The lost realm of the Arkadhåla

En dammsamlande kretsmatta – utdaterad, utkastad och bortglömd. Ja, det som en gång var hjärtat i en arkadmaskin av senaste snitt – spelad på och älskad av många – vilar nu tyst och slocknad på en bädd av frigolit inuti en trälåda på en vindhärjad övre botten.
Med undantag av ett sista da capo i början av millenniet ligger dess senaste aktiveringsdatum cirka 2,5 decennier tillbaka i tiden. Mer blir det nog inte. Vad få emellertid känner till är att inuti dessa avsomnade komponenter döljer sig en hel värld.
Du tror mig inte? Nej, det begriper jag nog! En processor på 10 megahertz och en sextonbitars rastergrafikmotor känns väl inte direkt som bästa gömstället att stuva undan världar på. Men så var det. Just denna kretsmattan hette en gång Altered Beast. En som upplevde dess svunna värld, var jag.

Altered Beast PCB - MainMin uppväxt lyckades på något lustigt vis infalla samtidigt (och i samma takt) som hemdatoriseringen och tv-spelens intåg. Den första dator jag ställdes inför var en Univac – stor som ett helt vardagsrum och därtill ökänd slukare av hålkort. Och vad tv-spelen anbelangar så tillhörde den första handkontroll jag någonsin fick upptryckt i näven ett stycke spelhistoria: Pong. Svartvit tv, såklart!

Efterhand som jag växte upp gjorde hård- och mjukvara detsamma. En bergsravin delar mina tonår i tu. På ena sidan ligger världen övervägande analog och avkopplad, på den andra har tillvaron just kopplats upp och så sakteliga påbörjat vandringen mot den allomfattande digitalisering vi idag känner av. Tv-spel var således min generations gåta för vuxenvärlden, ungefär på samma sätt som juckande rockmusiker kan tänkas ha varit föregåendes.

Jag var aldrig, och blev heller aldrig, någon gamer. Nej, jag hade andra intressen. Likväl utövade Tv-spelen en märklig lockelse. Fast inte på det sätt man kan tro.
Mina jämnåriga slogs ständigt om vem som skulle få äran att ratta kontrollen. ”Det är min tur nu. Hit med plattan innan jag mular hela ansiktet på dig!” Ibland betedde även jag mig likadant. I de flesta fall föredrog jag dock, till mångas förvåning, att agera åskådare. Jag brukade skylla på att jag knappast var nån Powerplayer, som det hette på Nintendotiden. Det argumentet köpte de. Sanningen torde de nog aldrig ha kunnat förstå sig på.

Jag är en underlig människa. Troligen dras jag med fler udda tankemanér än du som läser detta har underkläder i garderoben. En av mina mer utmärkande underligheter är dragningen åt att med fantasins hjälp i princip kunna levandegöra ALLT. Visa mig en stubbe och jag ska berätta om gråsuggornas svartklubb i dess inre, typ.
Tv-spelen är, eller rättare sagt var, inga undantag. Ett välgjort spel kunde trigga den fantasinerv som för mig aldrig legat längre bort än närmaste tanke. När de flesta således såg en kantig gubbe hoppa jämfota genom fyrfärgsfiendeland, fyllde jag i luckorna. En värld föddes, men ingen annan än jag själv visste att den fanns där.
Med musiken i gamla spel var det oftast än mer primitivt ställt. I mångas öron föreföll den nog närmast vara en blipp, blipp, blippande biverkning. I min autokreativa hjärna kunde dock en enkel chipmelodi lätt sluta som ett smärre kammarstycke. Några extra stämmor här, lite mer forte där… Allt skedde automatiskt. Ofta var jag inte ens medveten om vad som hänt förrän närmaste realitycheck lät påminna om att: ”Ey, grabben! Din hjärna går i otakt!”

Det blev en del Nintendo dåförtiden. Likväl fanns det en uppsättning spel som gjorde än djupare intryck. Jag talar om de som stod uppwirade inuti arkadmaskinerna; i synnerhet spel med fantasy eller scifi-tema.
Varför, är svårt att svara på. De flesta arkadspel försågs ju sällan, till skillnad från exempelvis NES-kassetterna, med ingående bakgrundsberättelser eller annan fantasikittlande rekvisita. Men kanske var det just det som gjorde att jag fascinerades. Ett tidstypiskt beat ‘em up – med svärd, sköldar, magi och hela konkarongen – behövde på något vis inte förklaras ned till minsta slutboss. Det jobbet gjorde jag gärna på egen hand.

Arkadspelen låg alltid ett steg före. Oavsett vilken spelkonsol du kunde tänkas ha hemma så utklassades den fullständigt av sina jämnåriga arkadkusiner. Om ditt NES eller C64 var ett under av 8-bitarsprestanda, så bleknade det i jämförelse med första bästa 16-bitarskabinett som stod och slukade femmor på lokala macken.
Man fann dem ungefär på samma ställen som man idag hittar vämjeliga Jack Vegas-automater. Fik, pizzerior, gallerior… Hade du tur kunde du springa på nån mynthostare med Ghosts n Goblins i sitt inre. Eller kanske ett styck Astyanax-kabinett, vars högtalare spruckit tvärsöver av alla plötsliga ljudeffekter (eller någons plötsliga vansinnesutbrott, vad vet jag?)
Det var dock sällan där man fann de riktiga guldklimparna. Nej, ville man få sig en dos av de senaste, mest fantasifulla arkadspelen så var det nån helt annanstans man skulle vända sig. Får jag presentera: The Lost Realm of the Arkadhåla!
Altered Beast PCB - sm03Altered Beast PCB - sm01

 

Att uppsöka en arkadhåla på 80-talet var lite som att vandra rakt in på cantinan i Mos Eisley. Rökdimman, lukten av utandad alkohol, skumrasket som bredde ut sig bland såväl ljuskällor som människor…
Det här var tillhållet för dåtidens gamers – en i allmänhet illa sedd grupp då det begav sig. Mellan maskinerna kunde man se dem hasa sig fram, matande besten med femma efter femma, allt för en plats på kvällens highscore-lista.
De var emellertid ingalunda ensamma. Nej, hade man öga för det ljusskygga kunde man finna allt från bookmakers till spritnasare. Och i hörnen – dit det underdimensionerade ljuset aldrig riktigt nådde – tenderade luvornas sammansvärjning att hålla hov. Svartmarknaden bodde under filtar eller inuti väskor, mestadels innehållande ett tvivelaktigt utbud av porrtidningar, ocensurerade skräckfilmer på VHS samt allehanda obskyra, och tillika obegripliga, föremål.
Det här var före tobakslagen. Även knivlagen, må tilläggas. Att stöta sig med någon gjorde man således bäst i att vara återhållsam med. Ifall något trots allt höll på att hända så var det Han Shoots First som gällde. Oavsett vilket man valde, fajtas eller fly, så hängde allt på att vara ett steg före.
Altered Beast PCB - sm02

18 år är lägsta ålder för tillträde till förströelsespelen”, upplyste de av Socialstyrelsen signerade klisterlapparna. Jo, tjena… Att som icke myndig vistas i en arkadhåla mötte få eller inga hinder. Hade man blott ekonomi nog att förvärva sig en starköl utan skattemärke så fick man hållas.
Fanns det efter erlagd ölpott femmor kvar i plånboken brukade jag spela några rundor på närmaste maskin, men oftast nöjde jag mig med att agera åskådare åt nån mer flyhänt gamer. Det var då man kunde få se ett spel från början till slut; alla platser, alla varelser. Det var också då som min fantasi gick i rivstartart. Berättelser tog form utifrån intrycken – berättelser som till slut, ackompanjerade av ölsmak, kom att kompletterade en hel värld.
Det var just på en arkadhåla som jag lärde känna Altered Beast. Tillsammans med en handfull liknande spel utgjorde det stommen bland mina återkommande favoriter – spelen utifrån vilka världar skapades. En säregen metaplats inuti arkadhålans digitala burleskvärld.

 

Arkadkabinett

Jag tänker att de gamla tv-spelen just i mitt fall funkade lite som böcker gör i allmänhet. Hur? Jo, se här!
Som författare har man full styrning på sin berättelse och allt däromkring. Ändå uppnår man aldrig samma nivå av slutupplevelsekontroll som i fallet med exempelvis en film, där merparten av intrycken kommer färdigserverade.
I bokens fall är det alltid läsaren som tillför den sista pusselbiten; det är hennes tankar som formar varje intryck. Oavsett hur noggrant du beskrivit en plats, en karaktär eller en händelsekedja så är det via hennes sinnen som allt detta materialiseras – en upplevelse unik för varje läsare.
Tv-spel av den gamla stammen gav upphov till något liknande för just mig. Jag lade till något som inte synbart fanns. Precis som i fallet med var och en som läser en bok.

När jag nu åter lägger kretsmattan till sömns så slås jag av tanken att det inte bara är en värld jag bäddar ner, utan tre – världen inuti kretsarna, världen den i sin tur inspirerade mig att skapa för mitt inre… samt världen i vilken de båda föddes och levde för ett kort tag: Kungariket Arkadhålan! Alla tre är en del av det förflutna som aldrig kan komma åter. Någonsin.
Jag tänker att det nog är så med världar vi skapar i unga år, må de vara fiktiva eller personliga tolkningar av högst påtagliga sammanhang. Vi kan hålla dem intill oss under ett helt liv, men aldrig riktigt ta dem med oss. Med platsen och tiden i vilka de föddes har de också sedan länge vissnat och dött. Vad som återstår är minnen – minnen som likt vatten på vitkalkade snäckskal för en kort stund kan låta färgerna leva upp igen. Förlorade, men ändå så odödliga.

/Leo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s