Rummage

Jag är skitkass på att komma ihåg födelsedagar, årsdagar och allt i dess likhet. Det är bara att erkänna. Ska jag gripa efter någon som helst förmildrande omständighet så vore det väl att jag åtminstone är konsekvent. Jag missade ju bemärkelsedagen för ett visst stycke konst som jag själv, av förklarlig anledning, råkade vara inblandad i. På ett hörn. Eller mitt i. Lite beroende på hur man ser det.

Men, men! Bättre sent än… ännu senare! Jag talar förstås om videon till min singel Rummage, som i mars månad fyllde 5 år. Grattis i efterskott!

Själva låten Rummage är det väl inte så mycket att orda om. Efter debaklet med Twilight så var den ett försök att komma tillbaka – lika mycket som kompositör och artist som… ja, som människa. Rummage - Leo Flavum
Texten speglar ganska väl hur jag kände just då, samtidigt som den melodimässigt lindats in i något som jag tänkte att mina lyssnare utan alltför stora ansträngningar skulle kunna känna igen sig (eller mig) i.

Inspelningen skedde till stora delar i mitt eget hem under sommaren, 2010. Vid det här laget hade jag lärt känna husets alla vinklar och vrår samt vad de dög till i inspelningssammanhang. Och det var faktiskt en hel del. Lyssna noga på ledsången i Rummage. Utöver viss eq-filtrering samt kompression så är ett tvåtappsdelay den enda effekt som pålagts sångljudet. Allt reverb du hör är i själva verket det naturliga rumsekot på min ovanvåning.

Rummage-The Baroque Fiddler

Det var vid dessa inspelningssessioner jag för första gången kom att arbeta tillsammans med Petra Shara Stoor. Rummage hade nämligen ett antal textrader menade att fungera som ”svar” till ledtexten. Samtliga dessa var på mitt konstruerade språk Xhaimeran, varvid jag behövde en sångerska som kunde hantera uttalet enligt instruktioner. Det där fixade Petra galant.
Nåväl! Detta samarbete skulle, som många av er vet, visa sig bära ömsesidig frukt långt utöver vad jag inledningsvis tänkt mig.

Men vi är inte riktigt där ännu…

Rummage - The Crucified Scarecrows

En första testmix såg dagens ljus någon gång under hösten. Denna var jag emellertid inte nöjd med. Ytterligare pålägg kom således att äga rum i Bogstas både studior. Om jag inte minns helt fel så rörde det sig om ytterligare totalt tre sessioner, och först vid det laget så kände jag att produktionen började falla på plats såsom jag önskade.
Dock återstod ännu en runda vid mixerbordet innan den Rummage som vi vant oss vid idag skulle ligga färdig. Hursomhelst, det kändes skönt att vara på banan igen.

Rummage - The Girl

Själva videon är en separat produktion, vilken jag personligen inte var överdrivet inblandad i (förutom då min egen insats framför kameran). Allt började snarare med att Petra Shara Stoor, efter ett antal genomlyssningar av den ofärdiga slaskmixen, påpekade att Rummage torde göra sig bra i videoformat. ”Hela låten känns som en film”, minns jag att hon sade.

Jag får erkänna att jag från början inte direkt kände mig jätteentusiastisk. Men när hon kort därefter presenterade ett manus samt medföljande storyboard så övertygade hon mig emellertid å det grövre. Hennes idé var helt enkelt suverän! Och jag minns att jag förvånades över med vilken skärpa hon tolkat låtens essäns, för att sedan omsätta den i bilder.

Rummage - Leo Flavum in action

Ungefär vid samma tidpunkt som Rummage genomgick slutmixpurgatoriet så togs nästa steg mot videons förverkligande. Petra hade kontaktat filmbolaget Roadside Picnic (Eva Q Månsson & Daniel Burman) i Strömsbruk. På något mystiskt vis lyckades hon involvera dem i projektet.
Det var en guldallians, vill jag påstå. En ansenlig del av det som gör Rummagevideon till vad den är ligger i det fina kameraarbetet.

Nåväl! Petra jobbade till synes dygnet runt för att få ihop det finstilta. Inspelningsbudgeten säkrades via medel från såväl Film Gävleborg som Nordanstigs näringslivsfond. Därtill erhöll hon löften om praktisk hjälp från en rad lokala aktörer.

Apropå det senare: att förlägga produktionen till Gränsfors var det bästa hon kunde gjort. Själv minns jag med tacksamhet all den stöttning och entusiasm inför projektet som övriga Gränsforsbor visade. Det var många som erbjöd sig att hjälpa till. Helt utan anspråk på ersättning dessutom. Jag har svårt att se att resultatet skulle ha blivit vad det blev om det inte vore för alla dessa hjälpsamma extrahänder.

Rummage - Shara

Filmningen tog fyra dagar i anspråk. Förutom vid mina egna scener så stod jag själv mest vid sidan om och tittade på. Eldade lite, drack lite, hjälpte någon stackare att återfå känseln i benet efter att vederbörande genomgått barfotascener i meterdjup snö…
Aktiviteten var konstant runtomkring mig. På gården utanför trängdes allehanda maskiner. Elverk, lyft, traktorer och jättelika strålkastarställningar, huller om buller. I köket övades koreografi för kråkskrämmor…

En gravt förvirrad journalist fick för sig, av outgrundlig anledning, att det var undertecknad som stod för matlagningen. Jag dementerade aldrig, men tänkte att det vore väl en enkelbiljett till att försätta hela filmbesättningen ur fungerande skick…. (Britt-Marie Sallander stod för den delen, vilket nog får sägas var en välgärning, sett till allas hälsa.)

Om kvällarna festades det ganska ordentligt. Att alla trots allt lyckades komma ur bingen och hålla tidschemat morgnarna efter var inte helt givet, om jag säger så. Antar att Petras drillsergeantattityd hade en del med saken att göra…

Rummage - Leo Flavum in action 2

Klippningen sköttes av Daniel Burman och Petra Shara Stoor i den förres studio. Det tog, av förklarliga anledningar, en jävla tid. Jag kan bara tänka mig hur många timmars film de var tvungna att gå igenom innan de slutliga tagningarna lokaliserats och förts på plats. Hatten av! Ni gjorde ett förbannat bra jobb.

Så var det dags för Dagen D! Premiärvisningen av Rummagevideon ägde rum på Nordanstigs Företagarförenings årsmöte, den 16:e mars, 2011. Bergsjögården var platsen. Reaktionerna? Ja… Somliga jublade och gav oss stående ovationer. Andra såg ut som om de just fått en bomb i skallen (”korsbrännarscenen” mot videons slut var inte helt okontroversiell och bådade således för allehanda tolkningar).
Rummage – alltifrån låt till video – berörde. Och däri vilar det väsentliga. Den dag jag inlåter mig i konstskapande som inte berör… då är det dags att lägga ner.

Några dagar senare fick Rummage sin officiella utgivning. Och så vitt jag vet lever den än idag i högsta välmåga därute på nätet, för envar att lyssna på och beskåda.

Tack till alla som medverkade. Det var, och blev, fantastiskt!
Grattis till oss hela högen! Grattis till Rummage!

Leo Flavum - Rummage

/Leo

Annonser

FeatherFall

Årets upplaga av Midvinterglöd närmar sig med snöstormsteg. Och som en aptitretare tänker jag härmed presentera årets temalåt – FeatherFall – framförd av… TADA!, mig själv samt vokalensemblen Dimmerar’yn. Btw, tack till Thomas von Wachenfeldt för det vackra körarrangemanget.
Glöm för all del inte att komma och se oss framföra den live på Midvinterglöd

FeatherFall på YouTube

FeatherFall
Text & musik: Leo Flavum

She hides her dreams in a silent word
That no one but herself has heard
Hiding in her loneliness as silence streams out of her eye
The people, how they thought they’d tell
”That girl belongs near somewhere else”
Closing their doors
Thoughts left forlorn
No loss to loose, she knows the time, abiding

She turns towards the yonder
Face uncertain
Feathers call
She mounts the wake of the northwind
As she dons her disguise
Rising up for the night sky

Time passed by, the seasons flew
No one saw and no one knew
Fall was falling colder and the nights came nigher to the door
The people gathered on the square
Someone told of a voice in the air
Twinkle a star
Roar from afar
Descending with a bolt of northern lightning

She returns back from the yonder
Eyes they’re sighting
Feather fall
Her dreams they keep redreaming
As she drops her disguise
Fading in from the night sky

As she drops her disguise
Fading in from the night sky

/Leo

Twilight – sångerna som försvann med skymningen

Snart har sju år passerat. Den 30:e oktober år 2008 var dagen då mitt musikalbum Twilight skulle ha fått möta lyssnarna för första gången. Nu blev det aldrig så. Något gick fel. Alldeles fruktansvärt fel, till och med. Och även efter nästan sju år gör det ännu ont att tänka på.

Vad hände egentligen?Kommer den nånsin att släppas?” Från tid till tid händer det att ämnet kommer på tal. Via vänner, i mail från gamla lyssnare… Svaren har dock fått utebli. Jag har rentav dansat som katten kring het gröt runt allt som stavas Twilight. Inte orkat, inte förmått.
Ändå känner jag mig på många sätt skyldig er alla ett svar. Ni har väntat, ni har haft förståelse. Inte är det då mer än rätt att jag åtminstone gör ett försök att förklara vad det var som hände det där året.

För dig som är obekant med min musikutgivning kan jag i korthet säga att åren 2001-2007 innebar goda tider. Trots att jag arbetade så independent att uttrycket ”alternativa spridningskanaler” inte på långa vägar räcker till, hade jag ändå på något vis lyckats attrahera en hängiven lyssnarskara.
Mina skivor – från 2001 års Naesthomiak och framåt – sålde tämligen hyfsat. Publiken var väl förtrogen med att jag inte lät som någon annan; att jag ratat samtidens cleana, hyperprocesserade radiosound till förmån för ett alldeles eget ljudideal.
När således hela Twilighthistorien kom att ta sin början – närmare bestämt i januari 2008 – stod jag med fast mark under fötterna. Vilka underligheter jag än kunde tänkas pränta ner på tape, kände jag full tillit till att lyssnarna skulle, för att ta dagens mest facila ordstäv, ‘vara med på noterna’.

Vad var då egentligen Twilight och hur skilde den sig från mina tidigare album? Visst, det var ett konceptalbum – ett med natten som tema och där varje spår symboliserade en timme, från kvällning till första gryningsljuset – men konceptalbum hade jag gjort förr. Ja, man skulle nog kunna klassa samtliga mina 2000-talsfullängdare som konceptverk, om än lite lösare i ramarna.
Vad som utmärkte Twilight låg i flera faktorer, till att börja med i kompositionen. Istället för att, som på tidigare skivor, skriva x antal separata låtar, utgick jag istället helt från en serie instrumentella temastycken. Dessa var åtta till antalet (för den intresserade: Invocation, Malediction, Vertigo, Waterfall, Petrichor, Starlight, CereM & Spire). Ur dessa stöptes sedan segmentsvis de olika spåren på Twilight.
Till detta lades omarbetade varianter av Xhaimeriska stycken jag skrivit under samma vår (Thrakandar & Ne Arain Dimmerar’an) samt mitt tonsatta poem The Wind Cries Ichabod. Behöver jag ens tillägga att arrangemangen skrevs såpass bångstyriga att varje vän av traditionell kompositionslära torde slita håret av sig inför alla regler jag bröt?

Nåväl, så långt låtskrivande & arrangemang. Produktionsidén – soundet – skulle även det komma att innebära en exkursion bort från vad jag tidigare släppt ifrån mig. En faktor som tål att nämnas är att jag vid tillfället var tämligen nyinflyttad i mitt nordliga kråkslott. Det skånska tätbebyggelsen hade bytts mot enslig Hälsingeskog, det pockande tempot mot ett årstidsbundet lugn. Dessa nya livsvillkor kom att avspeglas på skivan i form av ett sound med allegorisk antydan av trä och mossa inom en glänta av idel lo-fi. Skogssynth, mina vänner!

Inför Twilight hade jag inte längre tillgång till den kontrollerade inspelningsmiljö som en studio sedvanligen erbjuder, utan var hänvisad till att med spartanska medel ratta ihop denna trots allt ganska omständiga produktion. Det blev en och annan patentlösning, vill jag lova…

Sist, men inte minst: Helheten! I min Twilight hade jag ett konceptalbum menat att framkalla en svårgripbar känsla av overklighet inom lyssnaren. Som om hon plötsligt hamnat i en skogsbeskrudad Alice I Underlandet-värld och där frågan ”driver han med mig eller är det jag som inte fattar” återkommande skulle kunna tänkas ge sig tillkänna.
Outforskat territorium, som sagt. Och som alltid när det gäller sådana finns det viss risk att man går vilse…

Under våren och sommaren arbetade jag i princip dygnet runt med Twilight. Var (eller när) det började gå fel är svårt att riktigt säga. Jag minns sommarnätter när jag full av inspiration satt och programmerade analoga synthar under midnattssolen. Jag minns också det stjärnklara kalla, när inget längre lät som det skulle, alldeles oavsett. Någon gång under denna flytande tidsperiod övergick skaparlusten stegvis i tvångsdriven ångest.
I början lurade den mig så illa att jag misstog den för ett uttryck av min tämligen obevekliga arbetsmoral. Jag kunde vakna under sovtimmarna, känna en tvingande ingivelse att gå upp och ta itu med nån musikalisk passage som jag av okänd anledning inte kände mig nöjd med. Okänd, är nyckelordet. För det som underblåste ångesten gick inte att sätta namn på. Det var bara känslan av att något saknades, att det jag spelade in inte var bra nog.
Ändå kunde jag inte komma på varför. Till slut inte ens dra mig till minnes vad det var jag faktiskt ville åstadkomma med alltihop.

Det här ter sig säkert obegripligt för många, det inser jag bara av att läsa vad jag just skrev. Vore ångest enkelt att förklara så antar jag att de flesta torde kunna relatera lika enkelt (och i samma utsträckning) som vid exempelvis ett benbrott. Men så är det inte. Ångestupplevelsen är unik och dras under alla omständigheter med personligt relaterade utlösare.
I mitt fall förlorade jag mig i en skapelse. Och ångesten handlade om att inte kunna fånga essensen av något som kändes så nära, men likväl i fjärran. Grav skaparångest a la Flavum. Den önskar jag ingen. Inte depressionen som följde heller.

För den utomstående betraktaren syntes inget utöver det normala förrän september övergick i oktober. Singeln The Wind Cries Ichabod, vilken just släppts, försvann redan natten därefter från både nedladdningssajt och beställningsformulär. Likaså flyttades släppdatum för Twilight fram en dryg månad. Bakom kulisserna kämpade jag i tysthet vidare, vägrade släppa greppet.
Hösten passerade, vintern kom och nyheterna uteblev. Ångesten och frustrationen hade vid det här laget stulit så mycket av min energi att jag inte ens orkade uppdatera min hemsida, än mindre tala om det som försiggick. Lyssnare hörde av sig. Svar fick de vara utan. Att det tagit nästan sju år att få ner dessa ord säger en del om i vilket skick jag befann mig. Orden var slut. Jag också, kanske…

En annan faktor som alla utomstående hölls lyckligt omedvetna om var att min hälsa tagit en direkt livshotande sväng neråt. Lunginflammation efter lunginflammation hade jag ridit ut, men säg det immunförsvar som orkar för evigt. Läkarutlåtandet jag omsider fick skulle kunna ha satt stopp för mycket. Emellertid så tycks jag ha trotsat de dystraste utsikterna (eftersom jag ju bevisligen kan sitta här och skriva om det idag), men en sak blev de en omedelbart bödelsyxa för – Twilight!
Hur ont tanken än gjorde så stod jag inför det avgörande valet att antingen lägga ner Twilight… eller få se den lägga ner mig. Nog för att det bara fanns en sak att göra, men valet i sig kändes mer smärtsamt än vad dessa meningar på långa vägar mäktar förmedla.
Den 4:e mars, 2009 meddelades att Twilight inte längre fanns. Kort därefter stängde jag min hemsida. En annan strid krävde min uppmärksamhet nu. Nån lunginflammation till och det skulle kunna bli min sista.

Att lägga ner en skiva är ingen stor grej. Jag har gjort det flera gånger både före och efter, och av allehanda orsaker. Closetland (1998) gick exempelvis i sopkorgen på grund av bristande intresse från skivbolaget. En annan utgivning – The Persistence of Vision (2011) – drogs tillbaka då jag för egen del betvivlade dess kommersiella bärkraft. En skiva som blott ett försvinnande fåtal utomstående skulle kunna tänkas uppskatta finns det ju ingen mening att släppa ut i det vilda, eller hur?
Med Twilight var det annorlunda. Den var skogsynthens födelse, de upphävda lagarna lov och ett försynt, men färgstarkt konstverk tillägnat nattens kretshalva – därtill producerad vid en tidpunkt då lyssnarskaran satt bänkad och redo för upplevelsen. Att således ta den av daga innebar dels en personlig tragedi dåförtiden… samt en kvardröjande sorg som känns än idag, i nuet.

Vad lämnade då Twilight efter sig musikaliskt? En del, faktiskt! The Wind Cries Ichabod, Hills Have Eyes samt Moonshards har varit återkommande inslag på min liverepertoar ända sen jag gjorde comeback i konsertsammanhang, 2013. Den senare brukar speciellt uppskattas, trots att publiken aldrig tidigare bekantat sig med den. Glädjande på alla vis! Den är ju trots allt, om jag får säga det själv (vilket jag får) en fin liten ballad som balanserar just vid brytpunkten mellan det ljusa och det dunkla.
Den sk. Dark Lullaby är en annan bit av Twilight som fått nytt liv bortom sitt ursprungliga sammanhang. Senast var det vokalgruppen Dimmerar’yn som framförde låten på 2014 års Midvinterglöd, då uppbackade av Act of Emotions eldshow. Samma vokalgrupp har även gjort Invocation från samma skiva till ett av sina signaturnummer. Så nog lever Twilight, om än inte i den form det var tänkt.

Hela historien om Twilight och allt däromkring skulle kunna vara den av motgång, sammanbrott & förlust. Jag väljer att se det annorlunda. Av den midnattssol som Twilight borde ha varit återstår i dag endast en liten skärva. Djupt i mitt inre sitter den, lyser upp när det svartnar runtomkring. Och faktiskt har den gjort mig flera divisioner starkare.

Att lära känna avgrunden är också att lära sig överleva. För mot det stora bråddjupet står man helt ensam och dess beskaffenhet går aldrig att tillfullo förklara för någon annan. Ett benbrott är påtagligt. Det syns och kan således relateras till. Avgrunden är fantomsmärtan som är på riktigt. Den existerar, om än osynlig inom själens dunkla vrå.
Twilight och jag vandrade tillsammans in i mörkret. Jag kom ut.

A whirling light upon my way
In the final breath of yesterday
Now that all is gone but I remain

A plenty of the moments left behind
So fragile was the knot in the tie that binds
All may break and fall, yet here I stay

There’s a will in the dark
Turns the lightning to a spark
To be gone in the midnight wind

– ur Moonshards, midnattstema och tilltänkt andrasingel från Twilight

/Leo