Ut med politiken ur kulturen!

Att kulturen bör hållas undan politiska tjyvnypor har jag länge hävdat. Inte minst då de senaste åren bjudit på oroväckande uppvisningar i tilltagande politisering på området. Nu får jag backning av Åsa Linderborg på Aftonbladet. En aning oväntat, faktiskt. Varesig skribenten eller publikationen ifråga är ju direkt de första jag kommer att tänka på när det handlar om att freda kulturen från klåfingrar.
Men bättre i grevens tid än på akademisk trekvart. Ty närhelst idén om ”Den Rätta Läran” börjar få grepp om kulturlivet borde varje varningslampa blixtra.

Det förefaller som om allt fler av dem som tidigare, om inte direkt underblåst så åtminstone passivt låtit denna utveckling hållas, nu börjar känna av hur bettet av besten man byggde begynner nagga i faggorna kring ändalykten.
Kanske såg man den bildliga besten som ett fiffigt litet redskap? En narrativslägga med vilken man fördelaktigast kunnat skallbedrämma bångstyriga meningsmotståndare vid behov?

Jag vet inte hur det egentligen förhåller sig, och skall därmed lägga spekulationerna till vila. En stund. För det Linderborg beskriver är lika angeläget som det är mitt i prick. Och när bedrövligheten nu äntligen nått helvägs till kultursidorna, så vore det ju bortkommet ifall sakfrågan försakades till förmån för dispyt om dess sena ankomst på dagordningen.

”Den kokade grodan”, är en makaber liknelse som förekommer i diverse sammanhang. Den skulle kunna vara ack så passande här. Jag tror nämligen inte att de flesta utanför kulturens sfär ens har en aning om vad som faktiskt är i görningen. Eller åtminstone inte vidden av vansinnet.
Jag rekommenderar således er alla att läsa Linderborgs kulturledare i sin helhet. Här tänker jag nöja mig med att citera några textstycken av särskild relevans.

Först ut:

Alla institutioner ska underkastas ett och samma normkritiska tänkande, allt och alla ska silas genom ett identitetspolitiskt durkslag. Annars kan man bli av med pengarna.
Det är den här öppet politiserade kulturpolitiken som påverkade arrangörerna att ställa in ett seminarium om scenkonsten i en föränderlig tid. Det är den som styr Svenska Filminstitutet. Det är den som nu i höst har ställt in kikarsiktet på museiverksamheten.”

Mysigt! En halva Gökboet och ett par teskedar nybryggd Orwell. Man kan ju bli spökrädd för mindre. Och sen har vi:

Frågan är om något annat demokratiskt land har så tydligt politiska krav och förväntningar på kulturen som Sverige. Regeringen har bestämt inriktningen och genom lätt iscensatta drev på sociala medier ser olika intressegrupper till att politiken blir verklighet. Den som vill problematisera saken blir av med anslagen, får sparken, byter bransch, bryter ihop eller sätter på sig självcensurens tvångströja.”

Vid det här laget har man månne fått nackspärr av att sitta och skaka på huvudet. Men… vi är inte klara än. För vidare skriver Linderborg om hur medarbetare på Utbildningsradion förhörs om sina (och arbetskamraternas) sexuella och religiösa vanor – i mångfaldens namn. Och om museum som manas att lägga sin kunskapsförmedlande roll på hatthyllan och istället uppfostra besökarna i identitetspolitik…
Nej, det här är inte taget ur någon kasserad Monty Python-sketch. Tyvärr! Det är svensk kulturpolitik in action. Och med det i åtanke kan jag inte annat än tycka att kulturen nog skulle må bäst av att visa politiken tredje fingret. Eller i varje fall vara lite återhållsam med att springa dess ärenden.

Läs själva! Och förfasas! Eller leta fram andra som gjort liknande iakttagelser. Till exempel Anna Dahlberg (Expressen). Eller Aleksandra Boscanin (Göteborgsposten). Nämnde jag förresten att kulturministern ställer sig oförstående till kritiken? Surprise!

Egentligen slutar detta inlägg här. Ni läsare borde ha följt länkarna och därmed vara fullt upptagna med att läsa tidningskrönikor vid det här laget. Men för er som trots allt stannat kvar tänkte jag bjuda på ett par bihang… såattsäga. Ett om normkritik och identitetspolitik. Ett annat om kulturens integritet och välgärning i samhället.

Passus 1 – om normkritik och identitetspolitik
Att ifrågasätta normer – allt det där som majoriteten reflexmässigt klassar som självklarheter – anser jag vara sunt (på personligt plan) och nödvändigt (på samhälleligt). Inte bara vidgar det vyerna för den som annars aldrig behövt tänka utanför den egna värderingssfären. Utan också gör det livet månne lite lättare för alla oss normbrottslingar; vi som av olika orsaker inte riktigt passar in i majoritetens normalmall. För att ta det milt och pedagogiskt…

Men de goda föresatserna stenlägges som bekant i prydliga rader längsmed vägen mot helvetet. Eller, som nu, annekteras av slugt påpassliga intressekrafter.

Däri ligger den försåtliga faran med att låta kulturen politiseras. Och därav mitt varaktiga misstycke. För det öppnar bakdörren, släpper in vad ismer, sattyg och politiska nycker som samtiden än må hålla sig med. Innan någon av oss vet ordet av så sitter de där, som nu, på högsätesmajestät i finrummen – dikterande villkoren för kulturens uttryck. En maktposition värd namnet, om du frågar mg. Och de man släppte in denna gång var identitetspolitikerna.

Personer med reellt intresse av normkritik borde dra öronen åt sig inför det här. Kanske göra en konsekvensanalys därtill, och det omgående. Ty många av de normkritiker som under godan tro idag sjunger id-polarnas lov är på alla vis nyttiga idioter i färd med att sy sin egen tvångströja.

Jag förstår dem på visst vis. Eller rättare sagt, varför de lockas. Jag tror många känner att de äntligen får komma till tals; att de till slut funnit en rörelse där de inte bara ges plats, utan också är aktivt efterfrågade. Säkerligen en svåremotståndlig lockelse för den udda fågel som saknat flockens gemenskap.
I detta sammanhang känner jag viss lättnad över att min egen normbrottslighet inbegriper distans till just… flockens gemenskap. Kanske är det också en utav anledningarna till varför jag reagerar så instinktivt mot identitetspolitik.

Identitetspolitikens logiska slutstation är ett samhälle som på många sätt befinner sig i rak motsats till det som vi häromkring, under några generationer, strävat efter. Ut åker folkhemsidealet, där varje individ betraktas som medborgare (och där inslag av kelgrisar eller styvbarn icke får förekomma).
In stiger i istället tribalismen, där allt och alla görs till representanter för vad grupp de av endera anledning anses tillhöra. Ett av processens offer blir individualismen.

Det ligger ansenlig paradox i att en av grundförutsättningarna för framgångsrik normkritik är ett samhälle med hög grad av individualism, där individen ges svängrum nog för att en såpass motkulturell yttring ska kunna överleva, frodas och bli en kraft att räkna med.
Hur väl det å andra sidan torde gå att bedriva normkritik under fullutblommad tribalism tål att funderas på. Idag kan det för somliga tänkas gå hyfsat (så länge normkritikern ifråga kritiserar ”rätt” normer). Men imorgon?

Just nu används normkritiken som trojansk sprakfåle. När väl dess innanmäte ligger synligt, finns det då längre plats för någon normkritik? Eller står vi helt plötsligt inför en ny uppsättning normer – normer vilka inte med lätthet låter sig ifrågasättas?

Skriv på tavlan hundra gånger: ”All normkritik med ambitionen att upphöja sig själv till norm är ett vargskinn poserande i förment oförarglig one-piece!”

Passus 2 – om kulturens integritet och dess samhälleliga välgärning
Vi som arbetar med, och lever för, kultur bör ta oss en allvarlig funderare. Vad gör dagens politisering med skapandemiljön vi verkar inom? Är vi okej med att politiska intressegrupper gränsar in vår konstnärliga frihet? Kanske använder oss som redskap för något vi egentligen borde hålla viss distans till?

Bör vi vidare acceptera att, likt Utbildningsradions personal, behöva redogöra för (och låta oss insorteras efter) sexuell och religiös hemvist? Ska att hänge sig åt ”intersektionella och normkritiska perspektiv” vara kravet för att få verka offentligt som konstnär?

Själv ser jag det som en integritetsfråga. Mitt skapande är inte någons tjänare. Allra minst maktens. Att köpslå med mitt skapandes frihet – genom att anpassa den eller idka självcensur – vore att ogiltigförklara den. Och i längden faktiskt också ogiltigförklara mig.
Men det är mina tankar. Andra kanske har en annan syn på saken?

Sen har vi det där med samhällsperspektivet…
Det handlar om den konstnärliga friheten, om forskningens oberoende, om statens tilltro till att medborgarna är intelligenta nog att tänka själva. Det handlar om demokrati”, skriver Linderborg, och jag instämmer. Med betoning på hur viktig roll kulturen spelar i upprätthållandet av just vårt demokratiska, humanistiska samhälle, där varje individ har möjlighet att efter behag antingen följa strömmen eller gå efter eget tycke.

Den genuint fria, oregerliga och fullständigt oberäkneliga kulturen är ett hyfsat bålverk mot flera av mänsklighetens mindre charmiga sidor. Den är bjälken i ögat på varje regim, despot och ism här någonsin stöveltrampat. Den är gynnarnas, opportunisternas och översittarnas allra jävligaste mardröm. Den är utopiernas och dystopiernas skapare och förgörare i ett och samma.

Just därför finns det också kraftfulla incitament för de maktambitiösa att styra kulturen, göra den foglig och hålla dess utövare på halster. Vårt borde vara att se till att de misslyckas.

/Leo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s