Främlingar på bibliotek

”Vad gjorde du nyss? Könade du mig?”
Ja, det kan du ge dig sjutton och femtio på! Walks like a duck, quacks like a duck, du vet…

”Vad ger dig rätten att bara anta att jag definierar mig som ett visst kön? Vi känner inte varann.”

Vet du vad? Det finns mycket jag antar om dig, och det utan att känna så mycket som din lilltås fyrmännings halvblod. Till att börja med antar jag att du har någon form av synnedsättning och att du till vardags bär glasögon. Likaså att du glömt dessa hemma. Du kisar nämligen så förfärligt att de borde ha suttit på näsan vid det här laget ifall du blott haft dem till hands.

Boktitlarna du bär på antyder att du är bekant med filosofins grunder, men nu söker dig fortbildning (även om jag misstänker att du redan förläst dig på den däringa Foucaulten). Troligt är att du i närtid gått högskola. Kanske gör du det fortfarande, men arbetar inemellan? Förmodligen med något hyfsat vitkragat? Totalfrånvaron av valkar i händerna utesluter i varje fall grovarbete.

Med kläder och accessoarer markerar du subgrupptillhörighet, men inte nödvändigtvis någon vilja att stå ut. Mönstret på din sjal i kombo med ett par dekaler på bokväskan kommunicerar ‘engagerad’ och placerar dig på GAL-sidan om GAL/TAN-axeln.

Sist men inte minst: helskägg, retirerande hårfäste samt ett styck rejält framträdande adamsäpple… Det ger mig goda skäl att anta att du mellan benen är utrustad med något som åtminstone vagt påminner om ett kanonrör på lavett. Och då jag hittills aldrig mött en kvinna som besuttit summan av alla dessa kroppsliga attribut så råkade det fly mig den långsökta idén att du må tänkas vara av hankön. Men det är kanske jag som borde gå ut lite oftare?

Så långt det antagna…

Gör det dig då tvunget till man? Icke! Du kan mycket väl vara kvinna född i en manskropp. Men det är som du säger, vi känner inte varandra. Tänk den tanken en gång till och fem steg längre.

Hur fungerar vi människor överlag när vi möter okända? Ser vi alla i vår omgivning som vandrande oskrivna blad? Näppeligen! Vi gör antaganden hela tiden, utifrån det vi ser och det vi hör (och stundom luktar, må tilläggas). Efterhand som vi skaffar oss mer information så klarnar också bilden av främlingen framför oss. Komplett blir den aldrig. Men tydligare i konturerna.

”Walks like a duck, quacks like a duck”, är således icke att betrakta som nån hiskelighet att låta sig kränksänkas av. Utan en förenklande beskrivning av hur vår varseblivande rationaliseringsprocess fungerar. Vi ser oss omkring, noterar markörer, likheter, samband etc. Sen gör vi ett överslag i syfte att utröna vem eller vad vi har att göra med. Svårare än så är det inte. Och det ligger ingen uppsåtlig elakhet bakom processen i sig.

Att jag därför inkluderade dig i antagandet ”vi män” när vi tidigare stod i grupp och diskuterade kom sig av just denna rationaliseringsprocess. Samt en skopa hövlighet, faktiskt. Inte alla män torde uppskatta att man tvivlade på deras könstillhörighet eller såg den som oviktig. Gemene man skulle nog till och med kunna bli ganska ilsk. Detsamma gäller givetvis för kvinnor och kvinnlighet. Majoriteten uppskattar att omgivningen tar dem för vad de ser ut som, helt enkelt. Sen får man reda ut undantagen efterhand.

”Men eftersom kön är oviktigt i sammanhanget så behöver en egentligen inte köna alls. Det har ingen betydelse.”

Det har faktiskt det. Kön är kanske den mest grundläggande kategorisering vi gör av andra människor. Det styr hur vi uppfattar och bemöter. Likaså spelar det väsentlig roll i självuppfattningen. Om den saken kan man tycka vad man vill, och det är sannerligen ett ämne för diskussion (främst det där med bemötandet). Men så är det. Och det går inte att bortse ifrån. Framförallt inte kräva att andra ska göra det.

Sen tycker jag du säger emot dig själv. Först var könet såpass viktigt att det gjorde dig upprörd att bli felkönad. Det har jag all förståelse för. Men nu säger du att det helt plötsligt är skitsamma. Hur ska du ha det?

”Kön har inte ett dugg med biologi att göra, utan är en social konstruktion där icke-män förtrycks. En är privilegierad när…”

Jag ser din mun röra sig, men frågan är om du talar med egna ord. Jag hör välbekanta förklaringsmodeller – samtliga av ideologiskt ursprung. Hur du tänker och om huruvida du riktigt greppar dem för egen del har jag svårt att få ihop. Men det ter sig märkligt med vilken lätthet du förkastar allt som har med biologi att göra. Särskilt då det finns en del att inflika på området. Om hormoner, signalsubstanser och lite annat smått och gott… Detta inte bara bortser du från, utan söker reducera till illvilligt uppdiktade falsarier. I dess ställe följer långsökta abstraktioner. Och min ork närmar sig reservtanken…

Jag ger upp någonstans i trakterna kring då du försöker inkludera barnafödande bland de sociala konstruktionerna. Det låter… fantasifullt. Men inte särskilt rimligt, om du frågar mig. Vi får helt enkelt enas om att vi är hyfsat oense om saken.

Hursomhaver ber jag uppriktigt och innerligt om förlåtelse. Det var inte min mening att felköna dig. Ses vi igen så lovar jag att komma ihåg att du är kvinna, även om mina ögon (eller snarare min primära association till begreppet kvinna) säger annorlunda.

”Jag definierar mig faktiskt som man. Men som allierad markerar jag mot ditt beteende. När en könar någon utan att veta vad hen definierar sig som eller vilket pronomen hen föredrar så ger en uttryck för strukturellt förtryck. Fatta! Sen uppträdde du dessutom exkluderande när du tidigare bara nämnde män och kvinnor. Inte alla är binära.”

Okej… Nu börjar jag tänka att det är endera av två saker du sysslar med. Antingen är det ett maktspel. Vilket isåfall skulle fresta mitt tålamod rejält. Eller så rör det sig om ett behjärtansvärt, men kanske inte helt lyckat, försök att stå upp för de människor som inte lever enligt normerna. Jag väljer att tro dig om det senare.

Att visa omsorg om andra är fint. So far, so good! Men jag finner din variant ganska förvirrande. Och inte särskilt konstruktiv, om jag ska vara ärlig. Passivt aggressiv konfrontation av främlingar må ha sina tillämpningsområden. Men frågan är om det sår så värst mycket till förståelse? Ty det är därigenom det måste gå om det ska fungera. Att försöka konfrontera någon till omsorg är ett… begränsat framgångsrecept. Jag lovar!

Ditt resonemang låter därtill ana identitetspolitik. Mindre konstruktivt igen. Det bådar, för det första, för långt fler antaganden än du i övrigt borde önska (och av vilka de flesta har betydligt mer med någons ideologiska holkmeckande än verkligheten att göra). För det andra: det skapar fler problem än det med viss modifikation kan sägas lösa.

Om vi tänker oss att alla ska kunna samexistera efter bästa förmåga i samhället, hur åstadkommer vi det? Där har vi det vi borde tala om.

”Till att börja med genom att normisar erkänner sina privilegier och att de inte tar sig tolkningsföreträde, utan står tillbaka för…”

Din mun rör sig igen. Och ännu en gång frågar jag mig om tanken riktigt hunnit med. Du talar om förtryck och förtryckta, privilegier och rättvisa, huller om fan och hans moster tills det med full kraft brakar in i bullervallen. Jag begriper inte varför du väljer att snärja in dig i identitetspolitiken – du som lovsjunger skepsis mot normer och frihet från förtryckande strukturer. I got news for you: identitetspolitiken ÄR i sig själv ett normverk. Och proppfull av förtryckande strukturer.

Att dela upp och sedermera fösa ihop människor i grupper, vilka de av diverse (och oftast mindre väsentliga) anledningar anses tillhöra; där envar förväntas inte bara representera sin grupp, utan också vara bärare av de egenskaper den på näsan tillskrivits. Och där det dessutom blir hyfsat purket om någon skulle visa sig avvika från förväntningarna… (Fråga bara en gayperson som inte känner sig hemma i Pride-tågen. Eller invandraren med invändningar mot invandring.) Det är ju förfasen hyperauktoritärt! Och konstruerat för att falla som en hammare i skallemejan vid blotta tanken på avvikande.

Men det förklarar kanske ett och annat? Du ser, jag funderade lite över funktionen bakom beteendet – att med sådan frenesi söka rätta en främling och för något som egentligen inte vidkommer dig. Att du nämner ”normisar” i tredje person plural samt ”allierad” gav ledtråden.

Du dras till det auktoritära inom identitetspolitiken, eller hur? På samma sätt som en nyfrälst söker dogman hos gudsauktoriteten? Den som pekar med hela handen, ger ett ovillkorligt rättesnöre av Antingen Eller att förenkla och förklara livet medelst. Vad jag gjorde var att svära i din kyrka. Vad du gjorde var att tillrättavisa en kättare. Är jag helt fel på det?

Det skulle också förklara ditt något irrationella logomasturberande av alla de där signalorden – förtryck, privilegier, rättvisa, exkluderande, sociala konstruktioner… För dig fyller de egentligen inte så mycket funktionen av argument. Och det märks, eftersom din slutledning i bästa fall hålls ihop med silvertejp. Du vet inte riktigt vad det är du säger, utan du bara reciterar. Orden är ditt radband – ditt sekulära pater noster.

Hursomhaver… Vi har allt olika åsikter om vad för gemensamhetsvillkor vi önskar. Och du kan nog aldrig övertyga mig om ett auktoritärt systems förträfflighet när det kommer till att skapa samhällen där alla får plats. Tvärtom vet jag många exempel på när ett sådant utövat förtryck. På riktigt, inte bara som signalord. Utan vapenfettsäkta, arkebuserande förtryck! Och sådant önskar jag varken normföljare, avvikare eller allt däremellan.

Om vi nu ska vara konstruktiva en stund… Konstruktiva samhällen springer inte runt och jagar tolkningsföreträden, gräver upp månghundraåriga oförrätter, beivrar arvsynd, danar kränksänken eller skriver om ordlistan så att varseblivandets rationaliseringsprocess hamnar som synonym till strukturellt förtryck. Min idé om det konstruktiva samhället är snarare en atmosfär där det är högt till tak – där vi alla individer kan samexistera. Ja, du hörde rätt. Individer!

I all korthet: vadan om vi såg individen, med dess olika sidor – udda såväl som ansade – i termer om tillgång? I motsats till bångstyre som med lock och pock ska skohornas in i det konformas svettiga doja? Tänk vad många egenheter som torde kunna bli till nytta för det gemensamma. Tänk vad tillfreds envar skulle kunna känna sig över att bara få vara den personlighet den är och göra det den är bäst lämpad för. I korthet, som sagt. Men där har du det.

Sen kan samhället tjäna som struktur och ramverk. Likabehandling, inte särbehandling. Likvärdiga förutsättningar, men utfallet upp till individen. Et cetera, et cetera…

”Så normisarna inte ska förlora sina privilegier då alltså?”

Du… Nu ska jag mansplaina dig så det ryker. Hör här! Normer är inte den satansvers du tror (eller som du lärt dig att tro). Tvärtom! De är grundläggande för vår samexistens. Nämn ett enda mänskligt samhälle på vår jord som är totalt normlöst. Finns inte!

Det är heller i sig inget problem att ett samhälle främst inordnas efter sin majoritet. Samt att normerna till viss grad följer denna. Det är däremot då normbrytare riskerar att fara illa – när de diskrimineras, åsidosätts, utfryses eller utsätts för våld, och det enkom för att de avviker – som vi kommer in på tråkigheter. Då ska samhället stiga in (ramverket, remember?) och tillse att de behandlas med samma respekt som alla andra. Men… vi kanske än en gång får enas om att vi är oense?

”Bara för att du är heteronormativ, vit cisman så tar du dig rätten att…”

Epp, epp, epp! Hur var det nu med att anta saker? Baserat på vad du ser och hör (men förhoppningsvis inte luktar)? Jag må vara en offentlig person, men du vet egentligen inte med säkerhet så värst mycket om mig. Kan det månne tänkas att jag inte riktigt är lika normföljande som du tror? Ledtråd: Förr om åren brukade jag kalla mig normbrottsling.

(Det är yttermera intressant hur våra rationaliseringsprocesser skiljer sig åt. Jag antar saker om din person utifrån vad jag tycker mig se hos dig som individ, du antar saker om mig utifrån vad grupp du anser att jag tillhör samt vilken position du (eller månne ditt testamente?) tillskriver den i makttrappan.)

Men vet du vad? Det är helt okej. Du antar saker om din omgivning, vilket är högst mänskligt. Walks like a duck, quacks like a duck… Och jag förebrår dig inte. Jag ber dig bara ha överseende med att vi andra funkar likadant. Var och en på vårt eget individuella vis. Okej?

Och råkar det vara så att vi är något annat än det vi på ytan ser ut som – till exempel könsmässigt – så kan vi väl vara konstruktiva? Bara sisådär lösa det genom att helt enkelt tala om hur det ligger till? Samt acceptera det svar vi får?  Ömsesidig vilja till förståelse – tidlös och hygglig. Deal? (Jag vet att du läser det här.)

Nu undrar ni säkert hur denna episod slutade. Blev den passiva aggressiviteten plötsligt aktiv? Villkorlig dom och samhällstjänst? Nej, faktiskt inte.

Vi springer på varandra ibland, herrn ifråga och jag. Och vi brukar utväxla några ord i all artighet när så sker. Ingendera av oss torde välja den andre till president. Men det behöver vi inte heller. Vi kan samexistera, våra skilda ståndpunkter till trots. Och det, mina vänner, är väl det väsentliga?

/Leo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s