En Valborgsmässoafton för fem år sedan…

Idag för fem år sedan begick jag författardebut. Det var med Döden som gav liv – ett säreget stycke transrealistisk roman. Som vid tillfället marknadsfördes som deckare, må tilläggas. Och som genom sitt mottagande fick mig att förstå att det fanns visst allmänintresse för min berättarkonst därute.

Gratulerar, mitt förstlingsverk! Tack, ni som haft del i dess tillblivelse, utgivning och spridning! Tack, alla läsare genom åren!

Och skål för vad framtiden må ha på lut!

/Leo

Läsarinput önskas!!!

Mina böcker är, som bekant, menade att kunna läsas i vilken ordning som helst, även om de kronologiskt börjar med Döden som gav liv. Men nu undrar jag…

Ljudet av mol tystnad & Döden som gav liv

Ljudet av mol tystnad & Döden som gav liv

Ni som har läst Ljudet av mol tystnad före Döden som gav liv, hur påverkade det er läsupplevelse? Alla synpunkter är välkomna. Maila dem gärna till: xhaimera(at)speedmail.se eller använd kommentarsfältet nedan.

Tack på förhand!
/Leo

Dgurboken

Officiellt begick jag min författardebut i och med 2012 års Döden som gav liv. Vad få emellertid känner till är att det egentliga förstlingsverket, i all hemlighet och endast inför närmast sörjande, såg dagens ljus långt tidigare än så. Vi snackar någon gång kring 70-talets övergång i 80-tal och en näpen liten odyssé inom zoologins vetenskapsgren.
Får jag presentera: Dgurboken!

Dgurboken

Dgurboken

Nåväl! I detta eminenta stycke facklitteratur, nedtecknat med vaxkrita på blankt papper, får du som läsare ta del av ett otal intressanta sakförhållanden. Bland annat blir du varse att:

”Grobor är slemiga”

”Bin svermar och flyger”

Samt att…

”Myror har stakar”

Kan ju göra vem som helst till en femminuters David Attenborough, eller hur?
Vidare är Dgurboken rikt illustrerad med ackurata (”väldit detaljerade”) bilder från djurrikets mångsidiga besynnerligheter. En myrstak, någon?

Myrstak

Det som nu främst hindrar Dgurboken från att inta sin ack så självklara plats på den tidlösa vetenskapshyllan – där Darwin, Einstein, Aristoteles och de andra kaffekompisarna så belåtet håller hov – ligger troligtvis i författarens, det vill säga: min, mindre läsbara handstil. Höger eller vänster hand kan kvitta, det ser hyfsat katastrofkompatibelt ut oavsett. Och under avdelningen kuriositeter må jag tillägga att jag än idag textar lika uselt.

*Konstpaus i väntan på Nobelpris*

Shit happens, som det sägs på utrikiska! Alla börjar vi någonstans och ingen början är fulländad, hur fullt den nu än ändades. Ehuru är nu en av mina mest välbevarade hemligheter i dagen. Slit den med vad hälsa du må uppbringa!

Som jag en aning lakoniskt avslutar Dgurboken: ”Nu vet ni myke!”

Slut

/Leo

Det här är mitt kontor…

Mitt kontor

Mitt kontor

…eller, rättare sagt, ett av dem. Mitt skapande sker därhelst jag finner rätta stämningen och kan således äga rum på allsköns udda platser.

När jag skrev Ljudet av mol tystnad satt jag exempelvis nätterna igenom i mörkret bland antika pressmaskiner och drejskivor på Gränsfors Blomskruksfabrik. Det satte sina spår i berättelsen. Unika sådana – https://xhaimera.wordpress.com/2014/05/04/krukmakeri/

Jag har även genom åren funnit skaparlust i förfallna ödehus, på övergivna sandstränder, i skogen, vid gravrösen samt inom nedlagda krigsbunkrars gråstänkta väggar. Lägg därtill att jag mer än en gång hasat med mig över femtio kilo inspelningsutrustning, och det till utrymmen där man kan tycka att ingen sansad människa frivilligt varken borde vilja spela eller sjunga.

För mig är platsen en viktig del i skapandeprocessen. Därför är mitt kontor av det mobila slaget. Det sinnestillståndet och arbetet kräver… ska sinnestillståndet och arbetet också få.

Vi fungerar alla olika. Dock tror jag att många inom kulturskapandets område skulle tjäna på att lägga bekvämligheten åt sidan en stund till förmån för platser som utmanar och inspirerar.
Testa! Packa med dig det du behöver. Lämna den bekväma skrivarlyan, ateljen eller studion där allt finns att tillgå inom behändigt räckhåll. Sök en plats där du känner DET – den där svårgripbara känslan som på ett eller annat vis talar till dig. Det kan röra sig om harmoni, lugn och avkoppling. Men med det sagt, backa inte för obehag eller rädsla. Dessa är också känslor som på ett eller annat vis kan avnvändas till skapandets fördel.

Nåväl! Hitta en udda plats och gör ett försök. Funkar det så funkar det. Och kanske på sätt som du aldrig kunnat föreställa dig…

/Leo

Karaktärer – Måns Backhull

Vi möter honom i förbfarten, fyra sidor in i andra kapitlet av Döden som gav liv. Som en flyktig bekantskap passerar han förbi Åke Granbergs kontor i hamn av den unge, patrullerande polisman han då var. Efter denna korta glimt skiljs hans och läsarens vägar åt. Inte förrän i Ljudet av mol tystnad (kapitel 3 – ”Satan på gatan”) ser vi honom igen; då i rollen som säkerhetspolis. Och ingenting är längre sig likt.

VARNING! – VARNING! – VARNING!

Även om jag på alla vis försökt att undvika direkta spoilers så kan de ändå, mer eller mindre tydligt, förekomma. För säkerhets skull, läs således boken innan du gör detsamma här. You have been warned!

”Mitt namn är Måns Backhull och jag ska prata med dig om en sak!”

Ljudet av mol tystnad, kapitel 6 – ”Kedjans sköraste länk”

Det är just med denna återhållet hotfulla rad som Backhull ger sig tillkänna. Främlingen som med makten i ryggen kommer för att utkräva information i utbyte mot tidsbestämd tystnad.
Få är de som saknar skelett i garderoben, och ifall de trots allt ändå fattas så kan någon annans ord just ha skapat ett. Ingen undkommer. Och den som fått Måns Backhulls öga på sig kan hädanefter aldrig känna sig säker.

Som läsare är det inte alltid uppenbart hur man förhåller sig till denne säkerhetspolis. Är han verkligen ond? God? Ful? Kanske rentav alltsamman?
Med Måns Backhull har jag skapat en nyckelkaraktär som inte bara är nödvändig för berättelsen som sådan, utan också prövar läsarens inre kompass många gånger om; gör henne personligen delaktig/ansvarig, manar den som redan tänker att tänka ännu mer. Lite beroende på hur djupt man läser (samt hur mycket man vill fundera), ställs nämligen ett antal spörsmål på sin spets. Var går gränsen mellan människa och handling? Hur högt kan ändamålens helgd hållas ovan medlen?

Måns Backhull såg sig omkring och förärade Älghög blickar som påminde om hur en vetenskapsman studerade bakterieodlingar. Han såg de små organismerna pinna än hit, än dit – helt omedvetna om att ett öga från ovan höll dem under uppsikt, redo att sätta in antibiotika närhelst det behövdes.

Ljudet av mol tystnad, kapitel 3 – ”Satan på gatan”

”Tror inte på demokrati”, står det om Backhull i mina tidigaste konceptanteckningar, och så är det. I egentlig bemärkelse är han en extremist, trots att politik inte finns på intresseradarn. Vi kanske skulle kunna finna honom långt åt höger, men lika gärna på den absoluta vänsterkanten. Dessa båda falanger delar nämligen mer än de är villiga att tillstå. Jag talar här om tron på avskaffandet av demokrati och parlamentarism till förmån för totalitära lösningar.
Vilken ideologisk brännpunkt – klass, nationalstat eller annan – som må agera alibi för detta styre kan i Backhulls ögon kvitta. Det är ordningen – den som säkerställs genom de fåtaligas resoluta makt över det ansiktslösa flertalet – som spelar roll. Starkt ledarskap borgar nämligen för att kaos hålls på avstånd. Och Backhull har en särskild gås oplockad med just kaos…

De döda, oseende ögonen – grumlade av tid – såg rakt igenom honom och framkallade en olustig känsla. Det var som om han inte fanns. Ja, mullvadens blickar bortsåg fullständigt från hans närvaro och slog istället mot väggen bakom. Eller fortsatte de i själva verket ännu längre? Benen vände honom bort innan frågan frestades söka sitt svar.

Ljudet av mol tystnad, kapitel 27 – ”Bakvatten”

Drivkraften bakom Backhulls handlande i Ljudet av mol tystnad stavas traumafixerig. De händelser han bevittnade i slutet av Döden som gav liv (kapitel 40 – ”Skärornas natt”) var av ett slag som hans mänskliga sinnen inte var gjorda för att tolka, som förståndet helt enkelt inte rymde. I Backhulls psyke blev det till en symbolisk gräns mellan liv (den kända, ordnade världen) och död (kaos).

Under åren som förflutit har Backhull inte bara låtit traumat fortgå obehandlat, utan till och med hållit sig fast vid det, fixerats. Efterhand har det gått från att vara en sorts skruvad trygghet till att också bli ett mål för existensen. I spetsen av detta finner vi det självdestruktiva – driften att åter närma sig porten mot det omöjliga han en gång ställdes inför; ta kontroll över traumat genom att låta det upprepas. Och ingenting tillåts stå i vägen.

Varför blev då Backhull traumatiserad och inte andra, kanske du undrar? För Backhull är ju knappast den ende karaktären som ställs inför oförklarligheter under berättelsens gång?
Men tänk ett steg längre, se dig omkring och du kommer att upptäcka att detta argument dyker upp gång efter gång även utanför dessa böckers värld. I debatten om psykisk ohälsa, närmare bestämt.
Varför överlever vissa ett trauma, medan andra dukar under för vad som kan antas vara betydligt mildare? Ja, svaret ligger i hur vi fungerar individuellt. Det som påtagligt skadar den ene är kanske bara en olägenhet för någon annan (och vice versa). Vi är alla så olika och i Backhulls fall har vi en människa med behov av att känna den värld han lever i. Att då helt plötsligt ställas inför en situation där det finns anledning att betvivla sinnesinformationen, blev droppen som slog sönder vekligheten. Kanske inte för vissa andra, men för honom.

Vad Backhull först förväntat sig möta var människoformen av sörjan i en genpool som någon glömt klorera – en kepsskitunge med byxorna halvvägs nere över ändalykten, låglivskarakteristiskt slängd i truten och därtill dum som en havererad spånkorg.
Denne Vesley Arinder inte bara slog sig mot förväntningarna, han var deras totala antites.

Ljudet av mol tystnad, kapitel 40 – ”Om ögon och andra ting som lyser”

Inledningsvis nämnde jag att Backhull representerar en särskild utmaning för läsaren. Ja, så är det! Den här karaktären kommer att pröva dig och det enda skydd du har mot prövningen skulle möjligtvis vara att lägga den åt sidan.
Den metaberättarteknik jag använde mig av i Döden som gav liv (vilken innebär att själva berättarrösten i sin ton tillåts följa för tillfället närvarande karaktärer samt intensitet i aktuellt händelseförlopp), kom även här väl till pass. I förfinad form, dessutom.

Hur god och människovänlig du – läsaren – än må känna dig så är det, handen på hjärtat, inte alltid lätt att kväva smilbandens reflex alla gånger. Backhull vädjar till den inre, latenta mobbaren i oss och som läsare blir man på ett eller annat sätt alltid medskyldig. Berättarrösten tar en försåtlig sväng in i Backhulls begreppsvärld och innan du vet ordet av har du kommit att, åtminstone till viss grad, sympatisera med säkerhetspolisens tankesätt… eller kanske rentav metoder?
Inte för att det berör alla läsare, men för det stora flertalet innebär normkrocken en ihållande tankeställare. Är jag – läsaren – god eller ond? Är Backhull god/ond? Och hur förhåller det sig med de av bokens övriga karaktärer som faller i Backhulls fälla – som kanske säljer ut sin granne för att slippa undan själv? Läs, känn och ifrågasätt! Backhull är ju både djävulen och hans advokat samtidigt.

Bygdebösset förstod vid det här laget att det omak han representerade var av en sort som knappast gick att nysa bort med tal om rättigheter eller allehanda tomskrammel. Istället sökte de utväg via mutväg. Med orden: ”Så sött! Två söderställda kompasser. Jag har sett många sådana… på obduktionsbordet”, hade Backhull avspisat den fyrtioåriga Malin Hybners köttsliga bestickning exakt en månad tidigare. Och hon var inte den ende som gav sig på taskspel.

Ljudet av mol tystnad, kapitel 46 – ”Prövad av droppe, garvad av luft”

Har du läst Ljudet av mol tystnad är du också vid detta laget väl bekant med Backhulls arbetssätt; hur skickligt han använder fördomar för att spela ut individer mot varandra, söndra sammanhållningen. Däremot så måste man läsa mellan raderna för att riktigt kunna greppa bakgrunden till hans framgång. Visst, tillräckligt rädda människor ser främst till sina egna skinn. Och visst, han plockar fram rätt skelett ur rätt garderob vid rätt tidpunkt och det med slående precision. Men vad som gör Backhull till det hot han faktiskt är beror betydligt mer på försvar än attack.

Backhull saknar libido. Det gör honom till en formidabel motståndare. Pengar, ära, sex… Det spelar ingen roll. Inget av det betyder något för Måns Backhull. Han förstår förvisso drivkrafterna, till och med roas av att de existerar. Men för honom står de ytterst för orena kaoskomponenter, sådana som makten bör hålla i schack inom folkhjorden.
Ett fungerande samhälle bygger, enligt Backhull, på ordning, inte utsvävningar. Och de sista dekadensresterna försvann hos honom själv i vilket fall som helst genom traumafixeringens stålbad. Han saknar dem, och skulle aldrig får för sig att känna saknad efter dem.

På andra sidan känsloregistret finner vi samma tomhet. Backhull må kunna bli förargad, men fylls aldrig av ilska. Nej, hans tomhet är ett rött spår genom hela boken.
Som en tematisk parallell finner jag det lämpligt att här nedan citera Drakhs funderingar…

Döden i andeform känner aldrig av lust till blod. Döden blott avslutar. Döden Skördar.

Döden som gav liv, kapitel 35 – ”Döden som borde ha levat”


Och med detta var det slut för denna gång. Nästa artikel i serien kommer att handla om en av de fyra huvudpersonerna i Döden som gav liv. På återseende.
/Leo