När de som glömts bort gör sig påminda

Jag avundas inte amerikanerna. Snart har de att välja mellan å ena sidan en oldschool megaloman på mediala steroider, och å andra en nedärvd mutkolv. Antigrattis!, säger jag. Dock utan minsta bestörtning. Jag visste att det skulle komma till det här. Tyvärr!

Men alla är inte lika oförvånade…

Hör du till dem som står som levande frågetecken inför hur den förre ens kunnat komma på fråga i ett presidentval? Isynnerhet då den senare representerar så mycket av det du finner modernt och progressivt? Trots att både du och alla alla jalla du känner dragit de bästa Trump-skämten, använt de rätta hashtaggarna, gillat de rätta inläggen av alla de rätta avsändarna?
Rätt, rätt, rätt och rätt, men ändå alla fel? Varför?

Blocka mig inte riktigt än. Häng kvar en stund, så reder vi ut det här.

Vafan! Vem utom värsta rasselosern kan ens tänka tanken att rösta på Trump?”

…undrar du kanske? Måhända spänner du också allt från regnbågshinna till ögonbryn i vad du föreställer dig vara en riktigt rättskaffens blick, glödande av socialt rättvisepatos, redo att välja bassningsväxel. Mellan föreläsning och fördömande.
Din glöd mot min kyla. Du vill brinna för din sak. Jag försöker hålla huvudet kallt. Månne tycker du dig stå inför en djupfryst, isförtappad ignorant. Mina ögon ser i dig en motor som överhettats, cyklopiskt framrusande utan att läsa trafiken omkring sig. Extrasaltat Bigott, tänker du. Du har inte aning, förstår jag.

Ingen av mina vänner skulle ha röstat på Trump.”

Nej, så är det nog. Men det är oväsentligt. För det första är merparten av dem säkert inte ens röstberättigade i valet ifråga. Sen är du, eller ni, kanske inte så representativa för folk i allmänhet som ni tror.

Kylan funderar. Främst på om det kanske är här som följderna av anpassade sökresultat, blocklistor och sociala medie-kontakter (avvägda med fuktat finger i luften) på allvar börjar ge sig till känna. För jag ska fly dig det uppenbara svaret på din fråga: Kanske en för dig osynlig majoritet!
Och sorry om jag sprider oljud i din mysiga ekokammare, men det här skulle du ha vetat. Om du tittat ut med jämna mellanrum.

Trump blir #InteMinPresident! Han fiskar i grumliga vatten! Vidrigt!

Du darrar på blockknappen. Försöker bestämma dig för om du skall läsa vidare eller avpollettera mig som ”en sån där”. Men tänk efter, käre sociala rättvisekämpe! Fiskar du? Och isåfall, brukar du fiska där fisken garanterat skiter heligt i din veganska, rättvisemärkta, kollektivavtalsreglerade, kravodlade degklump?
Eller väljer du en plats där kunskap om förhållandena (samt erfarenhet) ger dig anledning att hoppas på napp? Använder du ett bete som din tilltänkta fångst faktiskt kan tänka sig att stoppa i munnen?

Du ser, Trump tillämpar just samma strategi som vilken trålare som helst. Han fiskar där fisken fastnar stimvis! Att sen du och dina vänner ska bete er lite sådär lagom bakom flötet, och därigenom fösa fiskarna i betets riktning, ingår liksom i själva planen.

Trump trålar makt. Och vilka kan då tänkas nappa? Nja… du har dem mitt framför ögonen, säger jag. De är precis samma väljargrupp vars inflytande vi har fått känna på häromkring. Och bevekelsegrunderna – påfallande lika.

De är obsoletariatet – en skara som går att, om än med gråzoner i alla riktningar, ringa in omkring arbetarklass och lägre medelklass. Så mycket väsen av sig gör de gemenligen icke (och kallas inte för inte den tysta majoriteten). Och beteendemönstret de på många vis kännetecknas av kan med slående träffsäkerhet sammanfattas i förallmänligandet ”som folk är mest”.
Ensamma om att sympatisera med Trump är de näppeligen. Men ehuru ack så kapabla att eventuellt föra honom till makten, vilket vi snart ska se.

Omkring sex till sju av tio obsoletärer är män. Pigmentmässigt drar de överlag åt ljusare nyanser, men allehanda ursprung förekommer. Obsoletären behöver inte nödvändigtvis vara fattig, eller ens arbetslös. Men hans kunskaper – avpassade för industrisamhället – efterfrågas dock alltmer sällan av det rådande informationsditot. Detsamma kan sägas om hans grad av utbildning.
Han är gårdagens modell, som ännu inte kan krängas som retro. Han är en Cyberdyne Systems Model T-101 i ett samhälle som efterfrågar TX-Terminatrixor. Och han vet om det.

Troligt är att obsoletären står i begrepp att göra en hyfsat ofrivillig klassresa under sin livstid. Om det inte redan skett, förstås. Riktning: Neråt!

Till skillnad från proletariatet, som i princip haft det pyton sen landnamnstid, så har obsoletärerna nära perspektiv på vad som gått (eller håller på att gå) dem förlorat. Om de (eller deras föräldrar) för 30+ år sedan hade gott om försörjningsmöjligheter inom tillverkningsindustrin, så är det mer ‘ur hand i mun’ som gäller idag.
Katastrofen – reell eller emotionellt förskottstagen – vilar runt kröken. Närsomhelst kan de sista resterna av trygghet skingras för vinden. Huromhelst väntar minimilönen på att minimeras…

Obsoletärerna är såpass mangranna att det aldrig skulle ifrågakomma att ett presidentämne adresserar dem med samma försiktiga ordalag som reserveras åt minoriteter. Och konstigt vore annars. Av obsoletärer går det bildligt talat tolv på dussinet. De är själva förkroppsligandet av majoritet i västvärldskontext.
Förtur åt minoriteter står inte högt i kurs bland dem, ty de ser det som att de själva orättvist väljs bort. Och åt dem som förespråkar detta har man en särskild plats reserverad – med silvertejp i de mörka tankarnas bagagelucka.

För de mer privilegierade är obsoletärerna ett återkommande skrattobjekt. Med sina mindre kultiverade åthävor, sitt allt annat än politiskt korrekta sätt att uttrycka sig och med sin dragning åt allmogeceremoniell nationalism bär de stående harlekindräkt. Och detta vid alltifrån Raw food-frukostar till det offentliga samtalet.”En korg beklagliga”, som Hillary Clinton uttryckte det häromsistens…

Vid valurnorna går de emellertid inte att skoja bort hursomhelst. Överhängande nyfattigdom till trots så har de många av sina medelklassvanor intakta. En av dem är att gå och rösta.
Sålunda är obsoletärerna maktfaktorn som makten inte alltid räknar med. Men som utan vidare kan göra processen kort med vilket politiskt skrytbygge som helst. Ifall bara någon mobiliserar dem, vill säga. För de gör det i regel inte själva.

Om deras närmaste svenska motsvarighet – av syrligare tungor kallad Baconhögern – har jag tidigare skrivit: Det rör sig ehuru om en stor skara människor. Och den som lyckas knyta dem till sig lär kunna räkna med ansenligt politiskt inflytande framledes.
Jag antar att Trump kommit fram till samma slutsats.

Haha, vita kränkta män! Varför drar de inte vänsterut ifall det nu är så synd om dem? Till Bernie Sanders?

Nja, hördudu… En del av dem gjorde faktiskt det, medan karln ännu var maktuell. Det är ingen tillfällighet att det med jämna mellanrum dyker upp forna Sanderskampanjare, högtidligt svärande på att de hellre röstar Trump än Clinton. Sanders är dessutom inte på presidenttapeten längre. Så vad torde de idag ha att hämta där?
Men din fråga är likväl berättigad. I svensk kontext skulle den kunna lyda: Vad är det som gör att arbetarna inte längre självklart känner samhörighet med arbetarrörelsen?
Vi kommer dit, men låt oss hoppa Over There för en stund ånyo.

En vattendelare kallas globalisering, vilken såväl Sanders som Trump gått hårt åt, om än med radikalt olika infall. Clinton, emellertid, är en av dess mer välkända reklampelare.

Men globalisering är ju framtiden! Där vi alla är världsmedborgare i den globala byn .”

Jadu… Globalisering är säkert jätteskoj. Förslagsvis om man är finansman med expansiva planer inbegripande verksamhet i låglöneländer. Överkomlig arbetskraft – drftsbillig och självdöende – trillar in som manna från gatan. Bara att packa ihop sitt fabritjosan och flytta söderut! Långt från strejkrätt, fackrepresentanter och änsålänge ominimerade minimilöner.
En annan grupp som ler förtjust närhelst globalisering kommer på tal hittar man bland informationssamhällets företrädare. De är hyfsat välutbildade, har överlag god levnadsstandard samt, inte minst, efterfrågas. De är de där TX:orna jag nämnde ovan. Se dig i spegeln, vetja!

Nu tramsar du. Trimpifierar!”

Visst! Men jag har en poäng med min förtramsning. Ty vad vitkragarna ovan har gemensamt är att de sitter säkert. Ingen av dem påverkas negativt av globaliseringen, varesig i yrkesliv eller till vardags. Tvärtom kammar de hem vinstlotterna i dess kölvatten.
De som däremot har all anledning att hålla sig för skratt är de grovjobbande arbetarna och lägre medelklassen. Det var ju de som fick se sina arbeten försvinna utomlands. Och kanske sin hemtrakt antingen avfolkas (på landsbygden) eller förslummas (i städerna)? Strukturerna brister – i livssituationen. Oordningen breder ut sig – i livsmiljön.

(För övrigt är det just bristande struktur samt upplevelsen av tilltagande oordning som skrämmer fram populistsympatier ur en annan större grupp – övre medelklassen.)

Exakt vem som bjöd dem på detta framfall i anseende – från De Som Byggde Nationen till En korg beklagliga – har de amerikanska obsoletärerna inte alltid hundra koll på. Det skedde ju trots allt gradvis och under en längre tidsperiod, högt ovanför deras huvuden.
Ett namn tycker de sig månne minnas, och det redan från tiden långt före att de där beklagliga orden uttalades: En viss Hillary Clinton, vars meritlista bland annat inbegriper hamnroendet av NAFTA-avtalet. Och den meriten är inte direkt meriterande i blåkragekretsar.

NAFTA is a bitch! Uppskattningsvis har detta frihandelsavtal allena flyttat ca 683000 jobb utrikes. Det är alltså i runda slängar 683000 tillfällen färre för amerikanska arbetare att kunna säkra försörjning samt bibehålla levnadsstandard. And counting, må tilläggas! Man hade nog fasen kunnat bränna världsmedborgarpasset för mindre…

Megalomanen Trump är välbesutten. Som fan. Men på det amerikanska socialkapitalkontot utgör detta i sig ingen minuspost. Tvärtom! Den Amerikanska Drömmen är lika mycket arbetarens dröm. Trump är själva kvittot på att den kunde bli verklighet för alla. Även för den lilla människan, utan varesig fin familj eller finfina finanser.
Mutkolvan Clinton däremot – hur skarp vänstersväng hon än försöker framställa sig som – har fötts upp, utbildats och backats av Old Money. Det är ett arv och ett överklassfriåk, ingen Amerikansk Dröm. Dessutom anses hon ack så villig att spräcka andras. Vilket blåkragarna upplever att hon gör då hon exempelvis att förordar företräde för minoriteter.

Men vem bryr sig? Trump-supportrarna kan inte vara annat än helt bänga i huvet som accepterar hans rasism och hat. Vilket jävla trash! Brunråttor! De har förtjänat sin skit.”

Nu börjar filantropglorian allt hamna lite väl på sniskan, eller hur? Samtidigt säger det nog fasen mer om sakernas tillstånd än du tror. Du ser… När Trump vänder sig till arbetare och (exempelvis) talar för inhemsk industri och stängda gränser, så gör han det inte bara med hänvisning till vardagsverklighet, utan därtill med tydlig anspelan på deras uppdämda behov av att få känna känsla av sammanhang. Och det funkar! De känner sig sedda, bekräftade och behövda.

När Clinton å andra sidan använder uttryck som ”gröna jobb”, ”frihandel” eller ”öppna gränser”, så danar det däremot dubbel fruktan.”Gröna jobb” osar inte bara byråkrati lång väg. Det är ett järtecken som förebådar nedskärningar. Smutsiga arbetstillfällen på fabriken försvinner. Mysiga stolar på IT-avdelningen tillkommer.
Och ”frihandel” ska vi bara inte tala om… Agget mot detta, precis som i fallet med öppna gränser, är självförklarande ur obsoletärperspektiv. Det betyder konkurrens om återstoden. Kanske till och med subventionerad sådan.
Dessutom! Summa summarum av dessa tre uttryck är ej blott en högfärdshosta från en värld långt ovan obsoletärernas, utan också en köldslagen antydan om en tankesfär där de rätt och slätt inte existerar.

Men jag definierar mig också som arbetare. Inte fan skulle jag rösta fram Trump för det!”

Vad har du mest koll på? Fabrikens utsläppsmängder eller instämplingen på dess verkstadsgolv? Simpelt uttryckt, men du förstår nog allt vad jag menar. Du är inte en av dem.

Känslan av sammanhang är ett högst mänskligt behov. Jag vill gå så långt som att påstå att den för många till och med trumfar frihet. Och den som svultits nappar i regel snabbare och mer urskiljningslöst. Där har vi en utav förklaringarna till varför Trump så sällan behöver förklara sig inför sina egna väljare, oavsett vad dräggboll han hostat upp. De tycker sig kunna leva med det där. Om de bara får sin Känsla av sammanhang.
Minns också att jag nämnde beteendeetiketten ”som folk är mest”.

Jaha! ‘Som folk är mest?’ Du menar folk som gör skillnad på folk och folk.”

Tvärtemot vad somliga anför så vill jag mena att människor överlag ägnar sig åt, och uppskattar, Vi & De-koncept så mycket mer än vad dessa somliga vill tillstå. Det ligger djupt inbäddat i vårat stammedvetande, om än inte direkt representativt för våra ljusaste stunder. Intoleransen bor i oss alla – från kungens slott till uteliggarens parkbänk. Vilket ingen populist av rang är sen att slå mynt av.
Det gäller dig också, kämpen! Bara i den aktivism du bedriver bekräftas du i stort sett dagligen av likasinnade, och erhåller således ditt Vi. Och i ”trashet som förtjänat sin skit” finner du ditt De.

Nu börjar jag tröttna på dig. Hur i helvete kan du försvara Trump och hans vidriga väljare? Du ser ju vad de står för. Du hör ju vad de säger. Vad fan är det för fel på dig?”

Slå upp ‘förklara’ och ‘försvara’. De är inte de synonymer du tror. Naturligtvis har du alldeles rätt i vansinnet du beskriver. Hela cirkus Trump är en oförställd uppvisning i rasism, misogyni och ren skär odräglighet. Så långt är vi överens. Men vi har hyfsat olika åsikter om hur det bör hanteras. Och vore jag du skulle jag ta mig ut en stund och lyssna. Utanför ekokammaren.

I en tid då dokusåpanarrativets lågvattenmärke inte bara hovrar över kulturen, utan också skvätt in på den politiska debatten, är förtroendekapital ovärderligt. Och där devalverar både du, dina vänner och uppemot trekvarters av etablissemanget friskt. Alla knep anses tillåtna. Svansföringen hålls skyhög. Självbilden – som tagen ur Lustiga Husets mer grandiosa spegelväggar. Inte helt olikt er antagonist.

Det går inte att besegra populisterna genom att sjunka till deras nivå. Tvärtom växer de sig starkare för varje hån, meme och invektiv. Isynnerhet om avsändaren heter von Oben. Det man däremot lyckas med är att försaka sin egen framtoning – som det renhårigare, klokare alternativet. Man sjunker. Gör sig jämbördig med populisten. Och på den arenan äger den skamlöse ett naturligt övertag.

Den Sociala Rättvisan<tm> är för övrigt villkorad. Den är inte avsedd för exempelvis obsoletärerna. Tvärtom har man skaffat sig ett montage av ideologiska analysinstrument, vilkas logiska slutstation klassar dem som oönsklingar. ”En korg beklagliga”, säger Clinton. ”Trash”, säger nånannan. ”De borde stänga käften och stilla självdö”, är meddelandet som går fram. Kan ju gå hyfsat trögt att framstå som renhårigare, klokare och människovänligare inför den mottagande änden då.

Tyvärr, säger jag! För här hade en påpasslig arbetarrörelse, oavsett kontinent, kunnat göra sig nyttig. Kanske genom att aggressivt problematisera globaliseringen? Kanske bekräfta dem som står utanför det progressiva informationssamhället? Även om de inte alltid råkar vara i minoritet!
Nu blev det istället Trump, Åkesson, Le Pen och allt vad de heter, som tog tillfället i akt. Surt!

Vad är det som gör att arbetarna inte längre självklart känner samhörighet med arbetarrörelsen?” är frågan vars svar med fördel kan samköras med förklaringen till varför globaliseringen får stå relativt oemotsagd, även av de företrädare vars skyddslingar faktiskt far illa av den.
2010-talets västsamhällen skiter frankt i obsoletariatet. Dess arbetarrörelser – changerade till intresseklubb för intellektuell vänster. Det får konsekvenser.

Nåväl! Nu lär de som glömts bort returnera otjänsten genom att leva djävul en tid framöver. Här, där och Over There! Populisterna lär nyttja dem överallt. Ibland vinna val med deras hjälp, ibland inte. Men alltid lura som en skugga runt hörnet.
Och handen på hjärtat, kan vi egentligen förebrå de bortglömda? En arbetarrörelse värd namnet borde ha kunnat ge dem bättre alternativ.

Det var det! Känner du dig fortfarande manad att blocka, avfölja eller whatever? Isåfall, kör hårt! Det bjuder jag på. ;)

/Leo

Annonser

One thought on “När de som glömts bort gör sig påminda

  1. Ja man kan ju undra. Runt millenniet var boken No Logo av Naomi Klein ”hot stuff”, gavs ju ut av Ordfront förlag. Det var en kritik av globaliseringens effekter, med sina sweatshops och den onda spiral som arbetskraften drabbas av när allt som produceras hela tiden ska vara så billigt som möjligt. Kvartalsekonomin med fokus ständigt gröna siffror, skickade miljontals arbetstillfällen utomlands. Kleins teser är totalt ute idag. Ingen kritik mot globaliseringen, i så fall stämplas man som nationalist, för att man vill värna individerna i periferin visavi centralmakten eller de globala storföretagen. Nu är arbetskraftens rörlighet en dygd: helst ska du ha ett arbete där du identifierar dig med andra inom samma fält världen över. Du hänger på fik i Paris, byter idéer med någon där och besöker uppdragsgivare i New York, Tokyo och Dubai. Då världen är dit arbetsfält (och vardagsrum) identifierar du dig inte med det lokala, närsamhället eller nationen. Men hur många av oss arbetar så? För de flesta handlar det om långa pass i vården, industrin eller i den servicesektor som i stort sett bara erbjuder korta avtal. För obsoletären (träffsäkert begrepp, grattis till ett innovativt namn på denna grupp) får det osäkra arbetslivet konsekvensen att han/hon istället värderar heder, moral, tradition, tro med mera. För globalisten är det snarast töntigt, en sådan som Henrik Schyffert är e.g. kunskaper om historia helt irrelevant, han kan inte förstå syftet med sådant; han lever här och nu och allt är en enda relativistisk röra för honom. Att Trump kommer att vinna är för mig en självklarhet, har varit mycket i USA och vet att för de flesta där har livet blivit tuffare, man är ”a paycheck away” från trailerpark-livet. För ryssen, polacken och ungraren har det alltid varit så, att livet är tufft, därför står tron, nationen och familjen högt i kurs. Där har bara den medellöse kyrkan och familjen som fast punkt. Det är denna grupp av människor som Trump fångar upp, ska livet vara hårt ska det åtminstone vara lika hårt för alla och det han erbjuder är ett hopp om att det lokala livet ska garanteras och vara förutsägbart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s