När ljusen slocknar

Jag tänker att det föregicks av ett skarpt knäpp. Emellertid är detta nog en minnets efterhandskonstruktion. Troligare är att mörkret slog till helt utan förvarning. Och där stod en annan, nytvagad och i bara mässingen efter en hastig dust med duschen. Tursamt nog också med välmemorerad bild av var i rummet handduk och ombyteskläder befann sig.

Runtom kunde jag höra hur allt saktade ner. Fläktar, kompressorer… Hela den gamla krukfabriken malde till stiltje i vad som föreföll vara en jämnmodets utandning. Den varade nån minut. Därefter låg allt lika tyst som svart.

Att jag inte vore ensam om den plötsliga ljusförsvinnelsen hade jag goda skäl att anta. Elnät och glesbygd är ju inte direkt nån tillförlitlig kombination alla gånger. Men… man vet ju inte förrän man vet, eller hur? Så när väl alla klädedon knekats på plats bar det iväg. Ut i en landmärkeslös ocean av mörker. I jakt på utomhus.

Någon ficklampa hade jag inte brytt mig om att hålla tillhands. Att ta mig fram i kolmörker var jag (av anledningar det finns anledning att återkomma till) hyfsat van vid. Dessutom kände jag Gränsfors Blomkruksfabrik lika väl som uppsättningen fickor i min egen långrock. Således visste jag var det föll sig lämpligt att ducka för plåtrännan. Eller sidsteppa för att inte döna rakt in i pressmaskinen av gediget 40-talsstål. Däremot höll jag på att glömma vikten av att hålla hårt i räcket omgärdande vindeltrappan ner mot första våningsplan. Minnet återkom ehuru lägligt, efter felsteget som vid sitt eventuella upprepande torde ha lagt en Nära Döden-upplevelse till samlingen.

Väl ute på lastbryggan kunde jag konstatera att det förhöll sig precis som jag antagit. Hela byn låg mörklagd. Jag kan inte påstå att det förvånade mig.

Det var fullkomligt vindstilla och snön föll i täta sjok ifrån outgrundliga skyar. Husen runtomkring – i bästa fall urskiljbara likt dova siluetter i nederbördens mikrointervall. Inte så mycket som en flämtande fönsterljuslåga syntes emellertid, vilket jag förmodade kom sig av tidpunkten. Klockan hade passerat midnatt, och det redan ett par timmar tidigare. De flesta sov, lyckligt omedvetna om vad som inte längre strömmade i vägguttagen. Och vilket sedermera, såsom brukligt på vischan, inte så självklart återkommer på nån vecka eller så.

Det var där det slog mig… Att jag just i detta nu befann mig i vad som för många utgör själva kärnan av mardrömsmateria: Ensam i det totala mörkret. Utan ens en gnista ljus inom synhåll. Och lek med tanken… på att alla de där svarta fönstren verkligen vore lika folktomma som man med viss fantasi skulle kunna tänka sig…

Bara som en kort parentes…

Nu undrar du säkert vad sjutton man sysslade med i en gammal krukfabrik mitt i natten? Jag ska fatta mig kortast möjligt: noll starkström därhemma. Vad som släckt ner min boning var dock inget oväder i övergående. Avbrottet var permanent och kom sig av brist på likvida medel. Men skam den som följer motgångarna medströms. Till strömförande förfogande hade jag således skaffat mig en improviserad solcellsanläggning. I klartext: Ett par paneler, en regulator, ett knippe återbrukade kablar… Samt Tjernobyl – bättre begagnat truckbatteri i senior ålder.

Under ljusare årstider renderade denna McGyver-lösning hyfsad täckning av basbehoven. Annat var det under de tvenne månaderna kring vintersolståndet. Då rådde ransoneringstid. Nån enstaka lampa samt laddning av bärbar dator kunde man unna sig. Men inte så mycket mer. Därför hade jag givits lov av min vän krukmakaren att nyttja hans fabrik för mina författarpass, på tider då ändå inget krukmakande försiggick Samt ta mig en dusch när jag behagade (då självklart även sådana faciliteter saknades på hemmaplan).

Med detta i åtanke ter sig kanske min förtrogenhet med kolmörkret en aning begripligare. Jag levde ju mitt i det, dygnet runt under årets solfattigaste tid. Men att det inte berör mig på samma sätt som det berör flertalet är ändå inte bara en fråga om ohejdad, och av nöden framtvingad, vana. Vilket episoden i duschrummet sannerligen skvallrar om. Människor reagerar instinktivt på mörker. Själv tror jag inte ens att min puls höjdes med så mycket som en tvåtusendel då allt blev svart – med eller utan förvarnande knäpp. Är knäpp måhända nyckelordet här?

Mörker och människor
I mänskliga själens ginnungagap är det inte fruktan för själva mörkret som skriker högst. Nej, inte ens alla fantasier om vad som eventuellt döljer sig däri. Utan frånvaron av ljus. När ljusen slocknar brister flockvarelsens navelsträngade länk till den frihalsande gemenskapen. I det totala mörkret står hon öga mot öga med det som kan förgöra henne ner till minsta definition. Sin singularitet. Sin avskildhet.

Blott på en plats där tillgången till ljus är att ta för given kan hon unna sig ynnesten av mysbelysning (eller rentav mysmörker). För hon vet att hon går säker. En blick mot fönstret är allt som tarvas, då ljuset därute minner om mänsklig närvaro.

Med samma följdriktighet infinner sig det motsatta. Ifall ljusfattigdom råder tänder hon istället varje tillgänglig lampa. Och hennes uppfinningsrikedom i att bekämpa de mörka hörnen är i det närmaste ändlös. Så att den obehagliga påminnelsen om singularitet kan få fantiseras på porten. Och absolut inte råka växla upp till sin sanna natur – dödsångest.

Ljus och plats
Det går att fastställa ett och annat om en plats enbart utifrån vad ljus där tänds då mörkret faller. En harmonisk ljusmatta, jämnt spridd över området och med möjligen några tydliga fokalpunkter, vittnar om god utveckling. Emedan en annan – där slumpartad gatlykta kan ha slocknat och/eller där onaturliga svarta hålrum uppstått lite varstans – signalerar påfrestningar. Abrupta mörka passager står i vittnesbåset, med en utsaga om det gemensamma som förfallit. Eller om grannfejden som tog sig ohejdbara proportioner.

Till synes paniskt  koncentrerat ljus kan å andra sidan förefalla vara dess motsats. Men inte nödvändigtvis. Det kan lika väl stå för människorna som kurat ihop sig, bemödade om att hålla nattens demoner – reella eller imaginära – på avstånd. ”What a horrible night to have a curse”, som en viss Simon Belmont uttryckte saken.

Efterhand som ljuset falnar, försvinner människorna. Efterhand som människorna försvinner slocknar ljusen. När det väl blivit mörkt, på det där människoförtvinande viset, ska det mycket till för att tända gnistan ånyo. Om denna lindormsstöpta spiraltrappa har obygden många berättelser att förtälja.

Det finns en punkt, jag kan inte riktigt säga var, då de sammanlagda ljusen på en plats har falnat såpass att alla återstående invånare i princip packar ihop och lämnar samtidigt. Kvar blir ett strött kluster av övergivna byggnader, vilka med tiden återtas av naturen. Gravstenar över det mänskliga liv som flytt. Eller efterbörden av ljuset som slocknade. Lite beroende på i vilken ände av lindormen man börjar nysta.

Det dagas i natten
I städerna skiner de offentliga lamporna allt flitigare efterhand som det mörknar. Härute i tassemarkerna släcks de enligt motsvarande kriterier. Mellan midnatt och 05:00 lyser inte en gatlykta längs hela vägen genom byn. Inte för att det gjorde någon skillnad just den natten, strömlöst som det var. Men ändå.

Jag pulsar hemåt. Längs en väg av vilken det inte längre känns några spår. Snöfallet bedarrade sisådär nån timme tidigare. I dess ställe sjunker kvicksilvret – nånstans kring minus tjugo, enligt bihålorna, and counting… Runtom anas nattens första tecken på mänsklig civilisation i form av korta ljusglimtar i fönstren. Eller natt och natt… Klockan är en sjua slagen och nedräkningen har börjat. Mot att någons uppfart lyser upp likt en julgran på steroider. Via den nåd som blott en rejäl dieselgenerator mäktar förära. Invånarna i Gränsfors är försigkomna. Ge dem några timmar så har de städat upp. Samt återställt det sammanhållande ljuset.

Snart ligger allt i fjärran. Och backen upp till min boning på motsatta åsen känns, med nysnön under sulorna, om möjligt trögare än vanligt att forcera. En siluett kan anas – av huset som på ytan inte ter sig helt olikt de där gravstenarna av livet som flytt. Men härifrån flydde aldrig människan. Det var bara ljuset som slocknade under vissa tider på året. De svarta fönstren kunde ha agerat rekvisita i gemene apokalyptiska filmrulle. Men någonstans bortom dem finns en vinterbunker. Av denna och dess inhysingar – på två respektive fyra ben – skvallras däremot intet.

Den estetiska uttryckslösheten i skalet kom hursomhaver att förändra umgänget häruppe. Förr hade en stadig skara besökare brukat trotsa den oplogade uppförsbacken och dyka upp såhär års. För att växla några ord. Eller dricka ett glas sprit. Eller bara för att fly påstridigheten hos någon sämre hälft därhemma för en stund. När starkströmmen emellertid sinade i ledningarna och ljuset blev ransonerad vara upphörde besöken helt, som på ett klockslag. Inte om våren, inte om somrarna eller hösten. Men just de där ljusfattiga månaderna. För ingen vill ju riskera att hamna…

… ensam i det totala mörkret. Som en annan tydligen hanterar, knäpp eller ej. Ansatt av mångendera mardröm är jag. Men inte den av det slocknande ljuset. Vilket gör en till en ganska vrickad varelse, när allt kommer omkring.

Det var hursomhaver en osedvanligt mörk morgon jag kommit hem till. Lika outgrundlig låg ännu skyn ovanför, men till min förvåning hade en ensam stjärna vågat sig fram. Och jag tänkte att under just fjärran stjärnor faller allt ljus på vår litenhet. Vi människor är blott prickar under mikroskopet i det stora hela. Men vi lyser tillbaka. Slår fast att: ”här finns vi!” För varandra. Men kanske också för världsaltet? Själv hade jag inte mycket till ljus att lysa tillbaka med då det begav sig. Så jag uppskattade att världsaltet tog initiativet. I form av en liten stjärna. Vars namn jag trots god kännedom om natthimlen än idag ej med säkerhet kunnat fastställa.

När ljusen slocknar blir man varse allt som dagen döljer. När ljusen slocknar infinner sig tid, rum och tystnad att i tanken vandra okända vägar fram. Kanske är det till dessa jag kommit att knyta an? Så att vad mörker som än sänkes runtom en alltid finnes ledljus? Kanske… För visst förekom stunder då påfrestningarna av mörker och kyla blev särskilt kännbara. Ehuru överskuggades de på det stora hela av viss tacksamhet. Ty vad gåva är det inte att bära inom sig vad annars tarvas från därutom? Och som medger oavhängighet på ett sätt som, om inte trotsar, så i varje fall tänjer på gränsen för vad arma människovarelser bör kunna gå till sömns med utan mardrömmar?

Jag tänker att jag hann tänka så mycket mer under det att jag stupade i bädden den där morgonen. Emellertid är detta nog en minnets efterhandskonstruktion. Troligare är att sömnen slog till. Varslad av vaggsång. Från katters spinn. I mörkret.

/Leo

Annonser

Den förevändliga historien

Rätt sida om historien” (samt dess mer aversiva variant: ”historiens dom kommer att bli hård”) är svängelser vilka nyttjas bäst med försiktighet. Ty de bygger på antagandet om att framtiden ämnar summera och värdera sin historia enligt samma måttstock som nuet. Med risk för att midasklyva mitt eget resonemang: Är det något historien med säkerhet kan lära oss så är det att detta ingalunda är självklart.

Sant må vara att allt vi gör idag är historia imorgon. Men att morgondagen väljer att se de vinklar och vrår vi i nuet önskar är ett djärvt, men bristfälligt antagande. Tiden flyger. Fördimmar, fördummar, formar händelser till utsagor. Framför oss monteras ett kaleidoskop, i vilket vi i bästa fall förmår skönja Rorschachplumpar. Vid minsta vrid på vredet ändrar de skepnad i det subtila. Och lämnar avsevärt åt fantasin.

Det är där det händer. Att den enes frihetsrevolution blir den andres massaker. Schrödingers Folkmord har antingen levat eller aldrig tagit liv, allt beroende på med vad för sorts villighet framtida samtiden kikar tillbaka. Det självklara ställningstagandet – utifrån de godaste av föresatser – blev kanske det som till syvende stjälpte ställningen? Lite beroende på hur man ser det. Eller vem som ser? Eller under vilka kulturella premisser?

Tanken må låta ack så postmodernistisk, men faktum kvarstår: Varje spekulation kring framtidens vägande och mätande av historien är i bästa fall ett PostNord i ljuset av en tjugo år gammal e-mail-tjänst. (Och måst jag då ens påpeka den relativa antikvitetsfaktorn i det senare?)

Antikvitetsfaktorn, ja…
Stodo en samling utav oss på torget i gemene svensk småstad, anno 1890, propagerande för något vi månne betraktar som gängse idag – låt det vara individens spelrum bortom kollektivets envåld, involverande (men ingalunda avgränsat till) var och ens rätt att blott ej försaka gudstjänsten om söndagarna, utan rentav förenas i samkönad vigselakt däri… Nja, mycket kan sägas om detta, men knappast att det vore en avundsvärd framtid i de artonhundranitiska ögon vilka i detta presumtiva torde ha betraktat oss. Med Extra Allt i ve och fasa.

Ty hur ödet behandlar folk och riken som säger upp leasingavtalet med Herren Gud står det ju i varje Mosebok att läsa. Så ve oss samtliga, om inte absolut gudfruktiga så i varje fall anständiga, hade de nog tänkt. Sålunda skulle de ha tittat på oss och utbrustit: ”Historiens dom kommer att bli hård!

Eller nej, de skulle de inte alls. Antagligare vore att de under bestämda famntag fört oss vågrätt till dårhus, och det hastigare än någon hunnit skönja så mycket som en regnbåge på horisonten. (Och då ska vi ändå vara glada över att farsen inte utspelade sig ännu nåt hundraår tidigare, för då hade vi månne haft en date med nåt särdeles otrevligt museiföremål att vänta.)

I detta läge kan man duka upp flertalet felande rätter till förklaringarnas bord. Smöra upp det bigotta, dra nåt inskränkt över skanken eller stoppa det uppsåtligt elaka i marinad. Andra må bära slående smaklikheter med hur folk som idag kallar historien till vittnesbåset resonerar: En önskan om att stå… på rätt sida om historien.

Historien, ja…
Segrarna kokar ihop det där, sägs det. Men jobbet ankommer i själva verket på den kultur segern fört med sig (och det oavsett om det var med innehållet i en spar- eller automatbössa den skramlades fram). Ett visst lyckat strandhugg i Normandie breddade ej blott vägen för Beach Boys många strandpartajer, utan också på det hela en framtid bemäktigat med linser nog att i kaleidoskopet skönja Framgången – början till avslutande gitarrsolot för massmördarideologin med tyrannen i spetsen.

I händelse av att svastikörerna fått sista ylet torde emellertid kören idag ha sjungit andra stämmor, om än ej nödvändigtvis andra ord. Vilket gör allt en smula bedrägligt. Inte en Sabatonsk strof hade behövt skilja sig. Men kanske den bakomliggande idén om vem som agerade befriare respektive upprorsmakare i det historiska, semiliturgiska olustspelet?

Allt vi tror vara skrivet i sten darrar i själva verket på en hårsmån. Med rejäl kalufs inunder. Och föreställningsvärldar har fönats till knullrufs för mindre.

Kulturen, ja…
Vad för kultur kommer att skriva historien om idag år 2090? Det vet vi inte! Kanske är det en utvecklad form av den västerländska vi känner till häromkring idag? Eller en regredierad variant? Eller… ingetdera. Det kan ju falla sig så att vi vid det laget genomgått en fullständig kulturomvandling – må skälen vara et(n)iska, teknologiska, miljöbetingade, konfliktrelaterade eller whatever? Då gäller inget av det vi förutsätter idag.

Förstå vidden av det här! Förbyts kulturen så förbyts också matrisen vi speglar oss gentemot. Det innebär i klaraste ordalag ALLT. Vad än vi säger, skriver, sjunger, kväder, snapschattar eller fyllegruffas om idag… Inget av det kommer tillfullo uttolkas såsom menat. Eftersom tolkningsfiltret hos avsändaren idag respektive mottagaren imorgon inte längre tillräckligen överensstämmer. Med detta i åtanke, vem kan med säkerhet skilja ut rätt eller fel sida om en morgondagskontext vi inte ens vet förnamnet på? Den som uppger sig så kunna är antingen orakel eller full av skit.

Till vårt förfogande här och nu har vi en moralisk kompass, tillverkad och given av den kultur som format oss. Den kan peka ut riktningen. Men inte tvinga oss att följa den. Kartering och färd är upp till oss. Däromkring ligger ehuru irrblossen på lur…

På rätt sida om historien, ja…
Trots logikkedjans idoga knarrande kan önskan vara lika behjärtansvärd som angelägen. I medvetandets grundvatten bottnar ansvaret. Att förvalta det vi ärvde; förfina och låta gå vidare till nästa generation. Och på så sätt förunna arvtagarna möjligheter att kultivera tillvaron ännu ett steg. Framförallt vill vi bespara dem alla misstag som kostat skjortan och människoliv i det förflutna.

Emellertid tänker vi inte alltid nyktert på det här området. I den bjärt färgade föreställningsbuteljen skvalpar främst upplevelsen i och av nu:et. Vi försuper oss så lätt på detta markerade centrum. Och lyckas ändå på något vis missa, eller missta, figuren i spegeln. Eller kanske just därför?

Säg att vi för en stund återvänder till den hypotetiska folkhopen av år 1890 och frågar oss ännu en gång: Vad drev dem att hellre vilja göra proto-vipeholmsexperiment av oss än att lyssna till sig vad vi hade att säga? Vi kan, som sagt, åberopa allt det där som ställer vår samtid i det varmare ljuset och däri ha hur rätt som helst. Men när vi gör det blottar vi samtidigt ett och annat om hur vår egen varietet av samma blindvinklar manifesterar sig.

Det kan med föga portion fantasi tänkas att vårt individualistiska och sekulariserade förhållningssätt – hur naturligt och uppbyggligt det än ter sig för oss idag – torde ha skrämt de arma fornsekelsinvånarna fullständigt från vettet. För hur gestaltade vi oss genom det vi sade? Jo, det var inte bara den djävul vilken pastor och skrift så grundligt varnat för som klev ut där på torget. Det var ett underminerande av hela den relativt kollektivistiska kontext man levde i. För tänk om…

… varenda tocke skulle få ägna sig åt precis vad för omoraliska, ogudaktiga och perverterade handlingar den ville, och det utan tanke på efterverkningar – varesig i detta livet eller nästa? Samt att dessa hädare dessutom skulle ha rätt till att efter behag öppna kakhålet och spy ut sitt vidriga Hate Speech. På allmän plats, mitt bland vanligt, redbart folk?

Där snackar vi subversiva grejor, kanske inte bara 1890?

Subversiva grejor, ja…
Vi är inte så olika artonhundranitierna som vi vill tro. Den individualism vi av och till danat är blott fernissa över en uråldrig patina av flockreflexer. Säg mig, när du bestämmer dig för att avsky en vilt främmande människa du möter på Nätet, och det efter vad emojoxer den pryder signaturen med, vilka länkar den delat eller vad för namn det står på hennes vänlista… Är det inte stammedvetandet som nyper där i ryggraden? Som manar till akt från De Andra och deras följdriktiga gudom – Den Onde? Den där som söker lura dig på irrvägar från den rätta läran? Det där som håller ihop din stam, du vet?

Vad gör du? Jo, du Tar Avstånd – läser din Fader Värdegrund fyra gånger i förhoppning om att ha rentvagat din själ efter kontakten med detta besmittade. Kanske slår du också en ängslig blick på hur andra i din närhet reagerar? Ju fler som gör som du, desto större är utsikterna att du känner dig tillfreds med ditt handlande. För det ”alla” gör kan ju inte vara helt fel? Right?

Ändå vill ingen av oss bli ihågkommen som en i den massindignerade folkhopen. Vi kan ju vår historia (och det så bra att vi anser oss skäliga att skriva framtiden på näsan). Vi vet vad uppviglade pöblar kan ställa till med, vi vet vilka herrar de tjänar och vilka fångar de tar. Ändå händer det att lite för många av oss står där en dag – med högaffeln i vädret, redo att skicka kättaren till samtidsanpassad Mästerman. Någonstans i massans ekolali och pantomim inbillar vi oss närvaron av hjärtats allra dyraste ädelmetall: mod.

Det finns kättare idag likväl som fordom. Vi låser inte längre in dem. Vi stänger dem ute. Anger dem gör vi inte heller. Vi bara tjyvanmäler till supporten på den stora Techkolossen, i hopp om stundande avstängning. Eller ringer lite till deras arbetsgivare. Taggen som följer är signalen till flocken. Väl besvarad infinner sig kompiskicken.

Lika dragna som vi är åt kollektivistiska tveksamheter, lika finurliga är vi på att skriva om dem till vår skönaste, soligaste självillustration. Så att vi står ut med spegelbilden efteråt, om inte annat. Inte fasen paraderade vi med några högafflar och skrålade efter blod, vi stod upp för det sunda och rena. Eller som det kan heta idag: anständiga och snälla. Det är okej när vi gör det, för det är vi som är okej. Just våra ändamål helgar vad medel vi än i stundens hetta råkar hemfalla åt. Men var i historien det sen placerar en… är en annan femma. Vilket nog de flesta vet. Egentligen. Men insikten appliceras sällan. Kanske för att beteendet, som sagt, fyller andra funktioner.

Genom att ha grumlat vattnen mellan önskan om en bättre framtid och personliga behov i nuet har vi hursomhaver månne gått miste om insikter vilka kunde ha spelat roll. I det där bättre vi tänkte oss att lämna vidare.

Lämna vidare, ja…
Vi bränner inga böcker. Sånt gör ju bara nazzar, inkvisitorer och kinesiska murbyggare. Vi hasar ner de för stunden obekväma volymerna i källaren så att ingen i förbifarten kan råka läs… utsättas för dem. Alternativt förser dem med varningstext. Eller rätt, slätt och försåtligast: skriver om dem.

Varför gör man så? När det så noga betonas hur viktigt det är att lära av historien? När det nu ligger ett gediget stycke historia framför oss i form av en text från dåtiden? Jo, för att historien sällan så enhälligt pekar dit vi önskar. Närmare bestämt är den riktigt jävla bökig. Full med nyanser, motsägelser och växlar att dra för de hugade.

Därför tenderar gårdagen också att villkoras och relativiseras. Kort sagt: leva på nåder. Någon väljer att blinka tre gånger, nästa att aga gulan. Somliga glor fixerat bort, andra ser likheter närhelst det passar. Vi lär sällan av historien. Vi lär hellre ut vad vi vill ha ut av historien. Ett kroniskt mänskligt tillkortakommande. Tidlöst sådant därav. Blott det i sig borde mana till förtanke.

Historien skrevs inte när händelser kom och passerade, utan av kulturen som fattade pennan i efterhand. Därför tror jag på viss ödmjukhet inför svängelser som rätt sida om ditt eller datt. Visst inverkar allt vi väljer i nuet. Men sällan, för att inte säga aldrig, såsom i stunden tycks självklart. Utan lite beroende på hur man ser det. Eller vem som ser. Eller, kanske främst, under vilka kulturella premisser. Här tjänar vetskapen om den uteblivna vetskapen så mycket bättre än varje tvärsäkert grenslad paradfåle. Som du garanterat kommer falla av.

/Leo

Konsumentinformation för banderollåldern

Närhelst någon genomför en spektakulär aktion i anknytning till emotionellt laddad fråga i tiden, förvänta dig stundande lansering. Av nån bok, en filmsnutt, ett evenemang, en podd, whatever… Förvänta dig yttermera att självuppoffringens gloria inte riktigt hänger så rakt över hjärtat som det vid första anblick må förefalla. Se på mig! Kom och köp!, har fått nya, tidsenliga kläder. Vilket kan vara nyttigt för alla konsumenter därute att ha koll på.

Jag säger inte att det här är bra eller dåligt. Jag säger bara att man bör se det för vad det är. Ett rättframt Kom och köp funkar illa i en tid då alla möjliga har något att sälja (och gemene människa skaffat sig både vett och annonsblockerare nog att filtrera ut bruset). Se på mig, likaså. Det finns ju så många att se på när alla kan se allt 24-7! 10-talets mest potenta marknadsföring ligger i att synas på ett sätt som inte röjer själva uppsåtet att synas i sig. Genom hjärterotsvattnande spektakel kring vad som engagerar, upprör eller rentav skrämmer – nasat vid vägskälet där social media möter traditionell – når man genvägen till huvudscenen. Se på mig får heta Jag bryr mig. Kom och köp förkläds till Kom och var delaktig. Ny tid, ny köpenskap. Det är bara så det är.

Jag säger heller inte att den figurerande entreprenören skulle stå likgiltig inför sin valda hjärtefråga-till-salu. Jag säger bara att jag tvivlar på om huruvida vederbörande torde ha prioriterat likadant ifall strålkastarna voro blinda eller att de samtliga sågo åt annat håll. Förbindelsen till den angelägna, känsloladdade frågan håller entreprenören aktuell – i media och medvetande. Företagsamt, må jag säga!

Jag kan däremot personligen tycka att det är mindre renhårigt. Att spela på vad som verkligen berör, och det med bakomliggande syfte att skaffa sig ett ansikte i mängden… Eller stärka det snyte som redan hunnit bli välkänt personligt varumärke? Jag säger att jag skulle ha föredragit att det hölls någorlunda vattentäta skott mellan genuint mänskligt engagemang och Mammon Per Proxy.

Det hade trots allt känts både rakare och ärligare med klassiskt Se på mig! Kom och köp!

/Leo

Öppna era hjärnor!

Demokrati är ingen självklarhet. Den har vi fått kämpa oss till. Att inte använda sin röst är att säga: det här betyder ingenting.” Med dessa ord har jag dragit upp mången chips- och Colastinn röstberättigad kötthög ur soffan genom åren. Men den här gången tänker jag annorlunda. Åt envar som inte anser sig ha tid/ork att tänka till före rekommenderar jag följande: Fortsätt med ointresset. Genom hela valdagen. Ta ett chips till!

Nu stundar val. Och som bekant är det ju främst då som vi nuffror i statistiken har möjlighet att påverka, om än så ringa. Var och en av oss har en röst att lägga i urnan. Var och en av dessa har i sin tur betydelse. MEN… Betydelsen sitter inte främst i att rösten läggs. (Jag menar, stoppa papper i ett kuvert kan vem som helst göra, en apa inkluderad.) Utan i att den lagts med mål och mening samt föregåtts av visst tankearbete. Där har vi röstens sanna betydelse. Vi ska ju trots allt leva med, och i, den soppa vi på valdagen kokar oss.

Varför bry sig?
Det kan knappast ha undgått någon av mina läsare att jag bekymras över en del som sker runtom oss. Under senaste mandatperioden har jag kunnat skönja hur ett flertal illavarslande trender gjort sig alldeles för hemmastadda. Några av dem förefaller i nuvarande form och utsträckning kanske inte så värst alarmerande. Men vad de i förlängningen kommer utvecklas till är vad som besvärar mig. För ingenting stannar självmant halvvägs, allt tuffar på mot ändstationen i ytterligheten. Framförallt bildar de gemensamt ett mönster som jag skulle kunna beskriva som rena motgiftet till civilisation.

Jag har sett det torra tjänstemannaskapet ge vika för aktivism. Jag har sett hashtaghysterier söka förekomma laga process, och det alldeles för framgångsrikt. Jag har sett de konsekventa sadla om till vindflöjel. Jag har hört det som sades med full övertygelse så sent som vid gårdagen förkastas i närmast möjliga nu, samt i varje nu därefter. Jag har sett kulturen ringas in och nyttjas för tvivelaktiga ideologiska syften. Jag har sett relativisering i alla upptänkliga former. Jag har sett villkoren för yttrandefrihetens villkorande falla på plats. Jag har sett nonsens och abstraktioner användas för att beskriva verkligheten. Jag har sett masken av välmening falla när den satts under press, och blottat ett fräsande Janusansikte därunder.

Det är det där gäckande ansvaret som liksom aldrig vill hålla jämna steg med läpparnas bekännelser om åtaganden. Det är rättigheterna vilkas förutsättande skyldigheter leker kurragömma i de diffusas tassemarker. Öppna era hjärnor! Det här håller inte!

RELATERAT:
Ytter om friheten
Leksakslandet mitt i verkligheten
Stockholmssyndrom
Baconhöger
Att gå på värdegrund

Det vinglande styret – hur och varför?
Man har hela tiden kunnat ha sina invändningar kring landets styre, men oavsett vad så styrde det varje fall. Nu vinglar det åt alla håll. Alltmedan den förmodade föraren åker släppstyre i godan ro changerar så sakteliga den struktur och långsiktighet ett samhälle tarvar för att fungera – en bastion i taget. Hur blev det såhär?

På den frågan finns många svar. Jag skulle kunna lägga ut orden kring inkompetens, nonchalans, självupptagenhet, tjänandet av fjärran herrar samt en lika nyuppväckt som osund klockarkärlek för ism:er, vilka som bäst borde ha legat inkapslade i burkar av formaldehyd från förra seklet. Men det jag tänker adressera här handlar om dig, mig och oss.

Så enkelt det är svära, knyta näven i fickan och undra vad i helsicke de däringa politrukerna sysslar med. Men man kan också fråga sig: Vad sysslar vi själva med? Vad har vi i väljarkåren för ansvar? Tar vi det? En illa informerad väljarskara gör illa informerade val. I detta gör vi oss i nästa led till enablers åt ännu en packe släppstyreförare. Glöm inte det när du framledes svär åt första sämsta statsråd.

Det gapas yttermera spaltmeter om hur Ansiktsbok, algoritmer, ryssar och allt möjligt försätter demokratin i fara. Så kanske det är. Men kom ihåg att Ansiktsbok bestämmer inte hur DU röstar. Det är yttermera du själv som avgör hur kritiskt du bedömer information utifrån. Samt i vilken mån du lyssnar på dig själv och tänker för egen maskin. Släng inte din röst enligt slentrian, latmask eller mördande reklam. Släng den då hellre inte alls.

Vad göra om nu något ska göras?
Är du torr bakom öronen, medborgarskaplig nog att vara röstberättigad i Sverige samt har en idé om att nyttja sagda berättigande? Fine, då är det tamejfasen dags att bruka allvar om så inte redan gjorts. Rannsaka dig själv. Vill DU att landet ska fungera framöver? Isåfall, hur vill DU att det ska fungera? Inte tidningarna, inte teven, inte Ansiktsbok, inte dina kompisar, utan DU. Det finns ännu en smula tid kvar till att göra det här tankearbetet. Använd den!

Jag skulle föreslå att du läser igenom vad de olika makthavaraspiranterna säger om sig själva. Väg sedermera detta mot vad de gör konkret. Vill du få insikt i vad ett parti har kapacitet att åstadkomma, lyssna mindre på vad de säger sig vilja göra imorgon och betydligt mer på vad de faktiskt gjort under den tid som flytt. Jämför vad de sade och gjorde för fyra-fem år sedan mot vad de säger och gör idag. Hurpass stringent löper tråden? Och löper den i en riktning som passar det DU tänker och vill avseende vårat gemensamma.

Kräv dock inte att ett parti till hundra ska matcha dina önskemål för att ha förtjänat din röst. Ju självständigare du tänker, desto större risk att ingen av dem passar måttsytt i kostymen. Men det kan vara värt att hålla utkik efter om huruvida något av dem under längre tid verkat i en riktning som närmar sig – once more with a feeling – det DU martinishakear i DIN skallemeja. Står sen partiet långsiktigt vid sina ord och mål, eller ändrar de sig så fort de får en hashtag på tvären? Håll utkik! Do the math!

Jag är inte så intresserad av politik”, kanske du säger? Det må vara sant. Men politikerna råkar vara intresserade av dig… en gång vart fjärde år. Är du smart gör du något genomtänkt av det intresset.

Du försöker också påverka mig, precis som alla andra”, kanske du också säger? Det har du isåfall helt rätt i. Men inte kring vad du ska rösta på, för det skiter jag i. Däremot att du röstar enligt egna, väl genomtänkta tankar.

Men…

Är du inte beredd att avsätta den gnutta engagemang som behövs för att reda ut var du står samt hur detta står sig gentemot de makthavare vilka söker din röst… Då föreslår jag att du på valdagen stannar hemma. Bädda ner dig i soffan, häv huvet fullt av pizza, glo på Netflux eller annat som skänker din spilltid mening. Men avstå från att lägga det tanklösa i rösturnan. Ty sådan röst vore blott en näve gravmull för den demokrati som några av oss faktiskt har vett att uppskatta.

/Leo

RELATERAT (forts):
När de som glömts bort gör sig påminda
Saknad i samtid
”Inga svenska traditioner på våran…eh, kulturarvslista!”
Klara, färdiga, klarspråk!
Rökridå
Den allvarsamma väderleken

Saknad i samtid

Jag saknar den torra tjänstemannatypen. Som framstod vederhäftig före häftig. Som hade smak nog att avstå från spektakel. Som höll sig med principer snarare än ‘värdegrund‘. Som tog ansvar hellre än avstånd.

Jag saknar det avvägda beslutet, som sin beständighet över tid höll i åtanke, bytt som det är mot salvelsefull reflex i Just Nu:et. Jag saknar löftet som det gjordes sitt bästa för att hålla. Jag saknar tungan som talade med egna ord.

Jag saknar fullvuxna ur andra aspekter än lång i rocken. Med syfte och anspråk ovan hastigast möjliga uppskattning. Med förstånd att skilja mellan allvar och lek, befogad och oskälig, nära och bortom. Jag beklagar förvanskningen av begreppet mod.

Tillfullo har aldrig existerat. Men strävan har. Saknad är till syvende främst den.

/Leo

Den allvarsamma väderleken

Jag har trivts lite för väl med den här sommaren. Främst för att den gav mig något jag länge saknat. Men jämsides med trivsamheten har det skvalpat ansenligt med vemod i baktanken. Förklarligen kring det som natur, djur och människor, inte bara genomgått, utan fortfar att genomgå. Jag ser. Och jag bedrövas.

Jag kommer ehuru inte sluta att uppskatta det vackra i vad som återstår av sommaren. För jag tror på att ta vara på det som givits. Men det är också tillfälle att tänka till. För väderleken bär på flera dimensioner av allvar.

Skånsk sommarvärme var inte att leka med när den väl satte den sidan till. Jag minns hur man brukade sky de tropiskt klibbiga dagarna och sålunda helst höll sig inomhus tills klockan slagit mörker. Nätterna därnere var emellertid en annan femma. Så ljumma var de att man vid lämplig väderlek kunde sitta ute i bara kortärmad skjorta (samt valfri underdel) ända till morgonkvisten och likväl sällan frysa. Jag kom att sakna dem sen jag flyttade norrut.

Den norrländska sommarnatten är en skygg och försåtlig varelse. Lika avvaktande och gåtfull som snar att visa väderkynne. Även om solen lyser någotsånär oavbrutet en tid försvinner värmen så fort den börjar luta bakom trädtopparna. Försäljare av iskaffe göre sig således sällan besvär häromkring. Ställ ifrån dig muggen efter midnatt och det är fixat på under en kvart. Gratis. Har du otur följer protein med på köpet – nydränkt eller ännu kämpande.

I år är det emellertid annorlunda. Var dag, varm som två centimeter ovan plattan i gemene Melittabryggare, fast utan den påflugna luftfuktighet som Skåne så gärna pepprade en till förbannelse med. Var natt, en erinran av samma söder – så ljum att det (ett och annat svidknott undantaget) skulle ha kunnat vara i mina nordskånska hemtrakter. Så jag tackade och tog emot. Det kändes ju som det bästa av två världar.

Men värmen och den uteblivna nederbörden uppskattas inte av alla. De annars så kavata Angelicorna på ängarna böjer sina huvuden som vore de gråtfärdiga. Och tittade man riktigt nära så skulle det månne gå att urskilja tårar därinne i blomflockarna. Torra, vissnade tårar… Jag vet också att liknande torrtårar delas av alla djur – främst de tama som fått sitt bete ruinerat och inom kort kanske har nödslakt att vänta. Samt av deras skötare – människorna på landet. Jag känner med dem alla i bedrövelsen. De har min sympati.

Mindre av den varan har jag ehuru till övers åt dem som av olika skäl söker dra överväxlar på väderleken. För sådana finns, och jag visste att de skulle mönstra snytet förr eller senare. (Det är ju trots allt valår…) Vad panik de är beredda att nasa vore det liksom ringa hejd på. Några går så långt att de målar upp stundande undergångsscenarier. ”Jorden brinner upp!” eller ”vi kommer alla bli klimatflyktingar”… En del av genuin ångest, andra av påpassligare skäl. Men i tonen gemensamt påminnande om en eldsjälad pingstpastor som just förläst sig på Uppenbarelseboken.

Det brinner. I skogarna på landsbygden. Och i skallarna på innerstadstyckonomerna. Som om en enskild extrem väderhändelse skulle utgöra belägg för stundande klimatkataklysm. Lever din gammelfarfar? Konsultera honom isåfall! Nödår, som det ju kallades förr, minns han säkert. Då svalt folk ihjäl. Poff’ba! Idag har vi bättre utsikter. Kompletterar vi dem blott med motsvarande insikter har vi chans att förebygga tråkigheter framöver. Förutsatt att vi håller det där huvudet vi givits kallt. Och, framförallt, låter bli att tappa det.

RELATERAT:
Probleminsikt 0.1
Stockholm eller Stakholmen – två verkligheter i samma Sverige
Vid regnbågens slut ligger en punktskatt
Kjellevisionen och skräpytan

Miljöengagemang – från det omedelbara till symboldrivna
Det som skiljer oss idag från hur våra förfäder tvangs bemöta tider såsom dessa ligger i bufferten vi skapat oss – med hjälp av vetenskapliga framsteg, kommunikation, samarbete samt system för handel, vilka gör livets nödvändigheter överkomliga för så många fler. Därför ämnar vi som helhet också klara oss. Just nu. Men det har sitt pris. Vad som tagit oss hit har också, förutom att slita på miljön, fjärmat lite för många från det omedelbara. Och vi människor glömmer så kvickt. Det är troligen därför du måste ta ett snack med gammelfarfar om vad det där med nödår egentligen var för nåt.

Miljöförändringar är en big deal, oavsett hur man ser på saken. De kan mycket väl ha sina lika naturliga som ofrånkomliga orsaker (sökord: ”Istid”). Men vi är inte helt kassa på att jävlas med vår livsmiljö själva heller. Och det… är inte smart. Vilket tacknämligen nog många inser. Så i takt med att mänskligt vållade skador på miljön gett sig till känna har engagemanget kring deras förhindrande vuxit, och en mångtentaklad rörelse har längs denna vår ödesfråga lägrat sig. Men tentakeln som kommit att dominera i det offentliga samtalet, och sedermera förunnats maktens öra, är den distanserade – skapad av och avsedd för människor vilkas livstil skulle kunna kallas toppfrukten av det som tog sin början med industrialiseringen: urban vandel på högnivå. Det ställer till problem för oss andra.

Många I-länningar lever idag på denna högnivå, dvs långt från det omedelbara, milsvitt från minsta tanke på ett nödår som skulle kunna svälta dig, dig och dig till blekaste döds, om ni blott levat för sisådär hundra år sen. Det här har satt avtryck. I hur vi tänker oss att försöka hejda det vi ställt till med. Men också i gnisslande tankekedjor. ”Mat? Den kommer väl från affären?”

Det låter månne tragikomiskt, men är egentligen följdriktigt. Fjärmad från det omedelbara finns det sidor av tillvaron man kan unna sig att tänka bort. Månne till den grad att de kanske inte längre betraktas som påfallande verklighet, utan abstraheras upp? En tendens i samtidens offentlighet är ju benägenheten att uppfatta handlingar och ting, inte främst som de konkreta skeenden och företeelser de är, utan efter vad symbolvärde de tillskrivits. Inte sällan råder viss… inkompatibilitet mellan dessa och det omedelbara.

Vill du skaffa ett exempel på tänka bort och abstrahera upp i osalig trappkombo? Då skulle jag föreslå att du varvar igång valfri ideologiskt driven belackare av privatbilism. Obestridligheterna kommer först, dvs att fossila bränslen skadar naturen. Så långt, helt rätt. Men vad du också lär få stifta bekantskap med är ett utgångsläge sprunget ur tanken om att allt självklart finns nära tillhands och att bileländet blott är en osedlighet envar skulle kunna ge upp imorgon, om folk nu bara inte vore så ignoranta och dumhövade. Skrapa yttermera på argumenten och chansen är stor att det framträder en djupare aversion gentemot åkfordon, vilken egentligen har föga med deras konkreta nedsmutserier att skaffa. Men så mycket mer med vad framförallt personbilen på symbolplanet anses representera.

Anekdotiskt så det förslår, jag vet. Men en försmak om vart det kan luta när kampen för vår miljös välmående anförtros åt människor med lyxen att tänka bort och abstrahera upp. För sådana tankepremisser blir varm och torr sommar inte främst ett direkt hot i (och mot) vardagstillvaron, utan ett psykodrama. Och i efterdyningarna av Nietzsches gudamord har det i västvärlden rått viss efterfrågan på sådana.

Ja, du läste rätt mellan mina rader. Jag tänker påstå att den fjärmade, symboldrivna tentakeln av miljörörelsen inte sällan bär på underströmmar av religiositet. Och vidare att frågorna kring miljö och livsrum utgör särdeles fruktbar mylla för dessa att slå rot i. Det är ju vår själva existens det handlar om! Folk skulle ju kunna få tältmötesångest för mindre!

Syndarna som shoppat och konsumerat järnet på Black Friday fick sitt avlatsbrev i och med Earth Hour. Men vad för självspäkning förmår då rendera absolution inför utsikten om den varmaste, torraste missväxtsommaren sen farfarsfar var ung? Nu när jorden, enligt legenden på sociala medier, står i begrepp att ”brinna upp” och ”vi alla kommer bli klimatflyktingar”? Som ett brev på posten (eller som brev en gång i tiden brukade komma på posten) följer paniken – påeldad av kolumnernas brandskrift och anammad av vartenda dåliga samvete inom synhåll. Det blir lite som träsprit. Inte farligt i sig. Men då det väl spjälkas av beslutande organ däremot…

Det är då man tar beslut avsedda att passa urban livstil på högnivå och som mer smeker symbolvärdet medhårs än gör reell skillnad för miljön – beslut vilka samtidigt kan ha betydande konsekvenser för människor som lever nära det omedelbara. (Hipsterskägget fick sin elcykel subventionerad emedan barnfamiljen på landet fick se sin bränslenota dubbelsaltad, om jag nu ska raljera lite så ni inte somnar.)

Syndabål i teori och symbolik
Ponera att vi följer den här trovillighetens vägnar till vägs ände. Upp med alla syndare och kättare på symboliskt offerbål. In med flintagrillare, djurhållare, privatbilister, lastbilister, charterresenärer, vedeldare, dyngspridare, vindkraftsmotståndare, sopsorteringsklantar, oljepimplande lågpannor, patriarkala raketentreprenörer och whatever och hans moster. ”Fördubbla skatten! Tredubbla skatten! Kraaama ur den sista droppen ur de där oförskämda klenvetna bonnjävlarna.” Vore klimathotet avvärjt då? Ja! Ur symbolvärdessynpunkt.

Problemet är bara – lite beroende på hur hårt vi i processen halstrade kol- & kärnkraften – att mycket av det vi kallar modernt samhälle kan ha följt med i brasan. Livsmedelsmässigt riskerar vi att stå utlämnade åt globala foderkapitalisters produktion av halvsyntet. Och det på platser där vi ännu accepterar (läs: valt att se åt andra hållet inför) rovdrift på natur och mänsklig arbetskraft. I dessas intresse ligger sedermera att efter bästa förmåga tillse att vi förblir passiva konsumenter – utan inflytande och med dvärglika chanser att gå mot jättarna i strömmen. Vid det här laget kan man ju börja önska sig sisådär en spannmålsbonde och/eller djurhållare…

Efter syndabrasan ovan vore det emellertid skralt med dessa. De försvann nämligen, en och en. Och du som inte levde i deras närhet märkte det kanske inte ens. Månne såg du främst till just symbolvärdena och tänkte att de utgjorde ett acceptabelt offer? Eller så tänkte du som den Kjellevisionistiske neofyten Fredrik Segerfeldt, det vill säga inte längre än näsan räcker: Det finns inget egenvärde i att ha just svenskt jordbruk. Vi kan lika väl importera från typ Colombia. Som om resten av världen vore kuddrum nog att förlita sig på när det gäller att fixa käk åt en massa svenskar. Eller att den ens skulle ha lust om tio år?

Syndarna brann aldrig bokstavligen, men i din iver att vinna den symboliska kampen mellan vad du trodde var ont och gott måttade du rapp efter rapp mot den födande handen. Och åt populasen flinade du och dina vänner då den dristade sig att påpeka hur stora delar av landet åderläts på sitt företagande och sin samhällsservice. ”Har Sverige kollapsat än, höhöhö?” Nja, kulturen som höll den födande handen uppe vissnade. Och resten lämnades att klara sig själva efter behag, och på fel ände av den gröna skatteväxlingens vattenpipa. ”Då får de betala för sig eller flytta”, för att citera ett högdjur med gröna färger. Och det var kanske precis vad de gjorde?

Man saknar inte kon förrän båset är fullt av mjölkharar. Därför ryser jag inför den där ”omställningen” som den distanserade, symboldrivna miljörörelsen så gemytligt kluckar om. Jag vet vad den kommer att kosta. Samt vilka som får betala först, innan de drivande tvingas inse sitt misstag. Vilket kan visa sig vara ack så oåterkalleligt. Alltmedan miljön lika hotad står kvar.

Håll huvudet kallt i värmen!
Medan jag skriver dessa rader känner jag den svaga lukten av rök i brisen. Skogsbränder rasar några mil söderut och folk har tvingats evakuera sig från sina hem. Kampen mot förödelsen är direkt, omedelbar och får på inga villkor tappas kontroll över. Resurserna räcker med näppe till och man påminns om hur svagt trampet från frågan om beredskap varit på nyhetscykeln.

Själv befinner jag mig inte än i någon omedelbar fara, men jag betonar än. Första bästa omgång torråska skulle kunna göra hela bygden till en enda stor majbrasa. Och den hjälp som finnes är begränsad. Så du har väl en plan ifall det börjar ryka runt knutarna? Du är väl beredd på det omedelbara?

Jag förstår den som känner miljöhotet krypa in på bara skinnet. Isynnerhet under ett valår när undergångsretorik har benägenhet att få särskilt fäste. Men som sagt: håll huvudet kallt. Och vad du än gör, tappa det inte!

Påverkar människan miljön negativt? Yes! Även med yttersta dos av skepsis kan det ingalunda avfärdas. Och det borde självklart ligga i vårt intresse att se över det här.

Hänger den varma och torra sommaren ihop med hur vi människor lever? Kanske? Kanske inte? Men grumla inte vattnet mellan väderlek och klimat. Och spela inte ut det du inte vet i avsikt att skaffa din röst och dina bevekelsegrunder inflytande.

Beror den varma och torra sommaren på att vi underlåtit att taxera landsbygdens fordonsflotta till stiltje, förbjudit köttätande till förmån för exotiska trekvartsfabrikat från andra sidan jordklotet eller haft mage att inte välja Gustav Fridolusk till statsminister? Eller ens för att Trumpen gjorde Sirapsexit? En E Ji – Nej!

Måste du prompt vara rädd, bli rädd för rätt saker. Som att ditt land saknar kapacitet till självförsörjning i händelse av långvarig kris. Eller att det ens tänker tanken på att straffbeskatta tekniska landvinningar vilka minskar slitaget på miljön, såsom sol-elektricitet. Eller för överkonsumtionen och slit/släng-paradigmen som utgör ett remarkabelt slöseri på material och naturresurser, och som du säkert gladeligen deltagit i. Bli rädd för dig själv, för att du hellre faller för symbolgesterna, vilkas huvudsakliga funktion är den av en ångestregulator.

När du sedan är klar med att vara rädd, skänk en tanke av uppskattning åt den landsbygdskultur som håller dig med kött, grönfoder eller vadän du nu stoppar i munnen. Stöd den när du går till affären. Ta den aldrig för given!

Sommaren 2018 har saker att påminna oss om. Ingen av dessa handlar om basunstöten som föregår jordens stundande undergång. Men om väderlekens allvar och hur viktigt det är att ligga steget före i att hålla vår inhemska livsmedelsförsörjning tryggad. Den har vi inte råd att kladda bort i en sås av symbolpolitik eller Kjellevision (dvs överlåta åt det globalistiska foderkapitalet.) Inget land med huvudet i behåll utsätter sin befolkning för ens knappnålsutsikten till livsmedelsbrist så länge det kan undvikas. Smart land upprätthåller beredskap.

En annan sak torkan och hettan påminner oss om är att vi på intet vis är frånkopplade från naturen. Den utgör vårt livsrum och den måste vi på allvar börja se om. Förslagsvis nyktert, genomtänkt och utan att spola bort den födande handen med stålbadvattnet. För skulle det vi nu fått uppleva inte ha varit en fråga om väderlek, utan klimatförändring (vilket det kanske kan vara, vad vet jag?)… Flera tankar i huvudet samtidigt, gott folk!

Och på temat flera tankar i huvudet: Uppskatta sommarvärmen! Det är inte varje år vi får något av den till livs alls. Och oavsett vad för jävulskap den än ställer till med blir inget bättre för att man låter det som givits gå till spillo.

/Leo

Gemeniter vs Sär Skrivare – en klasskamp i skrift

du har kanske lagt märke till dem? en prat- och skriftglad skara, inom vilken många tycks ha tagit bondpermis från samma svensklektion. du vet den där då det lärdes ut stor bokstav efter punkt. yngre förmågor i kretsen förefaller till och med ha skolkat bort hela konceptet med skiljetecken men frukta icke det brukar rätta till sig med åren *emojox* *enemojoxtill* haha *ultracool gif-animation som skulle rockat sockan 1997*

Ingen kan vara spjutspetskompetent på allt. Man har sina styrkor och svagheter – somliga medfödda, andra förvärvade, de flesta lite av varje. Och det där med att föra pennan är inte allas grej. Häromkring är dock ren analfabetism tacknämligen ovanlig. De flesta kan uttrycka sig någorlunda i skrift. Men små sprickor avslöjar var eventuella skor klämmer. Särskrivning, till exempel. ”Gå till kassa kön”, du vet… Men inte alla misstag kommer sig nödvändigtvis av att det tagits miste. Den enes bug, den andres feature?

VVV – Verserad Versalskeptisk Vebbungdom! Eller ungdom och ungdom… Några av dem har just passerat trettioårskrisen… vid sisådär fyrtiofem. Jag får tillstå att de vid First Contact för några år sedan orsakade mig smärre syntax error. Jag menar, nog fasen för att deras skrift osade talspråk på sina håll. Men egentliga tecken på skrivsvårigheter var det ju ont om. Det låg något alldeles för metodiskt i felandet. Framförallt i den där återkommande frånvaron av versal efter punkt. Inte alla vebbungdomar, inte alla gånger. Men mönstergillt och väldigt gärna. Vadan?

Ja, varför väljer man att skriva som en kratta när man i själva verket är en välkammad satsdel ur en åtminstone någorlunda besutten ordklass? Jag har mina föraningar. Och när man betraktar det sociala samspelet specimen inom (den på intet vis uniforma) socialgruppen emellan så öses rikligt med vatten på kvarnen.

Frånvaron av versaler tjänar som identitets- och livsstilsmarkör. Precis som vilken designerväska som helst. Inuti ligger ett knippe värderingar och synsätt, vilka den metaforiska väskan är tänkt att skylta. Med sin närvaro förmedlar den, kanske hur dess bärare ser på sig själv, men främst hur hon vill att andra ska betrakta henne. Så jag tog mig friheten att betrakta lite.

VARNING!
Nedan följer ytterst grovkorniga generaliseringar. Fortsätter du läsa är du införstådd med att det gäller #InteAlla, #InteAlltid och så vidare… Yttermera antas att du hanterar inslag av kåserande karaktär samt besitter rudimentär humor. I händelse av tillkortakommanden och/eller att dessa utsikter känns alltför läskiga ber jag dig stänga fliken snarast.

Så…

Gemeniterna demonstrerar…
Vad förenar Gemeniterna – dessa bärare av gemen meningsbegynnelse i egenskap av identitetsmarkör? En hel del, verkar det som! Smak, livsstil, syn på världen…

Låt säga att det i större perspektiv rör sig kring urbant, globalistiskt, internationellt och (post)modernt. Men den rödgröna tråden tycks mig hittills ha löpt stringent inom en tallriksmodell av väl valda spörsmål. Receptet? Något i stil med: Lite ekologiskt, några öppna gränser, ett kryddmått feminism, en klunk sociala frågor, fem skopor obehandlad klimatångest samt en klick handstampad kikärtspuré bredvid det exotiskt namngivna grönfodret – månne avsett att skyla den pinsamma förekomsten av döda djurbitar. Samt ett stänk identitetspolitik, som E621 på det rättvisemärkta moset.

Nota bene! Vidkommande värderingar, ingrediens för ingrediens, fungerar lite som trendkänsliga småaccessoarer, avspeglade i ordvalsmönster över tid. Big deal för Gemeniter, och stilbrott kan peka mot närmaste Avståndstag. Enligt klassiskt Coola Klicken-modus, varken mer eller mindre. Användarna av små bokstäver älskar stora ord. Men rätt stora ord.

Somliga påstår att Gemeniterna skulle vara ”vänster”. Rätt och fel, om du frågar mig. Direkt fel såtillvida att merparten av dem värdesätter marknadskapitalism när allt kommer omkring. (Och tillstår de det inte frivilligt gör iPottan framför snytet det åt dem). Många står rentav långt till höger, om än på den liberala kanten, inte bland konservativa och traditionella. Därav är det sällan man hör ens den mest styrbordsslagna Gemenit kverulera om, låt säga skattetryck. Åtminstone inte offentligt, ty det vore att ådra sig enhörningshorn i sidan.

Vänstervärderingar skvalpar det dock definitivt i Gemenitväskan. Men lika otraditionellt. Utnyttjande av fattiga arbetare i tredje världen torde hennes rättvisemärkning, i den mån hon blir varse, motsäga lika direkt som högljutt. Men globaliserande samverkansrörelser – finansierade av transnationella Storpotäter – stör henne däremot sällan nämnvärt, så länge de blott solar sig under rätt paroller. Lite vänster således, ja. Men nån djupröding i klassisk bemärkelse, nej. Frank Baude torde ha fattat misstro och kickat ut henne ur leden direkt. Demonstranterna i Ådalen likaså.

”Vad väskan av uteblivna versaler också implicit signalerar… är vad den tycker om Lidl-kassar.”

Gemeniten förefaller noga med att inte framställa sig i något som ens i munvattnet andas traditionell överklassdager. Det vore nämligen att närma sig sin imagemässiga antites – den svulstigt fetrike, kolonialt förtryckande patronen. (Vit är han säkert också, den fulingen.) Får icke ske! I den mån hon har makt och ställning tonas det således hellre ner än upp.

Att de facto ha det väldigt gott ställt kan man dock komma undan med (och att konsumera betraktas som guilty pleasure, inte dödssynd), förutsatt att man lovordar (eller ännu bättre, inlåter sig i) synlig välgörenhet emellanåt. Det avgörande ligger i att ha koll på vilka aspekter av sin (över)konusmtion man kommunicerar, respektive ej. Att glassen man köpte kostar mer än köttsoppa för en sjubarnsfamilj är inget man gärna skyltar med. Prislappen då, vill säga. Glassmärket däremot…

Gemeniterna demonstrerar… att de hellre löper med fotfolket än trycker nosen i bourgeoisa bakelser. Det är emellertid här som paradoxen lätt faller ur doxan. För vad väskan av uteblivna versaler också implicit signalerar… är vad den tycker om Lidl-kassar.

De Där Andra!
Hur inkluderande Gemeniten än torde beskriva sig själv så finns det ett umgänge hon (om jag ska uttrycka mig diplomatiskt) helst undanber sig. Jag talar då om en besvärlig allmänhet som i hennes ögon…

… beter sig bonnigt och okultiverat. Som grillar flottig bacon, halsar fulöl, lyssnar på ocreddig musik, klär sig som fjolårets Ellos-katalog, veckoprovianterar stormarknadsvis, åker klimatbesudlande gårdagshärken, röstar fram Trumpar, blåsippor och Brexitörer… Och som självklart inte ens begriper vågskvalpet av underströmmarna i ord som ‘oskön’, ‘snubbig’, ‘rimlig’ eller ‘privilegierad’.

Jobbiga typer, de där! Och värst av allt: Stundligen har de mage att uttrycka sig ofiltrerat i skrift – Sär Skrift. #InteAlla och #InteAlltid, som sagt (kom ihåg att jag varnade dig!) Men återkommande i sitt förekommande. Typ.

Gemeniter vs Sär Skrivare
Sär Skrivare, ja… Eller Baconhöger. Eller obsoletärer. Att betrakta Gemenitiska kluster på sociala medier ger husomhaver en hyfsad indikator på just hur ansenlig portion aversivt Gemensamt engagemang denna kombinerade hackkyckling och Nemesis drar åt sig. Och det skulle ju kunna förefalla en smula… orimligt. Åtminstone sett till det sociala pathos Gemeniter gemenligen tycks, om inte besitta så i varje fall skylta.

Nu vore Sär Skrivare sällan tillrättalagda dunungar och uttrycker sig emellanåt, som sagt, mindre måttfullt och balanserat. Men aversionen gentemot dem går djupare. Dess intensitet och frekvens skvallrar om att det här inte blott är ett simpelt fall av smäll på fingret för dumheter. Eller ens Coola Klicken i färd med hävdandet av sin förmenta briljans visavi den fattiga kusinen från landet. Nej, det är här det blir intressant. Kanske kan det förklara hur Gemeniterna ådrog sig sin Gemenitis?

Det löper ett intrikat nätverk av både skiljelinjer och lite för hudnära likheter dem emellan. Båda duschar de dagligen. Men Gemeniten hoppar i duschen innan hon går till jobbet, Sär Skrivaren efter. Och apropå jobbet så kan de mycket väl tänkas arbeta under exempelvis samma fabrikstak. Men du hittar den förra på kontoret eller IT-avdelningen (eller varför inte styrelsemötet). Den senare på verkstadsgolvet.

Sär Skrivaren kommer oftast från ett arbetarhem. Gemeniten lite varstans ifrån. Men det är inte omöjligt att de för blott nån generation sedan delade samma förutsättningar. Eller rentav närdes vid samma barm?

”Det hon eftertraktar är framtoningen av en underdog, såsom den bekväds i dikt, sång eller tv-serie.”

Grovarbetaren på fabriksgolvet kan – i den mån han besitter yrkesskicklighet och nit – välja att säga upp sig och söka lyckan som egenföretagare. Men det är Gemeniten på kontoret som sitter inne med den meriterande utbildningen, det kulturella och sociala kapitalet samt ett färdighetspaket av kommunikativa förmågor vilka har tiden för sig. Kort sagt: Framtiden är hennes. Lägger hon manken till kan hon bli Master Of the Universe före yngre medelåldern!

Men det är ehuru inte så hägrande som det låter. Tvärtom! För jag tänker att hon där riskerar närma sig just bilden av den där svulstigt fetrike, kolonialt förtryckande (och fortfarande lika vitskinnade) patronen – den som hon så intensivt skyr att det torde puttra över i Wokepannan av blotta tanken. Nej, det hon eftertraktar är framtoningen av en underdog, såsom den bekväds i dikt, sång eller tv-serie. Som tagit sig upp trots personlig ofärd och kollektivt förtryck, för att i dessa dagar tala å sina mindre lyckade kamraters vägnar. ”A working class hero is something to be”, du vet…

Underdogromantik och folkförakt – på samma gång, i samma skallemeja
Jag spekulerar i om inte Gemeniterna bakat ihop arbetare och bohem till något slags kompositunderdog-ideal. Undermedvetet, om inte annat? Kanske är det därför som en väsentlig del i Gemenitskapet tycks handla om att å ena sidan upprätthålla sin image som en av det enkla folket och samtidigt tydligt distansera sig från folk som beter sig för enkelt och folkligt? För här utgör det riktiga enkla folket, Sär Skrivare eller ej, isåfall något väldigt problematiskt.

De upptar en etikett man gärna vill ha, men plats man i realiteten garanterat INTE vill ha. De utgör en levande påminnelse om att den förmedlade självbilden aldrig kom med nån modersmjölk, utan knåpades ihop av förljuvade skärvor. Samt om att diktens lyriska avbildning av en working class hero månne slår sig rejält mot verkligheten, bacon and all.

Allt det här berövar den åtråvärda identiteten sin underdogromantik, varvid kompositen spricker i sömmarna så det knastrar.

Ja, i varför de små bokstävernas tangentbordörer med sådant eftertryck markerar gentemot de som inte riktigt håller ihop orden är kanske huvudnyckeln? Den där som låter förstå med vilken logik underdogromantik och stundom flagrant folkförakt kan samexistera inom en och samma skallemeja. I förlängningen ger det också ett möjligt svar på frågan som inledningsvis ställdes; om hur det kommer sig att en välkammad satsdel av en välbärgad ordklass trots allt väljer att skriva som en kratta.

Man vill ju så gärna få agera ut den där Personen av Folket, med rätt att skrika Vet Hut! åt en förtryckande kapitalistisk överhet. Men det hade ju fallit sig så mycket naturligare om inte sagda plats redan upptagits av nånannan – någon vars identitet näppeligen skapats av likes, hashtaggar och personligt varumärkesbyggande på sociala medier, utan som bara är det den är. Och man själv, i den mån man sköter sina kort rätt, destinerad att bli just det där man önskar få huta åt.

I dess ställe anammar man ett skriftligt tillkortakommande som i schablonen andas arbetarklass och stiliserar det sedermera för sin framtonings skull. För att verka arbetare av folket. Men inte en riktig arbetare, som på skitigt verkstadsgolv. Och inte folklig, som i potentiellt bonnigt och okultiverat. Utan diktens, sångens och tv-seriens romantiserade Working class hero. Samt för att i signalen låta särskilja ett Vi. Från De Där Andra.

Ja, små sprickor i skriften avslöjar då sannerligen var skorna klämmer.

/Leo