Representation, någon?

Krönikören har talat (eller rättare sagt skrivit och sedermera publicerats). Om vad hon vill ha. I bemärkelsen vem hon tycker bör vara på vilken plats samt varför. Etiketterat: representation

”Jag vill ha en svart kvinna som statsminister. Flator i Regeringen. Romska kvinnor i Riksdagen. En muslimsk polischef i slöja, djurrättsaktivister i departementen och en kvinna från Balkan som försvarsminister.”

Jadu… Det skulle jag också kunna tänka mig. Förutsatt att individerna ifråga placerats där av rätt anledningar, förstås. (Eller, som i fallet med vissa av de nämnda positionerna: valts.) För vi bedömer och tillsätter väl inte efter oväsentligheter? Sånt där som kön, sexuell läggning, etnicitet, religion, åsikter eller hudfärg? Eller hur? Det vore ju lite sådär lagom oetiskt och bakåtsträvande. Samhällsfarligt dessutom, om det vill sig illa.

Jag gillar att det finns system menade att tillse att rätt person hamnar på rätt plats. Ett filter, om man så får säga. Som sörjer för att inte vilken fåntratt som helst bara kan printa ut ett myndigt förefallande ritblockspapper, kalla sig Sevil Inskenjör och sedermera anförtros underhållet av landets samlade flotta av järnvägsakvedukter efter en kickasss runda kvotering i plenisalens tjänstewhiskeybar. Right?

De är bra grejer, de här exkluderande strukturerna! Så länge de håller sig till det väsentliga. Och det tycker du också, kära Kolumnist. Du har kanske bara inte tänkt på det än?

För… Anta att du plötsligt en dag får akut ont i bröstet och behöver packas till sjukhus. Säg mig då, Kolumnisten, med handen på det infarktdrabbade hjärtat: Vem skulle du föredra höll i skalpellen? Lasarettets mest välmeriterade läkare, vem än det nu må vara? Eller en representant för utsattast möjliga av landets minoriteter? Låt säga den icke-benära, pannbenssexuelle, blåhudsgaddade inneliggaren med viss funktionsvariation i impulskontrollen? Du vet, hen med den eteriska stanken av dryckjom hovrande kring sin blottade uppenbarelse?

Jag vet vem jag själv skulle välja i ett sådant läge. Och jag vågar mig på en kvalificerad gissning att även du torde föredra den ene framför den andre. Pantsätt ditt hjärta åt tron på identitetspolitikens välsignelser och du lär hinna bli både sinustakydiscarded och stendöd innan ditt inkvoteringsalibi ens hunnit hosta upp första slembollen. Ingen höjdare, va?

Jag tror också att du gillar läget beträffande situationens rådande maktstrukturer. Egentligen… Att det finns regler, föreskrifter och hierarkier, ja rentav normer, på plats, vilka tillser att det trots allt är den där kompetente läkaren som styr och ställer i operationssalen. För jag menar, det känns väl tryggt att veta att han inte finge för sig att bjuda in vaktmästarn på en stunds rättvis, klassöverskridande inkludering med kniven i hand?

”Jag vill ha representation – på riktigt.”
Fortfarande säker på det?

Bud efter hud?
Nåväl! Det här var tramsigt skrivet av mig. Och vore tiderna annorlunda skulle jag rentav skämmas över min osälla jämförelse. Men nu är det som det är. Ståtliga och rättskaffens ljudande glosor marknadsförs som vore deras blotta klang en frälsning ur de hemska, förtryckande förhållanden vilka i vardagligt tal går under benämningen Västvärlden. De körs därefter likt radband på repeat i kolumnerna. Och till slut tror Bestämmeriet att det måste förhålla sig till deras innehållsfattiga (och stundom ganska människofientliga) innehåll. Sen blir det vi vanliga dödliga som får tas med vansinnet.

Sålunda skäms jag inte heller som jag borde. Att framhålla ett i grunden rasistiskt, sexistiskt, oetiskt och potentiellt samhällsäventyrande förhållningssätt och dölja det under en fin (och därmed tillika svårmotsagd) etikett såsom representation… Det måste bemötas av tamejfan envar med luvan rättvänd. Vad förtramsning det nu än må medföra.

Det är så här enkelt: Vi ska inte hålla på och kladda med indelningar i hudfärger och annat oväsentligt kackalurum. Då blir det tråkigheter, och det vill vi inte. Kompetens: Ja! Ytliga egenskaper: Nej! Capice?

Rätt vist eller rättvist? Tänkt eller känt?
”Jag vill att människors lika värde ska vara en realitet och inte en ihålig princip. Jag vill ha representation – på riktigt.”

O… ke… j. Nu tänktes det ungefär lika funktionellt som en halvblind pensionär i färd med att backa sig igenom en enkelriktad gata. Suck! Vad Kolumnisten däremot gör med bravur är känner. Och om huruvida det är hon eller tidningen som försökt sig på att lansera känslan i tankeförpackning ska jag låta vara osagt.

Det är hursomhaver ingen mänsklig värdebetingad rättighet att bli statsminister, polischef eller för den delen läkare. Det ena väljs du till, det andra utses du till (förhoppningsvis på rätt premisser, till vilket vi återkommer), det tredje får du så vackert studera dig till. Och det är där, i det sista, som jag önskar att Kolumnisten et al tänkte ett par steg utanför id-polarkatelesen.

Med representation menas i praktiken lika utfall. Bekvämt, men bakvänt! Inte så ändamålsenligt heller, om man nu snarare tänker än känner efter. Vad samhället kan göra är att erbjuda lilla Lisa och lilla Greta varsin utbildning av bästa kvalité. Vad de sen gör av denna är upp till dem. Klarar sig Lisa hela vägen genom läkarutbildningen, emedan Greta hoppar av efter första terminen så är det den förra vi vågar bestå med äran, härligheten och läkarlegitimationen. Den senare får försöka igen. (Eller, mer troligt, försöka med nåt annat.) Lika möjligheter. Men inte nödvändigtvis lika utfall.

Passus:
Något som jag noterat hos amerikanska debattörer av det livligare slaget är att de gärna, mer eller mindre medvetet, söker röra ihop dessa begrepp. I början av diskussionen talar de om equality. Efter en stund, när opponenten accepterat utgångspremisserna, byts det helt plötsligt ut mot equity. När svenska identitetspolitiker talar om rättvisa spårar jag liknande förskjutningstendenser. Håll utkik!

Nåväl! Vill vi ha ett mer jämlikt (inte ‘rättvist‘) samhälle så är det förutsättningarna det ska jobbas på. Och här har då fasen samhället högst påtagliga väsentligheter att syssla med. Lägg de vackra orden åt sidan för en stund och se för bövelen till att både Kalle och Khaled erbjuds bästa möjliga utbildning. Med skickliga lärare, med stöd och hjälp efter behov samt med ordning nog att möjliggöra studiero. (Och vi ser väl inte mellan fingrarna när någonderas skolgång saboteras på grund av stök och våld, eller hur? Eller hur?)

Vad det här sen resulterar i ankommer på den insats respektive gosse bestämmer sig för att vidtaga. Och går det inget vidare i unga år ska det kunna hämtas igen längre fram. Vuxenutbildning ftw! Skit i vad det kostar, det är sånt vi har välfärd till. Prioritera!

Sen har vi det där med bildning. Folkbildning, närmare bestämt. Jag har sagt det förr: den eländiga fördumningskulturen måste börja få mothugg nångång. Den är arbetarklassens, proletariatets (samt det tilltagande obsoletariatets) värsta ovän. Ett modernt bildningsideal och det nu, tack! Sålänge det anses coolt att vara en obildad nolla är det ju inte direkt tiopoängschanser vi tillägnar samhällets mindre lyckligt lottade individer. To say the least…

Det känns väldigt mycket i dessa sammanhang. Till följd får vi denna rika flora av pompösa nonsensuttryck. Som betyder allt eller inget. Eller i värsta fall rena galenskaper. Jag skulle önska att det istället tänktes lite mer. Så kanske vi skulle kunna lösa det här. På riktigt!

Mer av det som inte fungerar?
Vän av ordning må nu påpeka att det i dagsläget långt ifrån alltid är den mest kompetente som föräras viktiga uppdrag; att vänskapsband, svågerpolitik eller annan dunkel social informalia lik förbannat snedvrider. Tyvärr, det är så sant! Folk och fä tillsätts på alla möjliga grunder, somliga allt annat än kompetensrelaterade. Det finns pesoner som lyckats gnaga sig igenom flertalet höga poster, bara för att lämna en smärre brandgata av förstörelse bakom sig (och likväl därefter kunnat räkna med långvarig, väl tilltagen statlig försörjning i upp till ett decennium efteråt). Detta är hutlöst! Borde icke få förekomma!

Man löser emellertid inte ett problem genom att göra mer av det som inte fungerar. Eller byter infallsvinkel på eländet och ger det ett finare namn. Ty då får man ju också mer av det som inte fungerade. Plus månne påtår?

Nej, söker vi det skäligare och tjänligare vore det snarare all idé att höja kompetenskraven, öka transparensen, motarbeta vänskapskorruption så idogt att den till syvende blir ohållbar… Och inte minst, att aldrig slå oss till ro med att bedöma efter vad oväsentligheter som för stunden råkar vara på modet. Som kön. Som sexuell läggning. Som religion eller åsikter. Och tamejfan aldrig någonsin efter hudfärg.

”Jag vill ha representation – på riktigt!”, skrev Kolumnisten.
Med ovanstående i åtanke, det vetefan hördudu… Jag föredrar nog en hela kunnighet. Samt en skopa förnuft on the rocks. Skål!

/Leo

RELATERAT:
Att gå på värdegrund
Så fördärvar man folk. Och samhällen.
Identitetspolitikens vara och inte vara samt lockvara
Kunskapen om kunskapande

Annonser

Twitters Bättre Förr-datum?

Var Twitter bättre förr? Snällare, trevligare, sedesammare? Är det rentav ett förlorat paradis vi skådar; nu degenererat till en rykande göl av tomtar, troll och näthatsdemoner? Kan begreppen redas ut? Nja, det skadar ju inte att försöka.

När det talas om att Twitter var bättre förr, vad är det då egentligen som menas? Antal tecken, flödesalgoritmer, layout? Nja, i dessa sammanhang är det nog mer den sociala upplevelsen det syftas till. Man tycker kanske att konflikter ökat – att ”alla” blivit mer benägna att hota, hata och leva rövare. Att ”trollen” tagit över, att ”rimliga personer” rimmar bättre eller sämre, eller att brist på anständighet är det nya svarta. Stämmer upplevelsen?

Till att börja med…
Twitter blir vad man gör det till. Vi kan välja våra flöden – vilka vi följer och följs av, vilka vi vill se och inte se, hur (och till vilken grad) vi väljer att observera och tolka. Sålunda påverkas vår upplevelse av plattformen. Det är därav inte alls säkert att just du delar min upplevelse. Och jag gör heller inga anspråk på att förmedla en 100% objektiv bild. Jag kan bara redogöra för iakttagelser jag gjort. Det jag beskriver är därtill att betrakta som tendenser. Vi talar om gråzoner. Inte svart eller vitt i varje given sekund, även om det kanske ibland kan låta så.

Så med caveat i åtanke, here goes…

Tillbaka till dåtiden
Svenska Twitter i sin linda var en förhållandevis homogen miljö. Tidiga anammare rumsterade inte sällan inom områdena: media, kultur och politik (eller hade någon form av anknytning i dessa riktningar). Värderingsmässigt dominerades plattformen av GAL/TAN-skalans GAL-sida. Grönt, alternativt och liberalt. I motsats till traditionellt, auktoritärt och nationalistiskt.

Den sociala ordningen som rådde, för det fanns en sådan, var att likna vid en pyramidstruktur, om än informell. En trave inflytelserika konton, uppskattningsvis mellan 30 och 50 till antalet, satte per struktur och räckvidd till syvende agendan. Media, kultur och politik – på mitten så ock i toppen. Hur det nu än var så hade dessa personer tidigt greppat mediets genomslagskraft och sedermera skaffat sig gedigna följarskaror. Den som sökte bredda sitt eget genomslag var således på ett eller annat vis tvungen att förhålla sig till de här.

Något jag tror många upplevde som positivt med denna ordning var just… ordningen. Det gick helt enkelt inte att vara hur konventionellt oförskämd som helst. Inte om du ville ha fler än femtio spambotar och nåt reklamkonto att språkas med. Pyramidstrukturen, med ”högcloutsgänget” i toppen, fungerade som ett väloljat socialt proxykontrollmaskineri. (Låt säga som såhär: det var inte, såsom Ansiktsbokligen brukligt, familj och vänner som såg till att folk höll sig i skinnet. Utan de tiotusentals följarna av Stora Statsrådet, Tidnings-Ture, Kultiga Kulturnisshen och Tuffa Bloggerskan.)

Extremister hölls kort, eller i varje fall kortare. På styrbords sida hade de inte mycket att hämta alls. Dök det in nån vrålande Sigge Heil så gick vederbörande för det mesta under i ett ösregn av anmälningar. (Eller lämnades skvatt ensam med blott räckvidden av en hashtagg att förmedla sig via.) På vänsterkanten fanns det månne lite yvigare svängrum. Men en bortre parentes trots allt. Och den Gulagfantast som inte lyckades förankra sin raljans i något liknande klass- eller intersektionell analys var det adios muchahos med även där. Trevnaden säkrad!

Det förelåg emellertid en baksida av pyramiden och dess halvautomatiska, lodräta sociala kontroll. Än en gång återkommer vi till ordet ordning. Fast den här gången med ett rejält hack före…

Homogena miljöer är inte jätteroade av folk som avviker. Och tidiga Twitter var inget undantag. På plats fanns ett kraftfullt de facto-sanktionssystem. I sin blidaste form kan dess verkan beskrivas som ett slags Pavlovskt korrigerande åsikts- och personfilter, vilket kickade in med hela dojjan vid känsligare frågor, och som övergripande såg till att GAL-värderingar skickade TAN på pottan. Den som justerade sin åsikt i ”rätt” riktning (eller i annat fall lyckades hålla klaffen) premierades. Den som framhärdade åt motsatt håll kunde dock räkna med att det blev sordinerat på uppmärksamhetsfronten ett tag framöver. Eftersom ingen vågade höra av sig…

Detta födde onekligen intressanta och ibland hyfsat makabra beteendemönster. Ursprungligen hade jag i sammanhanget här tänkt att bestå er med ett par lustiga historier. Men dessa får vi av relevans- och platsskäl lämna till andra tillfällen. Jag nöjer mig med att påpeka att det fanns gott om yviga skägg att mumla i. Och väldigt många tassande katter runt varma grötskålen, i vilken den heliga kossan för dagen tillreddes.

Så långt det lite fåniga, men ändå relativt oharmliga. Emellertid förekom det från tid till annan allvarliga (och rejält obehagliga) massoffensiver. Främst förskaffades de plattformens utpekade oönsklingar, och innebar allt från koordinerade mobbningsattacker till uppsökande av familj eller arbetsgivare. Det kunde gå såpass långt att berörd part förlorade, inte bara sitt twitterkonto utan kanske också levebröd. Eller rentav sitt liv. (Läs på egen risk. Detta var fruktansvärt.) Och allt för 140 tecken av mindre konformerande natur.

Jag minns allt det här. Intensiteten, bortförklaringarna, relativiseringarna och/eller tystnaden efteråt. Det är också därför jag är något återhållsam med att idealisera gårdagens Twitter. Det fanns mycket som var bra med ordningen. En del skulle nog framhålla hur städat, gemytligt och någorlunda lugnt det förhöll sig. Men den hade tvivelsutan sina uppenbara baksidor.

Gammalt folk och nya fä
Well, well… Åren gick, förändringarna kom. Vad jag skulle beskriva som en brytfaktor har varit det stegvisa skiftet i klientelbalans. Kreti & Pleti började så sakteliga göra sig talrika på den dittills exklusiva plattformen. Det ändrade i sinom tid varje ansats till förutsättning.

I början gjorde nykomlingarna inte mycket väsen av sig. De var ju få och tenderade att hålla sig till sitt. Och så länge Kreti & Pleti avhandlar garagetips och grytlappar är ju konfliktrisken inte direkt två minuter i midnatt. Men… När samma K & P ger sig in på de heta frågorna – invandring, kultur, feminism etc – och det med samma finkänslighet som ett ånglok i en precisionsverkstad för integrerade kretsar… Ja, då blir det åka av.

Det här innebar förstås en sjujävla kulturkrock – mellan det hyfsat enhetliga ursprungsklientelet och det nya spretiga. Inte nog med att vi här snackar användare med helt andra referenspunkter än/inom kultur, politik, media, bloggosfären, aktivism, feminism etc. De var konkreta i resonemangen, mindre förstående gentemot storvulna progressiva paroller och… kanske inte alltid så måttfulla och balanserade i sättet att uttrycka sig. Att sen ungefär hälften öppet sympatiserade med Sverigedemokraterna gjorde ju inte sämjan bättre…

Det dåtilldags rådande sociala kontrollmaskineriet stötte på patrull av ett slag det inte tidigare erfarit. Visst, man gick ut ganska hårt med de klassiska repressalierna. Men de funkade ingetvidare. Inte nog med att senkomlingarna ofta höll sig anonyma (och därmed svåråtkomliga), de var framförallt många och sådär lagom respektlösa. För varje konto man bannbullat eller lyckats focka ut stod det tio åter. För varje nyrökt hashtagg, en oorganiserad men effektiv infiltreringsvåg.

Vad detta influx gjorde var att varmköra hela systemet. Och utan verksamma sanktionsmöjligheter fick det Twitteretablissemang vi dittills känt se sitt inflytande urholkas. Så sakteliga övergick den vertikala pyramidhierarkin till att bli den mer horisontella dito vi ser idag. Och detta, vill jag påstå, är roten till den stora skillnaden mellan nu och då. Mer halvanarkistiskt folkstyre, mindre toppstyrning. På gott och ont.

På ett vis…
När jag lyssnar på dem som påstår att svenska Twitter odelat var bättre förr finner jag ett par återkommande trådar i resonemangen. De saknar dels den mindre kretsen, där det kunde kännas lite personligare och lite exklusivare. Men de saknar också ordningen. Vetskapen om att den trots allt existerade därute, även om den inte alltid syntes. Att det fanns en indirekt uppförandekod, vilken stundom ganska direkt modererade de värsta vansinnesyttringarna. Att det fanns ett tydligt rätt/gott versus fel/ont – i sakfrågor och i sällskap – att förhålla sig till.

Jag förstår hur de tänker. Är det främst ett hyfsat enhetligt sammanhang enligt ovan nämnda rättesnören man åstundar, ja då var nog Twitter bättre förr. Mycket bättre, rentav.

Under bråkstrecket
Näthatas och mobbas det mer nuförtiden? Värre? Oftare? Jag vågar faktiskt inte svara på det. Men det har i varje fall tvivelsutan gjorts synligare, vilket bidrar till upplevelsen av att otyget ökat. Sen ser det månne också annorlunda ut.

En sak bör vi hålla i åtanke, just på ämnet synlighet. En ansenlig del av gårdagspennalismen som riktades från GAL-håll med destination TAN erkändes relativt sällan som den mobbning den faktiskt var, utan sågs mer i termer om adekvat tillrättavisning. Det fanns dessutom personer vilka det ansågs helt i sin ordning att hutlöst trycka till. Och levererades ”tilltryckningen” tillika av någon med en präktig summa socialt kapital tenderade den att inlemmas i vad som bedömdes normalt och allmänlegitimt. Gött pathos, helt enkelt! Och möjligheterna för mottagande part att försvara sig var ringa.

Passus:
Idén om att vissa individer är ”oberörbara” och därför aldrig må föräras ens ett simpelt tillbörligt Goddag, lever tyvärr än. Jag ska vara tydlig med en sak: Det här är nog det jag aldrig kunnat förlika mig med på Twitter. Hela tankesättet är inte bara en stadig konflikt- och mobbningsgenerator. Det är dessutom kissnödigt, skenheligt och lika fördummande idag som igår, även om det tack och lov inte längre på en höft går att göra pathospaj av nån stackare bara för att.

Åter till huvusdpåret. Den stora, etablerade kängan slog fordom resolut och allmänlegitimt i marken – direkt, via följarproxy eller både och. Uppstickaren fick sig en hyvling a la kamratuppfostran och så var bråket över på ett kick. Det hann kanske inte ens uppfattas av så många. Jag tänker mig att detta kan ha bidragit till upplevelsen av att det var mindre stökigt förr. Skärmytslingarna tedde sig månne rättfärdiga, klarades av snabbt samt anfördes minsann inte av vilken Jösse som helst.

Idag har Twitter blivit mer demokratiskt, med allt vad det nu innebär. Aspektvis innefattar det också möjligheten att framgångsrikt bete sig som en åsna. Detta har i sin tur lett till utjämning av mobb- och drevpotential. Envar kan vid frukost kasta första snöbollen och därvid ha lyckats dra igång en lavin lagom till eftermiddagskaffet. Du behöver inte ha socialt kapital, inte ens plattformsspecifikt. Och vem som helst kan lika effektivt haka på, finge den blott anledning. Stundom slutar detta i långa, vassa, och inte minst synliga replikskiften. Det skriks, det gnölas – kaotiskt och digitalrustikt. Sen skyller den ene på den andre som skyller på den tredje som minsann fiskat brunvatten hos den förste… Och det i sig höjer förskräckelsens ögonbryn.

Nåväl! Som påpekats står den gröna, alternativa och liberala prägeln idag inte längre i hegemoniskt fokus. Detta har öppnat för frispråkighet hos tidigare ganska så återhållsamma konservativa röster. Då dessa TAN-debattörer sen inte (nödvändigtvis) är bundna i språkbruk eller av allehanda progressivt klingande analysredskap kan deras närvaro upplevas som ytterst provocerande. Det föder skönjbar frustration hos personer med GAL-dominerad världsbild. Gränsen mellan vad man kallar näthat respektive vilka åsikter man finner vämjeliga grumlas sedermera ihop från bägge håll. Vilket ger oss ännu en källa till kraftmätningar som syns.

Högre socialt kapital utgör inte längre det relativa skydd det en gång gjorde. Jag tycker mig därav se att namnkunniga offentliga personer är mer utsatta idag. I sin tur bidrar det till att mobbningen syns på ett annat sätt. (Vilket jag tycker är toppen, även om jag skulle önskat att dessa personer vore liiiite noggrannare med att rannsaka det egna bidraget då tonen eskalerar.)

Sist men inte minst: det tekniska maskineriet under Twitterhuven. Förr var flödet kronologiskt, emedan det idag styrs av algoritmer. Detta medför bland annat att tweets som gillats av följare/följda tar plats i ens flöde varesig man vill eller ej. Och har då 500 pers gillat någotdera inlägg i Den Stora Twitterfejden mellan två tidningsankor… ja, då svingas snyting för snyting i vad som upplevs som slow motion mitt framför näsan på en. Alla ser. Och alla upplever bråket ungefär lika utdraget som de där trenne Bilbo-filmerna. ”Är det inte slut snart? Kunde de inte pressat ihop det där jävelskapet på ett par timmar?” Typ.

Som sagt… Påhoppen, dreven och mobbningen, allt det där vi så gärna vore utan, kan ha ökat och blivit värre. Men det behöver inte vara så. Sökandet efter sakförhållandenas sanna natur ter sig hursomhaver närmast ogörligt. Att skilja mellan upplevelse och fakta blir i Twitters personanpassade miljö rena skuggjakten. Var det trollen som marscherade där i månskenet? Eller en hel tomtearmé? Who knows! Och då ska vi heller inte glömma att sociala medier aldrig är någon öde ö. På Twitter, så ock i resten av samhället. Speglat och klart.

Några ord om troll och svansar
Troll är inte allt som gruffar, även om det kan kännas så ibland. Visst, en del av de här sendebutanterna från igår var då sannerligen allt annat än mysiga typer, det ska erkännas. Men att, som lite för många gör, avfärda dem kollektivt i termer om troll och dyngspridare-i-allo är varesig renhårigt eller överensstämmande med verkligheten. Flera av dåtidens nykläckta äggavatarer visade sig innehålla vanligt hyggligt folk som med tiden byggde intressant twitternärvaro på sina egna premisser. De kanske inte tycker som du. Eller som jag. Men det måste man faktiskt heller inte. Och det sista kan inte upprepas nog.

Vad svansen anbelangar är det kanske enklare att se andras. Den egna sitter ju som bekant där bak, och är sålunda inte alltid så lätt att ha fräscht perspektiv på. Men om man sänker svansföringen några snäpp och höjer åtanken motsvarande, så kanske…

Sen har vi faktiskt också det där som den nutida tomteskogen tycks ha så svårt att greppa, nämligen sambandet mellan handling, konsekvens och eget ansvar. Stick inte näven i getingboet bara för att du kan. Gör du det trots allt, räkna med konsekvenser. Och vid varje tanke på tjyvnyp, fråga dig själv hur du för egen del skulle reagera om det vore din nacke det nöps i. Minns att vid personangrepp finns inga ”strukturer”. Bara personer.

När allt kommer omkring
Nåväl! Var då Twitter bättre förr? Tomtar, troll, näthatsdemoner, féer, knytt, oknytt ? Nja, som synes är det väl lite som med allt. Varje era har sina charmtroll respektive mindre charmiga troll. Det får vi antingen leva med eller leva utan. Jag tänker att är vi lika förlåtande mot dagen som mot gårdagen så får vi i varje fall ut något positivt av, och för, stunden.

Twitter blir vad man gör det till, det är så sant. Men jag tänker att det avgörande egentligen inte ligger i våra flöden, utan på hur vi väljer att uppföra oss mot andra. Var Twitter bättre förr? Frågan är kanske egentligen helt fel ställd. Var DU bättre förr? Eller jag? Eller vi?

I slutänden får vi det Twitter vi förtjänar. Och det är fakta.

/Leo

Det rättmätiga mordet på mördande reklam

Nättidningen tycks på alla vis vilja hålla min uppmärksamhet borta från texten den lockade mig medelst. Det blinkar här, det fladdrar där… Ett kvartssidigt, pastellanimerat bitmapblock kör intervallträning över stycket jag just läser (eller försöker läsa). Plötsligt hörs ett illtjut. ”VI GER DIG DEN BÄSTA UPPLEVELSEN PÅ…” *Unkadunkadunka* Det är en video som dragit igång. Eller… Två som körs samtidigt? ”Bästa upplevelsen”, jo tjena!

Jag förstår att texten egentligen aldrig spelade roll. Det var det här man ville utsätta mig för. Surt! Och respektlöst!

Att låna någonannans dator var ingen trevlig erfarenhet. Lärorik däremot. Ty jag inser två saker. Det är såhär nätupplevelsen ser ut för många människor idag. Samt att jag själv sammanhangsvis lever i en filterbubbla. För inom egna maskiner har det begåtts preemtivt massmord på eländet sedan en tid tillbaka.

”Att stänga ute mördande reklam är att frälsa sig från uppsåtligt själamord.”

Det var tidigt 2K-tal och köpenskapen hade ännu inte hunnit sätta hela garnityret i Ve Ve Ve. Reklamtermiterna jobbade emellertid övertid på saken, och faktum var att det började kännas lite lagom påträngande. Det gif-animerades nåt förfärligt på var och varannan sida. Popup-fönstrena kalasade på mitt skrala RAM-minne. Och i webmailen fylkades mindre anständiga prospekt från bordeller och Viagranasare.

Att jag skulle ledsna rejält var bara en tidsfråga. Försöken att tvinga in fulheten – det låga, det simpelt fördummande, det destruktiva – stod mig redan upp i halsen. Och jag hade väl viss föraning om varthän det kunde tänkas barka. Att begå motreaktion var således både motiverat och erforderligt . Ty att stänga ute mördande reklam är att frälsa sig från uppsåtligt själamord.

Jag må vara en medioker programmerare. Men inte detso mindre ganska kreativ när det kommer till att röja olägenheter ur vägen. Det lilla program jag lade ett par helkvällar på att knacka ihop käkade förvisso både minne och processorcykler som vore det kakmonstret på koksbriketter. Men sitt jobb visade det sig göra med bravur. Poff’ba! Tack och godnatt till allt vad invasiv reklam och blingblong hette! Och än idag, sisådär 15 år och 2 portningar mellan operativsystem senare, ser det till att hålla min skärm sopren från skräpet

Därav kom sig bubblan. Den tilltagande reklamterrorn har helt enkelt gått mig förbi. Tack vare ett par skärmsidor programkod från förra decenniet…

”Sättet man begagnar är jämförbart med att tömma pottan över folk som vistas ute på allmän plats.”

Principen är lika enkel som oortodox. Vilka anslutningar som görs var spelar mindre roll. Vad mitt lilla program främst håller koll på är vad som får nå min skärm, respektive ej (eller höras i mina högtalare, för den delen). Detektionsrutinen utgår från mina värsta fördomar om reklambranschen. Den mäter färgkombinationer, kontraster, placering samt en hel del annat jag inte tänker göra termiterna kloka på. Ty att programmet ännu bär ut soporna med precision talar för sig självt. Samt om att undertecknad talat sparsamt om de tekniska detaljerna offentligt.

Reklam är lite av köpenskapens heliga ko och slaktblodflöde i ett. Och att permanenta sitt avståndstagande gör en inte alltid så populär. Vore jag hugad att ta påbud från populärkulturen ad notam skulle jag då sannerligen få känna mig som snyltare. ”Läsa vill du allt, men reklamen tycker du dig vara för fin för.

Försök inte, svarar jag på det! Reklamtermiterna har sig själva att skylla. Sättet man begagnar är jämförbart med att tömma pottan över folk som vistas ute på allmän plats. Kan man då förebrå den som fäller upp paraplyet?

Varför gör man då lik förbannat så? Nja, om allt otyg kan sägas: det fortsätter så länge det fungerar. Men hur länge till som funktionen står sig må kanske vara ämne för diskussion. Att ösa in påträngande reklam är en digitaliserad rest av det gamla samhället, där det var nåns stackars brevlåda som förväntades vackert digna under bördan. Änsålänge tror tillräckligt många att det är såhär det måste vara. Men jag betonar änsålänge. Upplysningsvis är det ju fler än jag som håller sig med lösningar involverande annonsblockerare, om än inte alltid lika tajt skräddarsydda.

Men… Vad ska då generera intäkter om hela nätet kör upp en smällfet Ingen Reklam-skylt?” Vad sägs om att annonsörerna tar sig en tankeställare, lyder motfrågan! Börjar det inte bli dags att se kunderna i termer om annat än soptippar man häller sin förmenta ”konsumentinformation” över? Lite vanlig mänsklig respekt, kanske?

Du ser… Min annonsavstötande lilla mjukvaruskapelse är, som sagt, både effektiv och tidstålig. ”… DEN BÄSTA UPPLEVELSEN…”, slipper jag uppleva ens så mycket som en decibel av. Men inte all reklam åker i mörkarrest, mind you! Nej, en del plankar sig förbi – helt enligt plan och funktion. Försynt skymtar den förbi i ytterkanterna; pockar ingalunda, men bjuder in. ”Är du intresserad av X och Y så vet du var vi finns”, viskar dess andemening. Och det har faktiskt hänt att jag accepterat inviten.

Nu är jag ett tjurskalligt undantag och tillika hyfsat otacksam konsument. Till del handlar det om att jag saknar medel att konsumera så värst mycket för. (En fattiglapp, för att tala klarspråk.) Men jag dras heller inte med shoppingneuros. Dessutom gillar jag grejorna jag redan har; vårdar dem och försöker få dem att hålla så länge som möjligt. Nytt står sig sällan lika länge, tack vare slit och släng-kvalitén. Och är många gånger så mycket fulare.

Likväl händer det ibland att jag behöver något. Man skulle då kunna tro att all reklam där flyter omkring vore behjälplig? Tvärtom, tyvärr! Eftersom reklamen inte är intresserad av vad jag behöver, utan snarare söker pocka fram intresse för vad den behöver sälja är den snarare i vägen. Jag har heller inte mycket till övers för när sidor och sökmotorer tror sig kunna förutspå behoven. Det ger bara ännu en olägenhet. Sök efter kaninpellets och din guckeligoogle får för sig att du är djupt troende vegan, typ.

Anyway, hur mycket reklam det än skåpas ut är det ett jäkla besvär att försöka vara kund. Man hittar tamejfan allt utom just det man vill ha. Och om denna upplevelse är jag ingalunda ensam. Här finns således ett potentiellt glapp mellan behoven… som nån clever datanisse borde kunna överbrygga.

Vore jag 20 bast yngre skulle jag än en gång sätta mig och knacka reklamhanterande mjukvara. Liten men smart, skulle den bli. Och väntande tyst – utan varesig lock, pock eller annat mindre rekorderligt beteende – på att människan bakom tangentbordet önskar göra sig till konsument. Allt för att därefter skicka ut förfrågan till de som kan tänkas tillhandahålla vad som nu efterfrågats. Varken mer eller mindre.

Den här sortens program (eller ‘appar’, som de numera kallas) finns förvisso redan. Flera stycken, till och med. Men alla jag hittills stött på går ”DEN BÄSTA UPPLEVELSENS” ärenden i någon mån. Innan du vet ordet av blir du överfallen av försäljare, spam och annat jävulskap. Ur askan, i kremeringsugnen…

Det skulle emellertid gå att sortera bort det här. Återigen med ett koncept liknande den underfundiga annonsblockerare jag själv en gång knackade ihop. Som letar efter mönster och sållar därefter. Som straffar ut påträngande, hjärndöd reklam tills den inte längre vågar visa sig i möblerade rum. Och som, inte minst, går kundens ärenden i alla lägen. Kort sagt: en rejäl omgång Pavlovdressyr tillägnad marknadskrafterna!

Jag känner mig ehuru inte värst manad att ge mig in i app-branschen. Det saknas såväl tid som lust. Så jag överlåter det åt nån annan, förslagsvis yngre, förmåga. Så nu fick ni den affärsidén gratis!

Tills detta blir verklighet får jag rekommendera envar som önskar hålla sig frisk i luvan att lustmörda allt vad mördande reklam heter. Skaffa slugaste möjliga annonsblockerare! Stryp och se glad ut! Terminera termiternas gnagande på din nätupplevelse! Tvinga tillverkare och försäljare att visa vederbörlig hänsyn! För frågan är om de ens själva uppskattar ”...DEN BÄSTA UPPLEVELSEN PÅ…” *Unkadunkadunka*

/Leo

PS: Jag vet att det i nuläget förekommer reklam på Kabinettet. Inte så värst pockande, men ändå. Detta ska inom kort ändras. Jag tänker betala för att ni ska slippa se’t.

Vid tankesten och insjö

Vid alla vägars ände
Väntar tankestenen stegen in
Stum vid stammars glänta
Mot underjordars grind

Där samlas varje mening
Som längs skogsstig traskats fram
Där skepnar sig i drömmen
En skapelse i hamn

Så jag väntar där i tystnad
Det osagda förnam
Tills färgmättnad i kringet
Ger tanken sinom
Sitt förborgade namn

Vid höstanlövens lågor
Slår insjö stilla ro
I allt som menat vore
När nuet blivit då

Där begrundandet står skrivet
I skummet längs din strand
Till kluckandet av vågor
Slår slutets strängar an

Så jag vilar där till stundom
I svunna ordens ljud
Till alla dina sånger
Som om intet fanns
Bland allt till slut

Det höstas i mitt sinne
Ta min hand

/Leo