Jag vet vad ni gjorde förra sommaren

Igår satt jag och lyssnade på Hedvig Nilssons radiodokumentär Näthatad till döds. Den handlar om Lucas Hertzman, som efter att ha blivit mobbad på nätet valde att ta sitt liv, sommaren 2014.

Jag minns mina egna tankar från då det hände; om att här har vi priset för mobbning, svart på vitt. Det kostar liv. Och att den digitala varianten, ofta kallad näthat, omöjligen går att gömma sig för. Finns du på nätet så är närmaste metaforiska toaspolning aldrig längre än ett ip-nummer bort.

Jag tror de flesta kan enas om att något behövs göras. Emellertid lär det inte hända flaska så länge vi tassar på lilltån runt dess källa, vilket förvisso näppeligen förvånar mig. Källan befinner ju sig nämligen alldeles för nära.

Vi dras med ett övergripande problem inom näthatsdebatten. För att ta en analog liknelse handlar det om att vi rekryterat skolgårdsmobbare till kamratstödjargruppen. Shit you not, säger jag bara! Många av dem som görs – eller gör sig – till talespersoner inom området är nämligen inte direkt själva några blyga violer när det kommer till mobbjunteri. En blindvinkel, med andra ord. Precis som på vilken skolgård som helst. Och det får liknande konsekvenser.

Jag har ärligt talat förlorat räkningen på hur många gånger jag läst någons hårresande berättelse om näthat, bara för att se avsändaren och slås av tanken: men förihelvete, den där är ju till vardags något av det otrevligaste och mest dryga som nånsin fått ett tangentbord att leka med.

Vänta nu… Ursäktar det då att de själva utsätts? Nej, så fan heller. Men samspelet mellan orsak och verkan är inte att ringakta. Vederbörande borde kanske prova att INTE idiotförklara folk ungefär 360 dagar om året? Eller, som i vissa fall, vara lite mindre snar med att utifrån sin gynnade position bussa sitt Bill & Bull-följe på första bästa kotte man råkar ha fattat misstycke till. Eller hetsa mot en grupp av människor, you name it! Ägnar man sig likväl åt sådant bör man åtminstone ha den goda smaken att hålla sig borta från antinäthatarbarrikaden. Det lämnar liksom bara ett ihåligt buhuhu efter sig.

Ni får ursäkta en bristande karaktär, men min omtanke dras med hyfsade brister när det kommer till socialt välpositionerade skenhelgon. Gör man sig en klickhacka genom att spela Allan Ballan på sociala medier, så är man månne inte rätt person att sen gråta ut offentligt när man får smaka på sin egen skapelse. Då bör man istället reflektera över sitt beteende. Kanske be en och annan om ursäkt, därtill.

Nåväl! Kruxet med att proppa kamratstödjargruppen full av mobbare är, till ingen tänkande människas förvåning, att mobbingen blir business as usual. Vad det dessutom leder till är att mobbarna ges inflytande över själva begreppet. Vad som får kallas mobbing respektive inte, har alltså helt plötsligt hamnar i händerna på folk som vet att utnyttja sina fördelar, oavsett vad det kan komma att kosta andra.

Med detta mandat kan de nu sedermera villkora och relativisera efter eget behag.”Den där personen får, och ska, alla ge sig på. Hon är en av De Dumma, så henne kan det inte vara synd om.” Avhumaniseringsprocessen tar fart – nu med allmänhetens godhetsstämpel i brasan dessutom. Och samtidigt: Oavsett hur illa och hur omfattande ”kamratstödjargruppen” själva lever rövare, är deras skamgrepp placerade bortom allt ifrågasättande. Vackert, va? Not…

Det är här någonstans som Lucas Hertzman hamnade i kläm. Inom de kretsar vilka hen i stort fås sägas ha ingått, figurerade också flera av ovan beskrivna offentliga ”kamratstödjare” (ja, jag vet att det här skulle kunna specificeras närmare, men också att det skulle gynna absolut ingen, så nej /Leo.anm). Därigenom fanns en hög koncentration av tolkningsföreträde på plats – detta avseende vad som fick klassas som mobbing samt vilka som ansågs skyddsvärda respektive fredlösa. Lägg därtill en ideologiskt driven hata/krossa-retorik ­ uppskruvad till skyhöjder och inom kretsen försåtligt normaliserad till vardagsspråk.

På tal om norm… I sagda kretsar kallar man sig ofta normkristisk och/eller normbrytare. Ehuru finns det likväl ett antal normbrott som man ingalunda begår utan att det leder till repressalier. Lucas engagemang i FEMEN utgjorde ett av dessa. Uttryck och skämt hen höll sig med, ett annat. I radiodokumentären nämns också att hens biologiska kön, i somligas ögon, kan ha stått för ett tredje. Hur som helst, bäddat för olycka.

När man i efterhand betraktar förloppet så framträder ett skenande tågvrak av destruktiv gruppdynamik. Allt tycks ha börjat hos ett par (kanske uppåt fem) personer med lågt- till medelhögt socialt kapital inom kretsen. Smärre gliringar ping-pongas fram och åter… ända tills en person med högre socialt OCH symboliskt kapital bestämmer sig för att drämma in en verbal tjottablängare i kakafonin. Det blir okej-tecknet. Fredlös!

Flera följer – några passiva, andra tämligen direkta – och mobbningen rampas hastigt upp. Någon opponerar sig, men blir lika snabbt tystad. Eller nej, snarare överröstad. För det är så det går till när hata/krossa-retoriken tillämpas praktiskt. Det ingår i pöbelns roll att medelst rösten, må den vara digital, visa sitt numerära överläge.

Vadän Lucas själv säger så överröstas det lika hastigt. Man lyssnar förvisso, men förringar varje motargument. Det spelar således ingen roll vad hen har att komma med. Enligt ”kamratstödjarna” har Lucas begått ett övertramp och skall nu tryckas till. Kanske till och med användas för att statuera exempel av? Många av ”fotsoldaterna” kan nog (i detta läget) tänkas ha varit övertygade om att de gjorde rätt. ”Kamratstödjargruppen” hade ju gett sitt medgivande. Och dessa litade man på.

En del av det som hände fanns under en tid till allmän beskådan på Twitter. En inte oansenlig mängd utspelade sig dock på helt andra ställen. Så kallade ”trygga separatistiska rum” var kanske de minst trygga platserna för Lucas att vistas på…

I radiodokumentären sägs att Lucas nog skulle ha klarat sig igenom stormen om vore den iscensatt av de vanliga översittarna – homofober, högerextrema, allmänbigotta… Men nu var det de egna bundsförvanterna som bildade mobbjunta. Då tog knivhuggen med helt annan skärpa.

När det stod klart att Lucas tagit sitt liv försvann många av spåren snabbare än någon hann säga ”Osynliga Strukturer”. Twittertrådarna gapar idag fulla av hål där huggtänderna en gång växte skarpa. Samma annorstädes. Den bättre delen av mig vill tro att det beror på att de inblandade kände samvetskvalen stiga när väl de insåg vad de sysslat med. Så var, och är, det säkert för de flesta. Den mer cyniska halvan av mig har dock en känsla av att somliga – framförallt en och annan ”kamratstödjare” – snarare initierade Operation Vårstädning mitt i sommaren. Att som antinäthatsprofil associeras med någons självmord… Kan ju kosta ett tolkningsföreträde eller så.

Vad Lucas hade att säga står dock till stora delar orört. Åtminstone på Twitter. ”Om ni bara kunde förstå hur ledsen jag blir när jag läser sånt här. Ni vet att jag också är en vanlig person?”
Den tweeten berör mig. Nog för vad orden säger rent konkret, men också själva underströmmen; hur någonting har börjat sköljas bort. Det finns inte längre några försvar. Bara en utsträckt hand, en bedjan. Kanske, någon…

Jag kände inte Lucas. Tyst observerande brukade jag ehuru läsa hens inlägg. Utbytte väl någon mening vid enstaka tillfällen, men mer blev det inte. Jämfört med mig var hen dock rena ängeln. Vid tillfällen i vilkas like jag själv inte torde ha förmått hålla mig anständig, utan låtit uppvisa min mindre mysiga dra åt helvete-attityd, stannade Lucas upp, tog sig tid att reda ut och förklara. Be om ursäkt till och med, även då hen egentligen inte gjort mycket till fel. Den sortens ödmjukhet är en bristvara som vi egentligen behöver så mycket mer av.

Ja, jag skrev ett inlägg då det begav sig. Svavelosande, konfrontativt, uthängande… Då jag agerat snabbt hade jag också hunnit fånga upp det mesta av nedrigheterna innan de raderades. Någon, eller jävligt många, ämnade få sin ihåliga godhetsgloria genomsotad. Någonting fick mig emellertid att avstå från publicering. Nån sorts insikt bortom ilskan. Det är jag glad för. För vad hade det gjort mig till? Jo till…

…en av de där hycklarna till skenhelgon som jag lade större delen av inledningen på att kritisera. Make no mistake, jag vet mycket väl vad ni gjorde förra sommaren. Men jag tänker inte bli som ni.

Den riktiga kampen mot mobbning börjar med figuren i spegeln. Där har vi nämligen både källan och lösningen! Ingen lagstiftning åstadkommer riktig förändring åt oss, i slutändan ankommer det faktiskt på en själv. Tänk efter två gånger innan du skriver otidigheter riktade till någon (må det vara person eller grupp). Ställ frågorna: Varför? Leder det till något positivt? Är det värt det?

Om du lik förbannat känner att du måste hata/krossa loss, bli då inte förvånad när folk sedan blir arga och ger tillbaks. Har du dessutom otur så blir det inte bara du själv som drabbas, utan även att andra kan sluta som roadkills i svallvågorna av det umgängesklimat du gör dig delaktig i att skapa. Och nej, ingen ideologi, ingen analys, ingen maktordning kan du gömma dig bakom.

Det är ett val. Såsom vi bemöter andra blir i slutändan också vårt offentliga rum.

/Leo

Hedvig Nilssons dokumentär Näthatad till döds går att lyssna på här: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/635248?programid=3103

Annonser

3 thoughts on “Jag vet vad ni gjorde förra sommaren

  1. Ping: Näthatandet: Ännu en konsekvens av social ohälsa – Baksteg

  2. Håller fullständigt med dig Leo, fenomenet ”näthat” har av det offentliga svenska samhället hanterats väldigt fel. Allt för länge!

    Få verkar på riktigt förstå att det i första hand är en konsekvens av att vårt samhälle blir allt mer isolerat i ”vi mot dem” och där ”sticka ut ifrån mängden” allt mer handlar om att samla poäng genom kvicka kommentarer på andras bekostnad.

    Likhetstecken kan dras till det gamla talesättet:

    – ”Den som ger sig in i leken, får leken tåla!”

    Problemet är bara att bakom våra skärmar så ser vi inte hur leken får mottagaren att må dåligt, gråta i sin ensamhet och känna sig allt mer isolerad från den gemenskap hen så oerhört känner sig utanför.

    Hoppas du inte misstycker att jag i ”Näthatandet: Ännu en konsekvens av social ohälsa” (http://blogg.baksteg.se/2016/02/nathatandet-annu-en-konsekvens-av-social-ohalsa/) la till en länk hit som förslag på fördjupande läsning i ämnet. I det blogginlägget försökte jag påvisa att vi bättre behöver förstå att näthat är en konsekvens av att vi prioriterat bort prata om social hälsa, mentalt välmående och annat viktigt som ger oss människor större insikt och förståelse om hur vi istället kan förebygga och förhindra att avarter och andra destruktiva konsekvenser över huvud taget uppstår.

    Att ”den offentliga debatten” handlar mer om att straffa bort kommer aldrig lösa problematiken. Krasst ger det i praktiken bara samhället en bekväm ursäkt, ett sätt att sätta plåster på människors blödande inre sår, att hänvisa till och påstå att man tar situationen på allvar, att man jobbar på saken…

    Det jag ser är att situationen bara fortsätter och att fler kommer få lida eftersom roten till varför såret uppkommer är en för het potatis för samhällsmakten, våra ledare, att ens våga börja peta i.

    Är ändå optimistisk om vi kan vända debatten rättare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s