Där man saboterar bibliotek saboterar man till slut även människor

Allt oftare händer det att man hör talas om (eller talar med, för den delen) bibliotekarier som känner sig hotade på sina arbetsplatser. Det är sorgliga berättelser, sprungna ur modfällda uppsyner, om hur de kanske måste lägga halva arbetstiden på att tampas med gäng som dyker upp och vandaliserar. Eller kanske rentav känner sig tvungna att lämna platsen för den egna säkerhetens skull.

En av flera tragiska exempel på följderna står nu Villastadens bibliotek i Hässelby för. Där har det gått så långt att man tvingas hålla stängt på eftermiddagarna. Och de är inte ensamma om att ha behövt ta till den åtgärden…

Att en klick av skithögar lever ut sin förstörelselusta på en av de ur klass- & rättviseperspektiv viktigaste samhällstjänsterna vi har är illa nog. Att de därtill inte bara tillåts hållas, utan rentav stundom hålls bakom ryggen känns så obegripligt att man undrar om man inte obemärkt råkat teleporteras till Fårskallien.

För det är tydligen sterbkokta svepskäl som står på lynchmenyn, åtminstone om man får tro mediarapporteringen. Det är utanförskapskänslor hit, brist på fritidsgårdar dit… Både fan och hans moster lär hinna grina tänderna av sig innan det väsentliga ens kommit upp ur apologetsmeten. Själv säger jag med eftertryck: Svälj skitsnacket och fatta allvaret! Där man saboterar bibliotek saboterar man nämligen till slut även människor.

Biblioteket är en fredad plats, eller åtminstone menad att så vara. Världen må snurra på för fullt därute med all sin skiktning, sina klasskillnader och sina orättvisor, men sekunden din fot landat innanför bibliotekets dörr är det inte längre väsentligt vem du är, vad du har i bagaget eller hur fet din plånbok råkar vara. Till biblioteket är du välkommen för att uppleva kultur, inhämta kunskap eller kanske bara läsa dagstidningen närhelst du så önskar. Uteliggare eller slottsherre? Outbildad eller nypromoverad? Oavsett livssituation och bildningsgrad kan du finna något på bibliotekets många hyllor som utvecklar dig ännu ett steg.

Det här är en oerhörd tillgång, något vi bör vara stolta över och bevara i gott skick. Och det krävs inte mycket av oss för att faktiskt hålla det här rullande. Det handlar bara om att enas kring vissa grundläggande principer. Samt, på förekommen anledning, försvara dem närhelst de ifrågasätts – må det vara av vandaler eller sparpaket.

På biblioteket äger trätorna ingen hemvist. Där råder strikt borgfred och oavsett vad för agg du kan tänkas bära runt på så förväntas detta ovillkorligen lämnas i inrättningens variant av vapenhus: Kapprummet! Tvister och dispyter får göras upp någon annanstans. Vistas du på biblioteket antas du kunna bete dig passabelt om så din värsta fiende just lagt beslag på sista exemplaret av Brott & Straff. Dessutom bör du känna till begrepp såsom hänsyn och att ‘tala med små bokstäver’.

Klarar du inte detta? Tough shit! Då får du helt enkelt gå ut och därefter ge fan i att komma tillbaka förrän du åter kan vistas i möblerade rum. Enkelt, lättbegripligt och gäller alla! Utan dessa grundprinciper fungerar inte biblioteken. Då blir det som i Hässelby.

Vilka är det då som som drabbas när borgfred och hänsynstänkande ersätts med stök och vandalism? Alla, skulle jag förvisso vilja påstå! Men det finns några som far extra illa när biblioteken tvingas inskränka sin verksamhet: Barn och ungdomar!

Som den skolhaverist jag i ungdomsåren var, avskydde jag i stort sett varenda tegelsten av skolans väggar. Dock inte biblioteket. Inte heller dess personal. Hur mycket ringaktan jag än tillägnade lärarkåren så tyckte jag å andra sidan mycket om bibliotekarierna. Riktigt mycket! Jag uppskattade dem för all kunskap de villigt delade med sig av, all tid de lade ner på att hjälpa en hitta rätt bland hyllorna och, inte minst, att de fanns där och kanske hade tid för en pratstund när det var något som tyngde en.

Biblioteket var skolgårdens motsats. Inget oväsen, inget högt tempo. Snarare en plats där man ostörd kunde få sitta ner i tystnaden en stund; läsa, tänka… nära den inre nörd som trots allt låg slumrande bakom en förhållandevis grovyxad yta.

När jag läser om bibliotek där man släppt in (eller tvingats släppa in) destruktiviteten, kan jag inte annat än undra vad detta gör med unga som kanske sökt upp biblioteket för en stunds respit eller förkovran (eller både och). Vilka möjligheter tas ifrån dem? Ska jag utgå från mig själv torde svaret bli: Ett liv! Jag är nämligen osäker på vad för sorts liv jag skulle ha haft idag om det inte vore för tillgången till bibliotekets enorma utbud av böcker samt, precis lika viktigt, den stillhet som behövdes för att få ro att läsa dem.

Att med sitt beteende försvåra och förstöra för/på biblioteken är med ovanstående i bakhuvudet inte bara att betrakta som simpel ordningsstörning. Det är att beröva andra möjligheten att skapa sig bättre liv. Och vad kan då det tänkas leda till? Jo…

…så har vi det där med utanförskapet igen. Det är då tamejfan dags för samhället att börja agera Samhälle! Jag vill inte höra nån mer lallare ursäkta sönderrivna böcker med att det saknas fritidsgård eller att de unga männen är så marginaliserade att de bara måååste kalla bibliotekarien för hora. Jag citerar Einar Ehn, bibliotekarie i Hässelby:”Det finns INGEN ursäkt att vandalisera bibliotek. Varken fattigdom, social utsatthet eller upplevt utanförskap.”

Att i den fria uppfostrans tecken godkänna att halv- & helkriminella personer annekterar biblioteken som sin klubbstuga och däri sprider destruktiv prägel i en miljö som till sin natur måste vara trygg och avkopplande är, som nämnts, ett svek mot oss alla, men främst mot de unga. Utanförskap bekämpas nämligen inte genom att låta skithögarna hållas. Att jobba övertid med att ursäkta deras beteende (eller rentav betinga fram mer av samma skithögeri genom att erbjuda en fritidsgård ifall de bara lovar att slå sönder liiite mindre) är snarare att introducera utanförskapet åt ännu en generation unga – de som fick se sitt bibliotek stänga.

Nej, ska man på allvar bekämpa utanförskap vill jag påstå att platser som erbjuder möjligheter åt individer att utvecklas är betydligt ändamålsenligare. Och som exempel på just detta kan nämnas… tada!… biblioteken! Denna för medborgaren kostnadsfria, rättvisa och inkluderande samhällstjänst måste vi vara rädda om samt försvara. För allas skull – grupp som individ.

Som sagt, där man saboterar bibliotek saboterar man till slut även människor. Consider yourself warned…

/Leo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s