”Det fixar vi med tejp”

Skyll det på mitt lantliga ursprung, men ”det fixar vi med tejp” skulle jag kunna låta falla under bevingade uttryck anytime. Problemet vore väl på sin höjd att lokalisera en enskild upphovsman att tillskriva det…
Det står för det enkla och direkta; för vardagsvisdom insamlad av var och en samt begagnat lite till mans. Och hur smarta vi än tycker oss ha blivit så är det en tankedimension som ständigt må vara oss behjälplig. I vitt skilda sammanhang.

För en vecka sedan råkade jag i min klantighet bryta sönder en gren på min tomatplanta. Givetvis just den som var full av små gula blommor, vad annars? Nu hängde den likt en slapptask i behov av akut viagrainfusion. Och några tomater kunde man vackert, om status quo finge hålla i sig, glömma.

Men, men… Något ambitiösare spjälkningsprojekt hade jag vid tillfället varken tid eller ork till, så vad gör man? Jo, man sträcker sig ner i patentlösningarnas ymniga visdomsskattkista – den som inrymmer alla de där enkla, men inte sällan offentligt utskrattade metoderna. Och upp håvas.. tejp. Mät upp, riv av, plug & pray och hoppas på det bästa!

En vecka senare kan konstateras att det vankas fyra små tomater till nattmackan. En femte utmanar änsålänge rödhetsnormen, men den mognar nog till sig vad det lider.

Gå över ån efter vatten”, är ett annat uttryck som sjunger det enkla tänkandets lov. Det talar om att inte göra sig onödigt besvär genom att söka krångliga lösningar när de mest naturliga ligger där, precis framför glojärnen. Men det är som bekant inte alltid lätt att se skogen för alla träd. I synnerhet som vår tidsålder har försett oss med visst överskott på metaforiskt sly.

Jag minns i sammanhanget en visit på ett kontor i Sundsvall. Det var lite nojigt just denna dag. Någon hade nämligen fått korn på att webkameran i en av digitalburkarna kapats och sände nu, enligt legenden, kontorets alla förehavanden live över internätet. Av denna anledning hade man sedermera mobiliserat hela IT-avdelningen. Inkräkteriet behövde stävjas, och det helst igår. Det luktade desperation hela vägen ut till kaffemaskinen…

Vi måste få stopp på det här. Folk glor ju på oss just nu.

En hjärntrust på fem pers satt i skärmens sken och brottades med dilemmat. Det var drivrutiner hit, antivirus dit. Och någon kände sig utbränd efter att ha gått, inte bara in i, utan rakt igenom brandväggen.

Själv stod jag tyst en stund (dvs hela trettio sekunder). Iakttog dem, utvärderade situationen… Och eftersom jag dagen till ära kände mig riktigt toppenchevaleresk så ville det sig inte bättre än att jag ställde min utomordentliga expertis till förfogande.

Vill ni ha hjälp? Jag kan nog lösa det där åt er?

Hjärntrusten såg upp. Fem levande frågetecken mötte mina blickar, blandade ut förtvivlan med betvivlan. En antydan om ”Vem fan tror han att han är?”, gjorde frågetecknen sällskap. ”Håll dig du till att skriva böcker, din kulturpajas. Vi är datatekniker. Vi kan sånt här”, liksom.

Jag upprepade mitt förslag. Den här gången med tillägget: ”Jag kan erbjuda er en framtidssäker, hållbar lösning som utgår från evidensbaserad empiri.” Det var tydligen ett språk de förstod, varpå närmaste trojkan makade sig åt sidan. De återstående tu gick efter kaffe med något kryptiskt namn på utrikiska.

Jag vet inte exakt vad de förväntade sig av min insats. Men att den torde innefatta idogt tangentbordsknappande är ett säkert antagande. Just därför kan jag också anta att det måste ha brunnit hyfsat under pannloberna när de blev vittne till hur jag sträckte mig över bordet, fick tag på en rulle svart eltejp och därefter lät fästa en rejäl remsa över kameran.
Sådär! Ett styck tillämpad Flavumsecurity och smygtitten är över för den här gången.

De satt som fågelholkar, hela bunten. Med pannorna på väg att koka över i varsin upplaga av Syntax Error. Visst, jag är väl medveten om att de sökte en… hmm… mer genomgripande lösning, såattsäga. Men jag lovar, ingen av dem hade ens tänkt tanken på att det omedelbara digitala problemet  – att vem som helst i stunden kunde se rakt in på kontoret – faktiskt gick att åtgärda med något så enkelt som en analog lösning anstående en bonnjävel.

Jag avslutade min insats med att föreslå att de framledes skaffade sig arbetsdatorer utan onödiga finesser med potential att bakfyra. För den där kameran behövde de inte. Den utgjorde ju egentligen bara en attackvektor för mindre renhåriga nätelement, och som nu satt och åt dyrbara mantimmar till ingen nytta. Om huruvida de ens begrep flaska av mitt resonemang, det vetefasen.

Det var inte det att dessa herrar saknade förmågan att tänka utanför lådan. Utan snarare att de föreställde sig att vissa lådor bör man inte tänka alls – varesig i eller utanför. Modernt så det förslår. Kostsamt om det vill sig illa.

Nåväl! Det enkla och direkta är stundom ens bäste vän. Jag menar, tomater eller webkameror… Användningsområdena för en simpel, okristlig tejprulle vet ju icke mycket till gränser. Och löser sig eventuella problem lik förbannat inte? Ja, då är det månne dags att avancera till nästa nivå – balsnöre!

/Leo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s