När handen som föder blir den som föröder

Utan stöd blir kulturen som Woah Dad”, skriver Björn Werner i egenskap av gästkolumnist på Göteborgspostens ledarsida, och hänvisar till ett skivbolag som han menar står i färd med att sälja ut hans favoritartisters samlade heder, hits och ära.
För även om kapitalismen skapar arbete och pengar och välfärd så riskerar det samtidigt att, som Woah Dad gör, äta upp allt det vi gillar och värdesätter mest och bara lämna ett flottigt papper med gula ostbitar kvar.

Jag förstår så väl vad Werner menar. I den bästa av världar skulle jag till och med ohejdat instämma. Men nu befinner vi oss i den värld vi befinner oss i. Och den råkar vara lite för upp och nervänd just nu för att instämmandet riktigt ska infinna sig. Det finns nämligen ack så mycket värre öden i beredskap för vår kultur än ett förtappat skivbolags senaste gimmick. Ett stöd menat att stjälpa, exempelvis.

Att kulturen bör skattesponsras kunde jag fordom utan att blinka skriva under på. Jag menar, varför inte? Kultur är ju en väsentlig del av det vi kallar samhälle. Självklart då att löpande låta öronmärka en och annan skattestyver för ändamålet och därigenom tillse att även mindre kommersiella yttringar överlever. Sen är det inte fel att upprätthålla viss buffert mot det inflytande som kapital och trender utövar. Eller så har i varje fall jag ansett.

Under senaste åren har jag emellertid tvingats tänka om. Jag litar inte längre på att staten klarar av att axla det här ansvaret omdömesgillt. Till detta har jag mina anledningar.

Det har varit med intet annat än bedrövelse man kunnat åse hur en grupp aktivister tillskansat sig inflytande över kulturpolitiken och sedermera kommit att nyttja den för egna syften – agendasättande sådana. Åsa Linderborg (Aftonbladet 03/10-2016) sammanfattar vansinnet någotsånär:

”Alla institutioner ska underkastas ett och samma normkritiska tänkande, allt och alla ska silas genom ett identitetspolitiskt durkslag. Annars kan man bli av med pengarna. Det är den här öppet politiserade kulturpolitiken som påverkade arrangörerna att ställa in ett seminarium om scenkonsten i en föränderlig tid. Det är den som styr Svenska Filminstitutet. Det är den som nu i höst har ställt in kikarsiktet på museiverksamheten.”

Låter hyvens, va? Spindeln i nätet har gjort kulturpengarna till metmask. Den som hugger får truten full av identitetspolarkatekes, redo att levereras medelst folkfostran. Svälj och sprid! Inget är heligt och allt kan offras. Gärna våra kulturtraditioner. Eller varför inte eventuella dagsfärska diton som ej i förbigående svurit sig till dygdesignalerande abstraktioner?

Styrningen har verkat lågintensivt men stadigt. Och så mycket till motstånd från kulturutövarhåll har man generellt inte mött. Folk har väl sina anledningar, tänker jag. Men kan det vara så att somliga gjort sig lite väl beroende av de där stöden? Att bita den hand som föder är väl månne inte en kulturarbetares första reflex. Isynnerhet om incitamenten för att hålla käft och gilla läget faktiskt kan vara ganska hyfsade.

Nåväl! Gemensam nämnare för återstoden – det som efter hållningsmässig vandelspröning ännu anses bidragsfähigt – är att den lämpar sig för att förmedla agendan och dess budskap. Det blir sedermera detta ideologiskt väluppfostrade avskrap som erhåller subventionerna. Och hela Sveriges skattepliktiga befolkning tvingas hosta upp, inte för att värna det fria och icke-kommersiella, utan för en kulturpolitik vars syfte är att riva ner och avskaffa vårt befintliga kulturarv. Samt ersätta det med en ideologiskt försåtsminerad faksimil.

Så… Att i detta läge argumentera för utökat kulturstöd känns av förklarliga anledningar mindre aktuellt. Inga fler bidragsfångar åt usurpatörerna vid makten. Punkt.

Det här har fått mig att förstå hur sårbar en bidragsberoende kulturscen är. När stödet missbrukas som ideologiskt roder fyller det inte längre sitt syfte. Utan tvärtom. Vill vi således ha den där oasen bortom vinstintresse och nyttotänk, som Werner i sin text beskriver, befarar jag att det är upp till oss kulturarbetare. Vi kan inte räkna med att ha en givmild och hjälpligt omdömesgill statlig mecenat till vårt förfogande. Den tiden är nog förbi. När handen som föder blir den som föröder är det snarare dags att söka sig andra lösningar.

Så långt staten, nu till kapitalet. Och även här skulle jag kunna säga att jag sympatiserar med Werner, men ändå… inte. Han börjar helt enkelt i fel ände.

Du ser… Samtliga av de artister som Werner nämner har, för att ta det milt, sålt en skiva eller två i sina dagar. Musiken de producerar är radiokompatibel och majoritetsfriande. I landets replokaler torde det därtill säkert gå att hitta tolv på dussinet av deras efterapare. Varför skulle då folkets skattepengar gå in och subventionera ett uttryck som är minst sagt välrepresenterat i samtiden?

(Jag tänker att först om några årtionden torde de kunna bli fall för statlig omsorg. På museum. Om nu inte framtidens aktivister förklarat dem icke önskvärda, vill säga. Get my point om vikten av att hålla politiken väck från kulturen?)

Hursomhaver, marginalföreteelser är dessa artister icke. Tvärtom. Det räcker med att någon av dem andas skivsläpp så skulle hela mediasverige ställa upp sig i tjusig doggystyle på bästa sändningstid. Namnen på Werners favoriter är således idag att betrakta som väl inarbetade varumärken. Vilket personerna ifråga nog är hyfsat medvetna om. För nu ska vi se… Ingen tvingade någon att sälja sig till Tjoho Farsgubben. Det gjorde man gladeligen självmant.

Och kanske är det där som skon egentligen klämmer?

Werner har, vad jag förstår, investerat en ansenlig mängd känslor i de här figurerna. För honom (och många andra) omgärdas de av den sortens magi som blott minnen av förnimmelserester bär med sig. De var artisterna med stort A, lidelsernas ljudkuliss, soundtracket till en uppväxt…De var menade att stå bortom allt det torftiga; vara konsten trogna och aldrig någonsin dagtinga med integriteten.

Med detta i bakhuvudet gör det säkert ont att inse faktum. Att när det väl kom till kritan fanns där varken trofasthet eller integritet. Bara en skock kapitalister med en affärsidé. Inte helt olikt vanliga dödliga. Och sådana vetefasen om ens alla slantar i hela världens önskebrunnar rår att mätta.

/Leo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s