V.A.N.S.I.N.N.E.T

Det sägs att ju mer erfarenhet man har av en företeelse, desto bättre blir man på att beskriva dess natur och egenskaper för andra. Det må gälla mycket, men inte psykisk ohälsa. Trust me! Jag har för egen del stångats med depression sen dagarna då min ålder blott uppgick till en nuffra allena. Att för tredje person förklara hur det ter sig är, trots denna hyfsat gedigna erfarenhetsmängd, en helt annan femma. Det skulle kunna jämföras med att försöka beskriva en dröm. Inom en själv är upplevelsen påtaglig. Men inga ord förmår tillfullo föra den vidare.

I väntan på att de… hmm… pedagogiska verktygen eventuellt ska infinna sig har jag sålunda lagt idén om att ge de mer fröjdestulna erfarenheterna sin konkreta beskrivning i malpåse. Men det finns andra som försöker. Och som månne lyckas åstadkomma ett och annat?

Det var i höstas. Av en händelse träffade jag på Morlocks basist, Lamashtu. Och då jag tenderar att hysa viss fäbless för de däringa Morlockernas skapelser kunde jag givetvis inte motstå frestelsen att söka luska ur henne om huruvida det låg något nytt musikaliskt på lut. Så visade sig vara fallet, om än inte i Morlocks regi. Vad Lamashtu sysselsatt sig med på sistone var inspelandet av en soloplatta. Eller rättare sagt: tillsammans med sitt eget band, tillika bärande hennes namn.

Det bar sig inte sämre än att jag nån dryg vecka senare fick tillgång till de ännu inte släppta slutmixarna. Sen dess har jag lyssnat och lyssnat… Och V.A.N.S.I.N.N.E.T växte sig så sakteliga starkare.

Dockteatern i kremeringsugnen
V.A.N.S.I.N.N.E.T är något för samtiden så relativt sällsynt som ett konceptalbum. Tema? You guessed it, psykisk ohälsa! Spåren må vart och ett glida mellan diverse mindre muntra fenomen, men det jag slogs av var helheten. Det här är lika mycket teater- som musikupplevelse. Och däri ligger såväl dess styrka som potentiella fall.

V.A.N.S.I.N.N.E.T ter sig förvånansvärt konkret, även om metaaspekterna formligen står som spön i backen. Musiken talar i allt från tungomål, via pastischer till gediget nytänkande hantverk. Men dess kommunikation är trots allt i möjligaste mån rak och direkt. Texterna bär därtill på en grad av här och nu som jag inte riktigt förväntat mig. Försöker Lamashtu begå folkbildning? Sätta envar som aldrig känt det inre mörkret falla vid någon sorts skolpulpet? Ja, jag tror det. Frågan är bara om eleverna är nyfikna (samt har tålamod) nog att lägga ifrån sig smartfånarna.

För visst… Trycker du Play-knappen i botten får du gitarrväggar, dubbelkaggar, progressiv symfonimetall, rökelsen från nåt 70-talskollektiv och lite annat som mitt av 80-talet präglade syntharöra ställer sig… skeptiskt till. Men det är egentligen underordnat. Det är inte där det ligger. För att tillfullo greppa V.A.N.S.I.N.N.E.T måste du, om inte släppa in det, så i varje fall medvetet inta din plats som publik på läktaren. Redo att uppleva och att genomgå.

Förbinder du dig till denna enkla, men inte alltid så självklara, anvisning är Play-knappen emellertid inte längre en Play-knapp. Utan strömbrytaren till hissen. Som leder ner i en kremeringsugn. I vilken det vankas dockteater.

Inte varje unikum är av godo
Ingens själaåkomma är den andres lik. Tvärtom tycks de komma skräddarsydda åt var sate som drabbats. För undertecknad tar den sig formen av en tilltagande känsla av meningslöshet, bortom ord och sans. På Lamashtus domäner visar den sig däremot expressiv, psykotisk och oberäknelig.

Skivans första spår känns som att få en sur disktrasa kastad i ansiktet, och antyder något tämligen välbekant för envar med erfarenhet på området – slitaget mellan självförväntningarna om att kunna fungera som alla andra och den parallella insikten om att omständigheterna renderat en vanskapt för uppdraget.

På liknande sätt kämpar produktionen. Hur udda en platta än må vara så har lyssnarna förväntningar – inte bara på hur skivan ifråga bör låta, utan avseende hur något som överhuvudtaget kallar sig producerad musik ska låta. Stundtals uppfyller ljudbilden dessa till punkt och pricka. Men ibland skaver det. Och jag kan inte avdöma mellan vad som är intention respektive grus i maskineriet. ”Vad är det för fel på dig? Varför låter du inte som alla andra plattor? Varför kan du inte bara vara normal?” Vansinne i allmänhet eller V.A.N.S.I.N.N.E.T isynnerhet, det finns inget som är normalt i dessa tassemarker, gränsen mellan intention och grus i maskineriet inkluderad. Ergo: ännu en metadimension.

Det osynliga
Psykisk ohälsa är ingen mätbar feber eller ett benbrott begånget inför ögonvittnen. Tvärtom! Den ligger där i det fördolda, flinande åt vad ränta på eländet dess själva osynlighet åsamkar. Ty i mötet med skepsis har den drabbade föga att vederlägga sin själsliga sepsis medelst. Men det sista som lämnar människorna är hoppet. I det här fallet, att omvärlden till syvende ska förstå. Följt av besvikelsen när förståelsen uteblir.

På samma sätt pendlar V.A.N.S.I.N.N.E.T. Den har sina flörtande passager, vilka vädjar till lyssnaren om förståelse. Sen slår pendeln om. Mot det hopplösa. Samt den ensamhet det för många medför. Enter: Igelkottaskinnet – the aggro version!

Lamashtu har en vän stämma, även om den kan gå i harpya-läge om så tarvas. I ena stunden, en ton som skulle kunna tillhöra gemena grannflicka. I det vanliga kvarteret, i det riktiga livet… I nästa: något Dadaistiskt. Och i ett tredje, en spegelbild från lustiga huset. Bristen på enhetlig akustik placerar skärvor av osorterat gängseliv i ett särlandskap där inga säkra förhållanden råder. Lamashtu är här, där och överjävlaallt. Ibland torr och barskrapad. En stund senare, förblödande i ångestduschrummets artificiella eko.

Och det är där, halvvägs in i kaklet, som det slår mig… Lamashtu lyckas med sin kremeringsugnsteater bättre än flertalet när det kommer till att illustrera psykisk ohälsa. Ändå fruktar jag att hon begått en kontemporärt betingad kardinalsynd. Det finns ju nämligen få ting som samtiden fnyser värre åt än pretentioner. Och V.A.N.S.I.N.N.E.T kokar av dem.

Pretentionsfobin närmar sig från ännu ett håll. Ty det finns en föreställning, eller tendens till sådan, om att konst som avhandlar konsten om att vara konstig åtminstone i ramarna ska följa den aktuella samtidens neuroser kring vad den inte riktigt begriper sig på. Annars anses den förkonstlad. Och just nu, vill jag påstå, betraktar samtiden pretentioner i termer om diametral motsats till sin dagsaktuella nidbild av Det Äkta Lidandet.

Med detta i åtanke, hade Lamashtu spelat in hela sin platta på ostämt leksakspiano endast iklädd rosa foppatofflor så hade hon utan omsvep säkert inkasserat första bästa ÄKTA-stämpel i brasan. (Nån hugad formgivare torde sedermera kunna skvätta några huttingar mensblod över omslaget och PR:n vore säkrad.) Men Lamashtu har en annan idé. Hon fyller sitt album med pretentioner, bombasmer, pompa och försåtligt ståt. På hennes villkor, mind you! Och vägrar ursäkta sig! Paradoxalt nog är det denna hennes uppriktighet mot sin vision som riskerar att resa frågetecken kring just… hennes äkthet.

Man ska inte döma fördomörerna för hårt. Psykisk ohälsa syns ju inte. Och i kölvattnet av det osynliga fylkas vanföreställningarna. Mänskligt, javisst! Men det hade gärna fått förhålla sig annorlunda. Detsamma gäller nuets virrpanneri om äkthet.

I lindorm
Det må vara min alldeles egna tolkning, men då sista spåret randas anar jag antydan av eukatastrof i tematiken. Mardrömmen drevs tillbaka. Trots allt.

”Om du nu bara skärper till dig så ska du se att du fortsätter må bra hädanefter.” Säker på det? För du vet… En annan antydan i det där slutspåret får mig att tänka på scenen i Poltergeist, då den lille gossen vaknar upp mitt i natten och konstaterar faktum. Bara för att den flinande clownen inte syns till så betyder det inte att den… slutat finnas till.

Till synes nedkämpad. Men latent smygande kring blindfläckarna. Så on your feet, soldier! För den där Nästa Gången kan komma när du minst anar det. Och den som tror sig om att ha uppnått ett själsligt oövervinnerligt tillstånd är dess troligaste offer i slutänden.

Summa summarum!
Jag lär få tillfälle att lägga V.A.N.S.I.N.N.E.T i spelaren fler gånger framöver. Vrålgitarrer, dubbelkaggar och det proggiga (i dubbel bemärkelse) må kanske inte riktigt vara min grej. Men helheten däremot. Jag ger tummen upp för Lamashtus pretentioner. Och ännu en blir det för det unika, sammanhängande och väl genomtänkta i hennes kremeringsugnsteater. Glöm bara inte att upplevelsen av V.A.N.S.I.N.N.E.T endast tillfullo uppnås i den mån man låter sig själv uppleva och genomgå. Så slå igen Ansiktsboken medan du lyssnar!

En sak till och icke att förglömma. Närhelst du tycker att V.A.N.S.I.N.N.E.T blir för påfrestande räcker det med att trycka på stoppknappen. För den som lever med psykisk ohälsa finns inget sådant alternativ. Just sayin’!

/Leo

Se även: Lamashtu

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.