Kan man sakna människor som inte finns?

Ja, det kan man! Jag gör det faktiskt själv just nu. I mina tankar finns ett tomrum, som om något ryckts bort och tagits ifrån mig. Kvar vilar en sorg som egentligen inte borde få existera. För människorna jag saknar finns, precis som titeln antyder, inte i vår kända värld av kött och blod. De är karaktärer i en roman – min alldeles egna Ljudet av mol tystnad. Det var jag som skapade dem, formade deras tankar och handlingar.
Således sitter jag här, i halvmörkret under en av vårens första kvällar, i full färd med att sakna fantasifoster.
”Och när var du på service sist, sa du?”, som en viss Cassandra skulle ha uttryckt saken…

Egentligen är det inte så konstigt. Tänk dig att du tillbringat mer än ett och ett halvt år tillsammans med en formidabel drös av personer. Under dygnets alla timmar har de haft sina tankar och känslor deponerade i ditt huvud. Du vet allt om dem. Och kanske vet de allt om dig?
Snarare vore det väl underligt om du då inte alls skulle ha känt saknad? Att de egentligen inte existerar, spelar just ingen roll.

Att skapa ett persongalleri där varje karaktär framträder tredimensionellt inför läsaren, var aldrig något beslut. Snarare själva villkoret för att berättelsen skulle låta sig berättas överhuvudtaget.
Ljudet av mol tystnad behövde inte bara särdeles levande karaktärer, den var och är sina karaktärer. Alla bokens händelsekedjor är egentligen inget annat än stegpinnar för de olika personerna att klättra på. För var och en bär de på en egen berättelse. Och alla dessa formar tillsammans det stora hela.

Under sådana förhållanden kommer man näppeligen undan med halvdaniteter. Nej, varje tanke, känsla, drift, rädsla, styrka och tillkortakommande har behövt få vara med i boken. Kanske inte alltid i form av konkret text. Dock i mitt medvetande, så att jag kunnat få nypa läsaren i sidan vid rätt tillfälle; förse henne med möjligheten att färdas genom karaktärernas alla öden. Inte bara som fripassagerare, utan vara där, vara dem.

Därför gläds jag åt min saknad, även om den i stunden känns en aning tung att bära. Den är nämligen kvittot på att Ljudet av mol tystnad blev vad jag ville att den skulle bli. Hade jag nu suttit här likgiltig… Ja, då vore jag inget annat än författaren av en lunta brännbart avfall.

Ett och ett halvt år! Under så lång tid har dessa karaktärer fått sväva ovanför (och innanför) mitt huvud. Så gör de fortfarande. Fast denna kväll har något ändrats. Det är inte längre de som kommer till mig, ber om att få beskrivas, ges mer liv. Nej, istället har de kommit för att säga farväl, berätta att de nu är fulländade och har rätt att få vandra vidare; ut ur kuvösen.
Dag de Arius, Ammraa Nerama, Cassandra Romberg, Hannah Fall… Tillsammans med bokens övriga karaktärer blinkar de mot mig en sista gång innan de slutligen ger sig iväg. ”Oroa dig inte. Det kommer att gå bra”, kanske de säger?
Vi har vandrat tillsammans en tid. Nu är det över… för denna gången

Genom portvinskupans ojämna glas kan jag se dem försvinna upp i skyn och ut i världen. Jag tänker att det förvisso var jag som tog mig friheten att väcka dem till liv. Men alldeles snart erhåller de varsin egen välförtjänt plätt av livsrum – i tankarna hos varje läsare.
Och det… gör dem odödliga.

/Leo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s