Allvaret ligger i ansvaret man avsäger sig

Slopa distinktionen mellan de och dem och ersätt båda formerna med dom, föreslår Henrik Birkebo, gymnasielärare i svenska och engelska.Vi bör inte i onödan göra det svårare för så många som möjligt att kunna uttrycka sig enkelt och begripligt”, lyder hans motivering.

Jag har en annan syn på saken.”Lärare bör inte tumma på kunskapsförväntningarna bara för att något anses vara svårt”, stavas den. ”Och hör sen”, frestas jag att tillägga. Det är inte bara ett par små ord som står på spel. Utan något mycket mer omfattande. I längden.

Många elever har svårt att skilja mellan de och dem. För somliga ligger problemet i att kunna greppa språkreglerna. För andra saknas helt enkelt intresset att ens försöka.

Varkendera är nytt. Det förhöll sig precis likadant då jag gick i skolan. Skillnaden är dock att man för trettio år sedan ingalunda lät varesig svårigheter eller bristande motivation komma i vägen för ambitionen att lära ut. Tvärtom! Ut skulle det läras prompt. Och gick det inte in så tryckte man på ännu hårdare. ”Det här ska ni begripa och därmed basta!” Redan från lågstadiet. Noll förhandlingsmån.

Man må ha sina invändningar mot gårdagens skola. Men små underverk kunde den allt uträtta när det föll sig. Som att skrapa in gångertabellerna i undertecknads hyfsat dyskalkylära hjärnbark, till exempel. Ingen oansenlig bedrift, om du frågar alla som nånsin sett mig försöka räkna.
Nåväl! Inte för att denna benhårdhet ledde till att alla lärde sig allt de skulle. Nej, långt ifrån. Men varesig lärare eller elever gavs öppet utrymme att rakt upp och ner ge upp. Det fanns en ansvarsfråga. Om att lära ut. Och att lära in.

Birkebo har emellertid andra idéer på lut. ”Det är läge att agera pragmatiskt”, skriver han. Bakom orden skymtar något väldigt tidstypiskt fram. Den här majjen har kastat in handduken, låter jag mig förstå. I sällskap med en lite för hög andel av övriga vuxenvärlden lämnar han nu Walk Over. Om ungarna inte vill lära sig så kan de väl få slippa, typ? Så slipper vi i vår tur ta konfrontationen.

Att karva bort viktiga funktioner ur ett språk kan jag förvisso, som den ordets frände jag är, personligen tycka är gödselstack att ens föreslå. Men det hör inte hit. Istället ska vi se till att hålla proportionerna någotsånär inom besinningens gränser. Solen lär nog fasen gå upp imorgon även om så självaste August Strindberg stod upp ur graven och skrev dom på prostens näsa. Allvaret ligger snarare i ansvaret man avsäger sig.

Problemen och deras källor har Birkebo koll på. ”Väldigt många matar till övervägande delen ögonen med talspråk (fastän i skrift)”, skriver han, och prickar både i och mellan raderna träffsäkert in sociala mediers åverkan på ungas språkkänsla. ”Att läsningen av professionella skribenters texter minskat dramatiskt”, är en annan sorglig, men säkert korrekt, iakttagelse han gör.

Det är när det kommer till lösningar som vi hamnar på kant, Birkebo och jag. Han vill säkert väl, men begår i mina ögon ett av de värsta misstag en kunskapsförmedlare kan ägna sig åt. Han lägger i backen när det borde vara överväxeln som gäller.
För ska skolan verkligen sluta lära ut det som upplevs vara svårt? Nja, inte om du frågar mig! Den bör snarare pränta in kunskaperna – om och om igen, tills de sitter som kattpiss på tretexplattor.

Birkebo är ehuru inte så ensam om sin Shake ‘n Bake-lösning som jag skulle önska. Ska skräckexemplet fram så drar jag mig till minnes en diskussion jag hade med en högstadiesvensklärare för några år sedan. Han gick några steg längre, milt sagt. På fullaste allvar menade karln att elever egentligen inte alls behövde lära sig några regler avseende stavning, grammatik eller sätt att uttrycka sig i skrift. ”Det viktiga är ju att alla kan få prata”, löd hans ordagranna mening.
Det är inte varje dag en annan står mållös. Men vad återstår inför en digert examinerad, men likväl skvatt rykande galenpanna? Det här var ju inget annat än ett stort jädra Tack Och Godnatt till hela folkbildningstanken.

Att upprätthålla skillnaden mellan de och dem känns som ett förlorat slag”, menar Birkebo. Något sådant existerar inte, svarar jag. ”Slaget” vi står inför är i själva verket det mellan kunskap och okunskap.

Hur långt är det i längden acceptabelt att kunskapsförmedlandets företrädare retirerar? Räcker det med att, som Birkebo uttrycker det, agera pragmatiskt, det vill säga plåstra över de moment som ställer till problem för tillfället? Eller bör kraven fortsätta att sänkas i takt med att kunskaperna försämras? För det är trots allt en försämringens lindorm man inlåter sig i. Ifall man väljer att gå den vägen, vill säga. Ska rentav hela idén om att lära elever korrekt svenska i skrift omvärderas?

Vi bör inte i onödan göra det svårare för så många som möjligt att kunna uttrycka sig enkelt och begripligt.”

Det viktiga är ju att alla kan få prata.

Ovanstående låter så förrädiskt inkluderande och korrekt. Jag kan dock inte nog betona vilken otjänst det gör eleverna. Hallå, vuxna! Ungarna idag är för fasen inte dummare än vi var på 80-talet. Alla kan lära sig. Även de som inte har svenska som modersmål.
Men frågan är: finns viljan? Och då tänker jag inte främst på elevernas vilja. Utan viljan hos vuxenvärlden att stå på sig när den tryter hos ungdomarna?

Även klassfrågan ligger på lur i vassen. Och nu ska jag vara så där obekvämt rakt på sak. Inbilla er inte att de välordnade privatskolorna med hög prislapp släpper igenom ”Men asså dom ba öh fett…” Så fan heller! Vore så fallet torde de ha konkat lagom till höstlovssoarén.
Nej, de välbeställda får sin (ut)bildning. Och sedermera även sitt framtida övertag.

Arbetarklassens barn serveras däremot nitlotten. Ty hurpass väl du behärskar språket i skrift kan, som bekant, vara hyfsat avgörande för var (och hur) du hamnar. Fastnar arbetsgivaren för din ansökan eller blir den ett fall för pappersinsamlingen? Publicerar lokaltidningen din debattinsändare eller refuserar man ännu en byfåne? Väckte du känslor med din skönskrift? Eller blev ditt ”hej, de här ä min kontakt annons” till tuben med skrattsalva som fick varje Tindrande öga att tåras?
Så mycket hänger på till synes så lite.

Från ett till ett annat, men likväl tillbaks till ruta ett: Läsningen minskar. Och läsförståelsen med den. Som författare kan man stundom undra ifall någon överhuvudtaget lär kunna läsa ens alster om sisådär femtio år? Visst, säkert en del, rentav många. Men kanske inte så många som det borde vara. Om ”det är läge att agera pragmatiskt” får fäste framöver.

Ännu en gång drabbas arbetarklassbarnen isynnerhet. I hemmet kanske det inte existerar någon läskultur alls. Allt hopp står då till att skolan förmår odla och förmedla goda läs- och skrivkunskaper. Om sen denna skola fallerar… Nöjer sig med att sänka kraven istället för att trappa upp inlärningsinsatserna… You do the math!

Summa summarum!
Förslag om att ett ord eller en grammatisk funktion bör rationaliseras bort är egentligen inget att yvas över i det stora hela. Det är bevekelsegrunderna bakom man bör fundera över, och månne reagera på. Det sista vi behöver idag är än mer dagtingande med kunskapskraven. Kunskap är ju inte bara nyckeln som öppnar dörrar i livet, utan också kompassen som leder den inre utvecklingen framåt. Det behövs mer, inte mindre.

Ansvaret man vill avsäga sig idag får konsekvenser imorgon. Världar krymper. Möjligheter går om intet… En sådan utveckling borde ingen som kallar sig lärare abdikera inför.

/Leo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s