När samtiden ristar järtecken så svarar språket

Det är med visst intresse jag tycker mig se hur uttrycket ”på riktigt” vinner terräng i dagligt tal och skrift. Kvickrotsmässigt sprider det sig i vår språkmatta, i allehanda riktningar och sammanhang. Är det månne en nutidstrend jag beskådar? Och hur kommer det sig isåfall? Håller något på att hända som gör allt fler benägna att garnera sina budskap med ”på riktigt”?

Ord och uttryck är finurliga små samtidsvisare. Vill man med förhållandevis enkla medel få pejl på vad som roterar i ett samhälles mer eller mindre kollektiva medvetande, så går det utmärkt att kasta getögon på just ordval och uttryck. Kanske främst utifrån hur ofta de förekommer, hur de breder ut sig samt i vilka sammanhang. Och ”på riktigt” förekommer, vill jag lova. För ett tag sen var det ofta, idag tycks det dra mot oftare.

För att nu först mota de värsta hårklyvarna jämnsmed skalphöjd tänker jag börja med det självklara. ”På riktigt”, är givetvis inget nytt påfund. ”Är det på låtsats? ”Nej, det är på riktigt!”, remember? Däremot tycker jag mig se hur uttrycket har ökat i frekvens samt nästlat sig in i sammanhang där det tidigare blott kunnat skönjas här och var.
Understrykningen bör noteras. Någon statistik på området har jag nämligen inte att tillgå. Men när allt kommer omkring – siffror och staplar är ack så trubbiga verktyg när det handlar om att mäta vad för budskap ett uttryck överför. Detta råkar nämligen vara beläget inom nyansernas minerade mark. Ta en titt på följande:

  • Vi måste börja bry oss om de fattiga på riktigt, inte bara snacka.
  • Vi måste börja bry oss om de fattiga på riktigt.

Den första meningen vill jag påstå var vanligare för omkring ett decennium sedan. Idag är nummer två på frammarsch. Vad är då skillnaden? Jo, där har vi det hårfina! Om man för tio år sedan satte ”på riktigt” i någorlunda tydlig motsats till att ”bara snacka”, har idag ”bara snacka” vävts in i vad som upplevs som normalt. I ökande grad, åtminstone.
Är det då så enkelt som att nutidens avsändare kallt antar att det som sägs bara är snack? Eller ligger det mer bakom?

Vi återvänder för en stund till språket och dess skiftningar. Det är ju det där med språk – de anpassas hela tiden. Ord eller uttryck kan laddas respektive urladdas, allt beroende på vad som ger utslag på samtidens värdebarometer. De devalveras, Frankensteinas och ömsar skinn, igen och igen. Närhelst människor känner behov av att uttrycka något lär de förr eller senare uppfinna passande ord/uttryck. Alternativt bygga ut de som redan existerar.

Detta avser nu inte bara det uppenbara, såsom ny teknik eller ändrade livsvillkor. Detsamma gäller även det diffusa – den svårfångade tanken bakom ett någonting man tycker sig ana, men kanske ännu inte hittat ett lämpligt sätt att kommunicera.

Vad är det då för lucka som ”på riktigt” fyller och hur har den uppstått? Är det just ett svårfångat någonting som behöver kläs i ord vi har att göra med? Kanske, säger jag! För vad jag själv direkt kommer att tänka på hänger tätt samman med den ökande abstraktionsnivån i offentligheten. När det ena sköt i taket, tycktes det andra uppstå.
Ifall du nu undrar vad det här är för svammel så bör jag påminna om att den förhöjda abstraktionsnivån, tack vare sin natur, inte alltid är så lätt att ta på. Du märker emellertid dess närvaro bara du ser dig omkring.
Begrunda nedanstående exempel. De må vara axplock, men du lär känna igen ett och annat. Tendens, är nyckelordet!

  • När politikern adresserar väljarna föredrar hon gärna ”visioner” och ”mål” framför konkreta lösningsförslag. Problem förvandlas till det mer diffusa (och mindre svårmodigt klingande) ”utmaningar”. Enskilda fall uttalar man sig inte om, utan hänvisar villigt till ”värnandet om rättssäkerheten” eller rentav ”tanken om allas lika värde”. Detta är maktens nygamla livlina. Har man föga sagt behöver man sällan schavottera. Började öka ungefär samtidigt som krockkuddarna gjorde detsamma.
  • Rektorn förklarar problem på sin skola med frånvaron av ”strukturerad kvalitetssäkring”, vilket i sin tur påstås lösas medelst ”förebyggande värdegrundsarbete”. Man nämner inte gärna mobbing/övergrepp vid dess rätta namn, utan föredrar att ”motverka otrygghet”. På hänvisningslistan dyker det sedermera upp allt från lokala policydokument till FN:s barnkonvention. Byråkratiska med känslotouch, anyone?
  • Informationsansvarig hos ett telekommunikationsföretag kan tala om ”utfasandet av analoga landlinor till förmån för modern luftburen kommunikation”. Här har vi det som amerikanarna kallar corporate bullshit i salig kombo med lagom abstraherat fikonspråk. I klartext betyder det: ”Nu stänger vi telefonjacken – ni vet de där med ring ring-prylen. Fram med iPottorna eller bered er på att få det hyfsat tyst i luren framledes!”

Inget av ovanstående kan sägas vara direkt nytt. Hög abstraktionsnivå är ett hyfsat användbart redskap för den som inte vill ertappas med att säga varesig för mycket eller för lite. Sålunda blir det politikernas, mellanchefernas och ledarskribenternas bäste vän och har så varit under åtminstone hela min livstid. Gärna följt av en sjudundrandes bomsalva med känsloladdade schabloner, må tilläggas ifall man nu vill raljera lite. Budskapet erhåller sin förstärkning och får användaren att framstå som en riktigt hyvens människovän. Funkar, med andra ord! Lär därför inte tas ut bruk inom rimlig framtid.
Däremot undrar jag om inte dess utbredning och frekvens sakta men säkert börjat närma sig kritisk massa samt att det är här som funktionen av ”på riktigt” döljer sig. Det är nämligen långt ifrån alla som känner igen sin omvärld då den filtrerats genom abstraktionernas dimslöjor..

Gemene människa ser den egna verkligheten i vitögat. Den är nära och konkret samt påverkar livet i omedelbar presens indikativ. Att det offentliga käbblet sällan tar hänsyn till henne och hennes vardagsbestyr, det är hon van vid. Så förhöll det på DN:s förstasida 1950 och så är det även idag. Däremot inte vid den nivå på vilken sagda käbbel förs.

Att en spade står placerad vid riksdagshuset angår henne kanske inte, men finns i alla fall på samma jordglob som hon själv. När ett grävredskap för utomhusbruk har nedställts vid en plats från vilken det värdegrundande samtalet utgår… då befinner vi oss däremot plötsligt i en galax långt, långt borta…

När gapet mellan den egna verklighetsupplevelsen och offentlighetens skyhögt abstraherade beskrivning har vidgats såpass att medborgaren (mer eller mindre undermedvetet) börjar ifrågasätta ”vad är verkligt?”, då infinner sig också driften att förankra. Och processen anträder utan att hon egentligen tänker på det. På det mest mänskliga vis dessutom: i skapandet av ett uttryck. Eller som i det här fallet: renovering av existerande. Ifall omvärlden tycks ligga insvept i en låtsasdimma, då framträder ett behov av att markera; det här är på riktigt!

Kanske har jag rätt, kanske har jag fel? Tiden får utvisa! Varje era har sina uttryck, men det är i frekvens och utbredning som mycket av den intressanta informationen ruvar. Uppenbar och mitt bland oss alla, men ändå så välkamouflerad.
En sak är dock säker. När samtiden ristar järtecken så svarar språket. På riktigt!

/Leo

Annonser

3 thoughts on “När samtiden ristar järtecken så svarar språket

  1. Klockren njutbar betraktelse med retsamt sovsand kliandes i…örat. Här somnas ej med kristallklara blåsljud från både salong och koja. Fantastisk skrivdrivarånga du har i ditt lok. Gillar s t r i n g e n s e n – på riktig svenska med riktiga logiska baklängesvolter på rad som en liten schizoo-Lisa för själen även kan ropa tuff tuff till i 180 på raka spår. Som raka rör. Utan tillbehör. Och detta känns viktigt..jag menar riktigt riktigt på riktigt!!
    Tack för stimuliläsning med höjdarsving!

  2. ”den förhöjda abstraktionsnivån”

    Har också noterat hur det fenomenet breder ut sig allt mer, dock allt för ofta av fel bakomliggande orsaker.

    I dina två första exempel (politikern och rektorn) främst för att förhindra det egna problemansvaret så att inte ”motståndare” lika enkelt kan isolera och skuta moteld på detaljerna som annars är så vanligt när våra samhällsproblem debatteras.

    Själv föredrar jag att använda förhöjd abstraktionsnivå för att generalisera problematiken så att orsak och verkan blir lättare att förstå. Akten att mobba någon är för mig resultatet av bakomliggande sociala mönster i samhället. Att då välja prata om ”förebyggande värdegrundsarbete” är nästan som att svära sig fri från eget ansvar som rektor på en skola där mobbning är utbrett . Det leder också, i praktiken, till exkludering av både utförare och drabbade från att vara del av lösningen.

    Jag är dock inte speciellt förvånad över att det blivit så. Är för mig en naturlig följd av att det samhälle vi lever i allt mer handlar om att definiera problem som andra orsakar än att visa egen vilja på riktigt vilja vara med och lösa situationerna.

    Det är tråkigt, men framförallt kontraproduktivt, att allt färre vågar utsätta sig för faran att våga ge förslag som faktiskt kan lösa. Risken är i nuläget allt för stor att andra missbrukar välviljan och går till attack med fullständigt irrelevanta påståenden utifrån sin egen agenda. Framförallt genom att frikostigt misstolka den som vågar blotta sig till att då också vara orsaken till att det uppstått.

    Det var mycket den här typen av scenarios jag funderade utifrån då jag skrev min text ”Sverige lider av kollektiv introvertism” http://blogg.baksteg.se/2015/08/sverige-lider-av-kollektiv-introvertism/ då jag ser det främst leder till fastlåsningar och ställningskrig mellan grupper samtidigt som orsakerna försvinner allt längre ut i periferin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s