Identitetspolitikens vara och inte vara samt lockvara

Den som är osäker på vad identitetspolitik kan tänkas ge för konsekvenser, håll ett vakande och genomskådande öga på vad som sker i Staterna nu.

När den gemensamma samhällsberättelsen ställs under avveckling till förmån för förkonstlade gruppditon… När man i förloppet målar upp skiljelinjer, hämmar och förvränger kommunikation samt pushar för konflikt… Ja, då är stamkrig den logiska slutstationen. Det är det här jag försökt påtala under en tid och ur olika aspekter. Nu börjar det tydligt ge sig till känna. Och jag skulle hemskt gärna INTE vilja få lika rätt framledes som jag haft hittills.

Identitetspolitiken
Identitetspolitik är ett huvud på den postmodernistiska hydran och en central del av dess kulturfront. Om identitetspolitikens skrev jag i inlägget Främlingar på bibliotek följande:

”Att dela upp och sedermera fösa ihop människor i grupper, vilka de av diverse (och oftast mindre väsentliga) anledningar anses tillhöra; där envar förväntas inte bara representera sin grupp, utan också vara bärare av de egenskaper den på näsan tillskrivits. Och där det dessutom blir hyfsat purket om någon skulle visa sig avvika från förväntningarna… (Fråga bara en gayperson som inte känner sig hemma i Pride-tågen. Eller invandraren med invändningar mot invandring.) Det är ju förfasen hyperauktoritärt! Och konstruerat för att falla som en hammare i skallemejan vid blotta tanken på avvikande.”

Samma hammare faller i förlängningen än hårdare över begreppet samhälle. Till att börja med: ett sunt samhälle strävar efter att behandla alla medborgare lika. (Eller så lika det nu är möjligt. Sträva efter, som sagt.) Varje individ är en medborgare. Alla medborgare tillsammans utgör ett samhälle.

Identitetspolitik står för något annat. Gruppera in, särbehandla, etablera skiljelinjer, frånkoppla individen ända ner till personlig ansvarsnivå (allt hänger ju på ‘strukturer’)…

Man kan fundera på vad som fått moderna samhällen i väst att ta till sig detta tveksamma tankegods, rentav på sina håll kalla det ‘progressivt’. Handlar det om lurade väljare? Eller att man skiter i vilket? Eller om en majoritet som faktiskt önskar sig identitetspolitik på dagsedeln? Ingetdera, blir mitt svar!

Identitetspolitikens frammarsch har vi snarare påpassliga ideologer samt allsköns särintressen att tacka för. Dessa har helt enkelt lyckats sälja in konceptet, med välklingande argument och mot rätt instanser. Media, nätverk, akademi, kulturinstitutioner, politiker… Marknadsföringen mot folk i allmänhet sköter sig därifrån i princip själv. Implementeringen likaså.

De är påfallande blinda för, eller rentav skiter i, konsekvenserna. (Konsekvenserna skiter dock uppenbarligen tillbaks, vilket förklarar varför nasarna själva tycks hysa en kuslig förmåga att hålla sig på avstånd från fläkten. En populär tillflyktsort är Nimby…)

Kvadratordningen
Konsekvenser uppmärksammas, inte nödvändigtvis för att de råkar vara faktum, utan när de faktiskt syns (och gör väsen ifrån sig). Men det är inte alltid solklart vad som ledde fram till eländet eller hur allt hänger ihop. Föga sker ju över en natt. Eller i öppen dager. Det man ehuru kan hålla glojärnen på är en kedja av tendenser.

Vi ska nu ge oss på en bildlig jämförelse. Övertydlig och gäcksam, sure thing! Men begriplig för envar med minsta vilja att begripa. Here goes…

Föreställ dig att ett lands bostäder behöver ses om. Offert inkommer från Framtidsfirman Handhjärtat AB. ”Vi sätter det bästaste smartaste persongänget på det här”, försäkrar de. Via Snapchat.

Om firman ifråga vet man inte mycket. Egentliga referenser saknas. Tidigare uppdragsgivare har antingen upphört att existera eller låter genom ombud meddela att erfarenheterna varit ‘bra’. Vad man däremot besitter är en diger powerpointlunta av Värdegrundsarbete, vilket ju också är… bra.
Ja, eftersom precis allt låter bra (vilket firmans PR-ansvarige, som också av en händelse råkar pola med en handfull riksdagsledamöter, går i god för) finner man det gott nog att anförtro sagda firma uppdraget.

Det första firmans arkitekter gör är att märka ut ett kvarter på kartan. (De boende – en brokig skara som långt ifrån alltid drar jämt, men ändå nog för att kunna samverka kring områdets skötsel samt hålla gemensam kvartersfest ibland.) Därefter låter man, utan att fråga, jämna de gamla husen med marken och ersätter dem med kritmarkerade rektanglar direkt på asfalten. För invånarna förklarar man helt sonika att: ”Vi har befriat er från gamla förtryckande bjälklager. Nu ska vi istället hjälpa er att själva bli kreatörer för Rättvist Boende.”

De normkritiska byggnormerna lyder:
”Byggtradition är förlegade idéer. Ingen kan kalla sig byggare, alla är lika mycket kreatörer. Kom ihåg att anspråk på yrkesskicklighet öppnar för maktstrukturer och förtryck. Att bygga högre, noggrannare eller excentriskt är att sukta efter unkna ideal! Strävan mot estetisk skönhet – exkluderande! Återanvänd rättvist fördelad rivningsbråte. Rosa sprayfärg och barnkritor finner ni därborta. Lajka vår sida!”

Sen delar man upp de nu hemlösa invånarna, efter hudfärg, kön, funktionsvariation, sexuell läggning etc etc, och anvisar dem olika rektanglar – var och en med sin egen uppsättning husregler. ”Från och med nu är ni inte längre invånare i ett kvarter, ni är er rektangel i världen.”

Man gör klart att varje rektangel utgör del i ett system av förtryckare och förtryckta. I den mån interrektangulär dialog äger rum ska den föras med hänsyn till diskrepanser i utsatthet rektanglarna emellan. I varje situation – finn förtrycket! Syns det inte? Konsultera Rättviseetiska Rådet för ändamålsenliga glasögon! Samma råd har för övrigt upprättat en (ideligt ökande) lista på problematiska begrepp, vilka för allas trygghet och inkluderande bör undvikas eller abstraheras upp. ”Kränkande ord är Hat. Att krossa Hat är självförsvar. Försvar är att bry sig om.”

Ifall någon skulle antyda missnöje med rektangelordningen (eller, fy och skam, uttrycka saknad över sitt gamla hem)… Då kallar firman in sina Kommunikatörer. Dessas uppgift är att offentligt tillrättavisa vederbörande – utifrån rektangulär tillhörighet, såklart!

Till ljushyad man: ”Det svider att förlora sina privilegier, va?”
Till mörkhyad man: ”Husblatte!”
Till kvinnor av samtliga kulörer: ”Du vet inte ditt bästa, lilla gumman!”
Till HBTQ-personer: ”Förrädare!” (klottrat på klädskåp)

Okej, vi stannar där. Fundera nu! Vad tror vi det här ger för konsekvenser? Kan det tänkas...

… att det ömsesidiga strävandet mot smidig samexistens trots olikheter ger vika för tribalism?

… att dialogen, kompromissviljan och försök att nå lösningar ersätts av vaktandet på egna intressen och rättigheter? Samt missunnsamt öga på andras?

… att tilliten till andra människor, plus till samhällssystemet, sjunker med tiden?

… att den systematiska agitationen kring begränsningar i personlig potential internaliseras? Allt sägs ju vara styrt av de där förtryckande strukturerna, så att söka åstadkomma något är ju inte varesig lönt eller ens en fråga om eget ansvar. Och vilken personlighet förresten? En är ju sin rektangel!

… att alla förhållningsföreskrifter omgärdande dialog leder till svårigheter att lösa vardagliga dispyter. Och att de därav lätt antar absurda proportioner? Kanske rentav övergår i våld?

… att språkpolisierandet främjar en repressiv samtalsmiljö med en kruttunnas explosionskänslighet? Att våld kan komma att ses som rimligt svar på ord? Förebyggande åtgärd, rentav?

… att inte bara konflikterna, utan själva benägenheten att söka och bedriva konflikt, tilltar?

… att en icke oansenlig del av allt ovanstående förstärks på grund av att ingen egentligen känner sig hemma i kvadratordningen? Att människorna saknar något viktigt, bortom det uppenbara?

That’s it! Fundera nu kring detta. Vad jag tror är nog ganska uppenbart vid det här laget. Men vad tror du själv? Känner du igen någon (eller flera) av ovanstående tendenser? Märker du isåfall av dem i din närmiljö? Märks de i massmediala sammanhang eller i diskussioner på sociala medier?

Berättelsen om ett samhälle
I varje samhälle med ens en stavelse av mångkultur finner vi markanta skiftningar i människors historia. Traditioner och livsåskådning likaså. Surprise! Kulturskiftningar, helt enkelt. Och i ett land likt Staterna, som i princip byggts på/av immigration, är skiftningarna milsvida.
Men vad håller då ihop dessa? Vad är det som verkat relativt enande och konfliktdämpande genom seklerna? En någorlunda gemensam samhällsberättelse, vill jag påstå. Och ju större omfång hos kulturskiftningarna, desto viktigare funktion fyller denna.

Berättelsen om ett land eller ett samhälle är den gemensamma berättelsen om människorna som levt inom sammanhanget. Och likt dessa är den full av allt från högvattenmärken och guldkorn till skavanker och rena grymheter. Men i allt utgör den en väsentlig bit av verkligheten och av den mänskliga tillvaron. Den är kittet som håller ihop gårdagen med nuet, den sköra tråden mellan vännen och främlingen på gatan, en komponent i det som skänker Känsla Av Sammanhang. Kort sammanfattat: Viktiga grejor! Hanteras varsamt!

Samhällsberättelser är upplag med kulturella arv. På gott och ont. MED allt gott och ont. Mästrar man med dessa blir det social jordbävning. Isynnerhet om de kulturella skiftningarna är av mer påtaglig magnitud.

Identitetspolitikens arkitekter är självklart ivriga när det kommer till att upplösa strukturer. Jag menar, annars kan det ju bli knas med att etablera de egna. I detta utgör samhällsberättelser dock kraftfulla hinder. De måste sedermera bort, kosta vad det kosta vill. Därför ses de sociala jordbävningarna som acceptabla (och på pappret ganska användbara) följdverkningar. Men man kanske inte räknar med hur högt på Richterskalan det kan smälla…

Ideologiska pådrivare
Vadan då ideologernas motiv? Nja… bakom visionerandet kring identitetspolitik ligger sällan illvilja. Det jag ser är på det hela taget övertygelse, om än med stänk av egennytta. Kombinerat med idén om att: ‘Det är för allas bästa. De vet bara inte om det än.‘ Samt att man är villig att acceptera uppoffringar – främst andras.

Att lyssna till (eller läsa) vad ideologer uttrycker när de tror att blott den egna församlingen är närvarande ger perspektiv på bredden i bevekselgrunderna. Folk tycks nå fram till, samt predika identitetspolitik utfrån alla möjliga infallsvinklar. Överlappning och gemensamma nämnare, javisst! Men ganska häpnadsväckande ändå.

Vi har till exempel ett följe av personer vilka hyser mysmarxistiska böjelser. De drivs av den Kominternska drömmen – inga nationer, inga folk, bara en värld enad under socialismen. Tänk att dessa mörkröda babordsflottister de facto delar målsträvan med…

… en annan månghövdad (men inte lika unison) postmodernt pådrivande skara, vilken utgörs av blågröna allmänglobalister – inte sällan personligheter med sinne för något på skalan mellan hobbykapitalism till storstilat företagsdrivande. Dessa tycks stå med en fot i egennyttan, den andra i en sorts drömvärld. Och när jag möter dem slås jag av hur omedvetna om det marxistiska rotverket de förefaller. De tycks betrakta identitetspolitiken i termer om en metaforisk räfsa eller möjligtvis markberedare. Fullständigt övertygade är de om dess nyttiga, rentav frälsande roll i att skapa den enighet i kombo med goda avkastningsmöjligheter de önskat/drömt om i en globaliserad värld.

Sen har vi rena utopister. Och vi snackar inte lägerledskumbaya eller en överdos av John Lennon här. Utan det oheliga giftermålet mellan pur arrogans och en syn på civilisationer liknande en brädspelares. De vet bäst, helt enkelt. Och eftersom de vet bäst ser de Game Over av tidigare samhällsberättelser i skenet av omtanke. De har ju ett nytt perfekt mission på lut. Snart rullar T6:an. Måtte din karaktär ha gott om HP.

Det finns så många fler – bevekelsegrunder såväl som överlappningar. Kroniska aktivister, haverister, självspäkare, raskverulanter, opportunister, lönnsuprematister, digitala Jesuskomplex och tamejfan allt mellan himmel och jord… De må ha styrt sin rutt via skiftande kompasser. Men mot samma mål.

Hursomhaver önskar jag att de alla danade en smula ödmjukhet. Samt konsulterade historien. Experiment med att riva ner människornas gemensamma berättelser har ju gjorts förr. Och har inte direkt passerat smärtfritt förbi, fattas bara. Rycker man upp folk med rötterna och planterar om dem som vore de krukväxter så blir det förr eller senare… dålig stämning. Och det enda som kan bibehålla lugnet i sådan mylla är vapenmakt (eller hotet därom). Så fort detta upphör så smäller det. Och än värre ifall substitutet inte bara saknar enande inslag, utan påbjuder söndring.

Riv ner och anlägg ett system som självgenererar konflikt ad infinitum… Det går åt helvete, som man säger på ren svenska! Och bara för att du ska förstå vilka vådliga krafter som är i rörelse: minns att vi människor inte direkt är kända för vår måttlighet när vi väl ger oss in på konceptet helvete. Se nuet! Läs historia! Fundera sen på om du tycker det är en smart idé att sätta vår framtidstro till den postmodernistiska rivningsfirman.

Identitetspolitikens attraktionskraft
Gemene skalle inom den identitetspolitiska hejaklacken behöver däremot inte tvunget vara särskilt ideologiskt övertygad. Inte ens de mest högljudda aktivisterna öppnar nödvändigtvis kakhålet för att de gavagerats med någon -ism. Det finns andra orsaker. Som att man helt enkelt glömde att stänga av sin mentala ad-blocker vid rätt tidpunkt? Alternativt tvivelaktigt umgänge? Eller att det faktiskt lät som en ganska hyvens lockvara.

Jag kan, om jag går utanför mig själv en stund, på ett vis förstå identitetspolitikens attraktionskraft. Den har nämligen, likt flera av postmodernismens övriga utskäften, klätts i vackra men diffusa lockfraser. Inkluderande, mot förtryck, mot kränkningar, antidiskriminerande, Värdegrund Vem skulle kunna säga emot något som låter så vackert? Utan att samtidigt själv bli ful?

Den har också utgetts för att vara en uppgörelse med många av de grymheter mänskligheten ägnat sig åt. Slaveri, supremati, utsugning av fattiga, rasism, homofobi, kvinnoförtryck etc. Och vem önskar sig inte en framtid utan dessa?

Yttermera har den förklätts till ett tänkbart ‘vi’ anpassat för globaliseringen, och ger således sken av att stå för enighet bortom inskränkande nationsgränser. Enighet världen över låter väl inte så illa pinkat?

Ännu en förklädnad utgör ett tänkbart ‘jag’ för den utstötte – den som aldrig riktigt passat in och som för detta lidit ont. I mångfalden utlovas att andra ska ‘lämna plats’. Vilket stenhjärta torde vilja neka någon nåt så fundamentalt som att få plats?

Sen har vi en sak till…
Med sin dogma och liturgi appellerar identitetspolitiken till trovilliga – själar som känner sig vilsna, som längtar efter att få vara en del av något större. Rubbet finns där. Präster, församling, paradis, frälsning, skrift, djävul, litania, ikoner… (Och inte bara några futtiga 10 budord, det kommer nya var och varannan dag.) Och i en tid när Gud är, om inte död så i varje fall vid skröpligare hälsa, tycker sig säkert den som sökt sedermera också ha funnit.

Identitetspolitiken lockar med löftet om allt det där vackra ovan. På villkor att vi accepterar narrativen och väljer att ta strid för dem. Lär er känna igen ett janusansikte, säger jag bara! Glöm alla löften, utom just det om strid. För strid lär det bli. Varje upptänklig missämja – gammal beprövad såväl som nypåfunnen – är att vänta.

Vill du se ett tecken? Håll utkik efter avmänskligande. Av de där. Som inte tycker eller tänker som vi. Eller som inte ser ut som oss. Dem kan vi tillfoga skada, och det med hygglighetsemblemet i behåll. För de är ändå inte människor. Utan onda krafter. Där har du tecknet! Koppla för egen maskin.

Ah btw, de där särintressena? Nja, det är nog ganska uppenbart, så jag ska inte bli långrandig. Följ pengarna…

Summa summarum!
Som sagt, hör du till dem som är osäkra på vad identitetspolitik kan tänkas ge för konsekvenser, håll ett öga på vad som sker i Staterna nu. Fastna inte i fällan att se det som en kamp mellan nån sorts ont respektive gott. Vad vi ser är inte blott och bart en konflikt. Det är själva mekanismen Konflikt, satt på autoplay och repeat. Tänk större! Tänk bortom!

Bygg inte ett odjur i tron att det endast hugger förtjänta byxbakar. Eller att den egna klarar sig från bettet. Går besten väl lös är det bankett varje kväll – snart nog med kanonmat på grillen. Och ond eller god krasar lika gott mellan käftarna.

/Leo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s