En nonchalans man kan leva med

Det brinner ofta och gärna i storstäderna numera. Bilar, sopcontainrar, förskolor… Regnar sten gör det också. Främst på blåljuspersonal. Men den förbipasserande flanören kan säkert tillägnas en bumling i skallen, om det vill sig illa.
Att befinna sig på behörigt avstånd känns således alltmer angenämt för varje incidentrapport man läser. Landsbygd – i mitt fall den norrländska – utgör ett slags grindsamhälle på det viset. Man slipper mestadels ha bösset och deras sattyg inpå knuten.

Om man emellertid följer tankegångarna hos dem som säger sig känna till motiven bakom alla dessa bränder och upplopp, så bådar det för en och annan frågeställning. Borde det inte egentligen vara nästgårds det eldas? Tänk efter! Norrländska småkommuner skulle ju med all rätt kunna vara mordbrändernas och stenkastningens pastorala metropolis. Alla de där bevekelsegrunderna som aktivistgrupper och Strain-teoretiker brukar framhålla finns ju på plats. Och har funnits här länge.
Utsatt område? Nja… Enter the Utsatt landsdel!

Undantaget lugnet, så är livet i glesbygdsnorrland allt annat än en dans på hjortron. Arbetslösheten lever i högsta välmåga. Infrastrukturen befinner sig på varierande grad utav dekis. Och samhällsservicen behövde läggas in på service redan för sisådär tjugo år sedan.

Än de mytiskt undergörande fritidsgårdarna då? Ja, som bäst går de runt på kommunala budgetallmosor och överbliven kyrkkollekt. Säkerligen trängs de dock med byskolor och bibliotek på listan över nära förestående avvecklingar. Och hur går de runt när det är som värst? Svar: Inte alls! Bygdens ungdom får vackert underhålla sig själva bäst de kan. De Facto-fritidsgården heter Kalles Körv & Småved.
Kort sagt: Vill man ha framtidstro så får man leta efter den. I Svenska Akademiens Ordlista, typ.

Men varför står då inte Norrlands samlade fordonsflotta i brand efter mörkrets inbrott? Varför regnar det inte sten och knallskott närhelst någon drabbas av tvärfis ute på bystan?
Jag har mina hypoteser. Några av dessa ska vi nu avhandla. Ur tvättäkta sörlänningsperspektiv dessutom, vilket beviljar oss nåden att åsidolägga några smärre petitesser. Som att Norrland står för nära 60 procent av Sveriges totala yta, till exempel. Eller att ingen av dess glesbygdskommuner är den andre lik.

Hursomhaver, det finns omständigheter på både hitom- och hinsidan, vilka gör Norrland hyfsat ogynnsamt för kravallanter i vardande. Håll i mössan!

För det första: Det som händer i Norrland stannar i Norrland
Har du aldrig förr sett en mediaskugga torna upp sig över horisonten så lär du snarligen bli en oförglömlig upplevelse rikare. Ekot av vad jävulskap som än ägt rum på norrsidan om Dalälven begår nämligen grisnit långt innan narrkolvarna siktats längsmed södra strandkanten.

Intresset från syd gör motsvarande handbromsvänding någonstans i trakterna kring Dragon Gate. I know the drill! Som exilskåning är jag uppvuxen med sörlänningarnas föreställningar kring ”norrom liggande fäbodar”. Lennart Jähkel häckar där, sägs det. Samer, gruvhål, ett par renar, en snöskoter samt medföljande snödriva likaså. Så mycket mer tycker man sig inte behöva ha koll på. Jo, möjligen att äldrevården i Kåge är en aning eljest…

Det är lite av naturlag. Berättelserna från norr och intressepilarna i söder är som magneter med samma polaritet. Ju närmre de kommer varandra, desto starkare blir frånstötningskraften.
Således: Att försöka skapa sig rikstäckande ryktbarhet genom att begå ”social oro” på norrsidan är lika dödfött som att hoppas på Tinder-napp i Kölsjön. Någon nordlantlig Skägge Vara blir du icke, hur mycket du än försöker. Ditt norrlänningsskap gör dig varken till panter eller megafon, alldeles oavsett vad för ofog du ställt till med.

Vad du däremot lär sluta som är ett helt vanligt polisärende, straight outta arbetsbeskrivningen. Mediarapportering: en notis i Byabladet och kanske snacketolva på syjuntorna inom en radie av fem kyrkosocknar. Och lyckas du mot förmodan få dina 15 sekunder i strålkastarljuset (dvs ett snabbinslag i Regionalnyheterna), så är det säkerligen bara bylinebilden folk kommer att minnas (tagen under pingisturneringen från fjärde klass, och som du för övrigt petar näsan på). Grattis!

Den som sätts att föra din rättsliga talan är allt annat än flashig Människorättsadvokat<tm>. Tänk istället i termer om: ”uttråkad offentlig försvarare med portvinstå under konstruktion”. Och de enda opinionsbildare som lär bry sig om ärendet är närmast sörjande kommunalråd. Möjligen flankerad av representanter från lokala medborgargardet.

Måste du nu prompt ha sörlänningarnas uppmärksamhet så återstår att tala ett språk de begriper. Typ fuska med skatten, uttala dig positivt om privatlastbilismen, stoppa ett vindkraftsbygge eller kalla din urfolkliga granne för lappjävel. Allt annat är synonymt med fortsatt anonymitet.

Men om man gör fett kaos och brassar upp värsta epaktraktorn, skulle inte då ortsbefolkningen go full bananas, undrar du kanske?

Jodu… För det första: Du vill inte ha igång ortsbefolkningen (jag återkommer till det senare). För det andra: Glöm det! Röken av din automobila brasa väter ingen tanga på dessa breddgrader. Visst, rynka på nosen gör folk säkert. Men du lär bli varse hur stoiskt norrlänningar hanterar även de mest oävna dofter.
Jag menar, vi snackar ändå om folk som levt sida vid sida med både surströmming och tarmpölsa i x antal generationer. Ryktet om hur du grillar Ford Fiesta med Duettflak lär inte ens överleva till närmaste grannlänga.

Som bäst får du dig en vandringssägen till efterrätt. Du vet, den där om hur någons farfars barnbarns femmännings trefjärdedelskusin för hundra år sen stekte och åt upp en rallare i hopp om att stoppa Fähusbanan (i syfte att rädda sin åsneskjutsservice från hotande ånglokskonkurrens). Do the math!

Än Blåljusfolket då? Göra fett kaos? Nja… Ponera att du ringt polisens akutnummer (och därmed tvingats genomlida Enyas Greatest Sömnpiller i trekvartslång telefonkö), för att därefter sitta med famnen full av storsten under bättre delen av eftermiddagen i väntan på länets enda utryckande patrull…
Jag har en känsla av att Fabror Blå torde tycka såpass synd om dig att han subventionerar ett frikast av ren pietet.

Ambulans och brandkår vill du inte bråka med. Alls. För där blir nämligen konsekvensen en fråga om ren självsanering. Kasta sten på dem gör du bara en gång. Sen får du klara dig själv, vilket tål att tänkas på nästa gång du står i begrepp att antingen blöda ut eller brinna inne. Eller lite av båda.

Summering: Stora gester funkar inte häromkring. Det är bara att stay calm and face the dragspelsmusik! Men var glad ändå. Det hade nämligen kunnat gå värre, som vi snart ska se.

Nummer två – I Norrland kan ingen höra ditt skrik!
Att vara protestkriminell på norrländska vischan är ingen höjdare. Ifall folk inte rakt uppochner skiter i dig och dina förehavanden, så kan du å andra sidan tänkas dra till dig uppmärksamhet du garanterat inte vill ha.

Att bränna ner lador, skjul eller byggnader i största allmänhet kan i norrländsk kontext inverka ytterst menligt på din hälsa. Visst, mycket har med byggnadens presumtiva nyttofunktion att göra. Lite lagom åverkan på gemene rivningskåk går det säkert att komma undan med. Om du har tur.

Råkar det emellertid vara så illa att du just övertänt födslokrubban för Gamm-Algots Beska Droppar kan det nog däremot vara läge att sticka från Dodge – fortare än fan och permanentare än en 80-talsfrilla! Alternativet är en mindre trevlig kaffestund med Algot himself. Och hans avsågade farfars hädangångna hagelbrakare…

Och får jag då, bara som en liten passus, påminna om att polisen inte direkt finns sig ett stenkast bort!

Norrlänningar är välkända för sitt ordkarga kynne. Det gäller i alla sammanhang, surströmmings- och bultölsgillen undantagna. Och inte minst på pretentiösa platser, såsom främmande orts Tingsrätt. Där blir det: njaä, näa, tjo, fan´å, hä ä’int, och inte en jävel lär bli klokare på vem som sköt vem och hur hårt. Vilket kan vara lite av ett aber för den som nu dragit på sig en omgång regional rättvisa.

De enda vittnen du kan räkna med på den norrländska landsbygden är Jehovas. Resten är en fråga om huruvida du anses värdig att öppna munnen för. Diskrepansen mellan att du kanske fortfarande står i folkbokföringsregistret men inte på två ben kan nog således komma att förbli oförklarad. Om du förstår vad du tror att jag kanske bakom meningarna menar, såattsäga…

Summering: Aina häromkring är ingen statligt kontrollerad uniformspersedel, tryggt underställd mänskliga rättigheter, utan möjligtvis någons folkilskna farmor. Som kan tänkas kosta dig en rättighet (eller valfri kroppsdel) att bråka med, må tilläggas.
Välstämda fioler spelar längst, som det sägs.

Och för det tredje – Visa mig ditt beteendemönster och jag ska säga dig vem av dina Pavlovshundar som gavs kraftfoder
Folk i största allmänhet kan sägas hysa viss böjelse för att ägna sig åt handlingar vilka medför förstärkning, respektive ge fan i de som leder till att förstärkningen uteblir, eller rentav renderar bestraffning. Detta kallas operant betingning och är en visdom man kan tillskansa sig genom fleråriga studier på universitet. Eller över ett veckoslut på Brukshundsklubben.

Med hjälp av ovanstående två punkter kan vi nu enkelt ta reda på hur det betingningsmässigt ser ut för en kravallbenägen norrlänning som söker bekräftelse/uppmärksamhet, önskar uppvisa en maktdemonstration och/eller bara känner sig allmänt less och vill ha lite action i tillvaron.

Vi kan börja med att ponera att du som ung lantnorrlänning känner dig kränkt, förbannad och förnedrad. Samt en smula uttråkad.
Det första kommer sig av att aldrig få en syl i vädret på ortens vägsamfällighetsmöten (”Du ä int’ törr bak örone, pöjk”). Det andra och fjärde av att fritidsgården fem mil bort stängde före middagssnyheterna. Och nummer tre för att du blev åthutad av chauffören då du försökte planka på regionalbussen. Tough shit!
Ponera nu vidare att du manifesterar din ”ilska, frustration och upplevda utanförskap” genom att bränna ner kommunens danspaviljong samt kasta sten på plogbilen.

*Fast Forward*

Det blev ingen ledarsida i Aftonbladet. Inte ens praktikanterna på Politrusm orkade koka ihop nån uttersektionell analys till ditt försvar. Istället blev det celldörren (eller ladugårdsporten, lite beroende på vilken rättvisa som hann ifatt dig först).
Det blev inte heller någon hjältegloria. Inte ens #FreeNorrlänningen på Twitter. Däremot -50 grader Celsius av lokal social iskyla. Från grannar, vänner, bybor… I deras ögon är du ungefär lika häftig som ett hål i skorstenen eller husbock i bjälklagret. Och sådana tillägnas mestadels svärord.

Vi kan nu konstatera att i princip all förstärkning uteblev. Ingen uppmärksamhet, ingen bekräftelse… Möjligen lite action. I hela fem minuter.
Bestraffning kom det däremot desto mer av. Din maktdemonstration mötte sin övermakt. Först i form av förbipasserande, vilka silvertejpade dina labbar vid en flimmrande gatlykta inför tre timmars väntan på bylingen. Sen av Fru Justitia, som gav dig tre månader på spjället för mordbrand. Och vänta bara tills plogbilsföraren får syn på dig…
Behöver jag ens nämna att ditt sociala liv stavas öken en generation framöver?

Denna välkokta brygd av förstärkning och bestraffning är förvisso inget felsäkert undermedel mot oönskade beteenden. Men du har just fått dig en samling starka incitament för att ge fan i allmänödeläggelse framledes. Eller åtminstone tänka dig för en extra gång innan du upprepar dumheterna. Du har utsatts för klassisk betingning; av hela samhället – från grannen till Tingsrätten.

Än våra infamösa mordbrännare/stenkastare i södra storstäderna då? Ja, vad mig anbelangar så skulle jag först och främst vilja ordinera dem fryntligt umgänge med katter. Då kanske de lär sig något. Främst den ädla konsten att inte pissa där man själv äter.
Men jag är inte förvånad över att de bålar vidare. Samhället är ju en Pavlov med kepsen bak och fram. Till skillnad från i fallet med norrlänningen så belönas dumheter – med uppmärksamhet, med kvarterscred för lyckade maktdemonstrationer samt med färskt influx av medel och resurser. Grattis till beteendeförändringen som garanterat uteblir!

Så när allt kommer omkring…
Jag brukar svära över hur den urbaniserade södern lämnar glesbygden – främst den i norr – i sticket. Men för en gångs skull finns det anledning att vara riktigt nöjd med nonchalansen.
Att inte riksproffstyckarna söker göra identitetspolitisk Robin Hood av traktens alla hönsatjyvar är väl kanske välgärningen som leder till att man i lugn och ro kan luta sig tillbaka och avnjuta solnedgången? Utan att serveras en Molotov till kvällscocktailen.

Nåväl! Man bör inte ta allt jag skriver på fullblodigaste gravallvar. Jag gillar att bespjuvra mina läsare ibland. Det får du antingen leva med, eller läsa nåt annat.
Men en sak kan jag säga, och det med just fullblodigaste gravallvar: Jag uppskattar att leva på en plats där jag slipper tas med med dagliga incidenter och massa skadegörelse. Och jag sätter en femma på att den hyggliga majoriteten i städernas alla förorter nog skulle önska sig detsamma.

/Leo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s