Den allvarsamma väderleken

Jag har trivts lite för väl med den här sommaren. Främst för att den gav mig något jag länge saknat. Men jämsides med trivsamheten har det skvalpat ansenligt med vemod i baktanken. Förklarligen kring det som natur, djur och människor, inte bara genomgått, utan fortfar att genomgå. Jag ser. Och jag bedrövas.

Jag kommer ehuru inte sluta att uppskatta det vackra i vad som återstår av sommaren. För jag tror på att ta vara på det som givits. Men det är också tillfälle att tänka till. För väderleken bär på flera dimensioner av allvar.

Skånsk sommarvärme var inte att leka med när den väl satte den sidan till. Jag minns hur man brukade sky de tropiskt klibbiga dagarna och sålunda helst höll sig inomhus tills klockan slagit mörker. Nätterna därnere var emellertid en annan femma. Så ljumma var de att man vid lämplig väderlek kunde sitta ute i bara kortärmad skjorta (samt valfri underdel) ända till morgonkvisten och likväl sällan frysa. Jag kom att sakna dem sen jag flyttade norrut.

Den norrländska sommarnatten är en skygg och försåtlig varelse. Lika avvaktande och gåtfull som snar att visa väderkynne. Även om solen lyser någotsånär oavbrutet en tid försvinner värmen så fort den börjar luta bakom trädtopparna. Försäljare av iskaffe göre sig således sällan besvär häromkring. Ställ ifrån dig muggen efter midnatt och det är fixat på under en kvart. Gratis. Har du otur följer protein med på köpet – nydränkt eller ännu kämpande.

I år är det emellertid annorlunda. Var dag, varm som två centimeter ovan plattan i gemene Melittabryggare, fast utan den påflugna luftfuktighet som Skåne så gärna pepprade en till förbannelse med. Var natt, en erinran av samma söder – så ljum att det (ett och annat svidknott undantaget) skulle ha kunnat vara i mina nordskånska hemtrakter. Så jag tackade och tog emot. Det kändes ju som det bästa av två världar.

Men värmen och den uteblivna nederbörden uppskattas inte av alla. De annars så kavata Angelicorna på ängarna böjer sina huvuden som vore de gråtfärdiga. Och tittade man riktigt nära så skulle det månne gå att urskilja tårar därinne i blomflockarna. Torra, vissnade tårar… Jag vet också att liknande torrtårar delas av alla djur – främst de tama som fått sitt bete ruinerat och inom kort kanske har nödslakt att vänta. Samt av deras skötare – människorna på landet. Jag känner med dem alla i bedrövelsen. De har min sympati.

Mindre av den varan har jag ehuru till övers åt dem som av olika skäl söker dra överväxlar på väderleken. För sådana finns, och jag visste att de skulle mönstra snytet förr eller senare. (Det är ju trots allt valår…) Vad panik de är beredda att nasa vore det liksom ringa hejd på. Några går så långt att de målar upp stundande undergångsscenarier. ”Jorden brinner upp!” eller ”vi kommer alla bli klimatflyktingar”… En del av genuin ångest, andra av påpassligare skäl. Men i tonen gemensamt påminnande om en eldsjälad pingstpastor som just förläst sig på Uppenbarelseboken.

Det brinner. I skogarna på landsbygden. Och i skallarna på innerstadstyckonomerna. Som om en enskild extrem väderhändelse skulle utgöra belägg för stundande klimatkataklysm. Lever din gammelfarfar? Konsultera honom isåfall! Nödår, som det ju kallades förr, minns han säkert. Då svalt folk ihjäl. Poff’ba! Idag har vi bättre utsikter. Kompletterar vi dem blott med motsvarande insikter har vi chans att förebygga tråkigheter framöver. Förutsatt att vi håller det där huvudet vi givits kallt. Och, framförallt, låter bli att tappa det.

RELATERAT:
Probleminsikt 0.1
Stockholm eller Stakholmen – två verkligheter i samma Sverige
Vid regnbågens slut ligger en punktskatt
Kjellevisionen och skräpytan

Miljöengagemang – från det omedelbara till symboldrivna
Det som skiljer oss idag från hur våra förfäder tvangs bemöta tider såsom dessa ligger i bufferten vi skapat oss – med hjälp av vetenskapliga framsteg, kommunikation, samarbete samt system för handel, vilka gör livets nödvändigheter överkomliga för så många fler. Därför ämnar vi som helhet också klara oss. Just nu. Men det har sitt pris. Vad som tagit oss hit har också, förutom att slita på miljön, fjärmat lite för många från det omedelbara. Och vi människor glömmer så kvickt. Det är troligen därför du måste ta ett snack med gammelfarfar om vad det där med nödår egentligen var för nåt.

Miljöförändringar är en big deal, oavsett hur man ser på saken. De kan mycket väl ha sina lika naturliga som ofrånkomliga orsaker (sökord: ”Istid”). Men vi är inte helt kassa på att jävlas med vår livsmiljö själva heller. Och det… är inte smart. Vilket tacknämligen nog många inser. Så i takt med att mänskligt vållade skador på miljön gett sig till känna har engagemanget kring deras förhindrande vuxit, och en mångtentaklad rörelse har längs denna vår ödesfråga lägrat sig. Men tentakeln som kommit att dominera i det offentliga samtalet, och sedermera förunnats maktens öra, är den distanserade – skapad av och avsedd för människor vilkas livstil skulle kunna kallas toppfrukten av det som tog sin början med industrialiseringen: urban vandel på högnivå. Det ställer till problem för oss andra.

Många I-länningar lever idag på denna högnivå, dvs långt från det omedelbara, milsvitt från minsta tanke på ett nödår som skulle kunna svälta dig, dig och dig till blekaste döds, om ni blott levat för sisådär hundra år sen. Det här har satt avtryck. I hur vi tänker oss att försöka hejda det vi ställt till med. Men också i gnisslande tankekedjor. ”Mat? Den kommer väl från affären?”

Det låter månne tragikomiskt, men är egentligen följdriktigt. Fjärmad från det omedelbara finns det sidor av tillvaron man kan unna sig att tänka bort. Månne till den grad att de kanske inte längre betraktas som påfallande verklighet, utan abstraheras upp? En tendens i samtidens offentlighet är ju benägenheten att uppfatta handlingar och ting, inte främst som de konkreta skeenden och företeelser de är, utan efter vad symbolvärde de tillskrivits. Inte sällan råder viss… inkompatibilitet mellan dessa och det omedelbara.

Vill du skaffa ett exempel på tänka bort och abstrahera upp i osalig trappkombo? Då skulle jag föreslå att du varvar igång valfri ideologiskt driven belackare av privatbilism. Obestridligheterna kommer först, dvs att fossila bränslen skadar naturen. Så långt, helt rätt. Men vad du också lär få stifta bekantskap med är ett utgångsläge sprunget ur tanken om att allt självklart finns nära tillhands och att bileländet blott är en osedlighet envar skulle kunna ge upp imorgon, om folk nu bara inte vore så ignoranta och dumhövade. Skrapa yttermera på argumenten och chansen är stor att det framträder en djupare aversion gentemot åkfordon, vilken egentligen har föga med deras konkreta nedsmutserier att skaffa. Men så mycket mer med vad framförallt personbilen på symbolplanet anses representera.

Anekdotiskt så det förslår, jag vet. Men en försmak om vart det kan luta när kampen för vår miljös välmående anförtros åt människor med lyxen att tänka bort och abstrahera upp. För sådana tankepremisser blir varm och torr sommar inte främst ett direkt hot i (och mot) vardagstillvaron, utan ett psykodrama. Och i efterdyningarna av Nietzsches gudamord har det i västvärlden rått viss efterfrågan på sådana.

Ja, du läste rätt mellan mina rader. Jag tänker påstå att den fjärmade, symboldrivna tentakeln av miljörörelsen inte sällan bär på underströmmar av religiositet. Och vidare att frågorna kring miljö och livsrum utgör särdeles fruktbar mylla för dessa att slå rot i. Det är ju vår själva existens det handlar om! Folk skulle ju kunna få tältmötesångest för mindre!

Syndarna som shoppat och konsumerat järnet på Black Friday fick sitt avlatsbrev i och med Earth Hour. Men vad för självspäkning förmår då rendera absolution inför utsikten om den varmaste, torraste missväxtsommaren sen farfarsfar var ung? Nu när jorden, enligt legenden på sociala medier, står i begrepp att ”brinna upp” och ”vi alla kommer bli klimatflyktingar”? Som ett brev på posten (eller som brev en gång i tiden brukade komma på posten) följer paniken – påeldad av kolumnernas brandskrift och anammad av vartenda dåliga samvete inom synhåll. Det blir lite som träsprit. Inte farligt i sig. Men då det väl spjälkas av beslutande organ däremot…

Det är då man tar beslut avsedda att passa urban livstil på högnivå och som mer smeker symbolvärdet medhårs än gör reell skillnad för miljön – beslut vilka samtidigt kan ha betydande konsekvenser för människor som lever nära det omedelbara. (Hipsterskägget fick sin elcykel subventionerad emedan barnfamiljen på landet fick se sin bränslenota dubbelsaltad, om jag nu ska raljera lite så ni inte somnar.)

Syndabål i teori och symbolik
Ponera att vi följer den här trovillighetens vägnar till vägs ände. Upp med alla syndare och kättare på symboliskt offerbål. In med flintagrillare, djurhållare, privatbilister, lastbilister, charterresenärer, vedeldare, dyngspridare, vindkraftsmotståndare, sopsorteringsklantar, oljepimplande lågpannor, patriarkala raketentreprenörer och whatever och hans moster. ”Fördubbla skatten! Tredubbla skatten! Kraaama ur den sista droppen ur de där oförskämda klenvetna bonnjävlarna.” Vore klimathotet avvärjt då? Ja! Ur symbolvärdessynpunkt.

Problemet är bara – lite beroende på hur hårt vi i processen halstrade kol- & kärnkraften – att mycket av det vi kallar modernt samhälle kan ha följt med i brasan. Livsmedelsmässigt riskerar vi att stå utlämnade åt globala foderkapitalisters produktion av halvsyntet. Och det på platser där vi ännu accepterar (läs: valt att se åt andra hållet inför) rovdrift på natur och mänsklig arbetskraft. I dessas intresse ligger sedermera att efter bästa förmåga tillse att vi förblir passiva konsumenter – utan inflytande och med dvärglika chanser att gå mot jättarna i strömmen. Vid det här laget kan man ju börja önska sig sisådär en spannmålsbonde och/eller djurhållare…

Efter syndabrasan ovan vore det emellertid skralt med dessa. De försvann nämligen, en och en. Och du som inte levde i deras närhet märkte det kanske inte ens. Månne såg du främst till just symbolvärdena och tänkte att de utgjorde ett acceptabelt offer? Eller så tänkte du som den Kjellevisionistiske neofyten Fredrik Segerfeldt, det vill säga inte längre än näsan räcker: Det finns inget egenvärde i att ha just svenskt jordbruk. Vi kan lika väl importera från typ Colombia. Som om resten av världen vore kuddrum nog att förlita sig på när det gäller att fixa käk åt en massa svenskar. Eller att den ens skulle ha lust om tio år?

Syndarna brann aldrig bokstavligen, men i din iver att vinna den symboliska kampen mellan vad du trodde var ont och gott måttade du rapp efter rapp mot den födande handen. Och åt populasen flinade du och dina vänner då den dristade sig att påpeka hur stora delar av landet åderläts på sitt företagande och sin samhällsservice. ”Har Sverige kollapsat än, höhöhö?” Nja, kulturen som höll den födande handen uppe vissnade. Och resten lämnades att klara sig själva efter behag, och på fel ände av den gröna skatteväxlingens vattenpipa. ”Då får de betala för sig eller flytta”, för att citera ett högdjur med gröna färger. Och det var kanske precis vad de gjorde?

Man saknar inte kon förrän båset är fullt av mjölkharar. Därför ryser jag inför den där ”omställningen” som den distanserade, symboldrivna miljörörelsen så gemytligt kluckar om. Jag vet vad den kommer att kosta. Samt vilka som får betala först, innan de drivande tvingas inse sitt misstag. Vilket kan visa sig vara ack så oåterkalleligt. Alltmedan miljön lika hotad står kvar.

Håll huvudet kallt i värmen!
Medan jag skriver dessa rader känner jag den svaga lukten av rök i brisen. Skogsbränder rasar några mil söderut och folk har tvingats evakuera sig från sina hem. Kampen mot förödelsen är direkt, omedelbar och får på inga villkor tappas kontroll över. Resurserna räcker med näppe till och man påminns om hur svagt trampet från frågan om beredskap varit på nyhetscykeln.

Själv befinner jag mig inte än i någon omedelbar fara, men jag betonar än. Första bästa omgång torråska skulle kunna göra hela bygden till en enda stor majbrasa. Och den hjälp som finnes är begränsad. Så du har väl en plan ifall det börjar ryka runt knutarna? Du är väl beredd på det omedelbara?

Jag förstår den som känner miljöhotet krypa in på bara skinnet. Isynnerhet under ett valår när undergångsretorik har benägenhet att få särskilt fäste. Men som sagt: håll huvudet kallt. Och vad du än gör, tappa det inte!

Påverkar människan miljön negativt? Yes! Även med yttersta dos av skepsis kan det ingalunda avfärdas. Och det borde självklart ligga i vårt intresse att se över det här.

Hänger den varma och torra sommaren ihop med hur vi människor lever? Kanske? Kanske inte? Men grumla inte vattnet mellan väderlek och klimat. Och spela inte ut det du inte vet i avsikt att skaffa din röst och dina bevekelsegrunder inflytande.

Beror den varma och torra sommaren på att vi underlåtit att taxera landsbygdens fordonsflotta till stiltje, förbjudit köttätande till förmån för exotiska trekvartsfabrikat från andra sidan jordklotet eller haft mage att inte välja Gustav Fridolusk till statsminister? Eller ens för att Trumpen gjorde Sirapsexit? En E Ji – Nej!

Måste du prompt vara rädd, bli rädd för rätt saker. Som att ditt land saknar kapacitet till självförsörjning i händelse av långvarig kris. Eller att det ens tänker tanken på att straffbeskatta tekniska landvinningar vilka minskar slitaget på miljön, såsom sol-elektricitet. Eller för överkonsumtionen och slit/släng-paradigmen som utgör ett remarkabelt slöseri på material och naturresurser, och som du säkert gladeligen deltagit i. Bli rädd för dig själv, för att du hellre faller för symbolgesterna, vilkas huvudsakliga funktion är den av en ångestregulator.

När du sedan är klar med att vara rädd, skänk en tanke av uppskattning åt den landsbygdskultur som håller dig med kött, grönfoder eller vadän du nu stoppar i munnen. Stöd den när du går till affären. Ta den aldrig för given!

Sommaren 2018 har saker att påminna oss om. Ingen av dessa handlar om basunstöten som föregår jordens stundande undergång. Men om väderlekens allvar och hur viktigt det är att ligga steget före i att hålla vår inhemska livsmedelsförsörjning tryggad. Den har vi inte råd att kladda bort i en sås av symbolpolitik eller Kjellevision (dvs överlåta åt det globalistiska foderkapitalet.) Inget land med huvudet i behåll utsätter sin befolkning för ens knappnålsutsikten till livsmedelsbrist så länge det kan undvikas. Smart land upprätthåller beredskap.

En annan sak torkan och hettan påminner oss om är att vi på intet vis är frånkopplade från naturen. Den utgör vårt livsrum och den måste vi på allvar börja se om. Förslagsvis nyktert, genomtänkt och utan att spola bort den födande handen med stålbadvattnet. För skulle det vi nu fått uppleva inte ha varit en fråga om väderlek, utan klimatförändring (vilket det kanske kan vara, vad vet jag?)… Flera tankar i huvudet samtidigt, gott folk!

Och på temat flera tankar i huvudet: Uppskatta sommarvärmen! Det är inte varje år vi får något av den till livs alls. Och oavsett vad för jävulskap den än ställer till med blir inget bättre för att man låter det som givits gå till spillo.

/Leo

Annonser

Gemeniter vs Sär Skrivare – en klasskamp i skrift

du har kanske lagt märke till dem? en prat- och skriftglad skara, inom vilken många tycks ha tagit bondpermis från samma svensklektion. du vet den där då det lärdes ut stor bokstav efter punkt. yngre förmågor i kretsen förefaller till och med ha skolkat bort hela konceptet med skiljetecken men frukta icke det brukar rätta till sig med åren *emojox* *enemojoxtill* haha *ultracool gif-animation som skulle rockat sockan 1997*

Ingen kan vara spjutspetskompetent på allt. Man har sina styrkor och svagheter – somliga medfödda, andra förvärvade, de flesta lite av varje. Och det där med att föra pennan är inte allas grej. Häromkring är dock ren analfabetism tacknämligen ovanlig. De flesta kan uttrycka sig någorlunda i skrift. Men små sprickor avslöjar var eventuella skor klämmer. Särskrivning, till exempel. ”Gå till kassa kön”, du vet… Men inte alla misstag kommer sig nödvändigtvis av att det tagits miste. Den enes bug, den andres feature?

VVV – Verserad Versalskeptisk Vebbungdom! Eller ungdom och ungdom… Några av dem har just passerat trettioårskrisen… vid sisådär fyrtiofem. Jag får tillstå att de vid First Contact för några år sedan orsakade mig smärre syntax error. Jag menar, nog fasen för att deras skrift osade talspråk på sina håll. Men egentliga tecken på skrivsvårigheter var det ju ont om. Det låg något alldeles för metodiskt i felandet. Framförallt i den där återkommande frånvaron av versal efter punkt. Inte alla vebbungdomar, inte alla gånger. Men mönstergillt och väldigt gärna. Vadan?

Ja, varför väljer man att skriva som en kratta när man i själva verket är en välkammad satsdel ur en åtminstone någorlunda besutten ordklass? Jag har mina föraningar. Och när man betraktar det sociala samspelet specimen inom (den på intet vis uniforma) socialgruppen emellan så öses rikligt med vatten på kvarnen.

Frånvaron av versaler tjänar som identitets- och livsstilsmarkör. Precis som vilken designerväska som helst. Inuti ligger ett knippe värderingar och synsätt, vilka den metaforiska väskan är tänkt att skylta. Med sin närvaro förmedlar den, kanske hur dess bärare ser på sig själv, men främst hur hon vill att andra ska betrakta henne. Så jag tog mig friheten att betrakta lite.

VARNING!
Nedan följer ytterst grovkorniga generaliseringar. Fortsätter du läsa är du införstådd med att det gäller #InteAlla, #InteAlltid och så vidare… Yttermera antas att du hanterar inslag av kåserande karaktär samt besitter rudimentär humor. I händelse av tillkortakommanden och/eller att dessa utsikter känns alltför läskiga ber jag dig stänga fliken snarast.

Så…

Gemeniterna demonstrerar…
Vad förenar Gemeniterna – dessa bärare av gemen meningsbegynnelse i egenskap av identitetsmarkör? En hel del, verkar det som! Smak, livsstil, syn på världen…

Låt säga att det i större perspektiv rör sig kring urbant, globalistiskt, internationellt och (post)modernt. Men den rödgröna tråden tycks mig hittills ha löpt stringent inom en tallriksmodell av väl valda spörsmål. Receptet? Något i stil med: Lite ekologiskt, några öppna gränser, ett kryddmått feminism, en klunk sociala frågor, fem skopor obehandlad klimatångest samt en klick handstampad kikärtspuré bredvid det exotiskt namngivna grönfodret – månne avsett att skyla den pinsamma förekomsten av döda djurbitar. Samt ett stänk identitetspolitik, som E621 på det rättvisemärkta moset.

Nota bene! Vidkommande värderingar, ingrediens för ingrediens, fungerar lite som trendkänsliga småaccessoarer, avspeglade i ordvalsmönster över tid. Big deal för Gemeniter, och stilbrott kan peka mot närmaste Avståndstag. Enligt klassiskt Coola Klicken-modus, varken mer eller mindre. Användarna av små bokstäver älskar stora ord. Men rätt stora ord.

Somliga påstår att Gemeniterna skulle vara ”vänster”. Rätt och fel, om du frågar mig. Direkt fel såtillvida att merparten av dem värdesätter marknadskapitalism när allt kommer omkring. (Och tillstår de det inte frivilligt gör iPottan framför snytet det åt dem). Många står rentav långt till höger, om än på den liberala kanten, inte bland konservativa och traditionella. Därav är det sällan man hör ens den mest styrbordsslagna Gemenit kverulera om, låt säga skattetryck. Åtminstone inte offentligt, ty det vore att ådra sig enhörningshorn i sidan.

Vänstervärderingar skvalpar det dock definitivt i Gemenitväskan. Men lika otraditionellt. Utnyttjande av fattiga arbetare i tredje världen torde hennes rättvisemärkning, i den mån hon blir varse, motsäga lika direkt som högljutt. Men globaliserande samverkansrörelser – finansierade av transnationella Storpotäter – stör henne däremot sällan nämnvärt, så länge de blott solar sig under rätt paroller. Lite vänster således, ja. Men nån djupröding i klassisk bemärkelse, nej. Frank Baude torde ha fattat misstro och kickat ut henne ur leden direkt. Demonstranterna i Ådalen likaså.

”Vad väskan av uteblivna versaler också implicit signalerar… är vad den tycker om Lidl-kassar.”

Gemeniten förefaller noga med att inte framställa sig i något som ens i munvattnet andas traditionell överklassdager. Det vore nämligen att närma sig sin imagemässiga antites – den svulstigt fetrike, kolonialt förtryckande patronen. (Vit är han säkert också, den fulingen.) Får icke ske! I den mån hon har makt och ställning tonas det således hellre ner än upp.

Att de facto ha det väldigt gott ställt kan man dock komma undan med (och att konsumera betraktas som guilty pleasure, inte dödssynd), förutsatt att man lovordar (eller ännu bättre, inlåter sig i) synlig välgörenhet emellanåt. Det avgörande ligger i att ha koll på vilka aspekter av sin (över)konusmtion man kommunicerar, respektive ej. Att glassen man köpte kostar mer än köttsoppa för en sjubarnsfamilj är inget man gärna skyltar med. Prislappen då, vill säga. Glassmärket däremot…

Gemeniterna demonstrerar… att de hellre löper med fotfolket än trycker nosen i bourgeoisa bakelser. Det är emellertid här som paradoxen lätt faller ur doxan. För vad väskan av uteblivna versaler också implicit signalerar… är vad den tycker om Lidl-kassar.

De Där Andra!
Hur inkluderande Gemeniten än torde beskriva sig själv så finns det ett umgänge hon (om jag ska uttrycka mig diplomatiskt) helst undanber sig. Jag talar då om en besvärlig allmänhet som i hennes ögon…

… beter sig bonnigt och okultiverat. Som grillar flottig bacon, halsar fulöl, lyssnar på ocreddig musik, klär sig som fjolårets Ellos-katalog, veckoprovianterar stormarknadsvis, åker klimatbesudlande gårdagshärken, röstar fram Trumpar, blåsippor och Brexitörer… Och som självklart inte ens begriper vågskvalpet av underströmmarna i ord som ‘oskön’, ‘snubbig’, ‘rimlig’ eller ‘privilegierad’.

Jobbiga typer, de där! Och värst av allt: Stundligen har de mage att uttrycka sig ofiltrerat i skrift – Sär Skrift. #InteAlla och #InteAlltid, som sagt (kom ihåg att jag varnade dig!) Men återkommande i sitt förekommande. Typ.

Gemeniter vs Sär Skrivare
Sär Skrivare, ja… Eller Baconhöger. Eller obsoletärer. Att betrakta Gemenitiska kluster på sociala medier ger husomhaver en hyfsad indikator på just hur ansenlig portion aversivt Gemensamt engagemang denna kombinerade hackkyckling och Nemesis drar åt sig. Och det skulle ju kunna förefalla en smula… orimligt. Åtminstone sett till det sociala pathos Gemeniter gemenligen tycks, om inte besitta så i varje fall skylta.

Nu vore Sär Skrivare sällan tillrättalagda dunungar och uttrycker sig emellanåt, som sagt, mindre måttfullt och balanserat. Men aversionen gentemot dem går djupare. Dess intensitet och frekvens skvallrar om att det här inte blott är ett simpelt fall av smäll på fingret för dumheter. Eller ens Coola Klicken i färd med hävdandet av sin förmenta briljans visavi den fattiga kusinen från landet. Nej, det är här det blir intressant. Kanske kan det förklara hur Gemeniterna ådrog sig sin Gemenitis?

Det löper ett intrikat nätverk av både skiljelinjer och lite för hudnära likheter dem emellan. Båda duschar de dagligen. Men Gemeniten hoppar i duschen innan hon går till jobbet, Sär Skrivaren efter. Och apropå jobbet så kan de mycket väl tänkas arbeta under exempelvis samma fabrikstak. Men du hittar den förra på kontoret eller IT-avdelningen (eller varför inte styrelsemötet). Den senare på verkstadsgolvet.

Sär Skrivaren kommer oftast från ett arbetarhem. Gemeniten lite varstans ifrån. Men det är inte omöjligt att de för blott nån generation sedan delade samma förutsättningar. Eller rentav närdes vid samma barm?

”Det hon eftertraktar är framtoningen av en underdog, såsom den bekväds i dikt, sång eller tv-serie.”

Grovarbetaren på fabriksgolvet kan – i den mån han besitter yrkesskicklighet och nit – välja att säga upp sig och söka lyckan som egenföretagare. Men det är Gemeniten på kontoret som sitter inne med den meriterande utbildningen, det kulturella och sociala kapitalet samt ett färdighetspaket av kommunikativa förmågor vilka har tiden för sig. Kort sagt: Framtiden är hennes. Lägger hon manken till kan hon bli Master Of the Universe före yngre medelåldern!

Men det är ehuru inte så hägrande som det låter. Tvärtom! För jag tänker att hon där riskerar närma sig just bilden av den där svulstigt fetrike, kolonialt förtryckande (och fortfarande lika vitskinnade) patronen – den som hon så intensivt skyr att det torde puttra över i Wokepannan av blotta tanken. Nej, det hon eftertraktar är framtoningen av en underdog, såsom den bekväds i dikt, sång eller tv-serie. Som tagit sig upp trots personlig ofärd och kollektivt förtryck, för att i dessa dagar tala å sina mindre lyckade kamraters vägnar. ”A working class hero is something to be”, du vet…

Underdogromantik och folkförakt – på samma gång, i samma skallemeja
Jag spekulerar i om inte Gemeniterna bakat ihop arbetare och bohem till något slags kompositunderdog-ideal. Undermedvetet, om inte annat? Kanske är det därför som en väsentlig del i Gemenitskapet tycks handla om att å ena sidan upprätthålla sin image som en av det enkla folket och samtidigt tydligt distansera sig från folk som beter sig för enkelt och folkligt? För här utgör det riktiga enkla folket, Sär Skrivare eller ej, isåfall något väldigt problematiskt.

De upptar en etikett man gärna vill ha, men plats man i realiteten garanterat INTE vill ha. De utgör en levande påminnelse om att den förmedlade självbilden aldrig kom med nån modersmjölk, utan knåpades ihop av förljuvade skärvor. Samt om att diktens lyriska avbildning av en working class hero månne slår sig rejält mot verkligheten, bacon and all.

Allt det här berövar den åtråvärda identiteten sin underdogromantik, varvid kompositen spricker i sömmarna så det knastrar.

Ja, i varför de små bokstävernas tangentbordörer med sådant eftertryck markerar gentemot de som inte riktigt håller ihop orden är kanske huvudnyckeln? Den där som låter förstå med vilken logik underdogromantik och stundom flagrant folkförakt kan samexistera inom en och samma skallemeja. I förlängningen ger det också ett möjligt svar på frågan som inledningsvis ställdes; om hur det kommer sig att en välkammad satsdel av en välbärgad ordklass trots allt väljer att skriva som en kratta.

Man vill ju så gärna få agera ut den där Personen av Folket, med rätt att skrika Vet Hut! åt en förtryckande kapitalistisk överhet. Men det hade ju fallit sig så mycket naturligare om inte sagda plats redan upptagits av nånannan – någon vars identitet näppeligen skapats av likes, hashtaggar och personligt varumärkesbyggande på sociala medier, utan som bara är det den är. Och man själv, i den mån man sköter sina kort rätt, destinerad att bli just det där man önskar få huta åt.

I dess ställe anammar man ett skriftligt tillkortakommande som i schablonen andas arbetarklass och stiliserar det sedermera för sin framtonings skull. För att verka arbetare av folket. Men inte en riktig arbetare, som på skitigt verkstadsgolv. Och inte folklig, som i potentiellt bonnigt och okultiverat. Utan diktens, sångens och tv-seriens romantiserade Working class hero. Samt för att i signalen låta särskilja ett Vi. Från De Där Andra.

Ja, små sprickor i skriften avslöjar då sannerligen var skorna klämmer.

/Leo

Inför det stora abstrakta faller lätt det nära så fjärran

Just så enkelt som det är att återge ekot av Stora Tankar och Vackra Ord, lika omständigt kan det vara att göra något användbart av dem. Detta blir förmedlaren i sinom tid varse. Krocken mellan önskad idévärld och den värld vi faktiskt har att förhålla oss till blir lätt en vindrutefärd som lämnar den välvyssade drömmaren kantstött och in till benet förbulad. Kanske, ifall chocken känns intensiv nog, ligger det tillhands att återbruka alla de där Stora Tankarna och Vackra Orden? Den här gången i egenskap av moraliska slagträn.

Nåväl! För att göra en kort historia lång…

Så mycket erfarenhet av föreningslivet har jag inte. Tidigare insatser kan som värst sammanfattas i ett högst ofrivilligt och mindre givande medlemskap i Trafikförsäkringsföreningen. När KF Alternativkretsen Hälsingland emellertid kom att efterfråga mitt engagemang blev det ändring på torpet. Kultur och skapande är ju inte bara något jag ägnar min tillvaro åt. Utan betraktar som grundförutsättning för allt vad mänsklighet heter. Och mer mänsklighet åt folket, gott folk!

Nåväl! Det ena ledde till det andra. Och idag är jag lite av en insläpad möbel i Riksförbundet för Subkultur (SUB). Föreningsaktiv, vore det väl dock synd att kalla mig. Föreningspassiv, snarare. Jag engagerar mig där situationen påkallar och ifall jag känner att jag gör skillnad. Det kan handla om att generellt dra uppmärksamhet åt alternativkulturens håll. Men också om att sträcka ut en karda – åt andra som kanske hittills inte funnit bäring i sin hemvist såsom kulturskapare i vardande. Av en händelse kom jag därigenom att inlåta mig i cirkelledarskap.

Vad är man för typ egentligen?
Råkar man stå på någons e-postlista över cirkelledare så får man… e-post. Surprise! Och inte alltid av den sort man förväntar sig. För en tid sedan (kan ha varit uppemot ett år) damp det exempelvis ner ett brev med inbjudan till vad jag vill minnas var något slags Seminarium för Mänskliga Rättigheter. Jag borde väl kanske skämmas en smula över att min första tanke råkade falla sig i termer om: ”Va? Tror de jag är Kofi Annan, eller?” Men sanningen varar längst, sägs det. Och skämmas är jag hursomhaver inte jättebra på.

Man kan visserligen fråga sig vad en strykarkatt likt undertecknad skulle ha i sådan ädel samling att göra. Vore ens röst något som bångstyriga världsledare torde tänkas lyssna till? Svårligen! (Såvida de inte plötsligt danat böjelse för skogssynth, förstås). Sen kan det undras… Vadan denna angelägenhet att hasa in en packe cirkelledare på just Seminarium för Mänskliga Rättigheter? Varför inte Seminarium för Pedagogik? Eller kommunikation? Eller annat som jag föreställer mig ligger närmare gemena, vardagliga cirkelledarsysslor? Raderna ögnades. (Och ögona blödde, höll jag på att tillägga. Men lät bli).

Jag får uppriktigt tillstå att mina förutfattade meningar började jäsa redan vid presentationens brödtext. Ton och upplägg anlade ett uppifrån och ner-perspektiv. Eller kanske jag skulle kalla det: ‘visionärt drömspel och förhoppningsvis hitåt-perspektiv’. ”Här förbättrar vi jordgloben med stora glosor och välklingande abstraktioner som inte en vandrande pinne egentligen begriper flaska av. Sen sprider vi Ordet, varpå rättvisan, inkluderandet och mångfalden lever lyckliga i alla sina dagar.” Jag ska inte gå in på det finstilta, utan nöjer mig med att amusera över hur välgrundade mina förutfattade meningar visade sig vara.

Nåväl…

Till er som aldrig tackat nej till ett Seminarium för Mänskliga Rättigheter kan jag säga att man näppeligen blir vidare poppis. Har man sen för vana att mindre hämmat motivera sig kan det nog till och med, om inte brännas broar, så åtminstone ryka betänkligt i brofästena. Ja, vad är man för typ egentligen? Som betackar sig för något så vackert och viktigt som Mänskliga Rättigheter? Bryr man sig inte? Ser man hellre att världen går under i Trumpenhet, fyrfärgsförtryck och global klimatuppvärmarförsurning?

Det blev lite… indignerat där ett tag i epost-lådan. Man skulle nästan kunna tro att det var självaste idén om mänskliga rättigheter man tackat nej till, och inte bara seminarieupplägget ifråga. Men för vissa inblandade föll sig sådan distinktion mindre tillgänglig. Intensiteten i försöken att nacka mitt nekande fick mig dock att tänka på en anekdot från min lågstadietid. Denna ämnar jag nu oroa er med. Håll i katten!

Det var en gång…
… en tid när hockeyfrillorna vajade som halvätna rotborstar i vinden. Liten byskola, drygt femton elever i ett klassrum under griffeltavlans bibelsvarta nåd… Sista timmen för dagen var just påbörjad. FN-dagen – med allt vad den innebar i form av diabilder, journalfilmer från AV-centralen samt rollspel a la fattig versus rik – sjöng på sista versen. Det gjorde vi i klassen också. Badvädret hade förvisso sedan länge bedarrat, höst som det var. Men det fanns kojor i skogen och fotbollar på plan. Och mot sådana stod sig klassrum slätt.

Skolfröken hade emellertid EN sista hållpunkt på lut. ”Om ni hade fått önska er precis vad ni ville, vad skulle det isåfall vara? Skriv ner på en lapp så läser jag upp för klassen.” Ska jag vara petig så begick fröken därmed sitt första logikfel. Man får önska precis vad man vill. Om det sen blir verklighet är emellertid en annan femma. Men hursomhaver… En klassuppsättning blyertspennor började efter inledande tvekan att smattra mot lika många papperslappar. Korta viskningar passerade fram och åter.

Det skulle omsider visa sig, efterhand som lapparna lästes upp, att mina kamrater fattat en galopp jag själv tydligen missat. Om det hade med de där viskningarna att göra eller var ett fall av Great Hockeyfrillor think alike ska ja låta vara osagt. Men svaren lät påfallande lika.

I princip kunde önskningarna sammanfattas i tre kategorier. Mer världsfred, mindre världssvält samt fem varianter av ”att alla ska vara snälla mot varandra.” Mycket fint, ack så storsint, väldigt uppskattat. Sen fanns det ehuru en fjärde utsaga – en som kanske inte helt infriade förväntningarna för dagen…

Vem som författat den där femtekolonnarlappen tog det exakt två sekunder för fröken att klura ut. Jag antar att min kackiga handstil hade något med saken att göra, i egenskap av omisskännlig skvallerbytta. ”’Att min katt ska hitta hem’. Är det verkligen din allra högsta önskan? Av allt i världen?”

Jag stod faktiskt på mig, även om det inte direkt drog ner applådåskor. Min katt hade sprungit bort och min högsta önskan var att han oskadd skulle hitta hem igen. That’s it! Ifall detta gör mig till, jag citerar: ”en egoist som inte bryr sig om andra”, så får jag väl inte bara tillskriva fröken logikfel nummer två i ordningen, utan också vackert axla epitetet. Vilket skedde, och tillika diskvalificerade mig för lunch dagen efter. Men det kunde varit värre, tänkte jag. Jag kunde ju ha gått vilse. Som katten.

Jag står för det mitt lågstadie-jag önskade sig – från situationen till principen bakom. Ja, jag hade tagit del av diabilderna på barnen i Afrika och känt med dem. Ja, jag hade förstått vad de där filmerna om krigets fasor ville förmedla. Men det som hemsökte mig i mardrömmarna var hur min katt irrade runt därute – trött, frusen och oförmögen att hitta hem. Och om dagarna tryckte hans belägenhet likt en sakteliga hjärtekross.

Ger jag klasskamraterna bättre änden av mina tvivel får det väl konstateras att klassrummet månne stod sig slätt gentemot kojor och fotbollsplan. Men inte mot idévärldens lockelser. För mig var det annorlunda, och man kan ha sina åsikter om mina prioriteringar. Men vän, ansvar, närhetsprincip – det där har faktiskt betydelse. Katten var min vän. Sin vän tar man hand om. Katten var också en varelse jag åtagit mig ansvaret för. Man försummar inte sådant. Katten var yttermera en del av min närhet och hans situation således något jag faktiskt kunde göra skillnad kring. Krig och svält i världen däremot… Tyvärr ligger det inte inom räckhåll att som mellanstadieunge åtgärda dessa plågor, hur fagert och förväntansenligt ett styck läpparnas bekännelse än hade klingat.

Sanningen varar hursomhaver sannerligen längst. För än idag, flera decennier senare, kan jag stå för den. Och skämmas var jag, som sagt, inte någotvidare på. Då heller.

”Mänskliga rättigheter angår oss alla, misstag er inte på det. Men abstraktionerna distraherar.”

En tid senare skulle katten dock påträffas död. Påkörd. Hade någon i den stunden sökt avkräva mig ännu en högsta önskan så vore svaret – kalla det egoistiskt, kalla det vad du vill – att han skulle leva igen. Och så är det med den saken!

Distraktionen i abstraktioner
De båda – e-postutväxlingen kring nämnda seminarieinbjudan samt episoden med katttönskningen – är förbudna på ännu ett vis, utöver reaktionen. Jag inte bara står för vad mitt lågstadie-jag uttryckte då, utan resonerar liknande alltjämt. Och det var detta resonemang som diskvalificerade Seminariet om Mänskliga Rättigheter från den Flavumianska planeringskalendern.

Jag ställer mig, till att börja med, skeptisk gentemot det välgörande i att med siktet inställt långt ovan molnen (samt under postmodernistiska ramverk) avhandla såna här spörsmål. Det är liksom upplagt för att karbonkopiera hur den där FN-dagen fordom tedde sig. Då avser jag inte främst konflikten. (Även om jag inget har emot att vara spiken som ger pastellfärgade plasthammare bulor, om så behövs.) Men korvstoppningen och dess medföljande förväntningar. Det fyller inte sin funktion, föreställer jag mig. Men ehuru en hel del annat som jag inte direkt törstar efter att vara delaktig i.
.
Sen har vi det där med svårigheterna att se skogen för alla träd. Mänskliga rättigheter angår oss alla, misstag er inte på det. Men abstraktionerna distraherar. Risken är att man tror sig ha åstadkommit något, i det att man pladdrat ihop en barlast av nonsens och sökt lansera det som användbart i den verkliga världen. Vad man i praktiken ehuru hemfaller åt är gängsefalsarier. I dessa dagar av fagra och utopistiska krevader är det värt att lägga på minnet.

Sen anser jag att värnande om mänskliga rättigheter främst, likt så mycket annat, är förbundet med Det Nära. Låter vi oss överförtjusas av de svårgripbara vidderna långt bort… så tappar vi också viss benägenhet att agera inför det som faktiskt utspelar sig mer eller mindre framför näsan. Låt säga, din granne som behandlas ojust av stat eller kapital. Eller när din vän särbehandlas på grund av kön eller hudfärg (i krogkön, av Filminstitutet, wherever/whenever…) Eller det orkestrerade karaktärsmordet som vi valde att se åt andra hållet inför. Eller hotad yttrande- och åsiktsfrihet. Allt i Det Nära, om än i varierande grad. Och samtliga månne svåra/mindre roliga att se för alla tr… seminarierna. Att diskutera människorätt från det bekväma avståndet av konferenslokal och teori låter sig enkelt göras. Värre är det i Det Nära, där det månne tarvas handling, rentav… praktisk konflikthantering.

Lite på samma sätt som Earth Hour klockar om klimatångesten hos nervösare halvan av aktivistpopulationen varje år, finns risken att det abstrakta perspektivet låter sig dubbelnyttjas som avlatsbrev. ”Jag vet att diktatorn knäcker dissidenter som tandpetare till frukost, men den där all inclusive-chartern till hans solstränder måste jag väl ändå få unna mig? Jag gör ju en insats för mänskliga rättigheter.”

Så… Drömmar och visioner har sin plats, om detta råder föga tvivel. Men i sinnesvärlden tarvas visst mått av indikativa nypor. För det är inte, må jag påminna, bland visionerna som mänskliga rättigheter körs över.

”Om en hjälpande hand sträcks ut men ingen lägger upp den på Instagram, har då den goda gärningen ägt rum?”

Det fromma slagträet
Man får önska precis hur högt upp bland molnen man vill. Världsfred, mättade munnar, ”att alla ska vara snälla”, mänskliga rättigheter tillgodosedda jordklotet över… Om det sen blir verklighet är… ja, du vet. Det är kort sagt bara så världen fungerar. Lika enkelt som det är att återge ekot av Stora Tankar och Vackra Ord, lika omständigt kan det vara att göra något användbart av dem. Det gör folk frustrerade.

Tanken bakom de tjusiga citattecknen var månne god. Till seminariet anlände man kanske upptjackad som en hel wokepanna av förväntningar. Men åren går och skillnaden uteblir (några tummar upp på Ansiktsbok borträknade). Och sen dyker de där upp, till råga på allt. Som hellre ser om sina förbålda katter och ger fan i att infinna sig på seminarium såsom påbjudet. Då blir de Stora Tankarna och Vackra Orden plötsligt användbara ånyo. Den här gången som moraliska slagträn.

”Jag försöker iallafall göra något gott för världen, medan de där empatilösa kräken vadar runt i sin sunkiga, oanständiga brist på medkänsla.”

Man skulle kunna påstå att det är självgodheten som talar. För så kan det vara. Men det kan också röra sig om missventilerad frustration. Eller rentav högst mänskligt försvarsbeteende – här i form av självbedrägeri, komplett med en all inclusive i Leksakslandet? Hur det nu än förhåller sig tänker jag vingklippa resonemanget medelst lämplig parafras: ”Om en hjälpande hand sträcks ut men ingen lägger upp den på Instagram, har då den goda gärningen ägt rum?”

Nåväl! Detta inlägg skulle kunna sammanfattas i: ”Inför det stora abstrakta faller lätt det nära så fjärran, även om nära råkar vara platsen där skillnaden faktiskt låter sig göras. Fall bäst du vill. Men minns att så är fallet. Samt att det inte gör dig varken bättre eller sämre än din nästa.
Antar att fåordighet inte direkt är min främsta dygd…

RELATERAT:
Leksakslandet mitt i verkligheten
Klara, färdiga, klarspråk!
Osanningen utan namn
Att gå på värdegrund

Och på tal om dygder, eller bristen därav…
Jag en eljest typ. Med skevsnickrad moral, hembränt ethos, tresiffriga decibel av logos och en fallenhet åt föreningspassivitet. Om detta hymlas här icke. Det händer att jag söker göra skillnad ibland. Men om huruvida världen blir bättre eller sämre av vad jag nu råkar åstadkomma vågar jag inte sia, min ofullkomlighet i beaktan. Ehuru biter det föga att brödkavelsvis drämma återbrukad moralisk grannlåt i sådan skalle. Troligt är att den i krocken slaknar till pajig rulltårta. Och den bjuder jag frikostigt på. På din bekostnad.

Det händer också att jag drömmer och önskar, blickar med längtan mot det stora bortom – så fjärran från här, nu och den värld vi har att förhålla oss till. Men vad jag tar med mig tillbaka därifrån är sällan stöpt i sockerkaksform. Därför bjuder jag med urskillning. Ty det smakar inte för alla.

/Leo

Ur tid är leden

Idag hade jag planerat att skriva och publicera ett riktigt klipskt och underhållande inlägg här på Kabinettet. Det sket sig. Vad som nu i dess ställe följer är en dålig ursäkt. Men en ursäkt hursomhaver.

Har man någotdera skapandes grand på gång är det lätt att man (om man råkar vara som jag, vill säga) förlorar all känsla för tid. Och fattas bara. Den finns ju inte! Eller är i varje fall inte som den rigida tick-tack-terror vi tänker oss. Jag menar, varenda vår och höst hasas ju klockan en timme fram och åter, så då är det väl inte rimligare än att en annan också kan få komma undan med ett knippe relativitetspraktik vid behov?

Det händer att jag bär armbandsur. Och som ett rent statement har jag sett till att det står blickstilla. Tiden existerar ju, som sagt, egentligen inte. Det är främst i våra minnen man finner den, eller som en följdverkan därav. I minnet spökar en hjälplig faksimil av gårdagen, nuet har vi (förhoppningsvis) närvaro nog att även det ha koll på… Om morgondagen vet vi däremot till syvende intet säkert. Men sånt kan ju folk bli nippriga av att gå runt och fundera på 24/7. (Man hade ju kunnat få för sig att skriva blogginlägg för mindre, typ.) Så det åter vi bli.

Inte bara minnen, utan även sinnen agerar förrädaren som släpper in icke-existerande tid i vår existens. Nosen plockar upp antydan av allt man glömt stoppa i huvudet. Magen är inte sen med att instämma, den heller. Drucken blir man. Och inte på det där trevliga Vodka-in-box-viset. Utan på det mentalt ankarlösa fåntrattsviset. Där batteriet tjänat ut till den grad att halva hjärnkontoret sprungit på bondpermis. CPU: 100%, visar aktivitetshanteraren. Och sålunda börjar vi närma oss den där dåliga ursäkten jag utlovade.

Du ser… Efter ett vakendygn för mycket befinner sig självuppfattningen i pågående variation. Stundom känner man sig upplagd för att lösa världsproblem. I nästa, knappt kapabel att lösa mysteriet med sin egen försvunna mössa. Som man håller i handen. Och har så gjort under sisådär tio minuter…

Man får inse sina begränsningar, helt enkelt. När IQ:n så sakteliga börjat finna jämnvikt med skostorleken är en mänsklig varelse varesig klipsk eller underhållande. Då har tiden – den där som inte fanns – lik förbaskat visat var skåpet ska stå.  Ty oavsett föresatser är man i detta läge inte mer än eftersatsen. Så vadän jag tänkt skriva (av vilket jag för övrigt sömndruckit bort hälften) får det nog anstå. Jag är säker på att det var en riktig höjdare jag hade på lut. Nu fick ni detta lågvattenmärke istället. Notan må mitt samvete belastas allena.

Nåväl! Nu blir det för en annan till att lägga sig på laddning några timmar. Så på återseende. Och förhoppningsvis kommer jag på vad det var som tedde sig så fantastiskt att det fordrade ett Kabinettinlägg.

Åh! Jag glömde nästan upplysa om hur kass jag är på att vara kortfattad…

/Leo

Aderton stolsdynor hava sin försåtsminering av häftstift förtjänat

Det finns säkert en del som finner den grasserande vanäran inom Svenska Akademien underhållande. Rentav läglig. Själv är jag inte lika road. Och såvitt jag ser det kommer eländet allt annat än lägligt.

Akademien har sina avsevärdheter att spela. Synnerligen i dessa tider. En fristående kulturinstitution verkande i skapandets, begåvningens, förnuftets och den goda smakens anda. Oåtkomlig för politiskt klåfingeri. Bortom behovet av att vara tjenis med tidsandan. Sin mission trogen framför allt – att värna och skjuta fram det svenska språket. Inte något det direkt råder överskott på nuförtiden, va?

Därför bedrövar det mig att dess ledamöter vanskött uppdraget till den grad att de lyckats deka ner en 230 +bast gammal institution till stoff för smaklös såpopera. Grattis, era kålhuven! Skämmes, om ni vett och hut till det hava!

RELATERAT:
Leksakslandet mitt i verkligheten
”Inga svenska traditioner på våran…eh, kulturarvslista!
Ut med politiken ur kulturen!

Då jag inte, till skillnad från allehanda tyckonomer, vill göra sken av att känna till detaljerna bakom kulissen, så tänker jag hålla mig till överliggande väsentligheter. Det kan säkert ömsom både gafflas och skedas om vem som gjort vad. Men oavsett hur landet ligger må fördärvet belastas samtliga stolsdynor, i det att den större helheten försakats. Andan som slapp ur flaskan kallas Ego. På Ego följde krets och kotteri – ett klickväsen som kommit att hållas närmare hjärtat än Uppdraget.

Funderar du på att skaffa Ego av svulstigare slaget? Fine! Men se då till att hålla det gediget och välansat. Sköra egon är jäkligt benägna att hitta på dumheter. Och råd till sådant ankommer minsann inte alla. Har man åtagit sig ett uppdrag inom en anrik kulturinstitution är det sagda institution, sagda uppdrag samt åtföljande tradition man förenat sig vid grenen till. Ditt Personliga Varumärke får du sägas ha gjort upp med (eller ta det med din terapeut). Spela ut din egen grannlåt till persona mot din Akademi och ditt Uppdrag… och du har just ådagalagt dina sanna prioriteringar. Vilka under anständigare förhållanden borde ha fockat ut dig till Kalle Anka-hörnan för längesen.

Det här är, i alla avseenden, sorgespelet om en packe månglare av socialt kapital som inte kastats ut ur sitt tempel fort nog. Eller rättare sagt: vårt tempel – det svenska språk- och kulturarvets. Vilket får en del av mig att börja parafrasa betänkligt. Eller vad sägs om…

”Bring back Svenska Akademien.
All other priorities rescinded.
Crew expendable.”

Jag är inte ensam om dessa funderingar. Och: ”Akademien är så mycket större än dess alla ledamöter. Byt ut dem!”, är i sanning ett giltigt argument. Ändå bör vi vara försiktiga med vad vi önskar. And here’s why…

Du ser, jag hyser fördomar. Och jag lyssnar på dem. Mycket på grund av att de, oftare än jag skulle önska, visar sig ha substans. Några av dem säger mig just nu att samtiden inte direkt hanterar ett lagbyte av denna kaliber. Jag läser runt lite. Bland alla (mer eller mindre seriösa) förslag till reservlag har jag i princip kunnat pricka av fördomarna, en efter en efter en… Och strax före kaffet har hela högen vidimerats.

Det är The Usual Suspects man föreslår. Det är Tv-höns, autotunejoddlare, tyckonomer, sektisar, nån kolerisk aktivist och halva Bregottfabriken full av idisslande Stå Upp-komikossor. Att tankegångarna ser ut som de gör är inte det värsta. Utan att de faktiskt skulle kunna leda till allvar, om det vill sig illa. Så visst! Akademien är så mycket större än summan av dess ledamöter. Men proppar man den full med dynga kommer summan lik förbannat inte ut som mer än en säck entristiskt kvävegödsel. Vilket samtiden lite för gärna sniffar sig rusig på.

Reaktionerna på Akademiens debacle är idel signifikativa för den samtid som en propert skött Akademi vore betydande motvikt mot. Se bara på fåntrattarna som skuttar runt i rampljuset just nu. Leksakslandet levererar! Det blev tamejfan schlagerfestival i My Little Pony-slottet fortare än nån hann säga #knytpiska! Femhundra förvuxna barn i offentligheten rusar likt små kaniner åt samma håll i åsiktskorridoren, och det för något som de inte ens har halva suddiga distansbilden ur ett kaleidoskop av en helhetssyn på. Allt under retoriska hurrarop till udden späckade av känslostinn antiintellektualism. Örk! Och bevare oss!

Så nej tack! Aderton stolsdynor hava sannerligen sin försåtsminering av häftstift förtjänat. I dubbel bemärkelse. Ingen ska smita iväg nånstans. Återstående ändalyktor får vackert se till att skina ljus över det här, även om det kan tänkas bli allt annat än vackert. Sen får det ömma i brasan bäst det vill. Välförtjänt bekomme!

En del betraktar det här som nån sorts muntert skvallertidningsspex de på sin höjd kan få frossa lite i för en stund. Andra flyttar däremot fram sina positioner, i skydd av väl valda förevändningar. Och här vill jag mana till både för- och eftertanke. Hyser du minsta intresse för vårt språk och vårt kulturarv bör du tänka efter vilka lämmeltåg du joggar med i just nu.

På inflytelserika poster sitter idag bland annat personer, vilkas idéer om språk och kulturarv är att dessa bör spelas ner. Eller rentav spolas ner, i en postmodern klosett där inget tillskrivs värde framför något annat, vad simpel grannlåt det senare än må vara. Raljant skulle man kunna påstå att de säkerligen och utan minsta tvekan torde få för sig att packa ner en renässansmålning föreställande ”nån snubbe”, för att sedermera upplåta platsen åt första bästa poster på Smurfarna. (Eller förära Nobels litteraturpris åt ”normbrytande” kioskdeckare, för den delen…) Inte för att de nödvändigtvis ser smurfar eller normbrytande som särdeles god kultur. Men för att de bestrider idén om att det överhuvudtaget finns något som heter god kultur.

Så… Tillhör du inte dem, var försiktig med att av oförstånd gå deras ärenden. Och det oavsett vad du i detta läget tror dig veta. Svenska Akademien har icke på något vis spelat ut sin roll. Den har bara inte spelat sin roll på det vis och till den grad den borde. Och det finns krafter som nu ser sin chans att säkerställa att så inte kan bli fallet.

/Leo

Stockholmssyndrom

Låt eftertänksterna rulla in. Tänd ljuset! Det var riktiga människor som slocknade.

För snart ett år sedan satte jag orden ovan på pränt. Visst har det hunnit brinna ymnigt med både gravljus och facklor under broarna sedan dess. Men det tända ljus av klarsynthet jag hoppades på har hittills lyst med sin frånvaro allena.

I halvmörkret läser jag. Skribenten heter Stina Oscarson. Publikationen: ETC. Båda åtnjuter de betydande respekt i offentligheten. Båda tjänar de här som exempel på något jag helst önskat slippa beskriva.

”Rättegången mot den terrormisstänkte Rakhmat Akilov efter dådet på Drottninggatan för snart ett år sedan pågår för fullt. Åklagaren säger: Mitt mål är att han aldrig mer ska röra sig fritt i vårt samhälle. Jag tänker: Det är inte ett mål som jag delar. ”

Ja, vad säger man? Det brann inte bara i ljusen och facklorna, det brann i hela huvet också tydligen.

”Mitt mål vore ett samhälle där Rakhmat Akilov en dag efter avtjänat straff kunde jobba i kassan på Coop. Att han står där och hälsar på kunderna med respekt, och där de… där VI, väl medvetna om vem han är, och vad han gjort, hälsar tillbaka. ”

Är man beredd att sträcka sig bortom den inledande avsmakens, i mina ögon naturliga, ryggmärgsreflex kan man välja att betrakta Oscarsons utläggning i termer om en åkallan av förlåtelsens väsen. Den andra kinden, den gyllene regeln, det goda föredömet… Så vackert. Så ädelt. Men också stundom så mindre verklighetskompatibelt. Tyvärr. Den kranka blekheten är att vänder man andra kinden mot terrorister så riskerar man ett styck närkontakt med lastbilskofångare till. Kostar skjortan och människoliv i slutänden. Varken vackert eller ädelt. Och tamejfan inget vi har råd med.

Oscarson är ingalunda ensam om att hysa liknande förlåtenskapsfunderingar. Många är de som vill göra gällande att ifall vi inte håller vår ilska och vår rädsla i godan tukt och förmaning… så har vi också förlorat mot de som vill oss illa. Men är det så? Och har vi nån sorts skyldighet att metaforiskt sätta odjuret i Coopkassan och gilla läget?

RELATERAT:
Stilla väcka

Jag tänker att Sverige hanterar en sorts extremism med ändamålsenlig beslutsamhet. Det är när det lurar nazister, eller däromkring närliggande totalitärer, i vassen. Då kickar gagneliga reflexer in, som sig bör. Och inte en kotte med luvan ännu rättvänd torde känna sig hugad att kokettera med någon Andra Kind.

Råkar terroristen däremot ha hinkat sitt ism:iga vansinnesvatten ur annan brunn är det inte längre lika självklart. För att illustrera sin utopi valde Oscarson en viss Akilov som figurant. Inte, låt säga, Anders Behring Breivik. Och faktiskt, jag kan näppeligen tänka mig att hon ens skulle komma på tanken.

Att nazza sig i Sverige är på det stora hela ganska dödfött, prise valfri deitet. Och för detta har vi inte så mycket vuvuzelademonstranter att tacka, utan vanligt reko folk med sunda mönster av just ilska och fruktan. Visst, efter det rasistiskt drivna skolattentatet i Trollhättan kunde man sannerligen iaktta både handhjärtan samt nån ljusmarsch. Men reaktionerna i offentligheten präglades samtidigt också av ett rigoröst motstånd mot allt det som attentatsmannen stod för. Ingen förlåt, ingen hämsko på naturliga försvarsmekanismer. Nej, rätteligen påtalades att det här var extremism vi hade all anledning att vara arga och rädda inför. Vilket i egenskap av mentalt preventivmedel säkert ordnat tidigt karriärsbyte åt en och annan svastikör i vardande.

När de sunda aspekterna av ilska och rädsla sätts i värv formas ett stumt och väl sammansvetsat kollektivt psykologiskt skyddsvärn som ser till at begränsa fotfästet för eländet. I grova drag skulle man kunna jämföra det med ett immunförsvar. Det är inte bara olägenheten som gör att folk vill slippa ha en massa Sigge Heils marscherande runt husknuten. Blotta tanken på vad deras ideologi står för och vad den åsamkat människor får ett överhängande flertal att mentalt bepansra sig i ren reflex. Men det är mot nazismen, det… Och Akilov var ingen nazist.

Det Akilov är får somliga att ängsligt kippa efter orden. Lastbilsattacken eller vansinnesfärden… finner de flesta i sinom tid. Men inte lika friktionsfritt det islamistiska terrordådet. Beröringsskräcken omkring allt som tangerar Akilovs ideologiska bevekelsegrunder känns mellan raderna mer än den faktiskt syns mitt däri. ”Självklart var dådet avskyvärt, men…” Men sen? Men vad? Man vill inte riktigt befatta sig med det här. Och det vilar något väldigt osunt bakom tvekan.

Inför den islamistiska terror som Akilov representerar beter sig en bedrövligt stor del av offentligheten ungefär som vore den en systematiskt misshandlad kvinna. Den förstår och instämmer i att det som sker är bortom vansinnets alla gränser. Men kan ändå inte låta bli att tvivla. ”Det var kanske mitt fel iallafall? Om jag bara kunde lära mig att inte vara så klumpig. Eller sluta tjata och ställa en massa krav… så kanske han inte slår till igen. Utan ser mig. På det där viset som får mig att känna mig speciell.”

Andemeningen sprider sig likt en immunförsvarsnedkämpande mikrob. ”Vi ska inte vara rädda, vi ska inte vara arga, och kanske har vi oss själva att åtminstone liiite skylla.” Tvekan sänker skyddsvärnet; sinkar det preventiva arbetet, motarbetar naturliga försvarsmekanismer samt lägger sig som en våt filt över diskurs och polemik. Det gör oss sårbara på ett sätt vi inte hade behövt vara.

Dra dig blott till minnes hur du reagerade inför dåden som begicks av Breivik respektive Lundin Pettersson. Eller vad du kände när du fick höra talas om det fruktansvärda mordet på John Hron, för den delen. Inget man handhjärtar bort, eller hur? Du kanske till och med blev arg? Eller rädd? Jag har isåfall goda nyheter. Din reaktion är sund och naturlig. Tänk och känn sen likadant i all framtida kontakt med vad mördarideologi där än står för dörren.

Ja, Oscarsons åkallan av Förlåt är på det utopioteoretiska planet fortfarande både vacker och ädel. Men samtidigt, som synes, icke oss till gagn. För att ta det milt…

Jag vet att de lär bli talrika – de som denna årsdag finner det lämpligt att förkunna om hur ”kärleken och sammanhållningen vann över ondskan”. Det står mig upp i halsen till den grad att jag lär få bita tungan i svenska flaggans bägge färger för att inte skriva ut dagsfärska diagnoser där de under dagen må bekomma. Illa nog är det att fem människor, varav en elvaårig flicka, mördades den där eftermiddagen. Än värre är det att inget säger att vi som samhälle står bättre rustade idag. Vi borde ha enats om att det där odjuret förevändningslöst ska motas i grind, come what may…

… och framförallt: inte ens komma på stanken av en tanke att sätta det i kassan på Coop. Tänd ljuset, för helvete! Och av med nattmössan!

/Leo

Klara, färdiga, klarspråk!

Det tarvas renässans för klarspråket. Nej, jag biter mig icke i svansen nu. Den ska nämligen inte omfatta oss som skriver prosa och lyrik. På vår lott ligger att få vara hur fluffiga vi vill. Men när viktiga frågor stöts och blöts i offentlighetens kärna däremot. Ty när dessa spörsmål avhandlas måste det göras glasklart. Och ju känsligare ämne, desto viktigare med just klarspråk. Utan omskrivningar. Utan omsvep.

Klarspråk är en förebyggare och en problemlösare. Redan då blott två för varandra främmande personer bedriver dialog spelar det roll. Men ju fler i leken, desto väsentligare med tydligheten. Och rör det sig om en hel offentlighet går det inte att betonas nog. Isynnerhet i fall där det som sägs är såpass brännbart att det lätt börjar koka.

När vi inte talar med varann så ökar trycket i kokarn. När vi inte talar klarspråk blir det långkok. När det som rör oss alla gemensamt inte vädras ut i det klara, utan istället grumlas under lock förblir problemen inte bara olösta. Utan pyr tills vi absorberar oset av dem. För att sisteligen utgjuta eländet över varandra.

Det bråkas ganska bra i samhället i dessa dagar. Och vad värre är, problem reder sig inte som de borde, utan förblir oförlösta – förpassade till morgondagen under någon sorts förväntan om att de av sig själva ska försvinna. Vi talar för dåligt med klarspråk på flera plan. Opportunistiskt spinn, med dess alla över- och underdrifter är en sak, inte minst. Ängslan inför att säga och behöva stå för det som sagts, en annan. Men det jag tänker beröra nu ligger bortom allt detta.

Abstraktionsnivån i den samtida diskursen är skyhög. Och av någon anledning har det blivit etter värre på bara några få år. Det håller inte. Så kämpigt det blir att nå fram till varandra när våra begrepp inte står jordade, utan flyter omkring på molnhiss mellan våningsplanen på Babels Torn. Hur kunde det bli så? Och hur gör vi oss uppmärksamma?

Vårt goddag vilar på ett stadigt yxskaft”, kunde de lika gärna sagt.

Abret med abstraktioner
Händer det att du stöter på kärnfullt ljudande abstraktioner, vilkas kärna liksom aldrig riktigt vill ge sig till känna? Där tolkningsomfånget är, om inte direkt oöverskådligt, så i varje fall såpass flytande att du svårligen hinner greppa vad det rör sig om innan det runnit flera kubikkilometer vatten under broarna? Hur ofta finner du isåfall dessa abstraktioner i sammanhang där kommunikationen egentligen till varje pris borde hållas indikativ till den grad att inte ens den som anstränger sig torde missförstå.

Jag ska ge ett exempel. Värdegrund. Låter hur vackert och medmänskligt som helst, eller hur? Men vad exakt innebär värdegrund, kan du svara på det? Och tror du din granne skulle ge samma svar? Jag ska inte förebrå dig om du tvekar. Du är nämligen isåfall ingalunda ensam. När en före detta kvällspresspublisher i en radiointervju skulle bemöta kritik som framförts kring arbetsförhållandena på redaktionen så försäkrade hon att allt skulle lösa sig, och detta på grund av att…

Vår värdegrund är att vi tror på alla människors lika värde.

Jo, tjena! Inte ens avsändaren kan specificera sitt eget abstrakta metabegrepp annat än med mer av detsamma. Liknande formulering håller sig Skolverket med. Så även vårdcentralen i min gamla hemkommun. ”Vårt goddag vilar på ett stadigt yxskaft”, kunde de lika gärna sagt.

Du ser, faran med att introducera abstrakta (och därtill känsloladdade) koncept och sedermera söka styra upp tillvaron efter dem är att ingen riktigt kan vara säker på vart de leder. Tolkningsmöjligheterna blir oändliga, blott nuet inräknat. Och tar vi tidsvariabeln i beaktande blir det ännu krångligare. Oavsett om vi mot förmodan lyckas enas kring en adekvat definition av värdegrund idag, vem säger att den står sig till imorgon? Tänk om den ändrat skepnad i detaljerna under natten? Eller rentav förbytts helt? Abstraktionsfaktorn är så hög att vad än vi gör så riskerar all innebörd, här i den påtagliga världen, att rinna oss ur händerna.

Har vi sen riktig otur utgör den redan abstrakta huvudplattityden emballage åt ett helt getingbo av likaledes ambivalenta undersatser – samtliga med samma förmåga till formskiftning över tid. Låter stabilt, va? Verkligen nåt vi har nytta av i offentlig diskurs och förvaltning?

Nästa blindgångare är själva känsloladdningen. Torde du kunna argumentera mot värdegrund om det skulle behövas? Utan att hela rasket detonerar mitt i snytet och får dig att framstå som en riktigt elak jävel just bara för att du invänder? Fundera på det här. Isynnerhet i sammanhang när någons heder och ära hänger på om huruvida den anses dela nån sorts dimbeslöjad värdegrund. Det kan vara din heder och ära det rör sig om nästa gång.

Eftersom klar definition saknas vet du kanske inte ens om att du korsat linjen. Eller månne gjorde det redan för femton år sen – i det det där gamla inlägget som någon grävt upp ur cachen av Hamsterpaj? Ex post facto kanske plötsligt råkar stå där på sin post en dag och i alla avseenden utgöra facto. Du kan aldrig vara säker. Känns det bra?

En annan abstraktion som ställer till det, fast hopvispat från andra hållet, är hatpropaganda (eller Hate Speech, som det heter på utrikiska). Begreppet i sig skulle kunna vara hur klart och tydligt som helst. Någon söker underblåsa hat, våld eller diskriminering mot någon/några, right? Inga konstigheter? Men…

Få koncept har gjorts såpass uppblåsbara som detta. Det skulle kunna liknas vid en stor, pulserande gummiblobb med tendens att tugga i sig aspekter av alla möjliga begrepp. Exempelvis verkar det ha assimilerat halva bålen av näthat, vilket tills för bara ett nåt år sen ännu syftade på mobbning online. Likaså har den kalasat på diverse identitetspolitiska tankemodeller involverande förtryck och strukturer och… Kan bli svälligt, det där!

Visst, mobbning är illa nog. Förtryck likaså. Men när ”du är förjävla ful” inte längre självklart hålls på armlängds begreppsskillnad från rashat, eller när ”patriarkatsförnekare” blott ligger en ETC-krönika bort från att promoveras upp jämsides med förintelseförnekare… Då har det tamejfan gått knas i bollen.

Ropar du varg ska det vara för att det nalkas varg. Inte att det göms en räv bakom örat.

Utrymmet för att vedersaka denna formliga och svällande massa är emellertid begränsat. Ifall värdegrund låter så mysigt att det av den anledningen kan bli motigt att ifrågasätta, pröva att invända mot vad du tycker tveksamt klassats som hatpropaganda. Knappt en kotte torde vilja befatta sig med eländet, oavsett substans. Och den som trots allt försöker kan av driftiga demagoger demonteras medelst: ”Tycker du att vi ska tillåta hate speech, vavavava?”, följt av valfri, irrelevant anspelning på likaså valfri sociostigmata.

Varg på inkommande eller räv bakom örat?
Abstraktionen hatpropaganda tycks ha en dagsfärsk fallenhet åt att suga i sig ord. Anses en glosa problematisk av eller för någon med tillräckligt socialt kapital så ligger det inte långt på förrän ordlistan av hat-märkta begrepp kan vänta tillökning. Försök till sådant ordslukeri utspelade sig senast häromveckan, när företrädare för amerikanska sk. Vakthundsorganisationer sökte göra gällande att ‘globalist’ minsann borde klassas som just hatpropaganda.

Ser vi några problem med det? Nja, låt oss i korthet klargöra begreppen. Globalisering är ett politiskt, kulturellt och ekonomiskt skeende, i vilket världens länder knyts närmare varandra. Globalism är en ideologi (eller grupp av sådana) som på olika sätt förespråkar och/eller arbetar för ökad globalisering. En globalist är en person som tycker det är hyvens med globalism. Capice? Att således nämna globalism/globalister har inget med hat att göra. Punkt. Det är begrepp som beskriver en del av vår verklighet. Och som vi behöver ha för att kunna diskutera med vettet i någorlunda behåll.

Visst, vi kan i värsta fall byta ord – från globalist till närliggande federalist. Men varför skulle vi? Och vad händer den dag då även detta packas in under ”hate speech”? Förvisso lär vakthundarna troligen inte komma nånvart med det här tramset. Men man ska aldrig säga aldrig… Och för varje ord blobben sugit i sig så hopas de där underliggande problemen som vi sen förmodas inte diskutera. Och sedermera heller inte lär lösa.

Till skillnad från värdegrund, som undantagslöst borde avlägsnas ur just allt som har betydelse inom samhället, är hatpropaganda en tankeenhet vars relevans vi ska vara rädda om. Det behöver dock skyndsamt få sina blobbegenskaper avlusade, så att det kan återgå till att fungera som begrepp, inte abstraktion. Hatropaganda ska stå för just det ordet anger och inte en massa ideologiskt instoppat gökgods. Ropar du varg ska det vara för att det nalkas varg. Inte att det göms en räv bakom örat.

En reformation av deformation
Några som är ofantligt skickliga på att sabotera klarspråk är anhängare av postmodernistisk identitetspolitik. Abstraktioner och/eller svällande innebörder drar de sig icke för, men deras paradnummer är ren begreppsförvanskning. Utgå aldrig ifrån att en id-pol:are menar vad du antar. Talar du exempelvis om jämlikhet och rättvisa i termer om lika förutsättningar och lika inför lagen så är det i vederbörandes begreppsvärld lika utfall respektive en omständig pyramid av vem som förtrycker vem som gäller oavsett.

Hos en del sker detta av ohejdad ovana, men hos andra är det en välkalkylerad strategi. Genom att vanställa begreppen och smygersätta deras innebörd med egna, uppabstraherade varianter lyckas de många gånger smita in bakvägen hos en intet ont anande allmänhet och dess föreställningsvärld. Och plötsligt är vi begreppsmässigt inte längre i Kansas, såattsäga. Rättare sagt: vi är i diverse nivåer av olika Kansas:ar. Ja, du läst rätt.

Det är när man tittar närmare på mönstret bakom identitetspolitikernas förvanskningsmodeller som man börjar bli varse hur allt hänger ihop. Postmodernistisk dekonstruktion misstänkliggör de fasta punkterna, plockar ner dem i beståndsdelar och lämnar oss med en handhavandemanual, vilken i princip blott anför att alla monteringsformer är lika rätt. Och lika fel. För det finns varken rätt eller fel. Id-pol:arna må ha valt sin Marxistiskt färgade monteringsvariant just nu (tänk: ”förtryckande strukturer”). Men i det långa loppet också öppnat för upplösningen av dem alla.

Utgår vi från de postmodernistiska idéerna om att allt – skrivet, sagt, existerat, whatever – är öppet för ett oändligt antal tolkningsmöjligheter, och att det inte finns något som heter objektiv sanning… Ja, då börjar vi kanske förstå var alla dessa abstraktioner och språkliga fluffigheter i offentligheten kommer från. Och under vilken logik och praktik de placerats där.

Ordning – en social konstruktion
Det finns en anledning till att jag aldrig skrivit det där Avrättande Inlägget riktat mot påståendet om de oändliga tolkningsmöjligheterna. Det är helt enkelt, hör och häpna, för att jag finner det korrekt. Det finns, strikt talat, ingen objektiv sanning. Och tolkningsmöjligheterna beror sannerligen på vem eller vad du är.

En myras tolkning av natthimlen (eller, för den delen, ett utspottat tuggummi) skiljer sig med överhängande sannolikhet från din eller min. Men vems tolkning är den sanna – vår eller myrans? Och går vi på djupet lär vi säkert hitta diskrepanser i tolkning även mellan dig och mig. Gör det någon av oss mer rätt än den andre?

Bara för att ett påstående är sant betyder det emellertid inte att det vore överlevnadsdugligt för oss människor att anamma. De oändliga tolkningsmöjligheterna är ett kaos av Tiamatiska proportioner. Hur ska vi någonsin kunna förstå varandra om vi underkänner själva idén om gemensamma referenspunkter? Det blir samtalsafasi, bara för att ta det uppenbara. Jag säger tomat, du hör vattenmelon. Du säger bacon, nånannan hör ruttet lik.

Dekonstruerar vi språket ner till minsta flisa och därtill påstår att var och en av dem är allt och inget så kan vi också lika gärna sluta kommunicera. Då står vi där lika rådvilla som byggarbetarna vid Babels Torn, vilka helt plötsligt fann varandras tungomål obegripliga. Ger vi upp vår kommunikation fimpar vi också lejonparten av det som gör oss till människor och ger vår mänskliga samvaro förutsättningar att fungera. Då segrar Tiamat över Marduk. Då äts vi upp av det kaos som vi av oförstånd krattat rent för.

Varje abstraktion och varje begreppsförvanskning är en stjälpreda i Tiamats tjänst.

Kaos är utgångsläget i världsalltet. Ordning är däremot en konstruktion. Den kommer inte av sig själv och den måste ständigt underhållas för att inte återfalla mot utgångsläget. Vill vi skapa oss något användbart av de där ljudflisorna så lägger vi ihop dem till ord och ger dem betydelse, vilket vi sedermera gjort. Och behöver vi förmedla viktiga saker så har vi meckat oss precisa begrepp till vårt förfogande. Det här bör vi passa oss för att låta postmodernister göra brevlåda av.

Utan konstruktion, destruktion. Och förresten… Att en dekadent anarkist som jag ska känna behovet av att stå här och hålla brandtal för ordning säger lite om hurpass långt på fel sida klarheterna vi hamnat.

Fluffet och hela härligheten
Om jag säger att: ”ett redskap står att urskilja vid platsen från vilken det reglerande samtalet utgår”, förstår du vad jag menar? Handen på hjärtat, kan du ens föreställa dig vad det är jag försöker förmedla? Och om så är fallet, är det en självklar slutsats – en som du tänker dig att även andra otvunget kan förmodas dra? Nja, jag tror du får problem här. Men om jag istället säger att: ”det står en spade vid riksdagshuset”… Då blev vi kanske klokare?

Nu var detta blott en oskyldig sentens på ett Kabinett. Men vadan om det vore en nationell, eller rentav världsangelägenhet? Tänk vad missförstånd en uppabstrahering skulle kunna åsamka. Och tänk vad gnissel klarspråk torde ha förebyggt. Tål att hållas i huvudet.

Världen förändras. Vi står inför slitningar vi knappt ens kunde föreställa oss under dagarna då millenniebuggen ännu var den mest fruktade dansen på banan. De här problemen går ingenstans. De kommer att stå där och knacka oss på axeln. Förhoppningsvis tar vi oss an dem innan det går så långt att det blir skallar som knackas. Och det fria, tydliga samtalet är vår bäste hjälpare här. Varje försök att undvika detta är en genväg till tråkigheter. Varje abstraktion och varje begreppsförvanskning är en stjälpreda i Tiamats tjänst.

Vi behöver göra bokslut med den skyhöga abstraktionsnivån och ge klarspråket sin renässans. Måste någonting sägas, säg det tydligt nog så alla tilltänkta mottagare förstår. Överlåt fluffet åt oss som skriver sagor, berättelser och lyrik. Uppskatta det hos skapelserna från konstnärer, kompositörer och kufar i allehanda allo. Det är våra domäner. Men inte samhällsbärarnas. Där ska klarspråket råda.

RELATERAT:
Att gå på värdegrund
Har du något att säga? Säg det!
Ytter om friheten
Ytter om friheten 2

/Leo