Flavums Kabinett 2016

När jag startade Flavums Kabinett för några år sedan var det under ytterst blygsamma föresatser. Jag tänkte mig en enkel skaparblogg, vars innehåll som mest torde attrahera dem som i övrigt är intresserade av det jag gör, dvs mina läsare och lyssnare. Oh boy, was I wrong…

2015 tog Kabinettet ett rejält steg upp vad gäller antal besökare – såväl tillfälliga som återkommande. Och under snart hädangångna 2016 har det fortsatt på den vägen, minst sagt. Årets besökarstatistik visar närmare bestämt på en fördubbling gentemot fjolåret. Underbart, säger jag! Jag är jätteglad över att ni söker er hit och tar del av mina tankar.

Nu sjunger ehuru 2016, som sagt, på sista versen. Och vad vore då mer lämpligt än att återknyta till den ”tradition” jag för ett år sedan instiftade, mest på skoj. Jag talar om en nätt liten kavalkad av inlägg från året som gått. I ingen speciell ordning, utan mest som en återblick (och för nya läsare: en rundtur inom Kabinettets väggar). Lite läsning inför nyåret, innan bägaren tar vid.

Hursomhaver tänker jag fortsätta arbeta för att Flavums Kabinett ska vara platsen för dig som uppskattar tänkvärda (och stundom hyfsat utmanande) texter att sätta glojärnen i. För alla som gillar att läsa, kort sagt.

Nåväl! Here we go…

Rätt skrift på rätt plats

”Lättnaden som följer efter att man skrivit av sig är nära besläktad med spänningen som släpper efter ett rejält oväder. Luften blir med ens frisk. Livet återvänder. Det nyss så svårhanterbara ligger nu utexorciserat framför en, som tungsinta tecken på papper eller skärm. Själsligen är man ehuru flera kilo lättare. ”

Först ut: några tankar kring hur våra skrivarvanor förändrats i och med digitaliseringens intåg. Eller publiceringsvanor, rättare sagt. För det är det vi gör när vi lägger ut våra texter på sociala medier, i bloggar och på hemsidor. Och kanske är inte allt vi skriver så väl lämpat för omvärldens ögon som vi tror?
Inlägget finner du HÄR!

Rummage

”Allt började snarare med att Petra Shara Stoor, efter ett antal genomlyssningar av den ofärdiga slaskmixen, påpekade att Rummage torde göra sig bra i videoformat.
‘Hela låten känns som en film’, minns jag att hon sade.

Jag får erkänna att jag från början inte direkt kände mig jätteentusiastisk. Men när hon kort därefter presenterade ett manus samt medföljande storyboard så övertygade hon mig emellertid å det grövre. Hennes idé var helt enkelt suverän! Och jag minns att jag förvånades över med vilken skärpa hon tolkat låtens essäns, för att sedan omsätta den i bilder.”

En prima musikvideo bör, såvitt jag ser det, tjäna som en förlängning åt den musikaliska upplevelsen; ta budskapet och känslan till ännu en nivå. HÄR är berättelsen om hur det gick till då en driven regissör, ett skickligt filmarpar samt en frivilligarmé utgjord av mer eller mindre halva Gränsfors hjälpte till att bestå min singel Rummage med just detta. Det var för fem år sedan. Tiden löper, må jag säga.

Leo Flavum - Rummage
Rummage - Leo Flavum in action

Att gå på värdegrund

”Värdegrund är ett fluffigt uttryck som säger allt och intet. För varje människa – en fullt möjlig tolkning. För varje tolkning – en halvt omöjlig förklaringsmodell. Och inte sällan utmynnar försöken i ännu en bombasm av liknande kaliber ”

Årets kanske mest provocerande inlägg. Rena rama röda skynket för vissa, till och med. För som jag skriver i dess inledning: Man blir sällan populär av att nagelfara det vackert klingande.

Inte desto mindre vidhåller jag att det faktiskt är det vi behöver göra ibland. Ty att låta abstrakta uttryck passera för vardagsevangelium med antydan av allmänsanning, därtill utan att ifrågasätta dess förmodade förträfflighet, är inget som gagnar ett samhälle. Och framförallt inget som en anarkistiskt lagd tvivlare såsom undertecknad kan tänka sig svälja hur som helst.

Nåja! Läs HÄR och bedöm själva!

Djävulen, hans advokat och en Teratolog i det förbålda

”Vem är då denne gäckande Faustus in scripto? Och hur lyckades den lede mephistofiilen bocksera sig in i finrummen, mitt framför trynet på hela Smaktyranniets samlade stab, förhäxande allt från helvete till bovete?

Nja, låt mig säga som såhär: Teratologen sticker i ögon du aldrig ens trodde du såg, och har väl så gjort från den dag hans förstling kramades av tryckarns hand för att skjutas mot världen den syntes hata, och som ömsom rasade, omsöm ni(hilis)tälskade tillbaks i en Dr Rekyl och Mister Hydratisk urmoderlig pressur. Ja, torde sagde Teratolog serveras en hel druvklase full av ögonglober, så vore de alla utstuckna vid blotta åsynen av det bläckhorn i sidan vars natur är den av molande, publicerad värk.”

Att ge sig på en författare jag uppskattar kan få min penna att formligen glöda  Det ska allt och alla ha klart för sig. I synnerhet om det görs på lite lösa boliner. Vi behöver nämligen fler Teratologer i kulturvärlden, inte färre. Och det behövs definitivt mer kött på benen ifall man nu föresatt sig att ta heder och ära av den vi trots allt har.
Brandskriften ifråga finner du HÄR!

Nu får ni en söt bild på en sovande, solbestrålad, nyss femårsfyllda katt att vila ögonen på en stund innan vi går vidare…
Sovande Immaa

Sådärja! Då fortsätter vi.

En nonchalans man kan leva med

”Undantaget lugnet, så är livet i glesbygdsnorrland allt annat än en dans på hjortron. Arbetslösheten lever i högsta välmåga. Infrastrukturen befinner sig på varierande grad utav dekis. Och samhällsservicen behövde läggas in på service redan för sisådär tjugo år sedan.
Men varför står då inte Norrlands samlade fordonsflotta i brand efter mörkrets inbrott? Varför regnar det inte sten och knallskott närhelst någon drabbas av tvärfis ute på bystan?
Jag har mina hypoteser…”

Det har eldats bilar och kastats sten något alldeles förfärligt under året. Enligt De Som Vet ska det komma sig av diverse sociala orsaker. Och visst! Att det är socialt betingat… det håller jag med om. Men hur denna betingning ser ut är vi däremot lite lagom oense kring, DSV och jag. För med deras resonemang i åtanke, borde det inte lämpligen vara häromkring – på norrlandsvischan – som det vankas sten och mordbränder?
Med glimten stadigt i ögat reder vi ut begreppen HÄR!

När de som glömts bort gör sig påminda

”Det går inte att besegra populisterna genom att sjunka till deras nivå. Tvärtom växer de sig starkare för varje hån, meme och invektiv. Isynnerhet om avsändaren heter von Oben. Det man däremot lyckas med är att försaka sin egen framtoning – som det renhårigare, klokare alternativet. Man sjunker. Gör sig jämbördig med populisten. Och på den arenan äger den skamlöse ett naturligt övertag.”

Jag har länge önskat att globaliseringen skulle problematiseras i större skala. Den skadar människor – inte sällan de som aldrig hörs, syns eller ens efterfrågas. Vad jag däremot inte önskade var att frågan skulle överlåtas åt megalomaniska populister. Nu blev det ändå så. Och kanske har företrädarna för Det Goda Samhället en inte oansenlig del av detta att svara för.

Om utvecklingen intresserar eller oroar dig kan kvitta. Och presidentvalet i USA må vara historia på alla sätt vid det här laget. Men denna text är likväl ännu relevant. Kanske till och med mer idag än då den skrevs. Du finner den HÄR!

 Leksakslandet mitt i verkligheten

”Målföra målsmän kantades invid curlingsargen.
‘Vafalls och vadan nu detta? Har inte just allt i görningen sjungit barnperspektivets godan lov? Var det inte för deras känsliga små själars skull som vi instiftade de lyckliga slutens envälde; tvagade blodet ur folksagorna, döden ur Disney och drog bettet ur beatnick? För att inte nämna sju dvärgar ur Snövit?’

En skamlös (men förhoppningsvis underhållande) odyssé genom en nutid där gränsen mellan gårdagens lek och dagens allvar inte längre är självklar. Bered dig på att bespjuvras! Och gör det HÄR!

Sagan om mina fem år med Midvinterglöd

”Embryot till det vi idag känner som Midvinterglöd kläcktes en kväll hemma hos mig i Gränsfors, hösten 2012. Skulls & Bones Artwork – Petra Shara Stoor och Fredrik Fernlund –  hade en idé om ett vinterarrangemang med alternativkulturella förtecken. Mina intressepilar tändes.
Vad som startat denna tankekedja kom sig av att en deltagare på ett tidigare arrangemang (Conjunction, vill jag minnas), påtalat att det saknades en rejäl vinterhändelse av snarlik dignitet i trakten. Nu, med tanke på vad som försiggått under dessa fem åren, tror jag nog att damen ifråga fått vad hon åstundade. Och lite till…

Hursomhaver! Vad paret Stoor och Fernlund önskade av mig den där höstkvällen var en konceptberättelse att knyta ihop det hela med. Jag lyssnade på vad de tänkt sig. Och man kan nog säga att jag där och då svalde betet. Med krok, lina, sänke och halva spöet, typ.”

Leo Flavum - Berättaren Foto: Stephanie & Ulrika Örjas

Leo Flavum – Berättaren
Foto: Stephanie & Ulrika Örjas

Inte bara tidigare nämnda musikvideo (samt ett stycke katt) begick jubileum i år. Utan så även en annan, och större, kulturhändelse jag råkat ha haft mina fingrar i, nämligen det alternativkulturella vinterarrangemanget Midvinterglöd. I samtliga fem av dess upplagor har jag agerat konceptskrivare, berättare och musikkompositör.

HÄR är min berättelse. Om krafterna som startade det hela. Om tankarna bakom. Om idéer som kommit och passerat genom åren. Om det omöjliga som blev möjligt. Låt den inspirera!

Midvinterglöd 2016 - Avslutningen. Foto: Philippe Rendu / Midvinterglöd

Katarina Borbos, Dimmerar’yn & Leo Flavum. Midvinterglöd 2016 – Avslutningen. Foto: Philippe Rendu / Midvinterglöd

Gugal

”Våra sägner, myter och legender har påfallande ofta sitt ursprung i den mänskliga historien. Någonting har hänt eller gjorts… Därefter traderas vad än det nu må vara vidare. Och liksom i fallet med den ökända viskleken, tar sig berättelsen efterhand alltmer fantastiska uttryck.”

Medan ni andra var upptagna med att fira jul satt en annan och knåpade ihop denna lilla miniatyressä, med det historiska oraklet Gugal i centrum. Den berör sambandet mellan våra vardagliga vanor och de tidlösa berättelser som följt oss genom årtusenden. Och du lär kanske förvånas? Samt förnimma hur igenkänningen infinner sig. Vilket sker HÄR!

Det var det!

En sak till bara…
En del vill mena att 2016 var rena skitåret. Och visst, det kan det ju finnas anledningar att anse. (Inte minst som året ifråga tycks ha haft viss fallenhet för att lägga namnkunniga och älskade kulturutövare i graven.) Ändå kan jag inte låta bli att tänka att det på sitt vis tjänat som en välbehövlig påminnelse, ett memento mori för en tid som lite väl lättvindigt låtit glömma några av livets realiteter.

Jag talar om påminnelsen om att inget går att ta för givet. Och att det fina vi vill behålla också måste underhållas för att inte gå oss förlorat. Samt byggas stadigt inför vad framtid vi nu än må önska.

Tack för det här året, säger jag som avslutning! Och med dessa ord ämnar även jag vända mig till bägarens gracer. Samt de festligheter som hör ett nytt års stundande födelse till. På återseende 2017!

/Leo

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s