Den tillfälliga mattestjärnan

Gångertabellerna ska man kunna som ett rinnande vatten”, brukade det sägas i grundskolan. Med den jämförelsen var en annan i bästa fall en halvrostig droppkran då det begav sig. Så är det fortfarande. Jag kan de fem första. Sen tar det stopp, vilket ingalunda har att göra med ”större tal”. Jag är upplysningsvis lika kass på alla siffror, oavsett var i ordningen de faller sig.

Ändå föll det sig inte sämre än att jag under några veckor av höstterminen i årskurs tre, till allas förvåning, framgångsrikt lyckades lajva Klassens Mattestjärna. Det var just de där första gångertabellerna, vilka av en händelse kom att flyta som det metaforiskt rinnande vattnet.

Hur kunde då det gå till? Jo…

Det finns viss rättvisa i fördelningen av medfödda fallenheter. På det skulle jag själv kunna tjäna som utmärkt exempel. Ord har jag hyfsat handlag med. Annat är det dock med siffror. Ja, uppriktigt talat är jag fullkomligt efterbliven på precis allt som har med siffror och räkning att göra. Det går liksom inte in i luvan. Och än idag torde jag med råge ha underpresterat ifall någon utsatt mig för ett mellanstadiematteprov.

Nu må det vara skitsamma. Men dåförtiden – ett riktigt jävla problem. Ni förstår, i det tidiga 80-talets skola fanns det nämligen två fällor, vilka båda ledde käpprätt till jobbiga kvartssamtal, speciallärarintervention och merjobb i största allmänhet. Den ena låg i att vara för duktig. Den andra i att vara för kass.

Det första kunde man gemenligen gardera sig mot medelst ett par strategiskt utplacerade stavfel på varje diktamen. Gärna i kombination med att aldrig räcka upp handen mer än omkring tre gånger per lektion.
Det andra var emellertid svårare att dölja. Jag menar, kunde man inte så kunde man inte… Följaktligen renderade matten mig uppmärksamhet av sorten jag INTE ville ha. Extraundervisning, extraläxor, extraförhör… Ja, där satt man. Och såg sin åtrådda frihet ticka iväg, tal för tal.

Ända tills en halvklar torsdag, någon gång under höstterminen i tredje klass…

Mattestjärnans uppgång…
Torsdagsmatten var veckans återkommande Urkatorium. Under en olidlig dubbeltimme var det tänkt att hela veckans matteläxor skulle nå sin kulmen. Och det i en serie skriftliga prov på tid. Jag avskydde den således med sällan skådad innerlighet. Och om skolan överlag var min tillvaros kolera så var torsdagsmatten dess böldförpestade följdsjukdom.

Jag kan ännu minnas odören av de där färskkopierade stencilerna; höra swishet av hur de landar på bänkens pennhuggna yta. En hal A4 – fullplitad uppifrån och ner av grinande, fula, intetsägande siffror… Nej, det fanns definitivt roligare ställen att befinna sig på under en halvklar torsdag.
”Tvåans multiplikationstabell. Uret startar om tre, två, ett…”, kväkte magistern, och arton blyertspennor började med ens att väsa mot pappersarken. Den nittonde låg tyst och stilla. Änsålänge.

Nuffrorna skänkte jag, vanan trogen, en blick av idel uttråkan. Därefter suckade jag och satte pliktskyldigt pennan mot arket. Man fick ju om inte annat ge sken av att försöka…
Men just i samma stund slog det mig. Jag tittade en gång till, utmed rad efter rad, som för att försöka överbevisa mina egna ögon. ”Helvete, det här kan jag ju!”, hann jag tänka. Sen satte pennan fart.

Jag tror samtliga i rummet måste ha tänkt ett unisont ”vad i…???” när de hörde mig vråla ”KLAR!” Inte för att jag var först. Nejdå. Inte ens bland de tio första. Men jag hade – till allas förvåning, min egen inräknad – faktiskt lyckats bli klar. Samt få alla rätt, ska tilläggas. Och det… hade aldrig hänt förut.

De flesta tog det för en lyckoträff. Själv visste jag emellertid bättre. Sekunden det gick upp för mig att jag nog fasen hade en chans i gamet så förändrades allt. Och nästföljande vecka, då det var dags för treans tabell, låg jag följaktligen lömskt förberedd i startgroparna.
Det tog lite drygt nån minut. Sedan ljöd klarvrålet. Efter missmodig genomgång av magistern konstaterades det att jag inte bara hunnit först, utan därtill fixat rubbet felfritt. Och så kom det sig att denne klassens bråkstake utnämndes till veckans upplaga av Mattestjärna. Inte så illa pinkat som det låter.

Jag blev noga visiterad vid lektionens slut. Läraren var nämligen övertygad om att jag på ett eller annat vis riggat provet. Inte för att jag förebrår honom. Jag hyste absolut noll tveksamhet inför att fuska. (Vad som helst gick an, bara det höll lärare och föräldrar lugna och glada så att man kunde få ha sin fritid ifred.) Men jag kan med handen på hjärtat säga att något sådant var det inte tal om. Den gången.
Jag kunde de där tabellerna, och jag kan dem än idag.

De vuxna berömde min förmodade studieflit. De hade verkligen inte en aning…

…och fall
Framgången höll i sig under ett par veckors tid, för att därefter abrupt utebli. Min dust med sexans tabell blev ett waterloo av det mer påtagliga slaget. Och nog för att jag är en fighter när det vill sig, men man får ju välja sina strider. Och med huvudet fullständigt tomt så var det bara att inse att så mycket mer Mattestjärna skulle det inte bli för min del.

Jag tog det med en relativ klackspark, vilket är enkelt förklarat. Min sociala roll som mattemiffo var ju väl förankrad. Att den lysande stjärnan återgått till sitt sedvanliga läge av nadir gjorde således ingen större åverkan på min stolthet.

Mindre roade var däremot de vuxna. Och då jag på alla vis ville undvika att hamna i extrahjälpsrullarna igen så gällde det att inte vara dum nog att visa hur dum man nog faktiskt var. Framförallt förmedla illusionen om att man kanske skulle kunna bli sådär fantastisk igen. Nångång. I en avlägsen framtid, i en galax långt, lång borta… Så länge det fanns vuxenhopp så fanns det Leofrihet.

Skolan som inte backade
Insatsen som följde var massiv. Hjälpstenciler, räkneklossar, you name it! Det funkade inget vidare. Nog för att jag har ett påtagligt bildminne. Men det gäller bilder och bokstäver. Inte siffror. Jag menar, dem vill man ju helst förtränga…

Skolan backade dock inte. ”Det här ska du lära dig, och därmed basta!”, var vad som gällde. Jag må ha sluppit extraundervisning, men uppföljningen var likväl stadig och utan prutmån. Och skolan ska faktiskt ha en eloge för det här  – att den inte ”agerade pragmatiskt”, utan stod på sig. Det finns månne idag inte en endaste droppe utav rinnande vatten i de där sista tabellerna, men de ligger trots allt där, skvalpande någonstans i bakhuvudet. Och kan således, om än med viss möda, tas fram när jag behöver dem…. nångång sisådär vart femte år.

Orsaken till att jag trots allt förmådde famla mig igenom sexan till tian har jag att tacka en påpasslig bibliotekarie för. Hon läste in tabellerna på band åt mig. Vilket osökt för oss in på hemligheten bakom min tillfälliga glimt av räknebriljans. För vad var det som gjorde att jag den där halvklara torsdagen plötsligt gick från Noll Koll till ”helvete, det här kan jag ju”?

Jo… Vi kommer dit. Men…

Först en liten berättelse
Miserere, heter en psalm; tonsatt av prästen Gregorio Allegri någon gång under 1630-talet. Säregen och vacker är den, och det förvånar mig inte att den följaktligen hölls i herrans tukt och förmaning av sin tids katolska kyrka. Enligt vad som sagts mig så framfördes den endast vid ett tillfälle om året: under den sk. Dymmelmässan (Tenebrae), och då endast i Sixtinska kapellet. Att sprida stycket utanför denna plats och kontext var förbjudet, och kunde resultera i exkommunikation.

Miserere var således en för gemene man väl bevarad hemlighet. Och så skulle den förbli… ända fram till omkring år 1770, då en ung herre vid namn Wolfgang Amadeus Mozart råkade ha vägarna förbi. Efter att ha bevittnat sammanlagt två upplagor av Dymmelmässan mäktade han ur minnet skriva ner hela stycket i noter efteråt. Och så slapp hemligheten ut.

Hemligheten uträknad
Någon Mozart är jag inte i närheten av. Men ehuru, för att ta det milt, ganska hyfsad på att minnas melodier och musikaliska arrangemang (fråga alla som någonsin arbetat med mig på området). Och det var just den fallenheten som råkade falla sig där på torsdagsmatten.

Ni förstår… När magistern presenterade de första gångertabellerna spelade han nämligen också upp ett kassettband med små melodier (en för varje tabell och med svaren i texten. ”Fyra, åtta, tolv och sexton…” etc). Dessa var hemligheten. Tack vare melodierna hade jag aldrig svaren längre bort än en ton i huvudet. Och följaktligen var det en ren baggis att bli Mattestjärna.

Men när gubben, efter femte tabellen, slutade använda sig av bandet… Ja, då försvann också det enda som satte siffrorna i sammanhang. Sexans tabell var inga toner som gick att minnas. Bara siffror. Och sådana saknar jag dugliga verktyg att systemera.

Eftertanke
Jag tänker på det här ibland. Främst när jag hör hur nedsättande det på sina håll talas om estetiska ämnen (och inlärningsmetoder). Man ser dem lite i termer om onödiga bihang, vilka på sin höjd torde duga som fritidssysselsättning. Och som stjäl förmodat dyrbar tid från annat viktigare.
Inte helt olikt hur vuxna i min egen omgivning betraktade det hela dåförtiden. Vilket också ger svaret på varför jag vid tidpunkten aldrig berättade för någon hur jag bar mig åt för att lära mig de där första gångertabellerna.

Många mattesvaga elever kan säkert bli hjälpta av fler mattetimmar på schemat. Men övertron på denna nötning är ett misstag, om du frågar mig. För kunde några fåniga melodier lära detta siffertvära huvud en packe gångertabeller, så säger det en hel del om vad som kan åstadkommas blott genom att stryka de medfödda fallenheterna medhårs.

För ja, det finns viss rättvisa i hur dessa är fördelade.  Men spridninen utgör inga vattentäta skott, utan blott olika portöppningar. Ty i styrkorna gömmer sig goda förutsättningar att överbrygga vadän som brister i andra ändar.

/Leo

Annonser

One thought on “Den tillfälliga mattestjärnan

  1. Än en gång en fantastisk och viktig (!) text av dig Leo – som jag hoppad manar till viss självrannsakan hos skolprofessionen även idag. Tack för att du delar och för att du gör det så vanvettigt elokvent (om nu det är ett ord på svenska?!?!)!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s