Karaktärer – De fyra elementen

För ett tag sedan lovade jag att dela med mig av tankarna bakom några utvalda karaktärer i det väl tilltagna rollgalleri som förekommer i mina böcker. Trodde ni att jag glömt? Knappast! Först ut blir fixstjärnorna inom det yngre gardet i Ljudet av mol tystnad – Cassandra, Ammraa, Dag & Vesley.

VARNING! – VARNING! – VARNING!

Även om jag på alla vis försökt att undvika direkta spoilers så kan de ändå, mer eller mindre tydligt, förekomma. För säkerhets skull, läs således boken innan du gör detsamma här. You have been warned!

När jag började lägga upp premisserna för Ljudet av mol tystnad tänkte jag mig storyprogressionen lite som en stormvirvel. I ögat av denna finner vi fyra ungdomar. Runtom dem trängs alltifrån förbipasserande jämnåriga till poliser med tvivelaktiga motiv, en hemlighetsfull narkossköterska samt en ansiktslös mördare. Och då har vi ändå bara räknat in de levande…

De fyra gavs tidigt en alldeles egen plats där i mitten; ett separat utrymme runt vilken storyn kunde krokas upp. För detta valde jag framtagandet av deras respektive personligheter enligt en mer abstrakt formel – en som för övrigt tveklöst länkar dem samman, alla olikheter till trots.
Jag tänkte mig de fyra elementen – eld, luft, vatten & jord. För varje person skulle två av dem stå för drivkrafter; ett tredje symbolisera rädslan, det fjärde utgöra motpol och tillika behov. Utifrån dessa lät jag sedan utmejsla karaktärerna.

Hur låter tiden? Det hade Cassandra alltid undrat. Som barn var svaret något hon bäddade in i den dagliga klangväggen. Som klockors tickande, ett vattenfalls brus eller utblåset hos en väsande ventilation. Och kanske var det just dessa som halade tiden framåt? De var sekunderna, de var timmarna. Troligen även dagarna och åren.
Undanstoppade som de var, ett gryn i varje varelse, representerade de en jämnt fördelad börda. Ingen kom undan sin ranson. Var det därför som människor ofrånkomligen upplevde tiden? För att de hyste den inom sig?

Ljudet av mol tystnad, kapitel 28 – ”Inom ramverket”

Cassandra drivs av elementen eld och luft. I hennes fall är balansen dem emellan extra viktig, för skulle det råka slå över åt endera håll kan det lätt leda till katastrofala följder; både för henne själv, men främst för personer i hennes närhet.

Drar hon för mycket åt eldhållet ligger vreden på lur. Underblåst av förhastade beslut kan hon därför med sin fysiska styrka ställa till saker och ting rätt rejält. Om å andra sidan luftelementet ges för stort spelrum blir hon istället cynisk. Hon tenderar då till att döma sin omgivning och riskerar därmed att driva bort människor som hon annars skulle behövt ha omkring sig.

När hon befinner sig i balans är Cassandra en sober blandning av intelligens och handlingskraft. Hon kan snabbt analysera en situation och se vad som är på väg att hända; inte bara just nu, utan även mycket längre fram.
Att hon aldrig riktigt förstått sig på människor i omgivningen (och för att inte nämna hela samhället) har motsägelsefullt nog gjort henne till en god människokännare. Med luftelementets hjälp genomskådar hon ränkspel samtidigt som elden driver henne att agera vid just rätta tidpunkten.

Cassandras stora rädsla är vatten. Mycket har det att göra med hennes behov av kontroll över tillvaron – att kunna överblicka, förutsäga och fastställa. Det undermedvetna som vattnet representerar skrämmer henne därför. Under ytan gäller nämligen andra regler och de skiftar dessutom ständigt. Allt som Cassandra inte kan eller vill förstå hamnar just här. Därför är hon mycket försiktig närhelst vatten finns i närheten.

Elementet jord är det trygga, det stabila, det livgivande och pålitliga. Allt detta behöver Cassandra, men saknar det inom sig. Dessutom komplicerar hennes starka luftdragning ett och annat. Att närma sig jord innebär ju att den kyliga tanken måste släppa taget och våga ta emot, vilket känns svårt för någon som generellt inte litar på andra.

 

 Cassandra var inte helt grön när det kom till begravningskonserter. Ånej, ett par hade hon allt avverkat. Dock var detta första gången som det gjordes med hjärtat.
Tidigare tillfällen var båda utfallet av allt annat än vänlighet. Det fanns nämligen många sorters sätt att ta sig an människor man inte tyckte om. Ett av dem var att spela åttabitars Nintendomusik på deras begravningar – om än i improviserad form och på en mastig kyrkorgel.
Ewald, hennes forne högstadielärare och tillika en man hon knappast hyste några varmare känslor inför, hade exempelvis skottats i graven till tonerna av underjordstemat i The Legend Of Zelda. Cassandra log elakt åt minnet. Det kunde han allt ha för de gånger han skällt ut henne inför klassen.
Och gubbfan skulle då vara gruvligt glad att det inte blev Ice Climber…

Ljudet av mol tystnad, kapitel 28 – ”Inom ramverket”

 Att skriva Cassandra var både outhärdligt svårt och förbannat underhållande på samma gång. På förhand visste jag att läsaren skulle ha svårt att förstå hennes sätt att resonera, vilket kändes helt rätt. Det innebar nämligen också att hennes avståndstagande till samhället gick att illustrera utan att behöva gå in på för många konkreta situationer.

Cassandras heterokroma ögon (hennes vänstra är grönt och det högra blått) hade jag först för avsikt att använda mig av såsom subtila förstärkare av känslomässiga underströmmar i textpassagerna. Detta övergav jag emellertid snabbt. Istället fick de bli understrykaren av det redan uppenbara; dvs grönt öga står för annalkande aktivitet, beslutsamhet, ilska etc och det blåa för strategiskt tänkande, fundersamhet & inkännande.


 

Hon satt där i snåren – helt tyst, helt stilla. Så hade hon gjort i flera timmar. Sett hur de kom hem från skogen, hur Vesley Arinder givit sig av samt hur den förstämde Dag de Arius gick än fram, än åter genom huset.
Ammraa tänkte följa Runes råd. Hon behövde verkligen få tala med Dag, berätta för honom varför hon gjort det hon gjort… samt vem hon var. Och det var inte det lättaste. Inte om man nu var Ammraa Nerama.

Ljudet av mol tystnad, kapitel 8 – ”I övergivenhetens högborg”

Ammraa är lika delar jord och eld. Hennes koppling till jorden gör att hon tycks ha en naturlig fallenhet för allt som har med flora, fauna och andra naturföreteelser att göra. Eldelementet påverkar främst hennes humör, vilket vid bättre stunder resulterar i handlingskraft, vid sämre i stingslighet.
Ammraa är nyfiken och har en stark drift att söka förstå sin omgivning. Men till skillnad från Cassandra, som irriteras oerhört av att stöta på sådant hon inte begriper (och därmed agerar närmast manisk i lärandet), låter Ammraa sig nöjas med att praktiskt kunna hantera det ogripbara. Ter det sig ändå för obegripligt… ja, då bör det hållas på avstånd tills dess att nödvändig kännedom inhämtats.
Rädslan hos Ammraa handlar om luft. Hon har alltid avundats kall intelligens, vilken också skrämmer henne då hon inte förstår hur vissa människor så enkelt kan greppa det hon själv måste gå långa omvägar kring. Ofta känner hon att de egna färdigheterna – sprungna ur eldens känslor och jordens pragmatik – står sig slätt gentemot luftens förmåga till klarsyn. Detta gör henne i sin tur irriterad.
Överlag är Ammraa skygg och tillbakadragen gentemot människor. Kommer de oannonserat i närheten är det inte otroligt att hon smyger sig på- och omedelbart försätter dem i hjälplöst tillstånd. Väl där, utanför rädslornas domäner, kan hon sedan i lugn och ro förstå dem genom att känna in deras känslor; inte sällan genom att själv medvetet framkalla rädsla.
Ammraa behöver vatten; dels för att nära jordelementet, dels för att hålla elden i schack. Hon strävar ständigt efter att förstå det abstrakta; inte bara när det gäller yttre faktorer, utan övervägande i avsikt att bemästra det egendomliga som sker inom henne. I vattnet finns lärdomarna.

 

 Vesley bar fram maten, Ammraa dukade.
”Jag vill ha mer uschasaft”, kungjorde den senare.
”Uschasaft?”
”Ja! Sån vi drack i Dags hus. Röd som saft, smakar som rutten braga.”
”Aha! Du menar Campari.” Skötaren tog leende upp den medhavda flaskan ur en påse. ”Uschasaft!”

Ljudet av mol tystnad, kapitel 24 – ”Ansiktets många ansikten”

Ammraa kommer från en främmande kultur, vilket innebar att jag hela tiden under skrivandet hade, dels hennes egen kultur att ta hänsyn till, men också själva främlingsskapskontexten. Vid varje situation (hur trivial den i mina ögon än må ha tett sig) fick jag väcka frågan: hur skulle en person med Ammraas kulturella bakgrund uppleva det här? Hur reagerar hon? Vad känner hon? Detta var jag noga med att hålla koll på, även om det sällan lyser igenom i konkret text.
Noggranna läsare har här och var hört av sig med synpunkten att hon känns mer som ett objekt än subjekt. Dessa har rätt. För att markera Ammraa i berättelsen (samt av vissa handlingsrelaterade orsaker) valde jag att hålla henne på viss distans från läsaren. I de flesta fall beskrivs hon utifrån den egna dialogen samt andra karaktärers tankar. Det är inte ofta man som läsare får ”komma innanför huvudet” på henne.

Ammraa får behålla sin bryting genom hela boken och den är aldrig slumpmässig. Samtliga krockar i meningsbyggnad, idiom & sakförståelse följer ett givet mönster – det som fastställts inom mitt konstruerade språk Xhaimeran (vilket är Ammraas modersmål). Ibland låter jag det vara tydligt för läsaren, medan andra gånger slinker det förbi i bakgrunden. (Exempel på det senare finner man på sidan 260, där Ammraa säger att det står en stege bakom dörren, vilken visar sig vara en trappa. På Xhaimeran skiljer man inte på stege och trappa. Däremot om den är rak (grond) eller svängd (damrah).
Du som läser mina artiklar om just Xhaimeran kanske undrar varför inte det språkets subjekt-objekt-verb-struktur skiner igenom tydligare i Ammraas brytning. Anledningen stavas miljö och i detta fall rör det sig främst om den äldre Rune. Umgänget med just honom sätter dessutom spår när det gäller vad hon förstår sig på, respektive inte. Gräsklipparbränsle tycks hon till exempel vara bekant med. Däremot inte andra, mer allmänna företeelser, såsom vita lögner eller vad det innebär att få ”kalla fötter”.
Och förresten… Braga betyder grävling.


 

Många var de kvällar då Dag suttit på fönsterbrädet och väntat; väntat på ett mod som tog tid på sig. Det fanns nämligen någon form av tröst i att veta att det var mer än tre meter ner till marken och dess skallspräckande stenplattor. Om så behövdes kunde allt få ta slut där och då. Det kändes bra… ända tills han genom egna erfarenheter upptäckte att man inte alls nödvändigtvis dör av att hoppa ut genom fönster.

Ljudet av mol tystnad, kapitel 1 – ”Nyckel”

I den mentala röra som utgör Dag råder luft och vatten. Precis som i fallet med Cassandra är det viktigt för honom att elementen befinner sig i åtminstone hjälplig balans, men då det för henne mer är en fråga om att bespara omgivningen, är det Dags själva existens som står på spel.
I bokens första två kapitel (”Nyckel” & ”Skrämskapsband”) möter läsaren utmärkta exempel på hur Dag använder sig av luften för sin överlevnad. I liket med Cassandra så hanterar han människor i omgivningen genom kall beräkning och det tar sällan lång tid för honom att lista ut vad som förväntas (samt vad detta kan hjälpa honom att uppnå). På samma gång gör det honom sorgsen. Dag skulle egentligen ha föredragit att möta världen genom uppriktighet, men tycker sig inse att omgivningens uppskattning för detta vore begränsad.
Vattnets flöde är i Dags fall en källa till rening. Dess föränderlighet är trösten; löftet om att något bättre väntar runt hörnet. Därför har han svårt när förändringen uteblir. Likaså när en väg har nått sin ände.
Tar luftelementet orimligt mycket plats gör funderingarna detsamma. Resultatet blir oändliga sessioner av självdestruktivt ruminerande. Aktar han sig inte ligger självmordstankarna på lur. Om däremot vattnet ges fri lejd genom dammluckorna så tappar Dag fotfästet. Han sveps med och låter under likgiltighet världen behandla honom precis hur som helst. Även det kan i slutet leda till självskadebeteende.
Inget skrämmer Dag så mycket som själva marken under fötterna. Ligger det ett lager av asfalt ovanpå känner han sig hjälpligt säker, men blottas den så händer detsamma med Dags rädsla för elementet jord. Dag har lärt sig att mark under fötterna bara är en illusion. När som helst kan den ryckas undan. Därifrån har hans fantasi tagit över och han tycker sig ana att jorden har eget liv – en entitet som vill honom illa. Dessutom bävar han inför tanken på att föränderligheten ska få ett slut. För vad finns istället?
Dag dras till eld, vilket han själv saknar. Den ger honom en känsla av att lysa upp inombords, att finnas till. Dragningen är mycket stark, och accentueras av att han rent fysiskt har lätt för att frysa. Alla hans betänkligheter när det gäller hur han närmar sig det varma är således nyckfullt närvarande och, framförallt, beroende av situationen.

Rädslan hade gjort ett hyggligt rivningsarbete. Av nyfikenheten som för inte så längesedan gjort honom till största, värsta husundersökaren, återstod bara smulor, vilket nog var till sin fördel. Åtminstone sett ur självbevarelsedriftens synvinkel.

Ljudet av mol tystnad, kapitel 8 – ”I övergivenhetens högborg”

Det irriterar mig en aning att jag inte utan att berätta för mycket (och därigenom skapa direkta spoilers) kan återge den psykologiska profil som skulle kunna vara Dags. Jag får istället nöja mig med att säga: var uppmärksam på de tillfällen i boken då han tänker. Likaså när han inte tänker, eller kanske till och med känns… mindre närvarande.

TILLÄGG!
Ursprungligen hade jag tänkt skriva Dag ganska mycket aggressivare – allt enliget devisen om att dåligt mående framkallar likaledes dåliga beteenden. Jag ändrade mig emellertid snabbt då jag insåg att läsarna skulle kunna misstolka dessa beteenden såsom karaktärsdrag och kanske därigenom tappa sympatin för Dag. Den risken vågade jag inte ta.


 

Han – världens minst vidfarna ufo; killen som ingen begrep sig på och ännu färre hyste någon som helst vilja att begripa sig på.
Inte för att Vesley varit någon hackkyckling att tala om. Nej, det inkom väl inga extrapoäng av att jävlas med en medelmåttigt bygd bokmal, så det hade han sluppit undan. Men umgänge… ja, det var också en post på besparingslistan. Endast foliehattar umgås ju med ufon. Resten av världen har fullt upp med att betvivla deras existens.

Ljudet av mol tystnad, kapitel 7 – ”Sten, torx & käke”

Vesley är vatten och jord. Han har god kontakt med sitt undermedvetna och hämtar ofta råd från det som döljs under ytan. Att livet, precis som vattnets framfart, ständigt befinner sig under förändring är han som regel tillfreds med. Ändå kan jordelementet få för sig att protestera ifall förändringarna blir alltför snara och/eller inbegriper sådant som har med väl rotade värderingar att göra.
Som den jordmänniska han är hyser Vesley en stark fallenhet för att vårda och sköta om. Det är viktigt för honom att andra mår bra och han kan gå till extrema längder för att uppnå detta. Då jorden även står för det begravande elementet är han inte främmande för döden. Trots att Vesley inte bestämt sig för om huruvida det finns något mer efter livets slut eller ej, hanterar han slutet som en naturlig fortsättning. Detta betyder att även de döda tillägnas hans fulla omsorg, om än anpassad efter förutsättningarna.
Uppstår obalans inom Vesley är det i nio fall av tio i jordelementets riktning. Vid tillfällen när han inte mår bra kan han åsidosätta sig själv så långt att det tenderar till självutplånande. Accepterandet av vattnets föränderliga natur är inte heller alltid till godo. Många är de gånger då Vesley använt just vattnet för att bortförklara mobbing och osynliggörande. Det är också då som hans upplevelse av existensberättigande vacklar. Det blir ett tyst skrik – ett som gör så ont att det måste dövas.
Vesleys människokännedom är, precis som Ammraas, känslobaserad. Han känner in, läser av och förstår. Och så är det med allt i Vesleys värld. Att ta sig an omgivningen i termer av logik och bedömning finns inte. Just därför är han sårbar för ränkspel och kan lätt manövreras ut av någon med en plan som inbegriper multipla steg.
Vesley skyr eld, men kontakten med lågorna som sådana är det inte tal om. Snarare fruktar han att de ska infiltrera honom, bränna sönder hans jord och därmed trubba av det han skyddar som allra ihärdigast – känslan för andra människor. Koncentrerade vredesyttringar skrämmer honom så mycket att han väljer att fullständigt ge upp inför dem.
Visst har Vesley försökt närma sig luft många gånger under livet. Det har emellertid sällan gått så värst bra. Han misstolkar ständigt  elementets natur; tar dess visioner för opassande skrytsamhet, ser oberoendet som distans från det växandekollektiv han önskar att mänskligheten vore. Dessutom har det många gånger hänt att han fastnat i kölvattnet av såväl ringaktning som ren slughet; allt utövat av människor med stark luftanknytning. Vesley är således försiktig med att dra till sig det han faktiskt trots allt behöver.

 

Vesley stod kvar vid kaminen. Han såg sig omkring i rummet, men visste inte direkt vad och varför hans ögon sökte. Över honom sköljde ett trängande obehag. När han tänkte efter så hade det givit sig till känna redan i farstun, men därefter förstärkts för varje minut som passerat. Någonting kändes alldeles galet härinne.

Ljudet av mol tystnad, kapitel 8 – ”I övergivenhetens högborg”

Vesley tillhör en ovanligheternas skara. Det är inte varje dag som en manlig karaktär tillåts gå raka vägen igenom en berättelse med känslorna före utan att passera som, om inte klyscha så reduceras till biroll. Just tack vare att de skär sig mot den traditionella mansrollen – de tävlar inte, söker lösning snarare än konflikt, är återhållsamma med att yttra sig, visar hänsyn och låter andra gå före – hamnar de lätt i skymundan.  Jag ville skriva en sådan OCH placera honom bland huvudrollerna. Resultatet blev Vesley.

Redan på tidigt stadium insåg jag faran. Vesley är den borne altruisten och det vore så enkelt att skriva honom så genomgod att det skulle ha placerat honom bland just de där klyschorna. Därför valde jag att utforska hans bakgrund noga innan skrivandet tog sin början. Hans förhållande till modern och mormodern ger en del ledtrådar. Den förra valde bort honom till förmån för missbruk, den andra tog över uppfostran i hennes ställe. Vesley har således vuxit upp i skuggan av ett svek, men i dess ställe blivit en äldre kvinnas hela värld – en värld som mormodern aldrig riktigt släppt taget om, även om pojken nu blivit stor.
Trots att mormodern strävat efter att ge honom allt har Vesley fått växa upp snabbt. När jämnåriga pojkar varit ute och lekt har Vesley skött markservicen åt sin åldriga morförälder och dessutom fått ta ansvar för de traditionellt manliga sysslorna i form av husskötsel. Han har därför aldrig på riktigt blivit en i gänget. Accepteras: Ja! Respekteras: Nej!
Några uppmärksamma läsare har mailat mig och frågat om Vesley har alkoholproblem. Svaret lyder: skulle kunna vara. Förvisso går han inte runt och super på måfå, beter sig illa eller försakar sitt jobb (vilket hans pliktkänsla aldrig skulle tillåta). Däremot finns en tendens att förtvivlat klamra sig fast vid flaskan i egenskap av verklighetsflykt (se kapitel 10 – ”En Stjälpande hand”). Detta mönster skulle i förlängningen kunna ge honom allvarliga problem.


Så var denna artikel till ända och jag hoppas att den bidragit till att bättre förstå mina tankar bakom dessa fyra ungdomar. Nästkommande ligger någon vecka in i framtiden och kommer att behandla en nyckelkaraktär – även den från Ljudet av mol tystnad. På återseende.

/Leo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s