Tre ögon i bäcken

Under övergången mellan oktober-november, 2014 hörde man inte mycket av mig. På frågan vad det var jag ägnade mig åt som gjorde mig såpass osynlig blir det korta svaret: Tre ögon i bäcken. ”Vad har han nu spetsat sitt kaffe med?”, kanske någon undrar. Och…tja, jag får väl be er hålla till godo med den långa beskrivningen. Here goes!

Av en händelse kom jag för några år sedan att anskaffa en platta (ja, jag föredrar cd framför streamat anytime) av och med ett band bärande det kuriösa namnet Tre ögon i bäcken. Omslaget var handritat och medföljde, vad jag senare fått höra, en tidig upplaga av fullängdaren Hur man tar en oxe vid hornen.

Till en början kände jag mig skeptisk. Ännu ett fylleband med ambitioner att hamna på nästa Ölhävarhits? Nåja, hur det nu än var så tryckte jag på play över ett glas portvin. Vad jag fick mig till livs (förutom smaken av stadig Grådask) blev ungefär trekvart av vad som bäst kan beskrivas i termer av folkvisegycklarpop – allt framfört av en handfull unga musiker med Nordanstigsk hemvist.

Jag måste erkänna att jag knappast ögonblickligen förälskade mig i denna tingest. Men efterhand som tiden gick, desto fler rundor fick den nöta cd-spelare. Kanske låg lockelsen i den ystra spelglädjen? Eller månne bland textraderna – fantasifulla på det där sättet som tilltalar min inre folksagoflanör? Hur som haver, snart kom Tre ögon i bäcken att bli en stadig följeslagare i min musikaliska närhet. Och det är få band förunnat.

Nåväl, tiden gick och av en händelse kom det sig att ett masteringjobb landade på mitt bord. Och skivan i fråga – ingen mindre än uppföljaren till min glädjespridare därhemma. Arbetet med att färdigställa Tre ögon i bäckens nya epos för utgivning skulle alltså falla på mig! Ett ärofullt uppdrag, må jag säga.

Dock skulle sagda uppdrag snart visa sig bli ett av de mer omständiga jag ställts inför på området. Slutmixen drogs nämligen med (sin överlag sympatiska sammansättning till trots) några graverande tillkortakommanden. Således stod jag nu helt plötsligt inför en oväntad och svårlöst utmaning. Till 90% lät det ju bra. Men vem nöjer sig med 90 när det finns 100?

Jag slet håret på mitt slätrakade huvud, bet naglarna ner till klospetsen, svor som ett helt prästerskap och tänkte utanför boxen så innerligt att jag nästan golvades i taket. Men som tur är tillhör jag den vrånga sorten – den där som bara precis vägrar att ge upp. Och fattas bara att bandets största självutnämnde fanboy lägger sig platt när det regnar digitala överslag.

Till slut hade jag – till viss del genom att bryta mot ett antal vedertagna masteringregler – uppnått ett resultat gott nog för att våga förevisa bandet det hela. Jag höll andan.
Nog för att jag bearbetat mixarna under 3 långa veckor i sträck, och det i den omfattning att jag tappat allt vad dygnsrytm hette; nog också för att jag kände till varenda liten detalj i arrangemangen, stereobilden och frekvensresponsen. Ändå kände jag mig… nervös.

Det var därför med lättnad som jag kort därefter mottog nyheterna; att de inte bara kände sig nöjda, utan var såpass tillfreds att de omgående skickat materialet till tryckning utan att ens begära en sista sedvanlig nivåjustering. Eller så var det för att jag tagit så fasligt lång tid på mig…

Anyway, på Midvinterglöd sprang jag ihop med bandets sångare, flöjtist & vansinnesmandolintraktör – Joe Östberg. Han lät mig veta att ”vid juletid” vore det menat att skivan skulle få möta allmänheten. Jag var skeptisk… igen. För utbölingar utan kännedom om lokal Nordanstigstradition bör jag ju tillägga att ”juletid”, tillsammans med andra uttryck för tidsrymder, såsom exempelvis ”ett skuss”, sällan är direkt precisa i sin natur.

Men Joe var inte helt fel ute, skulle det visa sig. I och med gårdagens releasefest (som jag dessvärre missade) har nämligen detta nya kapitel i bandets historia fått se dagens ljus. Och jag som känner låtarna innan- och utantill kan lova er en smärre bomb av spelglädje och underfundigheter. Rimla på brallen, är skivans namn. Vad det betyder? Fråga inte mig, jag är skåning!

Joe Östberg, Anders Klang, Michael Rask, Johan Sund, Henrik & Mille Zacco – det har varit ett nöje att arbeta med er. Jag hoppas att denna er tredje platta blir till såväl glädje för nutidens skivlyssnare som inspirationskälla åt framtidens retrogycklarfolkpopsentusiaster. En outslitlig klassiker från Nordanstigs skogar, i varje fall. Och inte minst, nästa stamskiva i denne herr Flavums cd-spelare. Love you guys! Önskar er allt gott.

/Leo

By the way… Må bara tillägga att ovan nämnda Joe Östberg även gör en cameo i min roman Ljudet av mol tystnad, där han figurerar såsom återkommande artistinslag på radions spellista. Kanske kan det bli att verkligheten tar efter konsten i det närmaste? Hoppas!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s