Ur tid är leden

Idag hade jag planerat att skriva och publicera ett riktigt klipskt och underhållande inlägg här på Kabinettet. Det sket sig. Vad som nu i dess ställe följer är en dålig ursäkt. Men en ursäkt hursomhaver.

Har man någotdera skapandes grand på gång är det lätt att man (om man råkar vara som jag, vill säga) förlorar all känsla för tid. Och fattas bara. Den finns ju inte! Eller är i varje fall inte som den rigida tick-tack-terror vi tänker oss. Jag menar, varenda vår och höst hasas ju klockan en timme fram och åter, så då är det väl inte rimligare än att en annan också kan få komma undan med ett knippe relativitetspraktik vid behov?

Det händer att jag bär armbandsur. Och som ett rent statement har jag sett till att det står blickstilla. Tiden existerar ju, som sagt, egentligen inte. Det är främst i våra minnen man finner den, eller som en följdverkan därav. I minnet spökar en hjälplig faksimil av gårdagen, nuet har vi (förhoppningsvis) närvaro nog att även det ha koll på… Om morgondagen vet vi däremot till syvende intet säkert. Men sånt kan ju folk bli nippriga av att gå runt och fundera på 24/7. (Man hade ju kunnat få för sig att skriva blogginlägg för mindre, typ.) Så det åter vi bli.

Inte bara minnen, utan även sinnen agerar förrädaren som släpper in icke-existerande tid i vår existens. Nosen plockar upp antydan av allt man glömt stoppa i huvudet. Magen är inte sen med att instämma, den heller. Drucken blir man. Och inte på det där trevliga Vodka-in-box-viset. Utan på det mentalt ankarlösa fåntrattsviset. Där batteriet tjänat ut till den grad att halva hjärnkontoret sprungit på bondpermis. CPU: 100%, visar aktivitetshanteraren. Och sålunda börjar vi närma oss den där dåliga ursäkten jag utlovade.

Du ser… Efter ett vakendygn för mycket befinner sig självuppfattningen i pågående variation. Stundom känner man sig upplagd för att lösa världsproblem. I nästa, knappt kapabel att lösa mysteriet med sin egen försvunna mössa. Som man håller i handen. Och har så gjort under sisådär tio minuter…

Man får inse sina begränsningar, helt enkelt. När IQ:n så sakteliga börjat finna jämnvikt med skostorleken är en mänsklig varelse varesig klipsk eller underhållande. Då har tiden – den där som inte fanns – lik förbaskat visat var skåpet ska stå.  Ty oavsett föresatser är man i detta läge inte mer än eftersatsen. Så vadän jag tänkt skriva (av vilket jag för övrigt sömndruckit bort hälften) får det nog anstå. Jag är säker på att det var en riktig höjdare jag hade på lut. Nu fick ni detta lågvattenmärke istället. Notan må mitt samvete belastas allena.

Nåväl! Nu blir det för en annan till att lägga sig på laddning några timmar. Så på återseende. Och förhoppningsvis kommer jag på vad det var som tedde sig så fantastiskt att det fordrade ett Kabinettinlägg.

Åh! Jag glömde nästan upplysa om hur kass jag är på att vara kortfattad…

/Leo

Annonser

Aderton stolsdynor hava sin försåtsminering av häftstift förtjänat

Det finns säkert en del som finner den grasserande vanäran inom Svenska Akademien underhållande. Rentav läglig. Själv är jag inte lika road. Och såvitt jag ser det kommer eländet allt annat än lägligt.

Akademien har sina avsevärdheter att spela. Synnerligen i dessa tider. En fristående kulturinstitution verkande i skapandets, begåvningens, förnuftets och den goda smakens anda. Oåtkomlig för politiskt klåfingeri. Bortom behovet av att vara tjenis med tidsandan. Sin mission trogen framför allt – att värna och skjuta fram det svenska språket. Inte något det direkt råder överskott på nuförtiden, va?

Därför bedrövar det mig att dess ledamöter vanskött uppdraget till den grad att de lyckats deka ner en 230 +bast gammal institution till stoff för smaklös såpopera. Grattis, era kålhuven! Skämmes, om ni vett och hut till det hava!

RELATERAT:
Leksakslandet mitt i verkligheten
”Inga svenska traditioner på våran…eh, kulturarvslista!
Ut med politiken ur kulturen!

Då jag inte, till skillnad från allehanda tyckonomer, vill göra sken av att känna till detaljerna bakom kulissen, så tänker jag hålla mig till överliggande väsentligheter. Det kan säkert ömsom både gafflas och skedas om vem som gjort vad. Men oavsett hur landet ligger må fördärvet belastas samtliga stolsdynor, i det att den större helheten försakats. Andan som slapp ur flaskan kallas Ego. På Ego följde krets och kotteri – ett klickväsen som kommit att hållas närmare hjärtat än Uppdraget.

Funderar du på att skaffa Ego av svulstigare slaget? Fine! Men se då till att hålla det gediget och välansat. Sköra egon är jäkligt benägna att hitta på dumheter. Och råd till sådant ankommer minsann inte alla. Har man åtagit sig ett uppdrag inom en anrik kulturinstitution är det sagda institution, sagda uppdrag samt åtföljande tradition man förenat sig vid grenen till. Ditt Personliga Varumärke får du sägas ha gjort upp med (eller ta det med din terapeut). Spela ut din egen grannlåt till persona mot din Akademi och ditt Uppdrag… och du har just ådagalagt dina sanna prioriteringar. Vilka under anständigare förhållanden borde ha fockat ut dig till Kalle Anka-hörnan för längesen.

Det här är, i alla avseenden, sorgespelet om en packe månglare av socialt kapital som inte kastats ut ur sitt tempel fort nog. Eller rättare sagt: vårt tempel – det svenska språk- och kulturarvets. Vilket får en del av mig att börja parafrasa betänkligt. Eller vad sägs om…

”Bring back Svenska Akademien.
All other priorities rescinded.
Crew expendable.”

Jag är inte ensam om dessa funderingar. Och: ”Akademien är så mycket större än dess alla ledamöter. Byt ut dem!”, är i sanning ett giltigt argument. Ändå bör vi vara försiktiga med vad vi önskar. And here’s why…

Du ser, jag hyser fördomar. Och jag lyssnar på dem. Mycket på grund av att de, oftare än jag skulle önska, visar sig ha substans. Några av dem säger mig just nu att samtiden inte direkt hanterar ett lagbyte av denna kaliber. Jag läser runt lite. Bland alla (mer eller mindre seriösa) förslag till reservlag har jag i princip kunnat pricka av fördomarna, en efter en efter en… Och strax före kaffet har hela högen vidimerats.

Det är The Usual Suspects man föreslår. Det är Tv-höns, autotunejoddlare, tyckonomer, sektisar, nån kolerisk aktivist och halva Bregottfabriken full av idisslande Stå Upp-komikossor. Att tankegångarna ser ut som de gör är inte det värsta. Utan att de faktiskt skulle kunna leda till allvar, om det vill sig illa. Så visst! Akademien är så mycket större än summan av dess ledamöter. Men proppar man den full med dynga kommer summan lik förbannat inte ut som mer än en säck entristiskt kvävegödsel. Vilket samtiden lite för gärna sniffar sig rusig på.

Reaktionerna på Akademiens debacle är idel signifikativa för den samtid som en propert skött Akademi vore betydande motvikt mot. Se bara på fåntrattarna som skuttar runt i rampljuset just nu. Leksakslandet levererar! Det blev tamejfan schlagerfestival i My Little Pony-slottet fortare än nån hann säga #knytpiska! Femhundra förvuxna barn i offentligheten rusar likt små kaniner åt samma håll i åsiktskorridoren, och det för något som de inte ens har halva suddiga distansbilden ur ett kaleidoskop av en helhetssyn på. Allt under retoriska hurrarop till udden späckade av känslostinn antiintellektualism. Örk! Och bevare oss!

Så nej tack! Aderton stolsdynor hava sannerligen sin försåtsminering av häftstift förtjänat. I dubbel bemärkelse. Ingen ska smita iväg nånstans. Återstående ändalyktor får vackert se till att skina ljus över det här, även om det kan tänkas bli allt annat än vackert. Sen får det ömma i brasan bäst det vill. Välförtjänt bekomme!

En del betraktar det här som nån sorts muntert skvallertidningsspex de på sin höjd kan få frossa lite i för en stund. Andra flyttar däremot fram sina positioner, i skydd av väl valda förevändningar. Och här vill jag mana till både för- och eftertanke. Hyser du minsta intresse för vårt språk och vårt kulturarv bör du tänka efter vilka lämmeltåg du joggar med i just nu.

På inflytelserika poster sitter idag bland annat personer, vilkas idéer om språk och kulturarv är att dessa bör spelas ner. Eller rentav spolas ner, i en postmodern klosett där inget tillskrivs värde framför något annat, vad simpel grannlåt det senare än må vara. Raljant skulle man kunna påstå att de säkerligen och utan minsta tvekan torde få för sig att packa ner en renässansmålning föreställande ”nån snubbe”, för att sedermera upplåta platsen åt första bästa poster på Smurfarna. (Eller förära Nobels litteraturpris åt ”normbrytande” kioskdeckare, för den delen…) Inte för att de nödvändigtvis ser smurfar eller normbrytande som särdeles god kultur. Men för att de bestrider idén om att det överhuvudtaget finns något som heter god kultur.

Så… Tillhör du inte dem, var försiktig med att av oförstånd gå deras ärenden. Och det oavsett vad du i detta läget tror dig veta. Svenska Akademien har icke på något vis spelat ut sin roll. Den har bara inte spelat sin roll på det vis och till den grad den borde. Och det finns krafter som nu ser sin chans att säkerställa att så inte kan bli fallet.

/Leo

Stockholmssyndrom

Låt eftertänksterna rulla in. Tänd ljuset! Det var riktiga människor som slocknade.

För snart ett år sedan satte jag orden ovan på pränt. Visst har det hunnit brinna ymnigt med både gravljus och facklor under broarna sedan dess. Men det tända ljus av klarsynthet jag hoppades på har hittills lyst med sin frånvaro allena.

I halvmörkret läser jag. Skribenten heter Stina Oscarson. Publikationen: ETC. Båda åtnjuter de betydande respekt i offentligheten. Båda tjänar de här som exempel på något jag helst önskat slippa beskriva.

”Rättegången mot den terrormisstänkte Rakhmat Akilov efter dådet på Drottninggatan för snart ett år sedan pågår för fullt. Åklagaren säger: Mitt mål är att han aldrig mer ska röra sig fritt i vårt samhälle. Jag tänker: Det är inte ett mål som jag delar. ”

Ja, vad säger man? Det brann inte bara i ljusen och facklorna, det brann i hela huvet också tydligen.

”Mitt mål vore ett samhälle där Rakhmat Akilov en dag efter avtjänat straff kunde jobba i kassan på Coop. Att han står där och hälsar på kunderna med respekt, och där de… där VI, väl medvetna om vem han är, och vad han gjort, hälsar tillbaka. ”

Är man beredd att sträcka sig bortom den inledande avsmakens, i mina ögon naturliga, ryggmärgsreflex kan man välja att betrakta Oscarsons utläggning i termer om en åkallan av förlåtelsens väsen. Den andra kinden, den gyllene regeln, det goda föredömet… Så vackert. Så ädelt. Men också stundom så mindre verklighetskompatibelt. Tyvärr. Den kranka blekheten är att vänder man andra kinden mot terrorister så riskerar man ett styck närkontakt med lastbilskofångare till. Kostar skjortan och människoliv i slutänden. Varken vackert eller ädelt. Och tamejfan inget vi har råd med.

Oscarson är ingalunda ensam om att hysa liknande förlåtenskapsfunderingar. Många är de som vill göra gällande att ifall vi inte håller vår ilska och vår rädsla i godan tukt och förmaning… så har vi också förlorat mot de som vill oss illa. Men är det så? Och har vi nån sorts skyldighet att metaforiskt sätta odjuret i Coopkassan och gilla läget?

RELATERAT:
Stilla väcka

Jag tänker att Sverige hanterar en sorts extremism med ändamålsenlig beslutsamhet. Det är när det lurar nazister, eller däromkring närliggande totalitärer, i vassen. Då kickar gagneliga reflexer in, som sig bör. Och inte en kotte med luvan ännu rättvänd torde känna sig hugad att kokettera med någon Andra Kind.

Råkar terroristen däremot ha hinkat sitt ism:iga vansinnesvatten ur annan brunn är det inte längre lika självklart. För att illustrera sin utopi valde Oscarson en viss Akilov som figurant. Inte, låt säga, Anders Behring Breivik. Och faktiskt, jag kan näppeligen tänka mig att hon ens skulle komma på tanken.

Att nazza sig i Sverige är på det stora hela ganska dödfött, prise valfri deitet. Och för detta har vi inte så mycket vuvuzelademonstranter att tacka, utan vanligt reko folk med sunda mönster av just ilska och fruktan. Visst, efter det rasistiskt drivna skolattentatet i Trollhättan kunde man sannerligen iaktta både handhjärtan samt nån ljusmarsch. Men reaktionerna i offentligheten präglades samtidigt också av ett rigoröst motstånd mot allt det som attentatsmannen stod för. Ingen förlåt, ingen hämsko på naturliga försvarsmekanismer. Nej, rätteligen påtalades att det här var extremism vi hade all anledning att vara arga och rädda inför. Vilket i egenskap av mentalt preventivmedel säkert ordnat tidigt karriärsbyte åt en och annan svastikör i vardande.

När de sunda aspekterna av ilska och rädsla sätts i värv formas ett stumt och väl sammansvetsat kollektivt psykologiskt skyddsvärn som ser till at begränsa fotfästet för eländet. I grova drag skulle man kunna jämföra det med ett immunförsvar. Det är inte bara olägenheten som gör att folk vill slippa ha en massa Sigge Heils marscherande runt husknuten. Blotta tanken på vad deras ideologi står för och vad den åsamkat människor får ett överhängande flertal att mentalt bepansra sig i ren reflex. Men det är mot nazismen, det… Och Akilov var ingen nazist.

Det Akilov är får somliga att ängsligt kippa efter orden. Lastbilsattacken eller vansinnesfärden… finner de flesta i sinom tid. Men inte lika friktionsfritt det islamistiska terrordådet. Beröringsskräcken omkring allt som tangerar Akilovs ideologiska bevekelsegrunder känns mellan raderna mer än den faktiskt syns mitt däri. ”Självklart var dådet avskyvärt, men…” Men sen? Men vad? Man vill inte riktigt befatta sig med det här. Och det vilar något väldigt osunt bakom tvekan.

Inför den islamistiska terror som Akilov representerar beter sig en bedrövligt stor del av offentligheten ungefär som vore den en systematiskt misshandlad kvinna. Den förstår och instämmer i att det som sker är bortom vansinnets alla gränser. Men kan ändå inte låta bli att tvivla. ”Det var kanske mitt fel iallafall? Om jag bara kunde lära mig att inte vara så klumpig. Eller sluta tjata och ställa en massa krav… så kanske han inte slår till igen. Utan ser mig. På det där viset som får mig att känna mig speciell.”

Andemeningen sprider sig likt en immunförsvarsnedkämpande mikrob. ”Vi ska inte vara rädda, vi ska inte vara arga, och kanske har vi oss själva att åtminstone liiite skylla.” Tvekan sänker skyddsvärnet; sinkar det preventiva arbetet, motarbetar naturliga försvarsmekanismer samt lägger sig som en våt filt över diskurs och polemik. Det gör oss sårbara på ett sätt vi inte hade behövt vara.

Dra dig blott till minnes hur du reagerade inför dåden som begicks av Breivik respektive Lundin Pettersson. Eller vad du kände när du fick höra talas om det fruktansvärda mordet på John Hron, för den delen. Inget man handhjärtar bort, eller hur? Du kanske till och med blev arg? Eller rädd? Jag har isåfall goda nyheter. Din reaktion är sund och naturlig. Tänk och känn sen likadant i all framtida kontakt med vad mördarideologi där än står för dörren.

Ja, Oscarsons åkallan av Förlåt är på det utopioteoretiska planet fortfarande både vacker och ädel. Men samtidigt, som synes, icke oss till gagn. För att ta det milt…

Jag vet att de lär bli talrika – de som denna årsdag finner det lämpligt att förkunna om hur ”kärleken och sammanhållningen vann över ondskan”. Det står mig upp i halsen till den grad att jag lär få bita tungan i svenska flaggans bägge färger för att inte skriva ut dagsfärska diagnoser där de under dagen må bekomma. Illa nog är det att fem människor, varav en elvaårig flicka, mördades den där eftermiddagen. Än värre är det att inget säger att vi som samhälle står bättre rustade idag. Vi borde ha enats om att det där odjuret förevändningslöst ska motas i grind, come what may…

… och framförallt: inte ens komma på stanken av en tanke att sätta det i kassan på Coop. Tänd ljuset, för helvete! Och av med nattmössan!

/Leo

Klara, färdiga, klarspråk!

Det tarvas renässans för klarspråket. Nej, jag biter mig icke i svansen nu. Den ska nämligen inte omfatta oss som skriver prosa och lyrik. På vår lott ligger att få vara hur fluffiga vi vill. Men när viktiga frågor stöts och blöts i offentlighetens kärna däremot. Ty när dessa spörsmål avhandlas måste det göras glasklart. Och ju känsligare ämne, desto viktigare med just klarspråk. Utan omskrivningar. Utan omsvep.

Klarspråk är en förebyggare och en problemlösare. Redan då blott två för varandra främmande personer bedriver dialog spelar det roll. Men ju fler i leken, desto väsentligare med tydligheten. Och rör det sig om en hel offentlighet går det inte att betonas nog. Isynnerhet i fall där det som sägs är såpass brännbart att det lätt börjar koka.

När vi inte talar med varann så ökar trycket i kokarn. När vi inte talar klarspråk blir det långkok. När det som rör oss alla gemensamt inte vädras ut i det klara, utan istället grumlas under lock förblir problemen inte bara olösta. Utan pyr tills vi absorberar oset av dem. För att sisteligen utgjuta eländet över varandra.

Det bråkas ganska bra i samhället i dessa dagar. Och vad värre är, problem reder sig inte som de borde, utan förblir oförlösta – förpassade till morgondagen under någon sorts förväntan om att de av sig själva ska försvinna. Vi talar för dåligt med klarspråk på flera plan. Opportunistiskt spinn, med dess alla över- och underdrifter är en sak, inte minst. Ängslan inför att säga och behöva stå för det som sagts, en annan. Men det jag tänker beröra nu ligger bortom allt detta.

Abstraktionsnivån i den samtida diskursen är skyhög. Och av någon anledning har det blivit etter värre på bara några få år. Det håller inte. Så kämpigt det blir att nå fram till varandra när våra begrepp inte står jordade, utan flyter omkring på molnhiss mellan våningsplanen på Babels Torn. Hur kunde det bli så? Och hur gör vi oss uppmärksamma?

Vårt goddag vilar på ett stadigt yxskaft”, kunde de lika gärna sagt.

Abret med abstraktioner
Händer det att du stöter på kärnfullt ljudande abstraktioner, vilkas kärna liksom aldrig riktigt vill ge sig till känna? Där tolkningsomfånget är, om inte direkt oöverskådligt, så i varje fall såpass flytande att du svårligen hinner greppa vad det rör sig om innan det runnit flera kubikkilometer vatten under broarna? Hur ofta finner du isåfall dessa abstraktioner i sammanhang där kommunikationen egentligen till varje pris borde hållas indikativ till den grad att inte ens den som anstränger sig torde missförstå.

Jag ska ge ett exempel. Värdegrund. Låter hur vackert och medmänskligt som helst, eller hur? Men vad exakt innebär värdegrund, kan du svara på det? Och tror du din granne skulle ge samma svar? Jag ska inte förebrå dig om du tvekar. Du är nämligen isåfall ingalunda ensam. När en före detta kvällspresspublisher i en radiointervju skulle bemöta kritik som framförts kring arbetsförhållandena på redaktionen så försäkrade hon att allt skulle lösa sig, och detta på grund av att…

Vår värdegrund är att vi tror på alla människors lika värde.

Jo, tjena! Inte ens avsändaren kan specificera sitt eget abstrakta metabegrepp annat än med mer av detsamma. Liknande formulering håller sig Skolverket med. Så även vårdcentralen i min gamla hemkommun. ”Vårt goddag vilar på ett stadigt yxskaft”, kunde de lika gärna sagt.

Du ser, faran med att introducera abstrakta (och därtill känsloladdade) koncept och sedermera söka styra upp tillvaron efter dem är att ingen riktigt kan vara säker på vart de leder. Tolkningsmöjligheterna blir oändliga, blott nuet inräknat. Och tar vi tidsvariabeln i beaktande blir det ännu krångligare. Oavsett om vi mot förmodan lyckas enas kring en adekvat definition av värdegrund idag, vem säger att den står sig till imorgon? Tänk om den ändrat skepnad i detaljerna under natten? Eller rentav förbytts helt? Abstraktionsfaktorn är så hög att vad än vi gör så riskerar all innebörd, här i den påtagliga världen, att rinna oss ur händerna.

Har vi sen riktig otur utgör den redan abstrakta huvudplattityden emballage åt ett helt getingbo av likaledes ambivalenta undersatser – samtliga med samma förmåga till formskiftning över tid. Låter stabilt, va? Verkligen nåt vi har nytta av i offentlig diskurs och förvaltning?

Nästa blindgångare är själva känsloladdningen. Torde du kunna argumentera mot värdegrund om det skulle behövas? Utan att hela rasket detonerar mitt i snytet och får dig att framstå som en riktigt elak jävel just bara för att du invänder? Fundera på det här. Isynnerhet i sammanhang när någons heder och ära hänger på om huruvida den anses dela nån sorts dimbeslöjad värdegrund. Det kan vara din heder och ära det rör sig om nästa gång.

Eftersom klar definition saknas vet du kanske inte ens om att du korsat linjen. Eller månne gjorde det redan för femton år sen – i det det där gamla inlägget som någon grävt upp ur cachen av Hamsterpaj? Ex post facto kanske plötsligt råkar stå där på sin post en dag och i alla avseenden utgöra facto. Du kan aldrig vara säker. Känns det bra?

En annan abstraktion som ställer till det, fast hopvispat från andra hållet, är hatpropaganda (eller Hate Speech, som det heter på utrikiska). Begreppet i sig skulle kunna vara hur klart och tydligt som helst. Någon söker underblåsa hat, våld eller diskriminering mot någon/några, right? Inga konstigheter? Men…

Få koncept har gjorts såpass uppblåsbara som detta. Det skulle kunna liknas vid en stor, pulserande gummiblobb med tendens att tugga i sig aspekter av alla möjliga begrepp. Exempelvis verkar det ha assimilerat halva bålen av näthat, vilket tills för bara ett nåt år sen ännu syftade på mobbning online. Likaså har den kalasat på diverse identitetspolitiska tankemodeller involverande förtryck och strukturer och… Kan bli svälligt, det där!

Visst, mobbning är illa nog. Förtryck likaså. Men när ”du är förjävla ful” inte längre självklart hålls på armlängds begreppsskillnad från rashat, eller när ”patriarkatsförnekare” blott ligger en ETC-krönika bort från att promoveras upp jämsides med förintelseförnekare… Då har det tamejfan gått knas i bollen.

Ropar du varg ska det vara för att det nalkas varg. Inte att det göms en räv bakom örat.

Utrymmet för att vedersaka denna formliga och svällande massa är emellertid begränsat. Ifall värdegrund låter så mysigt att det av den anledningen kan bli motigt att ifrågasätta, pröva att invända mot vad du tycker tveksamt klassats som hatpropaganda. Knappt en kotte torde vilja befatta sig med eländet, oavsett substans. Och den som trots allt försöker kan av driftiga demagoger demonteras medelst: ”Tycker du att vi ska tillåta hate speech, vavavava?”, följt av valfri, irrelevant anspelning på likaså valfri sociostigmata.

Varg på inkommande eller räv bakom örat?
Abstraktionen hatpropaganda tycks ha en dagsfärsk fallenhet åt att suga i sig ord. Anses en glosa problematisk av eller för någon med tillräckligt socialt kapital så ligger det inte långt på förrän ordlistan av hat-märkta begrepp kan vänta tillökning. Försök till sådant ordslukeri utspelade sig senast häromveckan, när företrädare för amerikanska sk. Vakthundsorganisationer sökte göra gällande att ‘globalist’ minsann borde klassas som just hatpropaganda.

Ser vi några problem med det? Nja, låt oss i korthet klargöra begreppen. Globalisering är ett politiskt, kulturellt och ekonomiskt skeende, i vilket världens länder knyts närmare varandra. Globalism är en ideologi (eller grupp av sådana) som på olika sätt förespråkar och/eller arbetar för ökad globalisering. En globalist är en person som tycker det är hyvens med globalism. Capice? Att således nämna globalism/globalister har inget med hat att göra. Punkt. Det är begrepp som beskriver en del av vår verklighet. Och som vi behöver ha för att kunna diskutera med vettet i någorlunda behåll.

Visst, vi kan i värsta fall byta ord – från globalist till närliggande federalist. Men varför skulle vi? Och vad händer den dag då även detta packas in under ”hate speech”? Förvisso lär vakthundarna troligen inte komma nånvart med det här tramset. Men man ska aldrig säga aldrig… Och för varje ord blobben sugit i sig så hopas de där underliggande problemen som vi sen förmodas inte diskutera. Och sedermera heller inte lär lösa.

Till skillnad från värdegrund, som undantagslöst borde avlägsnas ur just allt som har betydelse inom samhället, är hatpropaganda en tankeenhet vars relevans vi ska vara rädda om. Det behöver dock skyndsamt få sina blobbegenskaper avlusade, så att det kan återgå till att fungera som begrepp, inte abstraktion. Hatropaganda ska stå för just det ordet anger och inte en massa ideologiskt instoppat gökgods. Ropar du varg ska det vara för att det nalkas varg. Inte att det göms en räv bakom örat.

En reformation av deformation
Några som är ofantligt skickliga på att sabotera klarspråk är anhängare av postmodernistisk identitetspolitik. Abstraktioner och/eller svällande innebörder drar de sig icke för, men deras paradnummer är ren begreppsförvanskning. Utgå aldrig ifrån att en id-pol:are menar vad du antar. Talar du exempelvis om jämlikhet och rättvisa i termer om lika förutsättningar och lika inför lagen så är det i vederbörandes begreppsvärld lika utfall respektive en omständig pyramid av vem som förtrycker vem som gäller oavsett.

Hos en del sker detta av ohejdad ovana, men hos andra är det en välkalkylerad strategi. Genom att vanställa begreppen och smygersätta deras innebörd med egna, uppabstraherade varianter lyckas de många gånger smita in bakvägen hos en intet ont anande allmänhet och dess föreställningsvärld. Och plötsligt är vi begreppsmässigt inte längre i Kansas, såattsäga. Rättare sagt: vi är i diverse nivåer av olika Kansas:ar. Ja, du läst rätt.

Det är när man tittar närmare på mönstret bakom identitetspolitikernas förvanskningsmodeller som man börjar bli varse hur allt hänger ihop. Postmodernistisk dekonstruktion misstänkliggör de fasta punkterna, plockar ner dem i beståndsdelar och lämnar oss med en handhavandemanual, vilken i princip blott anför att alla monteringsformer är lika rätt. Och lika fel. För det finns varken rätt eller fel. Id-pol:arna må ha valt sin Marxistiskt färgade monteringsvariant just nu (tänk: ”förtryckande strukturer”). Men i det långa loppet också öppnat för upplösningen av dem alla.

Utgår vi från de postmodernistiska idéerna om att allt – skrivet, sagt, existerat, whatever – är öppet för ett oändligt antal tolkningsmöjligheter, och att det inte finns något som heter objektiv sanning… Ja, då börjar vi kanske förstå var alla dessa abstraktioner och språkliga fluffigheter i offentligheten kommer från. Och under vilken logik och praktik de placerats där.

Ordning – en social konstruktion
Det finns en anledning till att jag aldrig skrivit det där Avrättande Inlägget riktat mot påståendet om de oändliga tolkningsmöjligheterna. Det är helt enkelt, hör och häpna, för att jag finner det korrekt. Det finns, strikt talat, ingen objektiv sanning. Och tolkningsmöjligheterna beror sannerligen på vem eller vad du är.

En myras tolkning av natthimlen (eller, för den delen, ett utspottat tuggummi) skiljer sig med överhängande sannolikhet från din eller min. Men vems tolkning är den sanna – vår eller myrans? Och går vi på djupet lär vi säkert hitta diskrepanser i tolkning även mellan dig och mig. Gör det någon av oss mer rätt än den andre?

Bara för att ett påstående är sant betyder det emellertid inte att det vore överlevnadsdugligt för oss människor att anamma. De oändliga tolkningsmöjligheterna är ett kaos av Tiamatiska proportioner. Hur ska vi någonsin kunna förstå varandra om vi underkänner själva idén om gemensamma referenspunkter? Det blir samtalsafasi, bara för att ta det uppenbara. Jag säger tomat, du hör vattenmelon. Du säger bacon, nånannan hör ruttet lik.

Dekonstruerar vi språket ner till minsta flisa och därtill påstår att var och en av dem är allt och inget så kan vi också lika gärna sluta kommunicera. Då står vi där lika rådvilla som byggarbetarna vid Babels Torn, vilka helt plötsligt fann varandras tungomål obegripliga. Ger vi upp vår kommunikation fimpar vi också lejonparten av det som gör oss till människor och ger vår mänskliga samvaro förutsättningar att fungera. Då segrar Tiamat över Marduk. Då äts vi upp av det kaos som vi av oförstånd krattat rent för.

Varje abstraktion och varje begreppsförvanskning är en stjälpreda i Tiamats tjänst.

Kaos är utgångsläget i världsalltet. Ordning är däremot en konstruktion. Den kommer inte av sig själv och den måste ständigt underhållas för att inte återfalla mot utgångsläget. Vill vi skapa oss något användbart av de där ljudflisorna så lägger vi ihop dem till ord och ger dem betydelse, vilket vi sedermera gjort. Och behöver vi förmedla viktiga saker så har vi meckat oss precisa begrepp till vårt förfogande. Det här bör vi passa oss för att låta postmodernister göra brevlåda av.

Utan konstruktion, destruktion. Och förresten… Att en dekadent anarkist som jag ska känna behovet av att stå här och hålla brandtal för ordning säger lite om hurpass långt på fel sida klarheterna vi hamnat.

Fluffet och hela härligheten
Om jag säger att: ”ett redskap står att urskilja vid platsen från vilken det reglerande samtalet utgår”, förstår du vad jag menar? Handen på hjärtat, kan du ens föreställa dig vad det är jag försöker förmedla? Och om så är fallet, är det en självklar slutsats – en som du tänker dig att även andra otvunget kan förmodas dra? Nja, jag tror du får problem här. Men om jag istället säger att: ”det står en spade vid riksdagshuset”… Då blev vi kanske klokare?

Nu var detta blott en oskyldig sentens på ett Kabinett. Men vadan om det vore en nationell, eller rentav världsangelägenhet? Tänk vad missförstånd en uppabstrahering skulle kunna åsamka. Och tänk vad gnissel klarspråk torde ha förebyggt. Tål att hållas i huvudet.

Världen förändras. Vi står inför slitningar vi knappt ens kunde föreställa oss under dagarna då millenniebuggen ännu var den mest fruktade dansen på banan. De här problemen går ingenstans. De kommer att stå där och knacka oss på axeln. Förhoppningsvis tar vi oss an dem innan det går så långt att det blir skallar som knackas. Och det fria, tydliga samtalet är vår bäste hjälpare här. Varje försök att undvika detta är en genväg till tråkigheter. Varje abstraktion och varje begreppsförvanskning är en stjälpreda i Tiamats tjänst.

Vi behöver göra bokslut med den skyhöga abstraktionsnivån och ge klarspråket sin renässans. Måste någonting sägas, säg det tydligt nog så alla tilltänkta mottagare förstår. Överlåt fluffet åt oss som skriver sagor, berättelser och lyrik. Uppskatta det hos skapelserna från konstnärer, kompositörer och kufar i allehanda allo. Det är våra domäner. Men inte samhällsbärarnas. Där ska klarspråket råda.

RELATERAT:
Att gå på värdegrund
Har du något att säga? Säg det!
Ytter om friheten
Ytter om friheten 2

/Leo

V.A.N.S.I.N.N.E.T

Det sägs att ju mer erfarenhet man har av en företeelse, desto bättre blir man på att beskriva dess natur och egenskaper för andra. Det må gälla mycket, men inte psykisk ohälsa. Trust me! Jag har för egen del stångats med depression sen dagarna då min ålder blott uppgick till en nuffra allena. Att för tredje person förklara hur det ter sig är, trots denna hyfsat gedigna erfarenhetsmängd, en helt annan femma. Det skulle kunna jämföras med att försöka beskriva en dröm. Inom en själv är upplevelsen påtaglig. Men inga ord förmår tillfullo föra den vidare.

I väntan på att de… hmm… pedagogiska verktygen eventuellt ska infinna sig har jag sålunda lagt idén om att ge de mer fröjdestulna erfarenheterna sin konkreta beskrivning i malpåse. Men det finns andra som försöker. Och som månne lyckas åstadkomma ett och annat?

Det var i höstas. Av en händelse träffade jag på Morlocks basist, Lamashtu. Och då jag tenderar att hysa viss fäbless för de däringa Morlockernas skapelser kunde jag givetvis inte motstå frestelsen att söka luska ur henne om huruvida det låg något nytt musikaliskt på lut. Så visade sig vara fallet, om än inte i Morlocks regi. Vad Lamashtu sysselsatt sig med på sistone var inspelandet av en soloplatta. Eller rättare sagt: tillsammans med sitt eget band, tillika bärande hennes namn.

Det bar sig inte sämre än att jag nån dryg vecka senare fick tillgång till de ännu inte släppta slutmixarna. Sen dess har jag lyssnat och lyssnat… Och V.A.N.S.I.N.N.E.T växte sig så sakteliga starkare.

Dockteatern i kremeringsugnen
V.A.N.S.I.N.N.E.T är något för samtiden så relativt sällsynt som ett konceptalbum. Tema? You guessed it, psykisk ohälsa! Spåren må vart och ett glida mellan diverse mindre muntra fenomen, men det jag slogs av var helheten. Det här är lika mycket teater- som musikupplevelse. Och däri ligger såväl dess styrka som potentiella fall.

V.A.N.S.I.N.N.E.T ter sig förvånansvärt konkret, även om metaaspekterna formligen står som spön i backen. Musiken talar i allt från tungomål, via pastischer till gediget nytänkande hantverk. Men dess kommunikation är trots allt i möjligaste mån rak och direkt. Texterna bär därtill på en grad av här och nu som jag inte riktigt förväntat mig. Försöker Lamashtu begå folkbildning? Sätta envar som aldrig känt det inre mörkret falla vid någon sorts skolpulpet? Ja, jag tror det. Frågan är bara om eleverna är nyfikna (samt har tålamod) nog att lägga ifrån sig smartfånarna.

För visst… Trycker du Play-knappen i botten får du gitarrväggar, dubbelkaggar, progressiv symfonimetall, rökelsen från nåt 70-talskollektiv och lite annat som mitt av 80-talet präglade syntharöra ställer sig… skeptiskt till. Men det är egentligen underordnat. Det är inte där det ligger. För att tillfullo greppa V.A.N.S.I.N.N.E.T måste du, om inte släppa in det, så i varje fall medvetet inta din plats som publik på läktaren. Redo att uppleva och att genomgå.

Förbinder du dig till denna enkla, men inte alltid så självklara, anvisning är Play-knappen emellertid inte längre en Play-knapp. Utan strömbrytaren till hissen. Som leder ner i en kremeringsugn. I vilken det vankas dockteater.

Inte varje unikum är av godo
Ingens själaåkomma är den andres lik. Tvärtom tycks de komma skräddarsydda åt var sate som drabbats. För undertecknad tar den sig formen av en tilltagande känsla av meningslöshet, bortom ord och sans. På Lamashtus domäner visar den sig däremot expressiv, psykotisk och oberäknelig.

Skivans första spår känns som att få en sur disktrasa kastad i ansiktet, och antyder något tämligen välbekant för envar med erfarenhet på området – slitaget mellan självförväntningarna om att kunna fungera som alla andra och den parallella insikten om att omständigheterna renderat en vanskapt för uppdraget.

På liknande sätt kämpar produktionen. Hur udda en platta än må vara så har lyssnarna förväntningar – inte bara på hur skivan ifråga bör låta, utan avseende hur något som överhuvudtaget kallar sig producerad musik ska låta. Stundtals uppfyller ljudbilden dessa till punkt och pricka. Men ibland skaver det. Och jag kan inte avdöma mellan vad som är intention respektive grus i maskineriet. ”Vad är det för fel på dig? Varför låter du inte som alla andra plattor? Varför kan du inte bara vara normal?” Vansinne i allmänhet eller V.A.N.S.I.N.N.E.T isynnerhet, det finns inget som är normalt i dessa tassemarker, gränsen mellan intention och grus i maskineriet inkluderad. Ergo: ännu en metadimension.

Det osynliga
Psykisk ohälsa är ingen mätbar feber eller ett benbrott begånget inför ögonvittnen. Tvärtom! Den ligger där i det fördolda, flinande åt vad ränta på eländet dess själva osynlighet åsamkar. Ty i mötet med skepsis har den drabbade föga att vederlägga sin själsliga sepsis medelst. Men det sista som lämnar människorna är hoppet. I det här fallet, att omvärlden till syvende ska förstå. Följt av besvikelsen när förståelsen uteblir.

På samma sätt pendlar V.A.N.S.I.N.N.E.T. Den har sina flörtande passager, vilka vädjar till lyssnaren om förståelse. Sen slår pendeln om. Mot det hopplösa. Samt den ensamhet det för många medför. Enter: Igelkottaskinnet – the aggro version!

Lamashtu har en vän stämma, även om den kan gå i harpya-läge om så tarvas. I ena stunden, en ton som skulle kunna tillhöra gemena grannflicka. I det vanliga kvarteret, i det riktiga livet… I nästa: något Dadaistiskt. Och i ett tredje, en spegelbild från lustiga huset. Bristen på enhetlig akustik placerar skärvor av osorterat gängseliv i ett särlandskap där inga säkra förhållanden råder. Lamashtu är här, där och överjävlaallt. Ibland torr och barskrapad. En stund senare, förblödande i ångestduschrummets artificiella eko.

Och det är där, halvvägs in i kaklet, som det slår mig… Lamashtu lyckas med sin kremeringsugnsteater bättre än flertalet när det kommer till att illustrera psykisk ohälsa. Ändå fruktar jag att hon begått en kontemporärt betingad kardinalsynd. Det finns ju nämligen få ting som samtiden fnyser värre åt än pretentioner. Och V.A.N.S.I.N.N.E.T kokar av dem.

Pretentionsfobin närmar sig från ännu ett håll. Ty det finns en föreställning, eller tendens till sådan, om att konst som avhandlar konsten om att vara konstig åtminstone i ramarna ska följa den aktuella samtidens neuroser kring vad den inte riktigt begriper sig på. Annars anses den förkonstlad. Och just nu, vill jag påstå, betraktar samtiden pretentioner i termer om diametral motsats till sin dagsaktuella nidbild av Det Äkta Lidandet.

Med detta i åtanke, hade Lamashtu spelat in hela sin platta på ostämt leksakspiano endast iklädd rosa foppatofflor så hade hon utan omsvep säkert inkasserat första bästa ÄKTA-stämpel i brasan. (Nån hugad formgivare torde sedermera kunna skvätta några huttingar mensblod över omslaget och PR:n vore säkrad.) Men Lamashtu har en annan idé. Hon fyller sitt album med pretentioner, bombasmer, pompa och försåtligt ståt. På hennes villkor, mind you! Och vägrar ursäkta sig! Paradoxalt nog är det denna hennes uppriktighet mot sin vision som riskerar att resa frågetecken kring just… hennes äkthet.

Man ska inte döma fördomörerna för hårt. Psykisk ohälsa syns ju inte. Och i kölvattnet av det osynliga fylkas vanföreställningarna. Mänskligt, javisst! Men det hade gärna fått förhålla sig annorlunda. Detsamma gäller nuets virrpanneri om äkthet.

I lindorm
Det må vara min alldeles egna tolkning, men då sista spåret randas anar jag antydan av eukatastrof i tematiken. Mardrömmen drevs tillbaka. Trots allt.

”Om du nu bara skärper till dig så ska du se att du fortsätter må bra hädanefter.” Säker på det? För du vet… En annan antydan i det där slutspåret får mig att tänka på scenen i Poltergeist, då den lille gossen vaknar upp mitt i natten och konstaterar faktum. Bara för att den flinande clownen inte syns till så betyder det inte att den… slutat finnas till.

Till synes nedkämpad. Men latent smygande kring blindfläckarna. Så on your feet, soldier! För den där Nästa Gången kan komma när du minst anar det. Och den som tror sig om att ha uppnått ett själsligt oövervinnerligt tillstånd är dess troligaste offer i slutänden.

Summa summarum!
Jag lär få tillfälle att lägga V.A.N.S.I.N.N.E.T i spelaren fler gånger framöver. Vrålgitarrer, dubbelkaggar och det proggiga (i dubbel bemärkelse) må kanske inte riktigt vara min grej. Men helheten däremot. Jag ger tummen upp för Lamashtus pretentioner. Och ännu en blir det för det unika, sammanhängande och väl genomtänkta i hennes kremeringsugnsteater. Glöm bara inte att upplevelsen av V.A.N.S.I.N.N.E.T endast tillfullo uppnås i den mån man låter sig själv uppleva och genomgå. Så slå igen Ansiktsboken medan du lyssnar!

En sak till och icke att förglömma. Närhelst du tycker att V.A.N.S.I.N.N.E.T blir för påfrestande räcker det med att trycka på stoppknappen. För den som lever med psykisk ohälsa finns inget sådant alternativ. Just sayin’!

/Leo

Se även: Lamashtu

Att rensa fejket ur nyheterna

Jag har funderat på det där med faktagranskning och fejknyheter. Har sett flera instanser som gör anspråk på att medelst det förra ta sig an det senare. Ingen av dem har varit så oförvitlig som jag skulle önska. Samtidigt är det nog fasen ett hyfsat otacksamt jobb. Jag kan tänka mig att man blir ungefär lika poppis som en ordningsvakt klockan halv två, just när en tredjedel av krogen står i begrepp att bryta ut i spontandans.

Är det ens möjligt att upprätta en faktagranskare som odelat åker vid sidan om och bedömer, och det utan att falla för frestelsen att själv sätta in minsta fot i racet? Egentligen? Och vem vore lämplig för uppdraget? Bara några tankar…

RELATERAT:
Informationssamhällets problem med att hantera information

Vi kan börja med: Vad är fejknyheter? Nja, ifall alla nyheter kunnat delas upp i nåt slags självklart stämmer eller stämmer inte så vore det en ren bagatell att skilja otyget från sin varp. Det lömska här är benämningen. Etikettsenliga fejknyheter – dvs rena blålögner – är sällan det egentliga problemet. De är helt enkelt för uppenbara och går för de flesta att se igenom. Förutsatt att huvudet är på skaft, vill säga.

Vad som däremot ställer till problem är uppgifter och påståenden, vilka i grunden kanske utgörs av en sanningskärna. Men som sedermera vinklats av hjärtans lust och efter bästa opinionsbildande förmåga. Eller när rapporteringen kring en förvisso väl styrkt händelse likväl dras med inramning som utelämnar eller överdriver kontext och aspekter. Eller när aspekterna är så många och så spridda att helheten omöjligen går att inpassera i något som ens liknar ett absolut stämmer eller stämmer inte. Snurrig redan? Jag har bara börjat…

Djävulen ligger i perspektiven, nyanserna och tendenserna. Frestelsen att välja och vraka kan bli även den bäste övermäktig. Eller rentav uppsåtligen följas, i avsikt att manipulera allmänhetens uppfattning om vad som sker runtomkring. Det är någonstans i dessa grummelvattnet som fejknyheterna ligger på kok.

Det bör också skrivas några ord om vad som inte är fejknyheter. Och här önskar jag att framförallt makthavare (officiella och de facto) kunde föregå med bättre exempel. Ja, det är säkert hur frestande som helst att ta till överdrifter när det vankas polistök i direktsändning. Men att sätta fejkstämpel på nyheter som inte faller just dig i smaken gör knappast nyheterna falska. Däremot figuren i spegeln. Du blir en del av problemet. Inte lösningen. Var god skölj!

”Jag tror inte på idén om att ”bekämpa fake news”. Däremot tror jag på faktagranskning…”

Är fejknyheter nåt nytt? Var världen en oas av sanning och omdöme före de sociala- och alternativa mediernas intåg? Självklart inte! Det har vinklats, ljugits och tummats på sanningen så länge det funnits människor. Nej, det nya är att allt och alla har möjlighet att komma till tals. Informationsflödet blir så mycket bredare. Vilket givetvis också innebär nya öppningar för spridandet av allt från tveksamma vinklingar till ren desinformation.

Vad kan man göra åt saken? Låt mig börja med att säga att…

… jag tror inte på idén om att ”bekämpa fake news”. Däremot tror jag på faktagranskning, förutsatt att den görs med uppsåt att så objektivt som möjligt söka reda ut vad som är fakta och verkligt. Skillnaden ligger i vilken avsiktsände man börjar. ”Bekämpa fake news” luktar aktivistapproach lång väg. Där hamnar själva bekämpandet – kampen – i centrum. Och inte sällan ligger det en ideologisk motståndare på styckbänken.

Faktagranskning måste skötas konsekvensneutralt. ”Riskerar att gynna jättestygga x eller y” är inget argument. Har en nyhet eller ett påstående substans eller ej? Och hur ser denna isåfall ut? Däri ligger det väsentliga! Faktagranskaren får icke hemfalla åt att se sig själv som nån sorts grindväktare. Ej heller sälja in sig som sådan. Det är fakta och verklighet som gäller, oavsett eventuellt obehag i dess kölvatten. Och behöver jag ens påpeka hur malplacerade ideologiskt eldfängda själar vore i dessa sammanhang?

Sen har vi det här med att värdera källor… Visst, vem som skriver vad må av olika skäl ha betydelse. Men föreställningen om att traditionell media enkom består av redliga sanningsmaskinerier i jämförelse med nykomlingarna (vilka i princip blott vore halvlögnare som bara inte hunnit avslöjas med tangentbordet i kakburken än) är på sina håll lite väl flagrant. Det gillas inte när den lilla uppsticklingen till nyhetsblogg lyckats gräva upp något som drakarna missat. Och det märks.

Don’t get me wrong, skepsisen är i grund och botten sund. Men får inte överskugga det väsentliga, vilket handlar om – once more with a feeling – huruvida det som rapporterats har substans eller ej. Om skribenten sen knappar för den hundraåriga dagstidningen som klev ut på Ve Ve Ve och däran eller råkar vara en nykläckt medborgarjournalist… Det kan kvitta.

Ett grepp som faktagranskare med fördel skulle kunna anamma är att vid oklarheter redovisa vad allehanda källor säger om samma sak. Plus vilka perspektiv som figurerar. (Och ja, perspektiv ÄR relevanta. Den enes frihetsrevolution, den andres massaker…) Även själva diskrepansen har sitt att förtälja.

”En faktagranskare kan inte kräva sitt mandat. Den måste förtjäna det.”

Nåväl! Skulle det då med ovanstående i åtanke vara möjligt att upprätta en faktagranskande instans värd namnet? Mitt svar blir ett ja. Med tillägget: i teorin.

Kruxet ligger i att bakom varje granskning finns en människa – en människa med egna perspektiv samt grad av nyans- och tendenskänslighet. Allt detta riskerar att inverka nedbrytande på objektiviteten, såvida människan ifråga inte håller sig nitiskt trogen sitt uppdrag. Vilket är få förunnat att kunna göra med tanke på att marknaden för det strikt objektiva inte direkt är den mest vittomfattande i detta allompolitiserade tidevarv.

Det är bland annat därför jag misströstar när statlig radio och television proklamerar att de ämnar gå ihop med DN & SvD i avsikt att ”motverka spridningen av falska nyheter och desinformation”. Det kommer bli hönsgård av det där! Förutom det uppenbart tveksamma i att statliga tentakler gör sig till sanningsorakel, så vill jag påstå att de här fyra har en sejdel eget grummelvatten att filtrera innan de kan anförtros uppgiften. Tre ord: agendasättande, klickrubriker & tyckelityck. Inte för att detta i sig skulle göra dem opålitliga. Men ehuru kanske mindre lämpade att agera granskare.

Den bästa insats dessa aktörer skulle kunna göra för kvalitén på nyhetslandskapet är att se över, samt vara ytterst noggranna med, vad de själva publicerar. Kanske skippa en skopa av allt det där agendasättandet och tyckandet? Vi behöver torr, saklig och in i detaljerna stringent media. Detta torde göra livet avsevärt mycket surare för osanningsmånglare och desinformatörer av alla de slag.

Sist men inte minst: En faktagranskare kan inte kräva sitt mandat. Den måste förtjäna det. Genom lång, trogen och jävligt sanningsgill tjänst. En tjänst som samtidigt riskerar göra befattningshavaren till permanent persona non grata i princip runt varenda lägereld. Nån som känner sig hugad?

Nej, den perfekta granskaren får vi månne se oss i stjärnorna efter. Men det betyder inte att det vore omöjligt att sträva efter förbättring här nere på marken.

/Leo