Stilla väcka

Omkring mig ser jag vad som skulle kunna gå att jämföra med de tvenne teatermaskerna. Den ene har tejpat mungiporna uppåt i ett till synes kärleksfullt, men tillkämpat grin. Den andra låste mimiken strömlinjärt i backen, kastande hårda handskar av gallaskri och tarmvrede.
De söker sina antingen och eller. Men skyr varje ansats till och.

Båda drar de lite extra på mungiporna åt respektive riktning. Som för att visa att de inte ens har jorden de trampar gemensamt med den andre. Föreställningen kastar långa, oförsonliga skuggor. Om den ena masken så hade påstått att syre är nödvändigt skulle det fått den andre att omedelbart kväva sig själv med huvudet nedkört i avståndstaget. Bara för att visa. Eller söka bevisa? Något?

I symbolikens pantomim utgår det bäst betjänta. Nyanserna,  perspektiven, förnuftet… De gynnar inte föreställningen. Sålunda föredrar man att inte föreställa sig dem. Utan gör meningens andra verb en vokal fattigare. Och försakar en negation.

Det ena Sverige är en systematiskt misshandlad kvinna, i siamesiskt tvillingskap med sina tröstande väninnor. Det håller om sig självt; söker svaren, fortsättningen och orden som läker. Samtidigt kan det inte låta bli att tvivla. ”Det var kanske mitt fel iallafall? Om jag bara kunde lära mig att inte vara så klumpig. Eller sluta tjata och ställa en massa krav… så kanske han inte slår till igen. Utan ser mig. På det där viset som får mig att känna mig speciell.

Det andra är den hämndlystne bittermandeln – vred, sanslös och skev i spegelbilden. Nåde den som kommer i dess väg, ty var och en duger lika gott som ställföreträdare åt vad övermakt som vanmakten framkallat, och som är den det egentligen önskar ge betalt i dagsedlar. Tillsvidare får första bästa främling duga. Inte för att någon ens behöver ha gjort något. Men för att bittermandeln själv fått för sig att något måste göras.

Jag valde kanske inte bästa tillfälle att vistas i huvudstaden den där fredagen. Men det skedde något som man måste ha befunnit sig på första parkett för att riktigt kunna förstå vidden av. Som i ett trollslag försvann den samfällda namnlösheten – den som i vanliga fall får Den Store Urbans invånare att låta ana något skrämset närhelst man så blott möter deras blick. Åtskillnaden mellan välkänd och okänd bleknade. Och med ett halvt öga mot tredje statsmaktens direktsända blundrar bjöd man envar på fortskaffning, livsmedel och trösten i katters mjuka päls.

I kvällningen kunde man se dem sitta klungvis, sökande gemenskapen när söndring stod för dörren. Under instinktiv manifestation av en önskan om fortlevnad. För vårt sätt att leva.

Men allt kött är hö och blomstren dö. Och gemensamhetskicken lämnade en tomhet när den väl bedagade. För så gjorde den, liksom allt annat icke-beständigt. Kvar dröjer en känsla som i andra sammanhang skulle ha kallats sug eller abstinenssymptom. ”Bara en liten fix! Jag kan sluta precis när jag själv vill.” Och gradvis drar vi halvmedvetet mot det makabras utmarker. För att ännu en stund få hålla kvar. Det vackra som var.

Mandeln rundar hörnen där ensamheten bor. Även han kände rusningen då det föll sig. I infall av detox beboxar han den egna skuggan, bultar ansiktet hårt och skoningslöst tills läpparna tappat spänsten och ankrats neråt. I fruktan över att vara rädd. Och i dess svall smaka skammen som sakteliga biter huvudet av.

Vägg i vägg superlimmar samtides den självföreställda Divina sina fingrar. Det blir ett handhjärta. Närmast avrivna tejpbit förstenar mungiporna i ett leende, vars Bäst Före-datum andas en bris av sött. Just på det vis som antyder förskämningens första fas. Innan svavlet sätter in.
”Det hemska ledde ändå till nåt positivt!”, upprepar hon mot spegelbilden. Och tvingar upp grinet ännu några snäpp.

The show must go on, hur diskutabelt burläsken än må ha tappats. Och nedanför scenen skockas nu åhörarna i tätnande led. De många ger endera mask sitt bifall. De få skulle ha föredragit att klösa ögonen ur sig.
I kulissernas dunkel skrider allehanda figurer – hala till sin natur, sparsamt upplysta. Med korridårskapen valsar gycklare. Eller den följdriktiga bokstaven därefter. Man kan med blotta ögat, om man väl väljer att blotta sagda öga, se dockförare dana bläckfiskarmar. Ty de har många ändalyktor att hålla i sken just nu. Någon jonglerar fjolårstweets.

Logens dörr stod tillfälligt bommad. Därbakom har pajas lagt näsan på ladd. Och med puder kring snytet: ”Estraden om fem. Dunster blå, låt gå! Ni ska inga andra föresnällningar hava utom mig och min!”

Åh, jag ser er – ni anpasslingar som vädrar tillfälle och byk. Hur ni kalibrerar kompasserna efter bästa sociala position. Hur ni kalkylerat dömer den enes ord hårdare än den andres mord. Ni som så stolt proklamerade att här skulle det minsann inte göras några döda kropparnas tarvliga poänger. Som om det någonsin stoppat er, tänkte jag. Fråga pojken på stranden då. Fråga flickan på asfalten nu.
Det hemska ledde ändå till nåt positivt!
Jadu, min trovilliga Divina… Fyra människoskal låg orörliga i meningslöshetens hjulspår. Vi har allt lite olika balans på våra positivitetskonton…

Omkring mig ser jag vad som skulle kunna gå att jämföra med de tvenne teatermaskerna. Pjäsen är baserad på verkliga händelser. Namn har utelämnats för att undgå ytterligare influx av oväsentligheter.
Låt eftertänksterna rulla in. Tänd ljuset! Det var riktiga människor som slocknade.

/Leo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s