Leksakslandet mitt i verkligheten

Små ord, små ord! Hur långt ni stundom förleder. För tänk vad tankar ett ynkaste ord kan sätta i besvärj. ”Kommunen söker utvecklingsinspirationsstrateg…”, läser jag. Och kommer av en händelse att tänka på…

…att leksaksaffärernas skyltfönster, färgmättat framkallade ur barndomsminnet, nog egentligen var en spåkula. Käpprätt in i framtidsdagar, närmare bestämt.
De små Ficher & Price-figurerna måste ha fått liv när ingen såg. I färd är de emellertid nu, utan att någon egentligen förstod hur det började, med att väva lekmatta av verkligheten. Som en femte dimension i bjärta kulörer, överlagrandes tillvaron.
För hur förklarar man annars förekomsten av en utvecklingsinspirationsstrateg?

Omkring utvecklingsinspirationsstrategen – en air av fitness, commitment och achievement. Ehuru är det i själva verket en självhjälpskulturens tankeinkarnation av Big Jim där står framför oss. Dunka honom i ryggen och han flexar armen inför hela hiet!
Känn peppen, o ni golvets Legoknäcktar! Förnim trolldegen rinna till, och likt alun konforma de läppar som bekände. Och när ni hör den här signalen… är det dags att vända blad.
Det var en gång…. Ännu en gång.

Du känner dig inte helt olik en Monchhichi där du står, med tummen uti munnen. Eller som ett penntroll, med Livet På En Pinne mer eller mindre samtyckligt uppkört där solen aldrig skiner. Du vill bort. Men vet inte riktigt hur man tar sig dit.

I fjärran – Ditt Lilla Ponnyslott, runtom vilket små Happy Meals ystert skuttar omkring över vidsträckta veganofila ängar. Du kramar gasreglaget på din regnbåge. Med tanken full av ekologiskt enhörningsliniment.

Så blev Mechanon till Kohs klossar. Så sattes Duplon till att gränssnitta ändamålen, därstädes det Technicförlegade undret dundrat förbi. Skyddsrummen förbyttes mot trygghetszoner, till de förfölades förnöjelse.
En snöflinga föll. Men det gjorde de å andra sidan allihopa. Genom samma vindar, till samma vatten, mot samma mittfåra. Så slutade den tillslutne till slut.

Du hittade väl Nemo? Om inte, leta bland soja och wasabi!

Så flöt tiden enligt Millennilinjala mått; en pettimeter åt gången, rättvisande förmedlad. Den inledande modemokratin blev icke långvarig, utan garderoberades oceremoniellt. Av Tinky Winki Wifi, som för övrigt själv passade på att komma ut. Nappar blev till appar. En iPadda schysst.

Tyst! Jag går i barndom. Stör ej!
Ni ungar får väl uppfostra varandra
Men kanske också mig
Ty jorden öppnade sig och uppslukade Datan
Så hjälp mig då, för satan!
Du millenniesådd, vars epitafium blir en BSOD

Megalomanerna har fått ett fel som är trasigt. I varje fall är de inte vad de brukade. Någon sade att om gårdagens storhetsvansinnär drömde sig vara enväldig estraddomptör – älskad och fruktad av alla – så är dagsvarianten en betapompös, självömkande hibernaltoffel. Kränkt i det stora perspektivet. Fruktas på nån DuTub-kanal.
En puer aeternus som söker sin pater noster, månne? Jag ger hursomhaver Någon rätt.

I det seppukuratistiska rummet kan ingen höra dig skrika. För alla skriker lika högt. Säkert vilar det något befriande över att låta. Sig svepas med. Att göra saker i grupp. Tryck som avlägsnar en från samhet.
Nåja! Var tid har sin kulör, sitt stryk och sitt byk. Visa blir vi sällan, blott enfaldiga på andra endera vis. Så gapa stort, gubbjävel! Här kommer de kritiska vithetsstudierna. Smaskens till sista slicken!

Inga Mona-Lisor log under postmodernismens bleka strålkastare. Förlåtande är den, ty den belyser just allt. Och ingen kunde längre skilja mästerverket från en tappad sprejburk. Eller ens den eminente från medelmåttan. Eller sångfågeln från en melodynad skata.
”Vart ting kan kallas konst. Ja, till och med att stå och se dum ut. Och se dum ut, det kan alla lika bra.”
”Alla lika!”, sa Bill.
”Lika, var ordet”, sa Bull.

”I Love Echo!”, körsjöng så de likriktade aktiva polerna, under rigmorsk laddning. ”Tig, du vanartade Nibelunge! Sätt ett fett kryss där y-kromen blänker.” Naturligtvis stod kränksänkena som spön i backen. Andra av oss såg det som välbekant, men slugt bedrägligt, spex. Ty vi mindes ju sensmoralen. Ur Machulskis kultiga Uppdrag Sex.

Köttets Lustar sades för den delen Ligga Runt. Children of the Quorn gör i princip detsamma, om än under annan, mer kliniskt klingande flagg. Som polygamar kretsar de runt bytet. Av tjänster inbegripande, inte så mycket hormon och friktion, som kryptokonsumtion av relation. ”Är du könsam, lille vän?” ”Vad för skrevens don föredrar månne en sådan person?”

Trots omhuldandet av ordet ‘kroppar’, så uteblir all egentlig beröring. Omfamna det!

”Sov, stora Totte! Men först ska du få snaska kotte! Kanske Pippa Långstump en stund, tills Mad Dick stupar slak längsmed vargklämman, där vid Katlagrottans rund. Du märker när jag kommer. Rätta till din kawaii innan du går.”
”Och du! Vi säger väl inget till någon om det här? Inte för att jag har fördomar eller så, men det kan lätt bli styrigt på sina håll. Ty det grillas ännu HBTQ på normonernas BBQ.”

Sakta ock skörlevnaden sig krackelerar. För tänk dig, käre Siewert, att det under vår livstid faktiskt verkar kunna gå att rödlista den gäckande ungdomsfyllan – den som samtliga nittonhundratalspuritaner gång efter annan gick bet på.
Köttets Lustar kräver sin köttrymd. Och säga vad man vill, men avståndet är långt. Mellan digital och oral.

Det här är Totte! Totte känner sig ensam. Han är trött på att leka med sig själv och han vet inte vad han ska göra. Just när Totte känner sig som mest ensam, träffar han… en Pokemon i vardagsrummet.
”Man tar vad man får”, tänker Totte och lägger sig till dröms. Med en rymddräktslös Samus Aran, strax utanför Moderhjärnans oidipalkammare. I pojkrummet som blivit hans Game Over!

Tänk om föräldrarna visste
Att det i leksakshandelns skyltfönster
Var framtiden de såg
Under analoga nådens år
Någonstans i landet av igår

Ja, nog är de allt i görningen, dessa figurer av Fisher & Price. Ladugårdsdjuren marcherar. Din bil är i drömmen en Optimus Prime. Brio-tågen latar sig som vore de SJ-tidtabeller. Och Barbiedockan ger igen. På Ken.
Ingen arbetar i LaLa-land. Alla är utvecklingsinspirationsstrateger, framtidscoacher och legitimerade personliga hjärnsläpp. Alla tar. Avstånd hellre än ansvar. Tanken räknas – nu i sådana kvantiteter att handlingsnormen vore i nöd av fridlysning.
”Ditt liv är just din resa!” Ja, rätt ner i den Ohemlika Dalen. Och när lövstjärnorna sinar…

”Pay no attention to the man behind the curtain!”

Så stod de där! Storögda och hand i hand, blickande ängsligt över allt det okända, utkrystade som de var. Ur någons metodiska missköte.
I led skred Vasständerna, frestade att göra skrovmål av de förfölade. Affirmationerna uteblev.
”Vem biter vi huvudet av först?”, undrade någon.
”Skam!”, svarade en annan.

Målföra målsmän kantades invid curlingsargen.
”Vafalls och vadan nu detta? Har inte just allt i görningen sjungit barnperspektivets godan lov? Var det inte för deras känsliga små själars skull som vi instiftade de lyckliga slutens envälde; tvagade blodet ur folksagorna, döden ur Disney och drog bettet ur beatnick? För att inte nämna sju dvärgar ur Snövit?”
”’Kortvuxna ur Snövit’, heter det!”
”Ber så dömjukt om ursäkt för kränkningen. Men svettades vi inte Ansvar då vi slet pipan ur munnen på Alfons pappa, vräkte Onkel Tom från stugan och så förekomligt eliminerade Knyttets annalkande behov av tröst medelst kabelteve? Räknas det så ej att vi bekämpade barnfattigdomen med Mamma Betalar, svalde kraven i krävan och delade pokalerna bragdoaktat? Var det inte en försyn att vi ersatte fostrans sjökort med att fjärma blindskären preemptivt? Ledde det inte till att de små liven för egen tillskyndan dränerade även vattnet och istället gav oss alla ett Värdegrund att flanera över? Så säg aldrig att vi bowdleriserade Bert för intet. Vi besparade ju dem allt det där! Vi lät barnen få vara barn!”

Egalitärerna vrålade. Pikachumanerna vrålade ännu högre. Och Lattedåren vrålade högst av dem alla.

*Bolibompa! Bolibompompa! BoliBOMPA BOLIBOMPOMPA!*

Djupt inne i sagoberättarnas borg hade man just bänkat sig.
”Nu ger jag upp”, kved Shakespeare.”Sist högg Bowdler ballarna av mig för allt snusk och all intrig. Nu sätter jag Lady MacBeth på sobril, och så får det vara nog med den saken!”
”Coola brasan, Sheike! Folket genomgår bara en Orwellsk fas just nu. De kommer i sinom tid att nyktra till.”
Mark Twain såg sig om i rummet. Tyvärr utan en skymt av det bifall han önskat. Istället hördes Jack Kerouac viska fram bredvid en baktaktsnarkande Sapfo.
”I can so relate to that! Vad jag än skriver så anses det problematiskt. Och av Den brynstenligt Kodade Pomeray förskaffas i bästa fall ett ingenting. På väg? Jag hade lika gärna kunnat kalla skiten Stå still – Hela Jävla Tiden!
”Får du något över på benzoreceptet så är det bara att langa hit”, muttrade Mare Kandre från sin fladdermusfåtölj.”Det är hyfsat otacksamt det här, ska du veta. LaLa-läsarna har ju uthållighet som en dubbeldiagnos. Långa och abstrakta texter? Glöm’t! Det får bli en sån där digital pekbok…”
”…Tumblr?”
”Nej!”
”Klicksajt?”
”Där var det! Ve ve ve punkt alidex4 punkt com. Livestreamen blir so fucking labyrintisk.”

Twain suckade. Det låg månne något i vad de sade. Själv hade han ju fått sina verk postumt ofredade mer än en gång. Närmare bestämt hade han lyckats kvalificera sig för spritpennan under hela tre århundraden. Inte illa för en sagoberättare. Hyfsat illa för resten av världen, dock.
”Vi kanske skulle ta och ge LaLa-lands läsare vad de tror de vill ha. Och det i ett enda dråpslag.”
”Och hur tycker du det skulle gå till?”, undrade Kandre.
”Jo, till går det. Vi försätter helt sonika Hjälten Med Tusen Ansikten ur stridbart skick. Samt låter honom tacka nej till sitt kall ungefär lika många gånger. Från och med nu: inga faror, inga färder, inga räddade prinsessor, inga fler nertassanden i dödsriken. Blott minsta möjliga postmodernistiska brevlådenämnare. Sen drar vi alla på bondpermis.”
Det nickades på andra sidan bordet. Glädjelöst men unisont.
”Vad mig anbelangar får Huck Finn så vackert bli kvar i kojan. That’s it! Människorättsadvokat på visitkortet. Hashtaggaktivism med bläckhornet på sin höjd. I övrigt: Status jävla Quo!”
”Bra tänkt!”, instämde Shakespeare. ”Nån får ta och leta upp den som skrev Marja Morevna. Inte ska väl en så kompetent person ränna runt och bondagera onda trollkarlar? Jag menar, när hon kan hålla workshops i Girl Power.”
”Moriarty goes jobbcoach”
”Aliide utmanar livsnormen. Dör strax efter förordet.”

De hade inte lagt märke till honom först. Men vid dörrposten stod George Lucas. Med ett grin över läpparna därtill, inte helt olikt det han tillskrivit sin mörkrets kejsare.
”Nästa gång jag klipper om Star Wars… så ska jag se till att Luke Skywalker minsann förblir vid sin läst. ‘Nej tack, master Kenobi! Äventyr kommer inte på fråga.‘ Sen blir det hem till onkel och tant. Direkt och utan dröjsmål. Alldeles i tid.”
Det elaka skrattet som följde torde ha kunnat göra Palpatine arbetslös.
”Jadu…” Twain stoppade näsan i närmsta glas av ospecificerad starkvara. ”Kan någon räcka mig den där annonsen. Tjänsten som utvecklingsinspirationsstrateg kan väl vara något?”

/Leo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s