Öppna era hjärnor!

Demokrati är ingen självklarhet. Den har vi fått kämpa oss till. Att inte använda sin röst är att säga: det här betyder ingenting.” Med dessa ord har jag dragit upp mången chips- och Colastinn röstberättigad kötthög ur soffan genom åren. Men den här gången tänker jag annorlunda. Åt envar som inte anser sig ha tid/ork att tänka till före rekommenderar jag följande: Fortsätt med ointresset. Genom hela valdagen. Ta ett chips till!

Nu stundar val. Och som bekant är det ju främst då som vi nuffror i statistiken har möjlighet att påverka, om än så ringa. Var och en av oss har en röst att lägga i urnan. Var och en av dessa har i sin tur betydelse. MEN… Betydelsen sitter inte främst i att rösten läggs. (Jag menar, stoppa papper i ett kuvert kan vem som helst göra, en apa inkluderad.) Utan i att den lagts med mål och mening samt föregåtts av visst tankearbete. Där har vi röstens sanna betydelse. Vi ska ju trots allt leva med, och i, den soppa vi på valdagen kokar oss.

Varför bry sig?
Det kan knappast ha undgått någon av mina läsare att jag bekymras över en del som sker runtom oss. Under senaste mandatperioden har jag kunnat skönja hur ett flertal illavarslande trender gjort sig alldeles för hemmastadda. Några av dem förefaller i nuvarande form och utsträckning kanske inte så värst alarmerande. Men vad de i förlängningen kommer utvecklas till är vad som besvärar mig. För ingenting stannar självmant halvvägs, allt tuffar på mot ändstationen i ytterligheten. Framförallt bildar de gemensamt ett mönster som jag skulle kunna beskriva som rena motgiftet till civilisation.

Jag har sett det torra tjänstemannaskapet ge vika för aktivism. Jag har sett hashtaghysterier söka förekomma laga process, och det alldeles för framgångsrikt. Jag har sett de konsekventa sadla om till vindflöjel. Jag har hört det som sades med full övertygelse så sent som vid gårdagen förkastas i närmast möjliga nu, samt i varje nu därefter. Jag har sett kulturen ringas in och nyttjas för tvivelaktiga ideologiska syften. Jag har sett relativisering i alla upptänkliga former. Jag har sett villkoren för yttrandefrihetens villkorande falla på plats. Jag har sett nonsens och abstraktioner användas för att beskriva verkligheten. Jag har sett masken av välmening falla när den satts under press, och blottat ett fräsande Janusansikte därunder.

Det är det där gäckande ansvaret som liksom aldrig vill hålla jämna steg med läpparnas bekännelser om åtaganden. Det är rättigheterna vilkas förutsättande skyldigheter leker kurragömma i de diffusas tassemarker. Öppna era hjärnor! Det här håller inte!

RELATERAT:
Ytter om friheten
Leksakslandet mitt i verkligheten
Stockholmssyndrom
Baconhöger
Att gå på värdegrund

Det vinglande styret – hur och varför?
Man har hela tiden kunnat ha sina invändningar kring landets styre, men oavsett vad så styrde det varje fall. Nu vinglar det åt alla håll. Alltmedan den förmodade föraren åker släppstyre i godan ro changerar så sakteliga den struktur och långsiktighet ett samhälle tarvar för att fungera – en bastion i taget. Hur blev det såhär?

På den frågan finns många svar. Jag skulle kunna lägga ut orden kring inkompetens, nonchalans, självupptagenhet, tjänandet av fjärran herrar samt en lika nyuppväckt som osund klockarkärlek för ism:er, vilka som bäst borde ha legat inkapslade i burkar av formaldehyd från förra seklet. Men det jag tänker adressera här handlar om dig, mig och oss.

Så enkelt det är svära, knyta näven i fickan och undra vad i helsicke de däringa politrukerna sysslar med. Men man kan också fråga sig: Vad sysslar vi själva med? Vad har vi i väljarkåren för ansvar? Tar vi det? En illa informerad väljarskara gör illa informerade val. I detta gör vi oss i nästa led till enablers åt ännu en packe släppstyreförare. Glöm inte det när du framledes svär åt första sämsta statsråd.

Det gapas yttermera spaltmeter om hur Ansiktsbok, algoritmer, ryssar och allt möjligt försätter demokratin i fara. Så kanske det är. Men kom ihåg att Ansiktsbok bestämmer inte hur DU röstar. Det är yttermera du själv som avgör hur kritiskt du bedömer information utifrån. Samt i vilken mån du lyssnar på dig själv och tänker för egen maskin. Släng inte din röst enligt slentrian, latmask eller mördande reklam. Släng den då hellre inte alls.

Vad göra om nu något ska göras?
Är du torr bakom öronen, medborgarskaplig nog att vara röstberättigad i Sverige samt har en idé om att nyttja sagda berättigande? Fine, då är det tamejfasen dags att bruka allvar om så inte redan gjorts. Rannsaka dig själv. Vill DU att landet ska fungera framöver? Isåfall, hur vill DU att det ska fungera? Inte tidningarna, inte teven, inte Ansiktsbok, inte dina kompisar, utan DU. Det finns ännu en smula tid kvar till att göra det här tankearbetet. Använd den!

Jag skulle föreslå att du läser igenom vad de olika makthavaraspiranterna säger om sig själva. Väg sedermera detta mot vad de gör konkret. Vill du få insikt i vad ett parti har kapacitet att åstadkomma, lyssna mindre på vad de säger sig vilja göra imorgon och betydligt mer på vad de faktiskt gjort under den tid som flytt. Jämför vad de sade och gjorde för fyra-fem år sedan mot vad de säger och gör idag. Hurpass stringent löper tråden? Och löper den i en riktning som passar det DU tänker och vill avseende vårat gemensamma.

Kräv dock inte att ett parti till hundra ska matcha dina önskemål för att ha förtjänat din röst. Ju självständigare du tänker, desto större risk att ingen av dem passar måttsytt i kostymen. Men det kan vara värt att hålla utkik efter om huruvida något av dem under längre tid verkat i en riktning som närmar sig – once more with a feeling – det DU martinishakear i DIN skallemeja. Står sen partiet långsiktigt vid sina ord och mål, eller ändrar de sig så fort de får en hashtag på tvären? Håll utkik! Do the math!

Jag är inte så intresserad av politik”, kanske du säger? Det må vara sant. Men politikerna råkar vara intresserade av dig… en gång vart fjärde år. Är du smart gör du något genomtänkt av det intresset.

Du försöker också påverka mig, precis som alla andra”, kanske du också säger? Det har du isåfall helt rätt i. Men inte kring vad du ska rösta på, för det skiter jag i. Däremot att du röstar enligt egna, väl genomtänkta tankar.

Men…

Är du inte beredd att avsätta den gnutta engagemang som behövs för att reda ut var du står samt hur detta står sig gentemot de makthavare vilka söker din röst… Då föreslår jag att du på valdagen stannar hemma. Bädda ner dig i soffan, häv huvet fullt av pizza, glo på Netflux eller annat som skänker din spilltid mening. Men avstå från att lägga det tanklösa i rösturnan. Ty sådan röst vore blott en näve gravmull för den demokrati som några av oss faktiskt har vett att uppskatta.

/Leo

RELATERAT (forts):
När de som glömts bort gör sig påminda
Saknad i samtid
”Inga svenska traditioner på våran…eh, kulturarvslista!”
Klara, färdiga, klarspråk!
Rökridå
Den allvarsamma väderleken

Annonser

Saknad i samtid

Jag saknar den torra tjänstemannatypen. Som framstod vederhäftig före häftig. Som hade smak nog att avstå från spektakel. Som höll sig med principer snarare än ‘värdegrund‘. Som tog ansvar hellre än avstånd.

Jag saknar det avvägda beslutet, som sin beständighet över tid höll i åtanke, bytt som det är mot salvelsefull reflex i Just Nu:et. Jag saknar löftet som det gjordes sitt bästa för att hålla. Jag saknar tungan som talade med egna ord.

Jag saknar fullvuxna ur andra aspekter än lång i rocken. Med syfte och anspråk ovan hastigast möjliga uppskattning. Med förstånd att skilja mellan allvar och lek, befogad och oskälig, nära och bortom. Jag beklagar förvanskningen av begreppet mod.

Tillfullo har aldrig existerat. Men strävan har. Saknad är till syvende främst den.

/Leo

Den allvarsamma väderleken

Jag har trivts lite för väl med den här sommaren. Främst för att den gav mig något jag länge saknat. Men jämsides med trivsamheten har det skvalpat ansenligt med vemod i baktanken. Förklarligen kring det som natur, djur och människor, inte bara genomgått, utan fortfar att genomgå. Jag ser. Och jag bedrövas.

Jag kommer ehuru inte sluta att uppskatta det vackra i vad som återstår av sommaren. För jag tror på att ta vara på det som givits. Men det är också tillfälle att tänka till. För väderleken bär på flera dimensioner av allvar.

Skånsk sommarvärme var inte att leka med när den väl satte den sidan till. Jag minns hur man brukade sky de tropiskt klibbiga dagarna och sålunda helst höll sig inomhus tills klockan slagit mörker. Nätterna därnere var emellertid en annan femma. Så ljumma var de att man vid lämplig väderlek kunde sitta ute i bara kortärmad skjorta (samt valfri underdel) ända till morgonkvisten och likväl sällan frysa. Jag kom att sakna dem sen jag flyttade norrut.

Den norrländska sommarnatten är en skygg och försåtlig varelse. Lika avvaktande och gåtfull som snar att visa väderkynne. Även om solen lyser någotsånär oavbrutet en tid försvinner värmen så fort den börjar luta bakom trädtopparna. Försäljare av iskaffe göre sig således sällan besvär häromkring. Ställ ifrån dig muggen efter midnatt och det är fixat på under en kvart. Gratis. Har du otur följer protein med på köpet – nydränkt eller ännu kämpande.

I år är det emellertid annorlunda. Var dag, varm som två centimeter ovan plattan i gemene Melittabryggare, fast utan den påflugna luftfuktighet som Skåne så gärna pepprade en till förbannelse med. Var natt, en erinran av samma söder – så ljum att det (ett och annat svidknott undantaget) skulle ha kunnat vara i mina nordskånska hemtrakter. Så jag tackade och tog emot. Det kändes ju som det bästa av två världar.

Men värmen och den uteblivna nederbörden uppskattas inte av alla. De annars så kavata Angelicorna på ängarna böjer sina huvuden som vore de gråtfärdiga. Och tittade man riktigt nära så skulle det månne gå att urskilja tårar därinne i blomflockarna. Torra, vissnade tårar… Jag vet också att liknande torrtårar delas av alla djur – främst de tama som fått sitt bete ruinerat och inom kort kanske har nödslakt att vänta. Samt av deras skötare – människorna på landet. Jag känner med dem alla i bedrövelsen. De har min sympati.

Mindre av den varan har jag ehuru till övers åt dem som av olika skäl söker dra överväxlar på väderleken. För sådana finns, och jag visste att de skulle mönstra snytet förr eller senare. (Det är ju trots allt valår…) Vad panik de är beredda att nasa vore det liksom ringa hejd på. Några går så långt att de målar upp stundande undergångsscenarier. ”Jorden brinner upp!” eller ”vi kommer alla bli klimatflyktingar”… En del av genuin ångest, andra av påpassligare skäl. Men i tonen gemensamt påminnande om en eldsjälad pingstpastor som just förläst sig på Uppenbarelseboken.

Det brinner. I skogarna på landsbygden. Och i skallarna på innerstadstyckonomerna. Som om en enskild extrem väderhändelse skulle utgöra belägg för stundande klimatkataklysm. Lever din gammelfarfar? Konsultera honom isåfall! Nödår, som det ju kallades förr, minns han säkert. Då svalt folk ihjäl. Poff’ba! Idag har vi bättre utsikter. Kompletterar vi dem blott med motsvarande insikter har vi chans att förebygga tråkigheter framöver. Förutsatt att vi håller det där huvudet vi givits kallt. Och, framförallt, låter bli att tappa det.

RELATERAT:
Probleminsikt 0.1
Stockholm eller Stakholmen – två verkligheter i samma Sverige
Vid regnbågens slut ligger en punktskatt
Kjellevisionen och skräpytan

Miljöengagemang – från det omedelbara till symboldrivna
Det som skiljer oss idag från hur våra förfäder tvangs bemöta tider såsom dessa ligger i bufferten vi skapat oss – med hjälp av vetenskapliga framsteg, kommunikation, samarbete samt system för handel, vilka gör livets nödvändigheter överkomliga för så många fler. Därför ämnar vi som helhet också klara oss. Just nu. Men det har sitt pris. Vad som tagit oss hit har också, förutom att slita på miljön, fjärmat lite för många från det omedelbara. Och vi människor glömmer så kvickt. Det är troligen därför du måste ta ett snack med gammelfarfar om vad det där med nödår egentligen var för nåt.

Miljöförändringar är en big deal, oavsett hur man ser på saken. De kan mycket väl ha sina lika naturliga som ofrånkomliga orsaker (sökord: ”Istid”). Men vi är inte helt kassa på att jävlas med vår livsmiljö själva heller. Och det… är inte smart. Vilket tacknämligen nog många inser. Så i takt med att mänskligt vållade skador på miljön gett sig till känna har engagemanget kring deras förhindrande vuxit, och en mångtentaklad rörelse har längs denna vår ödesfråga lägrat sig. Men tentakeln som kommit att dominera i det offentliga samtalet, och sedermera förunnats maktens öra, är den distanserade – skapad av och avsedd för människor vilkas livstil skulle kunna kallas toppfrukten av det som tog sin början med industrialiseringen: urban vandel på högnivå. Det ställer till problem för oss andra.

Många I-länningar lever idag på denna högnivå, dvs långt från det omedelbara, milsvitt från minsta tanke på ett nödår som skulle kunna svälta dig, dig och dig till blekaste döds, om ni blott levat för sisådär hundra år sen. Det här har satt avtryck. I hur vi tänker oss att försöka hejda det vi ställt till med. Men också i gnisslande tankekedjor. ”Mat? Den kommer väl från affären?”

Det låter månne tragikomiskt, men är egentligen följdriktigt. Fjärmad från det omedelbara finns det sidor av tillvaron man kan unna sig att tänka bort. Månne till den grad att de kanske inte längre betraktas som påfallande verklighet, utan abstraheras upp? En tendens i samtidens offentlighet är ju benägenheten att uppfatta handlingar och ting, inte främst som de konkreta skeenden och företeelser de är, utan efter vad symbolvärde de tillskrivits. Inte sällan råder viss… inkompatibilitet mellan dessa och det omedelbara.

Vill du skaffa ett exempel på tänka bort och abstrahera upp i osalig trappkombo? Då skulle jag föreslå att du varvar igång valfri ideologiskt driven belackare av privatbilism. Obestridligheterna kommer först, dvs att fossila bränslen skadar naturen. Så långt, helt rätt. Men vad du också lär få stifta bekantskap med är ett utgångsläge sprunget ur tanken om att allt självklart finns nära tillhands och att bileländet blott är en osedlighet envar skulle kunna ge upp imorgon, om folk nu bara inte vore så ignoranta och dumhövade. Skrapa yttermera på argumenten och chansen är stor att det framträder en djupare aversion gentemot åkfordon, vilken egentligen har föga med deras konkreta nedsmutserier att skaffa. Men så mycket mer med vad framförallt personbilen på symbolplanet anses representera.

Anekdotiskt så det förslår, jag vet. Men en försmak om vart det kan luta när kampen för vår miljös välmående anförtros åt människor med lyxen att tänka bort och abstrahera upp. För sådana tankepremisser blir varm och torr sommar inte främst ett direkt hot i (och mot) vardagstillvaron, utan ett psykodrama. Och i efterdyningarna av Nietzsches gudamord har det i västvärlden rått viss efterfrågan på sådana.

Ja, du läste rätt mellan mina rader. Jag tänker påstå att den fjärmade, symboldrivna tentakeln av miljörörelsen inte sällan bär på underströmmar av religiositet. Och vidare att frågorna kring miljö och livsrum utgör särdeles fruktbar mylla för dessa att slå rot i. Det är ju vår själva existens det handlar om! Folk skulle ju kunna få tältmötesångest för mindre!

Syndarna som shoppat och konsumerat järnet på Black Friday fick sitt avlatsbrev i och med Earth Hour. Men vad för självspäkning förmår då rendera absolution inför utsikten om den varmaste, torraste missväxtsommaren sen farfarsfar var ung? Nu när jorden, enligt legenden på sociala medier, står i begrepp att ”brinna upp” och ”vi alla kommer bli klimatflyktingar”? Som ett brev på posten (eller som brev en gång i tiden brukade komma på posten) följer paniken – påeldad av kolumnernas brandskrift och anammad av vartenda dåliga samvete inom synhåll. Det blir lite som träsprit. Inte farligt i sig. Men då det väl spjälkas av beslutande organ däremot…

Det är då man tar beslut avsedda att passa urban livstil på högnivå och som mer smeker symbolvärdet medhårs än gör reell skillnad för miljön – beslut vilka samtidigt kan ha betydande konsekvenser för människor som lever nära det omedelbara. (Hipsterskägget fick sin elcykel subventionerad emedan barnfamiljen på landet fick se sin bränslenota dubbelsaltad, om jag nu ska raljera lite så ni inte somnar.)

Syndabål i teori och symbolik
Ponera att vi följer den här trovillighetens vägnar till vägs ände. Upp med alla syndare och kättare på symboliskt offerbål. In med flintagrillare, djurhållare, privatbilister, lastbilister, charterresenärer, vedeldare, dyngspridare, vindkraftsmotståndare, sopsorteringsklantar, oljepimplande lågpannor, patriarkala raketentreprenörer och whatever och hans moster. ”Fördubbla skatten! Tredubbla skatten! Kraaama ur den sista droppen ur de där oförskämda klenvetna bonnjävlarna.” Vore klimathotet avvärjt då? Ja! Ur symbolvärdessynpunkt.

Problemet är bara – lite beroende på hur hårt vi i processen halstrade kol- & kärnkraften – att mycket av det vi kallar modernt samhälle kan ha följt med i brasan. Livsmedelsmässigt riskerar vi att stå utlämnade åt globala foderkapitalisters produktion av halvsyntet. Och det på platser där vi ännu accepterar (läs: valt att se åt andra hållet inför) rovdrift på natur och mänsklig arbetskraft. I dessas intresse ligger sedermera att efter bästa förmåga tillse att vi förblir passiva konsumenter – utan inflytande och med dvärglika chanser att gå mot jättarna i strömmen. Vid det här laget kan man ju börja önska sig sisådär en spannmålsbonde och/eller djurhållare…

Efter syndabrasan ovan vore det emellertid skralt med dessa. De försvann nämligen, en och en. Och du som inte levde i deras närhet märkte det kanske inte ens. Månne såg du främst till just symbolvärdena och tänkte att de utgjorde ett acceptabelt offer? Eller så tänkte du som den Kjellevisionistiske neofyten Fredrik Segerfeldt, det vill säga inte längre än näsan räcker: Det finns inget egenvärde i att ha just svenskt jordbruk. Vi kan lika väl importera från typ Colombia. Som om resten av världen vore kuddrum nog att förlita sig på när det gäller att fixa käk åt en massa svenskar. Eller att den ens skulle ha lust om tio år?

Syndarna brann aldrig bokstavligen, men i din iver att vinna den symboliska kampen mellan vad du trodde var ont och gott måttade du rapp efter rapp mot den födande handen. Och åt populasen flinade du och dina vänner då den dristade sig att påpeka hur stora delar av landet åderläts på sitt företagande och sin samhällsservice. ”Har Sverige kollapsat än, höhöhö?” Nja, kulturen som höll den födande handen uppe vissnade. Och resten lämnades att klara sig själva efter behag, och på fel ände av den gröna skatteväxlingens vattenpipa. ”Då får de betala för sig eller flytta”, för att citera ett högdjur med gröna färger. Och det var kanske precis vad de gjorde?

Man saknar inte kon förrän båset är fullt av mjölkharar. Därför ryser jag inför den där ”omställningen” som den distanserade, symboldrivna miljörörelsen så gemytligt kluckar om. Jag vet vad den kommer att kosta. Samt vilka som får betala först, innan de drivande tvingas inse sitt misstag. Vilket kan visa sig vara ack så oåterkalleligt. Alltmedan miljön lika hotad står kvar.

Håll huvudet kallt i värmen!
Medan jag skriver dessa rader känner jag den svaga lukten av rök i brisen. Skogsbränder rasar några mil söderut och folk har tvingats evakuera sig från sina hem. Kampen mot förödelsen är direkt, omedelbar och får på inga villkor tappas kontroll över. Resurserna räcker med näppe till och man påminns om hur svagt trampet från frågan om beredskap varit på nyhetscykeln.

Själv befinner jag mig inte än i någon omedelbar fara, men jag betonar än. Första bästa omgång torråska skulle kunna göra hela bygden till en enda stor majbrasa. Och den hjälp som finnes är begränsad. Så du har väl en plan ifall det börjar ryka runt knutarna? Du är väl beredd på det omedelbara?

Jag förstår den som känner miljöhotet krypa in på bara skinnet. Isynnerhet under ett valår när undergångsretorik har benägenhet att få särskilt fäste. Men som sagt: håll huvudet kallt. Och vad du än gör, tappa det inte!

Påverkar människan miljön negativt? Yes! Även med yttersta dos av skepsis kan det ingalunda avfärdas. Och det borde självklart ligga i vårt intresse att se över det här.

Hänger den varma och torra sommaren ihop med hur vi människor lever? Kanske? Kanske inte? Men grumla inte vattnet mellan väderlek och klimat. Och spela inte ut det du inte vet i avsikt att skaffa din röst och dina bevekelsegrunder inflytande.

Beror den varma och torra sommaren på att vi underlåtit att taxera landsbygdens fordonsflotta till stiltje, förbjudit köttätande till förmån för exotiska trekvartsfabrikat från andra sidan jordklotet eller haft mage att inte välja Gustav Fridolusk till statsminister? Eller ens för att Trumpen gjorde Sirapsexit? En E Ji – Nej!

Måste du prompt vara rädd, bli rädd för rätt saker. Som att ditt land saknar kapacitet till självförsörjning i händelse av långvarig kris. Eller att det ens tänker tanken på att straffbeskatta tekniska landvinningar vilka minskar slitaget på miljön, såsom sol-elektricitet. Eller för överkonsumtionen och slit/släng-paradigmen som utgör ett remarkabelt slöseri på material och naturresurser, och som du säkert gladeligen deltagit i. Bli rädd för dig själv, för att du hellre faller för symbolgesterna, vilkas huvudsakliga funktion är den av en ångestregulator.

När du sedan är klar med att vara rädd, skänk en tanke av uppskattning åt den landsbygdskultur som håller dig med kött, grönfoder eller vadän du nu stoppar i munnen. Stöd den när du går till affären. Ta den aldrig för given!

Sommaren 2018 har saker att påminna oss om. Ingen av dessa handlar om basunstöten som föregår jordens stundande undergång. Men om väderlekens allvar och hur viktigt det är att ligga steget före i att hålla vår inhemska livsmedelsförsörjning tryggad. Den har vi inte råd att kladda bort i en sås av symbolpolitik eller Kjellevision (dvs överlåta åt det globalistiska foderkapitalet.) Inget land med huvudet i behåll utsätter sin befolkning för ens knappnålsutsikten till livsmedelsbrist så länge det kan undvikas. Smart land upprätthåller beredskap.

En annan sak torkan och hettan påminner oss om är att vi på intet vis är frånkopplade från naturen. Den utgör vårt livsrum och den måste vi på allvar börja se om. Förslagsvis nyktert, genomtänkt och utan att spola bort den födande handen med stålbadvattnet. För skulle det vi nu fått uppleva inte ha varit en fråga om väderlek, utan klimatförändring (vilket det kanske kan vara, vad vet jag?)… Flera tankar i huvudet samtidigt, gott folk!

Och på temat flera tankar i huvudet: Uppskatta sommarvärmen! Det är inte varje år vi får något av den till livs alls. Och oavsett vad för jävulskap den än ställer till med blir inget bättre för att man låter det som givits gå till spillo.

/Leo

Gemeniter vs Sär Skrivare – en klasskamp i skrift

du har kanske lagt märke till dem? en prat- och skriftglad skara, inom vilken många tycks ha tagit bondpermis från samma svensklektion. du vet den där då det lärdes ut stor bokstav efter punkt. yngre förmågor i kretsen förefaller till och med ha skolkat bort hela konceptet med skiljetecken men frukta icke det brukar rätta till sig med åren *emojox* *enemojoxtill* haha *ultracool gif-animation som skulle rockat sockan 1997*

Ingen kan vara spjutspetskompetent på allt. Man har sina styrkor och svagheter – somliga medfödda, andra förvärvade, de flesta lite av varje. Och det där med att föra pennan är inte allas grej. Häromkring är dock ren analfabetism tacknämligen ovanlig. De flesta kan uttrycka sig någorlunda i skrift. Men små sprickor avslöjar var eventuella skor klämmer. Särskrivning, till exempel. ”Gå till kassa kön”, du vet… Men inte alla misstag kommer sig nödvändigtvis av att det tagits miste. Den enes bug, den andres feature?

VVV – Verserad Versalskeptisk Vebbungdom! Eller ungdom och ungdom… Några av dem har just passerat trettioårskrisen… vid sisådär fyrtiofem. Jag får tillstå att de vid First Contact för några år sedan orsakade mig smärre syntax error. Jag menar, nog fasen för att deras skrift osade talspråk på sina håll. Men egentliga tecken på skrivsvårigheter var det ju ont om. Det låg något alldeles för metodiskt i felandet. Framförallt i den där återkommande frånvaron av versal efter punkt. Inte alla vebbungdomar, inte alla gånger. Men mönstergillt och väldigt gärna. Vadan?

Ja, varför väljer man att skriva som en kratta när man i själva verket är en välkammad satsdel ur en åtminstone någorlunda besutten ordklass? Jag har mina föraningar. Och när man betraktar det sociala samspelet specimen inom (den på intet vis uniforma) socialgruppen emellan så öses rikligt med vatten på kvarnen.

Frånvaron av versaler tjänar som identitets- och livsstilsmarkör. Precis som vilken designerväska som helst. Inuti ligger ett knippe värderingar och synsätt, vilka den metaforiska väskan är tänkt att skylta. Med sin närvaro förmedlar den, kanske hur dess bärare ser på sig själv, men främst hur hon vill att andra ska betrakta henne. Så jag tog mig friheten att betrakta lite.

VARNING!
Nedan följer ytterst grovkorniga generaliseringar. Fortsätter du läsa är du införstådd med att det gäller #InteAlla, #InteAlltid och så vidare… Yttermera antas att du hanterar inslag av kåserande karaktär samt besitter rudimentär humor. I händelse av tillkortakommanden och/eller att dessa utsikter känns alltför läskiga ber jag dig stänga fliken snarast.

Så…

Gemeniterna demonstrerar…
Vad förenar Gemeniterna – dessa bärare av gemen meningsbegynnelse i egenskap av identitetsmarkör? En hel del, verkar det som! Smak, livsstil, syn på världen…

Låt säga att det i större perspektiv rör sig kring urbant, globalistiskt, internationellt och (post)modernt. Men den rödgröna tråden tycks mig hittills ha löpt stringent inom en tallriksmodell av väl valda spörsmål. Receptet? Något i stil med: Lite ekologiskt, några öppna gränser, ett kryddmått feminism, en klunk sociala frågor, fem skopor obehandlad klimatångest samt en klick handstampad kikärtspuré bredvid det exotiskt namngivna grönfodret – månne avsett att skyla den pinsamma förekomsten av döda djurbitar. Samt ett stänk identitetspolitik, som E621 på det rättvisemärkta moset.

Nota bene! Vidkommande värderingar, ingrediens för ingrediens, fungerar lite som trendkänsliga småaccessoarer, avspeglade i ordvalsmönster över tid. Big deal för Gemeniter, och stilbrott kan peka mot närmaste Avståndstag. Enligt klassiskt Coola Klicken-modus, varken mer eller mindre. Användarna av små bokstäver älskar stora ord. Men rätt stora ord.

Somliga påstår att Gemeniterna skulle vara ”vänster”. Rätt och fel, om du frågar mig. Direkt fel såtillvida att merparten av dem värdesätter marknadskapitalism när allt kommer omkring. (Och tillstår de det inte frivilligt gör iPottan framför snytet det åt dem). Många står rentav långt till höger, om än på den liberala kanten, inte bland konservativa och traditionella. Därav är det sällan man hör ens den mest styrbordsslagna Gemenit kverulera om, låt säga skattetryck. Åtminstone inte offentligt, ty det vore att ådra sig enhörningshorn i sidan.

Vänstervärderingar skvalpar det dock definitivt i Gemenitväskan. Men lika otraditionellt. Utnyttjande av fattiga arbetare i tredje världen torde hennes rättvisemärkning, i den mån hon blir varse, motsäga lika direkt som högljutt. Men globaliserande samverkansrörelser – finansierade av transnationella Storpotäter – stör henne däremot sällan nämnvärt, så länge de blott solar sig under rätt paroller. Lite vänster således, ja. Men nån djupröding i klassisk bemärkelse, nej. Frank Baude torde ha fattat misstro och kickat ut henne ur leden direkt. Demonstranterna i Ådalen likaså.

”Vad väskan av uteblivna versaler också implicit signalerar… är vad den tycker om Lidl-kassar.”

Gemeniten förefaller noga med att inte framställa sig i något som ens i munvattnet andas traditionell överklassdager. Det vore nämligen att närma sig sin imagemässiga antites – den svulstigt fetrike, kolonialt förtryckande patronen. (Vit är han säkert också, den fulingen.) Får icke ske! I den mån hon har makt och ställning tonas det således hellre ner än upp.

Att de facto ha det väldigt gott ställt kan man dock komma undan med (och att konsumera betraktas som guilty pleasure, inte dödssynd), förutsatt att man lovordar (eller ännu bättre, inlåter sig i) synlig välgörenhet emellanåt. Det avgörande ligger i att ha koll på vilka aspekter av sin (över)konusmtion man kommunicerar, respektive ej. Att glassen man köpte kostar mer än köttsoppa för en sjubarnsfamilj är inget man gärna skyltar med. Prislappen då, vill säga. Glassmärket däremot…

Gemeniterna demonstrerar… att de hellre löper med fotfolket än trycker nosen i bourgeoisa bakelser. Det är emellertid här som paradoxen lätt faller ur doxan. För vad väskan av uteblivna versaler också implicit signalerar… är vad den tycker om Lidl-kassar.

De Där Andra!
Hur inkluderande Gemeniten än torde beskriva sig själv så finns det ett umgänge hon (om jag ska uttrycka mig diplomatiskt) helst undanber sig. Jag talar då om en besvärlig allmänhet som i hennes ögon…

… beter sig bonnigt och okultiverat. Som grillar flottig bacon, halsar fulöl, lyssnar på ocreddig musik, klär sig som fjolårets Ellos-katalog, veckoprovianterar stormarknadsvis, åker klimatbesudlande gårdagshärken, röstar fram Trumpar, blåsippor och Brexitörer… Och som självklart inte ens begriper vågskvalpet av underströmmarna i ord som ‘oskön’, ‘snubbig’, ‘rimlig’ eller ‘privilegierad’.

Jobbiga typer, de där! Och värst av allt: Stundligen har de mage att uttrycka sig ofiltrerat i skrift – Sär Skrift. #InteAlla och #InteAlltid, som sagt (kom ihåg att jag varnade dig!) Men återkommande i sitt förekommande. Typ.

Gemeniter vs Sär Skrivare
Sär Skrivare, ja… Eller Baconhöger. Eller obsoletärer. Att betrakta Gemenitiska kluster på sociala medier ger husomhaver en hyfsad indikator på just hur ansenlig portion aversivt Gemensamt engagemang denna kombinerade hackkyckling och Nemesis drar åt sig. Och det skulle ju kunna förefalla en smula… orimligt. Åtminstone sett till det sociala pathos Gemeniter gemenligen tycks, om inte besitta så i varje fall skylta.

Nu vore Sär Skrivare sällan tillrättalagda dunungar och uttrycker sig emellanåt, som sagt, mindre måttfullt och balanserat. Men aversionen gentemot dem går djupare. Dess intensitet och frekvens skvallrar om att det här inte blott är ett simpelt fall av smäll på fingret för dumheter. Eller ens Coola Klicken i färd med hävdandet av sin förmenta briljans visavi den fattiga kusinen från landet. Nej, det är här det blir intressant. Kanske kan det förklara hur Gemeniterna ådrog sig sin Gemenitis?

Det löper ett intrikat nätverk av både skiljelinjer och lite för hudnära likheter dem emellan. Båda duschar de dagligen. Men Gemeniten hoppar i duschen innan hon går till jobbet, Sär Skrivaren efter. Och apropå jobbet så kan de mycket väl tänkas arbeta under exempelvis samma fabrikstak. Men du hittar den förra på kontoret eller IT-avdelningen (eller varför inte styrelsemötet). Den senare på verkstadsgolvet.

Sär Skrivaren kommer oftast från ett arbetarhem. Gemeniten lite varstans ifrån. Men det är inte omöjligt att de för blott nån generation sedan delade samma förutsättningar. Eller rentav närdes vid samma barm?

”Det hon eftertraktar är framtoningen av en underdog, såsom den bekväds i dikt, sång eller tv-serie.”

Grovarbetaren på fabriksgolvet kan – i den mån han besitter yrkesskicklighet och nit – välja att säga upp sig och söka lyckan som egenföretagare. Men det är Gemeniten på kontoret som sitter inne med den meriterande utbildningen, det kulturella och sociala kapitalet samt ett färdighetspaket av kommunikativa förmågor vilka har tiden för sig. Kort sagt: Framtiden är hennes. Lägger hon manken till kan hon bli Master Of the Universe före yngre medelåldern!

Men det är ehuru inte så hägrande som det låter. Tvärtom! För jag tänker att hon där riskerar närma sig just bilden av den där svulstigt fetrike, kolonialt förtryckande (och fortfarande lika vitskinnade) patronen – den som hon så intensivt skyr att det torde puttra över i Wokepannan av blotta tanken. Nej, det hon eftertraktar är framtoningen av en underdog, såsom den bekväds i dikt, sång eller tv-serie. Som tagit sig upp trots personlig ofärd och kollektivt förtryck, för att i dessa dagar tala å sina mindre lyckade kamraters vägnar. ”A working class hero is something to be”, du vet…

Underdogrmantik och folkförakt – på samma gång, i samma skallemeja
Jag spekulerar i om inte Gemeniterna bakat ihop arbetare och bohem till något slags kompositunderdog-ideal. Undermedvetet, om inte annat? Kanske är det därför som en väsentlig del i Gemenitskapet tycks handla om att å ena sidan upprätthålla sin image som en av det enkla folket och samtidigt tydligt distansera sig från folk som beter sig för enkelt och folkligt? För här utgör det riktiga enkla folket, Sär Skrivare eller ej, isåfall något väldigt problematiskt.

De upptar en etikett man gärna vill ha, men plats man i realiteten garanterat INTE vill ha. De utgör en levande påminnelse om att den förmedlade självbilden aldrig kom med nån modersmjölk, utan knåpades ihop av förljuvade skärvor. Samt om att diktens lyriska avbildning av en working class hero månne slår sig rejält mot verkligheten, bacon and all.

Allt det här berövar den åtråvärda identiteten sin underdogromantik, varvid kompositen spricker i sömmarna så det knastrar.

Ja, i varför de små bokstävernas tangentbordörer med sådant eftertryck markerar gentemot de som inte riktigt håller ihop orden är kanske huvudnyckeln? Den där som låter förstå med vilken logik underdogromantik och stundom flagrant folkförakt kan samexistera inom en och samma skallemeja. I förlängningen ger det också ett möjligt svar på frågan som inledningsvis ställdes; om hur det kommer sig att en välkammad satsdel av en välbärgad ordklass trots allt väljer att skriva som en kratta.

Man vill ju så gärna få agera ut den där Personen av Folket, med rätt att skrika Vet Hut! åt en förtryckande kapitalistisk överhet. Men det hade ju fallit sig så mycket naturligare om inte sagda plats redan upptagits av nånannan – någon vars identitet näppeligen skapats av likes, hashtaggar och personligt varumärkesbyggande på sociala medier, utan som bara är det den är. Och man själv, i den mån man sköter sina kort rätt, destinerad att bli just det där man önskar få huta åt.

I dess ställe anammar man ett skriftligt tillkortakommande som i schablonen andas arbetarklass och stiliserar det sedermera för sin framtonings skull. För att verka arbetare av folket. Men inte en riktig arbetare, som på skitigt verkstadsgolv. Och inte folklig, som i potentiellt bonnigt och okultiverat. Utan diktens, sångens och tv-seriens romantiserade Working class hero. Samt för att i signalen låta särskilja ett Vi. Från De Där Andra.

Ja, små sprickor i skriften avslöjar då sannerligen var skorna klämmer.

/Leo

Helsinglight

Helsinglight öppnade sina Vattlångska portar för allmänheten igår, och det med ett suggestivt vernissage som pågick till lite efter midnatt. Jag var där. Och vad annat kunde jag göra? Mina samarbeten med dess ägare och tillika drivkrafter – Petra Shara Stoor och Fredrik Fernlund – har ju genom åren varit talrika. Att nu beskåda frukten av deras alternativkulturella samlingsskapelse kändes som en resa genom några av minnets många vindlande korridorer. Men också som en glimt in i kristallkulan. Där framtiden ruvar.

För det som också ställdes ut där i den gamla skolbyggnaden var månne en indikator på hur alternativkultur kan komma att utvecklas och presenteras på nordligare breddgrader framöver. Bara det i sig var värt en tripp.

Petra Shara Stoor är väl kanske mest omtalad för sin skallkonst, och gräddan av denna var mycket riktigt välrepresenterad – från förstlingsverket Aruaa till ett senkommet alster som hittills inte fått sitt namn. Men utställningen bjöd också på målningar, masker, avgjutningar… Allt smakfullt och lättillgängligt presenterat, i en lokal med många år på nacken och där känslan av arbete i pågående gick att skönja under scenografin. Som sig bör där det skapas, ska tilläggas. Ingenting blir riktigt färdigt. Egentligen. Pågåendet är det enda beständiga.

Men pågåendet pågår, vill jag ehuru lova. Sist jag satte min fot i bygget var i höstas, då Riksförbundet För Subkultur (SUB) höll sin helhelgsstämma. Sen dess har här hänt… en del, om jag säger så.

Även min vän, förläggare och musikerkollega – Dr Thomas von Wachenfeldt – råkade finnas på plats. Med ohölstrad fiol i hand, laddad med folkliga och stundom barocka toner, skänkte han ännu en dimension åt det som annars blott vore avsett för ögat. Hans närvaro ger yttermera en fingervisning om hur Helsinglights alternativkulturella prägel sträcker sig ut och ömsesidigt vidrör närliggande konstformer. Vilket, om du frågar mig, utgör en av ovan nämnda framtidsindikatorer. Samarbeten över konstnärliga gränser, under ömsesidiga former och med bibehållen integritet genom helheten.

Vernissaget var ett nöje att beskåda. Mottagandet därtill. Vad Petra och Fredrik ska ha en eloge för är att de genom sina arrangemang framgångsrikt lyckats presentera alternativkultur för en publik som sällan (för att inte säga aldrig) förr gjort dess bekantskap. Och det utan att förenkla eller hemfalla åt kitsch. De har helt enkelt litat till konstens beröringskraft. Och av reaktionerna hos övriga gäster att döma så håller konceptet. Vilket jag för övrigt aldrig betvivlat.

Jag kan också tycka att de börjat från precis rätt ände (vilket också är anledningen till varför jag själv utan tvekan lyft luren då de sökt mina tjänster eller föreslagit samarbeten genom åren). Under märkena Skulls & Bones och numera Helsinglight skapas inte konst vars främsta uppsåt är att tillfälligt underhålla, utan snarare den som menas att bestående beröra. Och den tanken delar jag tillfullo. Det råder inget underskott på lättillgängliga sockerchocker i samtiden. Det här är något annat. Som aldrig underskattar publiken. Eller låter sig begränsas av konventioner.

”The crows fly…”

Ett styck angenämt återseende – Temyn! Sist vi råkades i offentliga sammanhang var på baksidan av omslaget till min debutroman – Döden som gav liv.

Nåväl! Hela skolbyggnaden hölls öppen för besökare. Även ”inre kammare”, såsom garderober, loger, förråd samt orörda vindsutrymmen. För mig personligen blev detta lite av en vandring längs sagda minnens korridorer, ty jag såg mycket bekant och som jag hyser kära minnen kring.

Det var dräkter från olika årsupplagor av Midvinterglöd, noteringar från kören Dimmerar’yns repetitioner, den grafiska profilen från SubScene, en konstgjord häst i naturlig storlek (känd från på Conjunction, då det begav sig)… Jag tyckte mig till och med finna rekvisita från inspelningen av Rummagevideon. Så ja… När jag skriver detta får jag väl anses en aning partisk. Men bara en aning…

Därefter föll mina ögon på utvecklingsplanen för den kursverksamhet som det sagts mig redan idag finns på plats i Helsinglightbygget. Där lurar ännu en framtidsindikator. Petra besitter nämligen något som jag anser lite för ofta hamnar i skymundan när det i dessa dagar gemenligen talas konst- och kulturskapande: Yrkesskicklighet, handlag och öga för kvalité. Här har hon oerhört mycket att dela med sig av, både i bredd- och djupled. Spridandet av denna kunskap kan definitivt komma att blii en tillgång för alternativkulturen.

Rätta mig om jag har fel, men den här gamla skolan är nog fasen landets första renodlade alternativkulturskola idag?

Den här damen heter Oramil Thar’a (”Visdomens våg”). Hon är resultatet av ett samarbete mellan Petra Shara Stoor och mästersmeden Fredrik Thelin. Namn och personligt poem fick hon av gestalten till vänster.

Inget är bombsäkert i den här världen, men här har jag en hyfsad aning. I den mån Helsinglight fortsätter på inslagen bana så kommer platsen inte bara framöver att vara ett nav för utvecklandet av alternativkultur och skapande, utan också agera inkörsport – där mainstreampubliken kan få bekanta sig med dess skiftande uttryck samt gå därifrån med bestående intryck. Petra och Fredrik har alla förutsättningar att ro detta i land, precis som de gjort med så mycket annat. Tiden får säga sitt. Men hursomhaver, hatten av!

/Leo

Ödegården vid skogs slut

Klockan har just passerat 02:20. Från bakom kullarna anas ett avmätt tvesken, men misstag er icke. Natten är i full blomning. Det är bara solen som inte riktigt vill gå till bädds på dessa breddgrader under denna tiden på året.

Jag beräknar att vara framme om lite mer än en halvtimme. Och tiden är icke tagen ur luften. Detta mitt fjärde (och troligen sista) besök hos Ödegården vid skogs slut ämnar få inträffa då natten drar sitt djupaste och längsta andetag före gryningen. Förr kunde det kallas Häxtimmen. Min bakvända dygnsrytm kallar det rusningstid. Typ. Jag är helt enkelt hyfsat produktiv då.

Småvägen jag vandrar är ett grusbelagt bakvatten. Spår av sommardäck går att skönja lite här och var. Likaså något enstaka hus som bligar fram från avstånd. Men någon tätare människonärvaro kan man glömma. Precis som världen i stort glömt platsen dit jag nu är på väg. Grundläggande underhåll tycks ha utförts från tid till tid, kanske ända in på nittiotalet. Men några bofasta invånare har ödegården, enligt min uppskattning, inte sett till sedan åtminstone femtio år tillbaka. Och på femtio år hinner mycket skingras i tidens dimma.

Bilderna jag ämnar knäppa lär, som synes, hamna betydligt närmre knäppa än mästerverk. Någon storslagen komposition som drar andan ur nån stackare kommer således icke på fråga. Det som sker, sker nu. På stunden och på stället. Och det är nu-perspektivet av ett som bilderna är menade att förmedla. Kanske det sista nu som någonsin lär fångas av denna ödegård, vilken stått längre än någon nu levande människa. Inte värst fantasieggande, månne. Men autentiskt.

Någonstans på vägen, jag säger inte var, blir det dags att vika av. Första etappen går över välskötta täkter, vittnandes om ännu levande lantbrukskultur runtomkring. Bit för bit tar ehuru det vildväxta över. Sly och dungar mestadels, men också ängsmark som ännu hållit stånd mot igengrodden, med eller utan människornas hjälp. Vid den bekanta stenen stannar jag. För mig är utgör den samma sorts vägvisare som en skyltansamling för gemene stadsbo. Härifrån är det sydost som gäller. Fler dungar, mer sly, något enstaka vattendrag…Det är inte förrän man befinner sig alldeles inpå knuten som man blir varse huskonturen. Genom lövverket anas någonting – ett någonting som inte riktigt tycks uppskatta ens närvaro. Det har gömt sig i snåren. Likt ett åldrat djur i väntan på slutet.
Jag närmar mig väggen, följer den och sneddar runt hörnet. Strax inpå husets ena långsida, bakom småträd och buskage, finner jag ingången till jordkällaren. För fem år sedan, då jag var här sist, gick dörren ännu att smidigt öppna. Den här gången är det vilja, våld och varsamhet i ohelig kombo som gäller. Inte ett knarr hörs. Den bara ger mig med sig, och det så plötsligt att jag håller på att stjälpa framstupa.

Jordkällaren består av två rektangulära rum efter varandra – ett av dem tydligen påbättrat i taket. I luften ligger antydan om nåt skarpt – lite som jag föreställer mig att rengöringsmedel skulle ha luktat om det kunnat ruttna. Ljuset från ingången avtar märkbart efter blott ett par steg och till det inre rummet når ej så mycket som en strimma. Men en serie frasande ljud berättar trots allt ett och annat om vad som försiggår. Ett helt styrelsemöte av paddor, närmare bestämt. Små ben skingras skuttande åt alla håll. Mötet är ajournerat och viktigheterna får återupptas när en annan stövlat vidare och avskildheten ånyo säkerställts.Jag går en vända över den igenväxta tomten. En gång i tiden måste här ha stått en någorlunda prydlig trädgård. Pingstliljorna blommar än, lite till min förvåning. Rosorna, eller resterna därav, tycks däremot ha gett upp idén om att ens knoppa. Fruktträden för en ojämn kamp mot usurpatorer från det vilda. Och varstans syns ruinerna av människornas forna aktiviteter. Loge, vedförråd, verkstad, kärra, primordial skördetröska… Tiden är då sannerligen obeveklig av sig.Någon vänlig själ har låtit bestå mangårdsbyggnaden med plåttak, och det åtminstone på denna sidan om hårmetallbandens genomslag. Tror jag. Tack vare insatsen har huset stått sig någorlunda. Liknande ynnest förlänades emellertid aldrig den intillbyggda ladugården. Därav ligger den idag lika hoprasad som övriga ekonomibyggnader. Hursomhaver, dags att göra entré… Inför stora hallen – barkskrapad på det mesta i pinalväg – infinner sig en känsla av att något saknas. Nej, inte bara möblemang och prydnadssaker, vilket vore uppenbart, utan något mer omfattande. I de flesta gammelhus jag besökt har jag brukat känna något, oftast mycket. Här… känns det tomt. Eller rättare sagt: det jag känner är det tomma. Såattsäga… Och i detta vakuum följer funderingar. Hur tedde sig livet för människorna på gården? Kanske inte lika mycket i termer om det praktiska som… Vilka tankar och drömmar släppte de fria i aethern? Vilka ord yppades? Vilka önskningar skingrades i vinden?Vore kakelugnen talför skulle jag gett den vad tid den än begärt för att förklara sig. Denna exklusiva gentleman har bevittnat helt andra tidevarv, så ofantligt långt från det nu i vilket jag står här och tar kort. Jag tänker mig hur gårdens invånare sökte sig till dess glödhetta, då isande vinternätter lurade längs knutarna; hur de matade den med frukten av sommarens knog i skog och mark. Samt hur de delgav den sina innersta hemligheter, i tystnad som bikt förskaffad. Vad omfattade en människas biktade hemligheter för femtio, åttio eller rentav hundra år sedan? Jag har en föraning om att även ifall vi skulle fått tankarna återgivna i ord så torde vi aldrig mäkta förstå deras fulla innebörd. För de hade en annan sådan. Hemmahörande i .

Men kakelugnen förblir lika stum som av kakelugnar förväntas, precis som allt annat i byggnaden. Och jag minns att det var här – vid mitt första våldgästande, nästan på dagen för nio år sedan – som sambandet klickade. Det här huset vill inte ha något besök, och den passiva motviljan går inte att ta miste på. ”Om jag bara håller mig stum länge nog så försvinner du snart, din inkräktare. Och det hellre förr än senare. Låt mig vara ifred! Du vill INTE lära känna mig, du bara tror det”, tycks huset säga. Jag antar att vore det inte för min nyfikenhet skulle jag ha gjort det till viljes redan då.

Huset har trots allt ett hjärta, om än bankande i otakt. Det enda förnimmelser Ödegården alls består mig med pendlar mellan hopp och förtvivlan, allt i ett litet rum som förbinder stora hallen med köket. Även detta hyser en kakelugn – en tyken liten en. Som icke skulle få för sig att skvallra. Jag gissar att den snedställda ”näsan” tjänstgjort som rökrörsinsats till nån olje- eller fotogenkamin.



I hjärtrummet finner vi som synes för övrigt en soffa, ett bord, en trampsymaskin (ej i bild) samt…

En skänk från nedan! Vars lådor erbjuder läsning åt den som känner för att hålla sig ajour med tiden. Barnens Härold från maj 1924, kan det vara något? Eller Riksstambok över Svensk röd o vit Boskap, anno 1930?

Eller…

Jag greppar nästa dörr. Även här är det vilja, våld och varsamhet som gäller. Och ja… Om du någonsin tyckt att du haft det stökigaste köket i socknen, känn dig härmed besegrad. Och detta är ändå på inga vägar det mest förfallna jag bevittnat i köksväg inom övergivna husskal. Påfallande är ehuru hur väder och vind härjat detta rum mer än andra, vilket troligen har med den rasade ladugården att göra. Det gapar hål här och var. Samt knarrar betänkligt under fötterna.

Vid dessa tillfällen känns det befogat att påminna: Ett ödehus är ingen lekplats! Det är en dödsfälla i vardande. Skadar man sig finns ingen hjälp att räkna med. Mobiltäckningen kan i bästa fall vara sporadisk, beräknad ankomst för räddningsinsats = timmar. Så det gäller att hålla sig ständigt vaksam. Och förutsägande. Det går aldrig att räkna med att golvet bär. Eller att taket nöjer sig med att bara vara tak och inte plötsligt får för sig att rasa ner och lajva extragolv. ”Ey, kolla fräna grejen!” är attityden som garanterar trubbel. ”Fräna grejen” kan visa sig vara precis vad som helst. Till exempel logement åt en svärm mindre resonabla flygvarelser, i gulsvart singsing-dräkt och som sticks…

Nåväl! Köket är hursomhaver modernt. Eller var. När det renoverades, vilket troligen skedde någon gång under sent femtio- eller början av sextiotal. Bänken och skåpen är barn av funktionalismens hiskeligheter. Säkert spisen också. Om nu bara inte någon sprungit i väg med den, vill säga. Allt som återstår är kåpan.




Det synes mig som om invånarna knappast hann bo här så värst många år efter renoveringen. Beslagen är påfallande fria från dagligt slitage, vilket tenderar att lämna bucklor och skråmor. Ja, vore det inte för den täckande dammhinnan kunde man ta dem för nästan nya. Detsamma gäller diskbänken. Och åtminstone några av tvåglasfönstren.

Vad som däremot inte uppdaterats är elsystemet, vilket ledningarna i tvinnat glansgarn skvallrar om. För att citera Dag i Ljudet av mol tystnad: ”Den äldre skiten dessutom, som inte tål fukt.” Jättemodernt kring första världskriget ehuru (med undantag för brytaren, som jag tror är bytt något senare). Jag tyckte mig dock även se skymten av ”lite nyare skit” sticka fram ur den rasade ladugården tidigare. En sk. FVIN-brytare, vilken torde ha satts på plats nån gång kring tjugo- eller trettiotal. Men modernare än så blir det inte.

Härnäst finnes ett näpet litet walk-in-skafferi. Kanske depå och gömsle åt Husfars Beska Droppar, vad vet jag? Eller mer troligt något syltat, saftat, syrat och nymjölkat. Enligt vad jag hört ska det ju ha funnits trettio kossor nästan vägg i vägg. Vill man dock i denna dag skaffa sig något att äta häromkring är det skalbaggssoppa som bjuds. Jag tackar artigt nej och backar ut.

Nedanstående är en klassiker som jag återkommande stött på i gamla hus, och då talar vi om allt från backstugor till herrgårdar: De tvenne garderobsdörrarna<tm>! Bakom vilken ligger vinsten gömd, tro? Första luckan…
Nähä, inte den. Då tar vi nästa!

Bingo! Ett styck vindstrappa!

Övre bottnarna på gamla hus brukar i sig vara en fråga om allt eller inget. Antingen har inte en käft rört sig däruppe sen folket försvann, eller så är hela hiet rensat på allt av värde. I fallet med Ödegården vid skogs slut gäller det senare. Några bättre begagnade möbler, sämre begagnad bråte, terrängfordon för vinterbruk (dvs en spark)… Men i övrigt soprent, vilket är synd.

Få rum säger så mycket om livet på en plats över tid som en gammal vind, där allt avlagt samlats med åren, och med lite tur i någorlunda kronologisk ordning. På en vind går det stundom att göra sig en tidslinje – från första linneskåpet, via första barnets ifrånväxta leksaker, till överbliven inredning då goda tider kommit och förnyelse ägt rum. Klädtrasor, minnessaker, foton… gömda handskrivna brev. Men det var ju det där med orden från gårdagen. Det är inte alls säkert att de förmedlar sig oförblommerat idag.

Nåväl! Tomt var det här, som sagt. Så jag vänder av ner mot bottenplan igen, en varlig fot i taget. Trappan är ungefär lika pålitlig som golvplanket däruppe, vilket i bästa fall kan kallas lömskt. Ner kommer jag till syvende helskinnad. Jag öppnar ytterdörren, tar ettjämfotaskutt ut. ”Det var då på tiden”, säger huset. ”Ut med dig och kom inte tillbaka!”

Solen hukar ännu mellan kullarna, men tveskenet har förbytts till något mer direkt. Det jag letar efter går emellertid inte att skönja, oavsett ljus. Vegetationen har helt enkelt tagit över. Jag vandrar längs den forna trädgårdens södra ytterkant, söker punkten där jag minns att marken ganska abrupt övergår från någorlunda jämn till två distinkta buktningar. Det är här den börjar – vägen.

Ja, inte fasen byggde man en stor bondgård mitt ute i skogen utan tillfartsvägar. Icke! En gång i tiden löpte här en hyfsat välhållen landsväg. Men av den syns inte mycket till. Man får helt enkelt ta ett kliv av tillförsikt, rakt in bland träden vid just rätta punkten. Några meter till och de forna hjulspåren blir med ens hjälpligt synliga, varefter terrängen öppnar upp. Längre fram har emellertid allt ånyo växt igen. Det skogades här för ett antal år sen. Det mesta som nu således står upp är ungsly. Men även sådan blir manshög på några somrar. Ge den ett tiotal till och vägresterna lär vara ett minne blott.

Du tror mig kanske inte när jag säger att det här en gång var en större och väl farbar väg. Nja, om jag säger som så… Vägen var åtminstone såpass välhållen att man med bil kunde köra fort nog för att slå en volt.

Jag skulle kunna fortsätta en bit, snedda av över åsen genom gammelskogen för att trekvart senare kliva ut i mer bebodda trakter. Men jag väljer av förklarliga anledningar att återvända samma väg som jag kom. Det må vara ljust ute, men det är fortfarande natt. Och så här dags är skogen en lika sysselsatt som ogästvänlig plats. Därtill ett sammanhang där människan ingalunda står högst på näringskedjan…

Tillbakavägen påbörjas, om än med en kort avstickare. Jag låter Ödegården vara den här gången och rundar istället tomten på nordvästsidan. Vid en dov plätt sätter jag mig ner en stund, blickar mot husnocken som blott kan anas, trots att den inte ligger mer än nåt tjugotal meter bort. Jag häller upp – ett glas åt oss var.

Jadu, Gården… Tack för den här gången. Jag tror inte vi ses något mer, då du om allt har sin gång är inne på sista andetaget. Och lika nöjd är du med det, eller hur? Besök är du ju hursomhaver inte någotvidare glad i. Och trött i stöttorna har du varit länge. Ditt riktiga namn känner jag, men väljer att utelämna det av hänsyn till eventuella efterlevande, om vilka jag intet vet. Istället får du på Flavums Kabinett gå under det namn jag gav dig då vi först av en händelse råkades. Så skål, Ödegården vid skogs slut. Och adjö!Övergivna platser…
…talar ännu till den som vill lyssna. Om människorna som byggde dem, skötte dem och levde tack vare deras nåd. Om en verklighet som sedan länge verkat ut, om ett som med åren förflutet till detta vårat nu. Sakta och obevekligt skrider de ock. In i tidens dimma. Ibland ges någon ynnesten att förmedla deras sista hälsning. Den här gången var det jag.

/Leo

Fotnot: För beträdande av egendomen har markägarens tillstånd erhållits.

 

 

 

 

De tu ska bli tre

Beslutet är taget. De tu ska bli tre. Men om beräknat nedkomstdatum vågar jag i nuläget på inga vägar sia. Faktum är att Trean inte ens tillverkats än, utan befinner sig blott på planeringsstadiet. Först ska här övas lite, sen blir det skapa av.

Vi talar om böcker, alltså. Inget annat. Böcker!

Jag får många frågor om mitt författande – hur det går och vad som händer. Nåt nytt på gång? När, var, hur etc. Och tyvärr får jag väl säga att jag varit jäkligt dålig på att hålla er uppdaterade. Men det är inte bara latheten som spökat den här gången. Bakom kulisserna har det så sakteliga skett framsteg, men då ingenting varit klappat och klart har jag låtit avvakta tills dess att jag suttit med konkret information och de rätta besluten på lut. Den tiden är nu.

Såhär ser läget ut!
Att jag skulle skriva en tredje roman, anknytande till de två föregående, har hela tiden varit min avsikt. Redan då jag knackade ner inledningsraderna på det som skulle bli Döden som gav liv fanns tanken och ramverket där. Men…

Ingenting är självklart i kulturbranschen. Förändringens vågor har redan sköljt över marknaden för bland annat skivor och film. Bokbranschen höll sig förskonad en tid, men börjar nu även den att märkbart påverkas. Det senare har förvisso hittills inte inneburit något negativt för just mig. Tvärtom, skulle jag väl kanske påstå… Men då jag gillar att ha viss överblick avseende marknadsföring, format etc så har jag fått stanna upp lite och studera vad det är som händer. Samt löpande ställa mig frågan: Hur påverkar det här min back- och framtidskatalog?

Sen har vi det personliga planet. Jag är av åsikten att allt har sin tid och att allt så ock denna tid måste givas. Skapande i synnerhet. Sant är förvisso att jag redan för flera år sedan inte bara hade idén om en Trea klar för mig, utan också dragen hos den övergripande storyn. Men allt vilar i detaljerna. Berättelsen har sålunda fått ligga där i baktanken och skvalpa ett tag i svallet av allt annat jag sysselsatt mig med på kulturens område. Först nu börjar helheten så sakteliga falla på plats. Och så får det vackert vara. Mycket kan ju sägas om min tvivelaktiga karaktär. Men slarvar gör jag då inte.

På inga villkor tänker jag heller sätta mig ner och skriva nu nu nu. Kanske inte ens sen sen sen. Jag har lite annat i görningen jag måste rikta uppmärksamhet mot först. Men avtal med förlag är klart och skrivandet kan börja närhelst det faller sig. Kanhända så smått redan till hösten, vem vet? I all hemlighet…

Vad är då den där Trean tänkt att bli?
Nja, några intrikata detaljer tänker jag självklart inte gå ut med nu. Här har ju inte författats så mycket som en första bokstavskombo än. Men låt mig säga som såhär…

Döden som gav liv och Ljudet av mol tystnad var två fristående romaner under gemensamt ramverk. Båda syftade de till att bygga upp vad som komma skall. Min tredje roman i serien är således tänkt att dels vara förbindelsen som knyter ihop de övriga tu till en gemensam berättelse, men också att ge denna berättelse sin rättmätiga upplösning. Har du tidigare flanerat runt i min berättelsevärld kan jag lova att du kommer känna igen dig direkt. Men också att du intet kan förutsäga. Om vad som komma skall.

 

Ett tack var(d)e
Jag hyste egentligen aldrig några vidlyftigare förväntningar kring hur mina hyfsat udda romanalster skulle prestera därute i det fria. Men hade jag inte trott stenhårt på att de kunde finna sin publik torde jag låtit dem stanna i skrivbordslådan. Och vore det inte för alla er som införskaffat, läst och uppskattat mina två tidigare romaner så skulle sagan i denna dag vara all, och det i i all sin ofullkomlighet. Men nu kommer den där gäckande Trean i sinom tid bli verklighet. Tack vare er.

/Leo