Informationssamhällets problem med att hantera information

Var frikostig med öppna ögon, snåla med blind tillit!”, är ett uttryck jag gärna agerar efter. Vilket kanske inte är så konstigt, med tanke på att jag ju faktiskt myntat det själv. Hursomhaver finner jag det synnerligen tillämpligt när det gäller nyheter. Det mesta skänks bättre änden av mina tvivel. Men endast det mycket väl styrkta tas för fakta.

Det är ju inte så lätt att veta vad man ska tro alla gånger. Och jag tror inte att de etablerade nyhetsförmedlarna riktigt har koll på hur lätt det är att bli klentrogen idag.

För inte så längesedan råkade jag, genom YLE:s försorg, höra talas om att det rådde upplopp i Paris. En ung invandrad man uppgavs ha misshandlats svårt av polisen, varefter människor i förorterna givit sig ut för att demonstrera. Våldsamma kravaller följde, och då det snart är val i Frankrike tänkte jag att utvecklingen nog vore värd att hålla ögonen på.

Det skulle emellertid visa sig bli allt annat än så enkelt och självklart som jag, måhända en aning troskyldigt, antagit. Någon uppföljning att tala om hade i varje fall inte dagspressen att fly mig. Ett par hastiga glimtar dök upp i nyhetsmyllret under dagarna som följde, för att lika kvickt försvinna.

Därefter kom tystnaden. Av den påtagligare sorten – en sån som som annars duger till att kapsla in rumselefanter i. Och jag tycks inte, om man får tro bruset på sociala medier, vara ensam om den iakttagelsen.

Polisvåld, upplopp, ett ödesdigert val i antågande… Orkestern valde likväl svensktopp. Eller rättare sagt schlagerfestival. Och sista dansen gick…

Etablerad media häromkring ansåg sig måhända inte ha så mycket mer att säga. Andra fanns det däremot som gladeligen erbjöd sig att fylla tystnaden. Avsändare såsom Fria Tider, Motgift och Breitbart hade tolkningspaketet snörat och klart. I princip ägde de sökresultaten under ett par dagar. Och alla som ville veta vad som försiggick i Paris hänvisades till deras version.

Det är vid sådana här tillfällen man vill ha sin pålitliga nyhetsförmedling – någon som sakligt och objektivt kan reda ut vad som faktiskt hänt (respektive inte), och gärna direkt från plats. Nu får man istället nöja sig med att konstatera att man inte lär bli så mycket klokare. But that’s just me! Någon annan har kanske redan bildat sig sin uppfattning. Månne utifrån ovan nämnda tolkningspaket?

Ja, tänk att informationssamhället ska ha så svårt att hantera information!

”Trumpens väg på Hälleberget gick merparten av svensk etablerad media kungligt förbi. Istället satt man på redaktionerna med glojärnen fulla av blåclint, kuttrande över förskottstaget inbillningsfaktum.”

Informationsrötan slår till
Det ska fan till att hålla sig informerad nuförtiden. Vill man få perspektiv på just hur bökigt det är kan man med fördel söka efter en objektiv genomgång av det sk. Gamergate. Lycka till, säger jag bara! Själv har jag än idag inte lyckats greppa vad eländet egentligen handlade om.

Fråga två personer och du får lika många svar. För den ene är GamerGate ett TV-spelaruppror mot aktivism inom spelbranschen. För den andre – misogyna män på elektronisk bärsärkagång. Det enda de tu må ha gemensamt är möjligtvis att bägge håller heligt på sin egen tolkning. Ställ kritiska följdfrågor och de blir hyfsat purkna.

Givetvis går det att göra antaganden. Men antaganden är antaganden, inte fakta. Därför säger jag personligen hellre att jag inte vet. I väntan på relevant information… nästa sekel nångång…

Men nåväl! Gamergate må vara en skitsak, ovärdig djupare mediatäckning. Amerikanska presidentvalet 2016 var det däremot inte. Trumpens väg på Hälleberget gick merparten av svensk etablerad media kungligt förbi. Istället satt man på redaktionerna med glojärnen fulla av blåclint, kuttrande över förskottstaget inbillningsfaktum. Trump hade ju ingen chans! Det däringa valet var ju egentligen bara en formalitet? Eller?

Nja… Åtgången på Xanax och Stesolid måste ha varit rykande den 8:e november samma år. Och vad ska man säga? ”Så går det när man lajvar kampanjmegafåne på distans istället för att gräva och rapportera där man står!”, kanske? Eller varför inte: ”Gör ert jävla jobb! Om nån Trump smyger sig upp bakom ryggen vill jag ha koll. Vilken kandidat ni föredrar på redaktionerna skiter jag däremot högaktligen i. Det är irrelevant.

Insikt? Ja, lite här och var, och med eftertänksamhetens kranka blekhet gaddad längsmed hela plytet. Överlag är jag dock ytterst osäker på om de inblandade själva ens begripit flaska av vilken förtroendeskada de lidit, samt varthän den i sin tur leder. För vet ni vad?  Jag hör ett eko. Från tiden kring millennieskiftet, närmare bestämt. Och vore jag nyhetsmogul med självbevarelsedrift skulle jag lyssna noga till dess efterklang.

Skriet från skivmarknaden
När skivbranschen kring tidigt 2000-tal stod inför faktum att hela den surt förvärvade backkatalogen kunde laddas ner – och det av i princip vilken lallare som helst med ett ADSL-modem – rasslade varje upptänklig kognitiv dissonanskedja förbi. Istället för att strategiskt överblicka läget och därigenom spåra upp tidsenliga utvecklingsmöjligheter lät man spänna mogulmusklerna. Man förklarade framtiden krig.

Jag kan bara spekulera. Men jag antar att det fanns en tanke om att ifall man blott statuerade exempel av väl valda Napstrare och Piratbukar, så skulle ofoget snart vara väck. Musikkonsumenterna återgår till att beskedligt trava CD-skivor. Mp3-tankare lärs vid skamstocken veta sjufalt hut. Ordning på torpet!

Vad man i sin hybrisinducerade fårskallighet missade var den kritiska tidslucka vid vilken lyssnarnas musikanskaffningsvanor förändrades. Och när väl de nya mönstren etablerat sig… Ja, då var det så dags. Dädanefter har man stått med trefjärdedelar av foten i pottan – utlämnad åt välviljan hos spott å fy och gnagda äpplen. Surt va!

Anpassning och överlevnad går hand i hand. Den som hittar en plats åt sig själv i förändringarna lär också framgångsrikt kunna befästa den i det nya som kommer. Den som å andra sidan slåss mot framtiden lär få veva tills han blir en runsten. Och det är det här ekot jag talar om. Nu sveper det genom redaktionsrummen. Och tyvärr rätt genom öronen på de som borde lyssna.

Man har ett problem. Det stavas alternativmedia, och man vet inte riktigt hur det ska hanteras. Inte nog med att dessa sajter snor åt sig sköna mängder trafik, de kommer också jävligt olägligt. Tidningskrisat har det ju gjorts ett tag. Och hur trögt går det inte då med införandet av den egna betalväggen när någon annan samtidigt öppnar upp dansgolvet gratis? Och dessutom håller oförskämt högt till tak?

Den allra ömmaste tån de trampar på handlar emellertid om vår gemensamma samtidsberättelse. Hittills har det varit etablerad medias privilegium att få forma, styra och uttolka en ganska mastig bit av denna. Det står man nu på randen av att tvingas säga ajöss till. Och det sker förklarligt nog inte under särskilt muntra tillrop.

Nya tider och gamla tidender
Dinosaurierna såg säkerligen aldrig meteoren komma. Inte de traditionella nyhetsredaktionerna heller. De förbryllas mest. Och förargas.

Vadan denna attraktionskraft? Det är ju vi som är de RIKTIGA tidningarna, radion och teven  Det är ju på oss som folk SKA lyssna. Inte de där andra. De sprider ju ändå bara fejknyheter. I allt de skriver. Hela tiden!

Likt förra decenniets skivbolagsdirrar frestas man att flexa mogulmusklerna. Skulden läggs således där den ligger som enklast. På läsarna, som ju måste vara jättestygga bigottrasister. På sajterna ifråga, som inte bara är de allra jättestyggaste rasisterna i bigottfabriken, utan dessutom vägrar veta ens enfalt hut. Kaos på torpet och det är deras fel alltihop!

Att begreppet ‘alternativmedia’ innefattar så mycket mer än högljudda styrbordsextremister har man inte fattat. Eller, jo det har man visst! Men det är trots allt ganska behändigt att styggförklara hela hiet kollektivt. Då behöver man ju inte motivera sig, utan blott lugnt sätta pekfingret på autofire och rapa invektiv som vore man väckningssignalen på nätets värsta atomgökur. Men vad vet jag? Det ger kanske en stunds respit från kalldraget av meteoren?

”Det kan ju vara vanskligt att säga sig vilja bekämpa fejknyheter samtidigt som man själv späder ut gränslinjerna med agenda.”

Hursomhaver, själv tänker jag att alternativmediaframväxten haft en dimension av symbios kring sig. Etablerad- och alternativ media är ju trots allt bägge media. Och som bekant tenderar ju reaktioner att jämnas ut av motreaktioner. Så ifall man med detta i bakhuvudet ser på hur etablerad media politiserats upp under senaste 10-årsperioden kan det kanske förklara ett och annat?

Devalvering genom politisering
Det opinionsbildas och agendasätts något alldeles förfärligt, och på helt fel ställen. Vad som förr hölls på stram ledarplats letar sig numera in i sammanhang där det icke har att göra. Aktivister! Aktivister överallt! Jättelika bylinebilder och små ängsliga tyckonomiska semaforer i brödtexten. ”Ursäkta röran. Vi bygger personligt varumärke.

Var det kanske här någonstans som kravallerna i Paris råkade få sitt nyhetsvärde devalverat? Pardon my french, men man vore bra naiv om man inte åtminstone tänkt tanken.

Klicksajternas modus anammas, tillsammans med en aktivistjargong man föreställer sig ligger i tiden. Man söker värva de ideologiskt lättantändliga – de där som brinner för en massa saker och besitter viss daglig vana av att rädda världen. I Counterstrike…

Tyck mycket! Framkalla klickhicka! Lyckas du politisera en skruvtving och därtill få den att trenda lagom till halvelvakaffet är jobbet ditt! Men det går inte alltid som man hoppas. Och i frustration över att dedäringa jävla rassesajterna inte bara vill gå och dö så höjer man röstläget. På reaktion följer sedermera motreaktion, och förmodat alternativa Populistnytt är inte sena att göra motsvarande. Och i takt med att tonen rampas upp minskar också en diskrepansmarkör som tidigare varit tydlig.

Tanken om att rapportera kring händelser ger vika till förmån för den av att själv styra narrativet. ”För den goda sakens skull”, intalar man sig. Men det är en bristande självinsikt som kan komma att kosta. Ty vad allmänheten ser är inte nödvändigtvis kampen mellan en ädel rättviseriddare och en brunfrustande kloakråtta. Utan kan lika gärna vara två skränande hönor som ryker ihop om vem som är högsta henet i fähuset.

Bland perspektiven som tappas på vägen ligger verklighetsförankring (som i fallet med det amerikanska presidentvalet). Likaså insikten om att det är populisten som vinner när kampen förs på hans nivå.

Vi kommer att satsa mer på denna typ av agendasättande journalistik som får oss att både tänka och känna”, sa Peter Wolodarski, chefredaktör på Dagens Nyheter. Och jag tänker att här gör man skit för sig. Det kan ju vara vanskligt att säga sig vilja bekämpa fejknyheter samtidigt som man själv späder ut gränslinjerna med agenda. Förtroendekapitalet devalveras.

Ska jag dessutom tala i egen sak så är det precis vad jag INTE vill ha. Tänka och känna kan jag göra för egen maskin, och till det behöver jag ingen tidningsprenumeration. Vad jag däremot vill ha tillgång till är nyktert rapporterade och ofärgade nyheter. Men vem levererar det jag söker?

”Vilken bonnjävel som helst kan göra en tidning idag. Och det finns inget som självklart säger att läsaren tillskriver Dagens Nyheter större trovärdighet än Jönssons Fantastiska Dagblad. Man har måhända ett försprång. Änsålänge.”

Trovärdighetsvalutan
Alternativmedia är ett faktum. Den försvinner ingenstans. Tvärtom undrar jag om vi ens lär kunna göra distinktionen – traditionell media versus alternativmedia – om några år.  Att försöka ta heder och ära av uppstickarna är således ett begränsat framgångsrecept, precis som skivbranschen en gång fick lära sig. (Och än vanskligare blir det ju när somliga av sagda uppstickare i nuläget inte ens besitter någon heder eller ära att tala om alls.)

Vilken bonnjävel som helst kan göra en tidning idag. Och det finns inget som självklart säger att läsaren tillskriver Dagens Nyheter större trovärdighet än Jönssons Fantastiska Dagblad. Man har måhända ett försprång. Änsålänge.

Valutan man i sammanhanget har att handla med stavas trovärdighet. Den disponibla summan må ha grundlagts av lång och trogen tjänst, men tillflödet är färskvara som kontinuerligt måste förtjänas in. Och här tänker jag att etablerad media faktiskt skulle kunna hitta sin gäckande framtidsanpassning (och därmed slippa bli meteorkrockoffer). Om man nu gör helt om från devalveringskursen, vill säga.

För hur vore det om man taggade ner lite på ambitionerna att tycka ikapp med alla övriga tyckarsajter och istället profilerade sig inom ett område där det råder stundande underskott – verifierade, klartextade, opartiska nyheter? Förslagsvis förmedlade av aktivistbefriade redaktioner med vett att vårda saklighet, takt och ton? Politiskt färglös? Belysande ur flera olika perspektiv?

Jag tänker mig att ovanstående vore något som folk faktiskt torde vara beredda att betala för. I en tid då det krävs alltmer av läsarna; när information forsar in från alla håll – knökfull med vinklingar och inte alltid så väl avstämd med verkligheten… Ur trångmål föds nya behov. Fyll dem och överlev!

Ehuru är det bråttom. Läsarnas/tittarnas/lyssnarnas nyhetsvanor förändras, precis som skivköparnas en gång gjorde. Sen hårdnar även konkurrensen. För tillfället må ungefär två tredjedelar av alternativmediasajterna utgöra en sorglig historia. Men så kommer det inte alltid att vara. Öppningen är nu. Informationssamhället har uppenbarliga problem med att hantera information. Nu har man sin chans att göra samhällstjänst i dubbel bemärkelse.

Du har fel fel fel! Flera etablerade tidningar – med jättemycket agendasättande journalistik – får massvis med nya prenumeranter. Vad säger du nu va?
Jag säger att även avhuggna grodlår sprätter en stund om man strör salt på dem.

Avslutningsvis
Det är inte så lätt att veta vad man ska tro alla gånger. Hur förhöll det sig med de där upploppen i Paris?  Jag kan inte säga att jag vet med ens minsta säkerhet! Och jag inser att jag nog lär få vänja mig vid att allt oftare inte veta.

För närvarande gör vi bäst i att odla skepsis i storpack. Därtill kallt räkna med att information sällan presenteras gratis, utan kommer med ett syfte. Rena fejknyheter är inte det värsta man kan råka ut för. De är ofta ett par nyanser för uppenbara för sin egen hållbarhet. Det som verkligen äger potential att förbrylla ligger i infallsvinklar. Sanningen är ju inte alltid så enkel och påtaglig som vi vill tro, vilket Paris kanske skulle kunna tjäna som exempel på. Den enes utsatta område är den andres no go-zon, du vet…

Så… ”Var frikostig med öppna ögon, snåla med blind tillit!”, som en tveksam karaktär en gång sade. Och tänker upplysningsvis fortsätta att säga.

/Leo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s