De tu ska bli tre

Beslutet är taget. De tu ska bli tre. Men om beräknat nedkomstdatum vågar jag i nuläget på inga vägar sia. Faktum är att Trean inte ens tillverkats än, utan befinner sig blott på planeringsstadiet. Först ska här övas lite, sen blir det skapa av.

Vi talar om böcker, alltså. Inget annat. Böcker!

Jag får många frågor om mitt författande – hur det går och vad som händer. Nåt nytt på gång? När, var, hur etc. Och tyvärr får jag väl säga att jag varit jäkligt dålig på att hålla er uppdaterade. Men det är inte bara latheten som spökat den här gången. Bakom kulisserna har det så sakteliga skett framsteg, men då ingenting varit klappat och klart har jag låtit avvakta tills dess att jag suttit med konkret information och de rätta besluten på lut. Den tiden är nu.

Såhär ser läget ut!
Att jag skulle skriva en tredje roman, anknytande till de två föregående, har hela tiden varit min avsikt. Redan då jag knackade ner inledningsraderna på det som skulle bli Döden som gav liv fanns tanken och ramverket där. Men…

Ingenting är självklart i kulturbranschen. Förändringens vågor har redan sköljt över marknaden för bland annat skivor och film. Bokbranschen höll sig förskonad en tid, men börjar nu även den att märkbart påverkas. Det senare har förvisso hittills inte inneburit något negativt för just mig. Tvärtom, skulle jag väl kanske påstå… Men då jag gillar att ha viss överblick avseende marknadsföring, format etc så har jag fått stanna upp lite och studera vad det är som händer. Samt löpande ställa mig frågan: Hur påverkar det här min back- och framtidskatalog?

Sen har vi det personliga planet. Jag är av åsikten att allt har sin tid och att allt så ock denna tid måste givas. Skapande i synnerhet. Sant är förvisso att jag redan för flera år sedan inte bara hade idén om en Trea klar för mig, utan också dragen hos den övergripande storyn. Men allt vilar i detaljerna. Berättelsen har sålunda fått ligga där i baktanken och skvalpa ett tag i svallet av allt annat jag sysselsatt mig med på kulturens område. Först nu börjar helheten så sakteliga falla på plats. Och så får det vackert vara. Mycket kan ju sägas om min tvivelaktiga karaktär. Men slarvar gör jag då inte.

På inga villkor tänker jag heller sätta mig ner och skriva nu nu nu. Kanske inte ens sen sen sen. Jag har lite annat i görningen jag måste rikta uppmärksamhet mot först. Men avtal med förlag är klart och skrivandet kan börja närhelst det faller sig. Kanhända så smått redan till hösten, vem vet? I all hemlighet…

Vad är då den där Trean tänkt att bli?
Nja, några intrikata detaljer tänker jag självklart inte gå ut med nu. Här har ju inte författats så mycket som en första bokstavskombo än. Men låt mig säga som såhär…

Döden som gav liv och Ljudet av mol tystnad var två fristående romaner under gemensamt ramverk. Båda syftade de till att bygga upp vad som komma skall. Min tredje roman i serien är således tänkt att dels vara förbindelsen som knyter ihop de övriga tu till en gemensam berättelse, men också att ge denna berättelse sin rättmätiga upplösning. Har du tidigare flanerat runt i min berättelsevärld kan jag lova att du kommer känna igen dig direkt. Men också att du intet kan förutsäga. Om vad som komma skall.

 

Ett tack var(d)e
Jag hyste egentligen aldrig några vidlyftigare förväntningar kring hur mina hyfsat udda romanalster skulle prestera därute i det fria. Men hade jag inte trott stenhårt på att de kunde finna sin publik torde jag låtit dem stanna i skrivbordslådan. Och vore det inte för alla er som införskaffat, läst och uppskattat mina två tidigare romaner så skulle sagan i denna dag vara all, och det i i all sin ofullkomlighet. Men nu kommer den där gäckande Trean i sinom tid bli verklighet. Tack vare er.

/Leo

Annonser

En Valborgsmässoafton för fem år sedan…

Idag för fem år sedan begick jag författardebut. Det var med Döden som gav liv – ett säreget stycke transrealistisk roman. Som vid tillfället marknadsfördes som deckare, må tilläggas. Och som genom sitt mottagande fick mig att förstå att det fanns visst allmänintresse för min berättarkonst därute.

Gratulerar, mitt förstlingsverk! Tack, ni som haft del i dess tillblivelse, utgivning och spridning! Tack, alla läsare genom åren!

Och skål för vad framtiden må ha på lut!

/Leo

Läsarinput önskas!!!

Mina böcker är, som bekant, menade att kunna läsas i vilken ordning som helst, även om de kronologiskt börjar med Döden som gav liv. Men nu undrar jag…

Ljudet av mol tystnad & Döden som gav liv

Ljudet av mol tystnad & Döden som gav liv

Ni som har läst Ljudet av mol tystnad före Döden som gav liv, hur påverkade det er läsupplevelse? Alla synpunkter är välkomna. Maila dem gärna till: xhaimera(at)speedmail.se eller använd kommentarsfältet nedan.

Tack på förhand!
/Leo

Dgurboken

Officiellt begick jag min författardebut i och med 2012 års Döden som gav liv. Vad få emellertid känner till är att det egentliga förstlingsverket, i all hemlighet och endast inför närmast sörjande, såg dagens ljus långt tidigare än så. Vi snackar någon gång kring 70-talets övergång i 80-tal och en näpen liten odyssé inom zoologins vetenskapsgren.
Får jag presentera: Dgurboken!

Dgurboken

Dgurboken

Nåväl! I detta eminenta stycke facklitteratur, nedtecknat med vaxkrita på blankt papper, får du som läsare ta del av ett otal intressanta sakförhållanden. Bland annat blir du varse att:

”Grobor är slemiga”

”Bin svermar och flyger”

Samt att…

”Myror har stakar”

Kan ju göra vem som helst till en femminuters David Attenborough, eller hur?
Vidare är Dgurboken rikt illustrerad med ackurata (”väldit detaljerade”) bilder från djurrikets mångsidiga besynnerligheter. En myrstak, någon?

Myrstak

Det som nu främst hindrar Dgurboken från att inta sin ack så självklara plats på den tidlösa vetenskapshyllan – där Darwin, Einstein, Aristoteles och de andra kaffekompisarna så belåtet håller hov – ligger troligtvis i författarens, det vill säga: min, mindre läsbara handstil. Höger eller vänster hand kan kvitta, det ser hyfsat katastrofkompatibelt ut oavsett. Och under avdelningen kuriositeter må jag tillägga att jag än idag textar lika uselt.

*Konstpaus i väntan på Nobelpris*

Shit happens, som det sägs på utrikiska! Alla börjar vi någonstans och ingen början är fulländad, hur fullt den nu än ändades. Ehuru är nu en av mina mest välbevarade hemligheter i dagen. Slit den med vad hälsa du må uppbringa!

Som jag en aning lakoniskt avslutar Dgurboken: ”Nu vet ni myke!”

Slut

/Leo

Det här är mitt kontor…

Mitt kontor

Mitt kontor

…eller, rättare sagt, ett av dem. Mitt skapande sker därhelst jag finner rätta stämningen och kan således äga rum på allsköns udda platser.

När jag skrev Ljudet av mol tystnad satt jag exempelvis nätterna igenom i mörkret bland antika pressmaskiner och drejskivor på Gränsfors Blomskruksfabrik. Det satte sina spår i berättelsen. Unika sådana – https://xhaimera.wordpress.com/2014/05/04/krukmakeri/

Jag har även genom åren funnit skaparlust i förfallna ödehus, på övergivna sandstränder, i skogen, vid gravrösen samt inom nedlagda krigsbunkrars gråstänkta väggar. Lägg därtill att jag mer än en gång hasat med mig över femtio kilo inspelningsutrustning, och det till utrymmen där man kan tycka att ingen sansad människa frivilligt varken borde vilja spela eller sjunga.

För mig är platsen en viktig del i skapandeprocessen. Därför är mitt kontor av det mobila slaget. Det sinnestillståndet och arbetet kräver… ska sinnestillståndet och arbetet också få.

Vi fungerar alla olika. Dock tror jag att många inom kulturskapandets område skulle tjäna på att lägga bekvämligheten åt sidan en stund till förmån för platser som utmanar och inspirerar.
Testa! Packa med dig det du behöver. Lämna den bekväma skrivarlyan, ateljen eller studion där allt finns att tillgå inom behändigt räckhåll. Sök en plats där du känner DET – den där svårgripbara känslan som på ett eller annat vis talar till dig. Det kan röra sig om harmoni, lugn och avkoppling. Men med det sagt, backa inte för obehag eller rädsla. Dessa är också känslor som på ett eller annat vis kan avnvändas till skapandets fördel.

Nåväl! Hitta en udda plats och gör ett försök. Funkar det så funkar det. Och kanske på sätt som du aldrig kunnat föreställa dig…

/Leo