Klara, färdiga, klarspråk!

Det tarvas renässans för klarspråket. Nej, jag biter mig icke i svansen nu. Den ska nämligen inte omfatta oss som skriver prosa och lyrik. På vår lott ligger att få vara hur fluffiga vi vill. Men när viktiga frågor stöts och blöts i offentlighetens kärna däremot. Ty när dessa spörsmål avhandlas måste det göras glasklart. Och ju känsligare ämne, desto viktigare med just klarspråk. Utan omskrivningar. Utan omsvep.

Klarspråk är en förebyggare och en problemlösare. Redan då blott två för varandra främmande personer bedriver dialog spelar det roll. Men ju fler i leken, desto väsentligare med tydligheten. Och rör det sig om en hel offentlighet går det inte att betonas nog. Isynnerhet i fall där det som sägs är såpass brännbart att det lätt börjar koka.

När vi inte talar med varann så ökar trycket i kokarn. När vi inte talar klarspråk blir det långkok. När det som rör oss alla gemensamt inte vädras ut i det klara, utan istället grumlas under lock förblir problemen inte bara olösta. Utan pyr tills vi absorberar oset av dem. För att sisteligen utgjuta eländet över varandra.

Det bråkas ganska bra i samhället i dessa dagar. Och vad värre är, problem reder sig inte som de borde, utan förblir oförlösta – förpassade till morgondagen under någon sorts förväntan om att de av sig själva ska försvinna. Vi talar för dåligt med klarspråk på flera plan. Opportunistiskt spinn, med dess alla över- och underdrifter är en sak, inte minst. Ängslan inför att säga och behöva stå för det som sagts, en annan. Men det jag tänker beröra nu ligger bortom allt detta.

Abstraktionsnivån i den samtida diskursen är skyhög. Och av någon anledning har det blivit etter värre på bara några få år. Det håller inte. Så kämpigt det blir att nå fram till varandra när våra begrepp inte står jordade, utan flyter omkring på molnhiss mellan våningsplanen på Babels Torn. Hur kunde det bli så? Och hur gör vi oss uppmärksamma?

Vårt goddag vilar på ett stadigt yxskaft”, kunde de lika gärna sagt.

Abret med abstraktioner
Händer det att du stöter på kärnfullt ljudande abstraktioner, vilkas kärna liksom aldrig riktigt vill ge sig till känna? Där tolkningsomfånget är, om inte direkt oöverskådligt, så i varje fall såpass flytande att du svårligen hinner greppa vad det rör sig om innan det runnit flera kubikkilometer vatten under broarna? Hur ofta finner du isåfall dessa abstraktioner i sammanhang där kommunikationen egentligen till varje pris borde hållas indikativ till den grad att inte ens den som anstränger sig torde missförstå.

Jag ska ge ett exempel. Värdegrund. Låter hur vackert och medmänskligt som helst, eller hur? Men vad exakt innebär värdegrund, kan du svara på det? Och tror du din granne skulle ge samma svar? Jag ska inte förebrå dig om du tvekar. Du är nämligen isåfall ingalunda ensam. När en före detta kvällspresspublisher i en radiointervju skulle bemöta kritik som framförts kring arbetsförhållandena på redaktionen så försäkrade hon att allt skulle lösa sig, och detta på grund av att…

Vår värdegrund är att vi tror på alla människors lika värde.

Jo, tjena! Inte ens avsändaren kan specificera sitt eget abstrakta metabegrepp annat än med mer av detsamma. Liknande formulering håller sig Skolverket med. Så även vårdcentralen i min gamla hemkommun. ”Vårt goddag vilar på ett stadigt yxskaft”, kunde de lika gärna sagt.

Du ser, faran med att introducera abstrakta (och därtill känsloladdade) koncept och sedermera söka styra upp tillvaron efter dem är att ingen riktigt kan vara säker på vart de leder. Tolkningsmöjligheterna blir oändliga, blott nuet inräknat. Och tar vi tidsvariabeln i beaktande blir det ännu krångligare. Oavsett om vi mot förmodan lyckas enas kring en adekvat definition av värdegrund idag, vem säger att den står sig till imorgon? Tänk om den ändrat skepnad i detaljerna under natten? Eller rentav förbytts helt? Abstraktionsfaktorn är så hög att vad än vi gör så riskerar all innebörd, här i den påtagliga världen, att rinna oss ur händerna.

Har vi sen riktig otur utgör den redan abstrakta huvudplattityden emballage åt ett helt getingbo av likaledes ambivalenta undersatser – samtliga med samma förmåga till formskiftning över tid. Låter stabilt, va? Verkligen nåt vi har nytta av i offentlig diskurs och förvaltning?

Nästa blindgångare är själva känsloladdningen. Torde du kunna argumentera mot värdegrund om det skulle behövas? Utan att hela rasket detonerar mitt i snytet och får dig att framstå som en riktigt elak jävel just bara för att du invänder? Fundera på det här. Isynnerhet i sammanhang när någons heder och ära hänger på om huruvida den anses dela nån sorts dimbeslöjad värdegrund. Det kan vara din heder och ära det rör sig om nästa gång.

Eftersom klar definition saknas vet du kanske inte ens om att du korsat linjen. Eller månne gjorde det redan för femton år sen – i det det där gamla inlägget som någon grävt upp ur cachen av Hamsterpaj? Ex post facto kanske plötsligt råkar stå där på sin post en dag och i alla avseenden utgöra facto. Du kan aldrig vara säker. Känns det bra?

En annan abstraktion som ställer till det, fast hopvispat från andra hållet, är hatpropaganda (eller Hate Speech, som det heter på utrikiska). Begreppet i sig skulle kunna vara hur klart och tydligt som helst. Någon söker underblåsa hat, våld eller diskriminering mot någon/några, right? Inga konstigheter? Men…

Få koncept har gjorts såpass uppblåsbara som detta. Det skulle kunna liknas vid en stor, pulserande gummiblobb med tendens att tugga i sig aspekter av alla möjliga begrepp. Exempelvis verkar det ha assimilerat halva bålen av näthat, vilket tills för bara ett nåt år sen ännu syftade på mobbning online. Likaså har den kalasat på diverse identitetspolitiska tankemodeller involverande förtryck och strukturer och… Kan bli svälligt, det där!

Visst, mobbning är illa nog. Förtryck likaså. Men när ”du är förjävla ful” inte längre självklart hålls på armlängds begreppsskillnad från rashat, eller när ”patriarkatsförnekare” blott ligger en ETC-krönika bort från att promoveras upp jämsides med förintelseförnekare… Då har det tamejfan gått knas i bollen.

Ropar du varg ska det vara för att det nalkas varg. Inte att det göms en räv bakom örat.

Utrymmet för att vedersaka denna formliga och svällande massa är emellertid begränsat. Ifall värdegrund låter så mysigt att det av den anledningen kan bli motigt att ifrågasätta, pröva att invända mot vad du tycker tveksamt klassats som hatpropaganda. Knappt en kotte torde vilja befatta sig med eländet, oavsett substans. Och den som trots allt försöker kan av driftiga demagoger demonteras medelst: ”Tycker du att vi ska tillåta hate speech, vavavava?”, följt av valfri, irrelevant anspelning på likaså valfri sociostigmata.

Varg på inkommande eller räv bakom örat?
Abstraktionen hatpropaganda tycks ha en dagsfärsk fallenhet åt att suga i sig ord. Anses en glosa problematisk av eller för någon med tillräckligt socialt kapital så ligger det inte långt på förrän ordlistan av hat-märkta begrepp kan vänta tillökning. Försök till sådant ordslukeri utspelade sig senast häromveckan, när företrädare för amerikanska sk. Vakthundsorganisationer sökte göra gällande att ‘globalist’ minsann borde klassas som just hatpropaganda.

Ser vi några problem med det? Nja, låt oss i korthet klargöra begreppen. Globalisering är ett politiskt, kulturellt och ekonomiskt skeende, i vilket världens länder knyts närmare varandra. Globalism är en ideologi (eller grupp av sådana) som på olika sätt förespråkar och/eller arbetar för ökad globalisering. En globalist är en person som tycker det är hyvens med globalism. Capice? Att således nämna globalism/globalister har inget med hat att göra. Punkt. Det är begrepp som beskriver en del av vår verklighet. Och som vi behöver ha för att kunna diskutera med vettet i någorlunda behåll.

Visst, vi kan i värsta fall byta ord – från globalist till närliggande federalist. Men varför skulle vi? Och vad händer den dag då även detta packas in under ”hate speech”? Förvisso lär vakthundarna troligen inte komma nånvart med det här tramset. Men man ska aldrig säga aldrig… Och för varje ord blobben sugit i sig så hopas de där underliggande problemen som vi sen förmodas inte diskutera. Och sedermera heller inte lär lösa.

Till skillnad från värdegrund, som undantagslöst borde avlägsnas ur just allt som har betydelse inom samhället, är hatpropaganda en tankeenhet vars relevans vi ska vara rädda om. Det behöver dock skyndsamt få sina blobbegenskaper avlusade, så att det kan återgå till att fungera som begrepp, inte abstraktion. Hatropaganda ska stå för just det ordet anger och inte en massa ideologiskt instoppat gökgods. Ropar du varg ska det vara för att det nalkas varg. Inte att det göms en räv bakom örat.

En reformation av deformation
Några som är ofantligt skickliga på att sabotera klarspråk är anhängare av postmodernistisk identitetspolitik. Abstraktioner och/eller svällande innebörder drar de sig icke för, men deras paradnummer är ren begreppsförvanskning. Utgå aldrig ifrån att en id-pol:are menar vad du antar. Talar du exempelvis om jämlikhet och rättvisa i termer om lika förutsättningar och lika inför lagen så är det i vederbörandes begreppsvärld lika utfall respektive en omständig pyramid av vem som förtrycker vem som gäller oavsett.

Hos en del sker detta av ohejdad ovana, men hos andra är det en välkalkylerad strategi. Genom att vanställa begreppen och smygersätta deras innebörd med egna, uppabstraherade varianter lyckas de många gånger smita in bakvägen hos en intet ont anande allmänhet och dess föreställningsvärld. Och plötsligt är vi begreppsmässigt inte längre i Kansas, såattsäga. Rättare sagt: vi är i diverse nivåer av olika Kansas:ar. Ja, du läst rätt.

Det är när man tittar närmare på mönstret bakom identitetspolitikernas förvanskningsmodeller som man börjar bli varse hur allt hänger ihop. Postmodernistisk dekonstruktion misstänkliggör de fasta punkterna, plockar ner dem i beståndsdelar och lämnar oss med en handhavandemanual, vilken i princip blott anför att alla monteringsformer är lika rätt. Och lika fel. För det finns varken rätt eller fel. Id-pol:arna må ha valt sin Marxistiskt färgade monteringsvariant just nu (tänk: ”förtryckande strukturer”). Men i det långa loppet också öppnat för upplösningen av dem alla.

Utgår vi från de postmodernistiska idéerna om att allt – skrivet, sagt, existerat, whatever – är öppet för ett oändligt antal tolkningsmöjligheter, och att det inte finns något som heter objektiv sanning… Ja, då börjar vi kanske förstå var alla dessa abstraktioner och språkliga fluffigheter i offentligheten kommer från. Och under vilken logik och praktik de placerats där.

Ordning – en social konstruktion
Det finns en anledning till att jag aldrig skrivit det där Avrättande Inlägget riktat mot påståendet om de oändliga tolkningsmöjligheterna. Det är helt enkelt, hör och häpna, för att jag finner det korrekt. Det finns, strikt talat, ingen objektiv sanning. Och tolkningsmöjligheterna beror sannerligen på vem eller vad du är.

En myras tolkning av natthimlen (eller, för den delen, ett utspottat tuggummi) skiljer sig med överhängande sannolikhet från din eller min. Men vems tolkning är den sanna – vår eller myrans? Och går vi på djupet lär vi säkert hitta diskrepanser i tolkning även mellan dig och mig. Gör det någon av oss mer rätt än den andre?

Bara för att ett påstående är sant betyder det emellertid inte att det vore överlevnadsdugligt för oss människor att anamma. De oändliga tolkningsmöjligheterna är ett kaos av Tiamatiska proportioner. Hur ska vi någonsin kunna förstå varandra om vi underkänner själva idén om gemensamma referenspunkter? Det blir samtalsafasi, bara för att ta det uppenbara. Jag säger tomat, du hör vattenmelon. Du säger bacon, nånannan hör ruttet lik.

Dekonstruerar vi språket ner till minsta flisa och därtill påstår att var och en av dem är allt och inget så kan vi också lika gärna sluta kommunicera. Då står vi där lika rådvilla som byggarbetarna vid Babels Torn, vilka helt plötsligt fann varandras tungomål obegripliga. Ger vi upp vår kommunikation fimpar vi också lejonparten av det som gör oss till människor och ger vår mänskliga samvaro förutsättningar att fungera. Då segrar Tiamat över Marduk. Då äts vi upp av det kaos som vi av oförstånd krattat rent för.

Varje abstraktion och varje begreppsförvanskning är en stjälpreda i Tiamats tjänst.

Kaos är utgångsläget i världsalltet. Ordning är däremot en konstruktion. Den kommer inte av sig själv och den måste ständigt underhållas för att inte återfalla mot utgångsläget. Vill vi skapa oss något användbart av de där ljudflisorna så lägger vi ihop dem till ord och ger dem betydelse, vilket vi sedermera gjort. Och behöver vi förmedla viktiga saker så har vi meckat oss precisa begrepp till vårt förfogande. Det här bör vi passa oss för att låta postmodernister göra brevlåda av.

Utan konstruktion, destruktion. Och förresten… Att en dekadent anarkist som jag ska känna behovet av att stå här och hålla brandtal för ordning säger lite om hurpass långt på fel sida klarheterna vi hamnat.

Fluffet och hela härligheten
Om jag säger att: ”ett redskap står att urskilja vid platsen från vilken det reglerande samtalet utgår”, förstår du vad jag menar? Handen på hjärtat, kan du ens föreställa dig vad det är jag försöker förmedla? Och om så är fallet, är det en självklar slutsats – en som du tänker dig att även andra otvunget kan förmodas dra? Nja, jag tror du får problem här. Men om jag istället säger att: ”det står en spade vid riksdagshuset”… Då blev vi kanske klokare?

Nu var detta blott en oskyldig sentens på ett Kabinett. Men vadan om det vore en nationell, eller rentav världsangelägenhet? Tänk vad missförstånd en uppabstrahering skulle kunna åsamka. Och tänk vad gnissel klarspråk torde ha förebyggt. Tål att hållas i huvudet.

Världen förändras. Vi står inför slitningar vi knappt ens kunde föreställa oss under dagarna då millenniebuggen ännu var den mest fruktade dansen på banan. De här problemen går ingenstans. De kommer att stå där och knacka oss på axeln. Förhoppningsvis tar vi oss an dem innan det går så långt att det blir skallar som knackas. Och det fria, tydliga samtalet är vår bäste hjälpare här. Varje försök att undvika detta är en genväg till tråkigheter. Varje abstraktion och varje begreppsförvanskning är en stjälpreda i Tiamats tjänst.

Vi behöver göra bokslut med den skyhöga abstraktionsnivån och ge klarspråket sin renässans. Måste någonting sägas, säg det tydligt nog så alla tilltänkta mottagare förstår. Överlåt fluffet åt oss som skriver sagor, berättelser och lyrik. Uppskatta det hos skapelserna från konstnärer, kompositörer och kufar i allehanda allo. Det är våra domäner. Men inte samhällsbärarnas. Där ska klarspråket råda.

RELATERAT:
Att gå på värdegrund
Har du något att säga? Säg det!
Ytter om friheten
Ytter om friheten 2

/Leo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.