Vid tankesten och insjö

Vid alla vägars ände
Väntar tankestenen stegen in
Stum vid stammars glänta
Mot underjordars grind

Där samlas varje mening
Som längs skogsstig traskats fram
Där skepnar sig i drömmen
En skapelse i hamn

Så jag väntar där i tystnad
Det osagda förnam
Tills färgmättnad i kringet
Ger tanken sinom
Sitt förborgade namn

Vid höstanlövens lågor
Slår insjö stilla ro
I allt som menat vore
När nuet blivit då

Där begrundandet står skrivet
I skummet längs din strand
Till kluckandet av vågor
Slår slutets strängar an

Så jag vilar där till stundom
I svunna ordens ljud
Till alla dina sånger
Som om intet fanns
Bland allt till slut

Det höstas i mitt sinne
Ta min hand

/Leo

Annonser

Då var det DEN tiden på året…

Sedan några år tillbaka brukar jag vid denna årstid få ett telefonsamtal. Det inkommer klockenligt – kring dagarna då hösten just börjat ge sig till känna, men då flyktiga åminnelser av den insomnade sommaren ännu går att ana i vinden. Den här gången vet jag emellertid att det uteblir. Och jag saknar det faktiskt. Liksom så mycket annat det där samtalet brukade leda till.

”Tjena, Leo! Det blir ett Midvinterglöd i år. Skulle du kunna tänka dig att tänka ut ett koncept?”

Rösten på andra sidan linjen tillhör Fredrik Fernlund, en av tu i Skulls & Bones Artwork – huvudkrafterna bakom vinterarrangemanget Midvinterglöd. Hans samtal – lite av en angenäm tradition tillkännagivande höstens intåg. Men som sagt, inte i år. Nog hörde hösten av sig. Men inte Fredrik.

Fredrik har nämligen redan ringt. Ett par veckor tidigare, närmare bestämt. Och telefonsamtalet resulterade i ett möte, vilket i sin tur ledde upp till vad som kan ha varit mitt sista uppdrag i Midvinterglödsammanhang: att spökskriva ett farväl signerat arrangörerna.

LÄS!
Ur Ingenting – Någontinget
Sagan om mina fem år med Midvinterglöd

Det hann bli fem upplagor av Midvinterglöd. Om huruvida någon fortsättning är att vänta framöver och hur denna isåfall kommer att se ut är oklart. Men jag vet att Fredrik & company verkligen gjort allt vad de kunnat för att hålla traditionen obruten. Tyvärr räckte det inte. Och det har sina högst förklarliga orsaker.

De inblandade har gjort ett jättejobb, minst sagt. För många har det inneburit månader av förberedelser inför varje år. (Ideellt dessutom. Jag tror nog att jag varit den ende bland kulturarbetarna som uppburit ersättning). Engagemanget har inte gått att ta miste på. Att folk orkade såpass länge var en bedrift i sig. Men det håller inte i all evinnerlighet. Huromhaver, kudos till er alla som i någon mån hjälp till att förverkliga de fem år som varit! Det har känts fantastiskt att se koncepten få liv.

Att Glöden nu tvingas läggas i malpåse säger en del om hur svårt det är att driva kulturarrangemang som väl börjat växa till sig. För jag menar, det var ju inte så att publiken uteblev. Tvärtom! Den ökade närmast exponentiellt för varje år. Det som ursprungligen kan ha varit ett par hundra blev till slut tusentals. Och att då på halvideell basis fortsätta att driva en sån här titan blir i längden ohållbart – ett faktum jag tror Midvinterglöd varken är det första eller sista arrangemang att ställas inför. Det uppstår en flaskhals. Att forcera den utan att förlora något i processen är en balansgång.

Helt tyst om Midvinterglöd blir det emellertid inte, vilket trots allt känns gott att kunna skriva. Även detta år har fått ett tema: Ur ingenting – Någontinget. Och här tas det fasta på ett särdrag vi strävat efter under alla år, nämligen att sudda ut linjen mellan arrangörer/medverkande och besökare. Skärvor av det fina fortlever således, om än upp till envar. De virvlar omkring likt små oförstörbara glödkorn. Därute i aethern.

Nåväl! I en tid när ungefär varannan kulturyttring tycks som hämtad ur återvinningskorgen känns det angenämt att ha deltagit i skapandet av något så originellt som Midvinterglöd. Det har varit ett kärt uppdrag. Och jag kommer att sakna de där samtalen.

 

Leo Flavum & Katarina Borbos, Midvinterglöd 2015

 

Leo Flavum

/Leo

Det var en gång ett knivhugg

Någon högg en kniv i nacken på en polisman. Nära Medborgarplatsen. I huvudstaden. Det skedde på förmiddagen. Det når mina öron (eller rättare sagt ögon) några timmar senare, då jag just stigit upp. Tack vare privatpersoner på sociala medier.

Nog för att jag vid tillfället ännu inte hade hunnit få i mig erforderlig mängd kvällsligt morgonkaffe, men hur kunde jag ha missat det här? I tidningen som jag nyss läste?

Jag går igenom blaskans förstasida ännu en gång, håller noga utkik. Och där hittar jag den till slut. Ungefär en skärmslängd från sidfoten. Aviserad med… kanske inte största typsnittet i lådan. Jag ser mig om annorstädes, på likvärdiga platser. Lite uppmärksamhet här, lite mera där… Men överlag samma. Blott en dryg handfull timmar efter att mordförsöket ägt rum tycks det fullkomligt ha tappat sitt värde som toppnyhet.

Visst, folk skjuts som lösgodis numera. Risk och rädsla har glada dagar. Bränder regnar i takt med stenarnas bummel. Och terrorn är inte längre än en kofångare borta. Men ändå! Håller vi på att bli såpass avtrubbade? Bryr vi oss inte?

I somliga kretsar raljerar man om att media rakt av och medvetet tystar ner. Den förklaringen stryker mig inte direkt medhårs. Visst har det kunnat anas ett mönster av medial blåskatarr kring rapporteringen av vissa händelser – de där som skulle kunna tänkas vidimera nån blåsippa nånstans i backarna. Och visst har det, i tider då man tycks ha lite svårt att hålla skiljelinjen mellan nyhetsrapportering och opinionsbildande, lekts såväl blindbock som skolgårdstribunal. Men det är annat i görningen. Och det har, Ockhamskt nog, med utbud och utkomst att göra.

Gängse våldsbrott tenderar numera att bränna sitt Bäst Före-datum på ingentid, för att sedermera förpassas till platser dit på sin höjd sökmotorernas spindlar hittar. (Medan däremot allehanda umbärligheter – från Trumps Twitterutbrott till att nåt TV-höns tagit sig en mellis på Mallis – får flera dagar på sig att blöda sönder ens arma läsarögon) Vissa brott tycks emellertid klibba sig fast som sirap på förstasidorna, och det i veckor, rentav månader. Som om de vore… pågående?

Skärskådar man de hyfsat makabra snaskreportagen om väl valda kriminalfall på sistone – bland annat turerna runt den sk. ‘Arbogakvinnan’ samt mordet på journalisten Kim Wall – så framträder ett med svenska mått nytt modus i skriverierna. Inte nytt som i nytt. Snaskats kring mord har det ju sannerligen gjorts förr. Det tillkomna ligger i upplägget – ett som undertecknad i egenskap av sagoberättare är tämligen bekant med.

Vad vi ser är the missing link mellan reportage och deckarnovell. Eller ‘berättande journalistik’, som det stundom kallas. Och inte alla gruvsamheter lämpar sig för den sortens upplägg. Men i brottsfall likt de tu jag nyss nämnde ligger förutsättningarna ofta på plats. Färgstarka karaktärer, intrig, spänningselement, manipulation, våld, svek, kärlek, sex, övergrepp…

Av detta bygger man en följetång som nyper tag i läsaren och ser till att hon återkommer – uppslag för uppslag, vecka efter vecka – tills alla detaljer fallit på plats och samtliga berättelsetrådar nått vägs ände. Textavsnitten är i själva verket scener. Något händer i var och en. Subjektiva intryck staplas och portioneras ut. ”Närvarokänsla”, som man skulle ha kallat det på en skrivarkurs i skönlitteratur.

Det här funkar! Det här säljer! Läsarna klickar och läser och klickar och… Men som sagt, inte allt lämpar sig att presentera i detta format. ”Det var en gång ett knivhugg…” Not so much!

Som du nog mellan raderna märker är jag inte jätteentusiastisk. Hur mycket jag än älskar sagoberättande så finns det en plats för allt. Och vissa platser skulle jag önska att man höll reserverad för kall fakta. Samt att kall fakta faktiskt finge den plats den förtjänar.

Media är en skog. Klickbeten, nöjesrelaterade icke-nyheter, opinionsbildning, agendasättande- och berättande journalistik… Det börjar bli kämpigt att hitta nyheterna ens på nyhetssidorna.

Kanske beror det på att medierna söker vara ett upplag av lite för många format samtidigt? Navet som alla ansluter till, bloggen som alla läser, produktplaceraren som alla annonsörer pröjsar högt för, veckotidningen med senaste skvallret, klicksajten där ingen kan ana vad som hände sen, partilinjens passare, profilernas hemvist, samlingsplatsen för de politiskt engagerade (exklusive läsarkommentarerna, förstås)… och nu senast – Reader’s Digest med deckarsmak.

Jag kanske är orättvis nu. Men det blir som synes lite ont om plats över åt krass verklighet – utan skabrösa detaljer med benägenhet att suga åt sig extra läsaruppmärksamhet. Och råkar det en dag vara trångt på toppen får det mindre klickvänliga vackert flytta på sig. Det är en fråga om läsarsiffror in och inkomst ut.

Nåväl… En sak är dock säker. Folk håller ingalunda på att bli avtrubbade. Och de har inte slutat bry sig. Nyhetsutvärderarna må se ett mordförsök utan synnerligt snaskiga detaljer i termer om dussinvara. Folk i gemen gör det inte. Oavsett hur och var jag ser mig om – analogt eller digitalt – så noterar jag att det reageras.

Man uttrycker sitt stöd för den drabbade polismannen, gläds över att hans tillstånd inte är livshotande. Samtidigt snurrar funderingarna kring den egna säkerheten. ”Kommer någon att smyga sig upp och hugga mig i ryggen?”, skrivs det inte raderna. Men väl mellan. Och man tycks sannerligen ha noterat, precis som jag, hur hastigt ett mordförsök på en polis i vårt demokratiska samhälles tjänst kunde trilla mot förstasidans fot. Var och en med sin egen slutsats om hur lite livet väger.

Våldet må ha tappat sitt värde som toppnyhet i media. Men har på inga vilkor fallit till normaltillstånd hos människorna. Jag finner det trösterikt.

/Leo

Ytter Om Friheten 2

Mitt memento om yttrandefrihet är en av årets hittills mest lästa texter på Flavums Kabinett. Jag har haft i bakhuvudet att en uppföljare erfordras, eftersom ämnet ständigt måst hållas undan likgiltighetens dimma. Men dragit på det. Ty ska man skriva bör det vara påkallat. Och tillföra något väsentligt.

Att göra uppföljare är dessutom riskfyllt. Har man både tur och skicklighet kan det bli en Terminator 2. Har man däremot maximal otur i oskicket slutar det månne med att man gör sig skyldig till en Alien 4. Och sådant missfoster vill man helt enkelt inte ha på sitt samvete. Eller CV…

Nu dök ehuru betydande infallsvinkel upp i samband med att en läsare hörde av sig. Han/hon/den skriver agiterat. Och om de tråkigare och mer problematiska aspekterna av yttrandefrihet. Såhär löd anförandet:

Varför är du fixerad vid yttrandefrihet? Du har inte tänkt på att vi behöver begränsa den för att världen faktiskt ser ut som den gör? Nazister tågar i almedalen & på bokmässan. Dom hotar & kränker i kommentarsfälten. Missat det? Hur de sprider sig? Till & med Sk ”Ledarskribenter” på stora tidningar kommer ut som rasister

Man kan undra varför du tycker alla ska få säga vad de vill? Tycker du inte det är skrämmande att vissa anser att nazism & rasism är en åsikt som man ”får ha” bara för att de handlar om yttrandefrihet? Finns INGET fel med att begränsa.

Som sagt, agiterat. Det speglar dock vad många säkert går och funderar på. När extrema yttringar syns och hörs förefaller det logiskt att söka begränsa just möjligheten att synas och höras. Men är det så enkelt? Och löser det problemen? Eller håller vi på att skapa oss nya, etter mer elakartade?

Jag ska göra ett försök att besvara dessa frågor. Utifrån mina perspektiv, bevekelsegrunder och synpunkter. Med förhoppning om att tankar väcks och impulser dämpas. Håll tillgodo!

”Varför är du fixerad vid yttrandefrihet?”
Ord är en big deal för mig. Tillsammans med toner, former och färger utgör de en väsentlig del av min tillvaros mening. Jag ser dem bland annat som skapar- och upplevelseverktyg. Samt en länk mellan mig och allting annat. Jag är således väldigt rädd om orden, vårdar deras väsen. Deras fria flöde inkluderat.

Jag är också i grunden lite av en anarkist. Nej, inte sorten som ramponerar skyltfönster, drar ihop lynchmobbar eller blir lite upphetsad i byxan av tanken på totalitära idéläror från förra seklet. Jag tillhör en idag närmast bortglömd variant. En som söker individens frihet från flockens begränsande inverkan. Som förvisso må se det nödvändiga i att för allas bästa upprätthålla ett samhälles ramstruktur, men inte för den skull är villig att låta det rama in vad som bäst överlåtes åt envar.

Med ovanstående i åtanke, kan du förstå varför jag personligen skjuter rygg gentemot idén om att vingklippa ordet? Eller att jag inte direkt känner mig jippihoho inför tanken på att överlåta åt staten att besluta vad individen ska få tycka och tänka, respektive ej?

”Tycker du inte de är skrämmande att vissa anser att nazism & rasism är en åsikt som man ”får ha” bara för att de handlar om yttrandefrihet?”
Jag är inte rädd när folk talar klarspråk. Och det oavsett vad för dumheter där hoppar ur kakhålet. Det är när jag märker att någon lägger orden tvålfagert i mun (eller när den ältar inlärda fraser) som jag däremot drar öronen åt mig. Det första kan jag bemöta. Det andra vet jag inte riktigt var jag har.

Nej, jag skräms inte när det talas öppet och fritt. Varför? Jo, för att fria, gripbara ord – de avskyvärda inräknade – utgör inget hot mot öppna samhällen (det är främst diktatorer och förtryckarregimer som har anledning att se sig om ryggen där). I detta tänker jag pragmatiskt. Tar vi exempelvis rasistiska resonemang – dvs att döma människor efter hudfärg, ras, härkomst etc – är de lika enkla att packa ihop som de är vansinniga. Eller kanske just därför? Rasism kan argumenteras i backen om man så har halva luvan full av sågspån, och det utan att förfalla till varesig klyschor eller förbudsnyp.

Men när rasismen försöker få makt då? Jag är lika pragmatisk där! För att skaffa sig inflytande i en demokrati häromkring i dessa dagar måste man på endera vis lyckas vinna gehör hos Kreti & Pleti. Och att ställa sig på torget med en korg Vansinnigheter leder ingenstans. Tvärtom! Då vet Kreti & Pleti precis vad för galning de har att göra med. Och ju mer välskött samhället ifråga är, desto snabbare hinner vederbörande göra sig till förstasida i En Ding Ding Värld.

I ett välskött samhälle ryggar man inte för att tala om jobbiga saker. ”Upp med allt på bordet, vi löser det här med gemensamma krafter!” Där finns den där ramstrukturen jag nämnde – som fyller sin funktion, men inkräktar i minsta möjliga mån på individens frihet. Det gemensamma hålls efter. Likabehandling eftersträvas. Konstruktivitet premieras, destruktivitet får konsekvenser. Den som försökte men föll får en passning, men ingen daddas.

Om medborgarna känner att det man har fungerar…. Ja, då minskar också Vansinnighetens spelrum. Dess vrål må vara stötande, men inte samhällsomstörtande. Underlåtande att täppa till truten har således ingenting med någonting att göra.

För att Vansinnigheten ska växa sig riskabel tarvas synnerliga premisser. Ett kringskuret, ängsligt, polariserat och infantiliserat samtalsklimat är en god (ond) början. Det bådar för begränsat svängrum i allmänhetens tankar. I tomrummet som uppstår, skyffla in en skopa oordning och vanskötsel! Fyll ut med rädsla, filterbubblor samt de destruktiva aspekterna av Känsla Av Sammanhang… och vi har kritisk massa.

Det samhälle som ser åsikts- och yttrandeförbud som smartaste bästaste problemlösaren är allt annat än välskött. Det garanterar sedermera förekomsten av alla dessa ondskopor samt några till. Det går att hejda den här utvecklingen. Men med risk för att skriva dig på nosen: näppeligen med mer av det som inte fungerar!

”Man kan undra varför du tycker alla ska få säga vad de vill?”
Kommunikation är vår mest dugliga konfliktlösare. Snack har då tvivelsutan förebyggt mer våld än alla ‘Krossa…’-aktioner någonsin (bara för att ta ett understatement). Jag menar, varför skulle vi annars ens lägga två sekunder på diplomati?

Visst, när vapnen väl börjat tala så reduceras resolutionerna till sina sanna jag, dvs dasspappersluntan de eventuellt printats ut på. Det vet vi alla innerst inne. Och blir det skarpt läge så diskuterar man inte längre. Då är det handling som gäller. Men vi ska icke underskatta vad rak kommunikation kan bespara oss. Inte ens världens supermakters samtliga supermuppar trycker på knappen först och frågar sen. De snackar. Och lyckas ofta över förväntan med att nå ömsesidiga lösningar – exklusive KABOOM!

There we go! Genom att säga vad vi har på hjärtat och bemöta varandras synpunkter kan vi såväl förekomma dispyter som lösa dem innan de tagit sig orimliga proportioner och riskerar att övergå i våld. Vore det inte lite sådär smådumt att sätta käppar i den dynamiken? Typ?

”Till & med Sk ”Ledarskribenter” på stora tidningar kommer ut som rasister”
Vad du gjorde nu var vad jag brukar kalla RaFaNa (dvs godtyckligt vråla Rasist!!! Fascist!!! Nazist!!!) Jag har sannerligen inga problem att kalla en spade för en spade. Att däremot använda laddade ord för snabba poänger anser jag vara ohederligt. Samt inte… jättesmart. Vill man att ett begrepp ska behålla sin laddning? Använd det då med omdöme! Ty när det väl gått inflation i dess värde finns ingen återvändo.

Jag läser av och till de där tidningskrönikörerna du rackar ner på. Jag gillar inte allt vad de skriver. Men den rasism du talar om finns icke däromkring. Det är en härledning du kokat ihop på grundval av att du troligen inte delar deras åsikter. Och här förser du mig faktiskt med ett praktexempel på varför yttrandefriheten ska hållas långt utom räckhåll för hysteriska klåfingerimpulser. Menighetens sunda avsky mot rasism är inte ditt slagträ att dra av på en höft, bara för att du råkar sakna kapacitet att hantera någons avvikande uppfattning. Begrips!

Att strö RaFaNa omkring sig är illa nog. Än värre om det skulle råka bli grundande för lagstiftning menad att inskränka yttrandefriheten. Är vi inte så noga med vem vi gastar rasist till, vad garanterar då att lagens långa arm vore mer omdömesgill? Det bådar för en egenmäktighet som riskerar att sluta i x antal justitiemord. Not my gallon of vodka, typ.

En liten passus bara…
Tillbaka till där med ordet som dispyt- och problemlösare. Dispyter/problem försvinner inte för att man motar bort folk från att prata om dem. Här vill jag påstå att RaFaNa saboterat många chanser att förebygga tråkigheter vi ser idag. Visst, vi har säkert sluppit konfronteras med en och annan åsikt vi inte direkt fredagsmyser till. Men vad fick vi istället? Jo, att de på det stora hela, nästan lite som vid kommunicerande kärl, lyckades sippra in bakvägen. Och därigenom vinna gehör hos stora (men inte alltid så synliga) skikt inom befolkningen.

Okej, tillbaka till väsentligheterna! Den som nu tänker sig att ”Ingen rök utan eld. Hellre låta lagen sopa till en misstänkt rasse för mycket än en för lite” bör dra öronen åt sig. Varför? Jo…

Rättsövergrepp åsido, vad händer i ett läge när alla kan kallas potentiella rasister? Jo, då finns inga rasister! Kan vi tänka oss att riktiga extremister i detta ser möjligheter att flytta fram sina positioner? Och i processen varva igång Kreti & Pleti utan så mycket som ett vrål i megafonen? Har det rentav redan hänt?

Här ber jag dig tänka ett par steg längre. Första draget kan nog se prima ut. Den vidrige hataren i finkan, poff’ba! Men vad händer sen? Och sen?

”Finns INGET fel med att begränsa”
Jo, ett generalfel! Om vi, bara sisådär för sakens skull, antar att alla synpunkter jag hittills lagt fram varit för döva öron. Att du likväl tänker: ”Skitsamma! Lagstifta, lås in och skicka fanskapen till närmsta Gulag, så har vi löst problemet.” Nja, då har jag ännu en varning på lut. Och den här gör du tamejfan bäst i att ta ad notam.

Att reglera vad folk får säga och tycka bör vara absolut sista verktyget i lådan man tar till. Om inte av etiska skäl, så av rent taktiska. För det är ett redskap vars tillämpning tenderar att svälla när det väl tagits i bruk. Och vill det sig illa kan samma strömningar som DU idag vill tysta vara de som imorgon använder inskränkningarna – DINA inskränkningar – för att tysta DIG.

Känns det otänkbart? Minns då att så sent som för bara nåt år sen skrattade många ännu åt blotta tanken på Donald Trump som amerikansk president. Att han skulle vinna valet fanns inte ens på världskartan. Men så ritades världen plötsligt om, vilket alla borde hålla som en beta i minnet.

Vi vet inget om vem som sitter på makten häromkring om fem år. Ej heller vad vederbörande eventuellt har i kikarn. Men vi kan väl åtminstone vara lite försiktiga med vilka metoder vi överlåter åt denna vår okända framtid?

Nåväl! När extrema yttringar syns och hörs förefaller det logiskt att söka begränsa just möjligheten att synas och höras. Men håll nu huvudet kallt! Kväv panikreaktionerna! Yttrandefriheten är ingen fiende. Yttrandefriheten är vår vän, värn och det öppna samhällets fundament. Demonterar vi den i nåt slags panikartat försök att stävja det som vi borde ha kunnat hålla kort med helt andra verktyg… så är det oss själva vi plockar itu.

Och nej, jag tänker inte acceptera inskränkningar i min yttrandefrihet på framförda bevekelsegrunder. Varesig för några nazzars skull eller för offentlighetens inbillade oförmåga att hantera dem utan att samtidigt offra det finaste vi har.

Sådär! Blev det en Terminator 2 eller en Alien 4? Avgör själv!  Det som behövde bli sagt blev sagt, hursomhaver.
/Leo