Ibland är det bra att inte lyssna på mig

Det har sagts mig att Gränsforsbördige Emil Engberg belönats med Nordanstigs kulturpris. Gratulerar, säger jag – och det av två anledningar. Dels priset i sig, men också för att pristagaren hade vett nog att slå på dövörat gentemot undertecknad då det begav sig.

Det var en riktigt urtypisk Hälsingesommarkväll. Aningen för lite värme, alldeles för många flygfän samt en sol som saknade vett att gå ner som folk. På stubbarna runt min eldplats satt fyra ynglingar. Ålder: någonstans i glappet mellan gullefjun och moppemustasch. En av dem var sagde Emil, de andra två – hans vänner André Malmqvist och Johnnie Hassel. Med sig hade de varsin fiol. Hartsade, armerade och redo till drabbning…

Samtliga tre var lärjungar åt riksspelman Thomas von Wachenfeldt, vilket borde borga för viss kvalitet i bestråkningen. Så skulle säkerligen också ha varit fallet, om det nu inte vore för en liten detalj – den vid tidpunkten änsålänge knapra mängden lektioner.
Nåväl! Alla må vi vara nybörjare närhelst vi börjar med något nytt, det är så sant. Men att från första parkett bevittna (läs: utsättas för) lärlingsexercisen ifråga är kanske inte det behagligaste man kan tänkas syssla med under en sommarkväll. Och mycket riktigt… Efter trekvart av varispeedad ostämning (som för övrigt skulle kunna få en skock med muzakintonerade stendövöron från Khyberpasset att verka riktigt tonsäkra) fick mina stackars hörselorgan nog.

”Ska jag upplysa er om vem som spelar falskt och hur mycket? Jo, varenda en av er och halvvägs till helsnett mellan halvtonerna i var och varannan takt, dessutom!”

Ovanstående var kanske inte direkt mitt mest pedagogiska ögonblick. Nej, i eftertankens kroknande klorblekhet var det riktigt jävla puckat sagt. Dumstrut påkallad! Det kassa samvetet efteråt därtill, vilket till viss del sitter kvar än idag, trots att snart sju år passerat.

Men, men… Skam den infödde Gränsforsgrabb som lyssnar på öronblödande sörlänningars gnäll. Och ärkenöjd är jag över att varken Emil eller hans vänner (bland vilka även den vid tillfället ej närvarande Jesse Ljung bör nämnas) fick för sig att ta mina ord ad notam. Nejdå! De fortsatte gladeligen att, om än inte vid just sagda tillfälle, försätta vedertagna tempereringar ur spel, och det med ett spel som med åren kom att bli alltmer välstämt. Spelmannavärdigt, till och med! Och för Emils del blev det nu ett kulturpris.

Som sagt, gratulerar Emil! Och vet du vad? Jag är väldigt glad över att du, André, Johnnie & Jesse finns. Jag menar, vem skulle jag annars vända mig till när jag i gungstolens mörka vrå på gamledar vill höra Hall- och Hultkläppenlåtar live? May the Gränsforce be with you!

Ibland är det bra att inte lyssna på mig. Ibland…

/Leo

Artikel i Hela Hälsingland

PS: ”Men… Var de inte fyra ungdomar? Vem var vid tillfället den fjärde?”
Svar: Flickan de sökte näcktjusa med sitt fiolspel givetvis! Spelmanskt så det förslår.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s