Det tänktes förebyggande. Men man glömde tänka efter före.

Efter att jag i korthet antydde att jag figurerar på SI:s blocklista har många hört av sig och ställt frågor. Jag beklagar att jag inte haft tid att besvara varje mail eller DM enskilt och hoppas med detta inlägg kunna räta ut samtliga förekommande frågetecken. Nåväl…

Först och främst, den som bara råkat hamna här och inte har en susning om eländet må jag hänvisa till min författarkollega Lars Wilderäng. Det var han som gjorde mig uppmärksam på vad som försiggick och på hans sida återfinns en väl täckande beskrivning av förloppet med utgångspunkt HÄR!

I korthet rör det sig om den blocklista som Svenska Institutet sjösatte på ett av sina Twitterkonton (@Sweden) häromveckan. Dess funktion, enligt SI, var att hålla undan personer som, jag citerar: ”ägnar sig åt drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer, men även mot organisationer som är engagerade i mänskliga rättigheter. Dessa konton har ofta högerextrem och/eller nynazistisk inriktning och hetsar även till våld.” Slut citat.

Enligt utsago togs underlaget fram i samarbete med  ”experter på näthat” (notera plural). Emellertid skulle det snart visa sig att det här i själva verket var en personlig blocklista som migrerats över till myndighetskontot. Ergo singular! Och den man givit förtroendet att avpollettera ca 14000 pers till var en aktivist vid namn Vian Tahir.

Varför man tog till denna åtgärd må förvisso ha sina förklaringar. Näthatet som riktats mot kontots olika curatorer genom åren har rent ut sagt varit förfärligt. Man behövde sålunda åtgärda situationen omgående. Och jag antar att en permanent blocklista säkert lät som en hyvens idé at the time. Men var det verkligen rätt åtgärd? Och rätt person som gavs ensamt majestät att avgöra innehållet?

Nämnda lista innehåller flera mindre trevliga konton. Vissa hade, genom sitt agerande, sannerligen förtjänat sin plats. Andra hade knappt alls (eller ej överhuvudtaget) haft någon kommunikation med @Sweden. Det tänktes förebyggande. Men man glömde tänka efter före.

Yttermera tycktes listan, om man ser till dess helhet, vara behäftad med åsiktsmässig och politisk slagsida. Likaså direkta obegripligheter. Man kan exempelvis fråga sig vad sjutton Bill Gates har i sammanhanget att göra? Eller en ambassadör? Eller ett sammelsurium av journalister, riksdagsledamöter, myndighetsanställda, UK Home Office, PewDiePie, Leo the Flavum… Hon lyckades tamejfan till och med pricka in ett kommunkonto.

Det tog hus i helvete. Surprise! Både inrikes och utrikes. Med följd att blocklistan nu är historia. Myndighetens agerande ska dock vad jag förstår utredas. Tummen upp!

Nåväl! En blocklista är i sig inte mycket att orda om. Det problematiska ehuru, kan jag tycka, finner vi i tre aspekter.

För det första: Det här kontot är inte personligt, utan tillhör en svensk myndighet. Att man som sådan, och lite sådär på en höft, släpper igenom en lista (med politiska/åsiktsmässiga förtecken) över personer är inte okej. Kanske till och med lagvidrigt?

För det andra: Man sjösätter den under förespegling att de som ingår är alla upptänkliga invektiv på bingobrickan. Detta utan att ha bemödat sig om att genomföra ens en rudimentär verklighetskontroll. Är vi bekväma med att myndigheter agerar så?

För det tredje: Man överlåter urvalet åt en enskild person, och det utan noggrannare lämplighetsbedömning.
(Har man kort om tålamod med folk och åsikter från styrdssidan om Miljöpartiet borde det rimligen finnas andra, mer passande kandidater. If you ask me…)

Jag råkar vara av (den i somligas ögon konservativa) åsikten att myndigheter bör hålla sig torra, korrekta, sakliga och väga sina handlingar ytterst omdömesgillt. Inte agera Hejsan Svejsan-forum för enhörningsakademiker. När således debaclet först kom till min kännedom löd frågeställningarna: Hur i helsicke kan en aktivist bara valsa in på en svensk myndighet och plantera sina ideer? Hur tänkte man? Hur har förfarandet sett ut? Hur många fler myndighetsbeslut har flashinfluerats på liknande vis?

Sedan dess har andra inblandade begärt att få ta del av relaterade offentliga handlingar. Således har vissa av mina frågor besvarats. Återigen hänvisar jag till Wilderängs sammanställning (in och läs HÄR). Notera hur relativt okritiskt man antog Tahirs förslag. Notera den kamratliga tonen.

Vilket för oss till den sista av mina frågeställningar – den som hittills inte besvarats. Vi vet att aktivister, utan alltför stor ansträngning, kan lobba sig in och påverka myndighetsageranden. Vi vet däremot inget om omfattningen…

Till sist
Några av de som hört av sig undrar hur det känns att hamna på en sån här lista, att implicit anklagas för allt möjligt otrevligt. Mitt svar är att jag rycker på axlarna. Att en aktivist av någondera anledning fattat misstycke gentemot mig är inget jag varesig kan göra något åt eller bryr mig om. Ohemula utspel har jag därtill ett mycket resolut sätt att hantera.

För envar som är osäker på var jag står finns min helt öppna, ocensurerade, oblockande närvaro på sociala medier att tillgå. Likaså det jag skriver här på Flavums Kabinett. Utefter detta må var och en bilda sig sin egen uppfattning.

/Leo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s