Kjellevisionen och skräpytan

Vi kallar detta för skräpyta. … där finns ingen ekonomisk aktivitet, inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, ingenting, bara träd”, säger näringslivaren Kjell A Nordström från scenen på Nordic Business Forum Sweden.
De gudsförgätna platserna han talar om är de jag själv skulle kalla Hem; i folkmun kanske mer kända som den svenska landsbygden. Eller nej, förresten! Lägg till alla bruksorter, småstäder och… ja, kort sagt det mesta utanför storstäderna. Och Kjellevisionen blir komplett!

Det här fick nog mången lantis att damma av släktens mest traditionstyngda svavelramsa (enligt legenden uppkommen någonstans i trakterna kring då gammelfarfar mötte sin svärmor, och därtill såpass dialektal att ingen nu levande människa kan dechiffrera den). Själv höll jag mig däremot, för en gångs skull, otraditionellt lugn! Jag brukar flyga i taket av dylikt. Men inte nu.

Grejen är att jag nog fasen kan tänka mig leva med det där. Eller rättare sagt: utan. Jag är, pardon my french, faktiskt skitglad att slippa en massa Starbucks, shoppingcenter, klotter och modernistiska betongkuber. För att inte nämna bilbränder…

Sen har Kjelle inte riktigt så rätt som vi föreställer oss att han föreställer sig att han tror…

Liv, leverne och gamman i skräpytan
Den moderna tekniken är vischans bäste vän. För vad säger att man i digitalåldern behöver ha allt på plats lokalt? Nädu! Vill man prompt hala in världen i drängstugan är det ju bara att stava sig igenom första bästa Ve Ve Ve, och vips har man Utrikestidningen tapetserad över hela skärmen.
Och varför sen våndas över universitetet som uteblev när man lämpligen kan distansa sig till vadän kunskap man önskar? Podcastade föreläsningar, uppsatsinskick via e-post… Bra skit!, som ungdomarna säger.

Det är för övrigt samma teknik som möjliggör för kulturarbetare such as Yours Truly att hålla sig med ett fashionabelt kontor av nedanstående snitt.

Mitt Kontor

Flavums kontor

Nåväl! Nöjen har vi gott om. Ta med fiolen samt några vänner, Kjelle, och du lär bli varse att de lantliga hemmafestiviteterna sannerligen lever upp till sitt rykte. Och fem hunkor för en dunk, hur duger det som ekonomisk aktivitet?
Glamour är månne inte så vanligen förekommande, men glitter hittar du på Lanthandeln, vilket osökt för oss in på den sundaste av alla avsaknader du nämnde. Du ser, shopping är ett ångestbeteende. Sådana bör behandlas, inte uppmuntras.

Och om du åker dit, kommer du att hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar.
Jadu, Kjelle… Ifall jag kvalar in som alkoholisten eller knäppgöken kan de lärde få träta om. Jag erbjuder mig att vara bägge, så rustikt gentil som jag nu är.

Skräpyta i försommargryningstid

Skräpyta i försommargryningstid

Åtrådda naturresurser (och mindre behövda landsortsbor)
Vi lantisar blir gemenligen inte jätteledsna i ögat av att nån näringslivare dömer ut vår hembygd. Det sker med jämna mellanrum, så viss vana finnes. Vi vet också att det, när det väl kommer till kritan, mest är prat. Näringslivarna (och deras Rosenbadpolare) älskar nämligen landsbygden. Egentligen.

För tänk efter! Var skulle de annars vända sig när de behöver elektricitet, virke, metall, mat på bordet, ett glas mjölk till frukost eller få ge nån horny stackare ett nöjesskjut på väg mot sovrummets trofésköld? Jo, då konsulterar de med glädje våra älvar, skogar, gruvor, täkter, kossor och viltstam.
Kort sagt: vi lär ovedersägligen höra av dem förr eller senare.

Landsbygdens naturresurser må, som sagt, ligga näringlivarna varmt om hjärtat. Människorna däremot, not so much, vilket kan ha sina förklaringar. Vi är riktiga cockblockers ibland – de besvärliga bofasta som inte självklart välkomnar en urangruva till granne, om än så lönsam. Vi kan också stundom sura över att vi för samma skattekronor som Storstadsnisse får så mycket mindre tillbaka i form av fungerande samhällsservice. Eller över att lagar och förordningar stiftas med Den Store Urban som norm, och således tar ringa hänsyn till hur våra liv påverkas. Eller när det som i tre regioner kallas satsning får heta bidrag överallt annars.

Men, men… Vi är både ihärdiga och tjurskalliga av oss. ”Det som inte dödar…”, du vet. Jag tänker: ”Var du världsmedborgare i den globala byn bäst du vill, Kjelle! Så kan en annan få vara Gränsforsbo i den analoga skogen.’” Deal?

Kjellevisionen tätnar
Det är först när Kjelle tar fram spåkulan som gemytligheten begår Henric Schartau. Visst, ”ni föddes in i en värld med 200 nationer, och ni kommer att dö i en värld av 600 superstäder som står för nästan all ekonomisk aktivitet”, låter kanske inte i sig så värst ominöst. Folk har ju försökt sig på att dödförklara landsbygden ungefär sen industrisamhällets gryning, och ändå står vi här idag. Men det ligger sammanhangsmässigt så mycket mer bortom orden än vad enskilda meningar må berätta.

Skräpyta i kylig vårvinteraftonstid

Skräpyta i kylig vårvinteraftonstid

Ur Kjelles brösttoner stiger en rapsodi – ”Underton tillägnad globalistisk rovdrift”. Orkestern ser man bara skymten av. Men det anas att dirigenten är kapitalstark och världsomspännande.
Fria är hans händer. Eller deras, för de är nämligen ett par handfulla; redigerande kompositionen efter möjligaste godtycke. Dess tonart, temposkiftningar och taktsignatur – allena satta utefter solisternas gnidendom.
Blyga violor hänvisas till arpeggion i förbifarten, den tondöve att springa sextondelarna av sig i hamsterhjulet, och trasdockorna att dansa sig till skyddsnätslös undergång.

Lovsångspassagen är en digital dystopi, påfallande binär i sin selektionsprocess. Där det mänskligas plats är villkorad. Där vi aldrig är mer än styrkan i vårt Personliga Varumärke. En etta med rätt till flygplanad respit i grindreservat jorden runt? Eller en nolla, hänvisad till massinhysning i funktionalistisk skolåda?

I Nordströmsrapsodin saknas emellertid ett tema. Det där om att gudomen man besjunger – Den Eviga Ekonomiska Tillväxten – har sitt rike och tveksamma härlighet att tacka landsbygdens resurser och människor för. Bortredigerat är det inte. Jag tänker snarare att temat ifråga aldrig ens skrevs.

Man tar blott för givet att vi ska finnas där, någonstans i partiturets utkanter. Och föda den globaldigitala jätten Glufs-Glufs med stadiga godstransporter av högst analoga förnödenheter. Refrängen om jorden, naturen, livet och respekten därutav tycks ha gått ett liknande öde till mötes.

”Gränslös globalistiskt Glufs-Glufs är inget naturtillstånd. Ej heller nåt slags förutbestämt och ofrånkomligt öde, ifall nån nu trodde det.”

Det är för övrigt samma sorts globalistiska rovdrift som står bakom att många av landets bruksorter är på dekis idag. I takt med att våra arbetare gavs drägligare villkor minskade också profiten för storpotäterna. Man skickade sedermera jobben utrikes – till länder vars arbetares krav på anständiga villkor tedde sig något mer… modesta.
Samma krafter tänker sig nu månne att en avfolkad landsbygd vore mumma? Få bort de bofasta. Lej in säsongsarbetare (och månne gruvrobotar?) att tillse lönsamheterna…

Det enda jag säger är: vänj er vid detta!”, säger Kjelle. Men jag är inte så säker på att vi verkligen behöver det. Om vi gör oss lite obekväma, vill säga.

Gränslös globalistiskt Glufs-Glufs är inget naturtillstånd. Ej heller nåt slags förutbestämt och ofrånkomligt öde, ifall nån nu trodde det. Snarare då resultatet av högst medvetna beslut. Och det är här som Kjelle and the Näringslivers faktiskt utgör något potentiellt olycksbådande för många av oss runtom i landet.

Girigheten är inte direkt prima på att känna gränser. Därför måste det finnas instanser som, för alla bästa, ser till att den inte girar iväg hursomhelst. För det ändamålet har vi våra folkvalda. Problemet ligger ehuru i att dessa under lång tid varit lite väl tajta med Kjelle och hans polare. Och lite för selektivt omedvetna om oss.

Skräpytisterna demonstrerar?
Det är när Kjellerimyset leder till beslut vilka sätter oss på permanent lågprio som avkrokarna utarmas. Det är då det snålas på resurserna, ibland så illa att vår samhällsservice u-svänger lodrätt (som Solleftetraktens kvinnor just fått erfara). Det är också då vi människor – i hela landet – föses ett steg närmare Nordströmsrapsodins mest valserande egoisttwist.

Vi kan därför behöva påminna Rosenbadarna med jämna mellanrum. Om hur nödvändiga vi är ifall de menar allvar med det där klimatsnälla samhället de raggar röster med. Eller om hur behändigt det är med egen livsmedelsförsörjning när det blir lite oroligt ute i världen. (Det har väl inte det undgått någon att vi numera dras med ett par mindre förutsägbara presidusker i stormaktslängorna.) Eller hur förebyggande det kan vara att tilltala hela landet om man önskar sig en lagom tillfreds befolkning, som inte lättvindigt nappar på populistiska hejarop.

Bad- och rekreationsanläggning i skräpyta

Bad- och rekreationsanläggning i skräpyta

De behöver oss skräpytister. Och vi är inte kräsna. Men vi borde nog allt bli en aning obekvämare och kräva att de fanboyade liiite mindre med Kjelle, för att istället kasta ett öga hitåt. Vi skulle kunna ge dem en anledning de inte kan motstå. För ryktet om vår död är, trots allt, högeligen överdrivet. Och eftersom alla av oss har  en röstsedel att casha in… Ja, säg de underverk som inte ett ben åt någon av Pavlovs många hundar torde kunna locka fram?

Bara en tanke från denne eder komposthärold. Som med fördel kan färdigtänkas av vem än som känner sig hugad. För det vore bra gagnerikt, för att inte säga hyfsat underhållande, att få leverera ett samstämmigt: ”Skräpytan har talat! Mjä!”, till Kjelle.

/Leo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s