Stockholmssyndrom

Låt eftertänksterna rulla in. Tänd ljuset! Det var riktiga människor som slocknade.

För snart ett år sedan satte jag orden ovan på pränt. Visst har det hunnit brinna ymnigt med både gravljus och facklor under broarna sedan dess. Men det tända ljus av klarsynthet jag hoppades på har hittills lyst med sin frånvaro allena.

I halvmörkret läser jag. Skribenten heter Stina Oscarson. Publikationen: ETC. Båda åtnjuter de betydande respekt i offentligheten. Båda tjänar de här som exempel på något jag helst önskat slippa beskriva.

”Rättegången mot den terrormisstänkte Rakhmat Akilov efter dådet på Drottninggatan för snart ett år sedan pågår för fullt. Åklagaren säger: Mitt mål är att han aldrig mer ska röra sig fritt i vårt samhälle. Jag tänker: Det är inte ett mål som jag delar. ”

Ja, vad säger man? Det brann inte bara i ljusen och facklorna, det brann i hela huvet också tydligen.

”Mitt mål vore ett samhälle där Rakhmat Akilov en dag efter avtjänat straff kunde jobba i kassan på Coop. Att han står där och hälsar på kunderna med respekt, och där de… där VI, väl medvetna om vem han är, och vad han gjort, hälsar tillbaka. ”

Är man beredd att sträcka sig bortom den inledande avsmakens, i mina ögon naturliga, ryggmärgsreflex kan man välja att betrakta Oscarsons utläggning i termer om en åkallan av förlåtelsens väsen. Den andra kinden, den gyllene regeln, det goda föredömet… Så vackert. Så ädelt. Men också stundom så mindre verklighetskompatibelt. Tyvärr. Den kranka blekheten är att vänder man andra kinden mot terrorister så riskerar man ett styck närkontakt med lastbilskofångare till. Kostar skjortan och människoliv i slutänden. Varken vackert eller ädelt. Och tamejfan inget vi har råd med.

Oscarson är ingalunda ensam om att hysa liknande förlåtenskapsfunderingar. Många är de som vill göra gällande att ifall vi inte håller vår ilska och vår rädsla i godan tukt och förmaning… så har vi också förlorat mot de som vill oss illa. Men är det så? Och har vi nån sorts skyldighet att metaforiskt sätta odjuret i Coopkassan och gilla läget?

RELATERAT:
Stilla väcka

Jag tänker att Sverige hanterar en sorts extremism med ändamålsenlig beslutsamhet. Det är när det lurar nazister, eller däromkring närliggande totalitärer, i vassen. Då kickar gagneliga reflexer in, som sig bör. Och inte en kotte med luvan ännu rättvänd torde känna sig hugad att kokettera med någon Andra Kind.

Råkar terroristen däremot ha hinkat sitt ism:iga vansinnesvatten ur annan brunn är det inte längre lika självklart. För att illustrera sin utopi valde Oscarson en viss Akilov som figurant. Inte, låt säga, Anders Behring Breivik. Och faktiskt, jag kan näppeligen tänka mig att hon ens skulle komma på tanken.

Att nazza sig i Sverige är på det stora hela ganska dödfött, prise valfri deitet. Och för detta har vi inte så mycket vuvuzelademonstranter att tacka, utan vanligt reko folk med sunda mönster av just ilska och fruktan. Visst, efter det rasistiskt drivna skolattentatet i Trollhättan kunde man sannerligen iaktta både handhjärtan samt nån ljusmarsch. Men reaktionerna i offentligheten präglades samtidigt också av ett rigoröst motstånd mot allt det som attentatsmannen stod för. Ingen förlåt, ingen hämsko på naturliga försvarsmekanismer. Nej, rätteligen påtalades att det här var extremism vi hade all anledning att vara arga och rädda inför. Vilket i egenskap av mentalt preventivmedel säkert ordnat tidigt karriärsbyte åt en och annan svastikör i vardande.

När de sunda aspekterna av ilska och rädsla sätts i värv formas ett stumt och väl sammansvetsat kollektivt psykologiskt skyddsvärn som ser till at begränsa fotfästet för eländet. I grova drag skulle man kunna jämföra det med ett immunförsvar. Det är inte bara olägenheten som gör att folk vill slippa ha en massa Sigge Heils marscherande runt husknuten. Blotta tanken på vad deras ideologi står för och vad den åsamkat människor får ett överhängande flertal att mentalt bepansra sig i ren reflex. Men det är mot nazismen, det… Och Akilov var ingen nazist.

Det Akilov är får somliga att ängsligt kippa efter orden. Lastbilsattacken eller vansinnesfärden… finner de flesta i sinom tid. Men inte lika friktionsfritt det islamistiska terrordådet. Beröringsskräcken omkring allt som tangerar Akilovs ideologiska bevekelsegrunder känns mellan raderna mer än den faktiskt syns mitt däri. ”Självklart var dådet avskyvärt, men…” Men sen? Men vad? Man vill inte riktigt befatta sig med det här. Och det vilar något väldigt osunt bakom tvekan.

Inför den islamistiska terror som Akilov representerar beter sig en bedrövligt stor del av offentligheten ungefär som vore den en systematiskt misshandlad kvinna. Den förstår och instämmer i att det som sker är bortom vansinnets alla gränser. Men kan ändå inte låta bli att tvivla. ”Det var kanske mitt fel iallafall? Om jag bara kunde lära mig att inte vara så klumpig. Eller sluta tjata och ställa en massa krav… så kanske han inte slår till igen. Utan ser mig. På det där viset som får mig att känna mig speciell.”

Andemeningen sprider sig likt en immunförsvarsnedkämpande mikrob. ”Vi ska inte vara rädda, vi ska inte vara arga, och kanske har vi oss själva att åtminstone liiite skylla.” Tvekan sänker skyddsvärnet; sinkar det preventiva arbetet, motarbetar naturliga försvarsmekanismer samt lägger sig som en våt filt över diskurs och polemik. Det gör oss sårbara på ett sätt vi inte hade behövt vara.

Dra dig blott till minnes hur du reagerade inför dåden som begicks av Breivik respektive Lundin Pettersson. Eller vad du kände när du fick höra talas om det fruktansvärda mordet på John Hron, för den delen. Inget man handhjärtar bort, eller hur? Du kanske till och med blev arg? Eller rädd? Jag har isåfall goda nyheter. Din reaktion är sund och naturlig. Tänk och känn sen likadant i all framtida kontakt med vad mördarideologi där än står för dörren.

Ja, Oscarsons åkallan av Förlåt är på det utopioteoretiska planet fortfarande både vacker och ädel. Men samtidigt, som synes, icke oss till gagn. För att ta det milt…

Jag vet att de lär bli talrika – de som denna årsdag finner det lämpligt att förkunna om hur ”kärleken och sammanhållningen vann över ondskan”. Det står mig upp i halsen till den grad att jag lär få bita tungan i svenska flaggans bägge färger för att inte skriva ut dagsfärska diagnoser där de under dagen må bekomma. Illa nog är det att fem människor, varav en elvaårig flicka, mördades den där eftermiddagen. Än värre är det att inget säger att vi som samhälle står bättre rustade idag. Vi borde ha enats om att det där odjuret förevändningslöst ska motas i grind, come what may…

… och framförallt: inte ens komma på stanken av en tanke att sätta det i kassan på Coop. Tänd ljuset, för helvete! Och av med nattmössan!

/Leo

Annonser

One thought on “Stockholmssyndrom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.