Flavamal XXVIII

”Tar du inte dig själv på allvar kommer ingen annan göra det heller. Tar du dig själv på för stort allvar kommer… ingen annan göra det heller.”

– Leo Flavum

Annonser

Flavamal XXVII

”De som livnär sig på att låta munnen gå kommer alltid ha ett horn i sidan till den som har något att säga.”

– Leo Flavum

Det förträffliga i att inte pissa där vi äter

Det har sagts mig att jag uppfattas som lite av ett surkart så snart miljöfrågor kommer på tapeten; att jag ofta och gärna klandrar de åtgöranden som förs och förespråkas, men sällan tycks ha något eget att tillföra. Jag förstår att det kan upplevas så. Jag har väl varit lite snål med att dela med mig av mina tankar på området, och i den mån det gjorts så har helhetsgreppet uteblivit. Därför ämnar jag förklara mig – hur jag tänker och resonerar, samt även hur det kommer sig att jag regelbundet hamnar på kant med samtiden i de här frågorna.

Vad som följer är emellertid ingalunda nåt försvarstal. Skälet till varför jag publicerar det här handlar snarare just om att tillföra. Rätt väckta tankar i rätt vakna säkallemejor… För inför inget som rör vår livsmiljö står jag likgiltig.

Inlägget är långt. Mot bättre vetande har jag ändå valt att inte dela upp, då det trots allt föreligger viss nytta med att ha allt på samma plats. Känner du som läsare att tiden/orken tryter, gå igenom ett avsnitt per kväll. Rubrikerna kan betraktas som förslag, brödtexten inunder: ett avstamp från vad aspekt de förra låter antyda. Tillsammans utgör de en helhet.

Så utan vidare omsvep…

Sätt tjänlig rubrik
Jag säger miljöförstöring. Inte global uppvärmning, inte klimatförändringar. Till detta har jag mina bevekelsegrunder. De senare är buzzwords skapta för att vara politiker, kolumnister och PR-konsulter behjälpliga. Deras osökta tillämpning är envägskommunikation – uppifrån och ner; att passivt absorberas och återupprepas. Det är, såvitt jag ser det, inte så vi bör prata om spörsmål som berör varenda en av oss. Och vilkas presumtiva följder, vore de nonchalerade, varesig ryms i tomma ord. Eller i ord som är fulla av sin egen förmodade förträfflighet.

Klimatförändringar är dispytinbjudande på det där mindre konstruktiva sättet. Att klimatet är statt under förändring – kontinuerlig sådan – är i princip varenda kotte överens om. Men vad gäller orsaker, hastighet och inte minst till vilken omfattning människans beteenden spelar in råder delade meningar. Vad vi däremot alla kan tänkas enas om är faktum att människan utövar destruktiv påverkan på miljön. Inte minst då de flesta under sin livstid med egna ögon bevittnat någon form, och mån, av konkret miljöförstöring. Av människohand.

Perspektiv spelar roll. Klimatförändringarna på planeten är långt borta, nånannan och en spalt i nåt livsstilsmagasin. Miljöförstöring är här, nu, jag, du, konkret, och något som alla chosefritt kan ställa sig i direkt mental förbindelse med.

Att vilja rädda planeten från klimatförändringar låter storsint (och tv-vänligt). Men för majoriteten som inte lider av trendkänslig välfärdsångest hade man lika gärna kunnat prata om Saturnus. Med allt vad det nu innebär i öppningar för distansering… ”Klart vi ska göra en insats. Men jag har det lite körigt just nu. Och vad kan förresten lilla jag förväntas göra åt en hel planet?”

Vad de flesta däremot bryr sig om är den egna bakgården. Ingen ( förutsatt att vederbörande inte lever på svältgränsen) skulle få för sig att äta grönsaker som odlats invid en läckande BT Kemi-tunna. Ingen vill få sitt dricksvatten förorenat. Ingen vill behöva bära munskydd för att kunna vistas utomhus i sin stadsmiljö. Ingen vill bli steril tack vare – eller fan tage – hormonförändrande ämnen i mat och material.

Det ligger i människors intresse att inte pissa där vi äter. Och miljön är vår gemensamma matplats, över vilken vi alla har vad ansvar som omständigheterna medger. Detta intresse kan tas tillvara. Det är därav inte jättesmart att så spliten direkt i rubriken. Får då upphör läsandet i god mån före brödtexten. Och gafflandet tar vid.

Istället för att tappa huvudet, sätt det i arbete
Frågor som rör vår livsmiljö är till sin natur engagerande. Det är sunt. Att det däremot får lite för många att fullständigt tappa huvudet är däremot… mindre sunt. Därjämte mindre produktivt.

När känslorna tar över på dagordningen tillskrivs symbolvärden orimlig betydelse. Under salvelsens inflytande tas illa underbyggda beslut, vilka i bästa fall kostar tid och resurser, i värsta kan visa sig bli svåra att reversera. I känslodriven diskurs tummas det på sanningen, överdrivs och dras tvivelaktiga paralleller. I känslostormens spår vädrar de förslagna morgonluft, för att med alarmismen som verktyg mejsla agendan, och vilkas egentliga slutmål vi vet föga om.

Fluff bör misstänkas! Den som inte kan resonera utan att hemfalla åt hjärtesvallande krevader med alarmistiskt anslag är med sannolikhet inte någon som bör lyssnas på. Så var det sagt!

Det kan argumenteras för att det måste till drama för att rendera genomslag åt miljöfrågorna (raise awareness, som det heter på utrikiska). I det omedelbara vore jag lockad att hålla med. Men inte längre än så. Det kommer nämligen med sin prislapp: avtrubbning. Panik kan aldrig plussas på i oändlighet. Folk vänjer sig. Emedan problemen kvarstår.

Ett annat saldo som riskerar att ticka neråt är tillitens. När folk inte längre kan vara säkra på att den information de får kommer från en klartänkt hjärna, utan lika gärna kan vara färgämne i någons känslosås… Ja, då försakas tilltron till både avsändare och budbärare, vilket får konsekvenser. För varje halvsanning som uppdagas befäster skepsisen sin ställning. Ju mer hysterisk, aggressiv och surrealistisk diskussionen ter sig, desto mer backar envar vid sunda vätskor. För då handlar det kanske inte längre främst om miljö? Egentligen…

Ett tappat huvud är en resurs till spillo. En lykta mindre i sökandet efter lösningarna. En smärre kapabel att genomskåda bländverk. Så var även det sagt.

Upplysningen, inte uppenbarelserna
Inte alla delar mina synpunkter på hur vi uppriktigt och fördelaktigast tar oss an miljöfrågor. En som hyser närmast diametralt motsatta förmenanden är en man vid namn Göran Greider. I ett infall av vad som måste ha varit akut byxångest efter en varm sommars fägnad begick han Ledare, i vilken han förordar åkallan av Högre Makters tungomål.

”Vi måste skaffa oss ett språk för en ny inlevelse i biosfärens tillstånd. Jag tror att de stora religionerna ibland kan erbjuda ett sådant språk.” Med hjälp av detta hoppas Göran sedermera att vi ska, jag citerar: ”bli rädda på allvar”. I böneform och allt.

Var och en som erfarit en folkmassa i panik vet att rädda människor i grupp är något av det gruvligaste som finns. Inkapabla till rationella beslut, vidöppna för manipulation och med ödlehjärnan i full blomning… Var inte som Göran.

Tyvärr lämpar sig sinnebilden av miljöförstöring alltför väl att göra pseudoreligion av. Den kommer ju, till att börja med, med en väsentlig komponent färdig – undergångsberättelsen. Plus lite djävul, litania, självspäkningspotential och annat smått och ont. Deitet och profet kan, som synes, adderas efterhand. För inte så längesedan såg exempelvis ett durkdrivet PR-maskineri till att sätta en tonåring på en plats, vilken arketypiskt och liturgiskt skulle kunna liknas vid Johannes Döparens. Och det funkar, såtillvida att desillusionerade och andligt svultna västerlänningar får något sakralt att mätta själen med. Miljöförstöringen hejdar det dock i ungefär samma utsträckning som tillämpad bibeltro släcker lidande. Vad än som sker, sker främst i den inre upplevelsen.

Jag hoppas flertalet inser det orimliga i det här. Hur vi bemöter miljöförstöring får på inga villkor bli en fråga om att överlåta oss till tron på högre makter. Det här är ett människoproblem, och ska som sådant adresseras. Av vuxna.

”Men ska vi bara se på medan jorden går under???” Jadu… Där stöter vi på ett aber. Du ser… Problemet med att påstå att apokalypsen kommer på måndag är att måndag kommer men inte apokalypsen. Samt att varje varning därefter = måndagsexemplar. Fordom brukade det heta att år 2000 skulle oljan vara slut och nordkalotten duga till aprikosodling. Det blev inga aprikoser. Och oljan? Ja, den geggar på än i dessa dagar.

Tillitssaldot… För jorden går inte under. Varesig nu på måndag eller om hundra år. Den kan emellertid bli rätt mycket jävligare för människor att leva på. Men lycka till med att placera den insikten i folks rationella medvetanden efter att du lanserat den som trosfråga. Det kan till och med gå såpass illa att de som fyllts av välmotiverat obehag inför sekterierna kanske biverkningsvis även stänger den mentala dörren för allt som ens andas miljö. Det vore väl onödigt?

En annan sak som religiösa infall tenderar att medföra är blind tro på auktoriteter. Ifall Herrens avatar på jorden – det vill säga nån figur på världsscenen, med fler lobbyorganisationer i ryggen än den frändesvikne har knivar och med templets alla månglare invid kräklan – påstår att vi måste ge upp, låt säga vår demokrati och frihet, för klimatets skull… Ja, då torde församlingen – vettskrämd till trovillighet – stå i rad för att ge sitt Amen, och det utan ljusstarkare reflektion.

Vad händer om världsledaren ifråga sen – efter att han väl anförtrotts makten och hela härligheten – visar sig vara nåt i till med… världsfuhrer?

Enighet främst, polarisering… helst inte alls
Finns det konfession finns det rättroende. Finns det rättroende finns det följaktligen också feltroende. Syndare, kättare… klimatförnekare. Varpå kontraproduktiviteterna hopar sig. Har vi tid med det?

Att elda på nån sorts helig fejd mellan rättroende klimatkämpar versus syndande/heretiska klimatförnekare är att inlåta sig i tidsödande och fördärvlig skiljaktighet. Ty det vådliga med att klumpa ihop diverse meningsmotståndare, med kanske väsensskilda bevekelsegrunder, och sedermera slabba på dem en ful etikett är att du plötsligt kan ha skapat dig en lika spjutspetsad som mångfaldig antagonist. Folk som kanske aldrig skulle ha funnit varandra annars kan plötsligt komma att enas i ett osynligt handslag. Under baneret av ditt invektiv. Mot dig – för att du gick all-in Klimatexorcisten. Men också mot det du påstår dig företräda – med alla dess associationer i tio led.

Det här är rent krasst en fråga om hur mycket extrafajt man tycker sig ha råd att skaffa. Samt om vad för funktion beteendet egentligen fyller. För det ska inte ringaktas att en del, om än i tysthet, faktiskt trivs med motsättningarna. Det ger ju ett behagligt samhörighetsbetingande Vi att enas kring. Samt ett De att stå i stämningsfullt tillsammansskap mot.

Ordet klimatförnekare är för övrigt ytterst bakslugt konstruerat. Det anspelar på förintelseförnekare och syftar till att tabubelägga mottagaren och allt vad den står för, i princip hela vägen ner till valet av dasspapper. Som med snarlika invektiv gäller beskaffenheten: Lätt att dyvlas på, svårt att skaka av, och med målstolpen i ständig förflyttning. Är det befogat? Redligt ens?

Själv vill jag hävda att INGEN (möjligen en skara nihilister undantagna) fröjdar sig över premissen att vårt livsrum föröds. Folk opponerar sig inte mot miljöomställningar för att de vill kunna få hälla ut spillolja på vitsipporna ifred. Det föreligger orsaker bakom, om än med varierande fog för sig. Med andra ord: allt från profitdrift till att helt enkelt bara kunna få existera utan att gå bankrutt. Men några folkmördarvurmare är varkendera. Så sekunden klimatförnekare dyker upp i egenskap av invektiv drar jag öronen åt mig. Isynnerhet då det svingas mot gemene människa, som kanske har fullt upp med att försöka förstå vad det är som händer, men samtidigt också förstår att allt som händer inte är vad det borde.

Vi versus De har sin plats. Men jag skulle inte rekommendera det i en kontext där att nå framsteg är så intimt förknippat med samarbete bortom det simpla, tribalistiska kivandet. En tanke jag får är: Vi som vill lösa problemen. Och en Välkommen-matta åt envar som har något konstruktivt att bibringa.

Håll flera tankar i huvudet samtidigt
Om offentlighetens dramatik kan jämföras med mindre taktfullt ensemblespel under fladdrande stämningsbelysning utgör miljöfrågor driftsäker spotlight åt påpassliga solister. Vem än som placerar sig under den gröna lyktan syns. Det ska följaktligen inte underskattas att en driven aktör söker dess sken, och det i sammanhang där miljön kanske inte direkt kommer i första, andra eller ens femtioelfte rummet.

Att således utgå ifrån att ett namn involverande klimat, miljö, hållbarhet, etc automagiskt kommer med nån sorts extraordinär kvalitetsgaranti vore vanskligt. För att ta det väldigt, väldigt milt… Man kan förslagsvis kalla sig Miljöpartiet, och sitt namn till trots ändå driva igenom punktbeskattning av miljövänlig solenergi. Eller vara åkfordonstillverkare med ‘klimatsmart’ företagsprofil och marknadsföra… miljödiesel. Gröntvättning, som det översatt från utrikiska kallas.

I oskyldigare fall rör det sig om någon som vill pusha sitt personliga varumärke. Kanske sälja in en bok eller säkra föreläsningsgig? Tvivelaktigare blir det när miljöargument används för att locka till överkonsumtion. Eller om Bestämmeriet söker gröntvättsförpacka ingrepp i människors vardag, vilka egentligen står den sociala ingenjörskonsten närmre än något annat.

Att dra ner byxorna på dylika falsarier är att betrakta som ren samhällsflit. Och på intet vis gör det skärskådaren till klimatförnekare eller massa annat blajblaj. Punkt. Flera tankar i huvudet samtidigt!

Så långt det lättsammare. För nu kommer allvaret. Nedanstående rader publicerades i landets största dagstidning. Pennskaftet bakom tillhör filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö. Herrn ifråga må förvisso vara lite mer än bara filosof (DuckDuckGo:a och du skall finna), men något direktinflytande äger han inte. Vad han däremot har till sitt förfogande är ett alldeles för nyfiket öra från Bestämmeriets håll. Så språkrör för sina idéer saknar Tännsjö ingalunda. Ensam om dem är han heller icke.

”Etablerande av global styrelse får ske genom en kupp, ett slags existensiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att finnas till. En global regering i form av en global despoti tar över. Demokratin får komma sedan, i form av ett långsiktigt reformprojekt.”

När jag läser det där kommer jag att tänka på:

”Bring back life-form. Priority one.
All other priorities rescinded.
Crew expendable.”

Förbindelsen mellan de tvenne utsagorna ligger i uppsåtet att bortom det uppenbart obehagliga nå ett högre syfte. Det får kosta vad det kosta vill. Priset får folket på golvet betala, kalkylerat och klart. Och man tror sig, av hybrisen mellan raderna att döma, kunna kontrollera utfallet. Det senare är taget ur en dystopisk science fiction-film (Aliens, 1979). Det förra: dagspressen, 2018. Invid maktens öra.

Jag skulle kunna offra 3-4 skärmsidor på att vederlägga de här ålahuverierna. Tala om att upplysta despoter endast existerar i önskedrömmen. Eller att en inkuppad världsregering i realiteten torde kunna sluta med Lights Out-despoter från Saudiarabien, Kina eller Turkiet. Eller varför inte Trump 2.0? Eller nån rovkapitalist som lajvar filantrop, med aktieportföljen full av olja, bekämpningsmedel, krigsmateriel och lite annat man inte direkt förknippar med harmoni och miljöomsorg. Eller trycka på faktum att de rättigheter, friheter och inflytande som den lilla människan en gång givit upp inte självklart kommer henne åter.

Men det tänker jag inte göra. För det egentliga skälet till varför jag tog upp Tännsjös passion för det totalitära ligger i dess egenskap av belägg för vikten av… flera tankar i huvudet samtidigt.

Det finns inget som säger att vi måste ge upp vår demokrati, frihet och suveränitet för att hypotetiskt ”rädda planeten”. Man kan vara hur mycket miljövän som helst och ändå aldrig acceptera sådana premisser. Den som likväl insisterar på att det här är ett helhetspaket, ur vilket vi har att välja antingen allt eller inget agerar manipulativt och ohederligt. Samt troligen å diskutabla drivfjädrars vägnar.

Flera tankar i huvudet samtidigt. Kom ihåg det här. För av ovannämnda gröntvättarbyk samt dess språk- och talrör finns det gott om. En kvalificerad gissning är att de rampar upp tonen rejält framöver. Och de kommer ingalunda nöja sig med Nej tack, jag försöker sluta!

Ställ symbolerna på hyllan
Inget är oändligt. Inte resurserna, inte folks uppmärksamhet. Så väsentligt då ifall allt finge hamna på sin rätta, nyttogörande plats. I verkligheten. Direkt, utan dyrköpta omvägar via symboler. Eller deras ”exekutiva gren” – plakatpolitiken.

En insiktsfrämjande samvetsfråga skulle kunna lyda: ”Vad är förnämst? Att känna att man åstadkommer eller att faktiskt åstadkomma?” Svaret är inte alltid givet. Känslan fyller ju allehanda peppande och ångestdämpande funktioner. Duger att lägga upp på Instagram gör den också. Emedan en enveten, skitig hands-on-insats – dag in, dag ut – sällan är värst glamorös. Samt en smula otacksam därtill. För den syns kanske inte ens? Vilket säkert kan förklara varför en och annan miljönär med klimaturiebesvär hellre sysslar med raise awareness från höjden av sin privatjet än konfronterar den egna sophögsalstraren till livsföring nere på jorden.

(Det där borde kanske förresten Språkrådet stoppa in under avdelningen Nyord. Miljönär – välbesutten aktivist med Personligt Varumärke, som från flygplan och yachter missionerar jorden runt i jakt på vanliga dödliga att läxa upp för sina resursslukande vanor.)

Nåväl…

När verkligheten torde mana till tyglad konsumtion lockar symbolerna istället till att klimatkompensera för det redan förbrukade. Kvar står miljön med lång näsa. Inget klimat blir ju bättre av att en tvåbening betalat papperslappar till en annan. Har utsläppet väl gjorts så är det gjort, and that’s it! Och det enda som egentligen kompenseras är någons dåliga samvete. Konsumenten postar sedermera sitt avlatsbrev på Ansiktsbok och låter realiteterna flyga iväg. Business class as usual! ”Strukturerna made me do it!”

Det var symbolvärde som drev fram den såväl kontraproduktiva som direkt glesbygdsfientliga Pumplagen. Det är symbolvärden som riktar allt ljus på en timmes Earth Hour, emedan vår årliga överkonsumtion (kulminerande på jordtimmens nullifierande kontrapart – Black Friday) beredvilligt ställes i mediaskugga. Det är symbolvärde som fortsätter sälja in X antal nya loggor åt Kommunens Fräna Klimatsatsning, för Y miljoner kronor åt Z antal välarvoderade designers. Det är symbolvärde som skulle kunna göra ödemark av i princip varenda bosättning norr om Dalälven och samtidigt inbilla makthavarna att de gjort en avgörande klimatinsats.

Stora tankar gör sig inte alltid så väl i verkligheten som i stora ord. Och felplacerade resurser kommer aldrig åter. För varje plakatsatsning bränns pengar som hade kunnat göra konkret nytta. För varje jippo som lanserats åt allmänheten att mentalt sjunka ner i – förspilld uppmärksamhet. Åt det som känns bra för stunden och smeker dopaminsystemet medhårs. Så att vi till slut riskerar att fastna i en ändlös loop av symboler, plakat och Instagraminlägg. Utan fungerande lösningar. I verkligheten.

Framåt för verkligheten
Tillvaron vet inte av någon backväxel. Vad den däremot har att tillgå är backspegel. Rätt nyttjad förvaltar och projicerar den lärdomar från det förflutna, så att vi under färden framåt ännu kan ha koll på potthålen från igår. Men det är via intrycken i vindrutan vi håller oss på vägen; förebygger vad vi antar kommer kunna orsaka bekymmer samt löser de som trots allt uppstår – effektivast möjligt och med ett uppmärksamt öga för vilka extraflugor som kan klippas i samma smäll. Framåt utefter vad vi har att förhålla oss till, och det förbehållsfriast möjligt. Så även i miljöfrågorna. Skulle jag önska…

Menar du exempelvis att det privata elbehovet måste ner tänker jag att det främst vore solpaneler som borde upp (och ge oss robustare nationell elförsörjning på kuppen). Säger du att bilkörningen borde fara sin kos tänker jag att i ett land med stora ytor måste de batteridrivna alternativen rullas fram. Påstår du att det skulle vara bättre om hela befolkningen flyttade till kollektivtrafikavstånd från sina arbeten menar jag att det är arbetet som borde flytta hem till de yrkesgrupper som kan. Via detdäringa internettet, du vet. Ljuskablar i marken och grejer…

Funderingar blott. Men samtliga riktade föröver. Och i en strävan att slippa uppoffra i onödan.

Ändå infinner sig tillfällen då obekvämligheterna synes oundgängliga. Just energifrågan bär denna förtretlighet på sina axlar. Vi kan drömma och önska så mycket vi vill, det finns förnärvarande inget sätt att tillgodose energibehovet hos ett industrialiserat land, utan affär med djävulen av någon sort. Så vilken väljer vi?

Det börjar bli dags att ta beslut nu. Hur vi vill göra med kärnkraften? Inte om 30-40 år, utan nu. Och skulle det vara att vi bestämmer oss för att fortsätta den planerade avvecklingen, är vi då på det klara med faktum – att alternativet i närtid heter importerad kolkraft? Ty annan jämförlig lösning finns inte att tillgå. I framtiden, om vi riktar forskningsresurserna rätt (vilket vi förhoppningsvis gör, eftersom vi håller flera tankar i huvudet samtidigt, remember). Men inte nu. Inte än. Vad än vi väljer att ge oss in in i, låt oss göra det med öppna ögon.

Andra fält (där behovet av diskussion med en eller annan obekvämlighet i bagaget föreligger ) vore djur, natur och jordbruk. Hur håller vi det senare i överlevnadskraftigt skick? Samtidigt som vi upprätthåller och stärker bestämmelser å djurens vägnar? Hur hanterar vi gifter, konstgödning och multinationella bolagsjättar med mindre sunt patentintresse för utsäde? Hur undviker vi att monokultur utarmar odlingsjorden? Hur skyddar vi utrotningshotade arter, utan att göra sovjetisk femårsplan av äganderätten? Kan vi börja ifrågasätta att varor fraktas jorden runt i jakten på billigaste möjliga arbetskraft i hanteringen? Så att räkorna inte behöver fångas i Norge, skeppas till Thailand för skalning, för att på hemvägen ta en stickare via Turkiet för paketering innan de slutligen landar i frysen på Tokholms Citylivs?

Hur fredar vi verkningsfulla miljöåtgärder, i stort som smått, från skattehungern? Hur omdanar vi teori och praktik kring miljöaspekter – från ett metaforiskt getingbo av förbud, avgifter, kontroll och sociala ingenjörsredskap till en infusion av ökande frihet i paritet med anammade lösningar?

Vi har, som synes, lite påtaglig verklighet att resonera kring samt konfrontera oss med. Och det här var ändå bara vad som för stunden slog mig.

Hursomhaver är det min övertygelse att vindrutan trumfar backspegeln. Det är uppfinningsrikedom i kombination med ett samhälle justerat för att ta den tillvara som för oss nånvart. Inte Rousseauisk regressionsterapi eller statssanktionerat armod. På världskartan är ju Sverige blott en piss i Nilen. Även om vi så allihop dekar ner oss till en livsstil värdig grottmänniskor skulle aftonens totala miljövinst vara utraderad i första bästa morgonbloss från länder som Kina och Indien.

Ifall vi däremot bestämde oss för att agera indikativt i verkligheten; riktade om all den uppmärksamhet och kapacitet vi idag förspiller på att känna att vi åstadkommer, och istället placerade rubbet där det faktiskt åstadkommer, vart vore vi då på väg? Ja, kanske, men bara kanske, kunde det leda till att vi en dag stod där som världens hovleverantör av åtråvärda lösningar.

Det är dithän jag önskar att vi strävade. Vägen framför oss ligger ehuru stenlagd med allt det där jag ovan rannsakat – känslosvallen, de religiösa böjelserna, alarmismen, den passionerade polariseringen, skenintentionerna, gröntvätten, symbolerna… Jag betraktar dem som hinder. Som måste tas itu med för att vi sedermera ska kunna ta itu med de riktiga problemen. Gordiskt längs knutarna så det förslår…

Jag räds ehuru inte att torgföra detta, vad vindar det än blåser därute. Därav ter det väl sig begripligt varför man betraktas som surkart ibland. Det får, och kan, jag leva med. Nu börjar i varje fall du som läser att så sakteliga bli klok på vad för surkart du har att göra med. Men också, och framförallt, varför.

Skilda förutsättningar, gemensam tillgång
Så enkelt det är att säga: ”Det där får Nånannan göra.” Eller slå sig till ro med att ”det där är Nånannanstans”. I inhemsk miljöpalaver är det vi på lands- och glesbygd som fått spela rollen av denna Nånannan som bor Nånannanstans. Och som man inte anser sig behöva ta hänsyn till.

Skräpyta, händer det att man kallar vårt hem. Men det är inte hela sanningen. Våra naturresurser – vattenkraft, skog, gruvor, etc – brukar vara uppskattade. Skräpytan de talar om är egentligen inte ytan i sig. Utan vi som lever här. Isynnerhet som vi kan bli lite bråkiga när vi hamnar på fel sida pipan om innerstadens trendkänsligt existentiella, och ack så inflytelserika, välfärdsångest.

Att söka begripliggöra det här för innerstadsinbitna klimatentusiaster är lite av ett sisyfosarbete. Ändå förhåller det sig så enkelt. Behoven är snarlika. Men härute är avstånden ungefär lika mycket längre som nivån på samhällsservice är lägre. Och att ännu en nätt liten ”grön skatteväxling” – som för vissa andra blott utgör avlatsbrev till ringa överpris – kan tvinga barnfamiljer ifrån sina hemman, känns såklart mindre muntert.

Det rör emellertid inte kamrat Urban Klimat och hans likar i ryggen. Det drabbar ju ingen de känner. Utan Nånannan, som bor Nånannanstans. Och som lika gärna kan flytta sig om det inte passar.

De borde emellertid börja motionera. Sin omtanke. Om inte om oss, så i varje fall om den roll vi spelar. För landsbygden är rikets skafferi. Det är härute i spenaten som köttet, grödorna och brödsäden har sitt ursprung. Det är obygden som tillser att landet inte står utelämnat åt andras välvilja (samt månne vältilltagna tariffer), skulle de internationella handelsrelationerna surna. Vi har arealen och färskvattentillgången. Ju mer livsmedelsproduktionen bär sig härute, desto lägre miljöpåverkan i stort. Så kanske en dag den där lilla rotfrukten i affären inte behöver komma med en fraktsedel omspännande halva Europa? Typ.

Sorglustigt är det dock att landsbygdens tillskott till allas väl och ve ringaktas med ungefär samma mentala skygglappar som på sina håll miljöförstöringen i stort. ”Syns inte, finns inte!” (Lantbrukarna får väl sadla om till influencers och börja raise awareness, vad vet jag?)

Att idéerna om hur vi bäst motar miljöförstöringen i grind övergripande utgår från levnadsförhållanden i de tre storstadsregionerna är för övrigt inte rimligt. Varesig ur redlighets- eller verkansaspekt. Jag tänker att det där flyktiga Nånannanstans också måste kunna delta, och det utefter levnadsvillkor som faktiskt råder.

Detta hänseende må yttermera beaktas i vidare sammanhang. Människorna i tredje världen genomgår samma modernisering som våra far/morföräldrar hade ynnesten att uppleva för flera årtionden sen. De kanske också vill ha kylskåp. Och fordon. Och iPottor. Och… Ska då vi stå här med Jag Vet Bäst-mössan och säga att: ”Det där kan ni – av hänsyn till planeten – glömma, era nedriga klimatförnekare”? Eller involverar vi dem? Utefter faktiska förutsättningar? Delar vi med oss av de lösningar vi finner? Tar vi emot vad de kanske har att erbjuda, efter att den absoluta fattigdomen hjälpts bort?

Våga konfrontera konsumtionen – från spegelbilden och ut
Jag sparade den här punkten till sist. Nästan… För att undvika missförstånd. Ty vid det här laget är du bekant med hur jag ser på en del annat som har betydelse i sammanhanget. Troligen har du listat ut att även om jag ingalunda är nån fiende till köpenskapen i sig så har jag ett horn i sidan till dess proportioner i dessa dagar.

Jag skulle önska att vi finge till stånd en djup, rannsakande och framförallt lösningsfokuserad diskussion kring våra osunda konsumtionsmönster. Över- och okynneskonsumtion är ingalunda att betrakta som självklart utgångsläge, skrivet i sten. Slit och släng är tillfullo en konstgjord skapelse, vars tid att ersättas borde vara kommen. Nej, jag menar inte att vi skulle köra köpenskapen till ättestupan. (Ej heller substituera den med nåt slags feodalsocialistiskt armodsstyre, där allt är ransonerat och kontrollerat.) Utan modernisera den. Få bort de destruktiva aspekterna. Så att vi figurligt kan stoppa i munnen vad vi behöver samt skänker oss glädje. Men kanske utan att samtidigt pissa där vi äter?

Det är inte gångbart att kapitalvaror håller på att bli nya tidens engångsbestick. Inte heller att det tillämpas material av såpass låg kvalité att grejorna, helt enligt kalkylen, faller isär inom blott ett par år. Eller att de rentav, som med teknik, kan vara förprogrammerade till att sluta fungera inom viss tid, även om de så skulle kunna ticka på länge än.

Värst av allt är det mönster som via listiga reklammakares försorg kommit att i folkmun kallas shopping. För tänk efter… Det är egentligen rätt fasansfullt att det betraktas som ynnest i tillvaron att spendera sina tillgångar besinningslöst, och det på ren förbrukning.

Som synes är detta ett strukturellt dilemma. Och som sådant olösligt på individnivå. Det betyder dock inte att individen och dess handlingar skulle sakna betydelse. Tvärtom! Vi bör vara hyfsat försiktiga med att skjuta det egna ansvaret åt sidan och ropa på ingripanden ovanifrån. Den mest anständiga och bärkraftiga strukturförändraren är ju till syvende faktiskt den organiska – den som slagit rot hos individen, stammat genom grupper av individer, för att sedan tryckas på upp mot lövkronorna. Detta förutsätter dock att individen minns kraften av sina personliga val. Ty de spelar roll, om än vid första anblick blygsam.

Det är när I-länningen öppnar sitt knökfulla linneskåp och kommer till slutsatsen att hon inte har något att ta på sig… som locket på Pandoras ask så knarrande glider upp. Jordens resurser börjar ticka. Fibrerna ska odlas och gödas, någon ska spinna garn eller väva tyg, produkten ska i giftbadet för att färgas, därefter nål och tråd i svettshoppen, avslutat med frakt över vida avstånd. I-länningen fyller sin garderob med det nya. Avlagt hivas ut. Liksom hennes överskottssvinn av livsmedel. Liksom hennes kasserade telefoner och plattor. Liksom allt intakt hon renoverat ut för att ”få lite omväxling”. ”Because I’m worth it!” Upprepa och skölj, i 18-månadersintervall.

Vi har inte alltid slösat oss fördärvade. Det fanns en tid när vi ännu mindes gårdagens elände och morgondagens ovisshet, varvid vi intet tog för givet, men vara på det vi hade. Skenfria från denna begrundan har vi släppt frosseriet på fri fot. Med följd att konsumtionen idag är en världsomspännande, omättlig Leviathan, in i vars mun förbrukningsvarorna marscherar likt leksakerna i Tomtens verkstad. Taktfast till käkarnas smaskande. ”Because. I’m. Worth. It!” Ur stolgången pyser olustgas

Ifall du som läser fått för dig att du står utanför det här, ta en titt på manicken framför näsan – den som försåg dig med dessa rader. Inom kort lanseras dess uppföljare. Braskande annonsering kommer att söka fresta dig till nyinköp, trots att din ägodel på intet vis tjänat ut. Hur tänker du agera? Och hur har du agerat under åren som flytt?

Till vilken grad du är beredd att mata Leviathan är upp till dig. Och inget säger att det skulle vara enkelt och friktionsfritt att för egen del sätta en annan ribba än samhället i övrigt. Men vi har ett val, var och en av oss. Att köra en ”strukturerna made me do it”, duger inte. Det är det ihåliga ekot av ansvaret som sopades under mattan.

Spegel, spegel… Med en för stycket sista passus, tillägnad miljönärerna med klimaturiebesvär:
Lev som du lär och lär inte sånt du inte är beredd att åtminstone försöka leva efter. Predikar du förändring för andra, var inte bara beredd att förändras själv, utan se till att redan ha manifesterat din strävan. Missunna framförallt inte din nästa det som du inte själv skulle kunna tänka dig att skiljas från.

Coda
Jag säger miljöförstöring. Inte global uppvärmning, inte klimatförändringar. Efter all denna textmassa kanske du förstår mig en smula bättre. De senare är buzzwords skapta för envägskommunikation – uppifrån och ner; att passivt absorberas och återupprepas. På så sätt, om än på visst håll, bär de släktskap med Because I’m worth it!

Det passivt konsumerade och det passivt idisslade hänger ihop. Båda anses passa sig för den lilla människan. Som om hennes roll blott vore den av cheerleader och casperdocka åt de stora drakarna. Det är, såvitt jag ser det, inte så vi bör hantera spörsmål som berör varenda en av oss, Miljöförstöring är för envar att greppa. Tillika något som stor och liten, när som fjärran aktivt kan bidra till att förebygga.

Jorden går, som sagt, inte under. Varesig nu på måndag eller om hundra år. Men den kan bli rätt mycket jävligare för människor att leva på. Människan är ehuru en förslagen best, kapabel till allt möjligt. Vi har klurat ut mediciner som räddat miljoner från sjukdomar vilka tidigare ansetts obotliga. Vi har besökt måne och stratosfär och blickat ut mot världsrymden med våra jättelika flygkikare. Miljöförstöringen är bara ett av alla problem vi ställts inför. Men ett allomberörande.

Vi har gjort det omöjliga möjligt många gånger om. Det brukar blott tarvas en smula motivation, av något slag, för att få igång oss. Fler mustiga undergångsteorier? Neps! Vi har den jordnära motivationskällan rätt framför oss, varenda en. Nämligen det förträffliga i att inte pissa där vi själva äter.

/Leo

Flavums Kabinett 2018

Då börjar det bli dags att packa ihop 2018 och lägga året till handlingarna. Men innan brakfestligheterna kan få börja, en sedvanlig årskrönika från er käre Leo och hans Kabinett.

Jag befinner mig i Människobyn – STORA Människobyn. Lite mindre snö än vad man vant sig vid. Och avsevärt mycket mer folk än vad man någonsin hoppas vänja sig vid.  Och btw, vill man bege sig ut på hipstersafari är här rena högsäsongen.

Hursomhaver är jag nog på rätt plats vid rätt tid. Detta nyår markerar ju sista gången som gemene man lagligen kan få sköta sina fyrverkerier i fred, vilket man således önskar uppleva å det intensivare slaget. Med detta avser jag de restriktioner (med massa tillståndsplikt och grejer) som träder i kraft från och med nästa år. Ni som läser vet nog vid det här laget vad jag i allmänhet anser om en massa detaljstyrning och förbud. Men så får det bli. Ty när folk inte längre är som folk och begriper att raketerna ska upp i luften och inte i ansiktet på brandmän, ambulansförare och poliser så måste samhället kliva in som nanny. Tyvärr för att det underlåtit att kliva in tidigare, innan problemen hann växa sig starka nog. This is why we can’t have nice things!

De element man med lagstiftning försöker stävja kommer emellertid fixa sig sitt pangpang på annat håll, missta er inte på det. Men för vanligt folk är det slut. Nyår 2018 utgör sista året för allmogefyrverkeriet. Make it count!

Den årliga krönikan
Nu till Kabinettet. Vanan trogen ska jag giva er ett par nävar repriser – av texter som publicerats under året som (snart) passerat. Det blir lite funderingar, rural exploration, en nypa kultur, nån allvarlighet… Here goes!

Helsinglight!
Först ut, ett vernissagebesök hos mina alternativkulturskapande vänner i Helsinglight. Så håll i er nu! Ta någon hårt i hand, så ger vi oss av till… nåt särpräglat, besynnerligt och alldeles… alldeles underbart.
Rådet som kan rädda julen
Nog för att tomtepsykosen bedarrat vid det här laget, men rådet ifråga duger året om. Var rädd om din gamle vän däruppe på vinden! Utsätt honom inte för den försåtliga Agatas förbannelse.

Ödegården vid skogs slut
Inga vägar leder längre dit, ingen människa har bott där på 50 år. Storgård på sin tid, öde och förfaren idag. En sista hälsning från Ödegården Vid Skogs Slut, före glömskan sätter in. Och den som fick förmedla den till er var jag.

Inför det stora abstrakta faller lätt det nära så fjärran
Har du tackat nej till ett Seminarium för Mänskliga Rättigheter nångång? Om inte, then you’re in for a ride. Några funderingar kring hur symbolvär(l)den kalasar på verkligheten. Samt om huruvida man gör sig bäst som huvudrätt eller efterfel.

Recept på tidningsanka
Du kan aldrig gissa vad som hände sen…

Tv-avgift(ning)
Brukar du bli förbaskad över saker du ser på tv? Känns det som om det tar mer än det ger? Slösar din tid? Begränsar dig? Då kanske du är något på spåren. Kan det vara så att du skulle kunna göra dig av med något som du i längden inte lär sakna? Fundera lite! Och låt mig hjälpa dig på traven.

När ljusen slocknar
En liten betraktelse över ljuset och dess inverkan på människor. Samt om vad som sker därinne, i mörkret av människosjälen, vid tillfällen då det bortom all kontroll uteblir.

Stockholmssyndrom
Nu kommer vi till årets allvarligare inlägg – ett sånt jag en gång hoppades att aldrig behöva skriva. Det finns krafter som vill oss illa. Som vill ta ifrån oss vårt sätt att leva och den öppenhet vi vant oss vid. Inte bara i abstrakt teori, utan medelst mördande praktik. Dessa måste vi börja bygga upp vårt gemensamma psykologiska försvar mot. Så bypassoperera handhjärtat, läs det här och ta det till dig. Börjar vi inte tänka annorlunda kommer det att gå oss illa.

Det sista stjärnkriget
Våra sagor och myter är en del av oss. De kommer ständigt i nya skepnader. Och varje inkarnation går till backkatalogen när den väl gjort sitt. Någon fick för sig att via dekonstruktion pensionera ett visst epos nyligen. Var det i förtid? Eller på tiden? Eller ligger det månne något i tiden som vi borde vara vaksamma inför? Läs och bedöm själv.

De tu ska bli tre
Beslutet är taget. De tu ska bli tre. Men om beräknat nedkomstdatum vågar jag i nuläget på inga vägar sia. Faktum är att Trean inte ens tillverkats än, utan befinner sig blott på planeringsstadiet. Först ska här övas lite, sen blir det skapa av. Vi talar om böcker, alltså. Inget annat. Böcker!

Sådärja!

Vid årets slut…
Min önskan inför 2019 är att så många som möjligt läser så mycket som möjligt. Och när jag säger läser så menar jag läser. Inte bara skummar igenom, såsom blivit alltför brukligt i dessa nättider med dess överdåd av lättdisponibel information. Ni ser, det här är allvar. Färdigheter som inte används är som muskler som förslappas. Det sker stegvis och upptäcks kanske inte förrän även mindre stycken börjar bli kämpiga att hantera. Så jag säger det med all till buds stående emfas: Tappa inte förmågan att läsa och tillgodogöra er långa, kontinuerliga texter!!! Det är förnuft och kognitiv kapacitet som står på spel.

… samt kanske avkastningsmöjligheterna för oss författare.

Nåväl! Nu, mina vänner, ska undertecknad göra sig klar för kalas. Jag råder envar att följa mitt exempel. Nyår kommer, nyår går. Men vart och ett lika unikt som det år vi får. Eller rättare sagt, som det år vi gör det till.

Gott slut och gott nytt!
/Leo

Decembergruffatoriet

Som många av er nog vet så firar jag inte jul. Det kommer sig av att jag varken är kristet troende, emotionellt knuten till omgärdande traditioner eller ens i behov av den sorts gemensamhet som med högtiden brukligen förknippas. Så jag överlåter det mer inlevelsefulla firandet åt andra. (Och tillhör väl därför en minoritet som ännu har nerverna i behåll när januari gryr.)

Däremot är jag knappast nån ogin tomteabsolutist. Tvärtom! Jag har inget emot att hjälpa bekanta äta upp julmaten. Eller mottaga någon present jag troligen gjort mig mindre förtjänt av. Eller blott önska ett sedvanligt God Jul åt de som jag vet uppskattar gesten. För jag förstår att för många är denna årliga händelse viktig, och det av en anledning som fanns där långt före oss alla. Jag har ingen dragning åt att solka ner deras upplevelse. Jag gläds istället åt att folk har något att glädjas åt. Den inställningen skulle jag vilja… dela med mig av.

Jag tänker att det numera gruffas oproportionerligt så här års. Om saker som för mig framstår som bagateller. Nån surar över ett klipp i Tomtens julverkstad, en annan går i taket över ett skämt om julkrubban och därom kringliggande Jesusföräldraskap, en tredje mullrar för ett inställt Luciatåg och en fjärde för att nån kom på den förvisso kackiga idén att släpa in ett rapinslag i det tåg som trots allt fick gå. Nog för att en nollvision avseende gruff vore orimligt att önska ens i juletider. Men jag tycker ändå att merparten av de här småfejderna aldrig hade behövt uppstå. Ta en flabb pepparkakor och bli snälla eller nåt! Men så räknar jag ju heller inte julen till mina egna traditioner. Så det är väl enkelt för mig att säga.

En annan sak jag tänker är att det krävs två för att träta. Det finns alltför gott om överkänsliga typer med alldeles för mycket fritid, under vilken det sitts och letas upp saker att känna sig kränkt över. Men det finns samtidigt andra, vilka besitter oerhörd skärpa i att lika nitiskt leta fram de där trätopunkterna de VET får igång de förra. Nästan som om det vore en sport. Och som om vi inte hade nog med gruff under resten av året…

Vad jag förstod så fick en Komiker & company för sig att i tv göra travesti på julevangeliet under natten mot Dopparedagen. Om detta hyser jag föga andra tankar än att det var ungefär lika edgy som att kasta snöboll på tant Ingeborg. Men helt i sin ordning. Religion och tradition måste man kunna skämta om, annars får vi ett jäkligt tråkigt förbudssamhälle – med hädelseförfattning, Lex Siewert och hela konkarongen. Det är således inte bristen på finkänslighet som får mig att tänka att Komikern et al trots allt borde låtit bli. Utan snarare precisionen i fulkänsligheten.

Om detta uppsåt vittnar om inte annat Komikerns sociala mediekanaler. Han stod beredd! Det ingick liksom i affärsplanen redan från början att det här skulle reta upp en skara av kreti och pleti. Samt att reaktionerna – inte från personligheter i offentligheten, utan från vanligt enkelt folk ute i stugorna – skulle gå utmärkt att i efterhand göra sig lustig över. Med åtföljande adressering åt mer mondäna gelikar. Kling!, så rasslar det sociala kapitalet in…

Det ligger tillhands att tänka att de som gör i byxan över en simpel tv-sketch är en packe lättkränkta krakar, vilkas idéer om julstämning egentligen aldrig var så mycket att hänga i granen. Så kan det vara. Men det är också såhär, och det ska vi inte glömma, att de som kalkylerat drar fram de här reaktionerna gör det utifrån en väldigt bekväm position. Funktionen av beteendet bär alldeles för många likheter med: ”Kolla in töntgänget, ladies! Nu ska de få sig en kickass koblaja i nacken. Fan så kuliga de ser ut när de blir förbannade. Höhöhö!” Inte så värst… pepparkakshjärtligt beteende. One more gulsotsbulle for the road?

(Tilläggas kan att som med alla skolgårdsallegorier gäller: Det går an att hiva snö på tant Ingeborg eller koblajor på töntgänget. Men mot de mindre aggressionshämmade högstadiekillarna på rökrutan, inte gärna. Då tryter… progressiviteten.)

Decembergruffatoriet tar fram de högsta växlarna på minsta gemensamma nämnare. Det finns förslagsvis de som på fullaste allvar vill göra gällande att det pågår ett ”krig mot julen”. De snackar i tomtemössan. Ingen förbjuder, eller vill förbjuda, någon att fira jul i Sverige. Punkt. Vad jag däremot ser, och vad jag tror många förväxlar saker och ting med, är en tendens i offentligheten att steg- och sammanhangsvis söka spela ner den särställning som jultraditionen haft på dessa breddgrader under överskådlig tid, samt avpassa dess uttryck för att ta mindre plats. Det här görs inte för att nån ”krigar mot julen”. Drivfjädrarna är kanhända storsinta. Som att personer/grupper vilka inte själva firar jul ska slippa känna sig utanför?

Detta stöter emellertid på patrull. Och här är det andra jag vill mena sysslar med begreppsförväxling, när de mekaniskt greppar efter främlingsfientlighet som förklaringsmodell. Du ser… I tider då förändringarna sköljer in som svallvågor blir traditioners vikt så mycket påtagligare. Det är då vi blir varse vilken roll av ankare i tillvaron de egentligen spelar för så många. Det här är väldigt mänskligt. Och den aspekten skulle jag önska att fler av alla ivriga Shake & Bake-förnyare tog till sig. Julen är trots allt en tradition med otalet människovänliga värden inbakade. Mer inkluderande än så blir det knappast. Det finns ett barn värt att inte spola ut med badvattnet här.

Det kan argumenteras för att de som misstycker vore få men ljudliga? Det kan också vara så att de är fler än vad många finner behagligt att tänka på, men att merparten i dagsläget ännu inte känner behov av att vädra sitt gruff offentligt? Själv nöjer jag mig med att konstatera att visst julgruff har fog för sig, annat inte. Och jag tror envar skulle tjäna på att ta en titt bortom den egna vardagsrumshorisonten med jämna mellanrum.

Är du hängiven julentusiast, försök att inte tolka varje invändning mot något som ingår i din favorithögtid i termer om krigsförklaring. Att exempelvis anställda i butik går ut i tidningen med att de håller på att bli dinga i bollen av att ha Bjällerklang och White Christmas på repeat hela dagarna är ju knappast något som kan hållas emot dem. En annan är ju imponerad över att de ens står sig en vecka utan en vända på dårhuset. (Jag menar, även klämmiga bitar klämmer hjärnan i bitar om man tvingas lyssna på dem utan respit, åtta timmar om dagen. Det säger sig självt.)

Tillhör du å andra sidan de ivriga förnyarnas skara, försök förstå varför människor som satt sig vid tv:n i hopp om att bevittna en stämningsfull klassisk Luciakonsert inte nödvändigtvis finner det värst muntert att den späckats med hippettihopp. Eller att de kanske blir hyfsat purkna ifall du politiserat ett sammanhang där de helst vill kunna koppla av utan att bli skrivna på näsan med sådant. Förändring är ofrånkomlig. Traditioner ömsar skinn över tid. Men det sker fördelaktigast organiskt. Av dem som firar, för dem som firar.

Inte för att jag tänker mig att det lyssnas vidlyftigare på det örat, men…
Det numera årliga decembergruffatoriet en nypåfunnen trätotradition som lite för många investerat alldeles för mycket i, men som inte för något gott med sig för någon. Jag har således ett förslag till offentligheten inför nästa år: Vore det helt orimligt att be er försöka medverka till att nästa möjliga decembergruffatorium blir en no-show? Genom att bara rakt av ge julfirarna sitt traditionsenliga lystmäte? Utan små brasklappar? Utan försök till (av majoriteten ej efterfrågad) förnyelse? Samt utan att avsätta tid och resurser åt personliga varumärken lagda åt att ställa till bråk för egen vinning?

Inte för att det automagiskt skulle radera ut allt gruffande. Men för att det vore det passande sättet att hantera en inhemsk tradition med x antal generationer på nacken. Som folk kommit att uppskatta av en anledning som fanns där långt före oss alla.

Och som sagt: ingen tvingar oss andra att delta. Tänk på saken! Elva månader kvar. Tipp, tapp…

/Leo

Rådet som kan rädda julen!

Det sägs att man bör vara vänlig och givmild så här års. Därav ämnar jag utan minsta anspråk på ersättning (som för övrigt helst mottages i kontanter) ge er ett ovärderligt tips att lägga under granen. Läs, följ mitt råd, och en bit utav din gårdag kan tänkas ha räddats undan onödig förödelse.

Nu lackar det inom kort mot det där som kallas jul. Snö, du vet. Kulörta kulor, ljus i fönstren och en gran som ligger grön och grann i stugan (efter kattens vetenskapliga undersökning), you know the drill… Kanske tillhör du dem som firar i släkt och närståendes traditionstunga famn – till O Helga Natt , bjällerklang, och med buken full av skinka, lutfisk och äggtoddy? Eller så sitter du ensam hemma i köket och glor, i tveksamt sällskap av dina tvenne (och enda återstående) vänner – en kagge hemkokt mäsk och 1,5 liters Apotekarnes julmust? Oavsett hur landet ligger är det nu du bör ta dig i akt och uppbåda all tillgänglig karaktärsstyrka…

… ty framåt småtimmarna – efterhand som toddyn/mäsken vävt sin förtrollande väv till fulländelse – börjar Frestelsen sätta in. ”Det skulle ju vara så kul. Bara en LITEN stund…”

Du välver dig ur stolen på säreget lätta fjät. Kosan styrs som vore den i Råttfångaren av Hamelns våld, rum för rum, uppför vindstrappan. Spindelväv, dammråtta, Cymbicort… *Pff-pahh* ”I’m your father, Luke!” Ur skumrasket griper du efter kartongen – den där som du någon gång kring tiden för MC Hammers genombrott stuvade undan din förlorade barndom i. Du önskar den så gärna åter, om så blott för ett kort ögonblick. Barndomen då alltså. Inte MC Hammer.

En våning ner, en stund senare… Med darrande händer faciliterar du hankontaktens penetration av vägguttaget. Högra pekfingret söker längs det brödkärlstöpta föremålets kortsida efter vippströmbrytaren. POKE:ar och SYS:ar flimrar förbi för din inre syn…

Låt bli! Vad du än gör, starta inte din gamla Commodore 64! Du riskerar dess liv och odödliga kernal. Starta överhuvudtaget ingen C-64 (eller C-128, för den delen)… utan att först ha tagit itu med det lömska nätaggregatet. Det rådet får du härmed i julklapp, och det gäller tamejfasen året om.

Den försåtliga Agatas förbannelse
Nätaggregatet ja… De kom i allehanda former och färger. Några påminner om en trampsymaskinpedal från nåt särdeles fröjdestulet östland, andra om miniatyrcontainrar avsedda för långdistansfrakt av barnarbetare. Men alla har de en sak gemensamt – benägenheten att förebudslöst göra brödrost av din barndomsvän.

Om åldrar brukar sägas att var och en har sin skönhet. Detta gäller dock icke Agatorna som Commodore bifogade back in the days. Redan då de (efter mindre samvetsgrann kvalitetskontroll) kravlade sig ur fabrikens sköte voro de opålitliga. Så om huruvida de löpande varit i drift eller legat undanstuvade i nåns barndomskuvös spelar inte alltid avgörande roll. Årsringarna har dock knappast förbättrat situationen.

Klossen i lådan är vid det här laget en sur gammal inkontinent spinnhusföreståndarinna. Och en sådan vore det riskabelt att koppla ihop sin kompis med, tycker du inte? För du kan aldrig riktigt veta… Råkar Agata vara på hyfsat humör blir det livad åttabitarsfrukost. Om inte, friterade chips. Courtesy of den enskilt mest ökände mördaren av C-64:or världen över.

En Commodore 64 vill ha dubbel portion strömming. 5 volt DC samt 9 volt AC. Det senare brukar Agata kunna tillhandahålla någotsånär oklanderligt, trots ålder och okynneslynne. 5-voltslinan är emellertid en annan… femma. Det är där den tysta lynnmörderskan lurar.

Redan Vid 5.5 volt mår din C-64 ulrik. Men eftersom han är av den gamla stammen klagar han heller inte i onödan, utan tiger och lider. Någonstans uppemot 6 volt är det dags för ”Jonathan, jag ser ljuset!” Emedan allt du själv ser är en svart tv-ruta. (Plus möjligen konturen av handen du just lade för pannan.) Hoppas du inte hann dricka upp allt av mäsken…

Nåväl! I bästa fall är det bara ett par RAM:ar som hunnit stekas. De går att ersätta. Har du däremot otur så har SID-chippet just sjungit sin svanesång. Och tyvärr börjar dessa bli aningen rara (mycket på grund av att de eftersökts och köpts upp av tillverkare som använt dem i diverse synthkonstruktioner). Det värsta som emellertid LOAD (Lagen Om Alltings Djävlighet) skulle kunna bjuda på är PLA-haveri. Den specialtillverkade reservdelen vetefasen om du ens hinner få i julklapp till nästa år. Två faktorer avgör: kontakter och kontanter. Lycka till med olyckan!

Vad göra?
Du kan i förväg välja det säkra. Antingen att låta ditt eget, fullkomligt analoga, internminne stå för det retrospektiva. Eller söka dig till digitalvärldens motsvarighet till madrasserad cell – en emulator. Där blir ingen värre skada gjord. Men måste du prompt köra genuint står likväl ett par möjligheter till buds.

Bär du på en inre Ebenezer Scrooge nöjer du dig med att ta fram mätredskap och kontrollera att spänningen på 5-voltslinan håller sig inom rimliga gränser. Ser det okej ut så visst, det må gå vägen. I nån minut. Eller nån timme. Eller nåt år. Men kom ihåg att närsomhelst kan Agata få för sig att göra en Blair Witch. Då sitter du där och önskar att du hade läst det här inlägget en gång extra. För nog vore det väl förbannat synd om lockelsen av tillfällig nostalgisk behovstillfredsställelse finge din trotjänare att börja röka på gamledar?

Om du dras med diagnosen DIY kan det tänkas att du frestas till lite… julpyssel. Visst, det går utmärkt att för egen maskin mecka ihop en hyfsad ersättare till klossen. En DC-adapter på 5 volt / 2-4 ampere och en AC-transformator på 9 volt / 1 ampere samt en omgång med lödkolven och eureka! (C-64:an jag hade i min studio drevs på just en sådan patentlösning, och enligt nuvarande ägare tuffar den på än). Men nej, det tänker jag inte – av såväl medmänskliga som möjligen juridiska skäl – rekommendera. Isynnerhet inte om toddy eller mäsk på något sätt ingått i ekvationen. Jag vill ju inte att kåken din ska råka gå upp i ljusan låga.

Den tillbörliga metoden att tvångspensionera Agata på ligger snarare i att köpa dig själv en julklapp. Yes, du hörde rätt. En julklapp! Och det kommer från en som inte ens firar jul. Men gör’t! Det finns jättefina ersättningsaggregat att köpa därute från Ve Ve Ve. Ska du prompt konsumera, make it count! Slå in det riktigt vackert och öppna på julafton, om det får dig att känna dig juligare.

Bonusråd
Det kommer fler julaftnar. Likaså fler alkoholinducerade nostalgiinfall. Se till att ingen av dem leder till akut ohälsa för denna din åttabitarsbit av gårdagen. Vet du på förhand med dig att du faller för Frestelsen? Eller skulle oförståndet redan ha varit framme? Ja, då ska jag ge dig ännu ett förslag. Fråga runt lite i bekantskapskretsen. Kan det tänkas att du känner en kunnig och samvetsgrann retroeentusiast? Med lite kunskaper inom elektronikens område? Som skulle vara villig att axla omvårdnaden om din gamle vän? Isåfall vet du vem du ska ge vad i julklapp.

God Tomte!
/Leo

Tv-avgift(ning)

Jag ska förströ er med några av mina tankar kring tv. Detta med anledning av det hastigt genomdrivna riksdagsbeslutet att belasta befolkningen kollektivt för driften av SVT, SR och UR. Så sätt dig bekvämt, häll upp ymnigt av valfri förfriskning. Klunka sedermera på tills du tycker dig höra signaturmelodin. Here goes…

Tv har jag hållit mig förutan sen anno 2003. Uppbrottet skedde väl i spontanaste laget, men var tvivelsutan följdriktigt. Att sitta och dröna framför en ruta med fjärrprogrammerat innehåll gav mig inte längre något. Och frågan är om det nånsin gjort. Eller om det egentligen hela tiden rört sig om ohejdad, kulturellt betingad gammal ovana? Vem vet? Jag växte trots allt upp i en tid när tv i princip var vardagsrummens självklara altare. Så är det inte längre.

Jag ska inte sticka under stol med att det funnits specifika tablåpunkter jag uppskattat. Men avståndet dem emellan hade vid tiden, och med tiden, blivit alltmer vidsträckt. Kanske var det så att kvalitén på utbudet passerat ett lågvattenmärke för mycket? Och med det också förtagit vad nytta jag haft av mediet? På det hela hade hursomhaver gemene tv-pass kommit att kännas som att få en påse sopor tömd över sig. Och eftersom självspäkning inte riktigt är min grej, så…

Hur det nu än var så lät jag inte bara pensionera tv-apparaten, utan POFF åkte hela antennschabraket i backen en solig tisdagsmorgon. Platsen vid nocken på mitt dåvarande hus vigdes istället åt en radioantenn avsedd för 10- och 11-metersbandet. Och så var tv-sagan, till grannskapets stora förbryllan, all.

Under åren som gått har jag näppeligen saknat det där med att ha tv. Men tv tycks ha saknat mig. Eller i varje fall lagrummet den medgav i att stilla statlig avgiftshunger. Radiotjänst hörde av sig några gånger, undrades om jag nog inte trots allt i lömske satt och tjuvtittade. De fick vackert traska iväg i ogjort ärende (ehuru med långa blickar kastade mot min Commodore 1084-monitor). Inte heller när de fick för sig att försöka driva in snigelavgift på smartfånar blev det napp. Ty det är min övertygelse att fånar helst ska hållas dummast möjligt. Så ingen iPotta i dessa kommoder. Men skam den lite för avgiftshungriga statsapparat som ger sig…

Enter the tv-avgift… Som i själva verket är en skatt. Som alla ska betala. För sanningens, rättvisans och demokratins hypotetiska vidmakthållande. Och jag är måttligt road.

För egen del drabbas jag inte mer än på sin höjd marginellt. Förklaringen är enkel och stavas fattiglapp. (Jag bor i en redskapsbod ffs!!! Så långt ut på bystan att elcyklarna vissnar och lattemaskinerna behöver K-sprit för att starta.) Belastar statskassan gör jag inte, men så mycket att tillföra den har jag inte heller. Så tv-folket får säkert ännu en gång söka sig fyrkantigare jaktmarker. Men principen, folks! Principen!

Anarkisten i mig må ha vidgat sina vyer en smula, men föreställningen om att staten inte ska besvära medborgarna mer än den måste ligger alltjämt fast. Det kan vara hyvens att vi gemensamt pyntar för lite vård, skola, omsorg, infrastruktur, brandkår, polis, försvar och annat smått/gott. Men för massmedia? Come on! Låt mig (och mina futtiga slantar) vara! De som gillar eländet kan väl hosta upp själva?

Eller?

Är public service av sådan ovärderlig samhällsnytta att det faktiskt befogar skatteinfusion? Eller är det i själva verket en en helig ko som tjurskalligt hålls på livsuppehållande, trots att den fullständiga hjärndöden inträffade redan nån gång kring tiden för första Ö-rådet?

Public Service vara eller utgångna vara?
Vi kan börja med att klargöra en sak: Det finns ingen naturlag som säger att det måste ingå i statens verksamhet att driva massmedia. Så är det bara. Framhåll emellertid detta för gemene svensk och det mottas inte sällan som om du just splattrat ut vederbörandes barnatro under skosulorna. Inte för att det förvånar mig. Vi har ju till synes, av födsel och påhejad vana, inpräntats med föreställningen om att sådant ankommer stat att sköta, om det nu ska bli rätt och riktigt gjort. Så, visst. Många är lika gramse på tv-skatten som undertecknad. Men någon majoritet för att rakt uppochner packa ihop SR, SVT och UR lär troligen, i nostalgins kaleidoskopiska skimmer, få vänta på sig. Men…

… vad skulle då kunna tänkas vara alternativ till det tvivelaktiga beslut som just hamrats igenom? Det gamla licenssystemet var otidsenligt, så långt är jag med. Men om vi vidare antar att public service anses så betydelsefullt att skattefinansiering trots allt är ett måste, måste den publika servicen isåfall vara av den omfattning den är idag? Låt oss ta en sober, barnatrolös funderare över behoven.

Behov?
Det kan argumenteras för att staten behöver kunna nå ut till medborgarna i händelse av att något allvarligt inträffat. Den logiken köper till och med jag, gris i säcken och allt. Detta har med beredskap att göra. Vi ska inte tas på sängen om, eller när, något inträffar. Naturkatastrof, olycka, krig… Så en radiokanal för nödändamål. Check!

Nästa lökring är den av nyhetsbevakning och grävande journalistik. Behövs public service i dessa sammanhang? Nja, däromkring trätes det, och för såväl förespråkare som belackare utgör denna tvistepunkt ett slags epicentrum där barnatron låter sig manifesteras märgfullast möjligt. (Tänk: en unge som får vansinnesutbrott i mataffären. Typ.)

Frågar du mig skulle jag säga att det finns ett egenvärde i oberoende, opartisk och saklig nyhets/samhällsbevakning bortom marknadsintressena. De privata aktörerna har ju lite knas med det här (för att ta det milt), så så långt är jag villig att ge public service-förespråkarna en poäng. Däremot är jag inte lika bombsäker som dessa på att statsmedia fyller funktionen till sådan utsträckning som de gemenligen vill göra gällande. Återigen för att ta det milt.

Men fine! Skärper man sig här (rejält) och verkligen ser till att upprätthålla integriteten i outputen så skulle samhället vara betjänt utav’t. Så check på nyhetsbevakning och gräv! Med förbehåll.

Så har vi kommit till folkbildningsaspekten. Behövs public service där? Det beror på, blir mitt svar. Den gamla arbetarrörelsens idé om att bilda befolkningen tog landet ur fattigdom en gång i tiden. Men det är en process som måste hållas levande. Och idag råder hyfsad likstelhet (för att ta det milt en tredje gång). Sverige är, såvitt jag ser det, i skriande behov av ett nytt bildningsideal. Om inte annat som motvikt till fördumningskulturen – framgångsrikt administrerad via bland annat just tv-mediet som den är.

Public service skulle således kunna göra sig väsentlig, förutsatt att det inte själv agerar hovleverantör av fördumningskultur. Sen bör det ju också förutsättas att det verkligen är folkbildning man sysslar med och inte i själva verket folkuppfostran. För sådant hemfaller väl inte statlig tv och radio åt? Eller hur? ELLER HUR? Med förbehåll återigen – check för folkbildning! Och med samma argument – check för kulturbevakning.

Det inbakade obehövda
Nödkanal, nyheter, grävande journalistik, folkbildning, kultur… Lägg även till sk. smalare program, vilka till ringa omfattning beredes plats i den kommersiella etern. Där har vi några punkter som inte bara skulle kunna motivera public service existens utifrån ett gemensamhetsperspektiv, utan också möjligen gemensam finansiering

Så… Vad torde isåfall en slim fit-kostym av ovanstående kosta versus vad det kostar idag? Nja, nog för att jag är lite krasslig på lågstadiematte, men min vilda gissning säger mig att vi skulle kunna komma undan med många sköna slantar mindre årligen än för det tältbeläte till public service som varje skattepliktig medborgare nu från och med 1:a januari 2019 förväntas punga ut för. Vari ligger mellanskillnaden? Jo… I ett sänke inbakat i systemet – lika kostsamt som diskutabelt. Ändå diskuteras det ogärna enskilt, utan klumpas ihop med allt det där andra, så att nyttan kan fås att tjäna som alibi.

Du ser…

… Det behövs ingen oberoende, opartisk och saklig bevakning av schlagerfestivalen. Eller av sportbollscupen. Eller Lekprogrammet-För-Säsongen. Eller massa filmer och serier. Oavsett kvalité, oavsett individuell efterfrågan. Det finns inte ett renhårigt argument i världen för att detta vore något att belasta skattebetalarna med. Ta in det, vad barnatro det än sprider över trottoarkanten! Kommersiella aktörer erbjuder redan allt det där i överflöd.

Funktionen av beteendet
De som styr är inte blinda. De begriper det här. Men vad de också begriper är att nödkanal, nyheter, bildning och smala program inte räcker till. Inte för att upprätthålla vanan hos en tillräcklig andel av befolkningen att slå på dumburken och ratta in ‘rätt’ kanal i skogen av utbud. Det är där som lek, gap, sportboll och dokusåpa kommer in i bilden. Det är allt detta som tillser att tittarna återkommer. Således kan det icke förbises av den som, av någondera anledning, är mån om att hålla folk på rätt frekvens. Vilket det finns skäl att ta en funderare kring.

För en sak som både irriterar och oroar mig är hur unisont detta beslut klubbades igenom. Merparten – från borgerligaste moderötter till rödaste Skägge Vara – var i princip fullkomligt ense. De enda som sade emot var blåsipporna. Not Good! Det är nåt som skaver när de är så bundis. Borgerligt sinnade Bestämmare köper inte sosserier med hull och hår på det här viset. Åtminstone inte utan att först ha prövat det grundligt mot något liknande synpunkterna ovan.

Fundera lite på det här. Fundera också på alla överdrifter och tirader som tagits till för att rättfärdiga beslutet. Samt den mindre hederliga reflexen att tillskriva vedersakare dunkla motiv. Jag menar, har man vattentäta argument för sin sak behöver man ju inte falla tillbaka på hysteriska försvarsbeteenden… Eller hur?

Konstateras kan hursomhaver att några är väldigt angelägna om att befolkningen fortsättningsvis håller för vana att ratta in statligt levererad media. Såpass angelägna att man för ändamålet är beredda att släppa sina principer.

RELATERAT:
Informationssamhällets problem med att hantera information
Att rensa fejket ur nyheterna
Kunskapen om kunskapande
Ut med politiken ur kulturen!

Tv-avgift eller tv-avgiftning?
Nåväl! Hur har då tv-lösheten påverkat mig, kanske du undrar? Säkert har du även, efter att ha läst det här, skaffat dig en föreställning om att jag skulle leva i nån sorts askes på området. Så är det inte. Jag är ju, som sagt, inte mycket till självplågare.

Det här var aldrig nån big deal. Nån storkonsument av tv eller kulturen däromkring var jag, som antyddes, inte ens från första början. Och intresset hade stadigt minskat. När antennen väl föll låg tv-mediet redan i min mentala backspegel. Om huruvida det fanns en mottagare i huset eller ej var främst en fråga om att hålla Radiotjänst på gott humör (det vill säga på hinsidan om ytterdörren).

Redan då det begav sig började tv-mediet kännas utdaterat. Det var en rest av en förlegad struktur, där någon i toppen av pyramiden väljer vad som ska sändas och där man som tittare i stort reduceras till passiv mottagare i botten. Idag än mer så. Internet erbjuder, genom sin själva grundfunktion, en horisontal kommunikationsstruktur jag finner mycket mer tilltalande. Det finns miljontals röster och uttryck därute. Jag väljer vilka jag finner det värt att lägga min tid på. Och i mångfalden kan jag finna meningsfullt innehåll som faktiskt ger mig något jag kan bära med mig även efteråt. Det höjer taket i tillvaron, blir således svaret på frågan.

Jag tänker också att det ligger ett av godo-ändamål i det aktiva valet som sådant. Själva tänket: Det här vill jag se, det här vill jag läsa. Därför väljer jag att så göra. I motsats till: Det här sänds så det här tar jag emot utan knot. Mycket finns i tillvaron som det är värt att bara släppa in och låta sig uppgå i för en stund utan att övertänka. Tv-kultur, jag försäkrar, tillhör inte detta.

Jag förstår dock varför många håller fast vid tv-paradigmen, ja rentav känner sig en aning hotade då den på endera vis ifrågasätts. Den fyller ju flera funktioner, om än till priset av en björntjänst per styck. Tv:n kan exempelvis agera tidsfördriv och ångestregulator. Men också i detsamma en ganska förtärande distraktion. Den kan även skänka en känsla av gemenskap, i det att alla i gemenskapen följer samma program och således kan småspråkas kring vem som pissade i poolen på Paradise Hotel. Det blir till ett potent socialt smörjmedel. Men också en flottig smörja kring vardagens tankeverksamhet. För vad mervärde ger det egentligen att veta vem som pissade på vem? Eller överhuvudtaget i mycket av allt det där som tv vill att vi ska tycka är så viktigt?

Nja… Vad för sorts faustisk deal man är villig att ingå här är upp till envar. Men jag tror många missar att de faktiskt har ett val, i de att de aldrig riktigt ställt sig frågan om vad livet utan tv torde ha kunnat ge dem, än mindre prövat det. Sant är att var och en blir salig på sitt. Om huruvida den sanna samhällsnyttan ligger behäftad med tv-avgift eller tv-avgiftning… skulle jag ehuru önska att, inte bara de lärde, utan varje tänkande människa tvistade mycket, mycket mer om. Samt att staten hade den frihetliga smaken att inte så lättvindigt söka ta beslutet å andras villovägnar.

/Leo