Med tidlös tillägnan åt vår vackraste årstid

Ur Ljudet av mol tystnad. Med tidlös tillägnan åt vår vackraste årstid – hösten.

/Leo

Annonser

En Valborgsmässoafton för fem år sedan…

Idag för fem år sedan begick jag författardebut. Det var med Döden som gav liv – ett säreget stycke transrealistisk roman. Som vid tillfället marknadsfördes som deckare, må tilläggas. Och som genom sitt mottagande fick mig att förstå att det fanns visst allmänintresse för min berättarkonst därute.

Gratulerar, mitt förstlingsverk! Tack, ni som haft del i dess tillblivelse, utgivning och spridning! Tack, alla läsare genom åren!

Och skål för vad framtiden må ha på lut!

/Leo

Läsarinput önskas!!!

Mina böcker är, som bekant, menade att kunna läsas i vilken ordning som helst, även om de kronologiskt börjar med Döden som gav liv. Men nu undrar jag…

Ljudet av mol tystnad & Döden som gav liv

Ljudet av mol tystnad & Döden som gav liv

Ni som har läst Ljudet av mol tystnad före Döden som gav liv, hur påverkade det er läsupplevelse? Alla synpunkter är välkomna. Maila dem gärna till: xhaimera(at)speedmail.se eller använd kommentarsfältet nedan.

Tack på förhand!
/Leo

Dgurboken

Officiellt begick jag min författardebut i och med 2012 års Döden som gav liv. Vad få emellertid känner till är att det egentliga förstlingsverket, i all hemlighet och endast inför närmast sörjande, såg dagens ljus långt tidigare än så. Vi snackar någon gång kring 70-talets övergång i 80-tal och en näpen liten odyssé inom zoologins vetenskapsgren.
Får jag presentera: Dgurboken!

Dgurboken

Dgurboken

Nåväl! I detta eminenta stycke facklitteratur, nedtecknat med vaxkrita på blankt papper, får du som läsare ta del av ett otal intressanta sakförhållanden. Bland annat blir du varse att:

”Grobor är slemiga”

”Bin svermar och flyger”

Samt att…

”Myror har stakar”

Kan ju göra vem som helst till en femminuters David Attenborough, eller hur?
Vidare är Dgurboken rikt illustrerad med ackurata (”väldit detaljerade”) bilder från djurrikets mångsidiga besynnerligheter. En myrstak, någon?

Myrstak

Det som nu främst hindrar Dgurboken från att inta sin ack så självklara plats på den tidlösa vetenskapshyllan – där Darwin, Einstein, Aristoteles och de andra kaffekompisarna så belåtet håller hov – ligger troligtvis i författarens, det vill säga: min, mindre läsbara handstil. Höger eller vänster hand kan kvitta, det ser hyfsat katastrofkompatibelt ut oavsett. Och under avdelningen kuriositeter må jag tillägga att jag än idag textar lika uselt.

*Konstpaus i väntan på Nobelpris*

Shit happens, som det sägs på utrikiska! Alla börjar vi någonstans och ingen början är fulländad, hur fullt den nu än ändades. Ehuru är nu en av mina mest välbevarade hemligheter i dagen. Slit den med vad hälsa du må uppbringa!

Som jag en aning lakoniskt avslutar Dgurboken: ”Nu vet ni myke!”

Slut

/Leo

Det här är mitt kontor…

Mitt kontor

Mitt kontor

…eller, rättare sagt, ett av dem. Mitt skapande sker därhelst jag finner rätta stämningen och kan således äga rum på allsköns udda platser.

När jag skrev Ljudet av mol tystnad satt jag exempelvis nätterna igenom i mörkret bland antika pressmaskiner och drejskivor på Gränsfors Blomskruksfabrik. Det satte sina spår i berättelsen. Unika sådana – https://xhaimera.wordpress.com/2014/05/04/krukmakeri/

Jag har även genom åren funnit skaparlust i förfallna ödehus, på övergivna sandstränder, i skogen, vid gravrösen samt inom nedlagda krigsbunkrars gråstänkta väggar. Lägg därtill att jag mer än en gång hasat med mig över femtio kilo inspelningsutrustning, och det till utrymmen där man kan tycka att ingen sansad människa frivilligt varken borde vilja spela eller sjunga.

För mig är platsen en viktig del i skapandeprocessen. Därför är mitt kontor av det mobila slaget. Det sinnestillståndet och arbetet kräver… ska sinnestillståndet och arbetet också få.

Vi fungerar alla olika. Dock tror jag att många inom kulturskapandets område skulle tjäna på att lägga bekvämligheten åt sidan en stund till förmån för platser som utmanar och inspirerar.
Testa! Packa med dig det du behöver. Lämna den bekväma skrivarlyan, ateljen eller studion där allt finns att tillgå inom behändigt räckhåll. Sök en plats där du känner DET – den där svårgripbara känslan som på ett eller annat vis talar till dig. Det kan röra sig om harmoni, lugn och avkoppling. Men med det sagt, backa inte för obehag eller rädsla. Dessa är också känslor som på ett eller annat vis kan avnvändas till skapandets fördel.

Nåväl! Hitta en udda plats och gör ett försök. Funkar det så funkar det. Och kanske på sätt som du aldrig kunnat föreställa dig…

/Leo