Helsinglight

Helsinglight öppnade sina Vattlångska portar för allmänheten igår, och det med ett suggestivt vernissage som pågick till lite efter midnatt. Jag var där. Och vad annat kunde jag göra? Mina samarbeten med dess ägare och tillika drivkrafter – Petra Shara Stoor och Fredrik Fernlund – har ju genom åren varit talrika. Att nu beskåda frukten av deras alternativkulturella samlingsskapelse kändes som en resa genom några av minnets många vindlande korridorer. Men också som en glimt in i kristallkulan. Där framtiden ruvar.

För det som också ställdes ut där i den gamla skolbyggnaden var månne en indikator på hur alternativkultur kan komma att utvecklas och presenteras på nordligare breddgrader framöver. Bara det i sig var värt en tripp.

Petra Shara Stoor är väl kanske mest omtalad för sin skallkonst, och gräddan av denna var mycket riktigt välrepresenterad – från förstlingsverket Aruaa till ett senkommet alster som hittills inte fått sitt namn. Men utställningen bjöd också på målningar, masker, avgjutningar… Allt smakfullt och lättillgängligt presenterat, i en lokal med många år på nacken och där känslan av arbete i pågående gick att skönja under scenografin. Som sig bör där det skapas, ska tilläggas. Ingenting blir riktigt färdigt. Egentligen. Pågåendet är det enda beständiga.

Men pågåendet pågår, vill jag ehuru lova. Sist jag satte min fot i bygget var i höstas, då Riksförbundet För Subkultur (SUB) höll sin helhelgsstämma. Sen dess har här hänt… en del, om jag säger så.

Även min vän, förläggare och musikerkollega – Dr Thomas von Wachenfeldt – råkade finnas på plats. Med ohölstrad fiol i hand, laddad med folkliga och stundom barocka toner, skänkte han ännu en dimension åt det som annars blott vore avsett för ögat. Hans närvaro ger yttermera en fingervisning om hur Helsinglights alternativkulturella prägel sträcker sig ut och ömsesidigt vidrör närliggande konstformer. Vilket, om du frågar mig, utgör en av ovan nämnda framtidsindikatorer. Samarbeten över konstnärliga gränser, under ömsesidiga former och med bibehållen integritet genom helheten.

Vernissaget var ett nöje att beskåda. Mottagandet därtill. Vad Petra och Fredrik ska ha en eloge för är att de genom sina arrangemang framgångsrikt lyckats presentera alternativkultur för en publik som sällan (för att inte säga aldrig) förr gjort dess bekantskap. Och det utan att förenkla eller hemfalla åt kitsch. De har helt enkelt litat till konstens beröringskraft. Och av reaktionerna hos övriga gäster att döma så håller konceptet. Vilket jag för övrigt aldrig betvivlat.

Jag kan också tycka att de börjat från precis rätt ände (vilket också är anledningen till varför jag själv utan tvekan lyft luren då de sökt mina tjänster eller föreslagit samarbeten genom åren). Under märkena Skulls & Bones och numera Helsinglight skapas inte konst vars främsta uppsåt är att tillfälligt underhålla, utan snarare den som menas att bestående beröra. Och den tanken delar jag tillfullo. Det råder inget underskott på lättillgängliga sockerchocker i samtiden. Det här är något annat. Som aldrig underskattar publiken. Eller låter sig begränsas av konventioner.

”The crows fly…”

Ett styck angenämt återseende – Temyn! Sist vi råkades i offentliga sammanhang var på baksidan av omslaget till min debutroman – Döden som gav liv.

Nåväl! Hela skolbyggnaden hölls öppen för besökare. Även ”inre kammare”, såsom garderober, loger, förråd samt orörda vindsutrymmen. För mig personligen blev detta lite av en vandring längs sagda minnens korridorer, ty jag såg mycket bekant och som jag hyser kära minnen kring.

Det var dräkter från olika årsupplagor av Midvinterglöd, noteringar från kören Dimmerar’yns repetitioner, den grafiska profilen från SubScene, en konstgjord häst i naturlig storlek (känd från på Conjunction, då det begav sig)… Jag tyckte mig till och med finna rekvisita från inspelningen av Rummagevideon. Så ja… När jag skriver detta får jag väl anses en aning partisk. Men bara en aning…

Därefter föll mina ögon på utvecklingsplanen för den kursverksamhet som det sagts mig redan idag finns på plats i Helsinglightbygget. Där lurar ännu en framtidsindikator. Petra besitter nämligen något som jag anser lite för ofta hamnar i skymundan när det i dessa dagar gemenligen talas konst- och kulturskapande: Yrkesskicklighet, handlag och öga för kvalité. Här har hon oerhört mycket att dela med sig av, både i bredd- och djupled. Spridandet av denna kunskap kan definitivt komma att blii en tillgång för alternativkulturen.

Rätta mig om jag har fel, men den här gamla skolan är nog fasen landets första renodlade alternativkulturskola idag?

Den här damen heter Oramil Thar’a (”Visdomens våg”). Hon är resultatet av ett samarbete mellan Petra Shara Stoor och mästersmeden Fredrik Thelin. Namn och personligt poem fick hon av gestalten till vänster.

Inget är bombsäkert i den här världen, men här har jag en hyfsad aning. I den mån Helsinglight fortsätter på inslagen bana så kommer platsen inte bara framöver att vara ett nav för utvecklandet av alternativkultur och skapande, utan också agera inkörsport – där mainstreampubliken kan få bekanta sig med dess skiftande uttryck samt gå därifrån med bestående intryck. Petra och Fredrik har alla förutsättningar att ro detta i land, precis som de gjort med så mycket annat. Tiden får säga sitt. Men hursomhaver, hatten av!

/Leo

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.