Representation, någon?

Krönikören har talat (eller rättare sagt skrivit och sedermera publicerats). Om vad hon vill ha. I bemärkelsen vem hon tycker bör vara på vilken plats samt varför. Etiketterat: representation

”Jag vill ha en svart kvinna som statsminister. Flator i Regeringen. Romska kvinnor i Riksdagen. En muslimsk polischef i slöja, djurrättsaktivister i departementen och en kvinna från Balkan som försvarsminister.”

Jadu… Det skulle jag också kunna tänka mig. Förutsatt att individerna ifråga placerats där av rätt anledningar, förstås. (Eller, som i fallet med vissa av de nämnda positionerna: valts.) För vi bedömer och tillsätter väl inte efter oväsentligheter? Sånt där som kön, sexuell läggning, etnicitet, religion, åsikter eller hudfärg? Eller hur? Det vore ju lite sådär lagom oetiskt och bakåtsträvande. Samhällsfarligt dessutom, om det vill sig illa.

Jag gillar att det finns system menade att tillse att rätt person hamnar på rätt plats. Ett filter, om man så får säga. Som sörjer för att inte vilken fåntratt som helst bara kan printa ut ett myndigt förefallande ritblockspapper, kalla sig Sevil Inskenjör och sedermera anförtros underhållet av landets samlade flotta av järnvägsakvedukter efter en kickasss runda kvotering i plenisalens tjänstewhiskeybar. Right?

De är bra grejer, de här exkluderande strukturerna! Så länge de håller sig till det väsentliga. Och det tycker du också, kära Kolumnist. Du har kanske bara inte tänkt på det än?

För… Anta att du plötsligt en dag får akut ont i bröstet och behöver packas till sjukhus. Säg mig då, Kolumnisten, med handen på det infarktdrabbade hjärtat: Vem skulle du föredra höll i skalpellen? Lasarettets mest välmeriterade läkare, vem än det nu må vara? Eller en representant för utsattast möjliga av landets minoriteter? Låt säga den icke-benära, pannbenssexuelle, blåhudsgaddade inneliggaren med viss funktionsvariation i impulskontrollen? Du vet, hen med den eteriska stanken av dryckjom hovrande kring sin blottade uppenbarelse?

Jag vet vem jag själv skulle välja i ett sådant läge. Och jag vågar mig på en kvalificerad gissning att även du torde föredra den ene framför den andre. Pantsätt ditt hjärta åt tron på identitetspolitikens välsignelser och du lär hinna bli både sinustakydiscarded och stendöd innan ditt inkvoteringsalibi ens hunnit hosta upp första slembollen. Ingen höjdare, va?

Jag tror också att du gillar läget beträffande situationens rådande maktstrukturer. Egentligen… Att det finns regler, föreskrifter och hierarkier, ja rentav normer, på plats, vilka tillser att det trots allt är den där kompetente läkaren som styr och ställer i operationssalen. För jag menar, det känns väl tryggt att veta att han inte finge för sig att bjuda in vaktmästarn på en stunds rättvis, klassöverskridande inkludering med kniven i hand?

”Jag vill ha representation – på riktigt.”
Fortfarande säker på det?

Bud efter hud?
Nåväl! Det här var tramsigt skrivet av mig. Och vore tiderna annorlunda skulle jag rentav skämmas över min osälla jämförelse. Men nu är det som det är. Ståtliga och rättskaffens ljudande glosor marknadsförs som vore deras blotta klang en frälsning ur de hemska, förtryckande förhållanden vilka i vardagligt tal går under benämningen Västvärlden. De körs därefter likt radband på repeat i kolumnerna. Och till slut tror Bestämmeriet att det måste förhålla sig till deras innehållsfattiga (och stundom ganska människofientliga) innehåll. Sen blir det vi vanliga dödliga som får tas med vansinnet.

Sålunda skäms jag inte heller som jag borde. Att framhålla ett i grunden rasistiskt, sexistiskt, oetiskt och potentiellt samhällsäventyrande förhållningssätt och dölja det under en fin (och därmed tillika svårmotsagd) etikett såsom representation… Det måste bemötas av tamejfan envar med luvan rättvänd. Vad förtramsning det nu än må medföra.

Det är så här enkelt: Vi ska inte hålla på och kladda med indelningar i hudfärger och annat oväsentligt kackalurum. Då blir det tråkigheter, och det vill vi inte. Kompetens: Ja! Ytliga egenskaper: Nej! Capice?

Rätt vist eller rättvist? Tänkt eller känt?
”Jag vill att människors lika värde ska vara en realitet och inte en ihålig princip. Jag vill ha representation – på riktigt.”

O… ke… j. Nu tänktes det ungefär lika funktionellt som en halvblind pensionär i färd med att backa sig igenom en enkelriktad gata. Suck! Vad Kolumnisten däremot gör med bravur är känner. Och om huruvida det är hon eller tidningen som försökt sig på att lansera känslan i tankeförpackning ska jag låta vara osagt.

Det är hursomhaver ingen mänsklig värdebetingad rättighet att bli statsminister, polischef eller för den delen läkare. Det ena väljs du till, det andra utses du till (förhoppningsvis på rätt premisser, till vilket vi återkommer), det tredje får du så vackert studera dig till. Och det är där, i det sista, som jag önskar att Kolumnisten et al tänkte ett par steg utanför id-polarkatelesen.

Med representation menas i praktiken lika utfall. Bekvämt, men bakvänt! Inte så ändamålsenligt heller, om man nu snarare tänker än känner efter. Vad samhället kan göra är att erbjuda lilla Lisa och lilla Greta varsin utbildning av bästa kvalité. Vad de sen gör av denna är upp till dem. Klarar sig Lisa hela vägen genom läkarutbildningen, emedan Greta hoppar av efter första terminen så är det den förra vi vågar bestå med äran, härligheten och läkarlegitimationen. Den senare får försöka igen. (Eller, mer troligt, försöka med nåt annat.) Lika möjligheter. Men inte nödvändigtvis lika utfall.

Passus:
Något som jag noterat hos amerikanska debattörer av det livligare slaget är att de gärna, mer eller mindre medvetet, söker röra ihop dessa begrepp. I början av diskussionen talar de om equality. Efter en stund, när opponenten accepterat utgångspremisserna, byts det helt plötsligt ut mot equity. När svenska identitetspolitiker talar om rättvisa spårar jag liknande förskjutningstendenser. Håll utkik!

Nåväl! Vill vi ha ett mer jämlikt (inte ‘rättvist‘) samhälle så är det förutsättningarna det ska jobbas på. Och här har då fasen samhället högst påtagliga väsentligheter att syssla med. Lägg de vackra orden åt sidan för en stund och se för bövelen till att både Kalle och Khaled erbjuds bästa möjliga utbildning. Med skickliga lärare, med stöd och hjälp efter behov samt med ordning nog att möjliggöra studiero. (Och vi ser väl inte mellan fingrarna när någonderas skolgång saboteras på grund av stök och våld, eller hur? Eller hur?)

Vad det här sen resulterar i ankommer på den insats respektive gosse bestämmer sig för att vidtaga. Och går det inget vidare i unga år ska det kunna hämtas igen längre fram. Vuxenutbildning ftw! Skit i vad det kostar, det är sånt vi har välfärd till. Prioritera!

Sen har vi det där med bildning. Folkbildning, närmare bestämt. Jag har sagt det förr: den eländiga fördumningskulturen måste börja få mothugg nångång. Den är arbetarklassens, proletariatets (samt det tilltagande obsoletariatets) värsta ovän. Ett modernt bildningsideal och det nu, tack! Sålänge det anses coolt att vara en obildad nolla är det ju inte direkt tiopoängschanser vi tillägnar samhällets mindre lyckligt lottade individer. To say the least…

Det känns väldigt mycket i dessa sammanhang. Till följd får vi denna rika flora av pompösa nonsensuttryck. Som betyder allt eller inget. Eller i värsta fall rena galenskaper. Jag skulle önska att det istället tänktes lite mer. Så kanske vi skulle kunna lösa det här. På riktigt!

Mer av det som inte fungerar?
Vän av ordning må nu påpeka att det i dagsläget långt ifrån alltid är den mest kompetente som föräras viktiga uppdrag; att vänskapsband, svågerpolitik eller annan dunkel social informalia lik förbannat snedvrider. Tyvärr, det är så sant! Folk och fä tillsätts på alla möjliga grunder, somliga allt annat än kompetensrelaterade. Det finns pesoner som lyckats gnaga sig igenom flertalet höga poster, bara för att lämna en smärre brandgata av förstörelse bakom sig (och likväl därefter kunnat räkna med långvarig, väl tilltagen statlig försörjning i upp till ett decennium efteråt). Detta är hutlöst! Borde icke få förekomma!

Man löser emellertid inte ett problem genom att göra mer av det som inte fungerar. Eller byter infallsvinkel på eländet och ger det ett finare namn. Ty då får man ju också mer av det som inte fungerade. Plus månne påtår?

Nej, söker vi det skäligare och tjänligare vore det snarare all idé att höja kompetenskraven, öka transparensen, motarbeta vänskapskorruption så idogt att den till syvende blir ohållbar… Och inte minst, att aldrig slå oss till ro med att bedöma efter vad oväsentligheter som för stunden råkar vara på modet. Som kön. Som sexuell läggning. Som religion eller åsikter. Och tamejfan aldrig någonsin efter hudfärg.

”Jag vill ha representation – på riktigt!”, skrev Kolumnisten.
Med ovanstående i åtanke, det vetefan hördudu… Jag föredrar nog en hela kunnighet. Samt en skopa förnuft on the rocks. Skål!

/Leo

RELATERAT:
Att gå på värdegrund
Så fördärvar man folk. Och samhällen.
Identitetspolitikens vara och inte vara samt lockvara
Kunskapen om kunskapande

Annonser

Twitters Bättre Förr-datum?

Var Twitter bättre förr? Snällare, trevligare, sedesammare? Är det rentav ett förlorat paradis vi skådar; nu degenererat till en rykande göl av tomtar, troll och näthatsdemoner? Kan begreppen redas ut? Nja, det skadar ju inte att försöka.

När det talas om att Twitter var bättre förr, vad är det då egentligen som menas? Antal tecken, flödesalgoritmer, layout? Nja, i dessa sammanhang är det nog mer den sociala upplevelsen det syftas till. Man tycker kanske att konflikter ökat – att ”alla” blivit mer benägna att hota, hata och leva rövare. Att ”trollen” tagit över, att ”rimliga personer” rimmar bättre eller sämre, eller att brist på anständighet är det nya svarta. Stämmer upplevelsen?

Till att börja med…
Twitter blir vad man gör det till. Vi kan välja våra flöden – vilka vi följer och följs av, vilka vi vill se och inte se, hur (och till vilken grad) vi väljer att observera och tolka. Sålunda påverkas vår upplevelse av plattformen. Det är därav inte alls säkert att just du delar min upplevelse. Och jag gör heller inga anspråk på att förmedla en 100% objektiv bild. Jag kan bara redogöra för iakttagelser jag gjort. Det jag beskriver är därtill att betrakta som tendenser. Vi talar om gråzoner. Inte svart eller vitt i varje given sekund, även om det kanske ibland kan låta så.

Så med caveat i åtanke, here goes…

Tillbaka till dåtiden
Svenska Twitter i sin linda var en förhållandevis homogen miljö. Tidiga anammare rumsterade inte sällan inom områdena: media, kultur och politik (eller hade någon form av anknytning i dessa riktningar). Värderingsmässigt dominerades plattformen av GAL/TAN-skalans GAL-sida. Grönt, alternativt och liberalt. I motsats till traditionellt, auktoritärt och nationalistiskt.

Den sociala ordningen som rådde, för det fanns en sådan, var att likna vid en pyramidstruktur, om än informell. En trave inflytelserika konton, uppskattningsvis mellan 30 och 50 till antalet, satte per struktur och räckvidd till syvende agendan. Media, kultur och politik – på mitten så ock i toppen. Hur det nu än var så hade dessa personer tidigt greppat mediets genomslagskraft och sedermera skaffat sig gedigna följarskaror. Den som sökte bredda sitt eget genomslag var således på ett eller annat vis tvungen att förhålla sig till de här.

Något jag tror många upplevde som positivt med denna ordning var just… ordningen. Det gick helt enkelt inte att vara hur konventionellt oförskämd som helst. Inte om du ville ha fler än femtio spambotar och nåt reklamkonto att språkas med. Pyramidstrukturen, med ”högcloutsgänget” i toppen, fungerade som ett väloljat socialt proxykontrollmaskineri. (Låt säga som såhär: det var inte, såsom Ansiktsbokligen brukligt, familj och vänner som såg till att folk höll sig i skinnet. Utan de tiotusentals följarna av Stora Statsrådet, Tidnings-Ture, Kultiga Kulturnisshen och Tuffa Bloggerskan.)

Extremister hölls kort, eller i varje fall kortare. På styrbords sida hade de inte mycket att hämta alls. Dök det in nån vrålande Sigge Heil så gick vederbörande för det mesta under i ett ösregn av anmälningar. (Eller lämnades skvatt ensam med blott räckvidden av en hashtagg att förmedla sig via.) På vänsterkanten fanns det månne lite yvigare svängrum. Men en bortre parentes trots allt. Och den Gulagfantast som inte lyckades förankra sin raljans i något liknande klass- eller intersektionell analys var det adios muchahos med även där. Trevnaden säkrad!

Det förelåg emellertid en baksida av pyramiden och dess halvautomatiska, lodräta sociala kontroll. Än en gång återkommer vi till ordet ordning. Fast den här gången med ett rejält hack före…

Homogena miljöer är inte jätteroade av folk som avviker. Och tidiga Twitter var inget undantag. På plats fanns ett kraftfullt de facto-sanktionssystem. I sin blidaste form kan dess verkan beskrivas som ett slags Pavlovskt korrigerande åsikts- och personfilter, vilket kickade in med hela dojjan vid känsligare frågor, och som övergripande såg till att GAL-värderingar skickade TAN på pottan. Den som justerade sin åsikt i ”rätt” riktning (eller i annat fall lyckades hålla klaffen) premierades. Den som framhärdade åt motsatt håll kunde dock räkna med att det blev sordinerat på uppmärksamhetsfronten ett tag framöver. Eftersom ingen vågade höra av sig…

Detta födde onekligen intressanta och ibland hyfsat makabra beteendemönster. Ursprungligen hade jag i sammanhanget här tänkt att bestå er med ett par lustiga historier. Men dessa får vi av relevans- och platsskäl lämna till andra tillfällen. Jag nöjer mig med att påpeka att det fanns gott om yviga skägg att mumla i. Och väldigt många tassande katter runt varma grötskålen, i vilken den heliga kossan för dagen tillreddes.

Så långt det lite fåniga, men ändå relativt oharmliga. Emellertid förekom det från tid till annan allvarliga (och rejält obehagliga) massoffensiver. Främst förskaffades de plattformens utpekade oönsklingar, och innebar allt från koordinerade mobbningsattacker till uppsökande av familj eller arbetsgivare. Det kunde gå såpass långt att berörd part förlorade, inte bara sitt twitterkonto utan kanske också levebröd. Eller rentav sitt liv. (Läs på egen risk. Detta var fruktansvärt.) Och allt för 140 tecken av mindre konformerande natur.

Jag minns allt det här. Intensiteten, bortförklaringarna, relativiseringarna och/eller tystnaden efteråt. Det är också därför jag är något återhållsam med att idealisera gårdagens Twitter. Det fanns mycket som var bra med ordningen. En del skulle nog framhålla hur städat, gemytligt och någorlunda lugnt det förhöll sig. Men den hade tvivelsutan sina uppenbara baksidor.

Gammalt folk och nya fä
Well, well… Åren gick, förändringarna kom. Vad jag skulle beskriva som en brytfaktor har varit det stegvisa skiftet i klientelbalans. Kreti & Pleti började så sakteliga göra sig talrika på den dittills exklusiva plattformen. Det ändrade i sinom tid varje ansats till förutsättning.

I början gjorde nykomlingarna inte mycket väsen av sig. De var ju få och tenderade att hålla sig till sitt. Och så länge Kreti & Pleti avhandlar garagetips och grytlappar är ju konfliktrisken inte direkt två minuter i midnatt. Men… När samma K & P ger sig in på de heta frågorna – invandring, kultur, feminism etc – och det med samma finkänslighet som ett ånglok i en precisionsverkstad för integrerade kretsar… Ja, då blir det åka av.

Det här innebar förstås en sjujävla kulturkrock – mellan det hyfsat enhetliga ursprungsklientelet och det nya spretiga. Inte nog med att vi här snackar användare med helt andra referenspunkter än/inom kultur, politik, media, bloggosfären, aktivism, feminism etc. De var konkreta i resonemangen, mindre förstående gentemot storvulna progressiva paroller och… kanske inte alltid så måttfulla och balanserade i sättet att uttrycka sig. Att sen ungefär hälften öppet sympatiserade med Sverigedemokraterna gjorde ju inte sämjan bättre…

Det dåtilldags rådande sociala kontrollmaskineriet stötte på patrull av ett slag det inte tidigare erfarit. Visst, man gick ut ganska hårt med de klassiska repressalierna. Men de funkade ingetvidare. Inte nog med att senkomlingarna ofta höll sig anonyma (och därmed svåråtkomliga), de var framförallt många och sådär lagom respektlösa. För varje konto man bannbullat eller lyckats focka ut stod det tio åter. För varje nyrökt hashtagg, en oorganiserad men effektiv infiltreringsvåg.

Vad detta influx gjorde var att varmköra hela systemet. Och utan verksamma sanktionsmöjligheter fick det Twitteretablissemang vi dittills känt se sitt inflytande urholkas. Så sakteliga övergick den vertikala pyramidhierarkin till att bli den mer horisontella dito vi ser idag. Och detta, vill jag påstå, är roten till den stora skillnaden mellan nu och då. Mer halvanarkistiskt folkstyre, mindre toppstyrning. På gott och ont.

På ett vis…
När jag lyssnar på dem som påstår att svenska Twitter odelat var bättre förr finner jag ett par återkommande trådar i resonemangen. De saknar dels den mindre kretsen, där det kunde kännas lite personligare och lite exklusivare. Men de saknar också ordningen. Vetskapen om att den trots allt existerade därute, även om den inte alltid syntes. Att det fanns en indirekt uppförandekod, vilken stundom ganska direkt modererade de värsta vansinnesyttringarna. Att det fanns ett tydligt rätt/gott versus fel/ont – i sakfrågor och i sällskap – att förhålla sig till.

Jag förstår hur de tänker. Är det främst ett hyfsat enhetligt sammanhang enligt ovan nämnda rättesnören man åstundar, ja då var nog Twitter bättre förr. Mycket bättre, rentav.

Under bråkstrecket
Näthatas och mobbas det mer nuförtiden? Värre? Oftare? Jag vågar faktiskt inte svara på det. Men det har i varje fall tvivelsutan gjorts synligare, vilket bidrar till upplevelsen av att otyget ökat. Sen ser det månne också annorlunda ut.

En sak bör vi hålla i åtanke, just på ämnet synlighet. En ansenlig del av gårdagspennalismen som riktades från GAL-håll med destination TAN erkändes relativt sällan som den mobbning den faktiskt var, utan sågs mer i termer om adekvat tillrättavisning. Det fanns dessutom personer vilka det ansågs helt i sin ordning att hutlöst trycka till. Och levererades ”tilltryckningen” tillika av någon med en präktig summa socialt kapital tenderade den att inlemmas i vad som bedömdes normalt och allmänlegitimt. Gött pathos, helt enkelt! Och möjligheterna för mottagande part att försvara sig var ringa.

Passus:
Idén om att vissa individer är ”oberörbara” och därför aldrig må föräras ens ett simpelt tillbörligt Goddag, lever tyvärr än. Jag ska vara tydlig med en sak: Det här är nog det jag aldrig kunnat förlika mig med på Twitter. Hela tankesättet är inte bara en stadig konflikt- och mobbningsgenerator. Det är dessutom kissnödigt, skenheligt och lika fördummande idag som igår, även om det tack och lov inte längre på en höft går att göra pathospaj av nån stackare bara för att.

Åter till huvusdpåret. Den stora, etablerade kängan slog fordom resolut och allmänlegitimt i marken – direkt, via följarproxy eller både och. Uppstickaren fick sig en hyvling a la kamratuppfostran och så var bråket över på ett kick. Det hann kanske inte ens uppfattas av så många. Jag tänker mig att detta kan ha bidragit till upplevelsen av att det var mindre stökigt förr. Skärmytslingarna tedde sig månne rättfärdiga, klarades av snabbt samt anfördes minsann inte av vilken Jösse som helst.

Idag har Twitter blivit mer demokratiskt, med allt vad det nu innebär. Aspektvis innefattar det också möjligheten att framgångsrikt bete sig som en åsna. Detta har i sin tur lett till utjämning av mobb- och drevpotential. Envar kan vid frukost kasta första snöbollen och därvid ha lyckats dra igång en lavin lagom till eftermiddagskaffet. Du behöver inte ha socialt kapital, inte ens plattformsspecifikt. Och vem som helst kan lika effektivt haka på, finge den blott anledning. Stundom slutar detta i långa, vassa, och inte minst synliga replikskiften. Det skriks, det gnölas – kaotiskt och digitalrustikt. Sen skyller den ene på den andre som skyller på den tredje som minsann fiskat brunvatten hos den förste… Och det i sig höjer förskräckelsens ögonbryn.

Nåväl! Som påpekats står den gröna, alternativa och liberala prägeln idag inte längre i hegemoniskt fokus. Detta har öppnat för frispråkighet hos tidigare ganska så återhållsamma konservativa röster. Då dessa TAN-debattörer sen inte (nödvändigtvis) är bundna i språkbruk eller av allehanda progressivt klingande analysredskap kan deras närvaro upplevas som ytterst provocerande. Det föder skönjbar frustration hos personer med GAL-dominerad världsbild. Gränsen mellan vad man kallar näthat respektive vilka åsikter man finner vämjeliga grumlas sedermera ihop från bägge håll. Vilket ger oss ännu en källa till kraftmätningar som syns.

Högre socialt kapital utgör inte längre det relativa skydd det en gång gjorde. Jag tycker mig därav se att namnkunniga offentliga personer är mer utsatta idag. I sin tur bidrar det till att mobbningen syns på ett annat sätt. (Vilket jag tycker är toppen, även om jag skulle önskat att dessa personer vore liiiite noggrannare med att rannsaka det egna bidraget då tonen eskalerar.)

Sist men inte minst: det tekniska maskineriet under Twitterhuven. Förr var flödet kronologiskt, emedan det idag styrs av algoritmer. Detta medför bland annat att tweets som gillats av följare/följda tar plats i ens flöde varesig man vill eller ej. Och har då 500 pers gillat någotdera inlägg i Den Stora Twitterfejden mellan två tidningsankor… ja, då svingas snyting för snyting i vad som upplevs som slow motion mitt framför näsan på en. Alla ser. Och alla upplever bråket ungefär lika utdraget som de där trenne Bilbo-filmerna. ”Är det inte slut snart? Kunde de inte pressat ihop det där jävelskapet på ett par timmar?” Typ.

Som sagt… Påhoppen, dreven och mobbningen, allt det där vi så gärna vore utan, kan ha ökat och blivit värre. Men det behöver inte vara så. Sökandet efter sakförhållandenas sanna natur ter sig hursomhaver närmast ogörligt. Att skilja mellan upplevelse och fakta blir i Twitters personanpassade miljö rena skuggjakten. Var det trollen som marscherade där i månskenet? Eller en hel tomtearmé? Who knows! Och då ska vi heller inte glömma att sociala medier aldrig är någon öde ö. På Twitter, så ock i resten av samhället. Speglat och klart.

Några ord om troll och svansar
Troll är inte allt som gruffar, även om det kan kännas så ibland. Visst, en del av de här sendebutanterna från igår var då sannerligen allt annat än mysiga typer, det ska erkännas. Men att, som lite för många gör, avfärda dem kollektivt i termer om troll och dyngspridare-i-allo är varesig renhårigt eller överensstämmande med verkligheten. Flera av dåtidens nykläckta äggavatarer visade sig innehålla vanligt hyggligt folk som med tiden byggde intressant twitternärvaro på sina egna premisser. De kanske inte tycker som du. Eller som jag. Men det måste man faktiskt heller inte. Och det sista kan inte upprepas nog.

Vad svansen anbelangar är det kanske enklare att se andras. Den egna sitter ju som bekant där bak, och är sålunda inte alltid så lätt att ha fräscht perspektiv på. Men om man sänker svansföringen några snäpp och höjer åtanken motsvarande, så kanske…

Sen har vi faktiskt också det där som den nutida tomteskogen tycks ha så svårt att greppa, nämligen sambandet mellan handling, konsekvens och eget ansvar. Stick inte näven i getingboet bara för att du kan. Gör du det trots allt, räkna med konsekvenser. Och vid varje tanke på tjyvnyp, fråga dig själv hur du för egen del skulle reagera om det vore din nacke det nöps i. Minns att vid personangrepp finns inga ”strukturer”. Bara personer.

När allt kommer omkring
Nåväl! Var då Twitter bättre förr? Tomtar, troll, näthatsdemoner, féer, knytt, oknytt ? Nja, som synes är det väl lite som med allt. Varje era har sina charmtroll respektive mindre charmiga troll. Det får vi antingen leva med eller leva utan. Jag tänker att är vi lika förlåtande mot dagen som mot gårdagen så får vi i varje fall ut något positivt av, och för, stunden.

Twitter blir vad man gör det till, det är så sant. Men jag tänker att det avgörande egentligen inte ligger i våra flöden, utan på hur vi väljer att uppföra oss mot andra. Var Twitter bättre förr? Frågan är kanske egentligen helt fel ställd. Var DU bättre förr? Eller jag? Eller vi?

I slutänden får vi det Twitter vi förtjänar. Och det är fakta.

/Leo

Det var en gång ett knivhugg

Någon högg en kniv i nacken på en polisman. Nära Medborgarplatsen. I huvudstaden. Det skedde på förmiddagen. Det når mina öron (eller rättare sagt ögon) några timmar senare, då jag just stigit upp. Tack vare privatpersoner på sociala medier.

Nog för att jag vid tillfället ännu inte hade hunnit få i mig erforderlig mängd kvällsligt morgonkaffe, men hur kunde jag ha missat det här? I tidningen som jag nyss läste?

Jag går igenom blaskans förstasida ännu en gång, håller noga utkik. Och där hittar jag den till slut. Ungefär en skärmslängd från sidfoten. Aviserad med… kanske inte största typsnittet i lådan. Jag ser mig om annorstädes, på likvärdiga platser. Lite uppmärksamhet här, lite mera där… Men överlag samma. Blott en dryg handfull timmar efter att mordförsöket ägt rum tycks det fullkomligt ha tappat sitt värde som toppnyhet.

Visst, folk skjuts som lösgodis numera. Risk och rädsla har glada dagar. Bränder regnar i takt med stenarnas bummel. Och terrorn är inte längre än en kofångare borta. Men ändå! Håller vi på att bli såpass avtrubbade? Bryr vi oss inte?

I somliga kretsar raljerar man om att media rakt av och medvetet tystar ner. Den förklaringen stryker mig inte direkt medhårs. Visst har det kunnat anas ett mönster av medial blåskatarr kring rapporteringen av vissa händelser – de där som skulle kunna tänkas vidimera nån blåsippa nånstans i backarna. Och visst har det, i tider då man tycks ha lite svårt att hålla skiljelinjen mellan nyhetsrapportering och opinionsbildande, lekts såväl blindbock som skolgårdstribunal. Men det är annat i görningen. Och det har, Ockhamskt nog, med utbud och utkomst att göra.

Gängse våldsbrott tenderar numera att bränna sitt Bäst Före-datum på ingentid, för att sedermera förpassas till platser dit på sin höjd sökmotorernas spindlar hittar. (Medan däremot allehanda umbärligheter – från Trumps Twitterutbrott till att nåt TV-höns tagit sig en mellis på Mallis – får flera dagar på sig att blöda sönder ens arma läsarögon) Vissa brott tycks emellertid klibba sig fast som sirap på förstasidorna, och det i veckor, rentav månader. Som om de vore… pågående?

Skärskådar man de hyfsat makabra snaskreportagen om väl valda kriminalfall på sistone – bland annat turerna runt den sk. ‘Arbogakvinnan’ samt mordet på journalisten Kim Wall – så framträder ett med svenska mått nytt modus i skriverierna. Inte nytt som i nytt. Snaskats kring mord har det ju sannerligen gjorts förr. Det tillkomna ligger i upplägget – ett som undertecknad i egenskap av sagoberättare är tämligen bekant med.

Vad vi ser är the missing link mellan reportage och deckarnovell. Eller ‘berättande journalistik’, som det stundom kallas. Och inte alla gruvsamheter lämpar sig för den sortens upplägg. Men i brottsfall likt de tu jag nyss nämnde ligger förutsättningarna ofta på plats. Färgstarka karaktärer, intrig, spänningselement, manipulation, våld, svek, kärlek, sex, övergrepp…

Av detta bygger man en följetång som nyper tag i läsaren och ser till att hon återkommer – uppslag för uppslag, vecka efter vecka – tills alla detaljer fallit på plats och samtliga berättelsetrådar nått vägs ände. Textavsnitten är i själva verket scener. Något händer i var och en. Subjektiva intryck staplas och portioneras ut. ”Närvarokänsla”, som man skulle ha kallat det på en skrivarkurs i skönlitteratur.

Det här funkar! Det här säljer! Läsarna klickar och läser och klickar och… Men som sagt, inte allt lämpar sig att presentera i detta format. ”Det var en gång ett knivhugg…” Not so much!

Som du nog mellan raderna märker är jag inte jätteentusiastisk. Hur mycket jag än älskar sagoberättande så finns det en plats för allt. Och vissa platser skulle jag önska att man höll reserverad för kall fakta. Samt att kall fakta faktiskt finge den plats den förtjänar.

Media är en skog. Klickbeten, nöjesrelaterade icke-nyheter, opinionsbildning, agendasättande- och berättande journalistik… Det börjar bli kämpigt att hitta nyheterna ens på nyhetssidorna.

Kanske beror det på att medierna söker vara ett upplag av lite för många format samtidigt? Navet som alla ansluter till, bloggen som alla läser, produktplaceraren som alla annonsörer pröjsar högt för, veckotidningen med senaste skvallret, klicksajten där ingen kan ana vad som hände sen, partilinjens passare, profilernas hemvist, samlingsplatsen för de politiskt engagerade (exklusive läsarkommentarerna, förstås)… och nu senast – Reader’s Digest med deckarsmak.

Jag kanske är orättvis nu. Men det blir som synes lite ont om plats över åt krass verklighet – utan skabrösa detaljer med benägenhet att suga åt sig extra läsaruppmärksamhet. Och råkar det en dag vara trångt på toppen får det mindre klickvänliga vackert flytta på sig. Det är en fråga om läsarsiffror in och inkomst ut.

Nåväl… En sak är dock säker. Folk håller ingalunda på att bli avtrubbade. Och de har inte slutat bry sig. Nyhetsutvärderarna må se ett mordförsök utan synnerligt snaskiga detaljer i termer om dussinvara. Folk i gemen gör det inte. Oavsett hur och var jag ser mig om – analogt eller digitalt – så noterar jag att det reageras.

Man uttrycker sitt stöd för den drabbade polismannen, gläds över att hans tillstånd inte är livshotande. Samtidigt snurrar funderingarna kring den egna säkerheten. ”Kommer någon att smyga sig upp och hugga mig i ryggen?”, skrivs det inte raderna. Men väl mellan. Och man tycks sannerligen ha noterat, precis som jag, hur hastigt ett mordförsök på en polis i vårt demokratiska samhälles tjänst kunde trilla mot förstasidans fot. Var och en med sin egen slutsats om hur lite livet väger.

Våldet må ha tappat sitt värde som toppnyhet i media. Men har på inga vilkor fallit till normaltillstånd hos människorna. Jag finner det trösterikt.

/Leo

Ytter Om Friheten 2

Mitt memento om yttrandefrihet är en av årets hittills mest lästa texter på Flavums Kabinett. Jag har haft i bakhuvudet att en uppföljare erfordras, eftersom ämnet ständigt måst hållas undan likgiltighetens dimma. Men dragit på det. Ty ska man skriva bör det vara påkallat. Och tillföra något väsentligt.

Att göra uppföljare är dessutom riskfyllt. Har man både tur och skicklighet kan det bli en Terminator 2. Har man däremot maximal otur i oskicket slutar det månne med att man gör sig skyldig till en Alien 4. Och sådant missfoster vill man helt enkelt inte ha på sitt samvete. Eller CV…

Nu dök ehuru betydande infallsvinkel upp i samband med att en läsare hörde av sig. Han/hon/den skriver agiterat. Och om de tråkigare och mer problematiska aspekterna av yttrandefrihet. Såhär löd anförandet:

Varför är du fixerad vid yttrandefrihet? Du har inte tänkt på att vi behöver begränsa den för att världen faktiskt ser ut som den gör? Nazister tågar i almedalen & på bokmässan. Dom hotar & kränker i kommentarsfälten. Missat det? Hur de sprider sig? Till & med Sk ”Ledarskribenter” på stora tidningar kommer ut som rasister

Man kan undra varför du tycker alla ska få säga vad de vill? Tycker du inte det är skrämmande att vissa anser att nazism & rasism är en åsikt som man ”får ha” bara för att de handlar om yttrandefrihet? Finns INGET fel med att begränsa.

Som sagt, agiterat. Det speglar dock vad många säkert går och funderar på. När extrema yttringar syns och hörs förefaller det logiskt att söka begränsa just möjligheten att synas och höras. Men är det så enkelt? Och löser det problemen? Eller håller vi på att skapa oss nya, etter mer elakartade?

Jag ska göra ett försök att besvara dessa frågor. Utifrån mina perspektiv, bevekelsegrunder och synpunkter. Med förhoppning om att tankar väcks och impulser dämpas. Håll tillgodo!

”Varför är du fixerad vid yttrandefrihet?”
Ord är en big deal för mig. Tillsammans med toner, former och färger utgör de en väsentlig del av min tillvaros mening. Jag ser dem bland annat som skapar- och upplevelseverktyg. Samt en länk mellan mig och allting annat. Jag är således väldigt rädd om orden, vårdar deras väsen. Deras fria flöde inkluderat.

Jag är också i grunden lite av en anarkist. Nej, inte sorten som ramponerar skyltfönster, drar ihop lynchmobbar eller blir lite upphetsad i byxan av tanken på totalitära idéläror från förra seklet. Jag tillhör en idag närmast bortglömd variant. En som söker individens frihet från flockens begränsande inverkan. Som förvisso må se det nödvändiga i att för allas bästa upprätthålla ett samhälles ramstruktur, men inte för den skull är villig att låta det rama in vad som bäst överlåtes åt envar.

Med ovanstående i åtanke, kan du förstå varför jag personligen skjuter rygg gentemot idén om att vingklippa ordet? Eller att jag inte direkt känner mig jippihoho inför tanken på att överlåta åt staten att besluta vad individen ska få tycka och tänka, respektive ej?

”Tycker du inte de är skrämmande att vissa anser att nazism & rasism är en åsikt som man ”får ha” bara för att de handlar om yttrandefrihet?”
Jag är inte rädd när folk talar klarspråk. Och det oavsett vad för dumheter där hoppar ur kakhålet. Det är när jag märker att någon lägger orden tvålfagert i mun (eller när den ältar inlärda fraser) som jag däremot drar öronen åt mig. Det första kan jag bemöta. Det andra vet jag inte riktigt var jag har.

Nej, jag skräms inte när det talas öppet och fritt. Varför? Jo, för att fria, gripbara ord – de avskyvärda inräknade – utgör inget hot mot öppna samhällen (det är främst diktatorer och förtryckarregimer som har anledning att se sig om ryggen där). I detta tänker jag pragmatiskt. Tar vi exempelvis rasistiska resonemang – dvs att döma människor efter hudfärg, ras, härkomst etc – är de lika enkla att packa ihop som de är vansinniga. Eller kanske just därför? Rasism kan argumenteras i backen om man så har halva luvan full av sågspån, och det utan att förfalla till varesig klyschor eller förbudsnyp.

Men när rasismen försöker få makt då? Jag är lika pragmatisk där! För att skaffa sig inflytande i en demokrati häromkring i dessa dagar måste man på endera vis lyckas vinna gehör hos Kreti & Pleti. Och att ställa sig på torget med en korg Vansinnigheter leder ingenstans. Tvärtom! Då vet Kreti & Pleti precis vad för galning de har att göra med. Och ju mer välskött samhället ifråga är, desto snabbare hinner vederbörande göra sig till förstasida i En Ding Ding Värld.

I ett välskött samhälle ryggar man inte för att tala om jobbiga saker. ”Upp med allt på bordet, vi löser det här med gemensamma krafter!” Där finns den där ramstrukturen jag nämnde – som fyller sin funktion, men inkräktar i minsta möjliga mån på individens frihet. Det gemensamma hålls efter. Likabehandling eftersträvas. Konstruktivitet premieras, destruktivitet får konsekvenser. Den som försökte men föll får en passning, men ingen daddas.

Om medborgarna känner att det man har fungerar…. Ja, då minskar också Vansinnighetens spelrum. Dess vrål må vara stötande, men inte samhällsomstörtande. Underlåtande att täppa till truten har således ingenting med någonting att göra.

För att Vansinnigheten ska växa sig riskabel tarvas synnerliga premisser. Ett kringskuret, ängsligt, polariserat och infantiliserat samtalsklimat är en god (ond) början. Det bådar för begränsat svängrum i allmänhetens tankar. I tomrummet som uppstår, skyffla in en skopa oordning och vanskötsel! Fyll ut med rädsla, filterbubblor samt de destruktiva aspekterna av Känsla Av Sammanhang… och vi har kritisk massa.

Det samhälle som ser åsikts- och yttrandeförbud som smartaste bästaste problemlösaren är allt annat än välskött. Det garanterar sedermera förekomsten av alla dessa ondskopor samt några till. Det går att hejda den här utvecklingen. Men med risk för att skriva dig på nosen: näppeligen med mer av det som inte fungerar!

”Man kan undra varför du tycker alla ska få säga vad de vill?”
Kommunikation är vår mest dugliga konfliktlösare. Snack har då tvivelsutan förebyggt mer våld än alla ‘Krossa…’-aktioner någonsin (bara för att ta ett understatement). Jag menar, varför skulle vi annars ens lägga två sekunder på diplomati?

Visst, när vapnen väl börjat tala så reduceras resolutionerna till sina sanna jag, dvs dasspappersluntan de eventuellt printats ut på. Det vet vi alla innerst inne. Och blir det skarpt läge så diskuterar man inte längre. Då är det handling som gäller. Men vi ska icke underskatta vad rak kommunikation kan bespara oss. Inte ens världens supermakters samtliga supermuppar trycker på knappen först och frågar sen. De snackar. Och lyckas ofta över förväntan med att nå ömsesidiga lösningar – exklusive KABOOM!

There we go! Genom att säga vad vi har på hjärtat och bemöta varandras synpunkter kan vi såväl förekomma dispyter som lösa dem innan de tagit sig orimliga proportioner och riskerar att övergå i våld. Vore det inte lite sådär smådumt att sätta käppar i den dynamiken? Typ?

”Till & med Sk ”Ledarskribenter” på stora tidningar kommer ut som rasister”
Vad du gjorde nu var vad jag brukar kalla RaFaNa (dvs godtyckligt vråla Rasist!!! Fascist!!! Nazist!!!) Jag har sannerligen inga problem att kalla en spade för en spade. Att däremot använda laddade ord för snabba poänger anser jag vara ohederligt. Samt inte… jättesmart. Vill man att ett begrepp ska behålla sin laddning? Använd det då med omdöme! Ty när det väl gått inflation i dess värde finns ingen återvändo.

Jag läser av och till de där tidningskrönikörerna du rackar ner på. Jag gillar inte allt vad de skriver. Men den rasism du talar om finns icke däromkring. Det är en härledning du kokat ihop på grundval av att du troligen inte delar deras åsikter. Och här förser du mig faktiskt med ett praktexempel på varför yttrandefriheten ska hållas långt utom räckhåll för hysteriska klåfingerimpulser. Menighetens sunda avsky mot rasism är inte ditt slagträ att dra av på en höft, bara för att du råkar sakna kapacitet att hantera någons avvikande uppfattning. Begrips!

Att strö RaFaNa omkring sig är illa nog. Än värre om det skulle råka bli grundande för lagstiftning menad att inskränka yttrandefriheten. Är vi inte så noga med vem vi gastar rasist till, vad garanterar då att lagens långa arm vore mer omdömesgill? Det bådar för en egenmäktighet som riskerar att sluta i x antal justitiemord. Not my gallon of vodka, typ.

En liten passus bara…
Tillbaka till där med ordet som dispyt- och problemlösare. Dispyter/problem försvinner inte för att man motar bort folk från att prata om dem. Här vill jag påstå att RaFaNa saboterat många chanser att förebygga tråkigheter vi ser idag. Visst, vi har säkert sluppit konfronteras med en och annan åsikt vi inte direkt fredagsmyser till. Men vad fick vi istället? Jo, att de på det stora hela, nästan lite som vid kommunicerande kärl, lyckades sippra in bakvägen. Och därigenom vinna gehör hos stora (men inte alltid så synliga) skikt inom befolkningen.

Okej, tillbaka till väsentligheterna! Den som nu tänker sig att ”Ingen rök utan eld. Hellre låta lagen sopa till en misstänkt rasse för mycket än en för lite” bör dra öronen åt sig. Varför? Jo…

Rättsövergrepp åsido, vad händer i ett läge när alla kan kallas potentiella rasister? Jo, då finns inga rasister! Kan vi tänka oss att riktiga extremister i detta ser möjligheter att flytta fram sina positioner? Och i processen varva igång Kreti & Pleti utan så mycket som ett vrål i megafonen? Har det rentav redan hänt?

Här ber jag dig tänka ett par steg längre. Första draget kan nog se prima ut. Den vidrige hataren i finkan, poff’ba! Men vad händer sen? Och sen?

”Finns INGET fel med att begränsa”
Jo, ett generalfel! Om vi, bara sisådär för sakens skull, antar att alla synpunkter jag hittills lagt fram varit för döva öron. Att du likväl tänker: ”Skitsamma! Lagstifta, lås in och skicka fanskapen till närmsta Gulag, så har vi löst problemet.” Nja, då har jag ännu en varning på lut. Och den här gör du tamejfan bäst i att ta ad notam.

Att reglera vad folk får säga och tycka bör vara absolut sista verktyget i lådan man tar till. Om inte av etiska skäl, så av rent taktiska. För det är ett redskap vars tillämpning tenderar att svälla när det väl tagits i bruk. Och vill det sig illa kan samma strömningar som DU idag vill tysta vara de som imorgon använder inskränkningarna – DINA inskränkningar – för att tysta DIG.

Känns det otänkbart? Minns då att så sent som för bara nåt år sen skrattade många ännu åt blotta tanken på Donald Trump som amerikansk president. Att han skulle vinna valet fanns inte ens på världskartan. Men så ritades världen plötsligt om, vilket alla borde hålla som en beta i minnet.

Vi vet inget om vem som sitter på makten häromkring om fem år. Ej heller vad vederbörande eventuellt har i kikarn. Men vi kan väl åtminstone vara lite försiktiga med vilka metoder vi överlåter åt denna vår okända framtid?

Nåväl! När extrema yttringar syns och hörs förefaller det logiskt att söka begränsa just möjligheten att synas och höras. Men håll nu huvudet kallt! Kväv panikreaktionerna! Yttrandefriheten är ingen fiende. Yttrandefriheten är vår vän, värn och det öppna samhällets fundament. Demonterar vi den i nåt slags panikartat försök att stävja det som vi borde ha kunnat hålla kort med helt andra verktyg… så är det oss själva vi plockar itu.

Och nej, jag tänker inte acceptera inskränkningar i min yttrandefrihet på framförda bevekelsegrunder. Varesig för några nazzars skull eller för offentlighetens inbillade oförmåga att hantera dem utan att samtidigt offra det finaste vi har.

Sådär! Blev det en Terminator 2 eller en Alien 4? Avgör själv!  Det som behövde bli sagt blev sagt, hursomhaver.
/Leo

Identitetspolitikens vara och inte vara samt lockvara

Den som är osäker på vad identitetspolitik kan tänkas ge för konsekvenser, håll ett vakande och genomskådande öga på vad som sker i Staterna nu.

När den gemensamma samhällsberättelsen ställs under avveckling till förmån för förkonstlade gruppditon… När man i förloppet målar upp skiljelinjer, hämmar och förvränger kommunikation samt pushar för konflikt… Ja, då är stamkrig den logiska slutstationen. Det är det här jag försökt påtala under en tid och ur olika aspekter. Nu börjar det tydligt ge sig till känna. Och jag skulle hemskt gärna INTE vilja få lika rätt framledes som jag haft hittills.

Identitetspolitiken
Identitetspolitik är ett huvud på den postmodernistiska hydran och en central del av dess kulturfront. Om identitetspolitikens skrev jag i inlägget Främlingar på bibliotek följande:

”Att dela upp och sedermera fösa ihop människor i grupper, vilka de av diverse (och oftast mindre väsentliga) anledningar anses tillhöra; där envar förväntas inte bara representera sin grupp, utan också vara bärare av de egenskaper den på näsan tillskrivits. Och där det dessutom blir hyfsat purket om någon skulle visa sig avvika från förväntningarna… (Fråga bara en gayperson som inte känner sig hemma i Pride-tågen. Eller invandraren med invändningar mot invandring.) Det är ju förfasen hyperauktoritärt! Och konstruerat för att falla som en hammare i skallemejan vid blotta tanken på avvikande.”

Samma hammare faller i förlängningen än hårdare över begreppet samhälle. Till att börja med: ett sunt samhälle strävar efter att behandla alla medborgare lika. (Eller så lika det nu är möjligt. Sträva efter, som sagt.) Varje individ är en medborgare. Alla medborgare tillsammans utgör ett samhälle.

Identitetspolitik står för något annat. Gruppera in, särbehandla, etablera skiljelinjer, frånkoppla individen ända ner till personlig ansvarsnivå (allt hänger ju på ‘strukturer’)…

Man kan fundera på vad som fått moderna samhällen i väst att ta till sig detta tveksamma tankegods, rentav på sina håll kalla det ‘progressivt’. Handlar det om lurade väljare? Eller att man skiter i vilket? Eller om en majoritet som faktiskt önskar sig identitetspolitik på dagsedeln? Ingetdera, blir mitt svar!

Identitetspolitikens frammarsch har vi snarare påpassliga ideologer samt allsköns särintressen att tacka för. Dessa har helt enkelt lyckats sälja in konceptet, med välklingande argument och mot rätt instanser. Media, nätverk, akademi, kulturinstitutioner, politiker… Marknadsföringen mot folk i allmänhet sköter sig därifrån i princip själv. Implementeringen likaså.

De är påfallande blinda för, eller rentav skiter i, konsekvenserna. (Konsekvenserna skiter dock uppenbarligen tillbaks, vilket förklarar varför nasarna själva tycks hysa en kuslig förmåga att hålla sig på avstånd från fläkten. En populär tillflyktsort är Nimby…)

Kvadratordningen
Konsekvenser uppmärksammas, inte nödvändigtvis för att de råkar vara faktum, utan när de faktiskt syns (och gör väsen ifrån sig). Men det är inte alltid solklart vad som ledde fram till eländet eller hur allt hänger ihop. Föga sker ju över en natt. Eller i öppen dager. Det man ehuru kan hålla glojärnen på är en kedja av tendenser.

Vi ska nu ge oss på en bildlig jämförelse. Övertydlig och gäcksam, sure thing! Men begriplig för envar med minsta vilja att begripa. Here goes…

Föreställ dig att ett lands bostäder behöver ses om. Offert inkommer från Framtidsfirman Handhjärtat AB. ”Vi sätter det bästaste smartaste persongänget på det här”, försäkrar de. Via Snapchat.

Om firman ifråga vet man inte mycket. Egentliga referenser saknas. Tidigare uppdragsgivare har antingen upphört att existera eller låter genom ombud meddela att erfarenheterna varit ‘bra’. Vad man däremot besitter är en diger powerpointlunta av Värdegrundsarbete, vilket ju också är… bra.
Ja, eftersom precis allt låter bra (vilket firmans PR-ansvarige, som också av en händelse råkar pola med en handfull riksdagsledamöter, går i god för) finner man det gott nog att anförtro sagda firma uppdraget.

Det första firmans arkitekter gör är att märka ut ett kvarter på kartan. (De boende – en brokig skara som långt ifrån alltid drar jämt, men ändå nog för att kunna samverka kring områdets skötsel samt hålla gemensam kvartersfest ibland.) Därefter låter man, utan att fråga, jämna de gamla husen med marken och ersätter dem med kritmarkerade rektanglar direkt på asfalten. För invånarna förklarar man helt sonika att: ”Vi har befriat er från gamla förtryckande bjälklager. Nu ska vi istället hjälpa er att själva bli kreatörer för Rättvist Boende.”

De normkritiska byggnormerna lyder:
”Byggtradition är förlegade idéer. Ingen kan kalla sig byggare, alla är lika mycket kreatörer. Kom ihåg att anspråk på yrkesskicklighet öppnar för maktstrukturer och förtryck. Att bygga högre, noggrannare eller excentriskt är att sukta efter unkna ideal! Strävan mot estetisk skönhet – exkluderande! Återanvänd rättvist fördelad rivningsbråte. Rosa sprayfärg och barnkritor finner ni därborta. Lajka vår sida!”

Sen delar man upp de nu hemlösa invånarna, efter hudfärg, kön, funktionsvariation, sexuell läggning etc etc, och anvisar dem olika rektanglar – var och en med sin egen uppsättning husregler. ”Från och med nu är ni inte längre invånare i ett kvarter, ni är er rektangel i världen.”

Man gör klart att varje rektangel utgör del i ett system av förtryckare och förtryckta. I den mån interrektangulär dialog äger rum ska den föras med hänsyn till diskrepanser i utsatthet rektanglarna emellan. I varje situation – finn förtrycket! Syns det inte? Konsultera Rättviseetiska Rådet för ändamålsenliga glasögon! Samma råd har för övrigt upprättat en (ideligt ökande) lista på problematiska begrepp, vilka för allas trygghet och inkluderande bör undvikas eller abstraheras upp. ”Kränkande ord är Hat. Att krossa Hat är självförsvar. Försvar är att bry sig om.”

Ifall någon skulle antyda missnöje med rektangelordningen (eller, fy och skam, uttrycka saknad över sitt gamla hem)… Då kallar firman in sina Kommunikatörer. Dessas uppgift är att offentligt tillrättavisa vederbörande – utifrån rektangulär tillhörighet, såklart!

Till ljushyad man: ”Det svider att förlora sina privilegier, va?”
Till mörkhyad man: ”Husblatte!”
Till kvinnor av samtliga kulörer: ”Du vet inte ditt bästa, lilla gumman!”
Till HBTQ-personer: ”Förrädare!” (klottrat på klädskåp)

Okej, vi stannar där. Fundera nu! Vad tror vi det här ger för konsekvenser? Kan det tänkas...

… att det ömsesidiga strävandet mot smidig samexistens trots olikheter ger vika för tribalism?

… att dialogen, kompromissviljan och försök att nå lösningar ersätts av vaktandet på egna intressen och rättigheter? Samt missunnsamt öga på andras?

… att tilliten till andra människor, plus till samhällssystemet, sjunker med tiden?

… att den systematiska agitationen kring begränsningar i personlig potential internaliseras? Allt sägs ju vara styrt av de där förtryckande strukturerna, så att söka åstadkomma något är ju inte varesig lönt eller ens en fråga om eget ansvar. Och vilken personlighet förresten? En är ju sin rektangel!

… att alla förhållningsföreskrifter omgärdande dialog leder till svårigheter att lösa vardagliga dispyter. Och att de därav lätt antar absurda proportioner? Kanske rentav övergår i våld?

… att språkpolisierandet främjar en repressiv samtalsmiljö med en kruttunnas explosionskänslighet? Att våld kan komma att ses som rimligt svar på ord? Förebyggande åtgärd, rentav?

… att inte bara konflikterna, utan själva benägenheten att söka och bedriva konflikt, tilltar?

… att en icke oansenlig del av allt ovanstående förstärks på grund av att ingen egentligen känner sig hemma i kvadratordningen? Att människorna saknar något viktigt, bortom det uppenbara?

That’s it! Fundera nu kring detta. Vad jag tror är nog ganska uppenbart vid det här laget. Men vad tror du själv? Känner du igen någon (eller flera) av ovanstående tendenser? Märker du isåfall av dem i din närmiljö? Märks de i massmediala sammanhang eller i diskussioner på sociala medier?

Berättelsen om ett samhälle
I varje samhälle med ens en stavelse av mångkultur finner vi markanta skiftningar i människors historia. Traditioner och livsåskådning likaså. Surprise! Kulturskiftningar, helt enkelt. Och i ett land likt Staterna, som i princip byggts på/av immigration, är skiftningarna milsvida.
Men vad håller då ihop dessa? Vad är det som verkat relativt enande och konfliktdämpande genom seklerna? En någorlunda gemensam samhällsberättelse, vill jag påstå. Och ju större omfång hos kulturskiftningarna, desto viktigare funktion fyller denna.

Berättelsen om ett land eller ett samhälle är den gemensamma berättelsen om människorna som levt inom sammanhanget. Och likt dessa är den full av allt från högvattenmärken och guldkorn till skavanker och rena grymheter. Men i allt utgör den en väsentlig bit av verkligheten och av den mänskliga tillvaron. Den är kittet som håller ihop gårdagen med nuet, den sköra tråden mellan vännen och främlingen på gatan, en komponent i det som skänker Känsla Av Sammanhang. Kort sammanfattat: Viktiga grejor! Hanteras varsamt!

Samhällsberättelser är upplag med kulturella arv. På gott och ont. MED allt gott och ont. Mästrar man med dessa blir det social jordbävning. Isynnerhet om de kulturella skiftningarna är av mer påtaglig magnitud.

Identitetspolitikens arkitekter är självklart ivriga när det kommer till att upplösa strukturer. Jag menar, annars kan det ju bli knas med att etablera de egna. I detta utgör samhällsberättelser dock kraftfulla hinder. De måste sedermera bort, kosta vad det kosta vill. Därför ses de sociala jordbävningarna som acceptabla (och på pappret ganska användbara) följdverkningar. Men man kanske inte räknar med hur högt på Richterskalan det kan smälla…

Ideologiska pådrivare
Vadan då ideologernas motiv? Nja… bakom visionerandet kring identitetspolitik ligger sällan illvilja. Det jag ser är på det hela taget övertygelse, om än med stänk av egennytta. Kombinerat med idén om att: ‘Det är för allas bästa. De vet bara inte om det än.‘ Samt att man är villig att acceptera uppoffringar – främst andras.

Att lyssna till (eller läsa) vad ideologer uttrycker när de tror att blott den egna församlingen är närvarande ger perspektiv på bredden i bevekselgrunderna. Folk tycks nå fram till, samt predika identitetspolitik utfrån alla möjliga infallsvinklar. Överlappning och gemensamma nämnare, javisst! Men ganska häpnadsväckande ändå.

Vi har till exempel ett följe av personer vilka hyser mysmarxistiska böjelser. De drivs av den Kominternska drömmen – inga nationer, inga folk, bara en värld enad under socialismen. Tänk att dessa mörkröda babordsflottister de facto delar målsträvan med…

… en annan månghövdad (men inte lika unison) postmodernt pådrivande skara, vilken utgörs av blågröna allmänglobalister – inte sällan personligheter med sinne för något på skalan mellan hobbykapitalism till storstilat företagsdrivande. Dessa tycks stå med en fot i egennyttan, den andra i en sorts drömvärld. Och när jag möter dem slås jag av hur omedvetna om det marxistiska rotverket de förefaller. De tycks betrakta identitetspolitiken i termer om en metaforisk räfsa eller möjligtvis markberedare. Fullständigt övertygade är de om dess nyttiga, rentav frälsande roll i att skapa den enighet i kombo med goda avkastningsmöjligheter de önskat/drömt om i en globaliserad värld.

Sen har vi rena utopister. Och vi snackar inte lägerledskumbaya eller en överdos av John Lennon här. Utan det oheliga giftermålet mellan pur arrogans och en syn på civilisationer liknande en brädspelares. De vet bäst, helt enkelt. Och eftersom de vet bäst ser de Game Over av tidigare samhällsberättelser i skenet av omtanke. De har ju ett nytt perfekt mission på lut. Snart rullar T6:an. Måtte din karaktär ha gott om HP.

Det finns så många fler – bevekelsegrunder såväl som överlappningar. Kroniska aktivister, haverister, självspäkare, raskverulanter, opportunister, lönnsuprematister, digitala Jesuskomplex och tamejfan allt mellan himmel och jord… De må ha styrt sin rutt via skiftande kompasser. Men mot samma mål.

Hursomhaver önskar jag att de alla danade en smula ödmjukhet. Samt konsulterade historien. Experiment med att riva ner människornas gemensamma berättelser har ju gjorts förr. Och har inte direkt passerat smärtfritt förbi, fattas bara. Rycker man upp folk med rötterna och planterar om dem som vore de krukväxter så blir det förr eller senare… dålig stämning. Och det enda som kan bibehålla lugnet i sådan mylla är vapenmakt (eller hotet därom). Så fort detta upphör så smäller det. Och än värre ifall substitutet inte bara saknar enande inslag, utan påbjuder söndring.

Riv ner och anlägg ett system som självgenererar konflikt ad infinitum… Det går åt helvete, som man säger på ren svenska! Och bara för att du ska förstå vilka vådliga krafter som är i rörelse: minns att vi människor inte direkt är kända för vår måttlighet när vi väl ger oss in på konceptet helvete. Se nuet! Läs historia! Fundera sen på om du tycker det är en smart idé att sätta vår framtidstro till den postmodernistiska rivningsfirman.

Identitetspolitikens attraktionskraft
Gemene skalle inom den identitetspolitiska hejaklacken behöver däremot inte tvunget vara särskilt ideologiskt övertygad. Inte ens de mest högljudda aktivisterna öppnar nödvändigtvis kakhålet för att de gavagerats med någon -ism. Det finns andra orsaker. Som att man helt enkelt glömde att stänga av sin mentala ad-blocker vid rätt tidpunkt? Alternativt tvivelaktigt umgänge? Eller att det faktiskt lät som en ganska hyvens lockvara.

Jag kan, om jag går utanför mig själv en stund, på ett vis förstå identitetspolitikens attraktionskraft. Den har nämligen, likt flera av postmodernismens övriga utskäften, klätts i vackra men diffusa lockfraser. Inkluderande, mot förtryck, mot kränkningar, antidiskriminerande, Värdegrund Vem skulle kunna säga emot något som låter så vackert? Utan att samtidigt själv bli ful?

Den har också utgetts för att vara en uppgörelse med många av de grymheter mänskligheten ägnat sig åt. Slaveri, supremati, utsugning av fattiga, rasism, homofobi, kvinnoförtryck etc. Och vem önskar sig inte en framtid utan dessa?

Yttermera har den förklätts till ett tänkbart ‘vi’ anpassat för globaliseringen, och ger således sken av att stå för enighet bortom inskränkande nationsgränser. Enighet världen över låter väl inte så illa pinkat?

Ännu en förklädnad utgör ett tänkbart ‘jag’ för den utstötte – den som aldrig riktigt passat in och som för detta lidit ont. I mångfalden utlovas att andra ska ‘lämna plats’. Vilket stenhjärta torde vilja neka någon nåt så fundamentalt som att få plats?

Sen har vi en sak till…
Med sin dogma och liturgi appellerar identitetspolitiken till trovilliga – själar som känner sig vilsna, som längtar efter att få vara en del av något större. Rubbet finns där. Präster, församling, paradis, frälsning, skrift, djävul, litania, ikoner… (Och inte bara några futtiga 10 budord, det kommer nya var och varannan dag.) Och i en tid när Gud är, om inte död så i varje fall vid skröpligare hälsa, tycker sig säkert den som sökt sedermera också ha funnit.

Identitetspolitiken lockar med löftet om allt det där vackra ovan. På villkor att vi accepterar narrativen och väljer att ta strid för dem. Lär er känna igen ett janusansikte, säger jag bara! Glöm alla löften, utom just det om strid. För strid lär det bli. Varje upptänklig missämja – gammal beprövad såväl som nypåfunnen – är att vänta.

Vill du se ett tecken? Håll utkik efter avmänskligande. Av de där. Som inte tycker eller tänker som vi. Eller som inte ser ut som oss. Dem kan vi tillfoga skada, och det med hygglighetsemblemet i behåll. För de är ändå inte människor. Utan onda krafter. Där har du tecknet! Koppla för egen maskin.

Ah btw, de där särintressena? Nja, det är nog ganska uppenbart, så jag ska inte bli långrandig. Följ pengarna…

Summa summarum!
Som sagt, hör du till dem som är osäkra på vad identitetspolitik kan tänkas ge för konsekvenser, håll ett öga på vad som sker i Staterna nu. Fastna inte i fällan att se det som en kamp mellan nån sorts ont respektive gott. Vad vi ser är inte blott och bart en konflikt. Det är själva mekanismen Konflikt, satt på autoplay och repeat. Tänk större! Tänk bortom!

Bygg inte ett odjur i tron att det endast hugger förtjänta byxbakar. Eller att den egna klarar sig från bettet. Går besten väl lös är det bankett varje kväll – snart nog med kanonmat på grillen. Och ond eller god krasar lika gott mellan käftarna.

/Leo

Ett pantheon av flockblom

I min roman Ljudet av mol tystnad dyker arter ur familjen flockblommiga växter upp lite här och var. Vid diskreta, men ändå utmärkande passager. Som vore de tysta, ehuru omistliga biroller.

Man kan nu fråga sig varför någon väljer att införliva en massa blommor i sitt karaktärsgalleri. Som om upphovsmannen missat att det råder viss skiljelinje mellan roman och herbarium?!? Ja, nog fasen låter det, om inte förryckt, så tvivelsutan udda. Men det har sina bevekelsegrunder – symbolikmässiga sådana. Symboler är ju hyfsade medberättare när allt kommer omkring.

Den flockblommiga familjen är lite av florans alfa och omega på dessa breddgrader. Flera av dess arter och underarter förekommer i stort sett över merparten av landet. Och genom livets avseenden följer de oss. Därjämte till sådan grad att vi inte alltid tänker på deras närvaro – vad de kan göra för, och mot oss människor. Men sanna mina ord. De är. Och de gör likaså.

Några lyser upp sommarängarna eller gror talrika i våra grönsaksland. Andra kan skada oss gruvligt. Några få till och med bringa döden inom blotta halvtimmens räckhåll. Så vilka vore då lämpligare att genom sin symbolik få befästa undertonerna i en roman som balanserar vid gränslanden mellan liv och död. Och där det i princip sker lika mycket under ytan som i klartextad handling?

Närande nära knutarna
Den som någon gång hållit sig med ett eget grönsaksland har rimligen också odlat cirka en handfull arter av flockblom. Eller fler. Jag menar, dill, persilja, morot, palsternacka, fänkål… Kanske till och med kummin eller koriander? Rotfrukter och kryddväxter, som synes. Men också dugliga salladskomponenter. Troligt är därutöver att den hugade plantören tvingats hålla räfst och rättarting med kirskålen runtomkring. Ätlig och nyttig är även den. Men lite för påflugen för att riktigt uppskattas i odlade sammanhang.

Kirskål

Persilja.
Foto: H. Zell/Wikimedia Commons

Andra flockblommiga nyttoväxter vilka, såvitt jag ser det, gör sig fördelaktigt i trädgården men helst utanför grönsakslandet, är körvel och libbsticka. Den senare – oumbärlig ingrediens i allsköns buljong. För du kokar väl din egen? På alla ben, skrov och grönsaksrester som blir över?

Hela denna hop av mer eller mindre domesticerade arter är som små husknytt, vilka gör sitt bästa för att se om oss. Lite sol, vatten och näring samt en renshackas emellanåtliga tillsyn är allt de önskar. I gengäld står de till vårat näringsmässiga förfogande. Själsliga dessutom, icke att förglömma. För hur mångas tillvaro har inte fått sin stadiga påtår av välbehag tillgodosedd genom skötseln av det alldeles egna grönsakslandet?

Så långt vår knutnära flockblom. Men även de vilda vill oss väl. Om det vill sig…

Den långbenta ängsälvan
Längsmed dikeskanten och upp över igenväxta hagar paraderar angelicorna på högresta ben. Med stjälkar i nyanser från grönt till lila och med blomster i allt från vitt till klarrött flaggar hon från långt håll sin sötma, vilken duger gott över hela matbordet. (Samt inte minst i snapsglaset.)

Angelica

Hon är allt en motsättningarnas mö. Beskedlig och en aning skygg å ena sidan. Men visar samtidigt ingen återhållsamhet när det gäller att göra anspråk på sammanhang hon anser är hennes. Fråga bara den bock- eller säfferot, vars tassar hon lärt veta hut då de råkat mötas i backar eller kring diken.

Vill du finna ut om huruvida hon kallar sig Sylvestris eller Archangelica? Lukta då på hennes blomflockar! Hos den förra är doften naturell, den senare föds med parfym.

Och förresten!
Bli inte förvånad om du råkar stöta på henne på oväntade ställen. Till exempel under en dag på beachen. Där solar hon nämligen gärna inkognito, under artistnamnet Strandkvanne. Eller uppe på högre höjder, där hon såsom Fjällkvanne sedan länge gjort sig både hemmastadd och välkänd.

Kanke var det även en okynnig angelica som fått stå förebild för pirayablomman i Nintendos gamla 8-bitarsspelklassiker Super Mario Bros. Eller vad tror ni?

Sällsynta bandage
Vägrar hälsan tiga still kan man med fördel söka tröst hos sårläkan som är så rysligt snäll (för att ta en Beskowsk referens). Eller åtminstone be henne att få den på bättre tankar en stund.

Hennes främsta värv är lindring. Te, dekokt eller gurgelvatten erbjuder hon gärna. Eller en omgång öm bladpåläggning. Kvarstår ehuru besvären, eller är av allvarligare sort, rekommenderas patienten dock att för säkerhets skull konsultera högre instans. Hon må vara helare. Men saknar ju formella meriter.

Försynt och hjälpsam är hon, men tål intet knot. Kanske är det därför som sårläkans tjänster kommit att uppskattas allt mindre av vår, en aning sjåpbenägna, samtid?

Sårläka
Foto: Kristian Peters

Det synes mig även som om hon tyvärr håller på att göra stilla sorti ute i markerna. Sårläkan växer inte alltid längre där det förr med säkerhet gick att råka henne. Men ledtråden till vistelseort står att finna om man blott följer lövträdenss skugga, förbi pyrolan och mot bergslokens domäner, alldeles invid harsyrans ände. Där växer hon med sannolikhet än. Och lika hjälpsam som alltid.

 

I kransens mitt, de många
Hundkäxen är sommarängens tusensystrar. Över en månads flor kan de ge oss – att fröjda ögat med samt binda i kransar. Ty de blommar pö om pö. Och närmast outröttligt.

När andra växter tvingas retirera inför Kvävehältans Imperium, oftast representerat av brännässlornas framryckande frontlinje, står tusensystrarna inte bara pall. De går skiftgång i hävdandet av sin existens. Ja, så överlevnadsdugliga i sin mångtalighet är hundkäxen att de för många närmast kommit att bli symbolen för all flockblom.

Jag har hittat ett konstigt hundkäx på min tomt”, kan någon säga, och peka på allt ifrån kärrsilja till angelica. Det säger allt.

Hundkäx
Foto: Johannes Bergsma/Wikimedia Commons

Oförtjänt tas de för ogräs. Ty märk väl att hundkäxets rot skulle kunna vara din räddare ifall du ginge vilse och började få slut på mat. Smakar gott gör den förvisso knappast, men håller dig på ben och i tåga länge nog för att du ska hinna hjälpa dig själv att hitta hem. Förutsatt att du med säkerhet kan skilja ut vad det faktiskt är du stoppar i munnen, vill säga. Och detta kan ej betonas nog.

Klotramp
Flockblomstren är inte bara hjälpare och fägring, utan kan också vara ack så lömska. Fråga bara den ludna björnlokan med sina klor till blad. Åtgärdar du inte hans närvaro i tid så bringar han riklig avkomma lagom till nästårs. Och har du rejäl otur får du stifta bekantskap med hans (av tanklöshet importerade) maffiabröder – jättelokorna.

Jättelokor ser ut som hundkäx på ryssfemmor. De är naturens borna mobbare och tränger samvetslöst undan det mesta i sin väg. Säkert frestas du till krigsförklaring. Men tänk efter före! Ge dig aldrig i strid med varesig björn- eller jätteloka utan att först ha danat hazmatrustning, ty de kan sannerligen försvara sig. Små droppar av växtsaft mot huden, eterisk olja i ögonen… Du kan förlora både skinn och syn om det vill sig såpass illa att solens strålar samtidigt varit framme. (Samma varning kan därtill utfärdas för flockblomstrens Loke – palsternackan. Inte lika vådlig under solen som de stora, fullblodiga jättarna. Men tillräckligt.)

Jätteloka
Foto: Fritz Geller-Grimm/Wikimedia Commons

Os av andnöd – bringare av död
Vissa dagar är det mindre muntert att dras med gott luktsinne. I synnerhet om man råkar stå i medvind på fel sida om traktens odört. Ve och fasa osar den. Tänk dig hur själen av en råtta skulle ha luktat. Du kommer att vilja gå åt andra hållet. Följ den impulsen!

Odörten hymlar inte. Den är precis lika ovänlig som den ser ut. Enligt folktron vore de röda fläckarna på dess släta stjälk ett stigmatakonterfej – av blodet på alla den tvingat till vila. Urskiljningslöst, må tilläggas! Självaste Sokrates drog den ju andan ur då han tvingades tömma odörtskalken. Och envar som väl släppt den över strupens tröskel har just, likt Sokrates, tagit första steget. Mot evig sömn. Under förloppet ävenledes vid fullt medvetande om vad slut som nalkas.

Utlöperskan från ruderatmarkerna
Särskrivare bör tillrättavisas! Av språk- och bildningsnära orsaker, inte minst. Men även för att dessa skriftens slöfockar en dag kanske vågar sig utanför grönsaksdiskens trygga vrå, i avsikt att begå självplock. Och är de då lika slarviga med artbestämningen…

Vild persilja eller vildpersilja – här riskerar den som inte bryr sig om skillnaden mellan sär- och sammanskrivning att bli föremål för somliga mer… Darwinistiska urvalsmodeller.

Vildpersiljan (ej att förväxla med förvildad kruspersilja) är lika försåtlig som hon är potentiellt dödlig. Att hon gärna föredrar myllan i och omkring grönsaksland är bara det i sig en anledning att se upp. Därutöver förekommer hon i allehanda längdmått – från späda specimen som knappt torde kunna hoppa upp och sparka en i fotknölarna, till midjehöga deltagare i tävlingen för hundkäx-lookalikes.

Vill du skaffa dig en någorlunda aning om aning vem du har att göra med, ta en närmare titt på hennes blomflockar. Har hon sporrar? Akta!

Tillhör du skriftslarvarna och samtidigt råkar stå i valet mellan vild persilja och vildpersilja… Ja, då hoppas jag att du inte sjabblar lika illa med användningen av luktsinnet.

Plågoanden som blomstrade
Vissa människor du möter må se hur fromma och oförargliga ut som helst. Likväl anar du oråd. Något stämmer inte, men du kan inte riktigt sätta fingret på vad. Av just sådan sort är sprängorten, om än i växtskepnad.

Han ger ett relativt harmlöst intryck där han rotslår vid vattensjukare marker, just utom räckhåll för gemene solstrimma – som om han ödmjukt och osjälviskt upplät sin plats på estraden åt andra. Men skenet bedrar, ty det här är allt annat än en hedersman. Titta noga och du blir varse hur han flinar åt dig i lömske. Nog har det allt sina anledningar att han undviker direkt rampljus. Och ödmjukhet har föga med saken att skaffa…

I själva verket är han en bekantskap du garanterat INTE vill göra. Förtär sprängörten, eller på annat vis kom i närmare kontakt med hans vådligt potenta gift, och du går samma väg som odörtens olyckliga. Fast inte i stum ångest. Utan krampande och stretande likt en spratteldocka i vardande. Och medan du i kval förgås ringer sadistens skratt i dina slocknande öron.

Lär dig känna igen den här gynnaren! Han är inte att leka med och kan ha ihjäl dig snabbare än du hinner säga ”femton minuter – en kvart”. Torka aldrig växtsaft utan handskar! Drick ej ur rotnära källa!

Vid närmare eftertanke, lär dig känna igen alla tre nedanstående – odört, sprängört och vildpersilja. Misstänker du att du fått i dig någon av dem, se till att komma till sjukstugan omgående!

Odört
Foto: USDA

Sprängört
Foto: Anneli Salo

Vildpersilja

Din clownskräck är berättigad
Ingen gruppering är utan sin pajas. Och flockblomstrens pajas heter saffranssäkra – en robust joker med ett och annat skälmstycke på lut. Någon plats inom svenska floran har han egentligen inte. Främst på grund av att han, mig veterligen, inte kan föröka sig systematiskt i det vilda häromkring. Men det hindrar inte obetänksamma kött- och vattensäckar (i vardagligt tal kallade människor) att, precis som i fallet med jättelokan, få för sig att ta med honom hem från fjärran platser. Han ser ju så exotisk och dansant ut. Kan väl bli upplivande att ha invid husknuten?

Jag brukar säga att coulrofobi, dvs clownskräck, är inget man lider av, utan snarare står för ett hyfsat hälsosamt utslag av det undermedvetnas varningsklocka – ställd för att upptäcka bländverk, och vilken man gör bäst i att hålla vid gott skick. Clowner är nämligen just sådant – sluga bekräftelsesökare bakom en patologiskt flinande mask. Saffranssäkran tar ehuru narrspelet ett steg längre. Han delar bokstavligt talat med sig av sitt clownflin. Ja, du läste rätt…

Olika arter av ranunkel har (liksom stelkramp och strykninförgiftning) i omgångar skyllts för att ligga bakom det sk. Sardoniska Leendet – en serie kramper som får en döende att gå hädan med ett spöklikt grin över ansiktet. Men forskare har kommit fram till att den sanne grindräparen, åtminstone den med vilken man tvångsmatade äldre till döds på Sardinien då det begav sig, troligen var just saffranssäkran.

Så som sagt: odla och bruka din clownfobi! Även när pajasen råkar kallas blomma.

Den utstötte magkniparen
Saffransstäkran må vara hemsk. Men inte inhemsk. Det är däremot dess stabbiga och stundom lönnfete kusin – vattenstäkran. Han är den där som får vara med i gänget ibland. Men notera ibland. När han fyller en funktion för de andra, vill säga. För vilken vattenlevande flockblomsplanta skulle inte välkomna en rejäl vattenstäkra att hålla sig fast i när bäcken strömmar som värst?

Behövs han däremot inte så händer det att han blir varse vad magert socialt kapital kan förorsaka umgänget. Vid myrmark står han i regel således ensam och övergiven. Som en ledsen vimpel av förgänglighet – den utstötte. Förvånar det då någon att han vid förtäring torde få slukaren ifråga att känna sig som om den just genomgått en omgång riktigt hjärtlös skolgårdsmobbning?
Tips: Introducera honom inte för alkohol. För då kommer alla svordomar (på en och samma gång).

Vattenstäkra
Foto: Stefan Lefnaer/Wikimedia Commons

Blomman från bortom
I drömmen existerar inga av tillvarons välbekanta, räta linjer. Tid, rum, manifestation… Allt smälter ihop och förefinnes samtidigt, likt ett eko av vad värld vi månne kunnat förnimma om det nu inte vore för de där begränsande sinnesimpulserna vi dras med. Och som vi är av nöd tvungna att begränsa oss till, för att överleva såsom dödliga.

Vadan då, med detta i åtanke, om all flockblom egentligen vore dragna till, eller sprungna ur, ett gemensamt kvantorigo – att de egentligen skulle kunna vara en och samma, fast manifesterade efter vad synvinkel det inre ögat i stunden sökte?

Ja, inte fasen sägs det vara möjligt i denna vår värld. Men sagor och romaner lyder som bekant inte under några världsliga lagar. Därav de sk. Morniar’yn – en säregen art av flockblom, vilka läsare av Ljudet av mol tystnad på nära håll fått bekanta sig med.

En studie i skörlevnad – från dekadens till bastarder
Gemene flockblom är inte sällan av det mer promiskuösa slaget. De fröar av sig rikligt och kan, om det vill sig, fördubbla sina led från år till år. Korsbefruktning mellan arterna är därtill förekommande. Således kan envar med öga för saken, från tid till annan, kunna hitta exemplar som inte riktigt går att artbestämma. Dessa hybrider må vara intressanta att se närmare på. Men bör hanteras med viss försiktighet. Du vet ju ingenting om stamtavlan.

Det förekommer vandringshistorier om hybrider vars existens man innerligt hoppas är blott en spökskröna. En som återkommer med jämna mellanrum är den om angelicor vilka sägs ha inlåtit sig i frösamt umgänge med sprängört. Det har sedermera antytts att deras illbattingar till bastarder påträffats i Kanada. Men hittills har jag inte kunnat få det bekräftat av sakkunniga, än mindre sett en bild på eländet. Så får det gärna förbli. För stämmer det så har vi att göra med en naturens inbyggda ryska roulette – föda eller döda. Och med ens vore vi isåfall även en nyttoväxt fattigare. För vem vågar riskera angelica på matbordet ifall den kan tänkas vara spetsad med Mindre Människovänlig Alkaloid?

Urmodern
Varje familj har sin urmoder, och flockblomstren utgör inget undantag. Silphium, hette hon och var en gång i tiden en åtrådd handelsvara i antikens Rom och Egypten. Till historien gick madam Silphium som ansedd krydda. Men också i skepnad av medicinalväxt med ett preventivmedels egenskaper.

Silphium på antikt mynt
Foto: ? US Public domain

Såpass uppskattad var hon att hon trycktes på antika silvermynt. Likaledes fick hon stå kroki inför upprättare av vapensköldar. Catullus nämner henne i sina dikter till Lesbia. Och då ett frö av Silphium sägs ha varit hjärtformat, undrar jag om vi inte där har själva upphovet till hjärtformen som vi idag känner den?

Hur och varför hon försvann kan vi blott spekulera om. Men hennes döttrar, söner och allt däremellan vandrar sannerligen med oss än idag. I allt från livgiverne till bråd död. I sådan grad att vi inte alltid tänker på deras närvaro.

Flockblomstren bara finns där – exceptionella i det tysta, likt de där omistliga birollerna. Inte bara i någons underliga roman. Utan i det karaktärsgalleri som fyller vårt mänskliga liv. I någon form. Under de flesta av våra dagar.

/Leo

Om att ta ställning – hårt och länge!

Har vi kulturskapare nån sorts given skyldighet att ta ställning i frågor som tidsandan skjuter fram? Drar det ner kvalitén på våra skapelser ifall vi låter bli? Är vi ‘mindre relevanta’ om vi väljer att gå vår egen väg? Eller är det i själva verket 360 grader tvärtom?

Samtidstypiska frågor – Flavumkompatibla svar.

Det var allt en bomsalva hon drog av, Kulturjournalisten! Passivt aggressiv och inte så lite uppfordrande. I pipans riktning – en av många uppskattad artist. Karln råkar ju ha mage att besjunga det som engagerar honom. Samt att låta detta utspela sig i känslovärlden snarare än i den…mer indikativa diton. Ja, artisten föredrar allt sina kärlekslåtar framför att på befallning göra sig till aktivist. Tänka sig, va?!? Himmel och helvete!

Om man är Sveriges största artist med landets största megafon i sin hand. Om man har den samlade uppmärksamheten från över 70 000 människor under tre timmar två dagar i rad. Då är det lika mycket ett aktivt val (att) säga något, som att inte säga någonting om världsläget…” ”Om det så handlar om antirasism, feminism, Donald Trump eller flykt.

Ojojoj… Där sparades det inte på panten, om man säger så.

Megafån kräver megafon?
Vissa av Kulturjournalistens skråkamrater instämmer. Surprise! En av dem, vi kan kalla henne Simma, har en idé om att eftersom artisten inte fattat att ”med ett så stort genomslag följer ansvar”, dvs att lägga sig i anvisat spår inom tyckonomin, så vore vederbörande ”tyvärr allt mindre relevant”. Undrar om de där 70 000 konsertbesökarna delade denna analys?

Det handlar om att ha ett intellektuellt förhållningssätt till sin omvärld.
Oh, the laughter… Funderas här månne på en framtid inom gycklarbranschen? Inte undra på att svensk komik saknar skämt bortom faktum att den själv existerar.

Man kan grubbla över vad Kulturjournon med följe egentligen vill åstadkomma här. Får vi en bättre värld om artistens nästa skiva blott spelas in i Det Trygga Rummet, uppbackad av feministiskt bekännande studiomusiker? Samt förses med klistermärke bedyrande att innehållet har fokus på mänskliga rättigheter och värdegrund? Eller om han rentav, för att anses riktigt superduperrelevant, bör läsa högt ur kulturministerns samlade kommunikéer inför sina 70k åskådare? Och som extranummer – ingen låt, men väl en viskning på repeat genom PA-systemet. ”Trump är dum! Var inte som Trump… är dum! Var inte som…

Ursäkta min förtramsning, men för denna har jag fog. När skribenten kommer till passagen då hon ondgör sig över: ”…en svag bismak av de hundratals ditresta, svenska, vita medelklassnävarna i luften” säger hon det hon nog egentligen vill ha sagt. Samt låter oss ana huvudfunktionen bakom salvan.

Det är nämligen inte vilken ställning som helst hon kräver att den arme artisten ska (in)ta. Utan som byggställning åt det postmoderna rivningsteamet, oss alla bevare. Snyggt signalarbete dock. ”Vit.” ”Svensk.” ”Medelklass.” Lite som Det Hemliga Frimurarhandslaget. Fast inte lika jättehemligt som det är genomskinligt. Typ.

De är ihärdiga, de där… Inte ens en obskyris som undertecknad klarar sig ifrån att med jämna mellanrum få kraven anbefallda för sig. Självfallet under övertydlig underton av antingen är du med eller mot.
Ta ställning!”, väser de med inlärt glödande patos.
Mitt svar -”Bakifrån!”- brukar få dem att lugna ner anspråken en smula.
Men de kommer tillbaks. Med förstärkning samt några grader ruttnare för var gång. Och inte alla är lika tjurskalliga som denhäringa. Så de lär säkerligen hinna utkräva läpparnas bekännelse av en och annan blyg viol till kulturskapare innan vargtimmen tjutit klart.

En sak ska envar emellertid ha klart för sig. Det finns inget som säger att vi kulturskapare är skyldiga att agera aktivister för någonting. En del av oss väljer den vägen, andra inte. Några låter sina alster följa genom samtid och dess politiska nycker, andra stakar ut egna spår genom egna världar. Hursomhaver är det ett personligt beslut. Och att man råkar ha en stor/bred publik ändrar inte saken. Så bara lägg ner det där!

Megafåneriets vinning – åskådarnas förlust
Låt mig nu förflytta mitt egna utgångsperspektiv för en stund – från kulturskaparens till det vi alla i någon mån befinner oss inom: mottagarens.

Säg att jag skulle ha råkat sitta i publiken under BBC Proms, närmare bestämt den där kvällen häromsistens då Staatskapelle Berlin framförde Elgars symfoniska verk under ledning av den världsberömde dirigenten och pianisten Daniel Barenboim. Just den kväll som den senare fick för sig att ta ställning

Tänk bara. I mitten av en inre resa, där tankar lyfts upp från krass malning. I sakta gemak allteftersom tonerna strör sin sådd där det länge rått nordanvind. Förändras landskap, i känning nalkad. Där något vackert slår sin rot i sorgligt inre…

Så plötsligt: ”… this isolationist tendencies and nationalism in its very narrow sense, is something that is very dangerous and can only be fought…” Från dirigentpodiet. Mitt i konsertupplevelsen.

Käre maestro Barenboim! Din musikaliska gärning älskar och omhuldar jag. Men dina tankar om nationsgränser och Brexit inte bara skiter jag i, jag fördärvas över att du tanklöst väljer att krascha min inre himlafärd, att du förråder mig i mitt mest sårbara; att i stunden av allomfattande frihet tvingas rygga då den jag litade på i försåt lät smyga fram kopplet. Och för vad? För att du fann det så etter nödvändigt att ta ställning? Du talar ju inte ens med egna ord, din erbarmliga papegoja! Du idisslar en variation på just samma harang som så många andra rivit av före dig… Och som jag frankt talat är aptrött på.

Brexit är dumt dumt jättedumt, och alla som tycker annorlunda är obildade imbecilla bonnjävlar!”, behöver man upplysningsvis icke lösa konsertbiljett för att få skickat genom bägge öronen. Det räcker med att slå på radion. Eller läsa dagstidningen. Eller kulturdelen. Eller… Eller… Eller…

Jag, och många med mig, söker så mycket mer än detta i våra kulturupplevelser. Själv väljer jag därtill aktivt bort komprometterad kultur som behandlar mig likt en slasktratt för opinionsbildning. Jag tror inte jag är ensam där heller. Efterfrågan på en omgång grötmyndig folkuppfostran i kulturskrud är sannolikt hyfsat överskattad.

Vaksam på värdet
När kulturskapandet underställs tyckonomin riskerar det att tappa i värde. Främst varaktigt sådant, vilket bör tagas notis om. Alla minns vad de känslomässigt kan relatera till. Få lär i framtiden komma ihåg en utpräglad opinionsspruta, såvida den inte råkade vara särdeles signifikant då det begav sig. På 70-tal följde 80-tal, om du förstår vad jag menar…

Tyckonomerna vill dra nytta av det vi kulturskapare är och gör. Och i en hård och föränderlig bransch är det lätt att se tyckonomiskt positionerande som en gångbar väg framåt. Och visst, så kan det mycket väl förhålla sig. Men öppnar också för frågor vilka jag föreslår att envar bör ställa sig före eventuellt förfogande.

Egentligen kan det kokas ner till en dryg handfull varianter av: ”Är det väsentligt för mig/mitt skapande att jag offentligt tar ställning för ditt eller datt, omedelbar framgångsfaktor borträknad?” Om ja, kör! Om inte, fundera skarpt på att ge fan. Låt hursomhaver inte nån tyckare avkräva dig ovillkorlig megafontjänst. Din konst är din konst. Hur den tas emot må vara upp till publiken. Men vilken dopklänning den bär är tamejfasen upp till dig.

Det är hursomhaver viktigt att hålla i huvudet vem som egentligen behöver vem i det här. Den uppskattade artisten behöver med all tydlighet inte tyckonomin. Att det däremot är tvärtom kan Kulturjournalistens skriverier till ansenlig del sägas antyda.

Summa summarum!
Låt artiststackarn (tips: han delar förnamn med Juholt) ägna sig åt sitt ifred. Det funkar ju uppenbarligen. ‘Allt mindre relevant’ på kulturredaktionerna har föga relevans i verkligheten numera. Publiksiffran säger sitt. Upplagesiffrorna troligen likaså. Do the math!

Inte desto mindre tilltar de tyckonomiska förväntningarna på oss kulturskapare. De hörs starkare och oftare. Men vi har faktiskt ingen medfödd skyldighet att ta ställning bara för att vå råkar göra det vi gör. Och ska jag vara ärlig, så torde jag föredra om fler lät bli. Kulturen mår bra av viss spänst. Och ledsnören göre sig bäst brustna.

/Leo