugotalet: ”Det är inte förenligt med vår värdegrund. Hot mot demokratin.”

Åttiotalet: ”Tänk själv. Ifrågasätt.”

Tjugotalet: ”Hot mot… Värst vad alla blivit experter helt plötsligt.”

/Leo

Gott nytt årtionde!

Såhär års faller det sig hävdvunnet att sammanfatta. Och såhär årtiondesvis isynnerhet. Själv tänker jag emellertid fatta mig kortare än vanligt. Med tanke på mina små nyårskavalkader förromåren tycker jag ju mig rimligen ha lite ”semester” att i sammanhanget ta ut. Och ska jag vara ärlig, det finns inte mycket jag skulle kunna säga som inte andra redan skjutit från höften i spridda skurar. Alla minns sitt tiotal. Änsålänge.

 

I korthet dock…

Jag råkade bli författare, vilket var allt annat än planerat. Två transrealistiska tegelstenar hann det bli – Döden som gav liv, följd utav Ljudet av mol tystnad. Till min glädje har de förmått glädja, och det till sådan grad att de fått sig en hyfsad läsarskara. Som en del av er vet ligger uppföljaren som bäst på arbetsbordet, om än inte så långt kommen som vi nog samtliga skulle önska. Men kommer, det gör den. Det blir mitt löfte inför nästa decennium.

Jag ser också fram emot att eventuellt spela in ny musik för utgivning framöver. Jag har komponerat ofantligt mycket dessa tio år. Men inte direkt känt någon lust att sätta på pränt, än mindre släppa ifrån mig. Detta kan det emellertid tänkas bli ändring på. Om jag känner mig själv rätt.

Ja, tio intressanta år har det varit, de som nu står i begrepp att gemensamt fly sin kos. Och för min del kommer jag minnas dem som ytterligheternas. Jag har stått med en fot i graven, men samtidigt sällan förnimt mig så levande. Jag har genomgått några kalla och ytterst mörka vintrar, men alltid följt och funnit något gott under min ledstjärna. Jag har tillbringat mycket tid allena. Samtidigt som jag lärt känna de mest fantastiska människor.

Till dessa, och till alla er därute, önskar jag ett riktigt Gott Nytt Årtionde. Vad än ni gör, gör det fullt ut.

Skål!
/Leo

Om att bygga ett odjur (och om att helst låta bli)

Ta dig i akt för maktmänniskor benägna att rada upp känsloväckande men hala ord, presentera dem som om definitionerna vore självdragna, för att sedermera nyttja dem i att förespråka samt berättiga förbud. I den mån de tänker längre än näsan räcker är det inga principfastare tankar. Och det du tyckte lät så givet och medmänskligt i dag kan tänkas hälsa dig med ett varggrin av slipade huggtänder imorgon.

Att med alla medel få stopp på hat och hets, en gång för alla… Låter väl bra? Självklart rentutav? Jag menar, vem gillar väl hat eller hets? Förutom de däringa nättrollen med vidriga åsikter, då förstås? Visst. Men kom bara ihåg att någon gladeligen lär ta på sig uppgiften att tolka hat, hets och vidrigt. Kanske samma hejare som för egen del inte är helt oäven på att leverera dagsfärska onlinediagnoser. Som hellre ser till – och sorterar efter – person och krets än beteende. Låter det som någon vars omdöme du litar på? Är du förresten säker på att du fört dig oförvitligt? Så att du för egen del hamnar på rätt sida pipan av definitionerna? Inte bara idag, utan om 5, 10, 20 år?

Förbud mot rasism… Låter väl ännu bättre, right? Säkert. Kom bara ihåg vilka det är som avser sig fatta de här besluten – om vad/vilka som ska förbjudas, hur och enligt exakt vilka kriterier. Minns att det rör sig om samma sorts personligheter som till vardags har lite knas med att skilja mellan Förintelsen och valfri dagspolitisk träta. Som tycks mindre upptagna med principer och långsiktigt hållbara beslut, och betydligt mer om vem som ska ha sista ordet. Just nu.

Ordet ja… Ord som ‘hat’ eller ‘hets’ står inte för några absoluta begrepp. Tvärtom, de är väldigt kontextberoende och formbara. Ger du exempelvis dissidenten ett styck Nobelpris kan du mycket väl tänkas ha regimen på hornet redan kvart i morgonsnapsen. Med en tolkning i stil med:

”N.N är en extremist som försöker håna och förstöra bilden av Folkrepubliken. Varför normaliserar Sverige detta spridande av hat och hets? Vi tar avstånd från Sverige. Sverige delar inte vår värdegrund.”

Vad är vad? För dig eller mig må det i fallet ovanstående tyckas självklart. Men redan när vi hoppar till nästa gråzon kan det bli besvärligare… kanske. Vore det att betrakta som hat eller hets ifall någon påstår att människor kommer i tvenne kön – man respektive kvinna? Fundera lite på det. Fundera också på att det finns andra som funderar på det här, om huruvida det rentav borde klassas som hatbrott att yttra. Fundera, för det tredje, på att dessa funderare inte står makten så långt ifrån som du kanske föreställer dig.

Rasism då? Där måste det väl ändå vara så självklart att misstolkningsmånen lyser med sin frånvaro? Nja, säg inte det. Jag tror många av oss till kaffebords skulle kunna sammanfatta eländet i att dela upp och särbehandla människor utefter vad de råkar ha för hudfärg och härkomst. Lägg sedan till hur det övergår i våld och förtryck. För detta skulle vi nog emellertid bli uppläxade. Av anhängare till idéer innefattande sk. strukturell rasism. Gällande att är du blek i hyn så bär du per definition på en smärre kollektiv arvssynd av historiskt rasistiskt gods, inför vilken du står personligt ansvarig att söka bikt och bot. Så… Har du checkat dina privvs och analyserat din vithet? Har du genomgått godkänd sensitivitetsträning? Lämnar du företräde åt rasifierade kroppar? Inte? Då har du nog lite att jobba på, rasisten. Enligt vissa. Som utan att blinka skulle kalla sig antirasister.

Som synes är ingen av de här glosornas betydelseomfång så självklara som de förefaller. Men de duger likväl ypperligt att i egenskap av enkelriktade spjut draga till fejds medelst. Med lag ska land byggas. Förbjud rasismen, hatet, hetsen och trollen med de vidriga åsikterna… Vem skriver inte förbehållslöst under på detta? ”Va? Är du FÖR rasism, hat, och vidrigheter, eller?” Och samtalsfördumningen är i full rullning. Och med den det möjliggjorda bygget av ett odjur till regelverk, inom vilket begått ett mord och bigott ett ord står jämställda inför allvarsaltaret. Och skranket. Och våldsmonopolet…

Det räcker med att ha tagit del av snacket kring ett presumtivt förbud av Tyr-runan – ett skrivtecken och en del av vårt kulturella arv – för att begripa att det här kan urarta till ett kulregn av förbud, träffande precis vem som helst, och inte sällan långt ifrån de problem med rasism och hat man nu säger sig vilja åtgärda. Men vem dristas då nagelfara det vackert klingande under sådana förutsättningar? Ja, det ska väl vara tjurskallar som Yours Truly då, som tål samtalsfördumning i ungefär samma utsträckning som en hipsters självbild tål att bli påkommen med Eddie Meduza-kassetter. Men de flesta är försiktiga. Och detta vet varje politiker och opinionsbildare redo att ta till den här retoriken. De räknar med att du okritiskt sväljer hela rasket (eftersom det ju låter så ovedersägligt). Och om inte, i varje fall kniper käft.

Det framställs ofta som om det stora problemet vore hur Kreti & Pleti handskas med orden på internettet. Är det så? Själv skulle jag säga att det är ett monumentalt mycket större problem hur de som har makten i analoga verkligheten trakterar sina. Vad en Bestämmare avslöjar när den lättvindigt och utan saklig grund drar paralleller med, låt säga Förintelsen, är inte bara bristande respekt och komprometterat omdöme. Utan en sak till: Vilka bildliga lik den finner acceptabelt att trampa över för egen del.

Djävulen lurar i detaljerna, blottande prioriteringsordningen. Att ta politiska/personliga poäng är det väsentliga. Vad det sen gör med samtalet, skitsamma! Större sammanhang, principer… Underordnade! I mina ögon utgör det här ett djupt tillkortakommande. Och som bara i sig indikerar att sådan person tamejfasen är den sista man bör ge makten över ordet åt. Men det är samtidigt just dessa som lockas att tillskansa sig sådant inflytande. Och den lockelsen är mer än blott färskvara.

(Och bara i förbigående: Om tio år och sisådär en trekvartsmånad går det att med fog hävda att 30-talet är tillbaka. Tills dess, ha omdöme!)

Alla kontrollverktyg vi består makten med idag kommer också att finnas där imorgon, till de bestämmandes fulla förfogande. Och vem sitter vid styret då? Det vet du inte. Det kan vara någon du sympatiserar med. Eller åtminstone står ut med. Men det kan också visa sig bli någon med allt annat än rent mjöl i påsen. Du har inte en aning om på vems nåder eller vilkas godtycke du i en framtid står utlämnad inför. Och just därför, om ej för annat, är det hyvens att inte tanklöst haka på förbudsromantiken. Tänk – några varv till och flera drag framåt!

Ja, ta dig i akt för maktmänniskor benägna att åka kana på hala glosor i avsikt att begränsa ordet hos andra. De är inte omdömesgilla ledare, hågade att ta beslut efter principer och för vårt gemensamma långsiktiga bästa, som gör så. Det är aktivister. De jobbar för sig själva här och nu. Och möjligtvis för Saken, i den mån sådan nu finnes, utöver i egenskap av social eller professionell McGuffin.

Hjälp inte till att bygga ett odjur i tron att det bara biter onda andra och aldrig snälla, anständiga du. För du vet aldrig vad det får smak på i det vilda. Eller vem som gör sig till dess framtida husse.

/Leo

Bondepraktika för astroturfympad splitsådd

Låt säga att det finns en grupp kring vilken du misstycker, right? Eller misstycker och misstycker… De är helt enkelt Jetedumma because reasons. Eller grupp och grupp förresten… En hop av folk, vars främsta gemensamma nämnare är att du inte står ut med dem. Men att de råkar stå ut med varandra lite bättre än du skulle önska. Plus förefaller ligga på rätt sida redlighet i allmänhetens ögon, när de ju i själva verket, som sagt, är Jetedumma.

Vad skulle då en tangentbordstrikå med rättråd i spegelbild kunna tänkas göra åt saken?

Så!
1. Identifiera en djup spricka i syn på tillvaron, vilken löper tvärs genom hela hiet och som de gynnarna hittills i godan ro kunnat bortse ifrån. Men inte länge till…

2. Bolma upp en hashtag längsmed sprickans kant. En sån där som kan få ena sidans flanörer att svälja både krok, lina och sänke lika väl som den andras att spotta och fräsa. En som, med arrogans påeldad, tar fram det sämsta tänkbara ur envar med minsta läggning åt grälsjuka.

3. Muster the Trollkonton – Bill, Bull & Ball. Lansera hashtag på sociala medier via inarbetade Bill, vars skenhemvist står att finna på den mest konfrontationsbenägna enklaven dikt styrbords om sprickan. Nykomlingen Bull samlar på sig histrioner och bråkstakar. Riktade personangrepp? Räkna med Ball!

4. Klumpa ihop. Etablera plusibel associationskedja mellan hopens sunda vätskor och grumliga element på det hela taget. Bills ackumulerade följarlista utgör pålitlig inspirationskälla. Bull promoveras till Överste Knäppgök. Ball fortsätter att hänga. Därhelst det finns mindre härdade att rådbråka.

5. Ha denna astroturf till att kontinuerligt skicka rotskott över till organiska grödor. Ogräset nappar garanterat. Men har du tur görs det rena grönsaker av även annars slipade morötter.

6. Luta dig tillbaka på åskådarläktaren. Korka upp en pava tolvårig lagrad Kikkoman. Beundra hur sådden växer, högafflarna blixtrar och sprickan vidgas. Skål och svälj!

Bärga!
7. In med trollkontot Anständige Måns (som av en händelse råkar dela dina personliga bevekelsegrunder, om än inte aggressionshämningar) Veva lite. Främst i riktning mot Bill, Bull, Ball samt vad följe de hunnit skapa sig! Men framförallt: screenshotta, arkivera och sammafatta! Varenda bråkskott ska sparas. (Note to self: företrädesvis organiskt! Utelämna den värsta astroturfen. Det ser inte bra ut. Eller för bra.)

8. Hashtaggen trendar, men folk i allmänhet fattar liksom inte grejen. Mycket pg.a att relativt få människor av kött och blod egentligen är inblandade. Det är här som målen för Balls riktade personangrepp kommer till nytta. De har vänner. Hela Ansiktsbok full…

9. Städa åkern efter dig. Radera Bill, Bull & Ball. Ingen ska riktigt veta vem det var som började eller hur. Måns behåller du däremot. Hans (eller hennes) arkivariegärning är menad åt eftervärlden. Några svavelosande screenshots om dagen håller folkminnet utanför sarkofagen.

10. Hysta iväg ett mess till din gamla distanskamrat från kursen i postkoloniala paketstudier och tillika krönikör på Dagens Godnattblad. ”Du, jag har ett köttnormativt ben åt dig. Massor med toxisk hest och hast och hutt…”

11. Läs fortsättningen till morgonkeffet, nu månne nationell angelägenhet på kultursidor (samt tacksamt bländverk åt mindre lysande figurer). Hjärtknipande följetång följer. I Tidsskriften Viktigpetter.

Magasinera!
12. Kommentera under eget namn. Måttfullt och balanserat, med en underton av pathos. Som vore det från distans.

13. När högaffleriet bedarrat, in på splitskullen med skörden för framtida behov. Ta fram närhelst samförstånd börjar gå dig på nerverna. Eller bara som en generell påminnelse åt allmänheten, i all samhällsflit. Om just hur jetedumma de Jetedumma faktiskt är. Inte bara längre because reasons. Utan för <insert screenshot>. Jävla bonnjävlar, lika rentutsagt som dunkelt tänkt.

/Leo

Arvsfondue

Jag har ett för tiden kontroversiellt förslag. Stöp om det uppdrag som givits Allmänna Arvsfonden. Bestå den istället med ett som bättre motsvarar dess namn: Att värna arvet. Från de som kom före oss.

Vår nutid är inte vad den är av en slump. Någonting kom före. Så långt tycks allt självklart. Men vad som emellanåt faller bakom flötet är att detta någonting utgör vårt arv. Samt att detta arv åligger oss – vi som lever och verkar nu – att förvalta. Så att nästkommande generation har en fast punkt att ta språng ifrån – en historia, en tradition, en kultur, en samhörighet. Så ungarna inte behöver stå där, som stjärnögda fån inför tingens natur. Eller ta sin tillvaro i dessa omständigheter för given.

Nog konserverar vi redan, det är så sant. Det kan röra sig om allt från tätbebyggelsens muséer till K-märkta kvartar ute i det vilda, eller vadsom. Ändå händer det att delar av vårt arv, i prioriteringens vindlar, tvingas finna sig i att bli bortblåst – för nuet och den omedelbara tillfredsställelsens lockelse. Ty av nuet är vi naturligen förhäxade. Vi står ju inför dess skrank varje dag.

Ska vi bevara den gamla anrika byggnaden eller hjälpa den på traven att falla till stoft? Så att ur dess aska det må växa små smakliga hyresrätter? Samlar vi de forna orden, bilderna och ljuden i originalhandling? Eller räcker det att låta dem faksimilera sig bland digitalierna därute på världsvida spindelnätet? Frejdar vi de ting och traditioner som med klara ögon låter oss än blicka in i gårdagens levnadsförhållanden? Eller finner vi det gott nog att blott carpa diem i en stunds mindfulness? Hursomhaver, i nuet måste vi välja. Och i allt som väljs har sagda nu sitt företräde. Före det där andra kost- och (ofta) olönsamma. Och lite om lite sipprar det förflutna bort.

Jag förstår dilemmat. För att än en gång klarlägga: Nuet behöver sitt. Och med tanke på hur eftersatt mycket av det allra viktigaste är vore det kanske inte, alla substansfulla argument i världen till trots, realistiskt att äska ökade resurser åt bevarande. Men vad ifall resurserna redan fanns? Fast kanske bara inte där de borde?

Den institutionella arvingen
Har du på dessa breddgrader kroknat, och det utan formenligt testamente, är det hos Allmänna Arvsfonden din kvarlåtenskap hamnar. (Tillsammans med proteser och lite andra godbitar de plockar ur kremeringsugnen strax före din stundande reinkarnation som jordförbättrare.) Arvsfonden bollar sålunda rikliga styver. 90 mille hade de att förströ bara under senaste oktobersammanträdet. Vad gör de då med, och av, dessa de hädangångnas insamlade tillgångar, Jo, de placerar dem. I nuet. För inte behöver väl de döda några fickpengar… Eller?

Mycket av kvarlåtenskapen hamnar hos glada mottagare inom föreningslivet. Och kring många av utbetalningarna finner jag att de trots allt kommer nuet till varaktig godo. Om andra förmånstagare tänker jag emellertid att det är tur att de döda inget känner. För det torde ha känts som att få sitt kadaver paraderat runt på stan ifört rosa blöja med gigantisk säkerhetsnål och hashtag Allas Likvärde gaddat över det blånande dököttet. Ja, kvalitén på placeringarna skiftar då sannerligen. Men hur de än faller sig – konstruktiva eller söndrande – så har de en sak gemensamt. Arvsfonden pröjsar nuet. Och för nuet förefinnes, kan jag tycka, redan rundligt öronmärkt.

Det är min bestämda uppfattning att Arvsfonden borde leva upp till sitt namn ur ännu en aspekt. Då de medel den fördelar kommer från människor som verkade i gårdagen bör kvarlåtenskapen också komma minnet av gårdagen tillgodo. Den tjänsten kan vi som lever och verkar idag gott göra framtiden.

Närhelst en kyrkobyggnad står i begrepp att möta pärleport, när ett manuskript eller konstverk håller på att passera Bäst Före, när en månghundraårig storgård råkar ligga i vägen för Mellanskogs stubbåkerambitioner, när en tradition håller på att falla i glömska, när alla andra resurser är uttömda och allt hopp tycks ute… Då borde Arvsfonden finnas där, redo att rycka in med sina ärvda miljoner; täppa till hålet mot Ingenting, genom vilket vårt förflutna flyr oss ur händerna, ett gripbart korn i taget. Det vore nåt.

Det här faller självklart inte i god jord överallt, fattas bara. I kretsar inom vilka det där med historia, kultur och tradition upplevs som lite problematiskt svor jag nog just i kyrkan. Och de som vant sig vid att kunna begagna Arvsfonden som finansiär åt sin vuxensysselsättning närhelst de rätta signalorden kallar lär inte heller betrakta ett sådant förslag med särskilt blida ögon. Men det vore, inte desto mindre, det rätta att göra. Av gårdag, för minnet av gårdag i morgondag.

Ledsna inte, uttersektionella streetdansstudion eller postnordkoloniala dragshowen eller demokratiseringsdialoginkluderingsrumprojektet. Men det går 20 på dussinet av er. Och någon brist på statliga mecenater villiga att lägga er till bröstet råder det inte. Ni har doppat kritiska normbrytarstudier i arvsfonduegrytan länge nog, varefter ni lever i all garanterad välmåga. En ynnest som mycket annat aldrig kunnat ta för givet. Dags att skicka vidare.

Många äro nuvarande tidsandas paradgrenar. Att förvalta tillhör tyvärr ingen av dem. Så måste det dock inte fortfara. Gör Allmänna Arvsfonden till en kraftfull förstärkare i förvaltandet av vår historia. Resurser finns. De behöver bara hamna där de hör hemma.

/Leo

Gör dig själv en tjänst!

Gör dig själv en tjänst!
Närhelst offentligheten blir hysterisk över något som påstås ha sagts eller gjorts, sök om möjligt källan. Lyssna, läs eller se efter själv. Vad har egentligen sagts? Vad har egentligen gjorts? Bilda dig en egen uppfattning, från första parkett. Överlåt inte till andra att göra det åt dig.

Situationerna jag avser känner du igen på (att):

  • Tonläget i etablerad media plötsligt går upp, och gör så relativt unisont, kring en viss fråga/utsaga/händelse.
  • Diskussion kännetecknas av hög intensitet, lågt till tak.
  • Reaktionerna tycks, likt skriverierna som eldar på dem, känslodrivna.
  • Reaktionerna kan, likt skriverierna som eldar på dem, antas vara orimliga i förhållande till vad som faktiskt skett/sagts.
  • Bemötande i sakfråga spelas ner eller uteblir.
  • Perspektiv, kontext och resonerande spelas ner eller uteblir.
  • Abstraktioner och värdeladdade begrepp spelas upp och förkläs till argument.
  • Profiler som återkommande brukar synas i sk. ”brännande frågor” visar angelägenhet att föra in sig själva och synas i den aktuella.
  • Profiler med fallenhet att annars förminska allvaret i frågor rörande grova övertramp författar brandskrifter kring det aktuella.
  • Invektiv, epitet och ännu fler invektiv.
  • Krav på oproportionerliga sanktioner.

Det kan skilja sig från fall till fall. Men märker du att flera av de här markörerna finns på plats skulle jag rekommendera dig att börja göra egna efterforskningar. Finns det en text, en bild- eller ljudinspelning? Hitta den, se/läs den, lyssna! Bedöm sen reaktionerna i ljuset av vad du just tagit del av. Förefaller de rimliga? Stämmer mediabilden av vad som sagts/skett med det du bevittnade? Är det nyheter eller outrage? Avgör själv. Du kommer bli en och annan insikt rikare, det kan jag lova.

Relaterat:
Recept på tidningsanka
Att rensa fejket ur nyheterna
Lathund för handhavande med diskurshaverister
Osanningen utan namn

Outrage (som det heter på utrikiska) utgör ren, skär folkfördumning. Och den lever på att människor inte får för sig att söka källorna på egen hand och verifiera, utan blint litar på den där braskande, fejdinbjudande rubriken. Sålunda görs nyheter och offentlig debatt till bastarden av Jerry Springer Show och Hänt Extra. Vi är värda bättre.

Jag säger inte: tyck si. Jag säger inte: tyck så. Men jag säger, och det med emfas: tänk själv! Finns alldeles för många som föredrar att du helst låter bli.

/Leo

”Och ett barn ska leda dem…”

Children of the quorn tågar. Palmbladen ligger strödda längsmed deras väg. Maktens rader sitter vackert, ber dömjukt om en selfie och håller upp porten, nästan som om allt vore lika manuspräntat som förutbestämt. ”And a child shall lead them…” Men vem är det som vandrar mellan raderna?

”Ni kommer till oss unga och söker hopp. Hur vågar ni? Folk lider, folk dör. Vi är i början av massutrotning. Och allt ni talar om är pengar.” ”Hur vågar ni hävda att det här går att lösa med tekniska framsteg. Ni sviker oss, men de unga har börjat se igenom ert svek. Vi kommer aldrig förlåta er.”

Ja, vem är det som vandrar mellan raderna? Som bakom omsorgsfullt valda glosor – ”equity”, ”climate justice”, ”reparations” – höjer sin förvisso hammarlösa skära? Som räknar med att du personligen aldrig riktigt läste det gröna manifestet i sin helhet, utan lät andra tolka det åt dig. Eller i varje fall gick vilse bland de fagra begreppen? Vilse nog för att missa de insmugna illiberala, framstegsfientliga, identitära och lönnauktoritära inslagen? Någon som inte drar sig för att nyttja andras engagemang som murbräcka? Eller låta en minderårig hållas som galjonsfigur?

Läs den ungas ord ovan ännu en gång. Ta in i beräkningen att somliga, med hyfsad dos av allvar, tillskriver henne rollen av profet. Du inser väl att det vilar något osunt över det här? Eller känns den tanken svår att tänka? Blir du irriterad för att jag påtalar det, rentav arg? Så arg att du i ditt sinne frestas att peka mot mig och utropa ”klimatförnekare!”? Isåfall har jag gjort min poäng.

För den som är nyfiken på hur sektdynamik fungerar finns ett ymnighetshorn att studera och dra lärdom av just nu. Tänk ifall världen idag vore likt en isolerad by ute i ingenstans i det förgångna. Där människor omkring dig – människor du annars upplevt som stabila, kloka, jordnära och rationella – så sakterliga börjat få något dimmigt, fjärran i sin blick. Parat med en skopa förtvivlan. Trossatsen är ju både förlösaren, ersättande den mening och Känsla Av Sammanhang som i det sekulära gått förlorad. Men också en bärare av pur dödsångest. Tänk ifall Jorden går under? Om tio, sju, fem, två komma fem, två år, imorgon?

Plötsligt står de där – de som förr aldrig gick att narra eller förföra – botfärdiga som en spelman inför pietisterna. Spelmannen slängde sin fiol i bålet, som symbol för avslutet med synd, otukt och skörlevnad i största allmänhet. Eller kanske än mer: kapitulation inför kraven på konformism, samhörighetskänslans digra pris. Slänger du din bil eller din köttbit? Eller räcker det med ditt sunda förnuft? Och varför, fundera lite på det här, skulle de aldrig kräva att du slänger din iPotta?

Unga är tacksamma i frontlinjen. Ty att vedersaka dem låter sig icke göras med mindre än att man framstår som en riktigt osympatisk dyvel. Som jag gör just nu? Därför låter samvetsfattiga opportunister barnen gärna gå först, röja vägen. Vilket inte är första gången häromkring, ens i närtid.

Ja, andra barn som fick gå före och röja vägen var de apatiska flyktingbarnen. Kommer du ihåg dem? Det är inte så många år sen de figurerade i kolumnerna var och varannan dag. De tvangs agera det livlösa ögat i gårdagens känslostorm – uppiskad utav samma mixtur av agenda, mediadramaturgi och trovilliga. Kom du ihåg hur de som ifrågasatte bemöttes? Om inte annat ska jag påminna dig. Som en avatar av hin, varje skäligt argument åsido. De hädade, bröt mot dogman. Just likt vedersakare av omvärldens reaktioner på Children of the quorns tågande idag.

Sen går det några år. När distansen väl hunnit infinna sig gör berättelserna detsamma. De apatiska barnen har vuxit upp och kan vittna om vad de tvingades genomgå. Bland annat för att pöbel och offentlighet skulle få, eller var så upptagna med, sin känslostorm. Läs HÄR och ta in orden – deras ord! För där har du priset. Som någon måste betala. När förnuftet gör kollektiv exit.

Flytt har gårdagen. Kring denna kan ingenting göras ogjort. Men vi alla gör just nu. Och vadän vi gör blir morgondagens gårdag. Se dig omkring! Vilka ”samtidsfenomen” kan du skönja idag? Och som du förväntas att inte ifrågasätta? (Förrän möjligen imorgon?)

Det är lite av en lindorm, som biter sig själv en smula extra hårt i svansen. Det skadar samhällen att avsäga sig sitt förnuft. Allt som sedermera befäster förnuftets åsidosättande reducerar kapaciteten att finna nödvändiga lösningar – må de vara ekologiska, ekonomiska, mellanmänskliga eller vadsom – medelst. Och det ska till gravt skadade samhällen för att hemfalla åt att upphöja barn till järtecken och/eller profeter.

Det kommer att gå ännu några år. Först då, liksom i fallen med flyktingbarnen, lär vi kunna resonera hjälpligt nyktert kring det här. För nej, jorden har sannolikt inte gått under det minsta. Men den kan ha blivit rätt mycket jävligare för oss att leva på. För att vi avsade oss förnuftet och istället valde symboler och liturgi. För att det var så mycket viktigare att det kändes rätt än att försöka göra rätt. För att vi lät våra upplysta västsamhällen försjunka i populärvidskeplighet.

Flera tankar i huvudet samtidigt, om jag får be! Miljöförstöringen är verklig. Viljan, och egennyttan med, att använda den för maktspel likaså.

Oavsett vad det gäller, sluta aldrig ifrågasätta när du känner det påkallat! Låter något sådär lite lagom tjyvis, sök och främja vad förnuft du kan. Bara för att teven, tidningen och ”alla” som du (kanske inte ens) känner säger en sak behöver det inte vara ensidigt rätt. Var vaksam på om de alla använder samma ord och det möjligen en aning för unisont. Samt söker tysta dina.

Det är där han döljer sig – Han som vandrar mellan raderna. Ser honom gör du inte, men ni känner varandra väl. Ty i varje önskan att tillhöra lurar han på, samt utgör, den dunkla baksidan. Och har du någonsin i endera sammanhang varit den som insisterat på si när hjorden skanderat så, så vet du precis vem – och vad – du har att göra med.

/Leo

Kulturamaskri

Konsten är ingens tjänare. Men många är de Bestämmare som lockats av dess sprängkraft; att sela den – och oss utövare – för egen sak. Detta har jag länge önskat diskussion kring. Dels i förebyggande syfte. Men också med anledning av att existerande profylax – principen om sk. armlängds avstånd, dvs att Bestämmeriet bör skapa förutsättningar för konsten men inte styra själva innehållet – tycks ha satts ur spel.

Nu kom den till slut. På tiden, men alldeles för tidstypiskt.

Ja, hur blev nu det här plötsligt så viktigt att uppmärksamma? När det annars från högre ort varit påfallande moltyst i frågan?

Som vanligt nuförtiden behövdes det en laddad symbolfråga för att det skulle kommas till skott. Det hela grundar sig på att det sk. Samstyret i Sölvesborg tagit beslutet att i eventuella offentliga inköp främja ”klassisk och tidlös konst” på bekostnad av ”utmanande samtidskonst” (där bl.a exemplet ”menskonst” åberopas). Jag skriver ”eventuella”, eftersom Sölvesborg mig veterligen inte direkt är känt för vidlyftigare konstinvesteringar. Men hursomhaver… Samstyret ifråga är en koalition bestående av SD+M+KD+SoL. Och närhelst nån blåsippa ståndar i backen blir sakfrågan, vips, så väldigt angelägen. Men bättre sent än aldrig. För…

”I totalitära samhällen är den fria konsten något av det första som begränsas. Konsten måste stå fri. För att kunna utvecklas självständigt – oavsett vilken konstnärlig intention som ligger bakom. För att kunna kritisera och uppröra – oavsett vilka som sitter vid makten.”

… skriver Amanda Lind, miljöpartistisk kulturminister.

I dessa hennes ord instämmer jag tillfullo. Tvivlar gör jag däremot på om huruvida detta är en princip hon står för. Egentligen. Hennes företrädare på posten och tillika partikamrat – Alice Bah Kuhnke – må ha varit försiktig med vilka formuleringar hon tog i sin mun. Men handlingskraftig var hon allt, i att politisera och villkora kulturen. På väggbonaden hon lät sig fotograferas med stod det broderat: ”Visst behöver vi en kulturrevolution nu”. För Bah-Kuhnkes modus kan jag finna den talande. På ytan lite käck och barnsligt entusiastisk. Men bakom kulisserna – en mission.

Att kulturen idag vore frihalsad från politisk styrning, sånär som på blåsippans utspel, är i bästa fall en vanföreställning. För tvärtom står den under hyfsat styvmoderliga nypor, och det från betydligt inflytelserikare instanser än nån liten Blekingekommun. Inte för att makten gemenligen klampar in och delar ut förbud åt konst- eller kulturyttringar i offentligheten. Den påverkan jag talar om är mjuk men obeveklig; pavlovskt betingande – inte sällan med ekonomi och plattform som primära styrmedel. Åsa Linderborg, anno 2016, ger följande beskrivning:

”Alla institutioner ska underkastas ett och samma normkritiska tänkande, allt och alla ska silas genom ett identitetspolitiskt durkslag. Annars kan man bli av med pengarna. Det är den här öppet politiserade kulturpolitiken som påverkade arrangörerna att ställa in ett seminarium om scenkonsten i en föränderlig tid. Det är den som styr Svenska Filminstitutet. Det är den som nu i höst har ställt in kikarsiktet på museiverksamheten.”

… och vidare:

”Frågan är om något annat demokratiskt land har så tydligt politiska krav och förväntningar på kulturen som Sverige. Regeringen har bestämt inriktningen och genom lätt iscensatta drev på sociala medier ser olika intressegrupper till att politiken blir verklighet. Den som vill problematisera saken blir av med anslagen, får sparken, byter bransch, bryter ihop eller sätter på sig självcensurens tvångströja.”

Kulturminister Lind är mycket väl medveten om det här. Därav kan fastställas att hon på intet vis är gramse över själva sakfrågan – att politiken söker köra upp handen i brasan på kulturen och nyttja den som casperdocka. Utan för att det råkade vara någon hon inte gillade som släppte ut anden ur vaselinflaskan. Den här gången. ”Hur ser dina principer ut?”, hade en relevant följdfråga från en vaken journalist kunnat lyda. Men löd med sin frånvaro.

Det är denna bristande följdriktighet som gör att det plötsligt uppblossade intresset för att freda konstnärliga kulturyttringar, i mina ögon, förefaller oäkta. Sverigedemokraterna är, som sagt, på intet vis ensamma om att söka göra den nyttig för egen sak. Men det ska tydligen till just sverigedemokrater för att få upp principen på bordet. Eller ska jag kanske säga: principlösheten? Få av de som just nu uttalar sig tvärsäkert om vikten av konstens oberoende grundar detta på någon form av princip (annat än möjligen utslag av Åkesson derangement syndrome). Och än färre av lansdragarna för konst som ”kritiserar och upprör” skulle acceptera den som verkligen upprör, dvs sparkar in Overtonfönster med ram, spröjs och allt.

Det är lätt att säga att konsten ska vara fri så länge den säger saker man vill (eller kan acceptera att) höra. Det är när den säger nåtannat som den blir ”provocerande och upprörande” på allvar. Då prövas principfastheten. Och den håller sällan så hyvens som många ger sken av. Vilket tål att tänkas på.

Hur skulle då ett offentligt konstinköp, bypasskopplat från hugade kulturkrigare, kunna tänkas gå till? Nja… En idé torde kunna vara att rådfråga de som faktiskt ska möta konsten varje dag. Det är deras närområde som påverkas, deras livsmiljö. Vill de ha menskonst? Eller föredrar de hötorgskonst? Eller impressionism, expressionism, modernism, hällristningar, rokoko, ASCII-printar, brutalism, romantik, realism, konkret, abstrakt…Vad skänker DEM behållning? Det kan vara värt att ställa megafonen på hyllan och bara lyssna ibland.

Hursomhaver, jag välkomnar en bred och förnyad diskussion kring principen om armlängds avstånd och hoppas på dess fortsättning, och det oberoende av vad blåsippan tar sig för. Kulturen är ingens tjänare. Och alla försök att göra den till sådan bör ställas upp på både längs och tvärs. Inför samma måttstock.

/Leo

Till flaggbrännare – hög som låg

Innan du bränner din egen flagga, fråga dig själv: vore du också redo att se allt vad den erinrar om flamma upp och slockna ut med lågornas eftermäle? Sant är att döda ting varken vet av smärta eller sorg. Men avsaknaden av vad just denna tygbit åminner oss skulle nog ha sitt att säga.

Fundera en stund. På brännvärdet av tvåhundraårig fred. Eller välståndet som ryker. Hur luktar den utsträckta handen förkolnad? Som görligen föranledde att kanske du, någon du känner eller inte känner gavs fristad på dessa marker? Fundera på det du fick ärva. Av andra – som strävat och förvaltat före dig.

Slå en blick på det du faktiskt givits. Betänk vad av detta som ännu funnes i din hand, finge tingen och dess ordning brinna såsom du vaggad till lulz finner muntert.

Skänk friheten en tanke – den som medger att du kan tänka, tycka, tro, tala och elda i relativ frihet. Den förutan vilken ditt tilltänkta dåd torde rendera dig kännbara konsekvenser. Du lever i ett land där du kan skända din egen och andras flagga, och det utan att riskera huvudets skiljande så mycket som en hårsmån från resten av kroppen.

Innan du förväxlar din förmåga att traktera tändstickor med mod, minns att det är en öppen port du sparkar in – skapad att vara mjuk och följsam, ständigt på glänt. Och framförallt: den sparkar inte tillbaks. En ynnest som för övrigt inte garanteras av alla portar som smädats.

Innan du bränner din flagga, försäkra dig om att allt det här, och mycket annat, är sådant du klarar dig utan. Samt inte behöver ha vett att känna tacksamhet inför. Försäkra dig om att inget betyder något och att allt i slutänden är försumligt. Även, eller kanske isynnerhet, figuren i spegeln.

/Leo