Vännen med alla ovännerna

Jag hade en bekant förr i världen. En jag förvisso tyckte bra om, men som drogs med ett antal egenheter vilka inte direkt gjorde livet lättare för omgivningen. En av dessa var att herrn ifråga tycktes besitta en sällsynt fallenhet för att knyta bekantskaper som sinsemellan gick ihop ungefär lika friktionsfritt som vegandiet och korv.
Mönstret var återkommande. Kunde han hitta två vedersakare som knappt ens tålde att se lukten av varandra, så nog lyckades han införliva dem båda i den egna, ymnigt spridda, vänkretsen.

Några skärmytslingar i gemen blev det sällan tal om. Mycket på grund av att bekantingen ifråga föredrog att vistas på bortaplan. Först besökte han den ene, sen den andra, och ingen behövde ryka i kravall med någon. Ändå fanns det EN dag om året, då katastrofen i sanning inte var längre än en förlupen grillstek bort…

Samtliga blir vi ju ett år äldre någon gång under året, surprise! De flesta har dessutom för vana att fira sagda tillfälle. Min bekant var inget undantag. Nu var det ju bara den där lilla haken… Alla ovänskaperna han skapat vänskapsband med.
Längs gästlistan tornade de upp sig. Hela högen och inga undantag. Inte ens undertecknad. Och då att avstå befann sig alltför långt ute på ohövlighetens tassemarker var det bara att dyka upp och se så glad ut som bedrägligen möjligt.

Till historien hör också att min bekant var både tävlingsskytt, hemvärnsman och därtill särdeles förtjust i allt som hette vapen. Till ingens förvåning utgjorde hans källare följaktligen en rustkammare av sällan skådat slag. Och vad värre var, på självaste bemärkelsedagen brukade han upplåta de vidsträckta ängarna bakom huset åt lite sådär lagom förnöjsamt prickskytte. Sådär ovänner emellan…

Hur klokt det nu var att tussa ihop lite över femtio pers, av vilka var och en i bästa fall drog hjälpligt jämnt med cirka en handfull övriga, går att diskutera. Lägg pistoler, automatkarbiner, en hemmagjord kanon samt kopiösa mängder starksprit till ekvationen och det torde förvåna alla att ingen blev allvarligt skadad.

Paktbildning, onda ögat i plural, svärord vilka inget uppslagsverk ännu lyckats kategorisera… Tillställningarna förlöpte trots allt relativt smärtfria. Nog för att jag råkar veta att några av gästerna gått och kroknat under årens lopp, men ingendera medelst födelsedagsblyförgiftning.
Hursomhaver… Min bekant var på alla sätt dumdristig, rentav idiotisk. Det tyckte jag då och det vidhåller jag än idag. Likväl har jag med åren kommit att få viss respekt för hur han (troligen) resonerade.

Det ligger hyfsad sanning i att den som söker vara vän med alla egentligen är vän med just ingen alls. Sedermera är det lätt att uppfatta en sådan person i termer om en konfliktskygg liten vovve. Ändå kan jag tänka att min bekant hade en poäng. I synnerhet när man ser till vad han faktiskt gjorde. Han tog konflikten. Om än passivt.
Vadän skitsaker ni bråkar om så ser ni till att lägga dumheterna på hyllan och hålla sams. Det här är min dag. Om inte för er egen, så gör det för min skull”, sade han aldrig. Men tänkte och handlade, däremot. Han vägrade ta ställning, trots att i princip alla krävde det av honom.

I dessa tider av antingen eller tänker jag ibland på min bekant och hans födelsedagsfester. På mig själv också i sammanhanget. Ty hur ofta kan jag inte häpna över vad oväsentliga småsaker folk väljer att odla sin osämja kring. Politiskt gnabb, ord och uttryck, föredragen kultur eller vad man väljer att ta till sig… Missförståndet som egentligen aldrig fanns, men som blev till söndringen man så omsorgsfullt skapade.
Vidare hur man bunkrar in sig tillsammans med liktänkande i ett virtuellt kuddrum; egentligen ett sinnenas bårhus i förklädnad, där de ack så turbofarligt avvikande synsätten hålls på högdraget avstånd. Där man icke kan tänka sig samsas med någon utanför den egna tankekartan. Och där vägen ofrånkomligen mynnar ut i: ”Antingen är du med eller mot…”

Min bekant stod för det tysta upproret mot antingen eller. Och kanske vaccinerade han mig bildligt på denna punkt. För hur förkastlig jag än uppfattade hans sociala osmidighet, kan jag idag ge honom åtminstone ett halvt rätt. Måhända inte avseende scenariot: ’50 ovänner och en kassun full med skjutvapen’, men kring en del annat…

Den förste att kräva ”antingen är du med eller mot” är troligen den man främst bör undvika. Eller för att citera Obi-Wan Kenobi ”Only a Sith deals in absolutes”.
Nog för att det finns tillfällen då man bör, eller rentav måste, ta ställning. Men ofta gör vi det av ren obetänksamhet. Och till föga nytta.
Han var allt en smula klok, min bekanting från förr i världen. Fastän han sannerligen inte var riktigt klok.

/Leo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s