Vem lajvar vem?

Det var igår eftermiddag. En vän mailade och tipsade om en musikvideo hon trodde skulle falla mig i smaken. Då vederbörande är en människa jag litar på i sammanhanget tog jag mig sedermera en titt på detta bildbelagda musikstycke.
Vad jag fick se var en vokalissa som talade till sitt tolvåriga jag; en ung flicka plågad av den mest utstuderade formen av mobbning – utfrysning medelst gruppdynamik. Mobbarnas förevändning: vikt och kroppsfigur; allt illustrerat med ett, för rådande tidsera, ovanligt poetiskt bildspråk.

Som den cyniske realist jag stundom trots allt kan vara hyste jag begränsade förväntningar angående videons beröringskraft. Jag menar, samhället glömmer fort och drar på skygglapparna ännu snabbare. Ändå tillät jag mig att gå till sängs med känslan av att det här kanske ändå kunde väcka diskussion, ge en och annan tankeställare, såväl för individ som civilisation.
När jag vaknade visade det sig att jag måste ha drömt. Eller åtminstone överskattat någondera å det grövsta.

Vad som mötte mig på sociala medier (och det var tur att jag hunnit få ner morgonkaffet) var nämligen en kuckelikudiskussion utan dess like. Ilskan haglade, invektiv och kvasianalys stod som spön i backen. Och inte handlade det om bekämpandet av vikthets, kroppsideal eller normförtryck. Snarare, hör och häpna, om hur sångerskan i fråga överhuvudtaget hade mage att känna sig överviktig.

Kräks av detta att hon tror hon är offer.” ”Det är ju för att hon lajvar tjock hon har objektivt sett en fin kropp, jobbig för tjocka på riktigt liksom”(sic på hela meningen). Bara ett axplock…

Det stannade ingalunda där. Nej, efter att sångerskans kropp dissekerats ner till minsta molusk fortsatte det hela mot allt mörkare trakter. ”Asså jag tror inte mina mentions/ögon just nu. Kränktheten för att smala ej får uppleva att de är tjocka ifred.” Ridå!

Var går gränsen? När får en mobbad kalla behandlingen vid dess rätta namn? Vilka kriterier måste man pricka in för att upplevelsen ska räknas som vidkännbar?
Framför mig skulle jag kunna se en rektor i random högstadieskola. Angelägen om att tygla annalkande badwill väljer vederbörande kanske att osynliggöra, förneka upplevelsen. ”Ey, du måste ha doppats x antal gånger i toastolen varje dag, annars räknas det inte som mobbing på riktigt.”

En rektor skulle aldrig uttrycka sig så plumpt. Den väljer nog snarare en hal, tvetydig formulering – det där som förefaller korrekt och myndigt. Ändå är innebörden (och tillvägagångssättet) just samma. Ifrågasätt den utsattes upplevelse; påbörda offret tvivel nog att kanske slutligen tystna.
Om man lajvar får man räkna med att andra reagerar”, skrev en förebådande röst på en viss social mediakanal.
Röst, ja. Där han vi en annan intressant sak…

Det skulle kunna röra sig om det typiska: Mobbarna som diskuterar en kvinnas kropp och sen i nästa stadium förringar. Klassisk skithögism, no more no less. Vad som emellertid gör just detta tillfälle så mycket obehagligare ligger däremot i vilka avsändarna är. Ovanstående citat är nämligen alla kläckta av personer vilkas engagemang mot förtryckande normer givit dem både namn i offentligheten samt sedermera förtroende hos tusentals följare.

Jag valde medvetet att (med ett undantag) citera offentliga personer. Två av dem förekommer regelbundet i media, den tredje är författare som bloggar under pseudonym. Människor lyssnar på dessa. Det är personerna som kanske just du tar råd av på Ansiktsbok? Eller… som föreläser om mobbing på dina (nutida eller framtida) barns skola?

Osökt får det mig att tänka på just skolornas Antimobbinggrupper och hur dessa infiltreras av självaste problemkällan. En mobbares bästa kamouflage är nämligen att lajva kamratstödjare. Med alibit av godhetsstämpeln i ändalykten kan de därifrån fortsätta att armbåga sig fram. Och innan du vet ordet av är det mobbarens ord som talar om för dig, mig och det offentliga rummet… vad som får kallas mobbing.

Är det kanske därför som företeelsen mobbing aldrig tycks gå att få bukt med? För att den finns inbyggd som en loop i systemet? Kanske! Jag säger mig inte ha lösningen på problemet. Däremot såg jag just hur processen verkar. Och det, mina vänner, kan ge oss ett och annat svar på frågorna.

Sist och störst: Inte i min blekaste fantasi kunde jag föreställa mig att jag någonsin skulle komma att namnge en schlager/RixFM-artist inom Kabinettets väggar. Det tänker jag dock göra nu. Hon som valde att klä sina upplevelser i ton, ord och bild har nämligen tillfullo gjort sig förtjänt av ett uttryck som jag i mina böcker reserverar åt avvikare med mod att utmana – normbrottsling. Hennes namn är Molly Sandén. Må framtiden bjuda henne på fler tillfällen till normbrottslighet.

Mobbarprofilerna på sociala medier tänker jag dock inte nämna med så mycket som en stavelse. Då skulle de nämligen få den uppmärksamhet som i sig är själva funktionen av beteendet. Detta förnekar jag dem gladeligen.

/Leo

Annonser

One thought on “Vem lajvar vem?

  1. Ja. Jag har själv varit utsatt av dem. Ska fort ta bort mitt Twitter-konto, vet ej riktigt hur man gör. Har fått drev efter mig från båda håll, värst var det från det från vänster.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s