Den tunna godkända linjen

Förrförra fredagen begav jag mig utsocknes för att fira min vän Christian som tog studenten. Han mötte upp utanför skolan – med ett leende på läpparna och för begivenheten passande mössa över skallen. Så värst bekväm i sin kostym (som han dagen till ära matchat med träskor) tycktes han väl inte. Och ögonen skvallrade oförtäckt om att han gått på flytande föda sen sisådär förra veckans frukost. Men det här var hans dag. Den ämnade han fira tillfullo. Med familj och vänner.

När jag stod där och gratulerade Christian gladdes jag innerligt med honom. I synnerhet med tanke på hur annorlunda allt kunde ha blivit. Det fanns nämligen en tid då kulmen på en kedja av allvarliga förbiseenden riskerade att omöjliggöra en dag som denna. På våren. Drygt tre år tidigare

Förånga
Det var en för årstiden varm men mulen seneftermiddag. En liten brasa tittade upp ur snön en bit från huset. Kaffepannan stod vattenfylld och redo för upphettning. Själv skulle jag just till att breda mackor då jag i fjärran kom att uppfatta ett ljud som inte hörde hemma därute på tunet. Jag spände öronen, försökte få bäring på var det kom ifrån. Så dök det upp igen. Någonstans från husets insida.

Jag har en avslappnad inställning till telefåneriet. Att det ringer och för oväsen jäktar mig på sin höjd måttligt. Har jag dessutom annat viktigt på gång – kaffekokning förslagsvis – så lär det nog fasen få vänta. Men av någon anledning lade jag benen på ryggen denna gång.

Fort gick det. Över snödrivan, upp med dörren, genom rummen och förbi tio par förbryllade kattögon… Efter ett smärre gatlopp hann jag trycka på lurknappen just sekunden före nedkoppling.

Om mitt humör vore på topp några minuter tidigare skulle det strax komma att ta svartpisten neråt. Samtalet som följde blev nämligen en lång och dyster historia. Och när jag i sinom tid återvände ut till brasan hade kaffevattnet sedan länge förångats.

”Lite svårt med engelskan”
Föräldraparet som hörde av sig den eftermiddagen var, och är, mina goda vänner. I vanliga fall är de av det muntrare slaget. Den här gången lät de däremot förtvivlade. Och till detta hade de sina skäl.

Jag är ingen förälder själv. Men du ser… Jag kan tänka mig att får man hux flux veta att ens son, trots ypperligt snitt, står i begrepp att missa intagningen till sitt gymnasieprogram, och det tack vare underprestation i ett enda ämne… Ja, då kan man nog fasen hålla sig för grin. I synnerhet om beskedet kommer som blixt från klar himmel och först under avslutande termin. ”Christian har lite svårt med engelskan”, var allt det dittills antytts.

Det föreföll mindre rimligt. Ett styck underkänt i ett ynka humanioraämne skulle alltså i sista stund få sabba all planering inför skolstart på praktiskt gymnasium i fjärran ort? Nej, inte om jag kunde göra något åt saken. Och svaret på frågan ”kan du hjälpa Christian?”, var ett självklart ja. Jag menar, ”lite svårt med engelskan” skulle vi väl kunna rätta till? Även om vi blott hade några månader på oss?

Vad är då jag för ett hemkok till magister? Nja… Ungefär lika behörig som en Gröna Våg:are i kontrollrummet på ett kärnkraftverk. Folk måste nog vara bra desperata om de ringer mig av alla. Min egen skolgång hade ju kunnat duga till manus åt en katastroffilm anytime. Likväl har det hänt genom åren att jag fuskat lite här och var som lärare, både inom och utom skolan. För hur det nu än står till med pappersmeriterna så råkar jag vara en hyfsad pedagog när jag sätter den sidan till.

Så jag… satte den sidan till. Och så var det med den saken.

Fordon, skidåkning och en skopa tonår
På vägen mot vår första privatlektion hann jag fundera en del. Främst på allt som skilde sig mellan mina och Christians respektive tonår. För vad höll jag själv på med i hans ålder? Nja, en hel del som ungdomar nog borde låta bli, även med mindre lättskrämda 80- och 90-talsmått mätt. I skolan försökte jag inte ens. Den ville jag mest av allt bara bli av med, vilket betygen sannerligen avspeglade. Att jag av en händelse kom in på gymnasiet handlade enkom om att skolorna vid tillfället råkade ha lite för gott om tomma platser att fylla. Samt att det tydligen fanns andra som presterat ännu sämre (hur nu det gått till).

Christian var däremot av annat virke. Visst kunde han vara bestämd och högljudd, men ingalunda bråkstakig. Skolan hade han skött efter bästa förmåga (vilket övriga betyg ju borgade för). Och någon nämnvärd dragning åt ständigt festande eller jävelskap i största allmänhet låg heller inte för honom.

För Christian handlade det främst om två saker: motorfordon och skidåkning. Dessa var gemensamt den raka pilen i hans tillvaro, och höll hans uppmärksamhet borta från mycket annat. Och det speciella med gymnasieutbildningen han sökt (och sånär som på ett kärnämnesbetyg antagits till) var att den förenade dessa två. Fordonsutbildning på skidgymnasium, kunde det bli mer lämpligt? Och förtjänade han inte att åtminstone få chansen?

Vidare funderade jag kring vad vi hade att jobba med. Christians kunskaper inom praktiska områden tyckte jag mig ha hyfsad koll på. Att grabben närapå levt i symbios med allt som innehöll en motor får väl sägas tala för sig självt. Hur det emellertid låg till på den teoretiska fronten var allt annat än självklart. Jag hade viss föraning om att språk kanske inte direkt var hans starkaste sida.

Men vad var det som föranlett det sena beskedet? Varför hade man inte flaggat tidigare? Hur illa låg han egentligen till? Det fanns tecken som gav mig anledning att ana att något inte stämde.

Hursomhaver kunde jag svårligen se rättvisan i att en tonårsskithög som undertecknad mer eller mindre halats in på gymnasiet, medan en kille som kämpat (samt hade något att kämpa för inom skolan) stod i begrepp att ställas utanför.

Ansvaret som blev till nånannansvar
Inom kort skulle jag ehuru bli varse vidden av haveriet. Nackhåren reste sig – av frustration och av förfäran. Ty ingalunda handlade det om att Christian hade ”lite svårt med engelskan”. Nejdu! Han befann sig snarare i närheten av vad den svagare fjärdedelen av en typisk femteklass på 80-talet hade kunnat tänkas prestera. Och detta var sista terminen i nian!!!

Det fick mig att undra om huruvida killen överhuvudtaget erbjudits någon adekvat engelskaundervisning i skolan under senare år. En kontakt med sagda skola förskaffade mig en årsförbrukning av abstraktioner. Men bekräftade mina misstankar. Varenda en…

Vad som försiggått var måhända en stilstudie i nånannanism. Någon hade under mellanstadiet kläckt den lysande idén att: ”Ey, Chrille är ju inget vidare på engelska, så vi tar helt sonika bort hela rasket från hans schema.” Nästföljande ansvarshavare hade väl i princip resonerat likadant. ”Laissez faire, grabbar! Kör på det som för stunden funkar. Nånannan får fixa det. Sen.” En tredje må ha insett det antågande allvaret och lite snyggt stoppat tillbaka engelskaämnet någon gång under vad jag förstår var senare hälften av högstadiet. Utan att tillsätta nödvändig mängd extraresurser. Swell!

På näste man till rakning (som råkade vara en kvinna) föll sedermera den otacksamma men självförtjänta uppgiften att i sista stund ge föräldrarna svart på vitt om hur det verkligen låg till. ”Sorry hörnini, men er son åker troligen på underkänt i engelska. Och någon extrahjälp värd namnet kan ni titta i budgetspannen efter. Tjippohoj och glad snösmältning på er!

Precis vad en förälder vill höra, right? I detta läget såg man ingen annan utväg än att söka sig en privatlärare. Och samtalet till mig blev ett faktum.

(För övertydlighetens skull må jag tillägga att citaten ovan ej är autentiska. Utan blott min omskrivning av vad jag upplevde att det uttrycktes. För det kom att uttryckas vid fler tillfällen. Inför mina öron.)

Nåväl! Följden av att detta rönte uppståndelse blev att en redan knapert tillmötesgående skola nu slöt sig likt en krampande mussla. Skaderegleringsläge intogs. Och jag minns att ingen riktigt ville förklara var det felat, åtminstone inte utan viss trugan. Ansvarsfrågan guppade på evakueringsjolle. Den ene skyllde på den andre som skyllde på den tredje som inte längre var i tjänst (eller möjligtvis ens i livet).

Att det varit skolans ansvar att sätta in extraresurser för Christians räkning då förbiseendet uppenbarats hade man klart för sig. Men då sådana excesser inte rymdes inom redan ansträngd skolbudget så valde man att bildligt slå ut med armarna. ”Vi vet att han haft rätt till extra stöd. Men vi har inte resurserna. Så tyvärr!” Och det citatet är, till skillnad från ovanstående, tillfullo autentiskt.

Skaderegleringsläget underlättade inte direkt mitt uppdrag. Jag vet inte hur det tänktes. Men jag antar att skolan måste ha sett en som en jobbig fan, helt enkelt. Att få något vettigt ur ansvariga avseende kunskapskrav och läroplan…. tog tid. Och när beskeden väl kom så var de så mångtydiga att man lika gärna kunde ha konsulterat oraklet i Delfi.

”Det här får vi nog fan fixa själva”, muttrade jag till Christian. Och så blev det.

En kamp i uppförsbacke
Med en pedagogisk arsenal i princip bestående av katederundervisning och till synes ändlösa glos- och grammatikförhör drillades Christian vecka in och vecka ut. Flera års kunskapsluckor behövde ju hämtas in. Och tiden tickade.

Fliten var det tacknämligen nog inget fel på. Nej, Christian gjorde sannerligen ett jättejobb sett utifrån förutsättningarna. Han kämpade oförtrutet på, hur trögt det än initialt gick. Han kastade ut sina kompisar och stängde av telefonen. Och inte en enda gång behövde jag påminna honom om att bruka allvar, varesig under lektionerna eller med läxorna inemellan.

Tyvärr är det dock otacksamt att kämpa i sådan uppförsbacke. Framåt gick det, men inte fort nog. Betygskriterierna hanns således aldrig uppnås förrän examensklockan slutligen klämtade. Jag uppskattade att Christian vid terminens slut befann sig på en nivå ungefär motsvarande sjundeklass i engelska. Fantastisk insats av honom på alla vis. Men dessvärre inte tillräcklig.

Det var mörkt där ett tag. Jag tror vi alla – Christian, jag och hans båda föräldrar – delade en emotionell cocktail av frustration och ilska. Maktlöshet därutöver. Tänk om det här hade framkommit ett år tidigare. Då skulle vi ha hunnit.

Magisterns obehöriga funderingar
Under veckorna som följde funderade jag. På Christians situation och vad som nu väntade honom. Men även kring skola i allmänhet.

Jag insåg främst hur illa 2010-talets grundskolsystem är anpassat för praktiskt lagda (och inte sällan mindre studiemotiverade) elever. Bara ta fixeringen vid kärnämnen. Hoppar vi tillbaka till exempelvis 1992 var det snittbetyg som gällde. De med mindre teoretiskt kynne kunde då hålla uppe snittet genom att briljera i ämnen såsom slöjd, idrott, teknik, fysik etc. Åtminstone tillräckligt för att antas till verkstadslinjen, bygg/anläggning eller vad som nu vore aktuellt.

Idag däremot… Ifall du inte fixar språk (och/eller valfri deitet förbjude, råkar ha fötts med en matteavog skalle) så är du ganska rökt. Då passerar du inte kärnämnesspärren, och det alldeles oavsett om det så är skiftnyckel och bromsskivor det är tänkt att du ska kommunicera med framöver.

Dra nu rätt växlar på det jag skriver. Att skolan ska ställa krav är jag den förste att stå upp för. Alla måste kunna läsa och skriva drägligt. Right! Därom tvistar (förhoppningsvis) varesig obehöriga fejkmagistrar eller behöriga lärda. Men systemet som sådant borde begåvas med viss flexibilitet. Särskilt i fall då skolan brustit i ansvar. Vore det inte till gagn om förslagvsis möjlighet att läsa upp betyg byggts in som en brygga mellan grundskola och gymnasium? Bara en idé. Andra har säkert fler och bättre. Kläck dem gärna! Eller har de månne redan kläckts? För all del, upplys gladeligen en okunnig efter behag och behov!

Vad som händer blir annars att dessa ungdomar riskerar att få gå och drälla ett helt år på nåt tonårsdagis (tänk: ‘introduktionsprogram’). Och visst, man kan ju argumentera för att det är ju bara ett år och att de hinner ta igen ditt eller datt… Men vad jag själv minns, och stundom tycks vara lite väl ensam om att minnas, är hur tiden löpte annorlunda i tonåren. En månad kändes som ett halvt decennium. Och mycket kunde ha vänts ut och in på bara denna ynka tidsrymd. Inom en själv. Kanske även utom?

På en tolvmånadersperiod hinner besluten komma och gå – flertalet tagna med hormonerna snarare än förnuftet. Många fula ovanor hinner sätta sig. Och många goda hinner ebba ut. Som exempelvis dagligvanan att gå till skolan. Ytterst vanskligt, om du frågar mig. Somligas motivation står sig, andras inte. Och den rouletten är de unga näppeligen betjänta av.

Sen ska ingen elev behöva drabbas av det som hände Christian. Man gör inte så här! Man lyfter inte bort ett ämne ur en elevs skolschema och sen bara låter det gå några år innan det återrställs. Utan att erbjuda adekvat extrastöd i god tid så vederbörande hinner komma ikapp. Utan att löpande lämna korrekt och tydlig information till föräldrar/målsmän… Det är som att först dra bort stolen, sen låta eleven falla mellan stolarna och därefter förvägra stöd.

Det stör mig därutöver att veta att Christian på intet vis är ensam. Ta en tripp på sociala medier, vetja! De är fulla av berättelser från förtvivlade föräldrar som stångar skallemejorna blodiga mot byråkratin och nonchalansen för sina barn skull, så att de ska få den hjälp och stöd de behöver. Lägg därtill alla ungar som inte har föräldrar med ork eller kapacitet att ta fajten. Eller ges möjlighet till privatlektioner. Det är inte värdigt ett i-land med våra ambitioner.

Vem prioriterar bort skolungdomarna? Och varför?

Vad är alla bildsköna ord om ”elevens behov” och ”eleven har rätt till…”i alla dessa luntor av styrdokument värda om de inte efterföljs? Man kan leja konsulter att upprätta hur många som helst av de där falsarierna. De blir som Värdegrund – i praktiken inte mer värda än pappret de printats ut på. Emedan i den riktiga världen drabbas riktiga ungdomar. Vem tar ansvar?

Det här är såpass elementärt att det känns fånigt att ens behöva påpeka. Men tydligen…

Deus ex consilium
Nåväl! Läget var, som sagt, mörkt och väldigt upplagt för ruminerande. Tänk om det sagts till i tid. Tänk om det funnits mera tid. Tänk om, tänk om, tänk om, dags att tänka om…

Det finns som bekant flera sätt att ta sig an ett dilemma. Ponera att man deltar i ett race och att vinst av någon anledning saknar betydelse, men ehuru att man når fram till mål. Ja, då skulle det kunna vara en lösning att antingen flytta målstolparna eller be domaren om uppskov så att man hinner fram. Eller lite av bägge.

Ljusningen som till sist infann sig låg just i denna infallsvinkel. Att Christian ingalunda var obildbar i engelska, utan tvärtom med rätt stöd i ryggen kunnat göra snabba framsteg på kort tid, var en nyckelfaktor (och som jag påpassligt nog tydligt satt på pränt). Detta lyckades föräldrarna, i samarbete med en väldigt hjälpsam studievägledare, kommunicera till gymnasieskolan.

Sagda gymnasieskola skulle i sin tur visa sig vara av det kompromissvilligare slaget. Christian var nämligen en lovande skidåkare. Man var således hyfsat angelägen om att få honom som elev. Och med tanke på framstegstakten under våren så såg man möjlighet att under kommande termin låta honom hämta in det han saknat och därefter väva ihop det med gymnasieengelskan han sedermera var ämnad att läsa (med andra ord: lite av den sorts flexibilitet jag var inne på ovan).

Så… Efter en ordentlig omgång pappersexercis bar det sig inte sämre än att han trots allt skrevs in under hösten.

Slutet godkänt
Med skidåkningen gick det väl kanske inte som förväntat. Men vad Christian däremot fick sig var en rejäl, och meriterande, fordonsutbildning. I samklang med hans medfödda känsla för det praktiska/tekniska har detta nu gjort honom till en Resurs För Arbetsmarknaden (som det så fint heter) i egenskap av lastbilschaufför och mekaniker. Var han hamnat om han tvingats ligga på lut vet vi inte. Förhoppningsvis bara försenats ett år. Men det hade också kunnat sluta helt annorlunda. Och mindre lyckligt.

Och bara som ett litet inflikande: Han klarade engelskan under gymnasiet.

Då jag såg Christian springa ut förrförra fredagen kom minnena av allt det här tillbaka till mig. Från det förångade kaffevattnet till vad som hade kunnat bli en förångad chans i livet. Och slutligen till att det tack och lov löste sig mot det bättre.

Nu gick Christian ut gymnasiet, och det med ytterst goda vitsord. Efterföljande måndag skrev han därtill på anställningspapper. Jag tror att han i detta nu sitter i en lastbil. På väg. Någonstans. I livet.

/Leo

Annonser

One thought on “Den tunna godkända linjen

  1. Det är en fantastisk historia till slut. Vilken kämpe men vad händer med de som inte tilldelas det nät av engagemang från vuxna?
    Länge har jag velat kliva in o det vägskäl där ungdomar vanligast börjar tappa styrning. Fånga upp, fylla i och lyfta deras egenskaper. Lufta deras känsla av brister och Lugnt meddela att de är inte ensmma, hopplösa eller tvungna att bli bäst på att va värst för att lyckas. Den verksamheten, den vill jag jobba i.
    Tack Leo för att du ännu en gång påminde mej och andra om kärlek och tro på människans goda vilja. Hejja Crille

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s