Himlabry

Nyligen skrev jag det förment tankeprovocerande inlägget Himlasteg. Det öppnade med följande premiss:

”Om jag säger att jag tror på Karlsson På Taket; att jag accepterat honom såsom Guds son och min personlige frälsare, och att jag i hans ord och gärningar – nedtecknade genom människohand –  ser min heliga skrift…”

Jag skrev för att få dig att fundera. Kring religion – i privat respektive samhällelig kontext. På tolerans, intolerans, värderingar och konsekvenser. (Har du inte läst den – gör det HÄR!)

Nu resonerar vi vidare!

Det var inte utan anledning jag valde en barnbokskaraktär till mitt exempel. Jag tänkte att en sådan, oavsett eventuell befintlig tro, skulle få dig som läsare att reagera i stil med: ”Hur kan någon ens komma på tanken att tro på nåt sånt?”

Du vore säkert inte ensam om den reaktionen. Du ser, den är nog hyfsat snarlik hur, låt säga, anhängare av den ena religionen kan tänkas se på anhängare av den andre. Och vice versa. Eller hur vissa ateister reagerar på fenomenet religion överhuvudtaget. Även den som upplever sig som toleransen personifierad kan i reaktionen inför min Karlsson På Taket-svada ha ställts inför några mindre trevliga sanningar om sitt eget förhållningssätt. Det var meningen! Ty föga är egentligen så självklart om man tänker utanför den egna personliga värderingssfären.

Funderade du? Vad kom du isåfall fram till? Anser DU dig ha rätt att ifrågasätta vad någonannan tror på? Och har denne isåfall samma rätt att ifrågasätta dig? Eller kan vi enas om att var och en må bli salig på sitt?

Min personliga ståndpunkt är glasklar där. Whatever peels your banana! Det är inte upp till mig att döma någon. Alla ska ha rätt att utöva sin religion/livsfilosofi på det personliga planet. Detta utgör ena hälften av religionsfrihetens innebörd.

Sen har vi den andra. För det finns en sådan. Religionsfrihet är nämligen inte bara rätten att utöva sin egen religion, utan också rätten att slippa styras av andras. Där kommer samhället – vårat gemensamma – in i bilden. Vid vilken nyans anses religiös övertygelse gå från att vara personlig angelägenhet till att bli samhällets huvudbry? (Minns du inte, gå tillbaka och läs!)

Jag antar att de flesta av oss kan enas om att de gröna nyanserna inte innebär några problem, annat än eventuellt självpåtagna för den det vederbör. Själva faktum att en individ tror på någonting, om det så är en banal barnboksfigur, är i varje fall inget som berör samhället (eller ens andra individer, såvida inte trosutövaren skadar sig eller på annat sätt uppenbart far illa).

Det är när vi äntrat de brandgula områdena som de egentliga frågorna flockas. Hur långt bör samhället sträcka sig för att tillmötesgå den/de troende? Och här finns det allt från smågruff till större kollisioner i behov av överläggning.
Aktuellt just nu är om huruvida det borde vara en rättighet att bära religiösa symboler/plagg på arbetsplatser där klädkoden säger något annat. Kors? Slöja? Nunnedok? En propeller på ryggen? Var sätter vi gränsen och isåfall varför? Låt frågorna rådbråkas, för det är nu det må ske med förnuftet före. Inte sen, vilket vi ska se.

Någon påtalade på sociala medier att hänsyn endast bör tagas till anhängare av etablerade religioner. Hur tycker du? Själv tänker jag annorlunda! Har vi väl etablerat att det är var och ens rättighet att tro på vad den vill så har vi också sagt att all tro bör behandlas lika. Vilket jag för övrig anser på flera punkter. Samhället/staten bör sträva efter likabehandling, inte särbehandling!

Någonstans kring de mörkare brandgula nyanserna lär frågan om blasfemiförbud osvikligen komma på tal. Vid det laget befinner vi oss i en besvärlig vindtunnel. Det lär blåsa hårt i ena riktningen – mot det röda. Och att då försöka vända utvecklingen kan visa sig bli mycket motigt. Men inte desto mindre jävligt nödvändigt. Väl inne på rött finns nämligen inte mycket till återvändo alls. Där vill vi inte hamna! Inte om vi värdesätter vårt fria, demokratiska samhälle.

Det är ehuru lättare att flyta dithän än vi tror. Framförallt för att det finns så många goda, men illa genomtänkta föresatser. ”Det råder väl religionsfrihet även om det inte är tillåtet att kränka nånannans tro?”, är exempel på sådan.

Visst, det låter tolerant och mysigt. Men tänk linan ut! Ponera att kränka i ovanstående mening övergår till att bli synonymt med smäda, vilket lätt… kan… bli fallet… om man är lite för liberal med defintionerna (och/eller månne en smula ivrig att behaga). På det följer tråkigheter! Du ser, många religioner är ganska hyfsade på att definiera saker som dess anhängare bör känna sig smädade av. Och må jag då påminna om att ”du skall inga andra gudar hava jämte mig” förekommer lite här och var i olika tappningar…

Att öppet bekänna sig till gud X skulle alltså således kunna tolkas som en kränkning av gud Y. Och vice versa. Vilken deitet som i slutänden torde få sista Ordet handlar bara om en faktor: vem av dem som har aggressivast anhängare. Låter skojigt, va?

På vägen skulle vi därtill göra roadkill av yttrandefriheten. Tänk dig ett domstolsväsen fullt upptaget med att beivra Grovt Kränkande Hatbrott av typen: ”Gud är dum”, ”Buddha är snyggare än Shiva”. ”Det är tråkigt med långfredag” etc. Och själv skulle jag troligen få skaka galler, om inte annat så för för inlägget du just läser.

Vill du ha exempel på Vägs Ände så råder det inte direkt nån brist på ”teokratiska” stater i världen att studera. Hur dessa behandlar yttrandefriheten, åsiktsfriheten, rättssäkerheten och demokratin talar för sig självt. Do the math!

Ska vi sedermera återanknyta till religionsfriheten så bör konstateras att den vid röda nyanser vore historia. Den enskilde människan har då inte längre rätt att välja sin tro. Ej heller undkommer hon att få sitt liv styrt av andras. Game over!

Religion gör storstilad comeback just nu. Och det kommer snart att börja ge avtryck tydliga nog för envar att uppfatta. Det relativt sekulära samhälle vars ynnest vi åtnjutit under de senaste decennierna är ej längre att ta för givet. Inte ens den sekulära staten.

Därför bör diskussionen kring religiöst inflytande – vid vilken nyans som övertygelse anses gå från att vara personlig angelägenhet till att bli samhällets huvudbry – föras nu, kring gränsen mellan grönt och brandgult. Inte väntas med tills vindtunneln mot rött har öppnat sig på full gavel. Då diskussionen riskerar att bli omöjlig. Eller rentav olaglig.

/Leo