Baconhöger

För ett tag sedan blev jag i förbifarten bekant med uttrycket ”baconhögern”.
Det kom sådär lite förfluget, i lättsam hejsansvejsan-anda, från en individ till en likasinnad och utmynnande i ett kort utbyte av blickar. Säkert inget illa menat, utan kanske mer en spontansocial skiljelinjemarkering. Och jag tänkte att här har vi ännu ett av de där uttrycken som säger mer om samtiden än ett helt samhällsmagasin.

Så…

Är rockaden av politiska sympatier en rörelse du inte riktigt får ihop? Förbluffas du av att arbetare i allt större uträckning sträcker ut valsedeln (och sina sympatier) åt höger, alltmedan vänsterkanten förefaller ha blivit gångbar hållplats åt personer med högre utbildning och i allmänhet bättre ekonomiska förutsättningar?
Look no further, säger jag! ”Baconhögern” förklarar inte bara vad det rör sig om, utan låter oss också ana dynamiken bakom. Så enkelt som bara ord kan.

Nu må jag göra mig skyldig till ringa generalisering, men bacon – gärna i kombo med stekt ägg och/eller annan tung, animalisk föda – associerar jag främst med typisk arbetarfrukost. Ett rejält mål mat före dagens början; en förberedelse inför 8+ timmars hårt slit i en inte sällan mindre angenämt tempererad miljö.
Arbetarens villkor har sällan varit så värst bekväma. Isynnerhet inte före arbetarrörelsens genomslag. Ofta gällde det att trots knapra resurser skaffa sig så mycket energi som bara möjligt. Och med en packe bacon eller dylikt innanför västen så fixade man vad helst för skitgöra arbetsgivaren än kunde tänkas ha på lut. Någotsånär, i varje fall.

Så vadan denna mytiska baconhöger? Är det månne storfinansens bankirer som vaskat sin ryska kaviar till förmån för baconbankett? Skulle inte tro det! Snarare kan ordet sägas förklara en tendens som successivt varit i verket under flera år. Den så kallade baconhögern utgörs av arbetare som, i sällskap av såväl proletärer som den upparbetade lägre medelklassen, har svängt högerut. Och de tar sina kostvanor med sig.

Vad är det då som får arbetare att ty sig till borgerlighetens burgna borgar? Nja, det här skulle ju kunna vara både orimligt och oförklarligt. Jag menar, det är ju inte så att det saknas vänsterspörsmål att ena dessa klasser kring.
Globaliseringen har gått fram som en slagpåk i huvudet på den lilla människan. Om hennes föräldrageneration kunde säkra anställning på lokala bruket, och det mitt under pågående grundskoleavslutning, så blir det för henne att idag sitta och skriva WC och artighetsfraser på Arbetsförnedringen.
Och det där jobbet utan krav på högre utbildning? Troligtvis har det för längesedan chartrats utrikes och utförs numera av arbetare med mer modesta krav på sånt där som lön, vila och säkerhet på arbetsplatsen.
Ändå skänker hon, och många andra i hennes situation idag, sin tilltro högerut. Varför?

Ett otal av vänsterkantens debattörer har gjort sina försök att förklara det här. Med några skinande undantag tycker jag det har gått ganska åt helvete. Visst mått av självrannsakan har onekligen förekommit, men alltför ofta har man nöjt sig med att lägga skulden på väljaren. Gärna med ett pekfinger åt hennes förmodade etiska och moraliska tillkortakommanden därtill.
Söker hon allians med alliansen så kommer det sig av att hon blivit både girig och solidaritetsskygg. Detsamma gäller avhoppare i Sverigedemokratisk riktning. Rasist till på köpet och så var vi klara med den analysen! Enkelt och bekvämt!

Frågan man ehuru egentligen borde ha ställt sig lyder: ”Vad är det vi gör, eller inte gör, som ligger bakom att arbetarna inte längre självklart känner samhörighet med arbetarrörelsen, utan väljer att ta sitt pick, pack och bacon annorstädes?”

Jag vill påstå att förklaringen ligger mitt framför glojärnen på envar. Visst, man kan tänka sig att arbetaren inte längre finns kvar i sin klassiska skepnad, utan att hon ömsat skin i takt med nya tider och nya möjligheter, varefter hon kommit att revidera sina sympatier. Men den skinnömsningen ligger cirka två-tre decennier i backspegeln vid det här laget. Det har runnit hyfsat med sossar genom regeringen sen dess, och någon väljarflykt av senaste årens mått har de tacknämligt nog tidigare sluppit att ställas inför.
Nej, det som nu förskjuter arbetarna högerut är något annat. Se dig omkring och du kanske lägger märke till ett mönster! Läs! Lyssna!
Vad säger politikerna och opinionsbildarna, samt hur? Vilka tilltalar man? Vilka tilltalas av…?

Det jag ser är följande: Man talar inte längre så att arbetaren förstår. Eller i varje fall inte intresseras, än mindre känner sig välkommen. Nej, den diskurs och de uttryck man inom vänstra körfältet idag begagnar riktar sig mer mot en helt annan målgrupp…

Jag kommer att tänka på en krets av unga damer och herrar, vilka jag gemenligen stöter på vid de tillfällen jag råkar trafikera mig kollektivt. Välbeställda är de omisskännligen, även om de strött åtminstone en handfull stilmarkörer omkring sig, menade att andas påver bohem. Om inte bland kläder eller smycken så på second hand-ryggsäckarna, vilka på sitt vis kan sägas agera surrogat åt det som för x antal år sedan vore en portfölj.
Av ryggsäckarnas dekaler att döma så sympatiserar de i regel antingen med S eller V. Lite F! fanns det också, fast i huvudsak före oktober, 2014. Någon enstaka har just kommit ut som Miljöpartist…
Deras yrkesutövning finner man i fältet där IT-relaterade tjänster möter humaniora med ett stänk av administration. Somliga studerar på högskola, antingen heltid eller parallellt med yrket. Jurist-, och socionomambitioner är återkommande. Mediadrömmar likaså.

Karskt och välartikulerat är deras tal, om än forcerat gällt. För de talar ofta och mycket. Lite intersektionalitet här, några privilegier där. Om strukturer, ledarfigurer, vegetariska efterrätter och solidariska utsläppsrätter.
De ser sig själva såsom arbetarklass, vilket främst uttrycks genom hur de beskriver omvärlden. Socialt kapital skaffar man sig genom att i ett dunder av patos mönstra den verbala knytnäven mot alltifrån själviska borgare till fiskar i bruna vatten. Samt inte minst mot Medelsvensson, vilken man upplever som ignorant, nonchalant, självupptagen och lite rudis i största allmänhet. ”Kolla dina privilegier!”

Ibland kommer Revolutionen på tal. Sällan så konkret, utan lite fluffigt och under vad som förefaller vara skräckblandad förtjusning. Nuvarande samhällssystem ”med sina förtryckande strukturer” måste bort, resonerar man. ”Krossas” till och med.
Detta bör emellertid inte tas på för stort allvar. Funktionen av beteendet har nämligen föga med samhällsomstörtande verksamhet att göra. Det närmaste denna skara någonsin kommit en revolutionär handling har i princip bestått i att endera av dem levt rövare på nån demonstration. Eller att en annan låtit bli att lösa biljett för det tåg han just åker med…
I allt väsentligt förblir Revolutionen en accessoar på det personliga planet. I gruppkontext – en social McGuffin.

Jag tänker att personerna i denna krets utgör goda exempel på till vem och vad dagens socialdemokrati har kommit att vända sig. De är informationssamhällets företrädare och aktörer – välutbildade och jämförelsevis välbärgade.
Troligen hyser de viss vurm för (eller kan tänkas ta till sig) den ideologiska analys man idag anammat, där strukturer och grupptillhörighet är centrala begrepp, i motsats till gårdagens medborgarkoncept.
Med dessa unga herrar och damer kan man således, utan vidare över en tallrik sojafärs, diskutera intersektionalitet, utsläppsrätter, könsmakt, privilegier och… veganism. Ett samtidsenligt korrekt sällskap med postmodern korrektur i utboxen, om man så får säga.

Sin traditionella väljare – den lågutbildade arbetaren som snaskar bacon i tid och otid – har man däremot successivt kommit att reservera sig inför. På sina håll ses hon rentav som omodern och utdaterad. Ett stycke barlast från gårdagen, fashionabel som halvfyra-ragget din odåga till granne råkade göra gemensam sak med för en generation sedan, och lika kroniskt gnällig dessutom.
Hennes presumtiva insats vid valurnan är man ehuru beroende av. Sålunda blir det att man talar till henne. Varken om eller med, utan enkelriktat till. Ty man ser helst att hon inte svarar. Bara röstar.

Detta ointresse blir omsider ömsesidigt. Att arbetaren överlag skulle fascineras av politik är nämligen långt ifrån självklart. Och än mindre om/när det diskuteras sådant som hon inte förstår och/eller inte intresseras av.
Privilegier, förtryckande strukturer och sojafärsaktivism kan för henne kännas ungefär lika angeläget som att läsa telefonkatalogen från pärm till pärm. Lyxen att få ruminera över sådant tillkommer den som har tid. Och råd.

Visst, förtryckande strukturer (som drabbar inte minst arbetare) förekommer överallt. Men den lilla människan ser dem inte alltid. Eller så har hon vant sig vid att bita ihop och tycker att resten av världen gott kan göra detsamma.
För övrigt engageras hon främst av direkt tilltal och konkreta åtgärder. Inte högabstraherat, ideologipaketerat teoretiserande, dessutom med oblyga inslag av utopi.

Att överheten inte direkt har intressepilarna riktade åt hennes håll är arbetaren van vid. Därför tar motreaktionen tid på sig. Men när flera faktorer samverkar… Det kan röra sig om upplevelsen av att samhället inte längre fungerar som det borde? Kombinerat med att det tycks bli allt svårare att få livet att gå ihop överlag? Förr eller senare kommer det en punkt då hon säger ifrån.
Ifall den traditionella arbetarrörelsen då inte längre lyssnar (eller ens bekräftar henne) så blir det med tiden att hon vänder sig annorstädes. Således varken orimligt eller oförklarligt, utan ganska mänskligt.
Det går dessutom fort idag. Nätet ger varje individ sin teoretiska möjlighet att påverka i alla riktningar. Vågrörelsen förstärks och sprider sig.

Att nonchalera, eller göra sig lustig över den lilla människan – hon som gemenligen varken tar sina kost- eller levnadsbeslut utifrån ideologiska principer – är ganska oklokt. Isynnerhet om man företräder eller argumenterar för socialdemokratin. Då kan det nämligen bli som det blivit nu. Arbetaren lämnar skeppet. Och de som får påökt i statistiken är för tillfället Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Det senare kan dock komma att ändras. Själva bacondelen i uttrycket baconhögern lär förvisso förbli vid sin köksfläkt, men om huruvida arbetarna (med omgärdande klasser) stannar kvar i högerfilen eller ej må jag hänvisa till framtiden.
Det rör sig ehuru om en stor skara människor. Och den som lyckas knyta dem till sig lär kunna räkna med ansenligt politiskt inflytande framledes. Har arbetarrörelsens arvtagare en plan för hur detta ska hanteras? Har man ens insikten?

Hursomhaver, ord säger så mycket om hur vi ser på vår omvärld. Kanske mer än vad en avsändare i förbifarten tänker på.
”Baconhöger” må vara en oskyldig liten glåpa. Men pingpongad sinsemellan två S-märkta vänner, riktat som ett putslustigt invektiv mot den lilla människan och hennes upplevda (o)vanor… så sammanfattar den hela historien i sina fyra ynka stavelser. Historien om arbetarrörelsen som kanske får knega vidare utan sina arbetare?
Så enkelt som bara ord kan…

/Leo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s