Ett pantheon av flockblom

I min roman Ljudet av mol tystnad dyker arter ur familjen flockblommiga växter upp lite här och var. Vid diskreta, men ändå utmärkande passager. Som vore de tysta, ehuru omistliga biroller.

Man kan nu fråga sig varför någon väljer att införliva en massa blommor i sitt karaktärsgalleri. Som om upphovsmannen missat att det råder viss skiljelinje mellan roman och herbarium?!? Ja, nog fasen låter det, om inte förryckt, så tvivelsutan udda. Men det har sina bevekelsegrunder – symbolikmässiga sådana. Symboler är ju hyfsade medberättare när allt kommer omkring.

Den flockblommiga familjen är lite av florans alfa och omega på dessa breddgrader. Flera av dess arter och underarter förekommer i stort sett över merparten av landet. Och genom livets avseenden följer de oss. Därjämte till sådan grad att vi inte alltid tänker på deras närvaro – vad de kan göra för, och mot oss människor. Men sanna mina ord. De är. Och de gör likaså.

Några lyser upp sommarängarna eller gror talrika i våra grönsaksland. Andra kan skada oss gruvligt. Några få till och med bringa döden inom blotta halvtimmens räckhåll. Så vilka vore då lämpligare att genom sin symbolik få befästa undertonerna i en roman som balanserar vid gränslanden mellan liv och död. Och där det i princip sker lika mycket under ytan som i klartextad handling?

Närande nära knutarna
Den som någon gång hållit sig med ett eget grönsaksland har rimligen också odlat cirka en handfull arter av flockblom. Eller fler. Jag menar, dill, persilja, morot, palsternacka, fänkål… Kanske till och med kummin eller koriander? Rotfrukter och kryddväxter, som synes. Men också dugliga salladskomponenter. Troligt är därutöver att den hugade plantören tvingats hålla räfst och rättarting med kirskålen runtomkring. Ätlig och nyttig är även den. Men lite för påflugen för att riktigt uppskattas i odlade sammanhang.

Kirskål

Persilja.
Foto: H. Zell/Wikimedia Commons

Andra flockblommiga nyttoväxter vilka, såvitt jag ser det, gör sig fördelaktigt i trädgården men helst utanför grönsakslandet, är körvel och libbsticka. Den senare – oumbärlig ingrediens i allsköns buljong. För du kokar väl din egen? På alla ben, skrov och grönsaksrester som blir över?

Hela denna hop av mer eller mindre domesticerade arter är som små husknytt, vilka gör sitt bästa för att se om oss. Lite sol, vatten och näring samt en renshackas emellanåtliga tillsyn är allt de önskar. I gengäld står de till vårat näringsmässiga förfogande. Själsliga dessutom, icke att förglömma. För hur mångas tillvaro har inte fått sin stadiga påtår av välbehag tillgodosedd genom skötseln av det alldeles egna grönsakslandet?

Så långt vår knutnära flockblom. Men även de vilda vill oss väl. Om det vill sig…

Den långbenta ängsälvan
Längsmed dikeskanten och upp över igenväxta hagar paraderar angelicorna på högresta ben. Med stjälkar i nyanser från grönt till lila och med blomster i allt från vitt till klarrött flaggar hon från långt håll sin sötma, vilken duger gott över hela matbordet. (Samt inte minst i snapsglaset.)

Angelica

Hon är allt en motsättningarnas mö. Beskedlig och en aning skygg å ena sidan. Men visar samtidigt ingen återhållsamhet när det gäller att göra anspråk på sammanhang hon anser är hennes. Fråga bara den bock- eller säfferot, vars tassar hon lärt veta hut då de råkat mötas i backar eller kring diken.

Vill du finna ut om huruvida hon kallar sig Sylvestris eller Archangelica? Lukta då på hennes blomflockar! Hos den förra är doften naturell, den senare föds med parfym.

Och förresten!
Bli inte förvånad om du råkar stöta på henne på oväntade ställen. Till exempel under en dag på beachen. Där solar hon nämligen gärna inkognito, under artistnamnet Strandkvanne. Eller uppe på högre höjder, där hon såsom Fjällkvanne sedan länge gjort sig både hemmastadd och välkänd.

Kanke var det även en okynnig angelica som fått stå förebild för pirayablomman i Nintendos gamla 8-bitarsspelklassiker Super Mario Bros. Eller vad tror ni?

Sällsynta bandage
Vägrar hälsan tiga still kan man med fördel söka tröst hos sårläkan som är så rysligt snäll (för att ta en Beskowsk referens). Eller åtminstone be henne att få den på bättre tankar en stund.

Hennes främsta värv är lindring. Te, dekokt eller gurgelvatten erbjuder hon gärna. Eller en omgång öm bladpåläggning. Kvarstår ehuru besvären, eller är av allvarligare sort, rekommenderas patienten dock att för säkerhets skull konsultera högre instans. Hon må vara helare. Men saknar ju formella meriter.

Försynt och hjälpsam är hon, men tål intet knot. Kanske är det därför som sårläkans tjänster kommit att uppskattas allt mindre av vår, en aning sjåpbenägna, samtid?

Sårläka
Foto: Kristian Peters

Det synes mig även som om hon tyvärr håller på att göra stilla sorti ute i markerna. Sårläkan växer inte alltid längre där det förr med säkerhet gick att råka henne. Men ledtråden till vistelseort står att finna om man blott följer lövträdenss skugga, förbi pyrolan och mot bergslokens domäner, alldeles invid harsyrans ände. Där växer hon med sannolikhet än. Och lika hjälpsam som alltid.

 

I kransens mitt, de många
Hundkäxen är sommarängens tusensystrar. Över en månads flor kan de ge oss – att fröjda ögat med samt binda i kransar. Ty de blommar pö om pö. Och närmast outröttligt.

När andra växter tvingas retirera inför Kvävehältans Imperium, oftast representerat av brännässlornas framryckande frontlinje, står tusensystrarna inte bara pall. De går skiftgång i hävdandet av sin existens. Ja, så överlevnadsdugliga i sin mångtalighet är hundkäxen att de för många närmast kommit att bli symbolen för all flockblom.

Jag har hittat ett konstigt hundkäx på min tomt”, kan någon säga, och peka på allt ifrån kärrsilja till angelica. Det säger allt.

Hundkäx
Foto: Johannes Bergsma/Wikimedia Commons

Oförtjänt tas de för ogräs. Ty märk väl att hundkäxets rot skulle kunna vara din räddare ifall du ginge vilse och började få slut på mat. Smakar gott gör den förvisso knappast, men håller dig på ben och i tåga länge nog för att du ska hinna hjälpa dig själv att hitta hem. Förutsatt att du med säkerhet kan skilja ut vad det faktiskt är du stoppar i munnen, vill säga. Och detta kan ej betonas nog.

Klotramp
Flockblomstren är inte bara hjälpare och fägring, utan kan också vara ack så lömska. Fråga bara den ludna björnlokan med sina klor till blad. Åtgärdar du inte hans närvaro i tid så bringar han riklig avkomma lagom till nästårs. Och har du rejäl otur får du stifta bekantskap med hans (av tanklöshet importerade) maffiabröder – jättelokorna.

Jättelokor ser ut som hundkäx på ryssfemmor. De är naturens borna mobbare och tränger samvetslöst undan det mesta i sin väg. Säkert frestas du till krigsförklaring. Men tänk efter före! Ge dig aldrig i strid med varesig björn- eller jätteloka utan att först ha danat hazmatrustning, ty de kan sannerligen försvara sig. Små droppar av växtsaft mot huden, eterisk olja i ögonen… Du kan förlora både skinn och syn om det vill sig såpass illa att solens strålar samtidigt varit framme. (Samma varning kan därtill utfärdas för flockblomstrens Loke – palsternackan. Inte lika vådlig under solen som de stora, fullblodiga jättarna. Men tillräckligt.)

Jätteloka
Foto: Fritz Geller-Grimm/Wikimedia Commons

Os av andnöd – bringare av död
Vissa dagar är det mindre muntert att dras med gott luktsinne. I synnerhet om man råkar stå i medvind på fel sida om traktens odört. Ve och fasa osar den. Tänk dig hur själen av en råtta skulle ha luktat. Du kommer att vilja gå åt andra hållet. Följ den impulsen!

Odörten hymlar inte. Den är precis lika ovänlig som den ser ut. Enligt folktron vore de röda fläckarna på dess släta stjälk ett stigmatakonterfej – av blodet på alla den tvingat till vila. Urskiljningslöst, må tilläggas! Självaste Sokrates drog den ju andan ur då han tvingades tömma odörtskalken. Och envar som väl släppt den över strupens tröskel har just, likt Sokrates, tagit första steget. Mot evig sömn. Under förloppet ävenledes vid fullt medvetande om vad slut som nalkas.

Utlöperskan från ruderatmarkerna
Särskrivare bör tillrättavisas! Av språk- och bildningsnära orsaker, inte minst. Men även för att dessa skriftens slöfockar en dag kanske vågar sig utanför grönsaksdiskens trygga vrå, i avsikt att begå självplock. Och är de då lika slarviga med artbestämningen…

Vild persilja eller vildpersilja – här riskerar den som inte bryr sig om skillnaden mellan sär- och sammanskrivning att bli föremål för somliga mer… Darwinistiska urvalsmodeller.

Vildpersiljan (ej att förväxla med förvildad kruspersilja) är lika försåtlig som hon är potentiellt dödlig. Att hon gärna föredrar myllan i och omkring grönsaksland är bara det i sig en anledning att se upp. Därutöver förekommer hon i allehanda längdmått – från späda specimen som knappt torde kunna hoppa upp och sparka en i fotknölarna, till midjehöga deltagare i tävlingen för hundkäx-lookalikes.

Vill du skaffa dig en någorlunda aning om aning vem du har att göra med, ta en närmare titt på hennes blomflockar. Har hon sporrar? Akta!

Tillhör du skriftslarvarna och samtidigt råkar stå i valet mellan vild persilja och vildpersilja… Ja, då hoppas jag att du inte sjabblar lika illa med användningen av luktsinnet.

Plågoanden som blomstrade
Vissa människor du möter må se hur fromma och oförargliga ut som helst. Likväl anar du oråd. Något stämmer inte, men du kan inte riktigt sätta fingret på vad. Av just sådan sort är sprängorten, om än i växtskepnad.

Han ger ett relativt harmlöst intryck där han rotslår vid vattensjukare marker, just utom räckhåll för gemene solstrimma – som om han ödmjukt och osjälviskt upplät sin plats på estraden åt andra. Men skenet bedrar, ty det här är allt annat än en hedersman. Titta noga och du blir varse hur han flinar åt dig i lömske. Nog har det allt sina anledningar att han undviker direkt rampljus. Och ödmjukhet har föga med saken att skaffa…

I själva verket är han en bekantskap du garanterat INTE vill göra. Förtär sprängörten, eller på annat vis kom i närmare kontakt med hans vådligt potenta gift, och du går samma väg som odörtens olyckliga. Fast inte i stum ångest. Utan krampande och stretande likt en spratteldocka i vardande. Och medan du i kval förgås ringer sadistens skratt i dina slocknande öron.

Lär dig känna igen den här gynnaren! Han är inte att leka med och kan ha ihjäl dig snabbare än du hinner säga ”femton minuter – en kvart”. Torka aldrig växtsaft utan handskar! Drick ej ur rotnära källa!

Vid närmare eftertanke, lär dig känna igen alla tre nedanstående – odört, sprängört och vildpersilja. Misstänker du att du fått i dig någon av dem, se till att komma till sjukstugan omgående!

Odört
Foto: USDA

Sprängört
Foto: Anneli Salo

Vildpersilja

Din clownskräck är berättigad
Ingen gruppering är utan sin pajas. Och flockblomstrens pajas heter saffranssäkra – en robust joker med ett och annat skälmstycke på lut. Någon plats inom svenska floran har han egentligen inte. Främst på grund av att han, mig veterligen, inte kan föröka sig systematiskt i det vilda häromkring. Men det hindrar inte obetänksamma kött- och vattensäckar (i vardagligt tal kallade människor) att, precis som i fallet med jättelokan, få för sig att ta med honom hem från fjärran platser. Han ser ju så exotisk och dansant ut. Kan väl bli upplivande att ha invid husknuten?

Jag brukar säga att coulrofobi, dvs clownskräck, är inget man lider av, utan snarare står för ett hyfsat hälsosamt utslag av det undermedvetnas varningsklocka – ställd för att upptäcka bländverk, och vilken man gör bäst i att hålla vid gott skick. Clowner är nämligen just sådant – sluga bekräftelsesökare bakom en patologiskt flinande mask. Saffranssäkran tar ehuru narrspelet ett steg längre. Han delar bokstavligt talat med sig av sitt clownflin. Ja, du läste rätt…

Olika arter av ranunkel har (liksom stelkramp och strykninförgiftning) i omgångar skyllts för att ligga bakom det sk. Sardoniska Leendet – en serie kramper som får en döende att gå hädan med ett spöklikt grin över ansiktet. Men forskare har kommit fram till att den sanne grindräparen, åtminstone den med vilken man tvångsmatade äldre till döds på Sardinien då det begav sig, troligen var just saffranssäkran.

Så som sagt: odla och bruka din clownfobi! Även när pajasen råkar kallas blomma.

Den utstötte magkniparen
Saffransstäkran må vara hemsk. Men inte inhemsk. Det är däremot dess stabbiga och stundom lönnfete kusin – vattenstäkran. Han är den där som får vara med i gänget ibland. Men notera ibland. När han fyller en funktion för de andra, vill säga. För vilken vattenlevande flockblomsplanta skulle inte välkomna en rejäl vattenstäkra att hålla sig fast i när bäcken strömmar som värst?

Behövs han däremot inte så händer det att han blir varse vad magert socialt kapital kan förorsaka umgänget. Vid myrmark står han i regel således ensam och övergiven. Som en ledsen vimpel av förgänglighet – den utstötte. Förvånar det då någon att han vid förtäring torde få slukaren ifråga att känna sig som om den just genomgått en omgång riktigt hjärtlös skolgårdsmobbning?
Tips: Introducera honom inte för alkohol. För då kommer alla svordomar (på en och samma gång).

Vattenstäkra
Foto: Stefan Lefnaer/Wikimedia Commons

Blomman från bortom
I drömmen existerar inga av tillvarons välbekanta, räta linjer. Tid, rum, manifestation… Allt smälter ihop och förefinnes samtidigt, likt ett eko av vad värld vi månne kunnat förnimma om det nu inte vore för de där begränsande sinnesimpulserna vi dras med. Och som vi är av nöd tvungna att begränsa oss till, för att överleva såsom dödliga.

Vadan då, med detta i åtanke, om all flockblom egentligen vore dragna till, eller sprungna ur, ett gemensamt kvantorigo – att de egentligen skulle kunna vara en och samma, fast manifesterade efter vad synvinkel det inre ögat i stunden sökte?

Ja, inte fasen sägs det vara möjligt i denna vår värld. Men sagor och romaner lyder som bekant inte under några världsliga lagar. Därav de sk. Morniar’yn – en säregen art av flockblom, vilka läsare av Ljudet av mol tystnad på nära håll fått bekanta sig med.

En studie i skörlevnad – från dekadens till bastarder
Gemene flockblom är inte sällan av det mer promiskuösa slaget. De fröar av sig rikligt och kan, om det vill sig, fördubbla sina led från år till år. Korsbefruktning mellan arterna är därtill förekommande. Således kan envar med öga för saken, från tid till annan, kunna hitta exemplar som inte riktigt går att artbestämma. Dessa hybrider må vara intressanta att se närmare på. Men bör hanteras med viss försiktighet. Du vet ju ingenting om stamtavlan.

Det förekommer vandringshistorier om hybrider vars existens man innerligt hoppas är blott en spökskröna. En som återkommer med jämna mellanrum är den om angelicor vilka sägs ha inlåtit sig i frösamt umgänge med sprängört. Det har sedermera antytts att deras illbattingar till bastarder påträffats i Kanada. Men hittills har jag inte kunnat få det bekräftat av sakkunniga, än mindre sett en bild på eländet. Så får det gärna förbli. För stämmer det så har vi att göra med en naturens inbyggda ryska roulette – föda eller döda. Och med ens vore vi isåfall även en nyttoväxt fattigare. För vem vågar riskera angelica på matbordet ifall den kan tänkas vara spetsad med Mindre Människovänlig Alkaloid?

Urmodern
Varje familj har sin urmoder, och flockblomstren utgör inget undantag. Silphium, hette hon och var en gång i tiden en åtrådd handelsvara i antikens Rom och Egypten. Till historien gick madam Silphium som ansedd krydda. Men också i skepnad av medicinalväxt med ett preventivmedels egenskaper.

Silphium på antikt mynt
Foto: ? US Public domain

Såpass uppskattad var hon att hon trycktes på antika silvermynt. Likaledes fick hon stå kroki inför upprättare av vapensköldar. Catullus nämner henne i sina dikter till Lesbia. Och då ett frö av Silphium sägs ha varit hjärtformat, undrar jag om vi inte där har själva upphovet till hjärtformen som vi idag känner den?

Hur och varför hon försvann kan vi blott spekulera om. Men hennes döttrar, söner och allt däremellan vandrar sannerligen med oss än idag. I allt från livgiverne till bråd död. I sådan grad att vi inte alltid tänker på deras närvaro.

Flockblomstren bara finns där – exceptionella i det tysta, likt de där omistliga birollerna. Inte bara i någons underliga roman. Utan i det karaktärsgalleri som fyller vårt mänskliga liv. I någon form. Under de flesta av våra dagar.

/Leo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s