Din personlighet i 8 bitar

‘Hitta dig själv’-industrin lockar med allt från MBTi-test till avancerade digitala profileringsverktyp. För ett slagskott i kreditkortsdragaren kan du få dig sanningen till livs, både din egen och andras. Säkert spännande, men lär snart ge kännbara konsekvenser… på en räkning nära dig.

Vi som hann bli tonåringar under 80-talet vet förstås bättre än att luras av samtidens cybernasare. Vi hade ju NES – en grå liten låda och tillika åttabitarsorakel – att tillgå. Den funkar än idag, må jag försäkra. Kan du bara leva med att det höftas värre än pricksäkerheten i Duck Hunt så har jag härmed alternativet till kostsamma hightechkonsultationer. Allt i den nätta frågan: Är du en Mario eller Zeldamänniska? Låt oss gnugga handkontrollen och se vad som uppenbarar sig i RF-modulatorn!

Super Mario

 

Mariomänniskor rör sig i regel linjärt genom livet. Nog för att de kan tänkas ta omvägar via underjorden eller, för all del, hoppa ner i en Warp Zone. Men framåt scrollar det obönhörligen. På vägen samlar de mynt, tar sig en svamp (eller annan, mer socialt accepterad förfriskning) samt stampar på oknytt.

Mariomänniskan uppskattar 2-spelarläget. Främst kommer det sig av sällskapssjuka, men också för att hela tillvaron i varierande utsträckning är en tävling. Hur nesligt det är att missa flaggstångens högsta topp vet således bara en sann Mario. Likaså hur det känns när grannens poängsumma drar iväg bortom upphämtningsbart försprång. Kanske är det därför som några av dem springer med B-knappen konstant intryckt?

Tid är viktigt för Mariomänniskan. Tro dem sålunda icke för en sekund om uppriktighet när de klagar över att sagda sekunder tickar iväg. De älskar egentligen att ha bråttom. Vore tiden oändlig skulle de i akt och mening önska sig av med livet ner till sista 1up-svamp. Och apropå det där med liv: En Starman går utmärkt att kila runt med, men inte för länge. För vad ska man med en massa liv till om man inte riskerar att förlora dem?

Sorry, but our princess is in another castle”, är inte så retligt som det låter. För utmaningens och insatsens skull krävs nämligen att belöningen fortsätter att hägra. När prinsessan väl hittas är det i regel dags för Game Over.
Men frukta icke! Marios värv är tidlöst och innan du vet ordet av har näste Mario fattat handkontrollen. Tur är väl det, må tilläggas. Fråga vilken civilisation som helst.

 

Legend Of Zelda

 

Zeldamänniskan börjar livet ungefär i samma stil som guldassettens Link. Ridån rullas upp och där står hon, nollställd och tveksam inför vad hon egentligen förväntas göra i den här övervärlden. Men inte länge. ”It’s dangerous to go alone. Here take this!”, och så bär det iväg. Raka spåret? Glöm det!

Zeldamänniskor gör ingenting i rätt ordning. Att det står Level 5 på den tredje av underjordiska labyrinter man råkade springa på spelar ingen roll. Utforska ska de prompt, även om de riskerar att stöta på motstånd de ännu inte lärt sig hantera. Gick det åt helvete? Tillfälligt, min käre Gannon! Zelda-människan återkommer tids nog. Med förstärkning.

Ifall du någon gång stöter på en mysko typ som bär runt på en massa malplacerade och rent slumpvalda föremål (tänk: stegar, köttben, halvtomma medicinflaskor, en flotte…) så kan du vara säker på att du har med en typisk Zelda att göra. Zeldamänniskor är ökända samlare och inte utan anledning. De har nämligen fått lära sig att det aldrig går att förutse vad för hinder som dyker upp härnäst. Bäst då att ta med precis ALLT. För att vara på säkra sidan…

Tid är Zeldamänniskan hyfsat likgiltig inför. Ändå finns det ingenting som nojar upp henne såsom ljudet av en klocka. Varför? Jo, för att det känns som om livet är inne på sista containerhjärtat.

Att hitta prinsessan markerar ingalunda slutet (om de ens bryr sig om att hitta henne överhuvudtaget). Zeldamänniskor vet ju att tillvaron har flera varv och att det alltid finns nya saker att utforska, vilket för övrigt sker för sakens egen skull, i motsats till tävling. Nej, Zeldamänniskor tävlar närmare bestämt aldrig. Mot andra, vill säga. Att ryka ihop med sin egen skugga går däremot alldeles utmärkt och är helt i linje med vad man kan förvänta sig av dem.

Zeldamänniskan lär fortsätta med sina påhitt så länge Savebatteriet håller spänningen. Därefter falnar minnet, men kan mycket väl tänkas plockas fram och återuppväckas av en nostalgisk framtid. Lite som just den där guldkasetten.

Sådärja! Nu är det bara att tänka efter vilken variant du har mest gemensamt med. Och är du fortfarande osäker så kan vi göra det hela ännu enklare. Fråga dig själv vad du helst föredrar att stoppa ditt NES med (för du har väl ett sådant?) Mario eller Zelda?

/Leo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s