Så fördärvar man folk. Och samhällen.

Något av det ruttnaste och mest nedbrytande man kan göra mot en människa är att intala henne att hon aldrig kommer någonvart. Att hennes strävan inte spelar roll. Att oavsett vad, och hur, hon än gör så lär omständigheter utanför hennes kontroll likväl garantera nederlag.

Som art är vi människor en hyfsat förslagen best. Tillvaron kastar skräp på oss ibland. Men vi överlever, utvecklas, anpassar och förbättrar oss i processen. Somliga individer briljerar därtill. Det är bland annat tack vare deras insatser som jag kan skriva dessa rader på en behändig datamaskin. Istället för att tvingas nöta papyrusrulle. Eller knacka grottvägg.

Du kan bli precis vad du vill”, låter måhända som taget ur en förnumstig självhjälpsbok. Jag vill likväl i allmänhet hålla det för giltigt. Förutsatt att det kompletteras med: ”…om du enträget kämpar för det.” Denna följesats får aldrig utelämnas. Den står för skiljelinjen mellan fagra (men ack så tomma) ord och vad som kan bli full verklighet. Eller mellan snack och verkstad, som det heter till vardags.

Det torde knappast komma som nån överraskning att vi är olika. Från sekunden vi begår Tittut ur moderlivet gör sig våra skiftande utgångslägen gällande. Och fler lär manifestera sig efterhand. Vissa saker kommer vi ha lättare för att lära oss bemästra, andra får vi traggla oss halvvägs till vansinne med. Eller ge fan i. Det är ett beslut man ibland tvingas ta.

Medfödda fysiska eller mentala faktorer spelar in. Likaså plats-, social- och kontextrelaterade diton. Klass, uppväxtvillkor, kön, sexualitet, kultur…
Sen har vi det där med hur man är funtad. Intro- eller extrovert? Hurpass väl för man sig socialt? Fungerar man överlag som den normföljande majoriteten på platsen/i kontexten? Eller avviker man, och i så fall på vilka områden samt i vad omfattning?
Sist, och nog fasen det viktigaste: har man fallenhet för att vända svaren på ovanstående till sin fördel?

Hursomhaver, utgångslägen är utgångslägen. Resultat är en annan femma. Håll det i åtanke.

En rimlighetens förbehåll!
Inte bokstavligen alla kan bemästra (än mindre briljera inom) alla områden. Och här får jag be dig som läsare att iaktta rimlighet. Att som permanent respiratorbunden förvänta sig maratonlopp kan man månne lägga ner direkt. Surprise! Ej heller vore det särdeles troligt att en näckande Bert Karlsson skulle lyckas bli storsäljande utvik i Playboy. You get the point…

Nåväl! Vill du bli konsertpianist spelar det ingen roll om huruvida din farfars far var statsminister eller statare (om nu nån trots allt fått för sig det). Vad som däremot i sinom tid lär skilja maestron från klåparen ligger i övningstimmarna. Övar du bara tillräckligt enträget och målmedvetet (samt danar branschnödvändig framfusighet), så lär scenen bli din. Så småningom.

Dras du däremot med bristande självkontroll; springer hellre ute och leker med de andra små tjurarna än sliter klaviatur… Ja, då blir det tamejfasen ingen Mozart av dig alldeles oavsett var du kommer ifrån. Ger du dessutom fan i att ens försöka så är du uträknad från första stund.

Tyvärr vill vår omvärld inte alltid vårt bästa. Vem har inte hört talas om (eller ännu värre: tvingats genomleva) den sorgliga Janteklassikern: ”Du ska inte tro att du är, eller kan bli, något. Vid lästen du anvisats må du bliva, samt därvid veta livslång hut.” Surt va?

En uppdaterad variant har den identitetspolitiska hjärntrusten kokat ihop. Tänk något i stil med: ”Vi har teoretiserat in er alla i grupper efter summan av en massa oväsentligheter – främst ras (men också bl.a. kön, funktionsvariation och sexualitet). Eftersom du tillhör grupp X så ska du inte tro att du, utan nivellerande insatser, klarar dig lika bra som någon inom grupp Y. Som för övrigt också utövar förtryck genom sin blotta existens, mind you! Och skriver du inte under på det här så är det för att du helt enkelt inte begriper bättre.

Det förra har vi problematiserat, såsom en tveksam del av det förhoppningsvis förgångna. Det senare är vi däremot på väg att göra institution av. Skattemedel flödar till dess påspädan. Högt uppsatta makthavare ger bifall…
Det har således kommit att slaska ner i samhällets alla porer – från de trenne statsmakterna till grannens tomburkssamlarförening. Och mitt ibland oss tar något mycket destruktivt så sakteliga form – något som jag tror de flesta inte begripit vidden av. Än.

Fundera! Vad tror du i längden blir följderna av att man på samhällsnivå delar upp medborgarna i dessa grupper, samt att man till somliga av dem kommunicerar att…

”…ni är, och representerar, ett kollektiv. Samhällsfaktorer bortom er kontroll, hårdvajrade av det ignoranta och privilegierade majoritetssamhället, renderar alla individuella ansträngningar förgäves. Ingen av er är kapabel att uppnå sin fulla potential som solitär individ, utan måste för den skull agera i egenskap av del i gruppen. Den som likväl rönt framgång på egen hand har samtidigt också svikit övriga gruppmedlemmar. Inför denna struktur är ni offer. Er väg mot att få upprättelse går via särbehandling. Endast därigenom kan rättvisa uppnås.”

Det är det här man faktiskt säger, om än under varierande grad utav klartext. Och vad blir följderna hos de man tilltalar? Frågar du mig så skulle jag säga att det betingar offerskapet som livsstil. Således en björntjänst så ond som någon.

På många har betingningen, tursamt nog, ringa eller ingen inverkan. Men för andra kan det tänkas bli förödande, i det att de internaliserar tanken på att de drabba(t)s av irreparabel orättvisa.
Istället för att konfrontera tillvaron ger de upp och låter sig begjutas med känslan av att vara kränkt, förnedrad och betydelselös. Drömmarna bleknar. Med dem följer ambitionen. Och som dominobrickan vid vägs ände – de möjligheter man kunde ha följt upp.

I hålrummet som drömmarna, ambitionerna och möjligheterna lämnar efter sig gror successivt ännu mer av det negativa. Mer kränkt, mer förnedrad, mer av det hopplösa… En form av hypervaksamhet ger sig snart till känna. Förtrycker den där personer mig? Befinner jag mig på en utsatt position inom den eller den strukturen? Allt i ett led av eskalerande traumafixering.

Stödgrupper är bra grejer. De erbjuder ovärderlig hjälp åt den som utsatts för, eller genomgått, en traumatisk upplevelse. Funktionen förutsätter dock att det finns en övergripande tanke om att gruppen existerar i syfte att hjälpa individen framåt – mot att hantera tillvaron samt att må bättre.
Definitionen av en havererad stödgrupp är således den där hantera och må bättre ersatts av vältrande i olyckskänslor; där traumat inte bara hålls nära och blödande, utan också blir till navet för en gemensam gruppidentitet.

Jag litar bara på de andra inom stödgruppen. De har genomgått samma saker som jag och är därför de enda som kan förstå mig”, är tecknet som säger att något inte är som det ska. Mycket väl kan det följas av: ”Utomstående är inte bara oförmögna till att relatera, det har dessutom sagts att de vill mig illa. Det är således bara i stödgruppens slutna rum som jag kan känna mig trygg.
Känns orden någotsånär igen? Visst, stödgruppsmetaforen låghaltade en aning. Men kan du tänkas ha hört det där förut?

Tro nu för all del inte att offerskapsreaktionerna stannar inom de grupper som identitetspolarna avsåg. Nädu! Rasifierad eller vithetsnormerad (nån som hör hur fåniga de här uttrycken låter?) spelar noll roll. Är du inte vaksam bryter de dig som en pinne, oavsett vem du är. Okontrollerat far de fram, skördande geist och självförtroenden på vägen; byter tåga mot en cocktail av självömkan, frånskyllan, uppgivenhet och split.

Källa på det? Nja, lite för ofta har jag hört unga, friska och jävligt normföljande individer ur vår majoritetsbefolkning idissla varsin hemkörd variant av: ”Det är inte ens lönt att försöka, eftersom normer och strukturer förtrycker mig. Ageism, du vet! Alla jävla gamla gubbar som tar plats.
Tror du på det själv, eller?”, brukar min första tanke lyda. Innan jag kommer på att det nog fasen är precis det de gör. Snacka om att ha fått luvan snedstickad!

Det här belyser förresten en annan destruktiv aspekt av identitetspolarresonemanget. Du ser, vill man nå framåt är det en hyfsad tillgång att kunna samarbeta med andra. Och att då ha lärt sig betrakta sin omgivning i termer om ”förtryckare” eller ”jävla gamla gubbar” som tar platsen man av endera anledning tror sig vara berättigad till, är kanske inte precis det smartaste framgångsreceptet.
Samarbete har alltid varit en mänsklig tillgång. Även vi som är lite underliga av oss måste behärska det där, åtminstone elementärt. En god början är att inte leta efter fiender överallt.

Man kan argumentera för att identitetspolarnas analys skulle vara en gångbar väg bort från diskriminering. Själv har jag en annan syn på saken. Är det verkligen diskrimineringen vi vill åt så bör vi istället permanent låta pensionera allt vad oväsentlig urskiljning heter. Jäkligt konsekvent och utan ideologisk pardon!

Vi ska inte hålla på med att samhällssortera varandra efter ras, kön, hudfärg, härkomst eller annan irrelevantia. Det trodde jag, ända tills för några år sen, att de flesta av oss var överens om. Vi bör sträva efter likabehandling! Inte särbehandling. Annars lever fanstyget vidare. Under lite namnskönare, progressivt klingande etikett månne. Men med samtliga metaforiska huggtänder i stridsdugligt skick.

Sen kan man med fördel hålla ett öga på definitionerna. Inte alla upplevda orättvisor är diskriminering. Det här skulle man säkert kunna skriva en hel avhandling om. Men för att i all korthet belysa en möjlig skillnad:
Stängs du ute från läkarlinjen på grund av din härkomst så är du diskriminerad. Det ska samhället ta itu med. Ögonaböj! Kommer du däremot inte in för att dina betyg råkar vara Onkel Kånkel så vilar ansvaret enkom på dina egna axlar. Got it?

Tillvaron är inte millimeterrättvis. Kommer heller aldrig att bli. Vi har ju, som sagt, våra skiftande premisser. Men lika lite som gynnsamma utgångslägen står för 100% framgång är sämre diton varsel för nederlag. Det är där som riktningen på, samt styrkan av, den personliga ansträngningen kommer in i bilden; vad vi väljer att göra respektive inte. Och den janteläst eller identitetspolerade offerteori som står i vägen bör rannsakas såsom den destruktiva kraft den utgör. Inte befordras till samhällsliturgi.

Summa summarum!
Människan är kapabel och anpassningsbar. Det är när hon inser vidden av detta, samt på någotdera vis gör bruk av det, som hon blommar ut. Och i processen sedermera även kollektivet (datorer istället för papyrus och runstenar, remember?) Det här har ett klokt samhälle koll på

Ifall samhället å andra sidan bombarderar henne med inställningen att det hon gör inte spelar roll; att det är grupper, strukturer och fan och hans moster som har sista ordet… då blir hon månne (om det vill sig illa) som de där unga herrarna och damerna jag beskrev ovan – ömtåliga och tunnhudade, letande efter oförätter att få känna sig kränkta över.

Så fördärvar man folk. Och samhällen.

/Leo

Annonser

2 thoughts on “Så fördärvar man folk. Och samhällen.

  1. Hej.

    Jamen min rätt att bli vad jag önskar då? Hur blir det med den? Utan självförverkligande via projekt som ger mig omgivningens beundran och uppskattning finns jag ju inte. Eftersom jag är fostrad, ja närmast dresserad, att betrakta framgång utan ansträngning som en rättighet så får jag (enligt mig, och kommunicerad upplevelse är ju den enda sanningen) depressioner och andra psykiska problem.

    Lösningen är dock en och samma: jag skall ges vad än jag önskar, annars kränks mitt människovärde och mina rättigheter.

    Ungefär så ser mentaliteten ut inifrån, och chocken blir svår när den som dresserats att vara luststyrd (alltså kvar i det lilla barnets utvecklingssteg) möter krav på måluppfyllelse, meritokratisk kvantitativ värdering samt att ens inneboende unikum inte är värt mer än ens gärningar.

    Då vi styr varandra via sociala grupper kallade partier och myndigheter, och avancemang i sociala strukturer sker genom en kombination av att vara likadan som alla andra, och samtidigt lite bättre (istället för strikt mätbar tävlan) så fylls av sig självt den styrande gruppen av människor som har som dominant personlighetsdrag självisk egoism och egocentrism samt tillfredsställelse av lust – och i ett demokratiskt system innebär det att röster köps genom att utlova minsta möjliga ansträngning till största möjliga njutning.

    Därmed gräver den allmänna tämligen oinskränkta rösträtten systemets grav, då det blir rationellt för den styrande att rigga systemet att göra det rationellt för den styrde att agera som superindivid i ett evigt ‘nu’ av tillfredsställelsens vågtopp – komplett med andra starka känslor när det tillståndet inte kan bibehållas.

    Kontrasten mellan generationerna före fyrtiotalet, fyrtiotalisterna själva och deras avkommor är extremt tydlig i Sverige: från familj, fränder, folk och fosterland till fyrtiotalisternas eviga tonårsrevolt till deras barns infantila tillvaro som jämlikar även med sina egna barn eller främlingar vilka inget tillför och allt uppslukar och omdanar i sin egen avbild.

    När nu dessa spröda små psyken jag beskrev initialt möter folk, vars kulturer inte besmittats med den franska postmodernismens självrättfärdigande hedonism (i ordets mest vulgära betydelse) parad med borgarklassens barns låtsats-socialism, går de under. De är superindivider, och som sådana hjälplösa inför folk som fortfarande finner sin lojalitet i att vara ett folk, en nation och en tro.

    Allt sådana individer kan göra är att fly dit där andra kan försvara dem med det våld och den sammanhållning de själva dagligen spyr sitt gift över.

    Så, hav hopp. De sköra utrotar sig själva. Tyvärr riskerar de att via det demokratiska systemet också ta med sig den civilisation som möjliggjort, ja kanske rentav valt, deras existens.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s