Kunskapen om kunskapande

”Vi måste läsa också. Vi måste skaffa oss kunskap.”
Repliken är tagen ur Bo Widerbergs film Ådalen 31 och anförs av karaktären Kjell. Om huruvida Kjell har existerat i verkligheten eller ej, det vet jag inte. Men vad jag däremot inser är med vilken precision just de där orden sätter fingret på något vi alla gör bäst i att aldrig glömma. Utan kunskap är vi maktlösa. Ute i världen, inom oss själva.

Det är lätt att glömma bort Kjell. Ännu lättare är det att glömma bort allvaret bakom hans replik. Vi lever ju i den uppkopplade världen där all kunskap blott vilar en knapptryckning bort. Vem som helst kan när som helst läsa in sig på vad som helst. Eller?

Vad händer om förmågan att ta åt sig det tillgängliga inte längre så självklart är tillgänglig? Vad blir följderna ifall kunskapen om kunskapande går förlorad hos folk i gemen?

Året är 1931, platsen är Ådalen, närmare bestämt Lunde, där Graningekoncernens strejkbrytare inkvarterats. På ena sidan, ett demonstrationståg bestående av omkring 4000 trängda, hungriga och heligt förbannade arbetare. På den andra, beväpnad militär med uppdrag att skydda strejkbrytarna. Eldgivningen som följde – beordrad av kapten Nils Mesterton – slutade med fem människors död.

Det är upptakten till denna tragedi som Widerberg skildrar i sin film från 1969. Och visst, Ådalen 31 må ha ett antal år på sin nacke vid det här laget. Likväl har den en hel del att säga såväl nutids- som framtidspublik; en tankeställare även bortom det uppenbara haveriet i att militär skjuter skarpt mot en oskyddad folkmassa, driven man ur huse av nöd och svält.

Vad Widerbergs film så skickligt porträtterar är skuggspelet bakom företeelserna fattig och rik. För vad som upprätthåller fattigdom ligger nämligen långt ifrån bara i kulor – må de vara laddade i gevär eller kontokort.

Att påpeka skillnaden mellan fattiga och rika i termer om sedlar i plånboken eller mat på bordet är enkelt. Att pricka in den exakta revan mellan dessa två världar låter sig däremot inte göras i en handvändning. Men skam den Widerberg som ger sig. Och mycket riktigt lyckas han (an)vända alla filmmediets styrkor till sin berättelses fördel.

Klassperspektivet görs ständigt närvarande. Filmen tar också tydlig ställning för arbetarna och deras situation. Likvisst tillhandahåller Widerberg inget enkelt tvådimensionellt vi & dem. Tvärtom, han låter människorna vara människor oavsett vad de representerar. Vi – tittarna – bjuds in, tillåts medvandra genom de två världarna – välståndets respektive fattigdomens. Slutsatser får vi däremot dra för egen maskin. Skriften på näsan uteblir.

Genom mötet mellan arbetarsonen Kjell och disponentdottern Anna ställs vi i revans mitt. Anna och hennes klassfränder besitter kunskapen om kunskapande – förförståelsen som gör att de kan ta kunskap till sig, driften att söka den samt vetskapen om att och hur den kan användas. Kjell, å andra sidan, skulle sin vetgirighet till trots svårligen ha kunnat bli Annas like. Inte ens om han börjat nysa guldtackor ur öronen.

Nej, det som står dem emellan skymtar fram i skepnad av ett välsorterat bibliotek, vilket kameraarbetet finurligt låter pricka in vid de rätta tillfällena. Bildning, kunskap, kultur… I stunden så nära Kjell. Ändå så långt bort från Kjell.

Hur skulle Kjell ha reagerat ifall han finge se vår nutid? Visst, mycket av det som hans klassfränder saknade under 30-talets fattigsverige är idag självklarheter för flertalet. Men vilka vore hans tankar om han ställts att betrakta arvet efter den arbetarrörelse vars gryning han själv var en del av? Torde fem veckors lagstadgad semester ha gjort honom nöjd och belåten? Eller kanske arbetsmiljölagstiftning och skyddsombud? Skulle han ha flugit i luften av ilska inför faktum att var och varannan nutidsmedborgare köper dagligvaror tillverkade i tredje världen av låglönearbetare med arbetsvillkor liknande dem han själv slet ont under? Kanske, kanske inte!

Däremot är jag övertygad om att han skulle ha dragit öronen åt sig inför rådande samtidskultur. Ja, Kjell torde både kunna se fällan och identifiera dess ursprung…

Jag brukar kalla det TV4-effekten, men egentligen är detta nog en smula orättvist. En marksänd skitspruta gör ingen kulturskymning… Nej, det är nu jag tänker vara oförlåtande frank och rikta ilskna ögon åt samtidens alla riktningar. Inte ens spegeln kommer undan.
Runtom oss råder en fördumningskultur, i vilken idealet är en intellektuell och kulturell analfabet – en kultur där det framställs som trendigt att inte veta, inte kunna. Eller mest av allt: att inte ens vilja veta eller kunna.

Vad? Vem? Varför? Jag kan riktigt se ”what the hell”-minerna framför mig, rakt genom skärmen. Tänk helhet, säger jag bara! Det är inte en enskild kvällstidningsartikel, nått lösryckt YouTube-klipp eller ens en hel säsong utav någon av alla dokusåpor som gjort affärsidé av att förnedra arbetarnas barn till andras förnöjelse. Det är snarare summan som när och utgör fördumningen. Den finns ju överallt omkring oss och är närapå omöjlig att välja bort.

Ställ dig frågan: Hur mycket av det du ser och läser faller i själva verket, oavsett rubrik, under kategorin underhållning? Därefter: Vad förmedlar denna kvot egentligen?

Tänk dig en helt vanlig kväll i tv-soffan. Du tror kanske att det är ett populärvetenskapligt program du just satt dig att se. Visst, en handfull duktiga hjärnor må ha samlats i lag för att lösa ett svåröverkomligt problem eller bygga något avancerat. Men så snart TV4-effekten kickar in ändras narrativet (dubbeltolka gärna). Vad du efter en timme och fem reklampauser fått dig till livs har egentligen inte alls handlat om att bygga eller göra framsteg, utan om intrig och den destruktivitet som följer i dess spår. På ässjan ligger ränksmidet, pakterna har paketerats…

Är det sen en riktigt sunkig kanal du lyckats ratta in så har säkert någon av deltagarna supits ner lagom till halvtid, nånannan vädrat sina sexualvanor och en tredje sett till att säkra prispengarna för egen vinning. Folkligt så det förslår. Eller?

De flesta försök att synliggöra fördumningskulturen brukar dessvärre stranda i en icke-debatt om folkförakt. ”Vadå? Ska inte människor få se och läsa sånt de tycker om och vill ha? Eller är det inte fint nog för er kultursnobbar?” Och sen är hönseriet i full gång…

Men visst, frågan får väl anses motiverad. Är det så illa att ge människor vad de vill ha – sådant som ett flertal lätt kan ta till sig? Nej, kanske inte per definition. Men en samtidskultur som inte bara låst sig vid det lättsmälta, utan som rentav håller på att göra bildningsförakt till kult, är ett högst påfallande hot mot människors möjlighet till såväl yttre som inre utveckling. Varför nu detta? Jo, häng kvar!

Förmågan att ta till sig information och perspektiv är i de flesta fall på intet vis medfödd och självklar, utan snarare något vi lär oss under livets gång. Ett barn som växt upp med en rikedom av kultur och bildning har helt andra förutsättningar än hon som fick hålla tillgodo med endast Bonde söker halmstrå.

Det senare barnet lär få det svårt, rentav omöjligt, att komma ikapp det första. Hon saknar nämligen verktygen som behövs för att tillgodogöra sig det vilket barn nummer 1 mer eller mindre kränger till frukost. Bildning, kunskap, kultur… När ”vad folk vill ha” blivit lika med ”det enda folk förmår förstå” existerar inget egentligt val längre. Då har fördumningskulturen blivit ett självspelande piano. Ta ifrån en människa kunskapen om kunskapande och dörren är låst långt innan den ens stängts.

Än det digitala samhället då? All information finns ju därute. Det är väl bara för vem som helst att söka? Som svar tänker jag citera ännu en filmkaraktär; den här gången Newt Jorden i Aliens (1986). ”It won’t make any difference!”

Så är det! Utan god läsförståelse kan man exempelvis inte ta till sig mer avancerade texter. Saknar man därtill förförståelse blir det nära nog omöjligt att sätta all information – hur fritt tillgänglig den än må vara – i kontext. Mer än förbipasserande brus blir den inte. Det kan till och med förhålla sig så illa att man inte vet vad man söker efter, då man aldrig fått veta vad som finns därute att söka efter…

Kort sagt, du kan ha hur mycket guckeligoogle som helst till ditt förfogande. Utan kunskapen om kunskapande står du antingen inför en stuprak inlärningskurva eller ett platt fall. Du ser, det är inte det ”roliga” YouTube-klippet i sig som är tragedin, utan att alltid hamna där.

Det är här vår gode Kjell torde ha sparkat bakut. Vis av erfarenhet vet han nämligen vilka det är som främst drabbas när fördumningskulturen tätnar: Arbetarnas och proletärernas barn!

Det här hade den tidiga arbetarrörelsens frontfigurer sannerligen järnkoll på och uppmanade därför allt och alla att bilda sig. På folkligt sätt, dessutom. Bildningen ifråga behövde ju långt ifrån nödvändigtvis innefatta högre skolning eller ens fortbildning inom det egna yrkesområdet. Nej, det handlade om att skapa en kultur där det ligger i tiden att lära sig saker, att kunna och förstå. Jag vill påstå att denna bildningskultur var en avgörande faktor till att fattigsverige under lång tid såg ut att vara på reträtten.

Hade då Kjell fått åse hur vi så sakteliga backar mot ett samhälle där kunskap och insikt återigen tillåts att bli de högre klassernas privilegium så antar jag att han skulle ha blivit både rädd och arg på samma gång. Han såg ju den där revan med egna ögon, allt innanför disponentvillans väggar. Han förstod så väl att brist på materiella/pekuniära resurser endast var symptomen. Det som i själva verket upprätthåller fattigdom är snarare brist på tillgång till kunskap samt kunskapen om hur man tar den till sig.

Hur kunde denna insikt falla i glömska på mindre än hundra år??? År 1931 föreställde man ju sig framtidens människor såsom klokare, inte mer benägna att falla för mentalt baggböleri?

Det är hög tid att ställa fördumningskulturen mot väggen. Det duger inte att fåntrattsmässigt nicka med och passivt låta nuvarande utveckling fortgå. Vad vi behöver är ett nytt bildningsideal. Jag talar om kunskap, bildning och kultur ÅT ALLA. Och den måste bli en del av vår vardag. Folklig, om man så vill.

Nu skulle jag kunna dra en lång harang om hur de styrande borde rensa upp i det experimentträsk som idag kallas skola, men det tänker jag inte göra. Fördumningskulturen är ett problem vi inte kan överlåta på andra och tro att allt löser sig. Isynnerhet inte som vi ju alla mer eller mindre är delaktiga. Ska det bli förändring så hänger det således på oss.

Vi måste börja prata om fördumningskulturen i vardagen. Hur den yttrar sig, var den yttrar sig och varför. Vi måste våga blottlägga, ifrågasätta och hitta perspektiv. Och skoningslöst! Inga heliga kor.

Vi kanske borde fråga oss på vilka sätt en befolkning påverkas när landets troligen mest inflytelserika pressorgan lägger lika mycket krut på att bevaka dokusåpadeltagares krogkvällar som större internationella händelser? Eller när en politisk programpunkt på nationell public service-tv börjar likna The Jerry Springer Show?

Jag vänder mig till DIG, DIG och DIG därute. Är ni nöjda med det här? Tycker ni det är helt okej att låta den kollektiva bildningsnivån changera till dess att ni själva blir de där skämten ni så förmätet brukar skratta åt på YouTube? Anser ni det vara ett acceptabelt utgångsläge för nästa generation, era barn?

Blev ni purkna nu? Undrar ni vad jag är för en besserwisser som sitter här och idiotförklarar ert fredagsmys? Som dessutom för egen del inte ens har fullständiga högstadiebetyg? När ni själva ägnar er åt allt möjligt, från kvällskurser till DIY-verksamhet? Bra! Det var meningen. Era reaktioner (samt inte minst kvällskurserna och DIY-verksamheten) skänker hopp om att fördumningskulturen ännu inte vunnit fäste oåterkalleligt.

För inte så längesedan dog människor för rätten till välfärd och jämlikhet. Det är lätt att glömma vad de fick offra. Ännu lättare är det att glömma bort de där nyckelorden: ”Vi måste skaffa oss kunskap.” Vägen till varaktig välfärd går just via kunskapen om kunskapsinförlivandet. Försvara den eller förlora den.

/Leo

PS: Läste du texten eller scannade du igenom den som hastigast? Stötte du på begrepp du inte förstod? Slog du isåfall upp dem? På nätet, där all information finns så lättillgänglig?
Funktionen bakom dessa frågor behöver jag inte förklara, då jag i likhet med Widerberg väljer att låta näsan stå oskriven. Läser du hela inlägget så tror jag du förstår varför jag nu ställer dem.

Annonser

One thought on “Kunskapen om kunskapande

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s