Tv-avgift(ning)

Jag ska förströ er med några av mina tankar kring tv. Detta med anledning av det hastigt genomdrivna riksdagsbeslutet att belasta befolkningen kollektivt för driften av SVT, SR och UR. Så sätt dig bekvämt, häll upp ymnigt av valfri förfriskning. Klunka sedermera på tills du tycker dig höra signaturmelodin. Here goes…

Tv har jag hållit mig förutan sen anno 2003. Uppbrottet skedde väl i spontanaste laget, men var tvivelsutan följdriktigt. Att sitta och dröna framför en ruta med fjärrprogrammerat innehåll gav mig inte längre något. Och frågan är om det nånsin gjort. Eller om det egentligen hela tiden rört sig om ohejdad, kulturellt betingad gammal ovana? Vem vet? Jag växte trots allt upp i en tid när tv i princip var vardagsrummens självklara altare. Så är det inte längre.

Jag ska inte sticka under stol med att det funnits specifika tablåpunkter jag uppskattat. Men avståndet dem emellan hade vid tiden, och med tiden, blivit alltmer vidsträckt. Kanske var det så att kvalitén på utbudet passerat ett lågvattenmärke för mycket? Och med det också förtagit vad nytta jag haft av mediet? På det hela hade hursomhaver gemene tv-pass kommit att kännas som att få en påse sopor tömd över sig. Och eftersom självspäkning inte riktigt är min grej, så…

Hur det nu än var så lät jag inte bara pensionera tv-apparaten, utan POFF åkte hela antennschabraket i backen en solig tisdagsmorgon. Platsen vid nocken på mitt dåvarande hus vigdes istället åt en radioantenn avsedd för 10- och 11-metersbandet. Och så var tv-sagan, till grannskapets stora förbryllan, all.

Under åren som gått har jag näppeligen saknat det där med att ha tv. Men tv tycks ha saknat mig. Eller i varje fall lagrummet den medgav i att stilla statlig avgiftshunger. Radiotjänst hörde av sig några gånger, undrades om jag nog inte trots allt i lömske satt och tjuvtittade. De fick vackert traska iväg i ogjort ärende (ehuru med långa blickar kastade mot min Commodore 1084-monitor). Inte heller när de fick för sig att försöka driva in snigelavgift på smartfånar blev det napp. Ty det är min övertygelse att fånar helst ska hållas dummast möjligt. Så ingen iPotta i dessa kommoder. Men skam den lite för avgiftshungriga statsapparat som ger sig…

Enter the tv-avgift… Som i själva verket är en skatt. Som alla ska betala. För sanningens, rättvisans och demokratins hypotetiska vidmakthållande. Och jag är måttligt road.

För egen del drabbas jag inte mer än på sin höjd marginellt. Förklaringen är enkel och stavas fattiglapp. (Jag bor i en redskapsbod ffs!!! Så långt ut på bystan att elcyklarna vissnar och lattemaskinerna behöver K-sprit för att starta.) Belastar statskassan gör jag inte, men så mycket att tillföra den har jag inte heller. Så tv-folket får säkert ännu en gång söka sig fyrkantigare jaktmarker. Men principen, folks! Principen!

Anarkisten i mig må ha vidgat sina vyer en smula, men föreställningen om att staten inte ska besvära medborgarna mer än den måste ligger alltjämt fast. Det kan vara hyvens att vi gemensamt pyntar för lite vård, skola, omsorg, infrastruktur, brandkår, polis, försvar och annat smått/gott. Men för massmedia? Come on! Låt mig (och mina futtiga slantar) vara! De som gillar eländet kan väl hosta upp själva?

Eller?

Är public service av sådan ovärderlig samhällsnytta att det faktiskt befogar skatteinfusion? Eller är det i själva verket en en helig ko som tjurskalligt hålls på livsuppehållande, trots att den fullständiga hjärndöden inträffade redan nån gång kring tiden för första Ö-rådet?

Public Service vara eller utgångna vara?
Vi kan börja med att klargöra en sak: Det finns ingen naturlag som säger att det måste ingå i statens verksamhet att driva massmedia. Så är det bara. Framhåll emellertid detta för gemene svensk och det mottas inte sällan som om du just splattrat ut vederbörandes barnatro under skosulorna. Inte för att det förvånar mig. Vi har ju till synes, av födsel och påhejad vana, inpräntats med föreställningen om att sådant ankommer stat att sköta, om det nu ska bli rätt och riktigt gjort. Så, visst. Många är lika gramse på tv-skatten som undertecknad. Men någon majoritet för att rakt uppochner packa ihop SR, SVT och UR lär troligen, i nostalgins kaleidoskopiska skimmer, få vänta på sig. Men…

… vad skulle då kunna tänkas vara alternativ till det tvivelaktiga beslut som just hamrats igenom? Det gamla licenssystemet var otidsenligt, så långt är jag med. Men om vi vidare antar att public service anses så betydelsefullt att skattefinansiering trots allt är ett måste, måste den publika servicen isåfall vara av den omfattning den är idag? Låt oss ta en sober, barnatrolös funderare över behoven.

Behov?
Det kan argumenteras för att staten behöver kunna nå ut till medborgarna i händelse av att något allvarligt inträffat. Den logiken köper till och med jag, gris i säcken och allt. Detta har med beredskap att göra. Vi ska inte tas på sängen om, eller när, något inträffar. Naturkatastrof, olycka, krig… Så en radiokanal för nödändamål. Check!

Nästa lökring är den av nyhetsbevakning och grävande journalistik. Behövs public service i dessa sammanhang? Nja, däromkring trätes det, och för såväl förespråkare som belackare utgör denna tvistepunkt ett slags epicentrum där barnatron låter sig manifesteras märgfullast möjligt. (Tänk: en unge som får vansinnesutbrott i mataffären. Typ.)

Frågar du mig skulle jag säga att det finns ett egenvärde i oberoende, opartisk och saklig nyhets/samhällsbevakning. De privata aktörerna har ju lite knas med det här (för att ta det milt), så så långt är jag villig att ge public service-förespråkarna en poäng. Däremot är jag inte lika bombsäker som dessa på att statsmedia fyller funktionen till sådan utsträckning som de gemenligen vill göra gällande. Återigen för att ta det milt.

Men fine! Skärper man sig här (rejält) och verkligen ser till att upprätthålla integriteten i outputen så skulle samhället vara betjänt utav’t. Så check på nyhetsbevakning och gräv! Med förbehåll.

Så har vi kommit till folkbildningsaspekten. Behövs public service där? Det beror på, blir mitt svar. Den gamla arbetarrörelsens idé om att bilda befolkningen tog landet ur fattigdom en gång i tiden. Men det är en process som måste hållas levande. Och idag råder hyfsad likstelhet (för att ta det milt en tredje gång). Sverige är, såvitt jag ser det, i skriande behov av ett nytt bildningsideal. Om inte annat som motvikt till fördumningskulturen – framgångsrikt administrerad via bland annat just tv-mediet som den är.

Public service skulle således kunna göra sig väsentlig, förutsatt att det inte själv agerar hovleverantör av fördumningskultur. Sen bör det ju också förutsättas att det verkligen är folkbildning man sysslar med och inte i själva verket folkuppfostran. För sådant hemfaller väl inte statlig tv och radio åt? Eller hur? ELLER HUR? Med förbehåll återigen – check för folkbildning! Och med samma argument – check för kulturbevakning.

Det inbakade obehövda
Nödkanal, nyheter, grävande journalistik, folkbildning, kultur… Lägg även till sk. smalare program, vilka till ringa omfattning beredes plats i den kommersiella etern. Där har vi några punkter som inte bara skulle kunna motivera public service existens utifrån ett gemensamhetsperspektiv, utan också möjligen gemensam finansiering

Så… Vad torde isåfall en slim fit-kostym av ovanstående kosta versus vad det kostar idag? Nja, nog för att jag är lite krasslig på lågstadiematte, men min vilda gissning säger mig att vi skulle kunna komma undan med många sköna slantar mindre årligen än för det tältbeläte till public service som varje skattepliktig medborgare nu från och med 1:a januari 2019 förväntas punga ut för. Vari ligger mellanskillnaden? Jo… I ett sänke inbakat i systemet – lika kostsamt som diskutabelt. Ändå diskuteras det ogärna enskilt, utan klumpas ihop med allt det där andra, så att nyttan kan fås att tjäna som alibi.

Du ser…

… Det behövs ingen oberoende, opartisk och saklig bevakning av schlagerfestivalen. Eller av sportbollscupen. Eller Lekprogrammet-För-Säsongen. Eller massa filmer och serier. Oavsett kvalité, oavsett individuell efterfrågan. Det finns inte ett renhårigt argument i världen för att detta vore något att belasta skattebetalarna med. Ta in det, vad barnatro det än sprider över trottoarkanten! Kommersiella aktörer erbjuder redan allt det där i överflöd.

Funktionen av beteendet
De som styr är inte blinda. De begriper det här. Men vad de också begriper är att nödkanal, nyheter, bildning och smala program inte räcker till. Inte för att upprätthålla vanan hos en tillräcklig andel av befolkningen att slå på dumburken och ratta in ‘rätt’ kanal i skogen av utbud. Det är där som lek, gap, sportboll och dokusåpa kommer in i bilden. Det är allt detta som tillser att tittarna återkommer. Således kan det icke förbises av den som, av någondera anledning, är mån om att hålla folk på rätt frekvens. Vilket det finns skäl att ta en funderare kring.

För en sak som både irriterar och oroar mig är hur unisont detta beslut klubbades igenom. Merparten – från borgerligaste moderötter till rödaste Skägge Vara – var i princip fullkomligt ense. De enda som sade emot var blåsipporna. Not Good! Det är nåt som skaver när de är så bundis. Borgerligt sinnade Bestämmare köper inte sosserier med hull och hår på det här viset. Åtminstone inte utan att först ha prövat det grundligt mot något liknande synpunkterna ovan.

Fundera lite på det här. Fundera också på alla överdrifter och tirader som tagits till för att rättfärdiga beslutet. Samt den mindre hederliga reflexen att tillskriva vedersakare dunkla motiv. Jag menar, har man vattentäta argument för sin sak behöver man ju inte falla tillbaka på hysteriska försvarsbeteenden… Eller hur?

Konstateras kan hursomhaver att några är väldigt angelägna om att befolkningen fortsättningsvis håller för vana att ratta in statligt levererad media. Såpass angelägna att man för ändamålet är beredda att släppa sina principer.

RELATERAT:
Informationssamhällets problem med att hantera information
Att rensa fejket ur nyheterna
Kunskapen om kunskapande
Ut med politiken ur kulturen!

Tv-avgift eller tv-avgiftning?
Nåväl! Hur har då tv-lösheten påverkat mig, kanske du undrar? Säkert har du även, efter att ha läst det här, skaffat dig en föreställning om att jag skulle leva i nån sorts askes på området. Så är det inte. Jag är ju, som sagt, inte mycket till självplågare.

Det här var aldrig nån big deal. Nån storkonsument av tv eller kulturen däromkring var jag, som antyddes, inte ens från första början. Och intresset hade stadigt minskat. När antennen väl föll låg tv-mediet redan i min mentala backspegel. Om huruvida det fanns en mottagare i huset eller ej var främst en fråga om att hålla Radiotjänst på gott humör (det vill säga på hinsidan om ytterdörren).

Redan då det begav sig började tv-mediet kännas utdaterat. Det var en rest av en förlegad struktur, där någon i toppen av pyramiden väljer vad som ska sändas och där man som tittare i stort reduceras till passiv mottagare i botten. Idag än mer så. Internet erbjuder, genom sin själva grundfunktion, en horisontal kommunikationsstruktur jag finner mycket mer tilltalande. Det finns miljontals röster och uttryck därute. Jag väljer vilka jag finner det värt att lägga min tid på. Och i mångfalden kan jag finna meningsfullt innehåll som faktiskt ger mig något jag kan bära med mig även efteråt. Det höjer taket i tillvaron, blir således svaret på frågan.

Jag tänker också att det ligger ett av godo-ändamål i det aktiva valet som sådant. Själva tänket: Det här vill jag se, det här vill jag läsa. Därför väljer jag att så göra. I motsats till: Det här sänds så det här tar jag emot utan knot. Mycket finns i tillvaron som det är värt att bara släppa in och låta sig uppgå i för en stund utan att övertänka. Tv-kultur, jag försäkrar, tillhör inte detta.

Jag förstår dock varför många håller fast vid tv-paradigmen, ja rentav känner sig en aning hotade då den på endera vis ifrågasätts. Den fyller ju flera funktioner, om än till priset av en björntjänst per styck. Tv:n kan exempelvis agera tidsfördriv och ångestregulator. Men också i detsamma en ganska förtärande distraktion. Den kan även skänka en känsla av gemenskap, i det att alla i gemenskapen följer samma program och således kan småspråkas kring vem som pissade i poolen på Paradise Hotel. Det blir till ett potent socialt smörjmedel. Men också en flottig smörja kring vardagens tankeverksamhet. För vad mervärde ger det egentligen att veta vem som pissade på vem? Eller överhuvudtaget i mycket av allt det där som tv vill att vi ska tycka är så viktigt?

Nja… Vad för sorts faustisk deal man är villig att ingå här är upp till envar. Men jag tror många missar att de faktiskt har ett val, i de att de aldrig riktigt ställt sig frågan om vad livet utan tv torde ha kunnat ge dem, än mindre prövat det. Sant är att var och en blir salig på sitt. Om huruvida den sanna samhällsnyttan ligger behäftad med tv-avgift eller tv-avgiftning… skulle jag ehuru önska att, inte bara de lärde, utan varje tänkande människa tvistade mycket, mycket mer om. Samt att staten hade den frihetliga smaken att inte så lättvindigt söka ta beslutet å andras villovägnar.

/Leo

Annonser

Novemberon

November är en onödig månad. Lika gärna kunde den ha delats upp i en tvåstatslösning mellan höstliga oktober och smällvinterns december. Eller ombildats till bostadsrättsförening. Eller vad som helst. Ty det är min övertygelse att relativt få skulle beivra dess uteblivna ankomst.

Årets stiltje är sig lika likblek som alltid. Moln, dask och inga stjärnor… Dag ut, dag in – ett ihållande, obevekligt lagom. Varken för varmt. Eller för kallt. Inte så mörkt att det bättrar på hemtrevnaden. Bara mörkt nog för att göra solceller deprimerade.

Jag tänker att november måste ha instiftats i ett handslag där Jantelagen, Medelmåttan och Planekonomin möttes upp och enades om att gemensamt utropa sig till månad. I första förbundsklausul – förbudet mot yvigare gester. Här är det lika jävligt för alla som gäller och ingen dag får vara den andre förmer. Var och en har att förhålla sig dov, kav och ungefär lika munter som ett miljonprogram.

Stundom begås det ehuru tillfälliga normbrott. Tittut, säger solen. Och ut tittar människorna, likt förväntansfulla ungar som just lovats 25 minuters Kalle Anka efter en evighet med tjeckoslovakiska dockfilmer. Men väderformalisternas Politbyrå är snar till bassning. Som ett gigantiskt Ajabaja-finger rullar grådasket ånyo in över horisonten. Luften – som utblåset av mormors blomvattenspruta – lämnar ingen klädnad ogenomsur. Barometern pekar mot TILT.

Det måste ha varit under dessa premisser som 2k-talets alla emogrupper såg dagens anemiska ljus. Över en kopp navelludd i nåns mammas kaserntrea, kokande ihop vad som skulle komma att bli rikets allra värsta självskadehits… När emosarna omsider blir äldre begår de självbiografi, vänta bara. En av dem, med hyfsat modesta livsanspråk, bad mig en gång om titelförslag in spe. ”Från Nintendo till Attendo”, föll sig på något vis naturligt.

Mindfulness rekommenderar jag… i ungefär samma utsträckning som jag resten av året pushar för ältande och bitterförpuppning. November är ett årligt återkommande Limbo, insprängt i hålrummet mellan Allhelgona och Första Advent. Eller månne tiden efter avlidelsen, men före jordfästligheterna och åkturen genom dödsriket som följer. Sådant gör man sig av förklarliga skäl inte alltför mindful i. Eller på egen risk, åtminstone.

Vill du prompt må riktigt illa? Fine! Åsidosätt då minnet av den bomullsmjuka stillhet som vintern annars så tacknämligen bjuder. Ersätt det med tanken på att snart stundar Tomtepsykos. Du är väl förväntansfull inför fyrtio graders februari – med extra räkningsfrossa? Eller det uppsåtliga löftesbrottet som följer efter några väl ogenomtänkta ord strax före tolvslaget?

Ändå finns det något förmildrande med allt. Nog för att vi har att förhålla oss till det vi givits, men vem säger att det som givits måste förbliva sin natur trogen? Har du någonsin önskat att tiden kunde stannas upp en stund? På beställning? Så att du hinner med allt det där du måste göra, men varit för upptagen med att leva för att hinna med? Då är kanske bästa tiden nu, trots allt? Det må vara en onödig månad vi hasar oss igenom, men till detta duger den faktiskt. Ingalunda på grund av nån egentligen duglighet på området. Men för sin totala, fullständiga oduglighet till allt annat.

Så gör skitgörat. Torrkoka varenda långtråk på måste-listan, så att du för varje dag kan göra dig ett måste fattigare. Så att resten av året kan få levas rikare på allt det där som räknas. Sätt november i arbete! Blås stiltjen på konfekten och gör dig själv en tjänst i detsamma.

Halvfulla glas är till för att fyllas ånyo. Portvin rekommenderas så här års.

/Leo

Recept på tidningsanka

1. Hitta nån Instagramhistrion med särdeles motbjudande vanor.
2. Skriv artikel, applicera klickvänlig rubrik (”Lisa friterar fekalier”).
3. Läsare: ”Är ni riktigt kloka?”
4. Hävda att ‘frågan väcker debatt’.
5. Twitter: ”Euw, era äckel!”
6. Skriv krönika om näthatet som hotar demokratin.

Sen tar tv över…

7. Debatt på SVT Opinion aviseras.
8. Hashtag FriaTöser.
9. Fritösoperatösen Lisa talar ut (”… jag ville synliggöra osynliga matstrukturer…”)
10. Medicinsk expertis inkallas. Dr Karl Drogo klargör att forskning visar att förtäring i normalfall ej medför livsfara. En date med Calici har ingen dött av. Eller jo, några… Men vafasen, yolo!
11. Intrasektionell trancenormativ snoppbärande icke-man provsmakar under direktsändning i TV4 Nyhetsmorgon. Får bäras ut.
12. Tittarna: ”Men…  Det här har ju inget nyhetsvärde.”
13. Kanalchefen: ”DET HAR DET VISST! Men det fattar inte ni, era banjospelare.”
14. Helsida i DN: ”Kanalchef hyllas för sitt modiga ställningstagande.”
15. Reklampaus. Arla goes woke och lanserar Lätt-Koprofil i halvlitersbunke.
16. Efter pausen: Panelen i Hela Sveriges Bakar enas om att allt är Joakim Lamottes fel.

Efter ett par tramp i nyhetscykeln…

17. Hashtaggen får anses rökt och fimpad…
18. …förutom på Tumblr, där den lever olycklig i alla sina dagar.
19. Diskutabelt namnkunnig föredragshållare-slash-aktivist-slash-konstfuck-slash-inkvoterad P3-bubblare erhåller kulturbidrag för sin kommande dokumentärfilm om ”allt hat och hot mot hashtag FriaTöser”. Pengarna syns aldrig mer till. Inte filmen heller.

Fem år passerar…

20. Löpsedel: ”10-talets kändisar – så lever de idag. Eller inte alls?

Och så vidare…

/Leo

När ljusen slocknar

Jag tänker att det föregicks av ett skarpt knäpp. Emellertid är detta nog en minnets efterhandskonstruktion. Troligare är att mörkret slog till helt utan förvarning. Och där stod en annan, nytvagad och i bara mässingen efter en hastig dust med duschen. Tursamt nog också med välmemorerad bild av var i rummet handduk och ombyteskläder befann sig.

Runtom kunde jag höra hur allt saktade ner. Fläktar, kompressorer… Hela den gamla krukfabriken malde till stiltje i vad som föreföll vara en jämnmodets utandning. Den varade nån minut. Därefter låg allt lika tyst som svart.

Att jag inte vore ensam om den plötsliga ljusförsvinnelsen hade jag goda skäl att anta. Elnät och glesbygd är ju inte direkt nån tillförlitlig kombination alla gånger. Men… man vet ju inte förrän man vet, eller hur? Så när väl alla klädedon knekats på plats bar det iväg. Ut i en landmärkeslös ocean av mörker. I jakt på utomhus.

Någon ficklampa hade jag inte brytt mig om att hålla tillhands. Att ta mig fram i kolmörker var jag (av anledningar det finns anledning att återkomma till) hyfsat van vid. Dessutom kände jag Gränsfors Blomkruksfabrik lika väl som uppsättningen fickor i min egen långrock. Således visste jag var det föll sig lämpligt att ducka för plåtrännan. Eller sidsteppa för att inte döna rakt in i pressmaskinen av gediget 40-talsstål. Däremot höll jag på att glömma vikten av att hålla hårt i räcket omgärdande vindeltrappan ner mot första våningsplan. Minnet återkom ehuru lägligt, efter felsteget som vid sitt eventuella upprepande torde ha lagt en Nära Döden-upplevelse till samlingen.

Väl ute på lastbryggan kunde jag konstatera att det förhöll sig precis som jag antagit. Hela byn låg mörklagd. Jag kan inte påstå att det förvånade mig.

Det var fullkomligt vindstilla och snön föll i täta sjok ifrån outgrundliga skyar. Husen runtomkring – i bästa fall urskiljbara likt dova siluetter i nederbördens mikrointervall. Inte så mycket som en flämtande fönsterljuslåga syntes emellertid, vilket jag förmodade kom sig av tidpunkten. Klockan hade passerat midnatt, och det redan ett par timmar tidigare. De flesta sov, lyckligt omedvetna om vad som inte längre strömmade i vägguttagen. Och vilket sedermera, såsom brukligt på vischan, inte så självklart återkommer på nån vecka eller så.

Det var där det slog mig… Att jag just i detta nu befann mig i vad som för många utgör själva kärnan av mardrömsmateria: Ensam i det totala mörkret. Utan ens en gnista ljus inom synhåll. Och lek med tanken… på att alla de där svarta fönstren verkligen vore lika folktomma som man med viss fantasi skulle kunna tänka sig…

Bara som en kort parentes…

Nu undrar du säkert vad sjutton man sysslade med i en gammal krukfabrik mitt i natten? Jag ska fatta mig kortast möjligt: noll starkström därhemma. Vad som släckt ner min boning var dock inget oväder i övergående. Avbrottet var permanent och kom sig av brist på likvida medel. Men skam den som följer motgångarna medströms. Till strömförande förfogande hade jag således skaffat mig en improviserad solcellsanläggning. I klartext: Ett par paneler, en regulator, ett knippe återbrukade kablar… Samt Tjernobyl – bättre begagnat truckbatteri i senior ålder.

Under ljusare årstider renderade denna McGyver-lösning hyfsad täckning av basbehoven. Annat var det under de tvenne månaderna kring vintersolståndet. Då rådde ransoneringstid. Nån enstaka lampa samt laddning av bärbar dator kunde man unna sig. Men inte så mycket mer. Därför hade jag givits lov av min vän krukmakaren att nyttja hans fabrik för mina författarpass, på tider då ändå inget krukmakande försiggick Samt ta mig en dusch när jag behagade (då självklart även sådana faciliteter saknades på hemmaplan).

Med detta i åtanke ter sig kanske min förtrogenhet med kolmörkret en aning begripligare. Jag levde ju mitt i det, dygnet runt under årets solfattigaste tid. Men att det inte berör mig på samma sätt som det berör flertalet är ändå inte bara en fråga om ohejdad, och av nöden framtvingad, vana. Vilket episoden i duschrummet sannerligen skvallrar om. Människor reagerar instinktivt på mörker. Själv tror jag inte ens att min puls höjdes med så mycket som en tvåtusendel då allt blev svart – med eller utan förvarnande knäpp. Är knäpp måhända nyckelordet här?

Mörker och människor
I mänskliga själens ginnungagap är det inte fruktan för själva mörkret som skriker högst. Nej, inte ens alla fantasier om vad som eventuellt döljer sig däri. Utan frånvaron av ljus. När ljusen slocknar brister flockvarelsens navelsträngade länk till den frihalsande gemenskapen. I det totala mörkret står hon öga mot öga med det som kan förgöra henne ner till minsta definition. Sin singularitet. Sin avskildhet.

Blott på en plats där tillgången till ljus är att ta för given kan hon unna sig ynnesten av mysbelysning (eller rentav mysmörker). För hon vet att hon går säker. En blick mot fönstret är allt som tarvas, då ljuset därute minner om mänsklig närvaro.

Med samma följdriktighet infinner sig det motsatta. Ifall ljusfattigdom råder tänder hon istället varje tillgänglig lampa. Och hennes uppfinningsrikedom i att bekämpa de mörka hörnen är i det närmaste ändlös. Så att den obehagliga påminnelsen om singularitet kan få fantiseras på porten. Och absolut inte råka växla upp till sin sanna natur – dödsångest.

Ljus och plats
Det går att fastställa ett och annat om en plats enbart utifrån vad ljus där tänds då mörkret faller. En harmonisk ljusmatta, jämnt spridd över området och med möjligen några tydliga fokalpunkter, vittnar om god utveckling. Emedan en annan – där slumpartad gatlykta kan ha slocknat och/eller där onaturliga svarta hålrum uppstått lite varstans – signalerar påfrestningar. Abrupta mörka passager står i vittnesbåset, med en utsaga om det gemensamma som förfallit. Eller om grannfejden som tog sig ohejdbara proportioner.

Till synes paniskt  koncentrerat ljus kan å andra sidan förefalla vara dess motsats. Men inte nödvändigtvis. Det kan lika väl stå för människorna som kurat ihop sig, bemödade om att hålla nattens demoner – reella eller imaginära – på avstånd. ”What a horrible night to have a curse”, som en viss Simon Belmont uttryckte saken.

Efterhand som ljuset falnar, försvinner människorna. Efterhand som människorna försvinner slocknar ljusen. När det väl blivit mörkt, på det där människoförtvinande viset, ska det mycket till för att tända gnistan ånyo. Om denna lindormsstöpta spiraltrappa har obygden många berättelser att förtälja.

Det finns en punkt, jag kan inte riktigt säga var, då de sammanlagda ljusen på en plats har falnat såpass att alla återstående invånare i princip packar ihop och lämnar samtidigt. Kvar blir ett strött kluster av övergivna byggnader, vilka med tiden återtas av naturen. Gravstenar över det mänskliga liv som flytt. Eller efterbörden av ljuset som slocknade. Lite beroende på i vilken ände av lindormen man börjar nysta.

Det dagas i natten
I städerna skiner de offentliga lamporna allt flitigare efterhand som det mörknar. Härute i tassemarkerna släcks de enligt motsvarande kriterier. Mellan midnatt och 05:00 lyser inte en gatlykta längs hela vägen genom byn. Inte för att det gjorde någon skillnad just den natten, strömlöst som det var. Men ändå.

Jag pulsar hemåt. Längs en väg av vilken det inte längre känns några spår. Snöfallet bedarrade sisådär nån timme tidigare. I dess ställe sjunker kvicksilvret – nånstans kring minus tjugo, enligt bihålorna, and counting… Runtom anas nattens första tecken på mänsklig civilisation i form av korta ljusglimtar i fönstren. Eller natt och natt… Klockan är en sjua slagen och nedräkningen har börjat. Mot att någons uppfart lyser upp likt en julgran på steroider. Via den nåd som blott en rejäl dieselgenerator mäktar förära. Invånarna i Gränsfors är försigkomna. Ge dem några timmar så har de städat upp. Samt återställt det sammanhållande ljuset.

Snart ligger allt i fjärran. Och backen upp till min boning på motsatta åsen känns, med nysnön under sulorna, om möjligt trögare än vanligt att forcera. En siluett kan anas – av huset som på ytan inte ter sig helt olikt de där gravstenarna av livet som flytt. Men härifrån flydde aldrig människan. Det var bara ljuset som slocknade under vissa tider på året. De svarta fönstren kunde ha agerat rekvisita i gemene apokalyptiska filmrulle. Men någonstans bortom dem finns en vinterbunker. Av denna och dess inhysingar – på två respektive fyra ben – skvallras däremot intet.

Den estetiska uttryckslösheten i skalet kom hursomhaver att förändra umgänget häruppe. Förr hade en stadig skara besökare brukat trotsa den oplogade uppförsbacken och dyka upp såhär års. För att växla några ord. Eller dricka ett glas sprit. Eller bara för att fly påstridigheten hos någon sämre hälft därhemma för en stund. När starkströmmen emellertid sinade i ledningarna och ljuset blev ransonerad vara upphörde besöken helt, som på ett klockslag. Inte om våren, inte om somrarna eller hösten. Men just de där ljusfattiga månaderna. För ingen vill ju riskera att hamna…

… ensam i det totala mörkret. Som en annan tydligen hanterar, knäpp eller ej. Ansatt av mångendera mardröm är jag. Men inte den av det slocknande ljuset. Vilket gör en till en ganska vrickad varelse, när allt kommer omkring.

Det var hursomhaver en osedvanligt mörk morgon jag kommit hem till. Lika outgrundlig låg ännu skyn ovanför, men till min förvåning hade en ensam stjärna vågat sig fram. Och jag tänkte att under just fjärran stjärnor faller allt ljus på vår litenhet. Vi människor är blott prickar under mikroskopet i det stora hela. Men vi lyser tillbaka. Slår fast att: ”här finns vi!” För varandra. Men kanske också för världsaltet? Själv hade jag inte mycket till ljus att lysa tillbaka med då det begav sig. Så jag uppskattade att världsaltet tog initiativet. I form av en liten stjärna. Vars namn jag trots god kännedom om natthimlen än idag ej med säkerhet kunnat fastställa.

När ljusen slocknar blir man varse allt som dagen döljer. När ljusen slocknar infinner sig tid, rum och tystnad att i tanken vandra okända vägar fram. Kanske är det till dessa jag kommit att knyta an? Så att vad mörker som än sänkes runtom en alltid finnes ledljus? Kanske… För visst förekom stunder då påfrestningarna av mörker och kyla blev särskilt kännbara. Ehuru överskuggades de på det stora hela av viss tacksamhet. Ty vad gåva är det inte att bära inom sig vad annars tarvas från därutom? Och som medger oavhängighet på ett sätt som, om inte trotsar, så i varje fall tänjer på gränsen för vad arma människovarelser bör kunna gå till sömns med utan mardrömmar?

Jag tänker att jag hann tänka så mycket mer under det att jag stupade i bädden den där morgonen. Emellertid är detta nog en minnets efterhandskonstruktion. Troligare är att sömnen slog till. Varslad av vaggsång. Från katters spinn. I mörkret.

/Leo

Den förevändliga historien

Rätt sida om historien” (samt dess mer aversiva variant: ”historiens dom kommer att bli hård”) är svängelser vilka nyttjas bäst med försiktighet. Ty de bygger på antagandet om att framtiden ämnar summera och värdera sin historia enligt samma måttstock som nuet. Med risk för att midasklyva mitt eget resonemang: Är det något historien med säkerhet kan lära oss så är det att detta ingalunda är självklart.

Sant må vara att allt vi gör idag är historia imorgon. Men att morgondagen väljer att se de vinklar och vrår vi i nuet önskar är ett djärvt, men bristfälligt antagande. Tiden flyger. Fördimmar, fördummar, formar händelser till utsagor. Framför oss monteras ett kaleidoskop, i vilket vi i bästa fall förmår skönja Rorschachplumpar. Vid minsta vrid på vredet ändrar de skepnad i det subtila. Och lämnar avsevärt åt fantasin.

Det är där det händer. Att den enes frihetsrevolution blir den andres massaker. Schrödingers Folkmord har antingen levat eller aldrig tagit liv, allt beroende på med vad för sorts villighet framtida samtiden kikar tillbaka. Det självklara ställningstagandet – utifrån de godaste av föresatser – blev kanske det som till syvende stjälpte ställningen? Lite beroende på hur man ser det. Eller vem som ser? Eller under vilka kulturella premisser?

Tanken må låta ack så postmodernistisk, men faktum kvarstår: Varje spekulation kring framtidens vägande och mätande av historien är i bästa fall ett PostNord i ljuset av en tjugo år gammal e-mail-tjänst. (Och måst jag då ens påpeka den relativa antikvitetsfaktorn i det senare?)

Antikvitetsfaktorn, ja…
Stodo en samling utav oss på torget i gemene svensk småstad, anno 1890, propagerande för något vi månne betraktar som gängse idag – låt det vara individens spelrum bortom kollektivets envåld, involverande (men ingalunda avgränsat till) var och ens rätt att blott ej försaka gudstjänsten om söndagarna, utan rentav förenas i samkönad vigselakt däri… Nja, mycket kan sägas om detta, men knappast att det vore en avundsvärd framtid i de artonhundranitiska ögon vilka i detta presumtiva torde ha betraktat oss. Med Extra Allt i ve och fasa.

Ty hur ödet behandlar folk och riken som säger upp leasingavtalet med Herren Gud står det ju i varje Mosebok att läsa. Så ve oss samtliga, om inte absolut gudfruktiga så i varje fall anständiga, hade de nog tänkt. Sålunda skulle de ha tittat på oss och utbrustit: ”Historiens dom kommer att bli hård!

Eller nej, de skulle de inte alls. Antagligare vore att de under bestämda famntag fört oss vågrätt till dårhus, och det hastigare än någon hunnit skönja så mycket som en regnbåge på horisonten. (Och då ska vi ändå vara glada över att farsen inte utspelade sig ännu nåt hundraår tidigare, för då hade vi månne haft en date med nåt särdeles otrevligt museiföremål att vänta.)

I detta läge kan man duka upp flertalet felande rätter till förklaringarnas bord. Smöra upp det bigotta, dra nåt inskränkt över skanken eller stoppa det uppsåtligt elaka i marinad. Andra må bära slående smaklikheter med hur folk som idag kallar historien till vittnesbåset resonerar: En önskan om att stå… på rätt sida om historien.

Historien, ja…
Segrarna kokar ihop det där, sägs det. Men jobbet ankommer i själva verket på den kultur segern fört med sig (och det oavsett om det var med innehållet i en spar- eller automatbössa den skramlades fram). Ett visst lyckat strandhugg i Normandie breddade ej blott vägen för Beach Boys många strandpartajer, utan också på det hela en framtid bemäktigat med linser nog att i kaleidoskopet skönja Framgången – början till avslutande gitarrsolot för massmördarideologin med tyrannen i spetsen.

I händelse av att svastikörerna fått sista ylet torde emellertid kören idag ha sjungit andra stämmor, om än ej nödvändigtvis andra ord. Vilket gör allt en smula bedrägligt. Inte en Sabatonsk strof hade behövt skilja sig. Men kanske den bakomliggande idén om vem som agerade befriare respektive upprorsmakare i det historiska, semiliturgiska olustspelet?

Allt vi tror vara skrivet i sten darrar i själva verket på en hårsmån. Med rejäl kalufs inunder. Och föreställningsvärldar har fönats till knullrufs för mindre.

Kulturen, ja…
Vad för kultur kommer att skriva historien om idag år 2090? Det vet vi inte! Kanske är det en utvecklad form av den västerländska vi känner till häromkring idag? Eller en regredierad variant? Eller… ingetdera. Det kan ju falla sig så att vi vid det laget genomgått en fullständig kulturomvandling – må skälen vara et(n)iska, teknologiska, miljöbetingade, konfliktrelaterade eller whatever? Då gäller inget av det vi förutsätter idag.

Förstå vidden av det här! Förbyts kulturen så förbyts också matrisen vi speglar oss gentemot. Det innebär i klaraste ordalag ALLT. Vad än vi säger, skriver, sjunger, kväder, snapschattar eller fyllegruffas om idag… Inget av det kommer tillfullo uttolkas såsom menat. Eftersom tolkningsfiltret hos avsändaren idag respektive mottagaren imorgon inte längre tillräckligen överensstämmer. Med detta i åtanke, vem kan med säkerhet skilja ut rätt eller fel sida om en morgondagskontext vi inte ens vet förnamnet på? Den som uppger sig så kunna är antingen orakel eller full av skit.

Till vårt förfogande här och nu har vi en moralisk kompass, tillverkad och given av den kultur som format oss. Den kan peka ut riktningen. Men inte tvinga oss att följa den. Kartering och färd är upp till oss. Däromkring ligger ehuru irrblossen på lur…

På rätt sida om historien, ja…
Trots logikkedjans idoga knarrande kan önskan vara lika behjärtansvärd som angelägen. I medvetandets grundvatten bottnar ansvaret. Att förvalta det vi ärvde; förfina och låta gå vidare till nästa generation. Och på så sätt förunna arvtagarna möjligheter att kultivera tillvaron ännu ett steg. Framförallt vill vi bespara dem alla misstag som kostat skjortan och människoliv i det förflutna.

Emellertid tänker vi inte alltid nyktert på det här området. I den bjärt färgade föreställningsbuteljen skvalpar främst upplevelsen i och av nu:et. Vi försuper oss så lätt på detta markerade centrum. Och lyckas ändå på något vis missa, eller missta, figuren i spegeln. Eller kanske just därför?

Säg att vi för en stund återvänder till den hypotetiska folkhopen av år 1890 och frågar oss ännu en gång: Vad drev dem att hellre vilja göra proto-vipeholmsexperiment av oss än att lyssna till sig vad vi hade att säga? Vi kan, som sagt, åberopa allt det där som ställer vår samtid i det varmare ljuset och däri ha hur rätt som helst. Men när vi gör det blottar vi samtidigt ett och annat om hur vår egen varietet av samma blindvinklar manifesterar sig.

Det kan med föga portion fantasi tänkas att vårt individualistiska och sekulariserade förhållningssätt – hur naturligt och uppbyggligt det än ter sig för oss idag – torde ha skrämt de arma fornsekelsinvånarna fullständigt från vettet. För hur gestaltade vi oss genom det vi sade? Jo, det var inte bara den djävul vilken pastor och skrift så grundligt varnat för som klev ut där på torget. Det var ett underminerande av hela den relativt kollektivistiska kontext man levde i. För tänk om…

… varenda tocke skulle få ägna sig åt precis vad för omoraliska, ogudaktiga och perverterade handlingar den ville, och det utan tanke på efterverkningar – varesig i detta livet eller nästa? Samt att dessa hädare dessutom skulle ha rätt till att efter behag öppna kakhålet och spy ut sitt vidriga Hate Speech. På allmän plats, mitt bland vanligt, redbart folk?

Där snackar vi subversiva grejor, kanske inte bara 1890?

Subversiva grejor, ja…
Vi är inte så olika artonhundranitierna som vi vill tro. Den individualism vi av och till danat är blott fernissa över en uråldrig patina av flockreflexer. Säg mig, när du bestämmer dig för att avsky en vilt främmande människa du möter på Nätet, och det efter vad emojoxer den pryder signaturen med, vilka länkar den delat eller vad för namn det står på hennes vänlista… Är det inte stammedvetandet som nyper där i ryggraden? Som manar till akt från De Andra och deras följdriktiga gudom – Den Onde? Den där som söker lura dig på irrvägar från den rätta läran? Det där som håller ihop din stam, du vet?

Vad gör du? Jo, du Tar Avstånd – läser din Fader Värdegrund fyra gånger i förhoppning om att ha rentvagat din själ efter kontakten med detta besmittade. Kanske slår du också en ängslig blick på hur andra i din närhet reagerar? Ju fler som gör som du, desto större är utsikterna att du känner dig tillfreds med ditt handlande. För det ”alla” gör kan ju inte vara helt fel? Right?

Ändå vill ingen av oss bli ihågkommen som en i den massindignerade folkhopen. Vi kan ju vår historia (och det så bra att vi anser oss skäliga att skriva framtiden på näsan). Vi vet vad uppviglade pöblar kan ställa till med, vi vet vilka herrar de tjänar och vilka fångar de tar. Ändå händer det att lite för många av oss står där en dag – med högaffeln i vädret, redo att skicka kättaren till samtidsanpassad Mästerman. Någonstans i massans ekolali och pantomim inbillar vi oss närvaron av hjärtats allra dyraste ädelmetall: mod.

Det finns kättare idag likväl som fordom. Vi låser inte längre in dem. Vi stänger dem ute. Anger dem gör vi inte heller. Vi bara tjyvanmäler till supporten på den stora Techkolossen, i hopp om stundande avstängning. Eller ringer lite till deras arbetsgivare. Taggen som följer är signalen till flocken. Väl besvarad infinner sig kompiskicken.

Lika dragna som vi är åt kollektivistiska tveksamheter, lika finurliga är vi på att skriva om dem till vår skönaste, soligaste självillustration. Så att vi står ut med spegelbilden efteråt, om inte annat. Inte fasen paraderade vi med några högafflar och skrålade efter blod, vi stod upp för det sunda och rena. Eller som det kan heta idag: anständiga och snälla. Det är okej när vi gör det, för det är vi som är okej. Just våra ändamål helgar vad medel vi än i stundens hetta råkar hemfalla åt. Men var i historien det sen placerar en… är en annan femma. Vilket nog de flesta vet. Egentligen. Men insikten appliceras sällan. Kanske för att beteendet, som sagt, fyller andra funktioner.

Genom att ha grumlat vattnen mellan önskan om en bättre framtid och personliga behov i nuet har vi hursomhaver månne gått miste om insikter vilka kunde ha spelat roll. I det där bättre vi tänkte oss att lämna vidare.

Lämna vidare, ja…
Vi bränner inga böcker. Sånt gör ju bara nazzar, inkvisitorer och kinesiska murbyggare. Vi hasar ner de för stunden obekväma volymerna i källaren så att ingen i förbifarten kan råka läs… utsättas för dem. Alternativt förser dem med varningstext. Eller rätt, slätt och försåtligast: skriver om dem.

Varför gör man så? När det så noga betonas hur viktigt det är att lära av historien? När det nu ligger ett gediget stycke historia framför oss i form av en text från dåtiden? Jo, för att historien sällan så enhälligt pekar dit vi önskar. Närmare bestämt är den riktigt jävla bökig. Full med nyanser, motsägelser och växlar att dra för de hugade.

Därför tenderar gårdagen också att villkoras och relativiseras. Kort sagt: leva på nåder. Någon väljer att blinka tre gånger, nästa att aga gulan. Somliga glor fixerat bort, andra ser likheter närhelst det passar. Vi lär sällan av historien. Vi lär hellre ut vad vi vill ha ut av historien. Ett kroniskt mänskligt tillkortakommande. Tidlöst sådant därav. Blott det i sig borde mana till förtanke.

Historien skrevs inte när händelser kom och passerade, utan av kulturen som fattade pennan i efterhand. Därför tror jag på viss ödmjukhet inför svängelser som rätt sida om ditt eller datt. Visst inverkar allt vi väljer i nuet. Men sällan, för att inte säga aldrig, såsom i stunden tycks självklart. Utan lite beroende på hur man ser det. Eller vem som ser. Eller, kanske främst, under vilka kulturella premisser. Här tjänar vetskapen om den uteblivna vetskapen så mycket bättre än varje tvärsäkert grenslad paradfåle. Som du garanterat kommer falla av.

/Leo

Konsumentinformation för banderollåldern

Närhelst någon genomför en spektakulär aktion i anknytning till emotionellt laddad fråga i tiden, förvänta dig stundande lansering. Av nån bok, en filmsnutt, ett evenemang, en podd, whatever… Förvänta dig yttermera att självuppoffringens gloria inte riktigt hänger så rakt över hjärtat som det vid första anblick må förefalla. Se på mig! Kom och köp!, har fått nya, tidsenliga kläder. Vilket kan vara nyttigt för alla konsumenter därute att ha koll på.

Jag säger inte att det här är bra eller dåligt. Jag säger bara att man bör se det för vad det är. Ett rättframt Kom och köp funkar illa i en tid då alla möjliga har något att sälja (och gemene människa skaffat sig både vett och annonsblockerare nog att filtrera ut bruset). Se på mig, likaså. Det finns ju så många att se på när alla kan se allt 24-7! 10-talets mest potenta marknadsföring ligger i att synas på ett sätt som inte röjer själva uppsåtet att synas i sig. Genom hjärterotsvattnande spektakel kring vad som engagerar, upprör eller rentav skrämmer – nasat vid vägskälet där social media möter traditionell – når man genvägen till huvudscenen. Se på mig får heta Jag bryr mig. Kom och köp förkläds till Kom och var delaktig. Ny tid, ny köpenskap. Det är bara så det är.

Jag säger heller inte att den figurerande entreprenören skulle stå likgiltig inför sin valda hjärtefråga-till-salu. Jag säger bara att jag tvivlar på om huruvida vederbörande torde ha prioriterat likadant ifall strålkastarna voro blinda eller att de samtliga sågo åt annat håll. Förbindelsen till den angelägna, känsloladdade frågan håller entreprenören aktuell – i media och medvetande. Företagsamt, må jag säga!

Jag kan däremot personligen tycka att det är mindre renhårigt. Att spela på vad som verkligen berör, och det med bakomliggande syfte att skaffa sig ett ansikte i mängden… Eller stärka det snyte som redan hunnit bli välkänt personligt varumärke? Jag säger att jag skulle ha föredragit att det hölls någorlunda vattentäta skott mellan genuint mänskligt engagemang och Mammon Per Proxy.

Det hade trots allt känts både rakare och ärligare med klassiskt Se på mig! Kom och köp!

/Leo

Öppna era hjärnor!

Demokrati är ingen självklarhet. Den har vi fått kämpa oss till. Att inte använda sin röst är att säga: det här betyder ingenting.” Med dessa ord har jag dragit upp mången chips- och Colastinn röstberättigad kötthög ur soffan genom åren. Men den här gången tänker jag annorlunda. Åt envar som inte anser sig ha tid/ork att tänka till före rekommenderar jag följande: Fortsätt med ointresset. Genom hela valdagen. Ta ett chips till!

Nu stundar val. Och som bekant är det ju främst då som vi nuffror i statistiken har möjlighet att påverka, om än så ringa. Var och en av oss har en röst att lägga i urnan. Var och en av dessa har i sin tur betydelse. MEN… Betydelsen sitter inte främst i att rösten läggs. (Jag menar, stoppa papper i ett kuvert kan vem som helst göra, en apa inkluderad.) Utan i att den lagts med mål och mening samt föregåtts av visst tankearbete. Där har vi röstens sanna betydelse. Vi ska ju trots allt leva med, och i, den soppa vi på valdagen kokar oss.

Varför bry sig?
Det kan knappast ha undgått någon av mina läsare att jag bekymras över en del som sker runtom oss. Under senaste mandatperioden har jag kunnat skönja hur ett flertal illavarslande trender gjort sig alldeles för hemmastadda. Några av dem förefaller i nuvarande form och utsträckning kanske inte så värst alarmerande. Men vad de i förlängningen kommer utvecklas till är vad som besvärar mig. För ingenting stannar självmant halvvägs, allt tuffar på mot ändstationen i ytterligheten. Framförallt bildar de gemensamt ett mönster som jag skulle kunna beskriva som rena motgiftet till civilisation.

Jag har sett det torra tjänstemannaskapet ge vika för aktivism. Jag har sett hashtaghysterier söka förekomma laga process, och det alldeles för framgångsrikt. Jag har sett de konsekventa sadla om till vindflöjel. Jag har hört det som sades med full övertygelse så sent som vid gårdagen förkastas i närmast möjliga nu, samt i varje nu därefter. Jag har sett kulturen ringas in och nyttjas för tvivelaktiga ideologiska syften. Jag har sett relativisering i alla upptänkliga former. Jag har sett villkoren för yttrandefrihetens villkorande falla på plats. Jag har sett nonsens och abstraktioner användas för att beskriva verkligheten. Jag har sett masken av välmening falla när den satts under press, och blottat ett fräsande Janusansikte därunder.

Det är det där gäckande ansvaret som liksom aldrig vill hålla jämna steg med läpparnas bekännelser om åtaganden. Det är rättigheterna vilkas förutsättande skyldigheter leker kurragömma i de diffusas tassemarker. Öppna era hjärnor! Det här håller inte!

RELATERAT:
Ytter om friheten
Leksakslandet mitt i verkligheten
Stockholmssyndrom
Baconhöger
Att gå på värdegrund

Det vinglande styret – hur och varför?
Man har hela tiden kunnat ha sina invändningar kring landets styre, men oavsett vad så styrde det varje fall. Nu vinglar det åt alla håll. Alltmedan den förmodade föraren åker släppstyre i godan ro changerar så sakteliga den struktur och långsiktighet ett samhälle tarvar för att fungera – en bastion i taget. Hur blev det såhär?

På den frågan finns många svar. Jag skulle kunna lägga ut orden kring inkompetens, nonchalans, självupptagenhet, tjänandet av fjärran herrar samt en lika nyuppväckt som osund klockarkärlek för ism:er, vilka som bäst borde ha legat inkapslade i burkar av formaldehyd från förra seklet. Men det jag tänker adressera här handlar om dig, mig och oss.

Så enkelt det är svära, knyta näven i fickan och undra vad i helsicke de däringa politrukerna sysslar med. Men man kan också fråga sig: Vad sysslar vi själva med? Vad har vi i väljarkåren för ansvar? Tar vi det? En illa informerad väljarskara gör illa informerade val. I detta gör vi oss i nästa led till enablers åt ännu en packe släppstyreförare. Glöm inte det när du framledes svär åt första sämsta statsråd.

Det gapas yttermera spaltmeter om hur Ansiktsbok, algoritmer, ryssar och allt möjligt försätter demokratin i fara. Så kanske det är. Men kom ihåg att Ansiktsbok bestämmer inte hur DU röstar. Det är yttermera du själv som avgör hur kritiskt du bedömer information utifrån. Samt i vilken mån du lyssnar på dig själv och tänker för egen maskin. Släng inte din röst enligt slentrian, latmask eller mördande reklam. Släng den då hellre inte alls.

Vad göra om nu något ska göras?
Är du torr bakom öronen, medborgarskaplig nog att vara röstberättigad i Sverige samt har en idé om att nyttja sagda berättigande? Fine, då är det tamejfasen dags att bruka allvar om så inte redan gjorts. Rannsaka dig själv. Vill DU att landet ska fungera framöver? Isåfall, hur vill DU att det ska fungera? Inte tidningarna, inte teven, inte Ansiktsbok, inte dina kompisar, utan DU. Det finns ännu en smula tid kvar till att göra det här tankearbetet. Använd den!

Jag skulle föreslå att du läser igenom vad de olika makthavaraspiranterna säger om sig själva. Väg sedermera detta mot vad de gör konkret. Vill du få insikt i vad ett parti har kapacitet att åstadkomma, lyssna mindre på vad de säger sig vilja göra imorgon och betydligt mer på vad de faktiskt gjort under den tid som flytt. Jämför vad de sade och gjorde för fyra-fem år sedan mot vad de säger och gör idag. Hurpass stringent löper tråden? Och löper den i en riktning som passar det DU tänker och vill avseende vårat gemensamma.

Kräv dock inte att ett parti till hundra ska matcha dina önskemål för att ha förtjänat din röst. Ju självständigare du tänker, desto större risk att ingen av dem passar måttsytt i kostymen. Men det kan vara värt att hålla utkik efter om huruvida något av dem under längre tid verkat i en riktning som närmar sig – once more with a feeling – det DU martinishakear i DIN skallemeja. Står sen partiet långsiktigt vid sina ord och mål, eller ändrar de sig så fort de får en hashtag på tvären? Håll utkik! Do the math!

Jag är inte så intresserad av politik”, kanske du säger? Det må vara sant. Men politikerna råkar vara intresserade av dig… en gång vart fjärde år. Är du smart gör du något genomtänkt av det intresset.

Du försöker också påverka mig, precis som alla andra”, kanske du också säger? Det har du isåfall helt rätt i. Men inte kring vad du ska rösta på, för det skiter jag i. Däremot att du röstar enligt egna, väl genomtänkta tankar.

Men…

Är du inte beredd att avsätta den gnutta engagemang som behövs för att reda ut var du står samt hur detta står sig gentemot de makthavare vilka söker din röst… Då föreslår jag att du på valdagen stannar hemma. Bädda ner dig i soffan, häv huvet fullt av pizza, glo på Netflux eller annat som skänker din spilltid mening. Men avstå från att lägga det tanklösa i rösturnan. Ty sådan röst vore blott en näve gravmull för den demokrati som några av oss faktiskt har vett att uppskatta.

/Leo

RELATERAT (forts):
När de som glömts bort gör sig påminda
Saknad i samtid
”Inga svenska traditioner på våran…eh, kulturarvslista!”
Klara, färdiga, klarspråk!
Rökridå
Den allvarsamma väderleken