Inför det stora abstrakta faller lätt det nära så fjärran

Just så enkelt som det är att återge ekot av Stora Tankar och Vackra Ord, lika omständigt kan det vara att göra något användbart av dem. Detta blir förmedlaren i sinom tid varse. Krocken mellan önskad idévärld och den värld vi faktiskt har att förhålla oss till blir lätt en vindrutefärd som lämnar den välvyssade drömmaren kantstött och in till benet förbulad. Kanske, ifall chocken känns intensiv nog, ligger det tillhands att återbruka alla de där Stora Tankarna och Vackra Orden? Den här gången i egenskap av moraliska slagträn.

Nåväl! För att göra en kort historia lång…

Så mycket erfarenhet av föreningslivet har jag inte. Tidigare insatser kan som värst sammanfattas i ett högst ofrivilligt och mindre givande medlemskap i Trafikförsäkringsföreningen. När KF Alternativkretsen Hälsingland emellertid kom att efterfråga mitt engagemang blev det ändring på torpet. Kultur och skapande är ju inte bara något jag ägnar min tillvaro åt. Utan betraktar som grundförutsättning för allt vad mänsklighet heter. Och mer mänsklighet åt folket, gott folk!

Nåväl! Det ena ledde till det andra. Och idag är jag lite av en insläpad möbel i Riksförbundet för Subkultur (SUB). Föreningsaktiv, vore det väl dock synd att kalla mig. Föreningspassiv, snarare. Jag engagerar mig där situationen påkallar och ifall jag känner att jag gör skillnad. Det kan handla om att generellt dra uppmärksamhet åt alternativkulturens håll. Men också om att sträcka ut en karda – åt andra som kanske hittills inte funnit bäring i sin hemvist såsom kulturskapare i vardande. Av en händelse kom jag därigenom att inlåta mig i cirkelledarskap.

Vad är man för typ egentligen?
Råkar man stå på någons e-postlista över cirkelledare så får man… e-post. Surprise! Och inte alltid av den sort man förväntar sig. För en tid sedan (kan ha varit uppemot ett år) damp det exempelvis ner ett brev med inbjudan till vad jag vill minnas var något slags Seminarium för Mänskliga Rättigheter. Jag borde väl kanske skämmas en smula över att min första tanke råkade falla sig i termer om: ”Va? Tror de jag är Kofi Annan, eller?” Men sanningen varar längst, sägs det. Och skämmas är jag hursomhaver inte jättebra på.

Man kan visserligen fråga sig vad en strykarkatt likt undertecknad skulle ha i sådan ädel samling att göra. Vore ens röst något som bångstyriga världsledare torde tänkas lyssna till? Svårligen! (Såvida de inte plötsligt danat böjelse för skogssynth, förstås). Sen kan det undras… Vadan denna angelägenhet att hasa in en packe cirkelledare på just Seminarium för Mänskliga Rättigheter? Varför inte Seminarium för Pedagogik? Eller kommunikation? Eller annat som jag föreställer mig ligger närmare gemena, vardagliga cirkelledarsysslor? Raderna ögnades. (Och ögona blödde, höll jag på att tillägga. Men lät bli).

Jag får uppriktigt tillstå att mina förutfattade meningar började jäsa redan vid presentationens brödtext. Ton och upplägg anlade ett uppifrån och ner-perspektiv. Eller kanske jag skulle kalla det: ‘visionärt drömspel och förhoppningsvis hitåt-perspektiv’. ”Här förbättrar vi jordgloben med stora glosor och välklingande abstraktioner som inte en vandrande pinne egentligen begriper flaska av. Sen sprider vi Ordet, varpå rättvisan, inkluderandet och mångfalden lever lyckliga i alla sina dagar.” Jag ska inte gå in på det finstilta, utan nöjer mig med att amusera över hur välgrundade mina förutfattade meningar visade sig vara.

Nåväl…

Till er som aldrig tackat nej till ett Seminarium för Mänskliga Rättigheter kan jag säga att man näppeligen blir vidare poppis. Har man sen för vana att mindre hämmat motivera sig kan det nog till och med, om inte brännas broar, så åtminstone ryka betänkligt i brofästena. Ja, vad är man för typ egentligen? Som betackar sig för något så vackert och viktigt som Mänskliga Rättigheter? Bryr man sig inte? Ser man hellre att världen går under i Trumpenhet, fyrfärgsförtryck och global klimatuppvärmarförsurning?

Det blev lite… indignerat där ett tag i epost-lådan. Man skulle nästan kunna tro att det var självaste idén om mänskliga rättigheter man tackat nej till, och inte bara seminarieupplägget ifråga. Men för vissa inblandade föll sig sådan distinktion mindre tillgänglig. Intensiteten i försöken att nacka mitt nekande fick mig dock att tänka på en anekdot från min lågstadietid. Denna ämnar jag nu oroa er med. Håll i katten!

Det var en gång…
… en tid när hockeyfrillorna vajade som halvätna rotborstar i vinden. Liten byskola, drygt femton elever i ett klassrum under griffeltavlans bibelsvarta nåd… Sista timmen för dagen var just påbörjad. FN-dagen – med allt vad den innebar i form av diabilder, journalfilmer från AV-centralen samt rollspel a la fattig versus rik – sjöng på sista versen. Det gjorde vi i klassen också. Badvädret hade förvisso sedan länge bedarrat, höst som det var. Men det fanns kojor i skogen och fotbollar på plan. Och mot sådana stod sig klassrum slätt.

Skolfröken hade emellertid EN sista hållpunkt på lut. ”Om ni hade fått önska er precis vad ni ville, vad skulle det isåfall vara? Skriv ner på en lapp så läser jag upp för klassen.” Ska jag vara petig så begick fröken därmed sitt första logikfel. Man får önska precis vad man vill. Om det sen blir verklighet är emellertid en annan femma. Men hursomhaver… En klassuppsättning blyertspennor började efter inledande tvekan att smattra mot lika många papperslappar. Korta viskningar passerade fram och åter.

Det skulle omsider visa sig, efterhand som lapparna lästes upp, att mina kamrater fattat en galopp jag själv tydligen missat. Om det hade med de där viskningarna att göra eller var ett fall av Great Hockeyfrillor think alike ska ja låta vara osagt. Men svaren lät påfallande lika.

I princip kunde önskningarna sammanfattas i tre kategorier. Mer världsfred, mindre världssvält samt fem varianter av ”att alla ska vara snälla mot varandra.” Mycket fint, ack så storsint, väldigt uppskattat. Sen fanns det ehuru en fjärde utsaga – en som kanske inte helt infriade förväntningarna för dagen…

Vem som författat den där femtekolonnarlappen tog det exakt två sekunder för fröken att klura ut. Jag antar att min kackiga handstil hade något med saken att göra, i egenskap av omisskännlig skvallerbytta. ”’Att min katt ska hitta hem’. Är det verkligen din allra högsta önskan? Av allt i världen?”

Jag stod faktiskt på mig, även om det inte direkt drog ner applådåskor. Min katt hade sprungit bort och min högsta önskan var att han oskadd skulle hitta hem igen. That’s it! Ifall detta gör mig till, jag citerar: ”en egoist som inte bryr sig om andra”, så får jag väl inte bara tillskriva fröken logikfel nummer två i ordningen, utan också vackert axla epitetet. Vilket skedde, och tillika diskvalificerade mig för lunch dagen efter. Men det kunde varit värre, tänkte jag. Jag kunde ju ha gått vilse. Som katten.

Jag står för det mitt lågstadie-jag önskade sig – från situationen till principen bakom. Ja, jag hade tagit del av diabilderna på barnen i Afrika och känt med dem. Ja, jag hade förstått vad de där filmerna om krigets fasor ville förmedla. Men det som hemsökte mig i mardrömmarna var hur min katt irrade runt därute – trött, frusen och oförmögen att hitta hem. Och om dagarna tryckte hans belägenhet likt en sakteliga hjärtekross.

Ger jag klasskamraterna bättre änden av mina tvivel får det väl konstateras att klassrummet månne stod sig slätt gentemot kojor och fotbollsplan. Men inte mot idévärldens lockelser. För mig var det annorlunda, och man kan ha sina åsikter om mina prioriteringar. Men vän, ansvar, närhetsprincip – det där har faktiskt betydelse. Katten var min vän. Sin vän tar man hand om. Katten var också en varelse jag åtagit mig ansvaret för. Man försummar inte sådant. Katten var yttermera en del av min närhet och hans situation således något jag faktiskt kunde göra skillnad kring. Krig och svält i världen däremot… Tyvärr ligger det inte inom räckhåll att som mellanstadieunge åtgärda dessa plågor, hur fagert och förväntansenligt ett styck läpparnas bekännelse än hade klingat.

Sanningen varar hursomhaver sannerligen längst. För än idag, flera decennier senare, kan jag stå för den. Och skämmas var jag, som sagt, inte någotvidare på. Då heller.

”Mänskliga rättigheter angår oss alla, misstag er inte på det. Men abstraktionerna distraherar.”

En tid senare skulle katten dock påträffas död. Påkörd. Hade någon i den stunden sökt avkräva mig ännu en högsta önskan så vore svaret – kalla det egoistiskt, kalla det vad du vill – att han skulle leva igen. Och så är det med den saken!

Distraktionen i abstraktioner
De båda – e-postutväxlingen kring nämnda seminarieinbjudan samt episoden med katttönskningen – är förbudna på ännu ett vis, utöver reaktionen. Jag inte bara står för vad mitt lågstadie-jag uttryckte då, utan resonerar liknande alltjämt. Och det var detta resonemang som diskvalificerade Seminariet om Mänskliga Rättigheter från den Flavumianska planeringskalendern.

Jag ställer mig, till att börja med, skeptisk gentemot det välgörande i att med siktet inställt långt ovan molnen (samt under postmodernistiska ramverk) avhandla såna här spörsmål. Det är liksom upplagt för att karbonkopiera hur den där FN-dagen fordom tedde sig. Då avser jag inte främst konflikten. (Även om jag inget har emot att vara spiken som ger pastellfärgade plasthammare bulor, om så behövs.) Men korvstoppningen och dess medföljande förväntningar. Det fyller inte sin funktion, föreställer jag mig. Men ehuru en hel del annat som jag inte direkt törstar efter att vara delaktig i.
.
Sen har vi det där med svårigheterna att se skogen för alla träd. Mänskliga rättigheter angår oss alla, misstag er inte på det. Men abstraktionerna distraherar. Risken är att man tror sig ha åstadkommit något, i det att man pladdrat ihop en barlast av nonsens och sökt lansera det som användbart i den verkliga världen. Vad man i praktiken ehuru hemfaller åt är gängsefalsarier. I dessa dagar av fagra och utopistiska krevader är det värt att lägga på minnet.

Sen anser jag att värnande om mänskliga rättigheter främst, likt så mycket annat, är förbundet med Det Nära. Låter vi oss överförtjusas av de svårgripbara vidderna långt bort… så tappar vi också viss benägenhet att agera inför det som faktiskt utspelar sig mer eller mindre framför näsan. Låt säga, din granne som behandlas ojust av stat eller kapital. Eller när din vän särbehandlas på grund av kön eller hudfärg (i krogkön, av Filminstitutet, wherever/whenever…) Eller det orkestrerade karaktärsmordet som vi valde att se åt andra hållet inför. Eller hotad yttrande- och åsiktsfrihet. Allt i Det Nära, om än i varierande grad. Och samtliga månne svåra/mindre roliga att se för alla tr… seminarierna. Att diskutera människorätt från det bekväma avståndet av konferenslokal och teori låter sig enkelt göras. Värre är det i Det Nära, där det månne tarvas handling, rentav… praktisk konflikthantering.

Lite på samma sätt som Earth Hour klockar om klimatångesten hos nervösare halvan av aktivistpopulationen varje år, finns risken att det abstrakta perspektivet låter sig dubbelnyttjas som avlatsbrev. ”Jag vet att diktatorn knäcker dissidenter som tandpetare till frukost, men den där all inclusive-chartern till hans solstränder måste jag väl ändå få unna mig? Jag gör ju en insats för mänskliga rättigheter.”

Så… Drömmar och visioner har sin plats, om detta råder föga tvivel. Men i sinnesvärlden tarvas visst mått av indikativa nypor. För det är inte, må jag påminna, bland visionerna som mänskliga rättigheter körs över.

”Om en hjälpande hand sträcks ut men ingen lägger upp den på Instagram, har då den goda gärningen ägt rum?”

Det fromma slagträet
Man får önska precis hur högt upp bland molnen man vill. Världsfred, mättade munnar, ”att alla ska vara snälla”, mänskliga rättigheter tillgodosedda jordklotet över… Om det sen blir verklighet är… ja, du vet. Det är kort sagt bara så världen fungerar. Lika enkelt som det är att återge ekot av Stora Tankar och Vackra Ord, lika omständigt kan det vara att göra något användbart av dem. Det gör folk frustrerade.

Tanken bakom de tjusiga citattecknen var månne god. Till seminariet anlände man kanske upptjackad som en hel wokepanna av förväntningar. Men åren går och skillnaden uteblir (några tummar upp på Ansiktsbok borträknade). Och sen dyker de där upp, till råga på allt. Som hellre ser om sina förbålda katter och ger fan i att infinna sig på seminarium såsom påbjudet. Då blir de Stora Tankarna och Vackra Orden plötsligt användbara ånyo. Den här gången som moraliska slagträn.

”Jag försöker iallafall göra något gott för världen, medan de där empatilösa kräken vadar runt i sin sunkiga, oanständiga brist på medkänsla.”

Man skulle kunna påstå att det är självgodheten som talar. För så kan det vara. Men det kan också röra sig om missventilerad frustration. Eller rentav högst mänskligt försvarsbeteende – här i form av självbedrägeri, komplett med en all inclusive i Leksakslandet? Hur det nu än förhåller sig tänker jag vingklippa resonemanget medelst lämplig parafras: ”Om en hjälpande hand sträcks ut men ingen lägger upp den på Instagram, har då den goda gärningen ägt rum?”

Nåväl! Detta inlägg skulle kunna sammanfattas i: ”Inför det stora abstrakta faller lätt det nära så fjärran, även om nära råkar vara platsen där skillnaden faktiskt låter sig göras. Fall bäst du vill. Men minns att så är fallet. Samt att det inte gör dig varken bättre eller sämre än din nästa.
Antar att fåordighet inte direkt är min främsta dygd…

RELATERAT:
Leksakslandet mitt i verkligheten
Klara, färdiga, klarspråk!
Osanningen utan namn
Att gå på värdegrund

Och på tal om dygder, eller bristen därav…
Jag en eljest typ. Med skevsnickrad moral, hembränt ethos, tresiffriga decibel av logos och en fallenhet åt föreningspassivitet. Om detta hymlas här icke. Det händer att jag söker göra skillnad ibland. Men om huruvida världen blir bättre eller sämre av vad jag nu råkar åstadkomma vågar jag inte sia, min ofullkomlighet i beaktan. Ehuru biter det föga att brödkavelsvis drämma återbrukad moralisk grannlåt i sådan skalle. Troligt är att den i krocken slaknar till pajig rulltårta. Och den bjuder jag frikostigt på. På din bekostnad.

Det händer också att jag drömmer och önskar, blickar med längtan mot det stora bortom – så fjärran från här, nu och den värld vi har att förhålla oss till. Men vad jag tar med mig tillbaka därifrån är sällan stöpt i sockerkaksform. Därför bjuder jag med urskillning. Ty det smakar inte för alla.

/Leo

Annonser

Då var det DEN tiden på året…

Sedan några år tillbaka brukar jag vid denna årstid få ett telefonsamtal. Det inkommer klockenligt – kring dagarna då hösten just börjat ge sig till känna, men då flyktiga åminnelser av den insomnade sommaren ännu går att ana i vinden. Den här gången vet jag emellertid att det uteblir. Och jag saknar det faktiskt. Liksom så mycket annat det där samtalet brukade leda till.

”Tjena, Leo! Det blir ett Midvinterglöd i år. Skulle du kunna tänka dig att tänka ut ett koncept?”

Rösten på andra sidan linjen tillhör Fredrik Fernlund, en av tu i Skulls & Bones Artwork – huvudkrafterna bakom vinterarrangemanget Midvinterglöd. Hans samtal – lite av en angenäm tradition tillkännagivande höstens intåg. Men som sagt, inte i år. Nog hörde hösten av sig. Men inte Fredrik.

Fredrik har nämligen redan ringt. Ett par veckor tidigare, närmare bestämt. Och telefonsamtalet resulterade i ett möte, vilket i sin tur ledde upp till vad som kan ha varit mitt sista uppdrag i Midvinterglödsammanhang: att spökskriva ett farväl signerat arrangörerna.

LÄS!
Ur Ingenting – Någontinget
Sagan om mina fem år med Midvinterglöd

Det hann bli fem upplagor av Midvinterglöd. Om huruvida någon fortsättning är att vänta framöver och hur denna isåfall kommer att se ut är oklart. Men jag vet att Fredrik & company verkligen gjort allt vad de kunnat för att hålla traditionen obruten. Tyvärr räckte det inte. Och det har sina högst förklarliga orsaker.

De inblandade har gjort ett jättejobb, minst sagt. För många har det inneburit månader av förberedelser inför varje år. (Ideellt dessutom. Jag tror nog att jag varit den ende bland kulturarbetarna som uppburit ersättning). Engagemanget har inte gått att ta miste på. Att folk orkade såpass länge var en bedrift i sig. Men det håller inte i all evinnerlighet. Huromhaver, kudos till er alla som i någon mån hjälp till att förverkliga de fem år som varit! Det har känts fantastiskt att se koncepten få liv.

Att Glöden nu tvingas läggas i malpåse säger en del om hur svårt det är att driva kulturarrangemang som väl börjat växa till sig. För jag menar, det var ju inte så att publiken uteblev. Tvärtom! Den ökade närmast exponentiellt för varje år. Det som ursprungligen kan ha varit ett par hundra blev till slut tusentals. Och att då på halvideell basis fortsätta att driva en sån här titan blir i längden ohållbart – ett faktum jag tror Midvinterglöd varken är det första eller sista arrangemang att ställas inför. Det uppstår en flaskhals. Att forcera den utan att förlora något i processen är en balansgång.

Helt tyst om Midvinterglöd blir det emellertid inte, vilket trots allt känns gott att kunna skriva. Även detta år har fått ett tema: Ur ingenting – Någontinget. Och här tas det fasta på ett särdrag vi strävat efter under alla år, nämligen att sudda ut linjen mellan arrangörer/medverkande och besökare. Skärvor av det fina fortlever således, om än upp till envar. De virvlar omkring likt små oförstörbara glödkorn. Därute i aethern.

Nåväl! I en tid när ungefär varannan kulturyttring tycks som hämtad ur återvinningskorgen känns det angenämt att ha deltagit i skapandet av något så originellt som Midvinterglöd. Det har varit ett kärt uppdrag. Och jag kommer att sakna de där samtalen.

 

Leo Flavum & Katarina Borbos, Midvinterglöd 2015

 

Leo Flavum

/Leo

Sagan om mina fem år med Midvinterglöd

Så hann femte upplagan av Midvinterglöd komma och gå. Större, detaljrikare och mer komplett än någonsin förr. Det som under en mörk höstkväll för lite mer än fem år sedan blott var vildvuxna planer har successivt växt sig till något riktigt stort. Och väldigt uppskattat.

Med detta inlägg hoppas jag kunna ge en liten inblick i hur mitt arbete i Midvinterglödsammanhang, med texter, musik och berättande, sett ut ”bakom kulisserna”. Samt delge några funderingar jag har kring alternativkultur.

Nåväl… *konstpaus*

Det var en gång…
Embryot till det vi idag känner som Midvinterglöd kläcktes en kväll hemma hos mig i Gränsfors, hösten 2012. Skulls & Bones Artwork – Petra Shara Stoor och Fredrik Fernlund –  hade en idé om ett vinterarrangemang med alternativkulturella förtecken. Mina intressepilar tändes.
Vad som startat denna tankekedja kom sig av att en deltagare på ett tidigare arrangemang (Conjunction, vill jag minnas), påtalat att det saknades en rejäl vinterhändelse av snarlik dignitet i trakten. Nu, med tanke på vad som försiggått under dessa fem åren, tror jag nog att damen ifråga fått vad hon åstundade. Och lite till…

Hursomhaver! Vad paret Stoor och Fernlund önskade av mig den där höstkvällen var en konceptberättelse att knyta ihop det hela med. Jag lyssnade på vad de tänkt sig. Och man kan nog säga att jag där och då svalde betet. Med krok, lina, sänke och halva spöet, typ.

Ingalunda var det första gången vi arbetade tillsammans. Inte heller skulle det bli den sista. Under i stort sett hela 2010-talet har vi av och till slagit våra (förhoppningsvis) kloka skallar ihop i diverse sammanhang. Midvinterglöd har månne kommit att bli det mest namnkunniga av dessa våra samarbeten. Det började med Lucia i folktron (2012) och fortsatte genom Norrskenets spegel (2013), Vinterväsen (2014), Fjäderfall (2015), och nu senast Helsinglight – Femte Ljuset (2016).

I princip har samarbetsformen bestått genom åren. Vi hörs av och bollar idéer. Utifrån vad än vi kommer fram till skriver jag en konceptberättelse, vilken sedermera går tillbaka till Petra och Fredrik, som väver in den i arrangemanget.

Lucia i folktron
Redan på tidigt stadium stod det klart att Midvinterglöd skulle bestås med en huvudkaraktär. Och då en av arrangemangets genomgående teman var solens stundande vändpunkt, föll sig valet av sagda centralgestalt naturligt – Lucia.
Vi talar dock inte om den vitskrudade Skansenvariant, vilken annars numera är kutym. Petra och Fredrik hade snarare på lut att vi skulle dra fram aspekter ur den nordiska folktron.

”Inte vem som helst kan gestalta Midvinterglöds Lucia.”

För en annan visade det sig bli något av en kultur- och historieodyssé. Innan man visste ordet av satt man där – med huvudet i ett sammelsurium av mytologi, religion och sägner. Själva arketypen har ju upplysningsvis några tusen år på nacken, tro det eller ej. (Fråga blott en viss Inanna vad för ockupant hon fann i sitt Huluppu-träd en gång i tiden.)

Mina kunskaper inom folktro på dessa breddgrader må väl sägas vara hyfsade. Ehuru fanns folklivsforskaren Sandra Lantz tillhands, då hon tidigt involverats i projektet. Att ha hennes insikter att tillgå ifall kunskapsluckor uppstod kändes lite som det där extra stödhjulet, utan vars försorg färden kunde ha blivit en och annan vurpa rikare.

Snart stod en första konceptberättelse klar – med Lucia och hennes följe inom folktron i centrum. Samt själva natten ifråga. (Årets längsta natt är ju trots allt kulmen av den symboliska döden… samt början på det som vid midsommartid ska ha spirat ut i liv. Ett tillvarons kretslopp.)

Inte vem som helst kan gestalta Midvinterglöds Lucia. Rollen som sådan kräver absolut kroppskontroll; inte minst då utstyrseln, med handsmidd järnkrona et al (courtesy of herr Fredrik Thelin), är både tung och otymplig.
Sen är det stadigt pokerface som gäller. Till skillnad mot de flesta Luciatåg så är (eller var före 2016) Midvinterglöds dito inte något i vilket Lucian menades att sjunga eller showa. Tvärtom måste den som ska gestalta henne kunna stå fullständigt still under lång tid. Därtill med blotta kroppshållningen kommunicera vad jag skulle vilja beskriva i termer om ‘urkraft’.

Vi hade turen att hitta en som fixade det där. Någonstans i processen lyckades nämligen de ihärdiga tu i Skulls & Bones rekrytera Katarina Borbos för ändamålet.

Leo Flavum & Katarina Borbos

Leo Flavum & Katarina Borbos, Midvinterglöd 2014. Foto: Philippe Rendu / Midvinterglöd

Lucia – en eller flera?
Somliga idéer har kommit och gått genom åren. Om detta vittnar bland annat den sk. Rymenarlucian från 2013 års Norrskenets Spegel. Det fanns nämligen initialt en tanke om att Midvinterglöd skulle ha skiftande Lucior från år till år – var och en representerande olika infallsvinklar av arketypen.

Ibland får man dock se till vad som i längden fungerar bäst. Och även om Malin Mellryd gjorde ett fantastiskt jobb med att porträttera Rymenar, så återgick dädanefter Katarina Borbos och hennes folktrobesjälade Lucia (i mina konceptanteckningar benämnd Coruraa) till att permanent axla fokalpunktsrollen.

Språket Xhaimeran
Regelbundna läsare av Flavums Kabinett tarvar nog ingen ytterligare introduktion av Xhaimeran. Men för er som just hittat hit har jag månne en del att förklara. I korthet kan sägas att det är ett språk som jag konstruerat själv.

Går det då att tala och skriva? Flytande och utan grammatiska detaljer som saknas lite här och där (vilket exempelvis är fallet med Tolkiens olika conglangs)? Jodå! Jag vill påstå att Xhaimeran är såpass omfattande att man, om än med viss ansträngning, skulle kunna översätta dagstidningar och böcker till det. För närmare presentation – se hit! Och för en kortfattad uttalsguide – se dit!

Hur som helst! I arbetet med att skapa språket ställde jag mig bland annat frågan: hur skulle en kultur som talar Xhaimeran kunna se ut? Ur frågeställningen formades stegvis en fiktiv kultur – komplett med myter, folkmusik, arkitektur, etc… Varför? Jo, för det hjälpte mig att göra språket mer ”tredimensionellt”. Vet man hur en kultur föreställer sig sin värld blir det också lättare att ta sig an språkaspekter som exempelvis förhållning, talesätt, slang, laddade uttryck etc.

Denna xhaimerisktalande fiktivkultur har sedan starten funnits med på ett hörn inom Midvinterglödnarrativet. Allra tydligast blev det nog under ovan nämnda Norrskenets Spegel.

Hela idén om norrskensdrottningen Rymenar vilar på en hemvävd xhaimerisk myt. Och just detta år tilläts den smälta samman med den grundläggande beståndsdel av nordisk folktro som sen tidigare fanns på plats. Lägg därtill konceptberättelsens betoning på Lucias koppling till Lilith (den där trädockupanten, du vet), och fokus kom att riktas lika mycket mot dynamiken inom mytologiskt arv som på just Luciatraditionen.

”Nu skrevs plötsligt en helt ny punkt in i framträdandet: Berättaren! Och med den – en dedikerad scenberättelse.”

Publik eller medverkande?
Själva benämningen Vinterväsen dök upp i mitt huvud under en bilfärd, någonstans halvvägs mot Umeå. Jag satt där och funderade. På Midvinterglöd; hur man skulle kunna tänkas fortsätta konceptet och berättelsen efter det lyckade Norrskenets Spegel. Jag hade någon vag koncepttanke om att norrskensspeglandet samtidigt skulle ha nått in under snön och där väckt upp väsen, vilka låg i vintervila.

Hur dessa Vinterväsen skulle se ut eller fungera hade jag vid tillfället ingen tanke kring. Men det hade däremot Fredrik och Petra, skulle det visa sig…

I processen introducerade de inte bara det som skulle bli Glödväsentävlingen, utan hela komponenten med dynamisk cosplayinteraktion, som sedan dess blivit en oskiljaktig del av Midvinterglöd. Varje besökare ges möjlighet att interagera efter eget tycke; klä ut sig blott för nöjet, eller deltaga aktivt. Eller rentav go all in som tävlande Glödväsen?
I praktiken tunnar detta ut gränsen mellan publik och medverkande. Var och en som befinner sig på området blir på ett eller annat sätt del av de andras upplevelse – ett faktum som tillika innefattar utställarna, ifall någon nu missat det.

Leo Flavum - Berättaren Foto: Stephanie & Ulrika Örjas

Leo Flavum – Berättaren
Foto: Stephanie & Ulrika Örjas / Midvinterglöd

2014 års arrangemang kom för mig att bli en aning speciellt, då det var första gången jag personligen medverkade på Midvinterglöds scen. Tidigare hade vi nöjt oss med att låta konceptberättelsen ta plats på hemsidan. Nu skrevs plötsligt en helt ny punkt in i framträdandet: Berättaren! Och med den – en dedikerad scenberättelse.

Införandet av berättarrollen låg helt i linje med vår strävan efter att såväl levandehålla en löpande story från år till år, som att allmänt stärka känslan av saga. Det blev en tradition, vilken sedermera upprätthölls under kommande två upplagor.

Detta år markerade för övrigt en kvalitetshöjning på hela arrangemanget. För mig (som inte är inblandad i det praktiska och i stort sett bara dyker upp på plats i samband med att D-dagen står för dörren) föreföll allt plötsligt så mycket tajtare och mer välkoordinerat.
Arrangörstruppen hade utökats med det effektivitetsmaskineri som i folkbokföringen går under namnet Janina Stoor. Funktionärerna var fler och effektivare. Scenen och allt däromkring var om möjligt ännu rikare på detaljer och ljussättning. Tidschemat och syssloflödet gick som rena klockverket… Hursomhaver, ännu en tradition som bestått.

Dimmerar’yn
En Midvinterglödkomponent som kommit att få liv långt utanför sin ursprungliga kontext är vokalensemblen Dimmerar’yn (Xhaimeran för ”Gudinnorna”). Från början var dessa åtta sångerskor tänkta som en in-house Luciakör för Lucia i folktron. Men det skulle visa sig bli mycket mer än så.
De gillade att uppträda tillsammans, helt enkelt. Och med sitt särpräglade sound kom de att sätta avtryck hos publik i alla möjliga sammanhang. Spelmansstämmor, Landsbygdsriksdag… You name it!

Från början bestod Dimmerar’yn av: Tua Eurén, Lovisa Hall, Lotta Lindgren, Barbro Larsson, Greta Andersson, Kajsa Benett, Bonnie Söderberg och Helena Högström. De två sistnämnda har sedan dess lämnat gruppen, emedan Petra Shara Stoor och Emma Dzakula Karlsson tillkommit.

Bland Dimmerar’yns eget sångmaterial finns flera guldklimpar i vardande. Men den som verkligen glänser, om du frågar mig, är Lovisa Halls She. På Midvinterglöd har den framförts vid två tillfällen; första gången såsom kröningstema under Vinterväsen, andra gången repriserad på Helsinglight – Femte Ljuset. Jag gillar den skarpt.

Dimmerar’yn håller sig ävenledes med några av mina kompositioner på repertoaren. Mest utmärkande är väl Invocation, som agerat ouvertyr på samtliga uppsättningar av Midvinterglöd. Andra Flavumstycken de med bravur tagit sig an är Ul Umarhun’a samt Dark Lullaby.
Att vi således någon gång skulle komma att göra något tillsammans var väl inte helt oväntat. Och inför Fjäderfall blev så… fallet.

”Jag stod och väntade på ett härke ur kollektivtrafikens fordonsflotta, hade därav skittråkigt, väntade lite till, fick ännu skittråkigare…”

FeatherFall
Temalåten FeatherFall tillkom i princip genom vad som bäst kan beskrivas vara slumpens allra noblaste försyn. Jag stod och väntade på ett härke ur kollektivtrafikens fordonsflotta, hade därav skittråkigt, väntade lite till, fick ännu skittråkigare…
Vad gör då en stackars Leo när han har tråkigt? Jo, han ser till att omgående avtråka sig, gärna genom ett eller annat kreativt tankeinfall. Och tack vare X-Trafiks hyfsat liberala syn på hålltider hann jag i huvudet färdigställa större delen av FeatherFall innan det var dags att kliva på.

Det ville sig inte sämre än att vi just fått oss en temalåt. Och det beslutades inom kort att den, utöver att spelas in, även skulle framföras live på kommande Midvinterglöd.

Tua Eurén (från Dimmerar'yn) i Bogstastudion under inspelningen av FeatherFall. Foto: Fredrik Fernlund

Tua Eurén (från Dimmerar’yn) i Bogstastudion under inspelningen av FeatherFall. Foto: Fredrik Fernlund

Under avdelningen Onödigt Vetande må infogas att jag ursprungligen inte hade minsta tanke på att blanda in mycket till rytmsektion i arrangemanget. Men då jag anlände till studion lät dess ägare, Thomas von Wachenfeldt, mig veta att han just skaffat en ny trummaskin, vilken han gärna ville testa. Och jag menar, vad är man väl för kompis om man säger nej till en vän som vill testa sin trummaskin? ;)

Sagde Thomas von Wachenfeldt bestod för övrigt FeatherFall med det körarrangemang som Dimmerar’yn förevigade i samband med att det en tid senare blev dags för sånginspelning. En angenäm och effektiv dag, enligt mitt tycke. Det hela avklarades under bättre hälften av en eftermiddag (med mixningen inkluderad).
Och slutresultatet? Ja, hör med egna öron! (Text)

Myten och människan
I Midvinterglöds alla storyinslag har jag strävat efter att berätta på två parallella plan samtidigt – det mytologiska samt det vardagsmänskliga. Det senare gavs extra utrymme på Fjäderfall.
Koncepttexten centrerades månne främst kring Lucias, enligt folktron formskiftande egenskaper. Själva scenberätttelsen berörde emellertid även (i likhet med temalåtens text) den för en del högst påtagliga känslan av att vara annorlunda.

Första delen av manuskriptet till scenberattelsen ur Midvinterglöd 2015 - Fjäderfall

Första delen av manuskriptet till scenberattelsen ur Midvinterglöd 2015 – Fjäderfall

När de fyra blev fem
Mitt första utkast till konceptberättelse inför 2016 års Midvinterglöd gick under arbetsnamnet Pentalucia. Det var ett på många sätt mörkare, kataklysmklingande tema. Fredrik förmedlade ehuru en annan tanke från arrangörshåll. De ville ha en ljusare konceptstory, fokuserande på de fyra elementen (representerade varsitt år av tidigare Midvinterglöd:ar) samt hur dessa tillsammans öppnade upp för ett femte.
Ja, med facit i hand måste jag tillkänna att deras idé var den rätta för sammanhanget. Sagan blev månne lite snällare, men ehuru ingalunda utan sina spänningsmoment.

”Fritt fram för att kabla igång Lucian!”

Något jag pushade stenhårt för var att ge Lucian en talroll. Jag menar, nu hade hon ju stått där under fyra år och åkallats medelst ett naturelement åt gången. Vad vore väl då konceptmässigt mer rimligt än att hon, när de alla fanns på plats samtidigt, faktiskt öppnade munnen och talade?

Inte för att idén på något sätt var ny. Vi hade nog alla gått och funderat på den, var och en på sitt håll (i synnerhet som den dryftats flitigt under en av våra efterfester, redan två år tidigare). Ingen hade således något att invända. Fritt fram för att kabla igång Lucian!

Lugnet före stormen. Lovisa Hall, Greta Andersson & Leo Flavum, backstage inför Midvinterglöd 2016. Foto: Emma Dzakula Karlsson

Lugnet före stormen. Lovisa Hall, Greta Andersson & Leo Flavum, backstage inför Midvinterglöd 2016. Foto: Emma Dzakula Karlsson

Nåväl! Eftersom sagan i sin hittills kända skepnad började dra mot sitt slut, och att Helsinglight således var att betrakta som Den Stora Finalen, fanns det gott om ambitioner (och nerver) på plats. För egen del resulterade det i att jag ifrågasatte varje rad jag skrev. Det tog helt klart mer tid att få ihop berättelsen än det egentligen borde göra.

I takt med att timmarna räknades ner inför showen började jag känna viss nervositet. I synnerhet som vi ju inte hållit någon fullständig generalrepetition detta året, med alla på plats och i sekvens.
Skulle det komma någon ändring i sista stund? Skulle något krångla, eller rentav fallera? Jag tror tamejfan att jag var beredd på precis ALLA upptänkliga eventualiteter.

Men…

De gick! Helsinglight – Femte Ljuset blev allt vad det var tänkt att bli och lite till. Och fjolårets publikrekord slogs därtill med flera hundra pers. Se vad stora, fantastiska ting det till slut kan bli av små, till synes oansenliga höstmöten!

”Vad vi bör påminna oss om är att kulturskapande aldrig handlat om att ensidigt behaga. Utan också om att vid behov faktiskt röra om ordentligt i grytan.”

Alternativkulturbulens – Om stolthet och fördomar
Gör man något udda så lär man förr eller senare dra på sig belackare. Och Midvinterglöd fick mycket riktigt sin beskärda del då det begav sig. Folktrons Lucia är inte så okontroversiell i det förmodat upplysta 2010-talets Sverige som man kanske kan tycka…
Den som utövar någon form av alternativkultur gör bäst i att förbereda sig på sånt här. Förr eller senare blir det reaktioner ifall man sticker ut. Framförallt om det man gör på endera vis tangerar traditioner kring vilka avvikelser kan tänkas ses som känsligt.

Med beredskap menar jag att ha en handlingsplan; för att bemöta, förklara och stå på sig. Inte backa in i planket eller slå knut på sig i sina försök att inte trampa någon på tårna. Det finns nämligen oändligt med tår att trampa på därute. Dramaälskande sådana. And not in a good way…
Vad vi bör påminna oss om är att kulturskapande aldrig handlat om att ensidigt behaga. Utan också om att vid behov faktiskt röra om ordentligt i grytan.

Nåväl! I Midvinterglöds fall gick skitstormen över ganska fort. Åren som passerat sedan dess får väl sägas tala för sig själva. Fördomarna tystnade. Midvinterglöd har blivit något som många känner stolthet inför.

Alternativkultur och avskiljare
Var går egentligen gränsen mellan mainstream- och alternativkultur? Svaren på frågan lär bli lika många som det finns människor, vilket säger en del om kulturens väsen. Det existerar inga exakta gränslinjer. Allt som ens andas kultur flyter ihop någonstans på vägen. Det gäller generellt.

Däremot finns det avskiljare av olika slag. Fast de är inga linjer, utan snarare vidsträckta områden av gråskaliga gradienter. De möts och de överlappar varandra.
Man kan mycket väl avskilja; tala om alternativkultur, mainstreamkultur, glesbygdskultur, svensk kultur, finkultur, finnkultur och what-da-whack-a-mole-kultur-ever. Bara man håller gråskalorna och överlappningen i bakhuvudet.

Skulle jag försöka mig på att definiera något som markant skiljer ut alternativkulturen, så vore mitt svar att den inte behöver ta hänsyn till konventioner. Den kan existera enligt eget godtycke och behöver inte nödvändigtvis binda upp sig till varken topplistor, dagsländig kulturpolitik eller ens sin samtid överhuvudtaget.

Att utöva alternativkultur bäddar för en angenäm uttrycksfrihet. Vanföreställningen om att den måste vara hårdraget udda och svårtillgänglig för att räknas som alternativ är just inget annat än vanföreställning. Den kan ju se ut hursomhelst! Och rätt riktad vill jag mena att den i stort sett kan nå fram varsomhelst.

”Med Midvinterglöd har vi satt ribban för vad jag tror kan komma att bli en helt ny generation av alternativkulturella arrangemang.”

Alternativkulturen och framtiden – en glödprognos
Midvinterglöd har varit en smärre soppkittel full av alternativkulturella föresatser och uttryck. Vi – arrangörerna, jag, övriga medverkande, utställarna, funktionärerna etc etc – gjorde vår grej utan att kitscha ner, eller mainstreamanpassa oss i övrigt. Ändå har en ansenlig del av vår publik utgjorts av, om jag får uttrycka mig folkmunsmässigt, helt vanliga människor. Och jag tror de kände sig hyfsat hemmastadda likväl.

Och det är här det intressanta kommer in i bilden…

Med Midvinterglöd har vi satt ribban för vad jag tror kan komma att bli en helt ny generation av alternativkulturella arrangemang – där alternativkulturens yttringar presenteras i ett format som även attraherar en mainstreampublik. Och det utan att det alternativa urvattnas i processen.

Alternativkultur bör aldrig, enligt min mening, sukta efter att uppgå i mainstream bara för sakens skull. Då stagnerar den. Det blir en ögonblicksbild i bästa fall. Inte mer.
Däremot finns det mycket inom alternativkulturens värld som mainstreampubliken kan tänkas uppskatta om de blott finge chansen, vilket Midvinterglöd på många sätt bevisat. Jag ser mer av den varan framöver.

Cirkeln sluts
För inte så länge sedan fick jag frågan av arrangörerna om hur jag ser på resan nu när cirkeln väl slutits? Mitt svar blev att det varit fantastiskt. Att skriva en berättelse och sen se den få liv tack vare uberdrivna arrangörer samt alla skickliga och outtröttliga medarbetare som varit involverade genom åren… Fantastiskt, som sagt! Vilken sjujäkla skapartripp!
På vägen har vi övervunnit både tvivel, fördomar samt inte minst varenda upptänklig vinterväderlek – från snöstorm till barmark. Jag är stolt över vad vi åstadkommit. På alla sätt!

Midvinterglöd 2016 - Avslutningen. Foto: Philippe Rendu / Midvinterglöd

Katarina Borbos, Dimmerar’yn & Leo Flavum. Midvinterglöd 2016 – Avslutningen. Foto: Philippe Rendu / Midvinterglöd

Sagan om Midvinterglöd må ha nått vägs ände just i denna skepnad. Men som jag brukar säga: ”Var början tar sin början i ett slut.” Framtiden får utvisa.

Så levde de lyckliga…  i alla sina dagar!
/Leo