Ödegården vid skogs slut

Klockan har just passerat 02:20. Från bakom kullarna anas ett avmätt tvesken, men misstag er icke. Natten är i full blomning. Det är bara solen som inte riktigt vill gå till bädds på dessa breddgrader under denna tiden på året.

Jag beräknar att vara framme om lite mer än en halvtimme. Och tiden är icke tagen ur luften. Detta mitt fjärde (och troligen sista) besök hos Ödegården vid skogs slut ämnar få inträffa då natten drar sitt djupaste och längsta andetag före gryningen. Förr kunde det kallas Häxtimmen. Min bakvända dygnsrytm kallar det rusningstid. Typ. Jag är helt enkelt hyfsat produktiv då.

Småvägen jag vandrar är ett grusbelagt bakvatten. Spår av sommardäck går att skönja lite här och var. Likaså något enstaka hus som bligar fram från avstånd. Men någon tätare människonärvaro kan man glömma. Precis som världen i stort glömt platsen dit jag nu är på väg. Grundläggande underhåll tycks ha utförts från tid till tid, kanske ända in på nittiotalet. Men några bofasta invånare har ödegården, enligt min uppskattning, inte sett till sedan åtminstone femtio år tillbaka. Och på femtio år hinner mycket skingras i tidens dimma.

Bilderna jag ämnar knäppa lär, som synes, hamna betydligt närmre knäppa än mästerverk. Någon storslagen komposition som drar andan ur nån stackare kommer således icke på fråga. Det som sker, sker nu. På stunden och på stället. Och det är nu-perspektivet av ett som bilderna är menade att förmedla. Kanske det sista nu som någonsin lär fångas av denna ödegård, vilken stått längre än någon nu levande människa. Inte värst fantasieggande, månne. Men autentiskt.

Någonstans på vägen, jag säger inte var, blir det dags att vika av. Första etappen går över välskötta täkter, vittnandes om ännu levande lantbrukskultur runtomkring. Bit för bit tar ehuru det vildväxta över. Sly och dungar mestadels, men också ängsmark som ännu hållit stånd mot igengrodden, med eller utan människornas hjälp. Vid den bekanta stenen stannar jag. För mig är utgör den samma sorts vägvisare som en skyltansamling för gemene stadsbo. Härifrån är det sydost som gäller. Fler dungar, mer sly, något enstaka vattendrag…Det är inte förrän man befinner sig alldeles inpå knuten som man blir varse huskonturen. Genom lövverket anas någonting – ett någonting som inte riktigt tycks uppskatta ens närvaro. Det har gömt sig i snåren. Likt ett åldrat djur i väntan på slutet.
Jag närmar mig väggen, följer den och sneddar runt hörnet. Strax inpå husets ena långsida, bakom småträd och buskage, finner jag ingången till jordkällaren. För fem år sedan, då jag var här sist, gick dörren ännu att smidigt öppna. Den här gången är det vilja, våld och varsamhet i ohelig kombo som gäller. Inte ett knarr hörs. Den bara ger mig med sig, och det så plötsligt att jag håller på att stjälpa framstupa.

Jordkällaren består av två rektangulära rum efter varandra – ett av dem tydligen påbättrat i taket. I luften ligger antydan om nåt skarpt – lite som jag föreställer mig att rengöringsmedel skulle ha luktat om det kunnat ruttna. Ljuset från ingången avtar märkbart efter blott ett par steg och till det inre rummet når ej så mycket som en strimma. Men en serie frasande ljud berättar trots allt ett och annat om vad som försiggår. Ett helt styrelsemöte av paddor, närmare bestämt. Små ben skingras skuttande åt alla håll. Mötet är ajournerat och viktigheterna får återupptas när en annan stövlat vidare och avskildheten ånyo säkerställts.Jag går en vända över den igenväxta tomten. En gång i tiden måste här ha stått en någorlunda prydlig trädgård. Pingstliljorna blommar än, lite till min förvåning. Rosorna, eller resterna därav, tycks däremot ha gett upp idén om att ens knoppa. Fruktträden för en ojämn kamp mot usurpatorer från det vilda. Och varstans syns ruinerna av människornas forna aktiviteter. Loge, vedförråd, verkstad, kärra, primordial skördetröska… Tiden är då sannerligen obeveklig av sig.Någon vänlig själ har låtit bestå mangårdsbyggnaden med plåttak, och det åtminstone på denna sidan om hårmetallbandens genomslag. Tror jag. Tack vare insatsen har huset stått sig någorlunda. Liknande ynnest förlänades emellertid aldrig den intillbyggda ladugården. Därav ligger den idag lika hoprasad som övriga ekonomibyggnader. Hursomhaver, dags att göra entré… Inför stora hallen – barkskrapad på det mesta i pinalväg – infinner sig en känsla av att något saknas. Nej, inte bara möblemang och prydnadssaker, vilket vore uppenbart, utan något mer omfattande. I de flesta gammelhus jag besökt har jag brukat känna något, oftast mycket. Här… känns det tomt. Eller rättare sagt: det jag känner är det tomma. Såattsäga… Och i detta vakuum följer funderingar. Hur tedde sig livet för människorna på gården? Kanske inte lika mycket i termer om det praktiska som… Vilka tankar och drömmar släppte de fria i aethern? Vilka ord yppades? Vilka önskningar skingrades i vinden?Vore kakelugnen talför skulle jag gett den vad tid den än begärt för att förklara sig. Denna exklusiva gentleman har bevittnat helt andra tidevarv, så ofantligt långt från det nu i vilket jag står här och tar kort. Jag tänker mig hur gårdens invånare sökte sig till dess glödhetta, då isande vinternätter lurade längs knutarna; hur de matade den med frukten av sommarens knog i skog och mark. Samt hur de delgav den sina innersta hemligheter, i tystnad som bikt förskaffad. Vad omfattade en människas biktade hemligheter för femtio, åttio eller rentav hundra år sedan? Jag har en föraning om att även ifall vi skulle fått tankarna återgivna i ord så torde vi aldrig mäkta förstå deras fulla innebörd. För de hade en annan sådan. Hemmahörande i .

Men kakelugnen förblir lika stum som av kakelugnar förväntas, precis som allt annat i byggnaden. Och jag minns att det var här – vid mitt första våldgästande, nästan på dagen för nio år sedan – som sambandet klickade. Det här huset vill inte ha något besök, och den passiva motviljan går inte att ta miste på. ”Om jag bara håller mig stum länge nog så försvinner du snart, din inkräktare. Och det hellre förr än senare. Låt mig vara ifred! Du vill INTE lära känna mig, du bara tror det”, tycks huset säga. Jag antar att vore det inte för min nyfikenhet skulle jag ha gjort det till viljes redan då.

Huset har trots allt ett hjärta, om än bankande i otakt. Det enda förnimmelser Ödegården alls består mig med pendlar mellan hopp och förtvivlan, allt i ett litet rum som förbinder stora hallen med köket. Även detta hyser en kakelugn – en tyken liten en. Som icke skulle få för sig att skvallra. Jag gissar att den snedställda ”näsan” tjänstgjort som rökrörsinsats till nån olje- eller fotogenkamin.



I hjärtrummet finner vi som synes för övrigt en soffa, ett bord, en trampsymaskin (ej i bild) samt…

En skänk från nedan! Vars lådor erbjuder läsning åt den som känner för att hålla sig ajour med tiden. Barnens Härold från maj 1924, kan det vara något? Eller Riksstambok över Svensk röd o vit Boskap, anno 1930?

Eller…

Jag greppar nästa dörr. Även här är det vilja, våld och varsamhet som gäller. Och ja… Om du någonsin tyckt att du haft det stökigaste köket i socknen, känn dig härmed besegrad. Och detta är ändå på inga vägar det mest förfallna jag bevittnat i köksväg inom övergivna husskal. Påfallande är ehuru hur väder och vind härjat detta rum mer än andra, vilket troligen har med den rasade ladugården att göra. Det gapar hål här och var. Samt knarrar betänkligt under fötterna.

Vid dessa tillfällen känns det befogat att påminna: Ett ödehus är ingen lekplats! Det är en dödsfälla i vardande. Skadar man sig finns ingen hjälp att räkna med. Mobilteckningen kan i bästa fall vara sporadisk, beräknad ankomst för räddningsinsats = timmar. Så det gäller att hålla sig ständigt vaksam. Och förutsägande. Det går aldrig att räkna med att golvet bär. Eller att taket nöjer sig med att bara vara tak och inte plötsligt får för sig att rasa ner och lajva extragolv. ”Ey, kolla fräna grejen!” är attityden som garanterar trubbel. ”Fräna grejen” kan visa sig vara precis vad som helst. Till exempel logement åt en svärm mindre resonabla flygvarelser, i gulsvart singsing-dräkt och som sticks…

Nåväl! Köket är hursomhaver modernt. Eller var. När det renoverades, vilket troligen skedde någon gång under sent femtio- eller början av sextiotal. Bänken och skåpen är barn av funktionalismens hiskeligheter. Säkert spisen också. Om nu bara inte någon sprungit i väg med den, vill säga. Allt som återstår är kåpan.




Det synes mig som om invånarna knappast hann bo här så värst många år efter renoveringen. Beslagen är påfallande fria från dagligt slitage, vilket tenderar att lämna bucklor och skråmor. Ja, vore det inte för den täckande dammhinnan kunde man ta dem för nästan nya. Detsamma gäller diskbänken. Och åtminstone några av tvåglasfönstren.

Vad som däremot inte uppdaterats är elsystemet, vilket ledningarna i tvinnat glansgarn skvallrar om. För att citera Dag i Ljudet av mol tystnad: ”Den äldre skiten dessutom, som inte tål fukt.” Jättemodernt kring första världskriget ehuru (med undantag för brytaren, som jag tror är bytt något senare). Jag tyckte mig dock även se skymten av ”lite nyare skit” sticka fram ur den rasade ladugården tidigare. En sk. FVIN-brytare, vilken torde ha satts på plats nån gång kring tjugo- eller trettiotal. Men modernare än så blir det inte.

Härnäst finnes ett näpet litet walk-in-skafferi. Kanske depå och gömsle åt Husfars Beska Droppar, vad vet jag? Eller mer troligt något syltat, saftat, syrat och nymjölkat. Enligt vad jag hört ska det ju ha funnits trettio kossor nästan vägg i vägg. Vill man dock i denna dag skaffa sig något att äta häromkring är det skalbaggssoppa som bjuds. Jag tackar artigt nej och backar ut.

Nedanstående är en klassiker som jag återkommande stött på i gamla hus, och då talar vi om allt från backstugor till herrgårdar: De tvenne garderobsdörrarna<tm>! Bakom vilken ligger vinsten gömd, tro? Första luckan…
Nähä, inte den. Då tar vi nästa!

Bingo! Ett styck vindstrappa!

Övre bottnarna på gamla hus brukar i sig vara en fråga om allt eller inget. Antingen har inte en käft rört sig däruppe sen folket försvann, eller så är hela hiet rensat på allt av värde. I fallet med Ödegården vid skogs slut gäller det senare. Några bättre begagnade möbler, sämre begagnad bråte, terrängfordon för vinterbruk (dvs en spark)… Men i övrigt soprent, vilket är synd.

Få rum säger så mycket om livet på en plats över tid som en gammal vind, där allt avlagt samlats med åren, och med lite tur i någorlunda kronologisk ordning. På en vind går det stundom att göra sig en tidslinje – från första linneskåpet, via första barnets ifrånväxta leksaker, till överbliven inredning då goda tider kommit och förnyelse ägt rum. Klädtrasor, minnessaker, foton… gömda handskrivna brev. Men det var ju det där med orden från gårdagen. Det är inte alls säkert att de förmedlar sig oförblommerat idag.

Nåväl! Tomt var det här, som sagt. Så jag vänder av ner mot bottenplan igen, en varlig fot i taget. Trappan är ungefär lika pålitlig som golvplanket däruppe, vilket i bästa fall kan kallas lömskt. Ner kommer jag till syvende helskinnad. Jag öppnar ytterdörren, tar ettjämfotaskutt ut. ”Det var då på tiden”, säger huset. ”Ut med dig och kom inte tillbaka!”

Solen hukar ännu mellan kullarna, men tveskenet har förbytts till något mer direkt. Det jag letar efter går emellertid inte att skönja, oavsett ljus. Vegetationen har helt enkelt tagit över. Jag vandrar längs den forna trädgårdens södra ytterkant, söker punkten där jag minns att marken ganska abrupt övergår från någorlunda jämn till två distinkta buktningar. Det är här den börjar – vägen.

Ja, inte fasen byggde man en stor bondgård mitt ute i skogen utan tillfartsvägar. Icke! En gång i tiden löpte här en hyfsat välhållen landsväg. Men av den syns inte mycket till. Man får helt enkelt ta ett kliv av tillförsikt, rakt in bland träden vid just rätta punkten. Några meter till och de forna hjulspåren blir med ens hjälpligt synliga, varefter terrängen öppnar upp. Längre fram har emellertid allt ånyo växt igen. Det skogades här för ett antal år sen. Det mesta som nu således står upp är ungsly. Men även sådan blir manshög på några somrar. Ge den ett tiotal till och vägresterna lär vara ett minne blott.

Du tror mig kanske inte när jag säger att det här en gång var en större och väl farbar väg. Nja, om jag säger som så… Vägen var åtminstone såpass välhållen att man med bil kunde köra fort nog för att slå en volt.

Jag skulle kunna fortsätta en bit, snedda av över åsen genom gammelskogen för att trekvart senare kliva ut i mer bebodda trakter. Men jag väljer av förklarliga anledningar att återvända samma väg som jag kom. Det må vara ljust ute, men det är fortfarande natt. Och så här dags är skogen en lika sysselsatt som ogästvänlig plats. Därtill ett sammanhang där människan ingalunda står högst på näringskedjan…

Tillbakavägen påbörjas, om än med en kort avstickare. Jag låter Ödegården vara den här gången och rundar istället tomten på nordvästsidan. Vid en dov plätt sätter jag mig ner en stund, blickar mot husnocken som blott kan anas, trots att den inte ligger mer än nåt tjugotal meter bort. Jag häller upp – ett glas åt oss var.

Jadu, Gården… Tack för den här gången. Jag tror inte vi ses något mer, då du om allt har sin gång är inne på sista andetaget. Och lika nöjd är du med det, eller hur? Besök är du ju hursomhaver inte någotvidare glad i. Och trött i stöttorna har du varit länge. Ditt riktiga namn känner jag, men väljer att utelämna det av hänsyn till eventuella efterlevande, om vilka jag intet vet. Istället får du på Flavums Kabinett gå under det namn jag gav dig då vi först av en händelse råkades. Så skål, Ödegården vid skogs slut. Och adjö!Övergivna platser…
…talar ännu till den som vill lyssna. Om människorna som byggde dem, skötte dem och levde tack vare deras nåd. Om en verklighet som sedan länge verkat ut, om ett som med åren förflutet till detta vårat nu. Sakta och obevekligt skrider de ock. In i tidens dimma. Ibland ges någon ynnesten att förmedla deras sista hälsning. Den här gången var det jag.

/Leo

Fotnot: För beträdande av egendomen har markägarens tillstånd erhållits.

 

 

 

 

Annonser

De tu ska bli tre

Beslutet är taget. De tu ska bli tre. Men om beräknat nedkomstdatum vågar jag i nuläget på inga vägar sia. Faktum är att Trean inte ens tillverkats än, utan befinner sig blott på planeringsstadiet. Först ska här övas lite, sen blir det skapa av.

Vi talar om böcker, alltså. Inget annat. Böcker!

Jag får många frågor om mitt författande – hur det går och vad som händer. Nåt nytt på gång? När, var, hur etc. Och tyvärr får jag väl säga att jag varit jäkligt dålig på att hålla er uppdaterade. Men det är inte bara latheten som spökat den här gången. Bakom kulisserna har det så sakteliga skett framsteg, men då ingenting varit klappat och klart har jag låtit avvakta tills dess att jag suttit med konkret information och de rätta besluten på lut. Den tiden är nu.

Såhär ser läget ut!
Att jag skulle skriva en tredje roman, anknytande till de två föregående, har hela tiden varit min avsikt. Redan då jag knackade ner inledningsraderna på det som skulle bli Döden som gav liv fanns tanken och ramverket där. Men…

Ingenting är självklart i kulturbranschen. Förändringens vågor har redan sköljt över marknaden för bland annat skivor och film. Bokbranschen höll sig förskonad en tid, men börjar nu även den att märkbart påverkas. Det senare har förvisso hittills inte inneburit något negativt för just mig. Tvärtom, skulle jag väl kanske påstå… Men då jag gillar att ha viss överblick avseende marknadsföring, format etc så har jag fått stanna upp lite och studera vad det är som händer. Samt löpande ställa mig frågan: Hur påverkar det här min back- och framtidskatalog?

Sen har vi det personliga planet. Jag är av åsikten att allt har sin tid och att allt så ock denna tid måste givas. Skapande i synnerhet. Sant är förvisso att jag redan för flera år sedan inte bara hade idén om en Trea klar för mig, utan också dragen hos den övergripande storyn. Men allt vilar i detaljerna. Berättelsen har sålunda fått ligga där i baktanken och skvalpa ett tag i svallet av allt annat jag sysselsatt mig med på kulturens område. Först nu börjar helheten så sakteliga falla på plats. Och så får det vackert vara. Mycket kan ju sägas om min tvivelaktiga karaktär. Men slarvar gör jag då inte.

På inga villkor tänker jag heller sätta mig ner och skriva nu nu nu. Kanske inte ens sen sen sen. Jag har lite annat i görningen jag måste rikta uppmärksamhet mot först. Men avtal med förlag är klart och skrivandet kan börja närhelst det faller sig. Kanhända så smått redan till hösten, vem vet? I all hemlighet…

Vad är då den där Trean tänkt att bli?
Nja, några intrikata detaljer tänker jag självklart inte gå ut med nu. Här har ju inte författats så mycket som en första bokstavskombo än. Men låt mig säga som såhär…

Döden som gav liv och Ljudet av mol tystnad var två fristående romaner under gemensamt ramverk. Båda syftade de till att bygga upp vad som komma skall. Min tredje roman i serien är således tänkt att dels vara förbindelsen som knyter ihop de övriga tu till en gemensam berättelse, men också att ge denna berättelse sin rättmätiga upplösning. Har du tidigare flanerat runt i min berättelsevärld kan jag lova att du kommer känna igen dig direkt. Men också att du intet kan förutsäga. Om vad som komma skall.

 

Ett tack var(d)e
Jag hyste egentligen aldrig några vidlyftigare förväntningar kring hur mina hyfsat udda romanalster skulle prestera därute i det fria. Men hade jag inte trott stenhårt på att de kunde finna sin publik torde jag låtit dem stanna i skrivbordslådan. Och vore det inte för alla er som införskaffat, läst och uppskattat mina två tidigare romaner så skulle sagan i denna dag vara all, och det i i all sin ofullkomlighet. Men nu kommer den där gäckande Trean i sinom tid bli verklighet. Tack vare er.

/Leo

Inför det stora abstrakta faller lätt det nära så fjärran

Just så enkelt som det är att återge ekot av Stora Tankar och Vackra Ord, lika omständigt kan det vara att göra något användbart av dem. Detta blir förmedlaren i sinom tid varse. Krocken mellan önskad idévärld och den värld vi faktiskt har att förhålla oss till blir lätt en vindrutefärd som lämnar den välvyssade drömmaren kantstött och in till benet förbulad. Kanske, ifall chocken känns intensiv nog, ligger det tillhands att återbruka alla de där Stora Tankarna och Vackra Orden? Den här gången i egenskap av moraliska slagträn.

Nåväl! För att göra en kort historia lång…

Så mycket erfarenhet av föreningslivet har jag inte. Tidigare insatser kan som värst sammanfattas i ett högst ofrivilligt och mindre givande medlemskap i Trafikförsäkringsföreningen. När KF Alternativkretsen Hälsingland emellertid kom att efterfråga mitt engagemang blev det ändring på torpet. Kultur och skapande är ju inte bara något jag ägnar min tillvaro åt. Utan betraktar som grundförutsättning för allt vad mänsklighet heter. Och mer mänsklighet åt folket, gott folk!

Nåväl! Det ena ledde till det andra. Och idag är jag lite av en insläpad möbel i Riksförbundet för Subkultur (SUB). Föreningsaktiv, vore det väl dock synd att kalla mig. Föreningspassiv, snarare. Jag engagerar mig där situationen påkallar och ifall jag känner att jag gör skillnad. Det kan handla om att generellt dra uppmärksamhet åt alternativkulturens håll. Men också om att sträcka ut en karda – åt andra som kanske hittills inte funnit bäring i sin hemvist såsom kulturskapare i vardande. Av en händelse kom jag därigenom att inlåta mig i cirkelledarskap.

Vad är man för typ egentligen?
Råkar man stå på någons e-postlista över cirkelledare så får man… e-post. Surprise! Och inte alltid av den sort man förväntar sig. För en tid sedan (kan ha varit uppemot ett år) damp det exempelvis ner ett brev med inbjudan till vad jag vill minnas var något slags Seminarium för Mänskliga Rättigheter. Jag borde väl kanske skämmas en smula över att min första tanke råkade falla sig i termer om: ”Va? Tror de jag är Kofi Annan, eller?” Men sanningen varar längst, sägs det. Och skämmas är jag hursomhaver inte jättebra på.

Man kan visserligen fråga sig vad en strykarkatt likt undertecknad skulle ha i sådan ädel samling att göra. Vore ens röst något som bångstyriga världsledare torde tänkas lyssna till? Svårligen! (Såvida de inte plötsligt danat böjelse för skogssynth, förstås). Sen kan det undras… Vadan denna angelägenhet att hasa in en packe cirkelledare på just Seminarium för Mänskliga Rättigheter? Varför inte Seminarium för Pedagogik? Eller kommunikation? Eller annat som jag föreställer mig ligger närmare gemena, vardagliga cirkelledarsysslor? Raderna ögnades. (Och ögona blödde, höll jag på att tillägga. Men lät bli).

Jag får uppriktigt tillstå att mina förutfattade meningar började jäsa redan vid presentationens brödtext. Ton och upplägg anlade ett uppifrån och ner-perspektiv. Eller kanske jag skulle kalla det: ‘visionärt drömspel och förhoppningsvis hitåt-perspektiv’. ”Här förbättrar vi jordgloben med stora glosor och välklingande abstraktioner som inte en vandrande pinne egentligen begriper flaska av. Sen sprider vi Ordet, varpå rättvisan, inkluderandet och mångfalden lever lyckliga i alla sina dagar.” Jag ska inte gå in på det finstilta, utan nöjer mig med att amusera över hur välgrundade mina förutfattade meningar visade sig vara.

Nåväl…

Till er som aldrig tackat nej till ett Seminarium för Mänskliga Rättigheter kan jag säga att man näppeligen blir vidare poppis. Har man sen för vana att mindre hämmat motivera sig kan det nog till och med, om inte brännas broar, så åtminstone ryka betänkligt i brofästena. Ja, vad är man för typ egentligen? Som betackar sig för något så vackert och viktigt som Mänskliga Rättigheter? Bryr man sig inte? Ser man hellre att världen går under i Trumpenhet, fyrfärgsförtryck och global klimatuppvärmarförsurning?

Det blev lite… indignerat där ett tag i epost-lådan. Man skulle nästan kunna tro att det var självaste idén om mänskliga rättigheter man tackat nej till, och inte bara seminarieupplägget ifråga. Men för vissa inblandade föll sig sådan distinktion mindre tillgänglig. Intensiteten i försöken att nacka mitt nekande fick mig dock att tänka på en anekdot från min lågstadietid. Denna ämnar jag nu oroa er med. Håll i katten!

Det var en gång…
… en tid när hockeyfrillorna vajade som halvätna rotborstar i vinden. Liten byskola, drygt femton elever i ett klassrum under griffeltavlans bibelsvarta nåd… Sista timmen för dagen var just påbörjad. FN-dagen – med allt vad den innebar i form av diabilder, journalfilmer från AV-centralen samt rollspel a la fattig versus rik – sjöng på sista versen. Det gjorde vi i klassen också. Badvädret hade förvisso sedan länge bedarrat, höst som det var. Men det fanns kojor i skogen och fotbollar på plan. Och mot sådana stod sig klassrum slätt.

Skolfröken hade emellertid EN sista hållpunkt på lut. ”Om ni hade fått önska er precis vad ni ville, vad skulle det isåfall vara? Skriv ner på en lapp så läser jag upp för klassen.” Ska jag vara petig så begick fröken därmed sitt första logikfel. Man får önska precis vad man vill. Om det sen blir verklighet är emellertid en annan femma. Men hursomhaver… En klassuppsättning blyertspennor började efter inledande tvekan att smattra mot lika många papperslappar. Korta viskningar passerade fram och åter.

Det skulle omsider visa sig, efterhand som lapparna lästes upp, att mina kamrater fattat en galopp jag själv tydligen missat. Om det hade med de där viskningarna att göra eller var ett fall av Great Hockeyfrillor think alike ska ja låta vara osagt. Men svaren lät påfallande lika.

I princip kunde önskningarna sammanfattas i tre kategorier. Mer världsfred, mindre världssvält samt fem varianter av ”att alla ska vara snälla mot varandra.” Mycket fint, ack så storsint, väldigt uppskattat. Sen fanns det ehuru en fjärde utsaga – en som kanske inte helt infriade förväntningarna för dagen…

Vem som författat den där femtekolonnarlappen tog det exakt två sekunder för fröken att klura ut. Jag antar att min kackiga handstil hade något med saken att göra, i egenskap av omisskännlig skvallerbytta. ”’Att min katt ska hitta hem’. Är det verkligen din allra högsta önskan? Av allt i världen?”

Jag stod faktiskt på mig, även om det inte direkt drog ner applådåskor. Min katt hade sprungit bort och min högsta önskan var att han oskadd skulle hitta hem igen. That’s it! Ifall detta gör mig till, jag citerar: ”en egoist som inte bryr sig om andra”, så får jag väl inte bara tillskriva fröken logikfel nummer två i ordningen, utan också vackert axla epitetet. Vilket skedde, och tillika diskvalificerade mig för lunch dagen efter. Men det kunde varit värre, tänkte jag. Jag kunde ju ha gått vilse. Som katten.

Jag står för det mitt lågstadie-jag önskade sig – från situationen till principen bakom. Ja, jag hade tagit del av diabilderna på barnen i Afrika och känt med dem. Ja, jag hade förstått vad de där filmerna om krigets fasor ville förmedla. Men det som hemsökte mig i mardrömmarna var hur min katt irrade runt därute – trött, frusen och oförmögen att hitta hem. Och om dagarna tryckte hans belägenhet likt en sakteliga hjärtekross.

Ger jag klasskamraterna bättre änden av mina tvivel får det väl konstateras att klassrummet månne stod sig slätt gentemot kojor och fotbollsplan. Men inte mot idévärldens lockelser. För mig var det annorlunda, och man kan ha sina åsikter om mina prioriteringar. Men vän, ansvar, närhetsprincip – det där har faktiskt betydelse. Katten var min vän. Sin vän tar man hand om. Katten var också en varelse jag åtagit mig ansvaret för. Man försummar inte sådant. Katten var yttermera en del av min närhet och hans situation således något jag faktiskt kunde göra skillnad kring. Krig och svält i världen däremot… Tyvärr ligger det inte inom räckhåll att som mellanstadieunge åtgärda dessa plågor, hur fagert och förväntansenligt ett styck läpparnas bekännelse än hade klingat.

Sanningen varar hursomhaver sannerligen längst. För än idag, flera decennier senare, kan jag stå för den. Och skämmas var jag, som sagt, inte någotvidare på. Då heller.

”Mänskliga rättigheter angår oss alla, misstag er inte på det. Men abstraktionerna distraherar.”

En tid senare skulle katten dock påträffas död. Påkörd. Hade någon i den stunden sökt avkräva mig ännu en högsta önskan så vore svaret – kalla det egoistiskt, kalla det vad du vill – att han skulle leva igen. Och så är det med den saken!

Distraktionen i abstraktioner
De båda – e-postutväxlingen kring nämnda seminarieinbjudan samt episoden med katttönskningen – är förbudna på ännu ett vis, utöver reaktionen. Jag inte bara står för vad mitt lågstadie-jag uttryckte då, utan resonerar liknande alltjämt. Och det var detta resonemang som diskvalificerade Seminariet om Mänskliga Rättigheter från den Flavumianska planeringskalendern.

Jag ställer mig, till att börja med, skeptisk gentemot det välgörande i att med siktet inställt långt ovan molnen (samt under postmodernistiska ramverk) avhandla såna här spörsmål. Det är liksom upplagt för att karbonkopiera hur den där FN-dagen fordom tedde sig. Då avser jag inte främst konflikten. (Även om jag inget har emot att vara spiken som ger pastellfärgade plasthammare bulor, om så behövs.) Men korvstoppningen och dess medföljande förväntningar. Det fyller inte sin funktion, föreställer jag mig. Men ehuru en hel del annat som jag inte direkt törstar efter att vara delaktig i.
.
Sen har vi det där med svårigheterna att se skogen för alla träd. Mänskliga rättigheter angår oss alla, misstag er inte på det. Men abstraktionerna distraherar. Risken är att man tror sig ha åstadkommit något, i det att man pladdrat ihop en barlast av nonsens och sökt lansera det som användbart i den verkliga världen. Vad man i praktiken ehuru hemfaller åt är gängsefalsarier. I dessa dagar av fagra och utopistiska krevader är det värt att lägga på minnet.

Sen anser jag att värnande om mänskliga rättigheter främst, likt så mycket annat, är förbundet med Det Nära. Låter vi oss överförtjusas av de svårgripbara vidderna långt bort… så tappar vi också viss benägenhet att agera inför det som faktiskt utspelar sig mer eller mindre framför näsan. Låt säga, din granne som behandlas ojust av stat eller kapital. Eller när din vän särbehandlas på grund av kön eller hudfärg (i krogkön, av Filminstitutet, wherever/whenever…) Eller det orkestrerade karaktärsmordet som vi valde att se åt andra hållet inför. Eller hotad yttrande- och åsiktsfrihet. Allt i Det Nära, om än i varierande grad. Och samtliga månne svåra/mindre roliga att se för alla tr… seminarierna. Att diskutera människorätt från det bekväma avståndet av konferenslokal och teori låter sig enkelt göras. Värre är det i Det Nära, där det månne tarvas handling, rentav… praktisk konflikthantering.

Lite på samma sätt som Earth Hour klockar om klimatångesten hos nervösare halvan av aktivistpopulationen varje år, finns risken att det abstrakta perspektivet låter sig dubbelnyttjas som avlatsbrev. ”Jag vet att diktatorn knäcker dissidenter som tandpetare till frukost, men den där all inclusive-chartern till hans solstränder måste jag väl ändå få unna mig? Jag gör ju en insats för mänskliga rättigheter.”

Så… Drömmar och visioner har sin plats, om detta råder föga tvivel. Men i sinnesvärlden tarvas visst mått av indikativa nypor. För det är inte, må jag påminna, bland visionerna som mänskliga rättigheter körs över.

”Om en hjälpande hand sträcks ut men ingen lägger upp den på Instagram, har då den goda gärningen ägt rum?”

Det fromma slagträet
Man får önska precis hur högt upp bland molnen man vill. Världsfred, mättade munnar, ”att alla ska vara snälla”, mänskliga rättigheter tillgodosedda jordklotet över… Om det sen blir verklighet är… ja, du vet. Det är kort sagt bara så världen fungerar. Lika enkelt som det är att återge ekot av Stora Tankar och Vackra Ord, lika omständigt kan det vara att göra något användbart av dem. Det gör folk frustrerade.

Tanken bakom de tjusiga citattecknen var månne god. Till seminariet anlände man kanske upptjackad som en hel wokepanna av förväntningar. Men åren går och skillnaden uteblir (några tummar upp på Ansiktsbok borträknade). Och sen dyker de där upp, till råga på allt. Som hellre ser om sina förbålda katter och ger fan i att infinna sig på seminarium såsom påbjudet. Då blir de Stora Tankarna och Vackra Orden plötsligt användbara ånyo. Den här gången som moraliska slagträn.

”Jag försöker iallafall göra något gott för världen, medan de där empatilösa kräken vadar runt i sin sunkiga, oanständiga brist på medkänsla.”

Man skulle kunna påstå att det är självgodheten som talar. För så kan det vara. Men det kan också röra sig om missventilerad frustration. Eller rentav högst mänskligt försvarsbeteende – här i form av självbedrägeri, komplett med en all inclusive i Leksakslandet? Hur det nu än förhåller sig tänker jag vingklippa resonemanget medelst lämplig parafras: ”Om en hjälpande hand sträcks ut men ingen lägger upp den på Instagram, har då den goda gärningen ägt rum?”

Nåväl! Detta inlägg skulle kunna sammanfattas i: ”Inför det stora abstrakta faller lätt det nära så fjärran, även om nära råkar vara platsen där skillnaden faktiskt låter sig göras. Fall bäst du vill. Men minns att så är fallet. Samt att det inte gör dig varken bättre eller sämre än din nästa.
Antar att fåordighet inte direkt är min främsta dygd…

RELATERAT:
Leksakslandet mitt i verkligheten
Klara, färdiga, klarspråk!
Osanningen utan namn
Att gå på värdegrund

Och på tal om dygder, eller bristen därav…
Jag en eljest typ. Med skevsnickrad moral, hembränt ethos, tresiffriga decibel av logos och en fallenhet åt föreningspassivitet. Om detta hymlas här icke. Det händer att jag söker göra skillnad ibland. Men om huruvida världen blir bättre eller sämre av vad jag nu råkar åstadkomma vågar jag inte sia, min ofullkomlighet i beaktan. Ehuru biter det föga att brödkavelsvis drämma återbrukad moralisk grannlåt i sådan skalle. Troligt är att den i krocken slaknar till pajig rulltårta. Och den bjuder jag frikostigt på. På din bekostnad.

Det händer också att jag drömmer och önskar, blickar med längtan mot det stora bortom – så fjärran från här, nu och den värld vi har att förhålla oss till. Men vad jag tar med mig tillbaka därifrån är sällan stöpt i sockerkaksform. Därför bjuder jag med urskillning. Ty det smakar inte för alla.

/Leo

Ur tid är leden

Idag hade jag planerat att skriva och publicera ett riktigt klipskt och underhållande inlägg här på Kabinettet. Det sket sig. Vad som nu i dess ställe följer är en dålig ursäkt. Men en ursäkt hursomhaver.

Har man någotdera skapandes grand på gång är det lätt att man (om man råkar vara som jag, vill säga) förlorar all känsla för tid. Och fattas bara. Den finns ju inte! Eller är i varje fall inte som den rigida tick-tack-terror vi tänker oss. Jag menar, varenda vår och höst hasas ju klockan en timme fram och åter, så då är det väl inte rimligare än att en annan också kan få komma undan med ett knippe relativitetspraktik vid behov?

Det händer att jag bär armbandsur. Och som ett rent statement har jag sett till att det står blickstilla. Tiden existerar ju, som sagt, egentligen inte. Det är främst i våra minnen man finner den, eller som en följdverkan därav. I minnet spökar en hjälplig faksimil av gårdagen, nuet har vi (förhoppningsvis) närvaro nog att även det ha koll på… Om morgondagen vet vi däremot till syvende intet säkert. Men sånt kan ju folk bli nippriga av att gå runt och fundera på 24/7. (Man hade ju kunnat få för sig att skriva blogginlägg för mindre, typ.) Så det åter vi bli.

Inte bara minnen, utan även sinnen agerar förrädaren som släpper in icke-existerande tid i vår existens. Nosen plockar upp antydan av allt man glömt stoppa i huvudet. Magen är inte sen med att instämma, den heller. Drucken blir man. Och inte på det där trevliga Vodka-in-box-viset. Utan på det mentalt ankarlösa fåntrattsviset. Där batteriet tjänat ut till den grad att halva hjärnkontoret sprungit på bondpermis. CPU: 100%, visar aktivitetshanteraren. Och sålunda börjar vi närma oss den där dåliga ursäkten jag utlovade.

Du ser… Efter ett vakendygn för mycket befinner sig självuppfattningen i pågående variation. Stundom känner man sig upplagd för att lösa världsproblem. I nästa, knappt kapabel att lösa mysteriet med sin egen försvunna mössa. Som man håller i handen. Och har så gjort under sisådär tio minuter…

Man får inse sina begränsningar, helt enkelt. När IQ:n så sakteliga börjat finna jämnvikt med skostorleken är en mänsklig varelse varesig klipsk eller underhållande. Då har tiden – den där som inte fanns – lik förbaskat visat var skåpet ska stå.  Ty oavsett föresatser är man i detta läge inte mer än eftersatsen. Så vadän jag tänkt skriva (av vilket jag för övrigt sömndruckit bort hälften) får det nog anstå. Jag är säker på att det var en riktig höjdare jag hade på lut. Nu fick ni detta lågvattenmärke istället. Notan må mitt samvete belastas allena.

Nåväl! Nu blir det för en annan till att lägga sig på laddning några timmar. Så på återseende. Och förhoppningsvis kommer jag på vad det var som tedde sig så fantastiskt att det fordrade ett Kabinettinlägg.

Åh! Jag glömde nästan upplysa om hur kass jag är på att vara kortfattad…

/Leo

Aderton stolsdynor hava sin försåtsminering av häftstift förtjänat

Det finns säkert en del som finner den grasserande vanäran inom Svenska Akademien underhållande. Rentav läglig. Själv är jag inte lika road. Och såvitt jag ser det kommer eländet allt annat än lägligt.

Akademien har sina avsevärdheter att spela. Synnerligen i dessa tider. En fristående kulturinstitution verkande i skapandets, begåvningens, förnuftets och den goda smakens anda. Oåtkomlig för politiskt klåfingeri. Bortom behovet av att vara tjenis med tidsandan. Sin mission trogen framför allt – att värna och skjuta fram det svenska språket. Inte något det direkt råder överskott på nuförtiden, va?

Därför bedrövar det mig att dess ledamöter vanskött uppdraget till den grad att de lyckats deka ner en 230 +bast gammal institution till stoff för smaklös såpopera. Grattis, era kålhuven! Skämmes, om ni vett och hut till det hava!

RELATERAT:
Leksakslandet mitt i verkligheten
”Inga svenska traditioner på våran…eh, kulturarvslista!
Ut med politiken ur kulturen!

Då jag inte, till skillnad från allehanda tyckonomer, vill göra sken av att känna till detaljerna bakom kulissen, så tänker jag hålla mig till överliggande väsentligheter. Det kan säkert ömsom både gafflas och skedas om vem som gjort vad. Men oavsett hur landet ligger må fördärvet belastas samtliga stolsdynor, i det att den större helheten försakats. Andan som slapp ur flaskan kallas Ego. På Ego följde krets och kotteri – ett klickväsen som kommit att hållas närmare hjärtat än Uppdraget.

Funderar du på att skaffa Ego av svulstigare slaget? Fine! Men se då till att hålla det gediget och välansat. Sköra egon är jäkligt benägna att hitta på dumheter. Och råd till sådant ankommer minsann inte alla. Har man åtagit sig ett uppdrag inom en anrik kulturinstitution är det sagda institution, sagda uppdrag samt åtföljande tradition man förenat sig vid grenen till. Ditt Personliga Varumärke får du sägas ha gjort upp med (eller ta det med din terapeut). Spela ut din egen grannlåt till persona mot din Akademi och ditt Uppdrag… och du har just ådagalagt dina sanna prioriteringar. Vilka under anständigare förhållanden borde ha fockat ut dig till Kalle Anka-hörnan för längesen.

Det här är, i alla avseenden, sorgespelet om en packe månglare av socialt kapital som inte kastats ut ur sitt tempel fort nog. Eller rättare sagt: vårt tempel – det svenska språk- och kulturarvets. Vilket får en del av mig att börja parafrasa betänkligt. Eller vad sägs om…

”Bring back Svenska Akademien.
All other priorities rescinded.
Crew expendable.”

Jag är inte ensam om dessa funderingar. Och: ”Akademien är så mycket större än dess alla ledamöter. Byt ut dem!”, är i sanning ett giltigt argument. Ändå bör vi vara försiktiga med vad vi önskar. And here’s why…

Du ser, jag hyser fördomar. Och jag lyssnar på dem. Mycket på grund av att de, oftare än jag skulle önska, visar sig ha substans. Några av dem säger mig just nu att samtiden inte direkt hanterar ett lagbyte av denna kaliber. Jag läser runt lite. Bland alla (mer eller mindre seriösa) förslag till reservlag har jag i princip kunnat pricka av fördomarna, en efter en efter en… Och strax före kaffet har hela högen vidimerats.

Det är The Usual Suspects man föreslår. Det är Tv-höns, autotunejoddlare, tyckonomer, sektisar, nån kolerisk aktivist och halva Bregottfabriken full av idisslande Stå Upp-komikossor. Att tankegångarna ser ut som de gör är inte det värsta. Utan att de faktiskt skulle kunna leda till allvar, om det vill sig illa. Så visst! Akademien är så mycket större än summan av dess ledamöter. Men proppar man den full med dynga kommer summan lik förbannat inte ut som mer än en säck entristiskt kvävegödsel. Vilket samtiden lite för gärna sniffar sig rusig på.

Reaktionerna på Akademiens debacle är idel signifikativa för den samtid som en propert skött Akademi vore betydande motvikt mot. Se bara på fåntrattarna som skuttar runt i rampljuset just nu. Leksakslandet levererar! Det blev tamejfan schlagerfestival i My Little Pony-slottet fortare än nån hann säga #knytpiska! Femhundra förvuxna barn i offentligheten rusar likt små kaniner åt samma håll i åsiktskorridoren, och det för något som de inte ens har halva suddiga distansbilden ur ett kaleidoskop av en helhetssyn på. Allt under retoriska hurrarop till udden späckade av känslostinn antiintellektualism. Örk! Och bevare oss!

Så nej tack! Aderton stolsdynor hava sannerligen sin försåtsminering av häftstift förtjänat. I dubbel bemärkelse. Ingen ska smita iväg nånstans. Återstående ändalyktor får vackert se till att skina ljus över det här, även om det kan tänkas bli allt annat än vackert. Sen får det ömma i brasan bäst det vill. Välförtjänt bekomme!

En del betraktar det här som nån sorts muntert skvallertidningsspex de på sin höjd kan få frossa lite i för en stund. Andra flyttar däremot fram sina positioner, i skydd av väl valda förevändningar. Och här vill jag mana till både för- och eftertanke. Hyser du minsta intresse för vårt språk och vårt kulturarv bör du tänka efter vilka lämmeltåg du joggar med i just nu.

På inflytelserika poster sitter idag bland annat personer, vilkas idéer om språk och kulturarv är att dessa bör spelas ner. Eller rentav spolas ner, i en postmodern klosett där inget tillskrivs värde framför något annat, vad simpel grannlåt det senare än må vara. Raljant skulle man kunna påstå att de säkerligen och utan minsta tvekan torde få för sig att packa ner en renässansmålning föreställande ”nån snubbe”, för att sedermera upplåta platsen åt första bästa poster på Smurfarna. (Eller förära Nobels litteraturpris åt ”normbrytande” kioskdeckare, för den delen…) Inte för att de nödvändigtvis ser smurfar eller normbrytande som särdeles god kultur. Men för att de bestrider idén om att det överhuvudtaget finns något som heter god kultur.

Så… Tillhör du inte dem, var försiktig med att av oförstånd gå deras ärenden. Och det oavsett vad du i detta läget tror dig veta. Svenska Akademien har icke på något vis spelat ut sin roll. Den har bara inte spelat sin roll på det vis och till den grad den borde. Och det finns krafter som nu ser sin chans att säkerställa att så inte kan bli fallet.

/Leo