Det tänktes förebyggande. Men man glömde tänka efter före.

Efter att jag i korthet antydde att jag figurerar på SI:s blocklista har många hört av sig och ställt frågor. Jag beklagar att jag inte haft tid att besvara varje mail eller DM enskilt och hoppas med detta inlägg kunna räta ut samtliga förekommande frågetecken. Nåväl…

Först och främst, den som bara råkat hamna här och inte har en susning om eländet må jag hänvisa till min författarkollega Lars Wilderäng. Det var han som gjorde mig uppmärksam på vad som försiggick och på hans sida återfinns en väl täckande beskrivning av förloppet med utgångspunkt HÄR!

I korthet rör det sig om den blocklista som Svenska Institutet sjösatte på ett av sina Twitterkonton (@Sweden) häromveckan. Dess funktion, enligt SI, var att hålla undan personer som, jag citerar: ”ägnar sig åt drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer, men även mot organisationer som är engagerade i mänskliga rättigheter. Dessa konton har ofta högerextrem och/eller nynazistisk inriktning och hetsar även till våld.” Slut citat.

Enligt utsago togs underlaget fram i samarbete med  ”experter på näthat” (notera plural). Emellertid skulle det snart visa sig att det här i själva verket var en personlig blocklista som migrerats över till myndighetskontot. Ergo singular! Och den man givit förtroendet att avpollettera ca 14000 pers till var en aktivist vid namn Vian Tahir.

Varför man tog till denna åtgärd må förvisso ha sina förklaringar. Näthatet som riktats mot kontots olika curatorer genom åren har rent ut sagt varit förfärligt. Man behövde sålunda åtgärda situationen omgående. Och jag antar att en permanent blocklista säkert lät som en hyvens idé at the time. Men var det verkligen rätt åtgärd? Och rätt person som gavs ensamt majestät att avgöra innehållet?

Nämnda lista innehåller flera mindre trevliga konton. Vissa hade, genom sitt agerande, sannerligen förtjänat sin plats. Andra hade knappt alls (eller ej överhuvudtaget) haft någon kommunikation med @Sweden. Det tänktes förebyggande. Men man glömde tänka efter före.

Yttermera tycktes listan, om man ser till dess helhet, vara behäftad med åsiktsmässig och politisk slagsida. Likaså direkta obegripligheter. Man kan exempelvis fråga sig vad sjutton Bill Gates har i sammanhanget att göra? Eller en ambassadör? Eller ett sammelsurium av journalister, riksdagsledamöter, myndighetsanställda, UK Home Office, PewDiePie, Leo the Flavum… Hon lyckades tamejfan till och med pricka in ett kommunkonto.

Det tog hus i helvete. Surprise! Både inrikes och utrikes. Med följd att blocklistan nu är historia. Myndighetens agerande ska dock vad jag förstår utredas. Tummen upp!

Nåväl! En blocklista är i sig inte mycket att orda om. Det problematiska ehuru, kan jag tycka, finner vi i tre aspekter.

För det första: Det här kontot är inte personligt, utan tillhör en svensk myndighet. Att man som sådan, och lite sådär på en höft, släpper igenom en lista (med politiska/åsiktsmässiga förtecken) över personer är inte okej. Kanske till och med lagvidrigt?

För det andra: Man sjösätter den under förespegling att de som ingår är alla upptänkliga invektiv på bingobrickan. Detta utan att ha bemödat sig om att genomföra ens en rudimentär verklighetskontroll. Är vi bekväma med att myndigheter agerar så?

För det tredje: Man överlåter urvalet åt en enskild person, och det utan noggrannare lämplighetsbedömning.
(Har man kort om tålamod med folk och åsikter från styrdssidan om Miljöpartiet borde det rimligen finnas andra, mer passande kandidater. If you ask me…)

Jag råkar vara av (den i somligas ögon konservativa) åsikten att myndigheter bör hålla sig torra, korrekta, sakliga och väga sina handlingar ytterst omdömesgillt. Inte agera Hejsan Svejsan-forum för enhörningsakademiker. När således debaclet först kom till min kännedom löd frågeställningarna: Hur i helsicke kan en aktivist bara valsa in på en svensk myndighet och plantera sina ideer? Hur tänkte man? Hur har förfarandet sett ut? Hur många fler myndighetsbeslut har flashinfluerats på liknande vis?

Sedan dess har andra inblandade begärt att få ta del av relaterade offentliga handlingar. Således har vissa av mina frågor besvarats. Återigen hänvisar jag till Wilderängs sammanställning (in och läs HÄR). Notera hur relativt okritiskt man antog Tahirs förslag. Notera den kamratliga tonen.

Vilket för oss till den sista av mina frågeställningar – den som hittills inte besvarats. Vi vet att aktivister, utan alltför stor ansträngning, kan lobba sig in och påverka myndighetsageranden. Vi vet däremot inget om omfattningen…

Till sist
Några av de som hört av sig undrar hur det känns att hamna på en sån här lista, att implicit anklagas för allt möjligt otrevligt. Mitt svar är att jag rycker på axlarna. Att en aktivist av någondera anledning fattat misstycke gentemot mig är inget jag varesig kan göra något åt eller bryr mig om. Ohemula utspel har jag därtill ett mycket resolut sätt att hantera.

För envar som är osäker på var jag står finns min helt öppna, ocensurerade, oblockande närvaro på sociala medier att tillgå. Likaså det jag skriver här på Flavums Kabinett. Utefter detta må var och en bilda sig sin egen uppfattning.

/Leo

Himlabry

Nyligen skrev jag det utmanande, tankeprovocerande inlägget Himlasteg. Det öppnade med följande premiss:

”Om jag säger att jag tror på Karlsson På Taket; att jag accepterat honom såsom Guds son och min personlige frälsare, och att jag i hans ord och gärningar – nedtecknade genom människohand –  ser min heliga skrift…”

Jag skrev för att få dig att fundera. Kring religion – i privat respektive samhällelig kontext. På tolerans, intolerans, värderingar och konsekvenser. (Har du inte läst den – gör det HÄR!)

Nu resonerar vi vidare!

Det var inte utan anledning jag valde en barnbokskaraktär till mitt exempel. Jag tänkte att en sådan, oavsett eventuell befintlig tro, skulle få dig som läsare att reagera i stil med: ”Hur kan någon ens komma på tanken att tro på nåt sånt?

Du vore säkert inte ensam om den reaktionen. Du ser, den är nog hyfsat snarlik hur, låt säga, anhängare av den ena religionen kan tänkas se på anhängare av den andre. Och vice versa. Eller hur vissa ateister reagerar på fenomenet religion överhuvudtaget. Även den som upplever sig som toleransen personifierad kan i reaktionen inför min Karlsson På Taket-svada ha ställts inför några mindre trevliga sanningar om sitt eget förhållningssätt. Det var meningen! Ty föga är egentligen så självklart om man tänker utanför den egna personliga värderingssfären.

Funderade du? Vad kom du isåfall fram till? Anser DU dig ha rätt att ifrågasätta vad någonannan tror på? Och har denne isåfall samma rätt att ifrågasätta dig? Eller kan vi enas om att var och en må bli salig på sitt?

Min personliga ståndpunkt är glasklar där. Whatever peels your banana! Det är inte upp till mig att döma någon. Alla ska ha rätt att utöva sin religion/livsfilosofi på det personliga planet. Detta utgör ena hälften av religionsfrihetens innebörd.

Sen har vi den andra. För det finns en sådan. Religionsfrihet är nämligen inte bara rätten att utöva sin egen religion, utan också rätten att slippa styras av andras. Där kommer samhället – vårat gemensamma – in i bilden. Vid vilken nyans anses religiös övertygelse gå från att vara personlig angelägenhet till att bli samhällets huvudbry? (Minns du inte, gå tillbaka och läs!)

Jag antar att de flesta av oss kan enas om att de gröna nyanserna inte innebär några problem, annat än eventuellt självpåtagna för den det vederbör. Själva faktum att en individ tror på någonting, om det så är en banal barnboksfigur, är i varje fall inget som berör samhället (eller ens andra individer, såvida inte trosutövaren skadar sig eller på annat sätt uppenbart far illa).

Det är när vi äntrat de brandgula områdena som de egentliga frågorna flockas. Hur långt bör samhället sträcka sig för att tillmötesgå den/de troende? Och här finns det allt från smågruff till större kollisioner i behov av överläggning.
Aktuellt just nu är om huruvida det borde vara en rättighet att bära religiösa symboler/plagg på arbetsplatser där klädkoden säger något annat. Kors? Slöja? Nunnedok? En propeller på ryggen? Var sätter vi gränsen och isåfall varför? Låt frågorna rådbråkas, för det är nu det må ske med förnuftet före. Inte sen, vilket vi ska se.

Någon påtalade på sociala medier att hänsyn endast bör tagas till anhängare av etablerade religioner. Hur tycker du? Själv tänker jag annorlunda! Har vi väl etablerat att det är var och ens rättighet att tro på vad den vill så har vi också sagt att all tro bör behandlas lika. Vilket jag för övrig anser på flera punkter. Samhället/staten bör sträva efter likabehandling, inte särbehandling!

Någonstans kring de mörkare brandgula nyanserna lär frågan om blasfemiförbud osvikligen komma på tal. Vid det laget befinner vi oss i en besvärlig vindtunnel. Det lär blåsa hårt i ena riktningen – mot det röda. Och att då försöka vända utvecklingen kan visa sig bli mycket motigt. Men inte detso mindre jävligt nödvändigt. Väl inne på rött finns nämligen inte mycket till återvändo alls. Där vill vi inte hamna! Inte om vi värdesätter vårt fria, demokratiska samhälle.

Det är ehuru lättare att flyta dithän än vi tror. Framförallt för att det finns så många goda, men illa genomtänkta föresatser. ”Det råder väl religionsfrihet även om det inte är tillåtet att kränka nånannans tro?”, är exempel på sådan.

Visst, det låter tolerant och mysigt. Men tänk linan ut! Ponera att kränka i ovanstående mening övergår till att bli synonymt med smäda, vilket lätt… kan… bli fallet… om man är lite för liberal med defintionerna (och/eller månne en smula ivrig att behaga). På det följer tråkigheter! Du ser, många religioner är ganska hyfsade på att definiera saker som dess anhängare bör känna sig smädade av. Och må jag då påminna om att ”du skall inga andra gudar hava jämte mig” förekommer lite här och var i olika tappningar…

Att öppet bekänna sig till gud X skulle alltså således kunna tolkas som en kränkning av gud Y. Och vice versa. Vilken deitet som i slutänden torde få sista Ordet handlar bara om en faktor: vem av dem som har aggressivast anhängare. Låter skojigt, va?

På vägen skulle vi därtill göra roadkill av yttrandefriheten. Tänk dig ett domstolsväsen fullt upptaget med att beivra Grovt Kränkande Hatbrott av typen: ”Gud är dum”, ”Buddha är snyggare än Shiva”. ”Det är tråkigt med långfredag” etc. Och själv skulle jag troligen få skaka galler, om inte annat så för för inlägget du just läser.

Vill du ha exempel på Vägs Ände så råder det inte direkt nån brist på ”teokratiska” stater i världen att studera. Hur dessa behandlar yttrandefriheten, åsiktsfriheten, rättssäkerheten och demokratin talar för sig självt. Do the math!

Ska vi sedermera återanknyta till religionsfriheten så bör konstateras att den vid röda nyanser vore historia. Den enskilde människan har då inte längre rätt att välja sin tro. Ej heller undkommer hon att få sitt liv styrt av andras. Game over!

Religion gör storstilad comeback just nu. Och det kommer snart att börja ge avtryck tydliga nog för envar att uppfatta. Det relativt sekulära samhälle vars ynnest vi åtnjutit under de senaste decennierna är ej längre att ta för givet. Inte ens den sekulära staten.

Därför bör diskussionen kring religiöst inflytande – vid vilken nyans som övertygelse anses gå från att vara personlig angelägenhet till att bli samhällets huvudbry – föras nu, kring gränsen mellan grönt och brandgult. Inte väntas med tills vindtunneln mot rött har öppnat sig på full gavel. Då diskussionen riskerar att bli omöjlig. Eller rentav olaglig.

/Leo

Himlasteg

Om jag säger att jag tror på Karlsson På Taket; att jag accepterat honom såsom Guds son och min personlige frälsare, och att jag i hans ord och gärningar – nedtecknade genom människohand – funnit min heliga skrift.
Vem är du att ifrågasätta? Varför anser du att min personliga övertygelse är något du bör ifrågasätta?

Om jag säger att det finns saker jag måste och saker jag inte får. Kuckelimuckmedicin måste jag intaga var dag. Vad jag inte får är att inlåta mig i handlingar vilka kan tänkas strida mot min konfession, även då de i övrigt voro norm i samhället.
Vem är du att ifrågasätta? Sluta ifrågasätta!

Om jag säger att jag i Hans avbild kan komma att stjäla bullar samt bära ryggpropeller på arbetstid, och att jag i detta förväntar mig att omvärlden går mig till mötes.
Vem är du att ifrågasätta? Vore inte det att begå otillbörlig åtskillnad?

Om jag upprepar att jag inte tänker inlåta mig i handlingar som min konfession förbjudit, nu med tillägget att detta är en fråga om samvetsfrihet för vilken jag kräver att omvärlden tillmötesgår mig.
Vilka är ni att ifrågasätta? Sluta begå åtskillnad! Sluta kränk min tro! (Och förresten, varför har inte Kuckelimuckmedicin inkluderats i högkostnadsskyddet än?)

Om jag säger att de ord som av aposteln Lindgren nedtecknats i den heliga skrift står över alla andra jordiska påbud, lagboken inkluderad.
Vilka är ni att ifrågasätta? Vore inte det att häda?

Om jag säger att antingen är ni med eller mot; Lillebröder i tron eller gudlösa kättare.
Vilka är ni att häda? Varför tror ni att det gudomliga ens kan ifrågasättas!

”Och vid himlastegens slut, där inga stigande avsatser längre stod att finna, fann vi istället vår frälsare och Gudason – Karlsson På Taket. Hans ord och gärningar, nedtecknade genom människohand – vår heliga skrift. Ske hans vilja såsom på taknocken, så ock inne i hyresrätterna. Skammen!”

Om jag säger att jag ingalunda tror på Karlsson På Taket, men dock på människans fallenhet för omåtta. Vid vilken nyansskiftning vore det då samhälleligt anständigt att börja ifrågasätta?

/Leo

PS: Fristående fortsättning HÄR!

Hultkläppen

I bakhuvudet har en längre tid funnits att jag skulle skriva ett inlägg om den mytomspunna spelmannen Hultkläppen (från nuvarande Nordanstigs kommun, Hälsingland). Hans efterlämnade alster råkade ju av en händelse trots allt stå för en av mina första kontakter med svensk spelmansmusik överhuvudtaget.

De introducerades mig av ingen mindre än en (dåvarande) ung herre och tillika riksspelman vid namn Thomas von Wachenfeldt, under en blöt och gammanstinn kväll på Baståsen. Det var för övrigt något av den perfekta festen. Jag menar, det är ju inte varje kväll man får lära känna ett helt folkmusikarv, live på fiol med blott ett vardagsrumsbord emellan därtill. (Ej heller är det särskilt vanligt att man kommer undan med att stoppa Beethovens 9:a i CD-spelaren och fortfarande hållas för en uppskattad DJ).

Nåväl, tiden flög och föga blev skrivet. Men… Nu har ehuru doktorn själv tagit stråken från strängen och begått podd. Så varför då skriva för egen andrahandsmaskin när man kan vägvisa direkt till källan?

Hopp in på TradPodden HÄR och lyssna till den säregna men sorgliga berättelsen om Hultkläppens liv och spelmansgärning! Förtäljd och framförd av Dr. Thomas von Wachenfeldt. Väl bekomme!

/Leo

Systemkalops

August: *Nyper Astrid hårt i sidan*
Astrid: ”AJ!!! Det gör ont! Sluta!”
August: ”Vad snackar’u om? Det gör ju inte alls ont. Jag känner ju ingenting.”
Astrid: ”Men det är ju du som nyper mig. Och jag som sen får gå med blåmärke.”
August: ”Äsch! Sluta va så känslig. ”


August: ”Vad står du här och töntsurar för?”
Astrid: ”Jag orkar snart inte mer. De la ner busslinjen, flyttade skolan, stängde vårdcentralen och drog in min sjukpenning. Det känns som om allt bara kollapsar.”
August: ”Va snackar’u om? Sveriges finanser är ju tajta som en knipövad mutta. Och tillväxtkurvan…” *Menande ögonkast mot skrevet* ”Det är fakta! Men sånt biter väl inte på den som redan bestämt sig?”
Astrid: ”Men du drabbas ju inte. Du bor i ett fint område i storstan, har ett bra jobb och mycket pengar.”
August: ”Åh, kränktheten… Sluta med din alarmism!”

Hanteras varligt. Alla grytor kan koka över.
/Leo

Flavums Kabinett 2016

När jag startade Flavums Kabinett för några år sedan var det under ytterst blygsamma föresatser. Jag tänkte mig en enkel skaparblogg, vars innehåll som mest torde attrahera dem som i övrigt är intresserade av det jag gör, dvs mina läsare och lyssnare. Oh boy, was I wrong…

2015 tog Kabinettet ett rejält steg upp vad gäller antal besökare – såväl tillfälliga som återkommande. Och under snart hädangångna 2016 har det fortsatt på den vägen, minst sagt. Årets besökarstatistik visar närmare bestämt på en fördubbling gentemot fjolåret. Underbart, säger jag! Jag är jätteglad över att ni söker er hit och tar del av mina tankar.

Nu sjunger ehuru 2016, som sagt, på sista versen. Och vad vore då mer lämpligt än att återknyta till den ”tradition” jag för ett år sedan instiftade, mest på skoj. Jag talar om en nätt liten kavalkad av inlägg från året som gått. I ingen speciell ordning, utan mest som en återblick (och för nya läsare: en rundtur inom Kabinettets väggar). Lite läsning inför nyåret, innan bägaren tar vid.

Hursomhaver tänker jag fortsätta arbeta för att Flavums Kabinett ska vara platsen för dig som uppskattar tänkvärda (och stundom hyfsat utmanande) texter att sätta glojärnen i. För alla som gillar att läsa, kort sagt.

Nåväl! Here we go…

Rätt skrift på rätt plats

”Lättnaden som följer efter att man skrivit av sig är nära besläktad med spänningen som släpper efter ett rejält oväder. Luften blir med ens frisk. Livet återvänder. Det nyss så svårhanterbara ligger nu utexorciserat framför en, som tungsinta tecken på papper eller skärm. Själsligen är man ehuru flera kilo lättare. ”

Först ut: några tankar kring hur våra skrivarvanor förändrats i och med digitaliseringens intåg. Eller publiceringsvanor, rättare sagt. För det är det vi gör när vi lägger ut våra texter på sociala medier, i bloggar och på hemsidor. Och kanske är inte allt vi skriver så väl lämpat för omvärldens ögon som vi tror?
Inlägget finner du HÄR!

Rummage

”Allt började snarare med att Petra Shara Stoor, efter ett antal genomlyssningar av den ofärdiga slaskmixen, påpekade att Rummage torde göra sig bra i videoformat.
‘Hela låten känns som en film’, minns jag att hon sade.

Jag får erkänna att jag från början inte direkt kände mig jätteentusiastisk. Men när hon kort därefter presenterade ett manus samt medföljande storyboard så övertygade hon mig emellertid å det grövre. Hennes idé var helt enkelt suverän! Och jag minns att jag förvånades över med vilken skärpa hon tolkat låtens essäns, för att sedan omsätta den i bilder.”

En prima musikvideo bör, såvitt jag ser det, tjäna som en förlängning åt den musikaliska upplevelsen; ta budskapet och känslan till ännu en nivå. HÄR är berättelsen om hur det gick till då en driven regissör, ett skickligt filmarpar samt en frivilligarmé utgjord av mer eller mindre halva Gränsfors hjälpte till att bestå min singel Rummage med just detta. Det var för fem år sedan. Tiden löper, må jag säga.

Leo Flavum - Rummage
Rummage - Leo Flavum in action

Att gå på värdegrund

”Värdegrund är ett fluffigt uttryck som säger allt och intet. För varje människa – en fullt möjlig tolkning. För varje tolkning – en halvt omöjlig förklaringsmodell. Och inte sällan utmynnar försöken i ännu en bombasm av liknande kaliber ”

Årets kanske mest provocerande inlägg. Rena rama röda skynket för vissa, till och med. För som jag skriver i dess inledning: Man blir sällan populär av att nagelfara det vackert klingande.

Inte desto mindre vidhåller jag att det faktiskt är det vi behöver göra ibland. Ty att låta abstrakta uttryck passera för vardagsevangelium med antydan av allmänsanning, därtill utan att ifrågasätta dess förmodade förträfflighet, är inget som gagnar ett samhälle. Och framförallt inget som en anarkistiskt lagd tvivlare såsom undertecknad kan tänka sig svälja hur som helst.

Nåja! Läs HÄR och bedöm själva!

Djävulen, hans advokat och en Teratolog i det förbålda

”Vem är då denne gäckande Faustus in scripto? Och hur lyckades den lede mephistofiilen bocksera sig in i finrummen, mitt framför trynet på hela Smaktyranniets samlade stab, förhäxande allt från helvete till bovete?

Nja, låt mig säga som såhär: Teratologen sticker i ögon du aldrig ens trodde du såg, och har väl så gjort från den dag hans förstling kramades av tryckarns hand för att skjutas mot världen den syntes hata, och som ömsom rasade, omsöm ni(hilis)tälskade tillbaks i en Dr Rekyl och Mister Hydratisk urmoderlig pressur. Ja, torde sagde Teratolog serveras en hel druvklase full av ögonglober, så vore de alla utstuckna vid blotta åsynen av det bläckhorn i sidan vars natur är den av molande, publicerad värk.”

Att ge sig på en författare jag uppskattar kan få min penna att formligen glöda  Det ska allt och alla ha klart för sig. I synnerhet om det görs på lite lösa boliner. Vi behöver nämligen fler Teratologer i kulturvärlden, inte färre. Och det behövs definitivt mer kött på benen ifall man nu föresatt sig att ta heder och ära av den vi trots allt har.
Brandskriften ifråga finner du HÄR!

Nu får ni en söt bild på en sovande, solbestrålad, nyss femårsfyllda katt att vila ögonen på en stund innan vi går vidare…
Sovande Immaa

Sådärja! Då fortsätter vi.

En nonchalans man kan leva med

”Undantaget lugnet, så är livet i glesbygdsnorrland allt annat än en dans på hjortron. Arbetslösheten lever i högsta välmåga. Infrastrukturen befinner sig på varierande grad utav dekis. Och samhällsservicen behövde läggas in på service redan för sisådär tjugo år sedan.
Men varför står då inte Norrlands samlade fordonsflotta i brand efter mörkrets inbrott? Varför regnar det inte sten och knallskott närhelst någon drabbas av tvärfis ute på bystan?
Jag har mina hypoteser…”

Det har eldats bilar och kastats sten något alldeles förfärligt under året. Enligt De Som Vet ska det komma sig av diverse sociala orsaker. Och visst! Att det är socialt betingat… det håller jag med om. Men hur denna betingning ser ut är vi däremot lite lagom oense kring, DSV och jag. För med deras resonemang i åtanke, borde det inte lämpligen vara häromkring – på norrlandsvischan – som det vankas sten och mordbränder?
Med glimten stadigt i ögat reder vi ut begreppen HÄR!

När de som glömts bort gör sig påminda

”Det går inte att besegra populisterna genom att sjunka till deras nivå. Tvärtom växer de sig starkare för varje hån, meme och invektiv. Isynnerhet om avsändaren heter von Oben. Det man däremot lyckas med är att försaka sin egen framtoning – som det renhårigare, klokare alternativet. Man sjunker. Gör sig jämbördig med populisten. Och på den arenan äger den skamlöse ett naturligt övertag.”

Jag har länge önskat att globaliseringen skulle problematiseras i större skala. Den skadar människor – inte sällan de som aldrig hörs, syns eller ens efterfrågas. Vad jag däremot inte önskade var att frågan skulle överlåtas åt megalomaniska populister. Nu blev det ändå så. Och kanske har företrädarna för Det Goda Samhället en inte oansenlig del av detta att svara för.

Om utvecklingen intresserar eller oroar dig kan kvitta. Och presidentvalet i USA må vara historia på alla sätt vid det här laget. Men denna text är likväl ännu relevant. Kanske till och med mer idag än då den skrevs. Du finner den HÄR!

 Leksakslandet mitt i verkligheten

”Målföra målsmän kantades invid curlingsargen.
‘Vafalls och vadan nu detta? Har inte just allt i görningen sjungit barnperspektivets godan lov? Var det inte för deras känsliga små själars skull som vi instiftade de lyckliga slutens envälde; tvagade blodet ur folksagorna, döden ur Disney och drog bettet ur beatnick? För att inte nämna sju dvärgar ur Snövit?’

En skamlös (men förhoppningsvis underhållande) odyssé genom en nutid där gränsen mellan gårdagens lek och dagens allvar inte längre är självklar. Bered dig på att bespjuvras! Och gör det HÄR!

Sagan om mina fem år med Midvinterglöd

”Embryot till det vi idag känner som Midvinterglöd kläcktes en kväll hemma hos mig i Gränsfors, hösten 2012. Skulls & Bones Artwork – Petra Shara Stoor och Fredrik Fernlund –  hade en idé om ett vinterarrangemang med alternativkulturella förtecken. Mina intressepilar tändes.
Vad som startat denna tankekedja kom sig av att en deltagare på ett tidigare arrangemang (Conjunction, vill jag minnas), påtalat att det saknades en rejäl vinterhändelse av snarlik dignitet i trakten. Nu, med tanke på vad som försiggått under dessa fem åren, tror jag nog att damen ifråga fått vad hon åstundade. Och lite till…

Hursomhaver! Vad paret Stoor och Fernlund önskade av mig den där höstkvällen var en konceptberättelse att knyta ihop det hela med. Jag lyssnade på vad de tänkt sig. Och man kan nog säga att jag där och då svalde betet. Med krok, lina, sänke och halva spöet, typ.”

Leo Flavum - Berättaren Foto: Stephanie & Ulrika Örjas

Leo Flavum – Berättaren
Foto: Stephanie & Ulrika Örjas

Inte bara tidigare nämnda musikvideo (samt ett stycke katt) begick jubileum i år. Utan så även en annan, och större, kulturhändelse jag råkat ha haft mina fingrar i, nämligen det alternativkulturella vinterarrangemanget Midvinterglöd. I samtliga fem av dess upplagor har jag agerat konceptskrivare, berättare och musikkompositör.

HÄR är min berättelse. Om krafterna som startade det hela. Om tankarna bakom. Om idéer som kommit och passerat genom åren. Om det omöjliga som blev möjligt. Låt den inspirera!

Midvinterglöd 2016 - Avslutningen. Foto: Philippe Rendu / Midvinterglöd

Katarina Borbos, Dimmerar’yn & Leo Flavum. Midvinterglöd 2016 – Avslutningen. Foto: Philippe Rendu / Midvinterglöd

Gugal

”Våra sägner, myter och legender har påfallande ofta sitt ursprung i den mänskliga historien. Någonting har hänt eller gjorts… Därefter traderas vad än det nu må vara vidare. Och liksom i fallet med den ökända viskleken, tar sig berättelsen efterhand alltmer fantastiska uttryck.”

Medan ni andra var upptagna med att fira jul satt en annan och knåpade ihop denna lilla miniatyressä, med det historiska oraklet Gugal i centrum. Den berör sambandet mellan våra vardagliga vanor och de tidlösa berättelser som följt oss genom årtusenden. Och du lär kanske förvånas? Samt förnimma hur igenkänningen infinner sig. Vilket sker HÄR!

Det var det!

En sak till bara…
En del vill mena att 2016 var rena skitåret. Och visst, det kan det ju finnas anledningar att anse. (Inte minst som året ifråga tycks ha haft viss fallenhet för att lägga namnkunniga och älskade kulturutövare i graven.) Ändå kan jag inte låta bli att tänka att det på sitt vis tjänat som en välbehövlig påminnelse, ett memento mori för en tid som lite väl lättvindigt låtit glömma några av livets realiteter.

Jag talar om påminnelsen om att inget går att ta för givet. Och att det fina vi vill behålla också måste underhållas för att inte gå oss förlorat. Samt byggas stadigt inför vad framtid vi nu än må önska.

Tack för det här året, säger jag som avslutning! Och med dessa ord ämnar även jag vända mig till bägarens gracer. Samt de festligheter som hör ett nytt års stundande födelse till. På återseende 2017!

/Leo