Stockholmssyndrom

Låt eftertänksterna rulla in. Tänd ljuset! Det var riktiga människor som slocknade.

För snart ett år sedan satte jag orden ovan på pränt. Visst har det hunnit brinna ymnigt med både gravljus och facklor under broarna sedan dess. Men det tända ljus av klarsynthet jag hoppades på har hittills lyst med sin frånvaro allena.

I halvmörkret läser jag. Skribenten heter Stina Oscarson. Publikationen: ETC. Båda åtnjuter de betydande respekt i offentligheten. Båda tjänar de här som exempel på något jag helst önskat slippa beskriva.

”Rättegången mot den terrormisstänkte Rakhmat Akilov efter dådet på Drottninggatan för snart ett år sedan pågår för fullt. Åklagaren säger: Mitt mål är att han aldrig mer ska röra sig fritt i vårt samhälle. Jag tänker: Det är inte ett mål som jag delar. ”

Ja, vad säger man? Det brann inte bara i ljusen och facklorna, det brann i hela huvet också tydligen.

”Mitt mål vore ett samhälle där Rakhmat Akilov en dag efter avtjänat straff kunde jobba i kassan på Coop. Att han står där och hälsar på kunderna med respekt, och där de… där VI, väl medvetna om vem han är, och vad han gjort, hälsar tillbaka. ”

Är man beredd att sträcka sig bortom den inledande avsmakens, i mina ögon naturliga, ryggmärgsreflex kan man välja att betrakta Oscarsons utläggning i termer om en åkallan av förlåtelsens väsen. Den andra kinden, den gyllene regeln, det goda föredömet… Så vackert. Så ädelt. Men också stundom så mindre verklighetskompatibelt. Tyvärr. Den kranka blekheten är att vänder man andra kinden mot terrorister så riskerar man ett styck närkontakt med lastbilskofångare till. Kostar skjortan och människoliv i slutänden. Varken vackert eller ädelt. Och tamejfan inget vi har råd med.

Oscarson är ingalunda ensam om att hysa liknande förlåtenskapsfunderingar. Många är de som vill göra gällande att ifall vi inte håller vår ilska och vår rädsla i godan tukt och förmaning… så har vi också förlorat mot de som vill oss illa. Men är det så? Och har vi nån sorts skyldighet att metaforiskt sätta odjuret i Coopkassan och gilla läget?

RELATERAT:
Stilla väcka

Jag tänker att Sverige hanterar en sorts extremism med ändamålsenlig beslutsamhet. Det är när det lurar nazister, eller däromkring närliggande totalitärer, i vassen. Då kickar gagneliga reflexer in, som sig bör. Och inte en kotte med luvan ännu rättvänd torde känna sig hugad att kokettera med någon Andra Kind.

Råkar terroristen däremot ha hinkat sitt ism:iga vansinnesvatten ur annan brunn är det inte längre lika självklart. För att illustrera sin utopi valde Oscarson en viss Akilov som figurant. Inte, låt säga, Anders Behring Breivik. Och faktiskt, jag kan näppeligen tänka mig att hon ens skulle komma på tanken.

Att nazza sig i Sverige är på det stora hela ganska dödfött, prise valfri deitet. Och för detta har vi inte så mycket vuvuzelademonstranter att tacka, utan vanligt reko folk med sunda mönster av just ilska och fruktan. Visst, efter det rasistiskt drivna skolattentatet i Trollhättan kunde man sannerligen iaktta både handhjärtan samt nån ljusmarsch. Men reaktionerna i offentligheten präglades samtidigt också av ett rigoröst motstånd mot allt det som attentatsmannen stod för. Ingen förlåt, ingen hämsko på naturliga försvarsmekanismer. Nej, rätteligen påtalades att det här var extremism vi hade all anledning att vara arga och rädda inför. Vilket i egenskap av mentalt preventivmedel säkert ordnat tidigt karriärsbyte åt en och annan svastikör i vardande.

När de sunda aspekterna av ilska och rädsla sätts i värv formas ett stumt och väl sammansvetsat kollektivt psykologiskt skyddsvärn som ser till at begränsa fotfästet för eländet. I grova drag skulle man kunna jämföra det med ett immunförsvar. Det är inte bara olägenheten som gör att folk vill slippa ha en massa Sigge Heils marscherande runt husknuten. Blotta tanken på vad deras ideologi står för och vad den åsamkat människor får ett överhängande flertal att mentalt bepansra sig i ren reflex. Men det är mot nazismen, det… Och Akilov var ingen nazist.

Det Akilov är får somliga att ängsligt kippa efter orden. Lastbilsattacken eller vansinnesfärden… finner de flesta i sinom tid. Men inte lika friktionsfritt det islamistiska terrordådet. Beröringsskräcken omkring allt som tangerar Akilovs ideologiska bevekelsegrunder känns mellan raderna mer än den faktiskt syns mitt däri. ”Självklart var dådet avskyvärt, men…” Men sen? Men vad? Man vill inte riktigt befatta sig med det här. Och det vilar något väldigt osunt bakom tvekan.

Inför den islamistiska terror som Akilov representerar beter sig en bedrövligt stor del av offentligheten ungefär som vore den en systematiskt misshandlad kvinna. Den förstår och instämmer i att det som sker är bortom vansinnets alla gränser. Men kan ändå inte låta bli att tvivla. ”Det var kanske mitt fel iallafall? Om jag bara kunde lära mig att inte vara så klumpig. Eller sluta tjata och ställa en massa krav… så kanske han inte slår till igen. Utan ser mig. På det där viset som får mig att känna mig speciell.”

Andemeningen sprider sig likt en immunförsvarsnedkämpande mikrob. ”Vi ska inte vara rädda, vi ska inte vara arga, och kanske har vi oss själva att åtminstone liiite skylla.” Tvekan sänker skyddsvärnet; sinkar det preventiva arbetet, motarbetar naturliga försvarsmekanismer samt lägger sig som en våt filt över diskurs och polemik. Det gör oss sårbara på ett sätt vi inte hade behövt vara.

Dra dig blott till minnes hur du reagerade inför dåden som begicks av Breivik respektive Lundin Pettersson. Eller vad du kände när du fick höra talas om det fruktansvärda mordet på John Hron, för den delen. Inget man handhjärtar bort, eller hur? Du kanske till och med blev arg? Eller rädd? Jag har isåfall goda nyheter. Din reaktion är sund och naturlig. Tänk och känn sen likadant i all framtida kontakt med vad mördarideologi där än står för dörren.

Ja, Oscarsons åkallan av Förlåt är på det utopioteoretiska planet fortfarande både vacker och ädel. Men samtidigt, som synes, icke oss till gagn. För att ta det milt…

Jag vet att de lär bli talrika – de som denna årsdag finner det lämpligt att förkunna om hur ”kärleken och sammanhållningen vann över ondskan”. Det står mig upp i halsen till den grad att jag lär få bita tungan i svenska flaggans bägge färger för att inte skriva ut dagsfärska diagnoser där de under dagen må bekomma. Illa nog är det att fem människor, varav en elvaårig flicka, mördades den där eftermiddagen. Än värre är det att inget säger att vi som samhälle står bättre rustade idag. Vi borde ha enats om att det där odjuret förevändningslöst ska motas i grind, come what may…

… och framförallt: inte ens komma på stanken av en tanke att sätta det i kassan på Coop. Tänd ljuset, för helvete! Och av med nattmössan!

/Leo

Annonser

Klara, färdiga, klarspråk!

Det tarvas renässans för klarspråket. Nej, jag biter mig icke i svansen nu. Den ska nämligen inte omfatta oss som skriver prosa och lyrik. På vår lott ligger att få vara hur fluffiga vi vill. Men när viktiga frågor stöts och blöts i offentlighetens kärna däremot. Ty när dessa spörsmål avhandlas måste det göras glasklart. Och ju känsligare ämne, desto viktigare med just klarspråk. Utan omskrivningar. Utan omsvep.

Klarspråk är en förebyggare och en problemlösare. Redan då blott två för varandra främmande personer bedriver dialog spelar det roll. Men ju fler i leken, desto väsentligare med tydligheten. Och rör det sig om en hel offentlighet går det inte att betonas nog. Isynnerhet i fall där det som sägs är såpass brännbart att det lätt börjar koka.

När vi inte talar med varann så ökar trycket i kokarn. När vi inte talar klarspråk blir det långkok. När det som rör oss alla gemensamt inte vädras ut i det klara, utan istället grumlas under lock förblir problemen inte bara olösta. Utan pyr tills vi absorberar oset av dem. För att sisteligen utgjuta eländet över varandra.

Det bråkas ganska bra i samhället i dessa dagar. Och vad värre är, problem reder sig inte som de borde, utan förblir oförlösta – förpassade till morgondagen under någon sorts förväntan om att de av sig själva ska försvinna. Vi talar för dåligt med klarspråk på flera plan. Opportunistiskt spinn, med dess alla över- och underdrifter är en sak, inte minst. Ängslan inför att säga och behöva stå för det som sagts, en annan. Men det jag tänker beröra nu ligger bortom allt detta.

Abstraktionsnivån i den samtida diskursen är skyhög. Och av någon anledning har det blivit etter värre på bara några få år. Det håller inte. Så kämpigt det blir att nå fram till varandra när våra begrepp inte står jordade, utan flyter omkring på molnhiss mellan våningsplanen på Babels Torn. Hur kunde det bli så? Och hur gör vi oss uppmärksamma?

Vårt goddag vilar på ett stadigt yxskaft”, kunde de lika gärna sagt.

Abret med abstraktioner
Händer det att du stöter på kärnfullt ljudande abstraktioner, vilkas kärna liksom aldrig riktigt vill ge sig till känna? Där tolkningsomfånget är, om inte direkt oöverskådligt, så i varje fall såpass flytande att du svårligen hinner greppa vad det rör sig om innan det runnit flera kubikkilometer vatten under broarna? Hur ofta finner du isåfall dessa abstraktioner i sammanhang där kommunikationen egentligen till varje pris borde hållas indikativ till den grad att inte ens den som anstränger sig torde missförstå.

Jag ska ge ett exempel. Värdegrund. Låter hur vackert och medmänskligt som helst, eller hur? Men vad exakt innebär värdegrund, kan du svara på det? Och tror du din granne skulle ge samma svar? Jag ska inte förebrå dig om du tvekar. Du är nämligen isåfall ingalunda ensam. När en före detta kvällspresspublisher i en radiointervju skulle bemöta kritik som framförts kring arbetsförhållandena på redaktionen så försäkrade hon att allt skulle lösa sig, och detta på grund av att…

Vår värdegrund är att vi tror på alla människors lika värde.

Jo, tjena! Inte ens avsändaren kan specificera sitt eget abstrakta metabegrepp annat än med mer av detsamma. Liknande formulering håller sig Skolverket med. Så även vårdcentralen i min gamla hemkommun. ”Vårt goddag vilar på ett stadigt yxskaft”, kunde de lika gärna sagt.

Du ser, faran med att introducera abstrakta (och därtill känsloladdade) koncept och sedermera söka styra upp tillvaron efter dem är att ingen riktigt kan vara säker på vart de leder. Tolkningsmöjligheterna blir oändliga, blott nuet inräknat. Och tar vi tidsvariabeln i beaktande blir det ännu krångligare. Oavsett om vi mot förmodan lyckas enas kring en adekvat definition av värdegrund idag, vem säger att den står sig till imorgon? Tänk om den ändrat skepnad i detaljerna under natten? Eller rentav förbytts helt? Abstraktionsfaktorn är så hög att vad än vi gör så riskerar all innebörd, här i den påtagliga världen, att rinna oss ur händerna.

Har vi sen riktig otur utgör den redan abstrakta huvudplattityden emballage åt ett helt getingbo av likaledes ambivalenta undersatser – samtliga med samma förmåga till formskiftning över tid. Låter stabilt, va? Verkligen nåt vi har nytta av i offentlig diskurs och förvaltning?

Nästa blindgångare är själva känsloladdningen. Torde du kunna argumentera mot värdegrund om det skulle behövas? Utan att hela rasket detonerar mitt i snytet och får dig att framstå som en riktigt elak jävel just bara för att du invänder? Fundera på det här. Isynnerhet i sammanhang när någons heder och ära hänger på om huruvida den anses dela nån sorts dimbeslöjad värdegrund. Det kan vara din heder och ära det rör sig om nästa gång.

Eftersom klar definition saknas vet du kanske inte ens om att du korsat linjen. Eller månne gjorde det redan för femton år sen – i det det där gamla inlägget som någon grävt upp ur cachen av Hamsterpaj? Ex post facto kanske plötsligt råkar stå där på sin post en dag och i alla avseenden utgöra facto. Du kan aldrig vara säker. Känns det bra?

En annan abstraktion som ställer till det, fast hopvispat från andra hållet, är hatpropaganda (eller Hate Speech, som det heter på utrikiska). Begreppet i sig skulle kunna vara hur klart och tydligt som helst. Någon söker underblåsa hat, våld eller diskriminering mot någon/några, right? Inga konstigheter? Men…

Få koncept har gjorts såpass uppblåsbara som detta. Det skulle kunna liknas vid en stor, pulserande gummiblobb med tendens att tugga i sig aspekter av alla möjliga begrepp. Exempelvis verkar det ha assimilerat halva bålen av näthat, vilket tills för bara ett nåt år sen ännu syftade på mobbning online. Likaså har den kalasat på diverse identitetspolitiska tankemodeller involverande förtryck och strukturer och… Kan bli svälligt, det där!

Visst, mobbning är illa nog. Förtryck likaså. Men när ”du är förjävla ful” inte längre självklart hålls på armlängds begreppsskillnad från rashat, eller när ”patriarkatsförnekare” blott ligger en ETC-krönika bort från att promoveras upp jämsides med förintelseförnekare… Då har det tamejfan gått knas i bollen.

Ropar du varg ska det vara för att det nalkas varg. Inte att det göms en räv bakom örat.

Utrymmet för att vedersaka denna formliga och svällande massa är emellertid begränsat. Ifall värdegrund låter så mysigt att det av den anledningen kan bli motigt att ifrågasätta, pröva att invända mot vad du tycker tveksamt klassats som hatpropaganda. Knappt en kotte torde vilja befatta sig med eländet, oavsett substans. Och den som trots allt försöker kan av driftiga demagoger demonteras medelst: ”Tycker du att vi ska tillåta hate speech, vavavava?”, följt av valfri, irrelevant anspelning på likaså valfri sociostigmata.

Varg på inkommande eller räv bakom örat?
Abstraktionen hatpropaganda tycks ha en dagsfärsk fallenhet åt att suga i sig ord. Anses en glosa problematisk av eller för någon med tillräckligt socialt kapital så ligger det inte långt på förrän ordlistan av hat-märkta begrepp kan vänta tillökning. Försök till sådant ordslukeri utspelade sig senast häromveckan, när företrädare för amerikanska sk. Vakthundsorganisationer sökte göra gällande att ‘globalist’ minsann borde klassas som just hatpropaganda.

Ser vi några problem med det? Nja, låt oss i korthet klargöra begreppen. Globalisering är ett politiskt, kulturellt och ekonomiskt skeende, i vilket världens länder knyts närmare varandra. Globalism är en ideologi (eller grupp av sådana) som på olika sätt förespråkar och/eller arbetar för ökad globalisering. En globalist är en person som tycker det är hyvens med globalism. Capice? Att således nämna globalism/globalister har inget med hat att göra. Punkt. Det är begrepp som beskriver en del av vår verklighet. Och som vi behöver ha för att kunna diskutera med vettet i någorlunda behåll.

Visst, vi kan i värsta fall byta ord – från globalist till närliggande federalist. Men varför skulle vi? Och vad händer den dag då även detta packas in under ”hate speech”? Förvisso lär vakthundarna troligen inte komma nånvart med det här tramset. Men man ska aldrig säga aldrig… Och för varje ord blobben sugit i sig så hopas de där underliggande problemen som vi sen förmodas inte diskutera. Och sedermera heller inte lär lösa.

Till skillnad från värdegrund, som undantagslöst borde avlägsnas ur just allt som har betydelse inom samhället, är hatpropaganda en tankeenhet vars relevans vi ska vara rädda om. Det behöver dock skyndsamt få sina blobbegenskaper avlusade, så att det kan återgå till att fungera som begrepp, inte abstraktion. Hatropaganda ska stå för just det ordet anger och inte en massa ideologiskt instoppat gökgods. Ropar du varg ska det vara för att det nalkas varg. Inte att det göms en räv bakom örat.

En reformation av deformation
Några som är ofantligt skickliga på att sabotera klarspråk är anhängare av postmodernistisk identitetspolitik. Abstraktioner och/eller svällande innebörder drar de sig icke för, men deras paradnummer är ren begreppsförvanskning. Utgå aldrig ifrån att en id-pol:are menar vad du antar. Talar du exempelvis om jämlikhet och rättvisa i termer om lika förutsättningar och lika inför lagen så är det i vederbörandes begreppsvärld lika utfall respektive en omständig pyramid av vem som förtrycker vem som gäller oavsett.

Hos en del sker detta av ohejdad ovana, men hos andra är det en välkalkylerad strategi. Genom att vanställa begreppen och smygersätta deras innebörd med egna, uppabstraherade varianter lyckas de många gånger smita in bakvägen hos en intet ont anande allmänhet och dess föreställningsvärld. Och plötsligt är vi begreppsmässigt inte längre i Kansas, såattsäga. Rättare sagt: vi är i diverse nivåer av olika Kansas:ar. Ja, du läst rätt.

Det är när man tittar närmare på mönstret bakom identitetspolitikernas förvanskningsmodeller som man börjar bli varse hur allt hänger ihop. Postmodernistisk dekonstruktion misstänkliggör de fasta punkterna, plockar ner dem i beståndsdelar och lämnar oss med en handhavandemanual, vilken i princip blott anför att alla monteringsformer är lika rätt. Och lika fel. För det finns varken rätt eller fel. Id-pol:arna må ha valt sin Marxistiskt färgade monteringsvariant just nu (tänk: ”förtryckande strukturer”). Men i det långa loppet också öppnat för upplösningen av dem alla.

Utgår vi från de postmodernistiska idéerna om att allt – skrivet, sagt, existerat, whatever – är öppet för ett oändligt antal tolkningsmöjligheter, och att det inte finns något som heter objektiv sanning… Ja, då börjar vi kanske förstå var alla dessa abstraktioner och språkliga fluffigheter i offentligheten kommer från. Och under vilken logik och praktik de placerats där.

Ordning – en social konstruktion
Det finns en anledning till att jag aldrig skrivit det där Avrättande Inlägget riktat mot påståendet om de oändliga tolkningsmöjligheterna. Det är helt enkelt, hör och häpna, för att jag finner det korrekt. Det finns, strikt talat, ingen objektiv sanning. Och tolkningsmöjligheterna beror sannerligen på vem eller vad du är.

En myras tolkning av natthimlen (eller, för den delen, ett utspottat tuggummi) skiljer sig med överhängande sannolikhet från din eller min. Men vems tolkning är den sanna – vår eller myrans? Och går vi på djupet lär vi säkert hitta diskrepanser i tolkning även mellan dig och mig. Gör det någon av oss mer rätt än den andre?

Bara för att ett påstående är sant betyder det emellertid inte att det vore överlevnadsdugligt för oss människor att anamma. De oändliga tolkningsmöjligheterna är ett kaos av Tiamatiska proportioner. Hur ska vi någonsin kunna förstå varandra om vi underkänner själva idén om gemensamma referenspunkter? Det blir samtalsafasi, bara för att ta det uppenbara. Jag säger tomat, du hör vattenmelon. Du säger bacon, nånannan hör ruttet lik.

Dekonstruerar vi språket ner till minsta flisa och därtill påstår att var och en av dem är allt och inget så kan vi också lika gärna sluta kommunicera. Då står vi där lika rådvilla som byggarbetarna vid Babels Torn, vilka helt plötsligt fann varandras tungomål obegripliga. Ger vi upp vår kommunikation fimpar vi också lejonparten av det som gör oss till människor och ger vår mänskliga samvaro förutsättningar att fungera. Då segrar Tiamat över Marduk. Då äts vi upp av det kaos som vi av oförstånd krattat rent för.

Varje abstraktion och varje begreppsförvanskning är en stjälpreda i Tiamats tjänst.

Kaos är utgångsläget i världsalltet. Ordning är däremot en konstruktion. Den kommer inte av sig själv och den måste ständigt underhållas för att inte återfalla mot utgångsläget. Vill vi skapa oss något användbart av de där ljudflisorna så lägger vi ihop dem till ord och ger dem betydelse, vilket vi sedermera gjort. Och behöver vi förmedla viktiga saker så har vi meckat oss precisa begrepp till vårt förfogande. Det här bör vi passa oss för att låta postmodernister göra brevlåda av.

Utan konstruktion, destruktion. Och förresten… Att en dekadent anarkist som jag ska känna behovet av att stå här och hålla brandtal för ordning säger lite om hurpass långt på fel sida klarheterna vi hamnat.

Fluffet och hela härligheten
Om jag säger att: ”ett redskap står att urskilja vid platsen från vilken det reglerande samtalet utgår”, förstår du vad jag menar? Handen på hjärtat, kan du ens föreställa dig vad det är jag försöker förmedla? Och om så är fallet, är det en självklar slutsats – en som du tänker dig att även andra otvunget kan förmodas dra? Nja, jag tror du får problem här. Men om jag istället säger att: ”det står en spade vid riksdagshuset”… Då blev vi kanske klokare?

Nu var detta blott en oskyldig sentens på ett Kabinett. Men vadan om det vore en nationell, eller rentav världsangelägenhet? Tänk vad missförstånd en uppabstrahering skulle kunna åsamka. Och tänk vad gnissel klarspråk torde ha förebyggt. Tål att hållas i huvudet.

Världen förändras. Vi står inför slitningar vi knappt ens kunde föreställa oss under dagarna då millenniebuggen ännu var den mest fruktade dansen på banan. De här problemen går ingenstans. De kommer att stå där och knacka oss på axeln. Förhoppningsvis tar vi oss an dem innan det går så långt att det blir skallar som knackas. Och det fria, tydliga samtalet är vår bäste hjälpare här. Varje försök att undvika detta är en genväg till tråkigheter. Varje abstraktion och varje begreppsförvanskning är en stjälpreda i Tiamats tjänst.

Vi behöver göra bokslut med den skyhöga abstraktionsnivån och ge klarspråket sin renässans. Måste någonting sägas, säg det tydligt nog så alla tilltänkta mottagare förstår. Överlåt fluffet åt oss som skriver sagor, berättelser och lyrik. Uppskatta det hos skapelserna från konstnärer, kompositörer och kufar i allehanda allo. Det är våra domäner. Men inte samhällsbärarnas. Där ska klarspråket råda.

RELATERAT:
Att gå på värdegrund
Har du något att säga? Säg det!
Ytter om friheten
Ytter om friheten 2

/Leo

V.A.N.S.I.N.N.E.T

Det sägs att ju mer erfarenhet man har av en företeelse, desto bättre blir man på att beskriva dess natur och egenskaper för andra. Det må gälla mycket, men inte psykisk ohälsa. Trust me! Jag har för egen del stångats med depression sen dagarna då min ålder blott uppgick till en nuffra allena. Att för tredje person förklara hur det ter sig är, trots denna hyfsat gedigna erfarenhetsmängd, en helt annan femma. Det skulle kunna jämföras med att försöka beskriva en dröm. Inom en själv är upplevelsen påtaglig. Men inga ord förmår tillfullo föra den vidare.

I väntan på att de… hmm… pedagogiska verktygen eventuellt ska infinna sig har jag sålunda lagt idén om att ge de mer fröjdestulna erfarenheterna sin konkreta beskrivning i malpåse. Men det finns andra som försöker. Och som månne lyckas åstadkomma ett och annat?

Det var i höstas. Av en händelse träffade jag på Morlocks basist, Lamashtu. Och då jag tenderar att hysa viss fäbless för de däringa Morlockernas skapelser kunde jag givetvis inte motstå frestelsen att söka luska ur henne om huruvida det låg något nytt musikaliskt på lut. Så visade sig vara fallet, om än inte i Morlocks regi. Vad Lamashtu sysselsatt sig med på sistone var inspelandet av en soloplatta. Eller rättare sagt: tillsammans med sitt eget band, tillika bärande hennes namn.

Det bar sig inte sämre än att jag nån dryg vecka senare fick tillgång till de ännu inte släppta slutmixarna. Sen dess har jag lyssnat och lyssnat… Och V.A.N.S.I.N.N.E.T växte sig så sakteliga starkare.

Dockteatern i kremeringsugnen
V.A.N.S.I.N.N.E.T är något för samtiden så relativt sällsynt som ett konceptalbum. Tema? You guessed it, psykisk ohälsa! Spåren må vart och ett glida mellan diverse mindre muntra fenomen, men det jag slogs av var helheten. Det här är lika mycket teater- som musikupplevelse. Och däri ligger såväl dess styrka som potentiella fall.

V.A.N.S.I.N.N.E.T ter sig förvånansvärt konkret, även om metaaspekterna formligen står som spön i backen. Musiken talar i allt från tungomål, via pastischer till gediget nytänkande hantverk. Men dess kommunikation är trots allt i möjligaste mån rak och direkt. Texterna bär därtill på en grad av här och nu som jag inte riktigt förväntat mig. Försöker Lamashtu begå folkbildning? Sätta envar som aldrig känt det inre mörkret falla vid någon sorts skolpulpet? Ja, jag tror det. Frågan är bara om eleverna är nyfikna (samt har tålamod) nog att lägga ifrån sig smartfånarna.

För visst… Trycker du Play-knappen i botten får du gitarrväggar, dubbelkaggar, progressiv symfonimetall, rökelsen från nåt 70-talskollektiv och lite annat som mitt av 80-talet präglade syntharöra ställer sig… skeptiskt till. Men det är egentligen underordnat. Det är inte där det ligger. För att tillfullo greppa V.A.N.S.I.N.N.E.T måste du, om inte släppa in det, så i varje fall medvetet inta din plats som publik på läktaren. Redo att uppleva och att genomgå.

Förbinder du dig till denna enkla, men inte alltid så självklara, anvisning är Play-knappen emellertid inte längre en Play-knapp. Utan strömbrytaren till hissen. Som leder ner i en kremeringsugn. I vilken det vankas dockteater.

Inte varje unikum är av godo
Ingens själaåkomma är den andres lik. Tvärtom tycks de komma skräddarsydda åt var sate som drabbats. För undertecknad tar den sig formen av en tilltagande känsla av meningslöshet, bortom ord och sans. På Lamashtus domäner visar den sig däremot expressiv, psykotisk och oberäknelig.

Skivans första spår känns som att få en sur disktrasa kastad i ansiktet, och antyder något tämligen välbekant för envar med erfarenhet på området – slitaget mellan självförväntningarna om att kunna fungera som alla andra och den parallella insikten om att omständigheterna renderat en vanskapt för uppdraget.

På liknande sätt kämpar produktionen. Hur udda en platta än må vara så har lyssnarna förväntningar – inte bara på hur skivan ifråga bör låta, utan avseende hur något som överhuvudtaget kallar sig producerad musik ska låta. Stundtals uppfyller ljudbilden dessa till punkt och pricka. Men ibland skaver det. Och jag kan inte avdöma mellan vad som är intention respektive grus i maskineriet. ”Vad är det för fel på dig? Varför låter du inte som alla andra plattor? Varför kan du inte bara vara normal?” Vansinne i allmänhet eller V.A.N.S.I.N.N.E.T isynnerhet, det finns inget som är normalt i dessa tassemarker, gränsen mellan intention och grus i maskineriet inkluderad. Ergo: ännu en metadimension.

Det osynliga
Psykisk ohälsa är ingen mätbar feber eller ett benbrott begånget inför ögonvittnen. Tvärtom! Den ligger där i det fördolda, flinande åt vad ränta på eländet dess själva osynlighet åsamkar. Ty i mötet med skepsis har den drabbade föga att vederlägga sin själsliga sepsis medelst. Men det sista som lämnar människorna är hoppet. I det här fallet, att omvärlden till syvende ska förstå. Följt av besvikelsen när förståelsen uteblir.

På samma sätt pendlar V.A.N.S.I.N.N.E.T. Den har sina flörtande passager, vilka vädjar till lyssnaren om förståelse. Sen slår pendeln om. Mot det hopplösa. Samt den ensamhet det för många medför. Enter: Igelkottaskinnet – the aggro version!

Lamashtu har en vän stämma, även om den kan gå i harpya-läge om så tarvas. I ena stunden, en ton som skulle kunna tillhöra gemena grannflicka. I det vanliga kvarteret, i det riktiga livet… I nästa: något Dadaistiskt. Och i ett tredje, en spegelbild från lustiga huset. Bristen på enhetlig akustik placerar skärvor av osorterat gängseliv i ett särlandskap där inga säkra förhållanden råder. Lamashtu är här, där och överjävlaallt. Ibland torr och barskrapad. En stund senare, förblödande i ångestduschrummets artificiella eko.

Och det är där, halvvägs in i kaklet, som det slår mig… Lamashtu lyckas med sin kremeringsugnsteater bättre än flertalet när det kommer till att illustrera psykisk ohälsa. Ändå fruktar jag att hon begått en kontemporärt betingad kardinalsynd. Det finns ju nämligen få ting som samtiden fnyser värre åt än pretentioner. Och V.A.N.S.I.N.N.E.T kokar av dem.

Pretentionsfobin närmar sig från ännu ett håll. Ty det finns en föreställning, eller tendens till sådan, om att konst som avhandlar konsten om att vara konstig åtminstone i ramarna ska följa den aktuella samtidens neuroser kring vad den inte riktigt begriper sig på. Annars anses den förkonstlad. Och just nu, vill jag påstå, betraktar samtiden pretentioner i termer om diametral motsats till sin dagsaktuella nidbild av Det Äkta Lidandet.

Med detta i åtanke, hade Lamashtu spelat in hela sin platta på ostämt leksakspiano endast iklädd rosa foppatofflor så hade hon utan omsvep säkert inkasserat första bästa ÄKTA-stämpel i brasan. (Nån hugad formgivare torde sedermera kunna skvätta några huttingar mensblod över omslaget och PR:n vore säkrad.) Men Lamashtu har en annan idé. Hon fyller sitt album med pretentioner, bombasmer, pompa och försåtligt ståt. På hennes villkor, mind you! Och vägrar ursäkta sig! Paradoxalt nog är det denna hennes uppriktighet mot sin vision som riskerar att resa frågetecken kring just… hennes äkthet.

Man ska inte döma fördomörerna för hårt. Psykisk ohälsa syns ju inte. Och i kölvattnet av det osynliga fylkas vanföreställningarna. Mänskligt, javisst! Men det hade gärna fått förhålla sig annorlunda. Detsamma gäller nuets virrpanneri om äkthet.

I lindorm
Det må vara min alldeles egna tolkning, men då sista spåret randas anar jag antydan av eukatastrof i tematiken. Mardrömmen drevs tillbaka. Trots allt.

”Om du nu bara skärper till dig så ska du se att du fortsätter må bra hädanefter.” Säker på det? För du vet… En annan antydan i det där slutspåret får mig att tänka på scenen i Poltergeist, då den lille gossen vaknar upp mitt i natten och konstaterar faktum. Bara för att den flinande clownen inte syns till så betyder det inte att den… slutat finnas till.

Till synes nedkämpad. Men latent smygande kring blindfläckarna. Så on your feet, soldier! För den där Nästa Gången kan komma när du minst anar det. Och den som tror sig om att ha uppnått ett själsligt oövervinnerligt tillstånd är dess troligaste offer i slutänden.

Summa summarum!
Jag lär få tillfälle att lägga V.A.N.S.I.N.N.E.T i spelaren fler gånger framöver. Vrålgitarrer, dubbelkaggar och det proggiga (i dubbel bemärkelse) må kanske inte riktigt vara min grej. Men helheten däremot. Jag ger tummen upp för Lamashtus pretentioner. Och ännu en blir det för det unika, sammanhängande och väl genomtänkta i hennes kremeringsugnsteater. Glöm bara inte att upplevelsen av V.A.N.S.I.N.N.E.T endast tillfullo uppnås i den mån man låter sig själv uppleva och genomgå. Så slå igen Ansiktsboken medan du lyssnar!

En sak till och icke att förglömma. Närhelst du tycker att V.A.N.S.I.N.N.E.T blir för påfrestande räcker det med att trycka på stoppknappen. För den som lever med psykisk ohälsa finns inget sådant alternativ. Just sayin’!

/Leo

Se även: Lamashtu

Att rensa fejket ur nyheterna

Jag har funderat på det där med faktagranskning och fejknyheter. Har sett flera instanser som gör anspråk på att medelst det förra ta sig an det senare. Ingen av dem har varit så oförvitlig som jag skulle önska. Samtidigt är det nog fasen ett hyfsat otacksamt jobb. Jag kan tänka mig att man blir ungefär lika poppis som en ordningsvakt klockan halv två, just när en tredjedel av krogen står i begrepp att bryta ut i spontandans.

Är det ens möjligt att upprätta en faktagranskare som odelat åker vid sidan om och bedömer, och det utan att falla för frestelsen att själv sätta in minsta fot i racet? Egentligen? Och vem vore lämplig för uppdraget? Bara några tankar…

RELATERAT:
Informationssamhällets problem med att hantera information

Vi kan börja med: Vad är fejknyheter? Nja, ifall alla nyheter kunnat delas upp i nåt slags självklart stämmer eller stämmer inte så vore det en ren bagatell att skilja otyget från sin varp. Det lömska här är benämningen. Etikettsenliga fejknyheter – dvs rena blålögner – är sällan det egentliga problemet. De är helt enkelt för uppenbara och går för de flesta att se igenom. Förutsatt att huvudet är på skaft, vill säga.

Vad som däremot ställer till problem är uppgifter och påståenden, vilka i grunden kanske utgörs av en sanningskärna. Men som sedermera vinklats av hjärtans lust och efter bästa opinionsbildande förmåga. Eller när rapporteringen kring en förvisso väl styrkt händelse likväl dras med inramning som utelämnar eller överdriver kontext och aspekter. Eller när aspekterna är så många och så spridda att helheten omöjligen går att inpassera i något som ens liknar ett absolut stämmer eller stämmer inte. Snurrig redan? Jag har bara börjat…

Djävulen ligger i perspektiven, nyanserna och tendenserna. Frestelsen att välja och vraka kan bli även den bäste övermäktig. Eller rentav uppsåtligen följas, i avsikt att manipulera allmänhetens uppfattning om vad som sker runtomkring. Det är någonstans i dessa grummelvattnet som fejknyheterna ligger på kok.

Det bör också skrivas några ord om vad som inte är fejknyheter. Och här önskar jag att framförallt makthavare (officiella och de facto) kunde föregå med bättre exempel. Ja, det är säkert hur frestande som helst att ta till överdrifter när det vankas polistök i direktsändning. Men att sätta fejkstämpel på nyheter som inte faller just dig i smaken gör knappast nyheterna falska. Däremot figuren i spegeln. Du blir en del av problemet. Inte lösningen. Var god skölj!

”Jag tror inte på idén om att ”bekämpa fake news”. Däremot tror jag på faktagranskning…”

Är fejknyheter nåt nytt? Var världen en oas av sanning och omdöme före de sociala- och alternativa mediernas intåg? Självklart inte! Det har vinklats, ljugits och tummats på sanningen så länge det funnits människor. Nej, det nya är att allt och alla har möjlighet att komma till tals. Informationsflödet blir så mycket bredare. Vilket givetvis också innebär nya öppningar för spridandet av allt från tveksamma vinklingar till ren desinformation.

Vad kan man göra åt saken? Låt mig börja med att säga att…

… jag tror inte på idén om att ”bekämpa fake news”. Däremot tror jag på faktagranskning, förutsatt att den görs med uppsåt att så objektivt som möjligt söka reda ut vad som är fakta och verkligt. Skillnaden ligger i vilken avsiktsände man börjar. ”Bekämpa fake news” luktar aktivistapproach lång väg. Där hamnar själva bekämpandet – kampen – i centrum. Och inte sällan ligger det en ideologisk motståndare på styckbänken.

Faktagranskning måste skötas konsekvensneutralt. ”Riskerar att gynna jättestygga x eller y” är inget argument. Har en nyhet eller ett påstående substans eller ej? Och hur ser denna isåfall ut? Däri ligger det väsentliga! Faktagranskaren får icke hemfalla åt att se sig själv som nån sorts grindväktare. Ej heller sälja in sig som sådan. Det är fakta och verklighet som gäller, oavsett eventuellt obehag i dess kölvatten. Och behöver jag ens påpeka hur malplacerade ideologiskt eldfängda själar vore i dessa sammanhang?

Sen har vi det här med att värdera källor… Visst, vem som skriver vad må av olika skäl ha betydelse. Men föreställningen om att traditionell media enkom består av redliga sanningsmaskinerier i jämförelse med nykomlingarna (vilka i princip blott vore halvlögnare som bara inte hunnit avslöjas med tangentbordet i kakburken än) är på sina håll lite väl flagrant. Det gillas inte när den lilla uppsticklingen till nyhetsblogg lyckats gräva upp något som drakarna missat. Och det märks.

Don’t get me wrong, skepsisen är i grund och botten sund. Men får inte överskugga det väsentliga, vilket handlar om – once more with a feeling – huruvida det som rapporterats har substans eller ej. Om skribenten sen knappar för den hundraåriga dagstidningen som klev ut på Ve Ve Ve och däran eller råkar vara en nykläckt medborgarjournalist… Det kan kvitta.

Ett grepp som faktagranskare med fördel skulle kunna anamma är att vid oklarheter redovisa vad allehanda källor säger om samma sak. Plus vilka perspektiv som figurerar. (Och ja, perspektiv ÄR relevanta. Den enes frihetsrevolution, den andres massaker…) Även själva diskrepansen har sitt att förtälja.

”En faktagranskare kan inte kräva sitt mandat. Den måste förtjäna det.”

Nåväl! Skulle det då med ovanstående i åtanke vara möjligt att upprätta en faktagranskande instans värd namnet? Mitt svar blir ett ja. Med tillägget: i teorin.

Kruxet ligger i att bakom varje granskning finns en människa – en människa med egna perspektiv samt grad av nyans- och tendenskänslighet. Allt detta riskerar att inverka nedbrytande på objektiviteten, såvida människan ifråga inte håller sig nitiskt trogen sitt uppdrag. Vilket är få förunnat att kunna göra med tanke på att marknaden för det strikt objektiva inte direkt är den mest vittomfattande i detta allompolitiserade tidevarv.

Det är bland annat därför jag misströstar när statlig radio och television proklamerar att de ämnar gå ihop med DN & SvD i avsikt att ”motverka spridningen av falska nyheter och desinformation”. Det kommer bli hönsgård av det där! Förutom det uppenbart tveksamma i att statliga tentakler gör sig till sanningsorakel, så vill jag påstå att de här fyra har en sejdel eget grummelvatten att filtrera innan de kan anförtros uppgiften. Tre ord: agendasättande, klickrubriker & tyckelityck. Inte för att detta i sig skulle göra dem opålitliga. Men ehuru kanske mindre lämpade att agera granskare.

Den bästa insats dessa aktörer skulle kunna göra för kvalitén på nyhetslandskapet är att se över, samt vara ytterst noggranna med, vad de själva publicerar. Kanske skippa en skopa av allt det där agendasättandet och tyckandet? Vi behöver torr, saklig och in i detaljerna stringent media. Detta torde göra livet avsevärt mycket surare för osanningsmånglare och desinformatörer av alla de slag.

Sist men inte minst: En faktagranskare kan inte kräva sitt mandat. Den måste förtjäna det. Genom lång, trogen och jävligt sanningsgill tjänst. En tjänst som samtidigt riskerar göra befattningshavaren till permanent persona non grata i princip runt varenda lägereld. Nån som känner sig hugad?

Nej, den perfekta granskaren får vi månne se oss i stjärnorna efter. Men det betyder inte att det vore omöjligt att sträva efter förbättring här nere på marken.

/Leo

Rökridå

Bestämmeriet verkar har bestämt sig för att åter lägga tobakssyndarna över laga knä. Under hot om paragrafpåskris ska framförallt cigarettrökare jagas från busshållplatser, uteserveringar och lite allehanda gemensamhet. Men också vejpare och vattenpipblossare får sig sin del av dasken. Samt, jag citerar: ”njutningsmedel som motsvarar rökning men som inte innehåller tobak.” Slutcitat.

Själv tillhör jag de förtappade. Här dricks, röks, plus en hel del annat som inte förordas i bibeln. Reagerar gör jag sålunda, men inte så mycket på att ridån går ner över rökningen. Utan för att jag anar en rökridå.

Det sägs emellanåt att jag förefaller konservativ. Jag förstår varför jag kan upplevas så, men det är en annan historia. Och det stämmer inte. För i grunden är jag anarkist. Nej, inte en sån som flockvis dräller runt i rånarluvor och har sönder allt från folk till stadskärnor, utan den individualistiska sorten. Den där som håller armlängds avstånd till allt som antyder excesser av kollektivism och däromkring besläktad folkuppfostran.

Som ung var jag hyfsat oresonlig med det här. Men med åren har jag nyanserat mig. Jag inser att min inställning egentligen är en utopi. Och utopier gör sig bäst på insidan om skallbenet. Inte ute i världen.

Det var nånstans i 20-årsåldern det började gå upp ett liljeholmens. Omsider begrep jag att i en anarkistisk (o)ordning skulle vi människor helt enkelt inte kunna samexistera med mindre än att vi käkade upp varandra. Samhällen och strukturer behöver vi, och vadän frihetsinskränkningar de tarvar för att rimligen fungera får vi helt enkelt leva med. Annars blir det tråkigheter.

Min idé om vad en stat bör ha för kärnverksamhetsområden inbegriper ”nattväktaruppgifter” såsom yttre- och inre försvar. Men också, hör och månne häpna, en hel del annat. Såsom sjukvård, äldrevård, skola, räddningstjänst, infrastruktur etc. Samt lite bibliotek, simhallar och annat smått och gott som gör livet trevligare för medborgarna. Allt som allt placerar det mig månne en bit längre vänsterut än vad många föreställer sig.

Men…

Omfattningen får icke svälla okontrollerat. Staten ska hålla sig till sitt, varken mer eller mindre! Inga maktingrepp utan att de kan motiveras med ansvaret för samhällets skötsel. Och framförallt: Inga onödiga intrång i individens frihet. Därför reagerar jag när De Som Bestämmer visar upp ett mönster av att vilja flytta fram sina positioner till områden där de inte hör hemma. Social ingenjörskonst får mig att se rött i dubbel bemärkelse. Och jag tycker att vi borde ha lämnat sånt där i det förflutna.

Förslagen till utökad tobakslag är trams, moraliserande och nannyfasoner. Således praktexempel på vad en stat icke ska syssla med. Det är livsfarligt att leva för man kan ju dö, that’s right! Men inte av att någon tar sig ett bloss i det fria. Punkt. Att sen en del tycker det är irriterande må vara sin sak. Ska vi konsekvent förbjuda allt som någon irriterar sig på så får vi till syvende också förbjuda folk att gå utanför dörrn, så det kan vi lägga ner. Och vad det ofta förekommande ”belasta vården”-argumentet anbelangar så vanföräras det främst två grupper – rökare och överviktiga. Fine! Men må jag då tillägga att dessa varken anses för inrökta eller feta för att få sina skattekonton belastade. Antingen eller, folks!

Men som jag skrev i ingressen, jag bryr mig inte nämnvärt. Krogen slutade jag i princip att frekventera efter förra rökförbudet. (En bar utan cigarr är ingen bar, utan ett glorifierat gatukök.) Och jag tror heller inte bylingen har tid att rycka ut varje gång jag flashar elddonet i anknytning till någon av kommunens busshållplatser. Så med risk för att låta egoistisk: jag skiter i vilket!

Det jag dock reagerar på är att det kommer nya lagar, förbud och de facto-begränsningar med smak av detaljstyrning i en icke sinande ström. Många till synes oansenliga. Andra så väsentliga att de borde uppta förstasidor dagligen, om vår traditionella massmedia nu haft prioriteringarna klara för sig. Det är dags att börja diskutera alla de där. I termer om bläckfiskarmar.

Allt är inte cigg som ryker…
Det är mycket med det rökta nuförtiden och cigaretter är inte det enda man vill täppa till skorstenen på. Ett annat objekt på mottagande sidan av senaste tidens förbudsslev är vedspisar. Ja, du läste rätt! Det är Boverket som, vilket tidningen Land uppmärksammar, har förklarat skrivbordskrig mot den på landsbygden så ymnigt förekommande köksspisen. ”I praktiken kommer det att bli omöjligt att köpa en gammal, icke typgodkänd vedspis och installera i sitt kök”, står det bland annat att läsa. Grattis, Norrland! Tillvaron blev just både dyrare och krångligare för den frusna glesbygdsbo som söker hålla sig inom lagens råmärken.

Som förevändning har man givetvis miljön (eller klimatet, vilket det numera i finare kretsar kallas). Men min bullshit!-nysning vill liksom inte lägga sig. För vore det verkligen miljön det handlade om torde man ju exempelvis aldrig få för sig att beskatta sol-elektricitet. Eller hur?

Jag är för övrigt alltid på min vakt närhelst det ligger en miljöprofilerad opinionstsunami på inkommande. För jag vet att den tenderar att stranda vid signalpolitik, menad att väta mameluckerna på röststarka grupper. De som får finansiera det goda hipstersamvetet är människor långt borta från maktsäteriet, vilkas talan i princip ingen för.

Ett annat område man kan ana krafttag i vardande kring är yttrandefriheten. Än har maktmästarna inte dansat klart kring den heta gröten. Men det kommer, ska du se. I pipelinen ligger redan en proposition avseende förändringar av grundlagen, inbegripande inskränkningar av såväl yttrandefrihetsgrundlagen som tryckfrihetsförordningen, komplett med vidlyftiga tolkningsmöjligheter och allt. Swell…

Mer är att vänta, trust me! Självklart i kombo med mjukare, vid första anblicken orelaterade åtgärder, vilka i praktiken kommer att begränsa och styra uttrycksutrymmet. Vad sägs om obligatorisk uppfostringsanstalt för allmosor till kulturarbetare? Eller statlig television och radio på G med att slå påsarna ihop med de två största dagstidningarna för att (med finansiering från statliga Vinnova) ”motverka spridningen av falska nyheter & desinformation”. Många bäckar små…

Det blir två bullshit!-nysningar på det där. Den ena för lockorden (håll utkik efter varianter på: ”säkra tryggheten och mångfalden”). Den andra för bortförklaringarna – ”näthat” och ”fejknyheter”. Se upp för godtycklig etikettering. Eller när innebörden helt plötsligt expanderar.

Jag skulle kunna fortsätta trava exempel, men jag tror jag gjort min poäng. En inskränkning här, ett förbud där. Ett par avgifter till lunch, och vid regnbågens slut – en punktsatt. Det är ett mönster av beteenden. Och funktionen bakom beteendet borde dra igång alarmklockor. Staten sväller och nästlar sig ideligen in i där den icke har att göra, vilket varje gammal anarkist värd namnet borde ha synpunkter på.

Åh, jag höll nästan på att glömma… Du håller väl koll på alla nya myndigheter vi fått för våra synders skull på sistone?

Funktionen bakom beteendet
Ponera att du tillhör Bestämmeriet och att ni en tid suttit med huvudet lite för långt upp i ideologins ömma påfågelstjärt. Ponera också att ni under motsvarande tid inte direkt briljerat när det gäller att sköta kärnverksamheten. Med följd bland annat att…

… bylingen har lite knas med att klara upp alla mord.
… det vårdköas helvägs till grannlandet.
… glesbygdens bilflotta förväntas extraknäcka som ambulerande förlossningsavdelningar.
… skolan kläcker ut knappt läskunniga ungar.
… Transportstyrelsen läcker som ett durkslag.
… och försvaret tycks ha stått under förvaltning av rikshovmästaren av Gondor, och det ungefär sen Spice Girls låg på listorna.

Det enda som verkar ha undgått grus i maskineriet är i princip Skatteverket. Do the math!

Vad gör man då ifall man är ett Bestämmeri som på grund av sin upptagenhet med social ingenjörskonst inte skött sina åtaganden? Men som trots allt behöver framstå i handlingskraftigaste möjliga dager för att hålla opinionssiffrorna glada? Och helst igår?

Jo, man kör månne business as usual, men med en twist. Prio är fortfarande att stärka greppet om Medelsvenssons vardagstillvaro och därmed styra den lite närmare idealbilden man hyser av hur samhället skulle kunna se ut. Men man spajkar sin sociala ingenjörskonst med smååtgärder av sorten som duger att kulturkriga om/med på sociala medier. Som ger sken av att man gör vad man ska. Som kan försvaras med formuleringar så enkla och välljudande att till och med Annika Strandhäll klarar hålla tungan rätt utanför mun.

Bara en tanke under viss förenklan, kära läsare. Men jag vågar icke påstå att den skulle sakna verklighetsanknytning. Tyvärr! Jag har haft alldeles för rätt alldeles för ofta för det.

Summa summarum
Att spela ner ett förbud hit eller dit är enkelt gjort. Det är månne heller inte på dessa man bör lägga all sin energi och uppmärksamhet. Men se dem som små varningsklockor. Och förringa inte vad de tillsammans står för. Eller i vilken omfattning helheten över tid kan komma att beskära din och min frihet. Du vet, man saknar inte kon förrän man har båset fullt av mjökharar. Och än värre, ofrihet är enkelt att vänja sig vid. Om inte annat av bekvämlighetsskäl.

Anarkisten i mig må ha blivit både äldre och (förhoppningsvis) klokare. Men den håller stadigt sitt vaksamma öga på kollektivistiska excesser. Det finns idag en uppsjö av små inskränkningar i individens frihet, vilka egentligen inte hade behövt existera alls. Samt en motsvarande uppsjö av kärnverksamhetsområden som fallit i vanskötsel. Det hör ihop. Och behöver jämnas ut. Sambandet ska framförallt inte kunna döljas bakom något så simpelt som en rökridå.

/Leo

Agensterminatorn

En del av Skynet överlevde tydligen stålbadet i Terminator 2 (nej, senare filmer räknas inte). Nån liten komponent, nåt lömskt ohmskt motstånd… Vad vet jag? På gamledar måste det emellertid ha gått en ABF-kurs och fått jobb som inkvoterad rubriksättare på SVT. Eller vad tror vi om…

Det är underligt det där. Vapen som beskjuter villor, lastbilar som begår terrordåd, knivar som liksom inte kan låta bli att springa in i folk… Som om det mordiska neuralnätverket till slut kläckte lämpligaste avsopninsmetodik att tillägna sina köttpåsar till skapare. Tingen blir subjekt, sen får människomanickerna slåss om vad satsdelar som blir över. Hasta la vista, era eländiga kromosomadverbial! Maximum overdrive!

Sen ser man sig omkring och gör en annan iakttagelse. Kanske är det inte främst tingen som börjat göra en massa saker. Utan mer människorna… som helst undviker. Eller om inte annat förefaller osedvanligt passiva. Saker händer, men få tycks vilja tala om vems händer det är som gör att allt händer. Kvinnan överfölls. Eller patienten kopplades ur

Kan det vara så att Skynet än en gång följt med i tiden och hållit sig uppdaterat? Adjö bulkig hydraulik, hallå nano! I människorna har det låtit smyginjicera sig och kryper omkring där i blodomloppets mörkaste vrår. I form av nån sorts mikrobiotisk agensterminator, orsakande elakartad passivurm i allt från hjärnstammens huvudsats till den kletigaste av bihangets bisatser.

Att kvinnan överfölls låter kanske inte faktum att männen överföll falla bort helt. Men till sidan. Lite sådär i lagom psykologisk skugga. Och visst, patienten kopplades ur. Men vem var det egentligen som kopplade ur patienten? Den pratar vi mindre gärna om.

Än sen den blodtörstiga lastbilen? Om vi nu förmodar att den trots allt hyste en förare bakom styrstången, hade då denne blivit radikaliserad eller för egen maskin anslutit sig till en terrororganisation? Och vadan när vaggan gungar handen, som i: ”Jag lät min hand ta tag i hennes…” STRUKTURERNA MADE ME DO IT!

Inom psykologin återfinns begreppet Locus of Control. Den kan vara intern eller extern, och beskriver en individs uppfattning om var kontrollen över situationer och skeenden är belägen. Intern kontrollokus talar om att individen söker förklaringar i sitt eget handlande (eller brist därav). Emedan individer med extern kontrollokus upplever sig främst stå under påverkan av faktorer bortom den egna kontrollen. När något inträffar tenderar de sålunda att placera upprinnelsen i ett Annanstans. Ibland är Annanstanset direkt, som till exempel andra människor. Det kan också vara abstrakt. Som slumpen, ödet, valfri deitet… Eller varför inte strukturer.

Att leja ut sin agens är väl kanske inte det mest konstruktiva man kan syssla med. Med det har sina bekvämligheter. I baksätet hamnar det egna ansvaret. Ratten rattas av nån annan. Och dumma dumma dumma omvärlden som inte ens har barmhärtighet nog att fly en ett körkort. På så vis har man månne förklarat sig själv maktlös. Men också i detsamma frälst sig från förskyllan. Och har man ”tur” finns det någon som vill, och orkar, lyssna på hur hjälplös man är. Kanske till och med en hel samhällsorganism?

Pavlov och hans hundar torde säkert kunna förklara resten. Om hur beteenden som belönas sedermera förstärks, oavsett hur destruktiva. Sen snurrar karusellerna. Och den rosa sockervadden nystar sig stadigt kring hjärnstammen, med öronen som plus- och minuspoler.

Inbäddad i den kollektiva kulturen drar extern kontrollokus oss några steg längre ner i bollhavets gungfly. Vi vänjer oss vid bekvämligheten i att om inte överlåta, så i varje fall översläta ansvaret. Till sådan grad att månne hela konceptet Ansvar till syvende börjar te sig diffust. Lite olustigt, till och med. Det blir helt enkelt smidigare att abstrahera bort det ur hörhåll. Hörs inte, finns inte! Men det skvallrande hjärtat stavas språket. När samtiden ristar järtecken är det ju, som bekant, sällan sent att svara.

Det är då vi får vapen som beskjuter hus och lastbilar som kör över folk. Men även tafshänder med till synes egen vilja. Eller braskande händelser beskrivna i passivform. Passivform avleder ju och skyddar från ansvar. Både den som utförde en viss handling. Men faktiskt också den som beskrev vad som hände. Ansvar who?

Locus of Control indikerar inte verklighet per definition, det ska än en gång klargöras. Däremot upplevelsen av var kontrollen över vår verklighet befinner sig, vilket gör den till en väsentlig komponent i hur framtida handlingar och beteenden planeras. Och dessa blir sedermera absolut verkliga, vilket bör hållas i skallemejan när vi talar om frihet och ansvar. Vart vi styr har betydelse för var vi hamnar. Hur vi upplever att vi kan styra har betydelse för hur vi försöker.

Du råder månne inte över varthän den där mörka landsvägen leder. Men dina ben däremot. Där har du ett eller annat att säga till om. Och vem säger att de prompt måste vandra just på landsvägen? Ja… Vore det verkligen så kontroversiellt att antyda att vi, planetens förmodat mest intelligenta varelser, är såväl kapabla till som ansvariga för att styra våra steg?

Kanske skulle det inte vara nånvidare idé av Skynet att börja skicka massa Terminators och grejer. Ty när så skedde kvicknade ju människan till rejält. ”There’s no fate but what we make for ourselves…”, blev hon plötsligt klok på. Så vore det då inte smartare, om du nu råkar vara ett mordiskt neuralnätverk i färd med att kassera köttpåsar, att erbjuda dem frihet från sin frihet. För det är ju inte helt otänkbart att de skulle nappa. Och månne inse sitt misstag alldeles för sent?

En människa avfyrade det där vapnet. En annan människa satte rubriken som gav det döda tinget människoagens. Glöm Cyberdyne Systems, superchip och robotfabriker. Skynet måste ha kokats ihop på nån humaniora-institution nånstans…

/Leo

Det sista stjärnkriget

VIP-balkonger is the shit om man nu ska bjudas på bio. Utsikten och sällskapet i all ära, men ock för den direkta närheten till nödvändigheternas Alfa och Omega – baren respektive pissoaren. Med den balansfaktorn tillgodosedd är nästa önskemål ett styck film som berör. Och föreställningen för kvällen – Star Wars: The Last Jedi – får väl sägas ha fyllt sin funktion.

Ty inte ens all promille i hela den där baren torde ha förmått döva det jag kände då eftertexterna väl rullat sin kos och stegen styrdes utåt. Den sista sjuan var mer av exorcism än avyttran, imagine that!

Därmed torde väl detta inlägg kunna vara klappat och klart. Yey! Men allt är inte vad det verkar…

Jag dras knappast med samma nostalgiska navelsträngsanknytning till Star Wars som många av mina jämnåriga. Men det betyder inte att entusiasmen fattas. Tvärtom! Detta rymdepos – dess berättande liksom dess kulturgenomslag – har i alla år valsat rundor inom min upplevelse- och intressesfär. Sålunda må det, om inte annat för lång och trogen tjänst, ha förtjänat sin plats under kategorin: favoriter.

Förra instansen – The Force Awakens – fick mig att höja på ögonbrynen. Efter att under åren ha bevittnat hur allehanda av mina filmfavoriter slaktats en efter en – av ovärdiga och opåkallade uppföljare – kändes det vederkvickande att åtminstone Star Wars tillägnades något bättre den här gången. Lite av en upprättelse dessutom, med tanke på (de förvisso välgjorda, men av flera skäl mindre angenäma) prequelrullarna.

Visst flörtade The Force Awakens skamlöst med sitt förgångna. I synnerhet som upplägget i princip karbonkopierats från A New Hope. Men det kunde jag leva med. En urgammal myt dör inte av att berättas ännu en gång i ytterligare en tappning. Det är ju liksom så myter fungerar. De må ömsa skinn, men de lämnar aldrig vår sida.

Däremot hade jag svårt att ta den däringa Kylo Ren på allvar, än mindre acceptera honom i rollen som Mörkrets Furste. Ett förvuxet rymdemo med åthävor sållade från avkoket av galaxens samlade Tumblr-bloggar och med långväga förväntningar på att serveras världsherravälde… Lite för gängse för att riktigt kunna skrämmas, om du frågar mig. Men visst, jag antar att det var igenkänningspotentialen som placerade honom i karaktärsgalleriet från första början. Det går ju faktiskt att tänka sig… Hur gossen fick varenda häftig leksak han pekade på, men aldrig den vägledning och uppmärksamhet han behövde. Hans närstående var ju upptagna med sitt, som synes.

Huromhaver, det började bra, vilket naturligtvis väckte vidare nyfikenhet. Hur tänkte man förvalta det här i kommande filmer? Av flera orsaker intresserade det mig. Inte minst för att Star Wars ju råkar vara det närmaste vi kommer den västerländska populärkulturens interpretation av något mycket ålderdomligt. Och väldigt mänskligt.

Nu vet jag. Och det berörde mig djupt. Men vi är inte riktigt där än.

Och så tar vi en liten paus för att upplysa om att nedan följer
SPOILERS!!!

Myt(eri)
På ytan är Star Wars i princip mest pang-pang. Som vilken matinéfilm som helst, om än med de för tiden modernaste effektkravaderna. Pang-pang kan fånga publikintresset här och nu. Men för att behålla det, särskilt över generationsgränser, krävs något exceptionellt.

Jag tror de flesta har koll på att Star Wars originaltrilogi i grunden är en klassisk hjältesaga. Men för att riktigt poängtera hur djupt det mytologiska ramverket löper tänker jag slänga ut en packe brödsmulor. Läs det flertusenåriga Gilgamesheposet. Bekanta dig med nordisk mytologi. Läs folksagor från hela världen. Läs Homeros, läs Shakespeare… eller se Star Wars. Berättelserna går igen och fortsätter att fängsla, helt enkelt eftersom de utgör reflektionen av vårt mänskliga psyke. Det är därför vi uppskattar dem, oavsett tid och plats. Vi behöver dem. Inte bara som underhållning. Utan för att förstå oss själva och vår mänsklighet.

Skickliga sagoberättare kan handskas med myterna. Förnya dem, expandera dem, men ändå förvalta den väsentliga kärnan. Hamlet behöver icke prompt husera på nåt gammalt slott i ett ruttet Danmark. Man kan lika gärna sätta honom på motorcykel och kalla berättelsen Sons Of Anarchy. Och enligt samma modus hamnar Hjälten Med Tusen Ansikten i en galax långt, långt borta…

Nu föreligger det ju eventuellt ett problem. Myterna är inte alltid så finkänsliga av sig. Och fattas bara! Deras uppgift är ju att väcka oss ur vår slummer; sparka ut oss genom dörren, packa in oss i hissen och trycka på knappen med symbolen för underjordens kulvertvåning. Därav kan hända att de i någon grad gör sig obekväma att hantera. Framförallt om den berättande samtiden råkar ha ådragit sig en eller annan neuros.

Jag spekulerar lite. Tänker att skaparna av The Last Jedi säkert stod inför ett digert dilemma. Man hade å ena sidan ett mytologiskt epos och tillika kulturfenomen i kofferten att förvalta. Men samtidigt också en handväska full av krav på förnyelse – av värderingar, narrativ, sensitivitet inför laddade frågor etc – att förhålla sig till.

I det perspektivet utgör koffertens innanmäte ej längre den självklara tillgång det fordom var. Utan övergår mer i barlast, vars mest brydsamma inslag kan tänkas sätta hela Buzzfeed-redationer på övertidsarbete. Det blir en kämpig labyrint att navigera i, bland alla heta potatisar och heliga kor. Manöverutrymmet krymper och något måste göras… Som sagt, jag bara spekulerar. Jag vet inte! Däremot vet jag vad man faktiskt gjorde. Upphovsmakarna valde till syvende den radikala utvägen – att dekonstruera hela bagaget.

Det står var och en fritt att skriva vad och hur den vill. Inget säger att man måste hålla sig i bekanta hjulspår bara för sakens skull. Och denna ynnest förlänas självklart även författarna av Star Wars. Men det vanskliga med att i ett slag rycka myterna och arketyperna ur ett epos, vilket just råkar vila på sagda företeelser, är att det ganska snart börjar knaka i bygget. Som ett brev på posten kommer plothål, motsägelser, logikluckor, återvändsgränder, forcerade sidotrådar… Samt karaktärsutvecklingen som uteblir. Och så skedde mycket riktigt i The Last Jedi!

En del av detta är att betrakta som rent slarv från manusförfattarnas sida. Mycket smått och gott hade kunnat lösas med en extra gnutta påhittighet, trust me! Men de större, strukturella problemen kvarstår. Och de går sannerligen ingenvart. Ty det blir ju omständigt att skriva in meningsfull handling om man samtidigt bestämt sig för att skriva ut det som faktiskt burit mening. Genom sisådär ett par generationer…

Nytillskotten som försköts
Vad valde man att göra av alla nytillkomna karaktärer som grundlagts i The Force Awakens? Nja, ifall vi kan enas om att prequeltrilogins galleri misslyckades med att göra djupare intryck så kontrar The Last Jedi med något i stil med: ”Karaktärsutveckling är en social konstruktion. Hold my beer!” Vilket självklart får konsekvenser.

Snoke tas av daga med en igenkorkad Tjechovsbössa. Phasma slarvar man bort. Poe Dameron åker i säng utan kvällsmat. Och Finn reduceras till behovsprövad roxull som man, insicklad av en tampong, låter begagna till att fylla ut skarvarna. Men värst drabbas Rey. I varje fall sett i förhållande till förutsättningarna. I The Force Awakens lade man grunden till vad som skulle kunna ha blivit en klassisk protagonist i modern skrud. Samt med en mycket intressant, tidlös karaktärsprogression framför sig. Men sen händer inte mycket mer. För det mesta finns tydligen redan på plats.

Rey fixar det där med Kraften utan att direkt överanstränga sig (eller i varje fall de mer… praktiska aspekterna). Att gå i lärling hos nån igenskäggad surpuppa (som för den delen abdikerat) tycks hon klara sig lika bra utan. Detsamma gäller allt vad djupare självkonfrontationer heter. Visst, hon tar sig allt en tripp ner i underjorden. Men mest i termer om ren sightseeing. Hon är sig själv nog, säger filmen. Kanske tydligast just där, i den scenen.

Jag kommer på mig själv med att betrakta Rey mer som en vandrande deus ex machina under uppbyggnad än en mänsklig karaktär. Vilket säger en del om vad man slarvade bort. Inte bara avseende karaktären ifråga, utan för berättelsens helhet. Vore protagonisten i ett epos någonsin nära nog komplett redan i utgångsläget så skulle den aldrig ha gått utanför dörren från första början. Varvid sagan upphäver sig själv.

Det ogiltigförklarade förflutna
Det löper ett budskap genom The Last Jedis många irrfärder. Det lyder: ”Det finns inga värden. Allt är relativt och har egentligen aldrig haft någon betydelse.”

En efter en polletterar man sålunda av sagans väsentliga ingredienser. Jedin, successionen, Kraftens ljusa sida, Kraftens mörka sida… Men också välbekanta karaktärers hela livsgärningar får stryka på foten. Det är ingen tillfällighet att man inte nöjde sig med att blott döda av Luke Skywalker. Han karaktärsmördas. Egenskap för egenskap rycker man paltorna av honom, tills inget av den helhet som uppnåddes i Return of the Jedi återstår. Liknande öde drabbar Yoda, om man ska vara petig. Fast på New (Re)Public Management-vis och från bortom graven.

Andra värden som får sig sin beskärda värdelöshetsmärkning är mod, tapperhet och självuppoffrande. Från att ha varit väl ackrediterade dygder i ursprungstrilogin har dessa nu förklarats obsoleta. Puerila och onödigt riskabla tilltag, i bästa fall. Men i all väsentlig andemening: ytterligt ofruktsamma (en styck episk logiklucka involverande Tant Gredelin och en rymskeppsarmada inkluderad).

Motsvarande dränage äger rum på skuggsidan. First Order är inte skrämmande nånstans, för de tillåts helt enkelt aldrig omfamna sin ondska på det där direkta viset. De förefaller mest inkompetenta och… bekvämt frånkopplade. Join the dark side, we have navellud?

Det här blir ungefär lika funkis som det låter. Ett epos går inte runt på svagsinta och frånkopplade antagonister. Eller kommer undan med att sagga ner tapperhet och självuppoffrande. Vilket är vad The Last Jedi sysslar med – från början till slut. (Vilket vetefasen om ens skulle ha gått hem i en gammal serietidning.)

Idén om andlig utveckling och att konfrontera sina inneboende mörka fläckar är givetvis nästa koncept till rakning. Massa dammiga böcker och Jedi-hokus pokus… Vem behöver sånt när det räcker finfint med att ”lära av sina misstag”. Och visst kan det väl förefalla som en mindre vacker metafor att ha mentorskaraktärer till att tända bokbålet, men vad gör man inte för att verka subversiv. Så ba’ kör, master Yolo! Låt det förgångna dö. Kill it if you have to!

Det finns inga värden. Allt är relativt och har egentligen aldrig haft någon betydelse” – tvivelsutan ett oerhört nihilistiskt budskap. Nu i ett kulturfenomen nära dig.

The Last Jedi är en postmodernistisk dekonstruktion av Star Wars-sagan, Och med det sagt följer spörsmålet: vad är då menat att återstå när man väl skruvat isär dess komponenter och sköljt ut alla värden? Nja, filmen gör faktiskt ett tappert försök att vulkbandagera detta svarta hål, och det strandar på ”symboler av hopp”. För ändamålet lanseras en brokig samling rekvisita. Han Solos tärningar, en Hemlig Motståndsblaffa, rövarhistorier om Lukes bravader etc. Som om det fanns ett galaktiskt 4-chan där det gick att memeposta sig till varaktig fred och välstånd.

Visst! Symboler är kraftfulla doningar, det är jag den förste att skriva under på. Men Hönan & Ägget-situationen som uppstår är ju den att symboler faktiskt tarvar tidlösa värden för att på djupet förmedla vadän det nu är tänkta att förmedla. Och om då dessa värden renderats värdelösa… You get the point!

Det finns en scen som i princip kan sammanfatta The Last Jedi. Det är när Luke tar upp sin gamla ljussabel, knåpar med den en kort stund för att sedan kasta den i plurret som en uttjänt leksak. Rian Johnsson & company gjorde detsamma med Star Wars. Och därmed är vi klara med varandra, jag och den där galaxen långt, långt borta.

Såsom i rymden, så ock på jorden
The Last Jedi berörde mig illa. Men om nåt tårdrypande farväl till ett barndosmminne rör det sig, som sagt, inte. De gamla filmerna jag tycker om har ju inte försvunnit nånstans och kan närsomhelst få snurra några ärovarv i DVD-spelaren. Nej, det som gjorde mig illa till mods bottnade snarare i vetskapen om hur verklighet och fiction förhåller sig till varandra ungefär som juck och motjuck. Samt att den förra har en tendens att i slutänden överträffa den senare. Och att så sker.

Du ser, det går inte att dekonstruera varje grundfundament och samtidigt förvänta sig att det ska stå något meningsfullt kvar efteråt. Det funkar inte! Förkasta alla värden och vad som återstår är en tomhet att så sakteliga gå ner sig i. Och det oavsett på vilken sida om duken du befinner dig.

Den postmodernistiska dekonstruktionskäft som just satte tänderna i de etablerade värdestrukturerna hos sagda rymdepos gör ett ganska hyfsat glufsjobb även här och nu, i verkliga världen. Och det är inte så häftigt och progressivt som det för somliga må låta. För reagerar du på begrepp som ‘post truth’ eller ‘alternativa fakta’? Anar du en tilltagande historielöshet? Oroas du när en inflytelserik världsledare bryter anständighetsnormen? Känns det som om fixstjärnevärden – likt sant/falskt, rätt/fel – håller på att bli otäckt relativa? Ja, då har du nog ett hum om vilken dörr det meningsfulla håller på att göra exit genom.

Att någon tar sig friheten att ha sönder en saga är på sin höjd tråkigt. Men går att leva med, då det ju finns gott om andra sagor. Men verkligheten får hemskt gärna fara bättre. Den behöver sina värden, sin historia, sina traditioner, sina dygder etc etc. De är väsentliga komponenter i Känslan Av Sammanhang. Och utan den far riktiga människor riktigt illa. Vilket får mig att tänka på…

… att EN av The Force Awakens-karatärerna trots allt fick sig sin utveckling i The Last Jedi. Och en mycket följdriktig sådan dessutom. Jag talar självklart om Mr. Spela Shoreline himself – Kylo Ren.

Bowling for Alderaan
För en halvcynisk GenX:are som en annan blir han lätt lite av ett skrattobjekt. Men däri är det månne min egen karaktär som kommer till korta. Ty egentligen är Kylo Ren, eller Ben Solo som han fordom hette, en vandrande tragedi. Och scenen i The Force Awakens när han sitter med resterna av sin morfars förkolnade mask – egentligen inget annat än hjärtskärande.

Jag kan tänka mig, eller jag vill tänka mig, att Ben Solo var ett älskat barn. Att hans föräldrar – Han och Leia – drevs av de bästa föresatser. Men jag vet inte. Vad berättelsen däremot är tydlig med är att Ben någonstans längs vägen tappade tron på allt utom en sak – det egna lidandet. Så hur goda intentionerna hos föregående generation nu än var så misslyckades den med att föra vidare något av bestående värde som skulle ha kunnat ge honom den där Känslan Av Sammanhang. Ett förlopp som The Last Jedi väsentligen broderade ut

Driven av tomheten kom Kylo Ren att söka mening i de destruktivas tassemarker. Där attraherade han sedermera intresset hos ett totalitärt system och dess manipulativa diktator. Det ska ju nämligen aldrig glömmas att den som saknar Känsla Av Sammanhang är oerhört lätt att påverka. Den dras till allt som andas surrogat. Ju rigidare, ensidigare och mer dogmatiskt, desto effektivare. Det gäller, återigen, på bägge sidor om vita duken.

Sagans Kylo Ren anslöt sig till The First Order, levde rövare genom halva galaxen och avrättade sin far. Verklighetens Kylo Rennar kan tänkas börja vurma för gamla mördarideologier, skjuta sina skolkamrater eller ta livet av sig i ensamheten av föräldrahemmets källare. Sammanhangens förfall föder nihilism. Nihilism föder trasiga, och farliga, människor. Farliga människor trasar sönder sig själv och andra.

Det är sånt här som far runt i mina tankar när nutidens kanske mest påtagliga kulturfenomen – som lyft och inspirerat sin publik över generationsgränser – helt plötsligt får för sig att i andemeningen trumpeta: ”Allt är relativt och har egentligen aldrig haft någon betydelse.” Det finns liksom inte sprit nog i denna värld att skölja ner något sådant.

Var det på det viset som skaparna av The Last Jedi tänkte sig att beröra? Ja, då har man i varje fall lyckats här.

Ockhams ljussabel
Det kan argumenteras för nödvändigheten av förnyelse efter sisådär 40 års berättande. Samt att detta var just en sådan. Modig och utmanande, till och med. Jag håller med om det första, men resten är begreppsförvirring. Jag menar, du förnyar inte en väckarklocka genom att plocka ner den i småbitar och därefter påstå att ingen av dem någonsin haft betydelse i att du ramlat ur bingen om morgnarna. Är det förnyelse du vill syssla med så bygger du en modern upplaga av själva konceptet väckarklocka. Och utmanar genom att göra den fantastisk till en grad som ingen förväntat sig av en alldaglig gammal ding-dong.

Jag skulle väldigt gärna vilja veta hur tankegångarna gick på ”insidan”. Var det av rena bekvämlighetsskäl – för att inte råka väcka den Buzzfeed som sover (eller göra sig omöjlig på det politiska konvent som går under namnet Oscarsgalan)? Eller är:”Det finns inga värden. Allt är relativt och har egentligen aldrig haft någon betydelse” ett statement man ville göra? Och valde att använda Star Wars genomslagskraft till att förmedla?

Ockhams ljussabel dikterar förvisso att en sedvanlig Follow The Money må vara i görningen. Typ Disney som anser sig behöva ”städa ur” varumärket Star Wars inför en uppsjö lättsammare framtidsproduktioner in the making, och därav anlitade rivningsteamet? Men, men… Jag vet inte! Igen. Men jag kan hursomhaver svårligen tänka mig att teamet bakom The Last Jedi inte hyste en en endaste sagoberättare kapabel att hantera och expandera klassiska myter.

Att hålla levande…
Jag älskar berättelser. Som har något beständigt att förmedla. Som egentligen aldrig tar slut trots att sista strofen randats. Vars mening i all enkelhet tilltalar något djupare därinne – oavsett ålder, oavsett tid.

Mening skapas inte av att förstöra berättelser. Utan genom att hålla dem levande.

/Leo