Ytter om friheten

En fajt vi inom nära framtid lär få ta är den om yttrandefriheten. Nej, jag är inte det minsta dystopisk. Bara observant. Vill vi bibehålla den så kommer vi att behöva idka tjurskallighet som aldrig förr. Samt tänka flera schackdrag framåt.

Det man aldrig förvägrats är lätt att ta för givet. Yttrandefriheten – tillsammans med sina syskon åsiktsfriheten och demokratin – faller därinom. Det man annorstädes tvingats spilla blod för att uppnå och som man under ständig fruktan för liv och lem måst försvara, har för oss bara funnits där. I varje fall så länge merparten av oss nu levande kan minnas. Lagstadgad, tankesatt, vardagsvarande… Sålunda har vi till mans kommit att betrakta yttrandefrihet som normalläge. Lite som att det finns luft i luften, typ.

Exempel på motsatsen har vi sannerligen gjorts förtrogna med, men ehuru från betryggande mentalt avstånd. Det Putar ut lite i öst. Receptet på Odågan drar söderut. Men i flertalets tankevärld är vingklippt yttrandefrihet förknippat med Annanstans. Du vet, platser där det marscherar soldater på gatorna och dyrkas Stora Ledare på bästa sändningstid. Inte här. Inte i Sverige – de redigas, de måttfullas och balanserades förmodade hemvist.

Den inbillade immuniteten
Ofriheten har många ansikten och går efter egen klocka. Ingenting sker över en natt. Ej heller nödvändigtvis under något som ens liknar de bilder – eller memes – av Galna Regimer vi kommit att förknippa den med. Ofriheten behöver varken vara galen eller regim. Den väljer det växelläge som lämpar sig och ser följaktligen inte alltid så värst förtryckig ut. Utan kan till och med förefalla omtänksam. ”För ditt eget bästa”, som man säger till barn. Och vi är ingalunda immuna mot bländverket. Fast vi tänker oss det.

Att befästa allmänacceptansen för påtagliga inskränkningar i yttrandefriheten vore inte så svårt som vi vill tro. Processen behöver, som sagt, självfallet inte ha det minsta med automatvapen, gapande diktatorer, giftmord eller fängelsehålor att göra. Grundarbetet börjar enkelt och människonära – med språket.

Ordpol
En passande utgångspunkt vore att man låter införa vackert klingande namn på det man säger sig stå för. Likaså fula, diaboliskt undertonande invektiv på det man söker kväsa. Det ger två retoriskt användbara polmarkörer – BRA respektive DÅLIGT. Kring dessa tonar man sedermera ut gråskalorna med avsikt att göra dem såväl odiskutabla som ömsesidigt uteslutande. Och redan här börjar de bli kniviga för vedersakare att ta sig an.

Men möjligheterna att hålla röster i schack stannar ingalunda där…

Operant betingning, mina vänner! Det ska löna sig att tycka/uttala BRA. Och straffa sig redan vid att låta bli. Gränsen mot DÅLIGT är så beskaffad att den är förrädiskt enkel att överträda. Men svår att skaka av sig om den väl passerats. Detta verkar avskräckande gentemot envar som tänkt sig att ifrågasätta. För det kostar.

Det deformerade språkets taktik
Språket har vi för att sätta ord på våra tankar så att vi kan kommunicera dem till – och med – vår omgivning. Det är ett inre såväl som yttre förlopp. Saknar vi orden så rumphuggs inte bara vår förmåga att överföra budskap. Det sätter också upp taggtråd längs vår inre föreställningsvärld. (Konsultera herrar Sapir och Whorf för närmare genomgång.)

Det bedrägliga ligger ehuru inte alltid i om ett ord saknas eller i att ett annat tillkommit. Snarare då ifall ett befintligt begrepp manipuleras. Hur kan då detta tänkas gå till? Jo…

Man förskjuter helt enkelt begreppen, förvanskar deras innebörd. Och det här är tamejfan råeffektivt i all sin finuerlighet, ty det försåtsminerar våra kognitiva axiom och för dem på drift utan att vi nödvändigtvis har minsta koll på vad som är i görningen.

När någon säger att ”vi måste stå upp för rättvisa och krossa hatet”, låter det så in i bombens självklart. Jag menar, vem med skallen på rätt håll är inte för rättvisa och mot hat? Avsändaren kan mycket väl ha det renaste uppsåt… antar vi. Men tänk om/när det inte förhåller sig så? Vadan om begreppen en dag har frankerats postmodernt och därefter skickats på drift? Och hur vet vi isåfall?

Krig är fred”, talade Orwell om, och där har vi ytterlighetsvarianten – begreppen som helt bytt plats. Men den är ehuru lite för påtaglig och därmed (i likhet med de mest flagranta ansatserna till Nyspråk) närapå oanvändbar. Nej, vill man täppa till truten på folk i informationsåldern får man allt klura till nyanserna lite bättre än så. Och in stiger alla halv- och flerstegsförvrängningar.

Spiralen tar fart. Det är bland annat här som EU-motstånd laddas med antydan av något suspekt, för att stegvis i nära framtid kunna etiketteras om till Europafientlighet (eller derivat därav). Det är då som invändningar mot globalism omskrivs som så splittring. Det är då man öppnar för att göra skepsis mot religiösa krafters inflytande till blasfemi eller rentav kränkning. Hävdandet av egen kultur och historia tar plats bland problematiska värdehierarkier. Forskning listas som patriarkalt förtryck. Ett raljant verbalt angrepp på de styrande blir till uppvigling. Förbehåll mot massövervakning – säkerhetsrisk

…och BAM! Mission accomplished! I korthet och vid vägs ände: kritisera makten och det heter inte längre att du kritiserar makten. Utan att du sprider Hate speech! Och Hate Speech ville ju ingen med skallen på rätt håll förorda, eller hur?

Man spelar hartsfiol på de känslor som folk i gemen hyser inför vansinnigheter såsom hat, hot, diskriminering och ärekränkning. För att sedan leda över dem till och applicera dem på något helt annat. Och på så sätt bana väg för begränsningar i våra möjligheter att tala allvar med makten. Påhittigt, må jag erkänna. Men lömskt.

Vilka är ‘de’ och ‘man’?
Vem vill begränsa yttrandefriheten? Varför? Och varför nu? Trådarna är många. Men jag tycker mig se att om man följer dem så löper de i stort åt samma håll.

Som med så mycket annat går de att härleda till övergången mot det uppkopplade samhället. Ny tid – nya bekymmer. Vem som helst idag kan, i varje fall teoretiskt, göra sig hörd över hela jordgloben.  Jättebra, tycker många av oss. Men inte alla. Det ger nämligen en oberäknelighet som inte uppskattas bland de som styr.

Varken stat, kapital, media eller övriga förekommande de facto-makthavare är nöjda med det här. De är vana vid att information rinner i en riktning – uppifrån och ner. Inte från nod till nod och åt alla håll. Folk i gemen börjar få lite för mycket att säga till om. Eller i varje fall lite för rikliga möjligheter.

Sålunda tycker man sig behöva dra i tyglarna, öka graden av ofrihet för att kompensera för maktbortfallet. Och hur gör man då det utan att möta för mycket motstånd? Nja… smidigast vore att få dig att tro att du kommit på det själv. Därför spelar du roll. Oavsett vem du är.

Du!
Tillhör du dem som nickar lite lätt i bifall? Som tycker att det nog trots allt vore en god idé att begränsa ordet? Som kanske tänker att det gått lite väl långt. Folk kan ju säga vad som helst nuförtiden, ibland riktigt vidriga saker. Isåfall ber jag dig ha följande i åtanke.

Med alla åtgärder bör tas i beaktan: ”Hur kraftfullt är detta verktyg i fel händer?” Du kanske trivs med att slippa andras obehagliga åsikter idag. Men vad händer om vi får ett annat styre imorgon – ett mindre frihetligt sådant, kanske?

Vad blir följderna ifall vi då godvilligt utrustat detta styre med verktyg att i ett nafs tysta kritikerna – kanske kasta dem i fängelse med stöd av den nya, blankskinande grundlagsmoddningen som en gång togs fram med den ädla avsikten att främja rättvisa och krossa hatet? Och förstår du hur fruktlöst det vore att i det läget argumentera mot? För, som sagt, vem är inte för rättvisa och mot hat? Även om begreppen vänts fullständigt ut och in och i praktiken innebär något helt annat.

Det här låter kanske otroligt just nu. ”Inte i Sverige Vi är ju så öppna, demokratiska och sansade?” Men kom ihåg hur mycket världen har ömsat skinn på bara de senaste fem-sex åren. Vågar du chansa på att morgondagens förändringar ter sig välvilligare? Och vågar du isåfall lägga din frihet i potten?

Alla kommer vi att spela roll. Fundera lite på vilken av dem du vill spela.

Tänk vad du vill, men tänk själv!
Oavsett vad du kommer fram till, bered dig på diskursen och dess alla tonlägen. För det lär tas mer eller mindre explicita krafttag mot yttrandefriheten som vi känner den framöver. Man kommer att åberopa alla upptänkliga bevekelsegrunder och de kommer låta hyvens hela högen.

För ditt bästa, för andras rätt att slippa bli kränkta, för allas säkerhet… Man lär dra in terrorister, fascister, rabulister, entrister, pressdöd, stressnöd, droger, demagoger, hat, gnat och fan och hans moster. Ja, man kommer kort sagt att hala fram varenda knep i manualen för att få DIG, DIG och DIG att tro att ni går liiiite säkrare om ni bara ger upp en bit av er yttrandefrihet. Sen en bit till, och en till, och en till…

Köp inte det där! Tänk självständigt. Och tänk flera schackdrag framåt.

/Leo

Osanningen utan namn

Att vidhålla en osanning när både mottagaren och avsändaren vet att det är osanning, finns det något bra ord för det egentligen?”, undrade en Twitterföljare häromdagen. Det fick mig att fundera. Och upptäcka ett tänkbart språkligt tomrum. Samt även inse att jag för egen del redan fyllt i det.

Jag har mitt lite speciella förhållande till språket. Å ena sidan kan jag vara mycket skeptisk till varje Storebrorsosande ansats att införa eller stryka ord. (Eller inte minst ohemult tänja på deras betydelse.) Å andra sidan drar jag mig inte två sekunder för att ta ut svängarna friskt när jag anser det så behövas. Eller kankse främst när jag upptäcker att något saknas. Finns tanken men inte ordet så finns det väldigt snart ett ord. Som sig bör, om man råkar vara Leo Flavum.

Den gemensamma osanningen
Att vidhålla en osanning när både mottagaren och avsändaren vet att det är osanning, finns det något bra ord för det egentligen?”

Jag vet mycket väl vad vederbörande syftar på. Premisserna för företeelsen ser ut enligt följande: Tänk dig en osanning – inte nödvändigtvis direkt lögn, men i varje fall sanning med tvärmodifikation – vars tvivelaktiga natur envar i någon grad känner till, men ändå talar om sinsemellan som vore den sanning. Vi har i svenskan, mig veterligen, inte haft något fulldugligt begrepp för den här företeelsen. Så jag har tagit mig vissa friheter.

Gängsefalsarium, har jag använt mig av under många års tid för att beskriva det här. Likaså tvåvägsbåg respektive allmänbåg. Av de senare två syftar det förra på när företeelsen uppstår mellan två individer, det andra när detsamma sker kollektivt eller i offentligheten – antingen i form av ”allmänt accepterad (men jävligt tveksam) sanning”, alternativt motsvarande halvanka sprungen ur offentliga debatter/media.

Låt mig ge ett par exempel
Vi kan börja med en wrestlingmatch. Alla vet att den är show snarare än match. Alla vet likaledes att resultatet redan från början är riggat. Lik förbaskat talar man om wrestling som om det vore sport. Och på sportkanalerna figurerar det lika naturligt som brottning, boxning, fotboll, golf… you name it! Gängsefalsarium så det förslår!

Tvåvägsbåg har vi exempelvis att göra med när Hilda och Hulda diskuterar Gretas grönsaksland och dess förmodat undermåliga jordmån. Båda vet de nånstans att hade bara Greta rensat bort det invaderande beståndet av lupiner så hade det nog tagit sig lite bättre med salladen. Men med åren har sanningsmodifikationen, troligen av hänsyn till Greta, glidit allt djupare och kommit att internaliseras i medvetandet. Nu till den grad att de båda automatiskt tänker på jorden (som för övrigt en gång skopades dit av Gretas före detta odugling till make) som problemet. Inte lupinerna.

Politiken är en outsinlig källa till allmänbåg. Isynnerhet i valtider. ”Vi fixar världen på hundra dagar”, är det väl ingen som egentligen tror på. Men man diskuterar som om det vore liiite mindre orealistiskt än det i själva verket är. Kanske till och med möjlig sanning? Nypan salt är såattsäga inbyggd i systemet.

Känsliga debatter ska vi bara inte tala om. Eller, jo det ska vi visst. Minns du förslagsvis 2013? När det gjordes grillfest av Stockholmsförorternas bilflotta samt offentliga byggnader som råkade ligga i vägen? Minns du då också i vilken grad förklaringsmodellen Brist På Fritidsgårdar valsade runt? Eller varför inte dyra SL-kort och/eller svåröverkomliga kapitalvaror? Andra incitament, kanske främst de mest följdriktiga, undveks helst. Stundom med precision. Allmänbåg in action!

Notera att många av dem som diskuterade i dessa termer var allt annat än byfånar. Vi snackar om medvetna, intelligenta personer – synnerligen kapabla att se större sammanhang och lägga ihop två och två. Man hade således hyfsad koll på sanningens många facetter. Men det fick likväl bli fritidsgårdar och iPhones det strandade vid.

Oro tycker människor inte om. Därför går vi ibland långa genvägar för att slippa möta den i sin akuta skepnad. Det här ser vi i mycket av det tänk som omgärdar miljöfrågor.

Medborgaren anar att varesig hennes nya miljömärkta bil (med brännvin i tanken och som kostade enorma naturresurser att tillverka), de ekologiska gojibären från andra sidan jordklotet eller att hon firar Earth Hour gör värst mycket skillnad. Men hon, i ystert sällskap av sina väninnor, intalar sig gärna att så är fallet. Gängsefalsarium – once more with a feeling! Och kanske minskar det oron kring den överkonsumtion hon införlivat i sin livsstil, och som orsakar reell miljöskada.

Bågets Bäst Före
Till skillnad mot den vita lögnen, som tenderar att vara hyfsat temporär, kan ett gängsefalsarium hålla i sig över tid. Kanske rentav följa med tiden och förändras i takt med den? Idag är det inte lika självklart att man talar om Fritidsgårdsbrist som alla mordbränders moder. Det har migrerat över till andra facetter, bland annat yrkeskriminellas inflytande. Visserligen höjer detta den totala sanningshalten avsevärt, vill jag påstå. Men Den Röda Bågtråden lever och frodas likväl – i det att man i resonemanget helst söker/talar om offer, inte förövare. Och man bortser följdenligt från vilka beteenden som samhället betingar fram.

Andra allmänbåg har ehuru betydligt kortare lagringstid. ”Vi fixar världen på hundra dagar” torde exempelvis tänkas nå visst avslut redan på den hundraförste. Det är också troligt att den tvåvägsbågnande skuldfrågan avseende Gretas grönsaksland torde återgå till de vackra, men ack så invasiva, lupinerna. Vid hennes frånfälle, typ.

Xhaimeran
Ordet gängsefalsarium är vid det här laget ca 10 år gammalt. Jag minns att jag för första gången kom att använda det i ett notisblock, i och med att jag i all hast nedtecknade någon obskyr fundering. Emellertid har tanken legat och guppat där än längre. Ty jag erinrar mig att det faktiskt finns en xhaimerisk glosa som beskriver företeelsen. (För närmare information om Xhaimeran, se HÄR!)

När jag ser efter i mina anteckningar från 2001 hittar jag en referens till gloskartoteket. Jag gräver en stund, skyfflar gulnande papperslappar i rasande fart. Och mycket riktigt! Inom kort stöter jag på substantivet ruye, vars förklaring lyder: ”Osanning som alla känner till, men bortser från.” Ja… Där har vi det!

Varför? Funktionen av beteendet?
Varför ägnar vi oss då åt sånt här. Vad fyller beteendet för funktion? Jo, det har nog sin mycket mänskliga förklaring. Eller flera stycken, rättare sagt. ”Kejsarens nya kläder”, var det nån som föreslog. Visst! Rädsla för makten är ett kraftfullt incitament att dana båg och falsarier. Det kan således vara en förklaringskomponent. Men bara en…

Jag tänker såhär:
Den främsta funktionen bakom gängsefalsarier, tvåvägs- och allmänbåg är den av socialt vaselin. Människan behöver göra det dagliga sociala livet smidigare. Därför låter man sig, med varierande grad av insikt, ankra fast en tveksamhet i något som åtminstone närmar sig sanningsläge. Och där får det stå kvar. Tillsvidare.

Signalvärde, är en annan funktion, vars roll vi icke bör underskatta. Människor positionerar sig socialt, söker visa var man står – i enskilda frågor eller rentav livsstilsmässigt – genom det bekväma cykloperi som gängsefalsarierna erbjuder.

Vidare tänker jag att det kan funka som copingstrategi. När ens personliga situation, eller situationen ute i världen, känns svår? Som till exempel när klimatångesten ger sig tillkänna? Och man inte riktigt orkar gå ner sig i sammanhang och problemkjellor?

Nåväl! En annan, och väldigt naturlig, komponent ligger i vår önskan att snofsa upp tillvaron några snäpp. För i all ärlighet, en wrestlingmatch blir nog fasen mer spännande om man gemensamt låtsas att den är på riktigt.

Avsaknaden och dess eventuella förevändning
Jag är inte ofelbar. Jag kan mycket väl ha missat att det trots allt finns ett fullt ändamålsenligt, existerande begrepp som beskriver företeelsen. Isåfall anmodar jag envar att kommentera eller höra av sig. Men jag har en känsla av att det verkligen saknas i svenskan. Och det gör det hela en aning intressant. För det är månne inte utan sin anledning?

Det ligger nog i företeelsens natur, tänker jag. För att ett gängsefalsarium ska bibehålla sin beskaffenhet och fylla sin fulla funktion så tarvas nog också att var och en inte låtsas om att det finns. Ett allmänbåg omgärdande allmänbåget, med andra ord, och som är förutsättningen för dess existens?

Är det här en gordisk knut som midashuggs i samma stund som den nämns? Fundera gärna! Och skulle funderingarna bli fruktbara – hör av er. Inquiring minds wanna know!

/Leo

Det tänktes förebyggande. Men man glömde tänka efter före.

Efter att jag i korthet antydde att jag figurerar på SI:s blocklista har många hört av sig och ställt frågor. Jag beklagar att jag inte haft tid att besvara varje mail eller DM enskilt och hoppas med detta inlägg kunna räta ut samtliga förekommande frågetecken. Nåväl…

Först och främst, den som bara råkat hamna här och inte har en susning om eländet må jag hänvisa till min författarkollega Lars Wilderäng. Det var han som gjorde mig uppmärksam på vad som försiggick och på hans sida återfinns en väl täckande beskrivning av förloppet med utgångspunkt HÄR!

I korthet rör det sig om den blocklista som Svenska Institutet sjösatte på ett av sina Twitterkonton (@Sweden) häromveckan. Dess funktion, enligt SI, var att hålla undan personer som, jag citerar: ”ägnar sig åt drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer, men även mot organisationer som är engagerade i mänskliga rättigheter. Dessa konton har ofta högerextrem och/eller nynazistisk inriktning och hetsar även till våld.” Slut citat.

Enligt utsago togs underlaget fram i samarbete med  ”experter på näthat” (notera plural). Emellertid skulle det snart visa sig att det här i själva verket var en personlig blocklista som migrerats över till myndighetskontot. Ergo singular! Och den man givit förtroendet att avpollettera ca 14000 pers till var en aktivist vid namn Vian Tahir.

Varför man tog till denna åtgärd må förvisso ha sina förklaringar. Näthatet som riktats mot kontots olika curatorer genom åren har rent ut sagt varit förfärligt. Man behövde sålunda åtgärda situationen omgående. Och jag antar att en permanent blocklista säkert lät som en hyvens idé at the time. Men var det verkligen rätt åtgärd? Och rätt person som gavs ensamt majestät att avgöra innehållet?

Nämnda lista innehåller flera mindre trevliga konton. Vissa hade, genom sitt agerande, sannerligen förtjänat sin plats. Andra hade knappt alls (eller ej överhuvudtaget) haft någon kommunikation med @Sweden. Det tänktes förebyggande. Men man glömde tänka efter före.

Yttermera tycktes listan, om man ser till dess helhet, vara behäftad med åsiktsmässig och politisk slagsida. Likaså direkta obegripligheter. Man kan exempelvis fråga sig vad sjutton Bill Gates har i sammanhanget att göra? Eller en ambassadör? Eller ett sammelsurium av journalister, riksdagsledamöter, myndighetsanställda, UK Home Office, PewDiePie, Leo the Flavum… Hon lyckades tamejfan till och med pricka in ett kommunkonto.

Det tog hus i helvete. Surprise! Både inrikes och utrikes. Med följd att blocklistan nu är historia. Myndighetens agerande ska dock vad jag förstår utredas. Tummen upp!

Nåväl! En blocklista är i sig inte mycket att orda om. Det problematiska ehuru, kan jag tycka, finner vi i tre aspekter.

För det första: Det här kontot är inte personligt, utan tillhör en svensk myndighet. Att man som sådan, och lite sådär på en höft, släpper igenom en lista (med politiska/åsiktsmässiga förtecken) över personer är inte okej. Kanske till och med lagvidrigt?

För det andra: Man sjösätter den under förespegling att de som ingår är alla upptänkliga invektiv på bingobrickan. Detta utan att ha bemödat sig om att genomföra ens en rudimentär verklighetskontroll. Är vi bekväma med att myndigheter agerar så?

För det tredje: Man överlåter urvalet åt en enskild person, och det utan noggrannare lämplighetsbedömning.
(Har man kort om tålamod med folk och åsikter från styrdssidan om Miljöpartiet borde det rimligen finnas andra, mer passande kandidater. If you ask me…)

Jag råkar vara av (den i somligas ögon konservativa) åsikten att myndigheter bör hålla sig torra, korrekta, sakliga och väga sina handlingar ytterst omdömesgillt. Inte agera Hejsan Svejsan-forum för enhörningsakademiker. När således debaclet först kom till min kännedom löd frågeställningarna: Hur i helsicke kan en aktivist bara valsa in på en svensk myndighet och plantera sina ideer? Hur tänkte man? Hur har förfarandet sett ut? Hur många fler myndighetsbeslut har flashinfluerats på liknande vis?

Sedan dess har andra inblandade begärt att få ta del av relaterade offentliga handlingar. Således har vissa av mina frågor besvarats. Återigen hänvisar jag till Wilderängs sammanställning (in och läs HÄR). Notera hur relativt okritiskt man antog Tahirs förslag. Notera den kamratliga tonen.

Vilket för oss till den sista av mina frågeställningar – den som hittills inte besvarats. Vi vet att aktivister, utan alltför stor ansträngning, kan lobba sig in och påverka myndighetsageranden. Vi vet däremot inget om omfattningen…

Till sist
Några av de som hört av sig undrar hur det känns att hamna på en sån här lista, att implicit anklagas för allt möjligt otrevligt. Mitt svar är att jag rycker på axlarna. Att en aktivist av någondera anledning fattat misstycke gentemot mig är inget jag varesig kan göra något åt eller bryr mig om. Ohemula utspel har jag därtill ett mycket resolut sätt att hantera.

För envar som är osäker på var jag står finns min helt öppna, ocensurerade, oblockande närvaro på sociala medier att tillgå. Likaså det jag skriver här på Flavums Kabinett. Utefter detta må var och en bilda sig sin egen uppfattning.

/Leo

10 tips för en trevligare nätmiljö

Vill man göra sin insats i att skapa en trevligare nätmiljö finns det ju som bekant många vägar att välja. Inte alla lika fruktsamma dock. Och en del rentav jämförbara med chickenrace mot betongsugga i hundra blås.

Man kan ju exempelvis leva rövare på sociala medier i några år, för att sedan gråta ut hos kvällspressen om hur hårt och hemskt det är på nätet. Eller göra som Svenska Institutet häromveckan och anförtro åt en aktivist att pula ihop en blocklista innefattande ca 14000 pers på ett av myndighetens Twitterkonton, och sedermera hänga ut dessa som nazister, homofober, näthatare, folkmordstwittrare och fan och hans moster. (Tjusig lista det där, förresten! Ingick själv, i celebert sällskap av bl.a krigskorrespondenten Magda Gad, medborgarjournalisten Tim Pool, internationella ambassadörer, försvarsmaktsanställda, riksdagspolitiker etc.)

Funkade kanske inte… jättebra? Eller?

RELATERAT:
Jag vet vad ni gjorde förra sommaren
Återbesök i näthatets väntrum
Rätt skrift på rätt plats

En annan variant är att fundera i lite konstruktivare banor. Är det – på riktigt – en förbättring i den gemensamma nätmiljön man vill bidra till? Inte bara som ett publicitetsstunt eller att få känna sig duktig i största allmänhet? Isåfall har jag några tips vilka envar som känner sig hugade kan fundera över. Månne låter det kontroversiellt i vissa öron, men vi är alla ansvariga. Det fina med det är dock att vi således också alla kan påverka.

Så…

1. Se över din nätnärvaro och hur du behandlar medmänniskor online. Ingen blir någonsin perfekt, men alla har rum för förbättring.

2. Tänk på att du har all rätt att vara den du är. Men komplettera tankegången med att världsaltet inte kretsar runt just dig. Du behöver inte gilla olika. Bara fatta att alla är olika. Och respektera det. Minns också att de flesta du möter online är främlingar. De tänker inte som du, känner inte som du och kan ha helt andra erfarenheter. Vad som tycks självklart för dig låter månne som rena UFO-resonemanget i nånannans öra, vem vet? Ha det med i beräkningen.

3. Skriv inte i affekt (eller var åtminstone återhållsam med det). Är du riktigt glödhett tvärförbannad? Koppla ner, koppla bort, sov på saken! Har du likväl behov av att ösa ur dig hela årsskörden av elakheter? Fine! Gör det i din dagbok – offline.
Med detta sagt, låt inte någon sätta sig på dig. Har vederbörande själv satt ribban så kan den nog fasen med all rätt läras både hoppa, springa och veta hut.

4. Be om ursäkt när det är påkallat. Det är inte ett tecken på svaghet (om nu nån trodde det), utan på att du besitter samvete, anständighet och en vilja om gott.

5. Skänk andra den bättre änden av dina tvivel. Försök förstå, inte missförstå. Tycker någon inte som du? Osis, det får du acceptera! Att andra har avvikande åsikter kan för en del säkert kännas både obekvämt och ovant, men är inte farligt. Jag lovar! Det går därtill utmärkt att enas om att man är oense.

6. Stå emot grupptryck. Tänk självständigt och försök bilda dig egna uppfattningar. Bara för att dina polare fått för sig att N.N är vidrig, dum och alldeles… alldeles… superorimlig så behöver det inte vara sant ur ditt perspektiv. Eller ens kanske ur någons?
Håll dig medveten om dina gruppmönster. Att säga ifrån till den/dem man ogillar är enkelt. Att göra detsamma till sina kompisar när de beter sig knackigt är en annan femma. Gör du ofta det ena men aldrig det andra, fundera på varför.

7. Kräv aldrig millimeterrättvisa. Det är dödfött, för den existerar inte. Någonstans!

8. Beteenden inverkar och handlingar har konsekvenser, precis som i analoga köttrymden. Den som inte är klar över detta har problem. Eller lär få. För det är ganska elementärt egentligen… Kastar du skit på andra så lär du tveklöst få skiten tillbaka. Troligen med ränta (och det är inte särskilt synd om dig). Visar du å andra sidan helt vanlig mänsklig respekt så kommer du på det stora hela kunna åtnjuta detsamma själv.

9. Håll isär begreppen. Inget gynnas av att de blåses upp och förvanskas. Att någon kanske skriver ”Stäng flyktingmottagningen!” må vara ett allt annat än sympatiskt ställningstagande. Men näthat är det inte. Behåll proportionerna!
Är du av typen som är lagd åt att anmäla? Var då extra omdömesgill. Kom ihåg att varje tvivelaktig beskyllning leder till att en riktig näthatare kommer undan. Världen har inte obegränsat med uppmärksamhet. Se till att den riktas rätt och där den hör hemma.

10. Stöd människor som du ser mår dåligt. Ett ynka vänligt ord kostar dig inget. Men kan vara väldigt uppskattat på andra sidan skärmen.

Till syverne och sist…
Det finns bara en person man har full kontroll över – sig själv! Att börja förändringen där är således den enskilt största och mest verksamma insats envar kan göra för att förbättra nättrevnaden.  Och faktiskt, detsamma gäller i världen i övrigt. Ovanstående lista funkar precis lika bra vid analogt umgänge.

/Leo