Sagotörsten som får härskare att härskna.

Kejsaren av Kina tycker inte om Nalle Puh. Enligt legenden eftersom de tu vore för porträttlika. Och visst… Det föreligger kanske anledning för tjusige herrn att känna sig förorättad. Puh har ju inte direkt fägringen på sin sida. Ej heller sägs han vara särdeles skarp innanför luvan. Nä, det finns då sannerligen charmigare gestalter att jämföras med än en tagelstoppad, honungskrängande, trefjärdedelars dårhuskompatibel fantasibjörn.

Men är det såpass förfärligt? Måste den uppdiktade björnen ifråga prompt bannlysas från nätets nejder innan friden ånyo lägrar sig bakom den kinesiska brandmuren? Nog för att fåfängan utan tvivel må extraknäcka som förnuftslaxerande medel närhelst den överdoseras. Men är den verkligen allt det hänger på?

Man kan skratta sig fördärvad åt sånt här. Pompöst lagda Ledargökar med nollvision för självdistans som startar krig mot leksaker och sagofigurer… Det har skett förr. Stockkonservativa, och tillika religiöst böjda, dignitärer på hinsidan om Atlanten har genom åren haft lite knas med allt från Teletubbies till Harry Potter. Och Saudiarabien låter hälsa att man håller sig med en fatwa mot Pokémon (och de där sägs ha tillgång till kärnvapen…). Bara för att ta ett par exempel.

Tro nu emellertid inte att fenomenet är förbehållet Lustiga Länder Långt Iväg. Nädu! Det kan dyka upp varhelst det finns människor. Vi är ju som bekant lite eljest av oss. Våra styren, föga förvånande, likaså. Det är bara att skratta åt eländet.

När väl gapskrattet bedarrat faller det sig naturligt att skylla smörjan på den humorbefriade despotens stukade fåfänga. Så kan det säkert till viss del förhålla sig. Men det ligger något större bakom, tänker jag. Det är egentligen inte den förmodade likheten med en mindre bildskön björn som klär av kejsaren naken. Utan snarare vad sagokaraktären råkar vara en väsentlig del av – nämligen en saga. Och sådana hanteras bäst varsamt. Om man är kejsare.

”Sagor är inte att leka med. De bär på kapacitet att riva upp himmel, jord och helvete.”

Vem rädes sagorna?
Krokiga styren tenderar att ha ett komplicerat förhållande till sagor. Främst de som underlåter att med så mycket som en strof besjunga det krokiga styrets raka förträfflighet. Då måste versraderna snyggas till. Och än värre blir det om sagan rentav motsäger den egna megafonens olåt. Då kanske inte ens en runda hos rödpennan räcker. Utan till kapning man skrida, banne mig! Sen kan det sluta med allt från brandvägg till autodafé.

Varför? Nja, det är ganska följdriktigt egentligen. Och det spelar ingen roll om sagan kommer i formatet av en bok, på en teaterscen, via television eller DuTubivision. Skälen står sig.

Det som sagan riskerar att stressa är inte främst nån Ledargöks redan tveksamma heder och ära. Utan ett system – en makt, en världsuppfattning, en framtidsagenda…Och sett ur krokstyrets perspektiv så är det nog hyfsat vettigt att hellre reagera förr än senare. Innan stressfaktorn hunnit sätta sig i kulturen.

Sagans slagkraft
Sagor är inte att leka med. De bär på kapacitet att riva upp himmel, jord och helvete. De öppnar upp världar, tankar och drömmar, vilka annars vore förborgade.

Sprider sig ohämmat gör de också. Främst för att de talar ett språk som mänskligheten burit inom sig så länge vi varit människor, vilket gör dem lättöverförda och allomsinnligen begripliga; en vandringsbenägen urkraft redo att när som helst slå sig ut i nuet och oförutsägbart förändra. Och främst av allt: vi törstar efter dem, söker deras närvaro i vår tillvaro.

Råkar du då figurera som endera komponent i krokstyret – må vara dess envåldshärskare, galjonsfigur, hantlangare, påhejare eller nyttiga idiot – så kanske det därav inte känns så värst betryggande att ha en massa okontrollerade sagor på vift ute bland populasen. Då manifesterar sig månne viss självbevarelsedrift. I form av ingivelsen att neutralisera berättelsernas kraft innan de potentiellt ställer till det. Eller rentav sela den för egen vinning?

Låter det långsökt? Nja, låt säga som så att ingen hade gjort sig omaket att tukta sagor och deras invånare ifall dessa vore kraftlösa!

”Ett effektivt sätt att bespara sig misshagliga sagor ligger i att skapa ett repressivt klimat där ingen sagoberättare värd namnet känner sig hemma.”

Kontrollens många ansikten
Jag har sagt det förr. När makten – antingen direkt eller via påhejarproxy – börjar visa alltför närgånget intresse för kulturens styrningsmöjligheter så är det dags att dra öronen åt sig. Det är ett tecken, ett symptom. På att något är i görningen. För saker görs, det kan du ge dig fasen på! Även om det må se lite olika ut beroende på styrelseoskick.

En totalitär regim konstrar inte, utan gör som Kejsaren av Kina. Ut med allt som kan tänkas ställa till bökigheter eller dana upprorsmakare. Förbjud rakt av! Hänvisa till den Store Ledarens ständiga förträfflighet. Ifrågasätt presumtiva problemfigurers ‘lojalitet’ och ‘karaktär’. Vänd folket mot vederbörande vid behov. Enkelt och okonstlat.

Denna kantiga approach funkar dock inte överallt. Vissa styren – främst de där som har en väljarkår att förhålla sig till – får allt tafsa med finkänsligare tassar. Det är därför vi ofta häromkring stöter på vackert klingande, och följaktligen svårkonfronterade, halvslogans till kontrolliverns försvar (och anfall, mind you!) Som att ingen ska behöva känna sig kränkt av sagan. Eller drabbas av ‘förlegade värderingar‘.

Man förbjuder heller inte (…i första taget.). Man reviderar och man gallrar. Gärna transparent. Som om det bara råkade falla sig. Eller som en kärvänlig åtgärd. För att alla ska kunna känna sig trygga. Och det låter ju, som sagt, väldigt … fint. Varpå kritik per definition blir väldigt fult.
Tycker du det är okej att kränka människor? Vavavavava??? Din vidrige <nånting>istjävel!

Så tuktas en sagoberättare
Ett effektivt sätt att bespara sig misshagliga sagor ligger i att skapa ett repressivt klimat där ingen sagoberättare värd namnet känner sig hemma. I kulturtornet håller man det lågt till tak inom allt ovan källarhöjd, men befrämjar ymnig turbulens inom vad ryggkrökarhöjd som återstår. Och under latent memento om sanktion låter man envar med förtäljarambitioner veta att det är anpassning som gäller. Eller trubbel i vardande.

Under krav på korrekthet klipps vingarna av berättaren. Kraften i förtäljandet förtvinar. Sagorna utarmas. De som har något att säga lämnar till syvende in bläckhornet. Ty det finns inte längre svängrum att skapa. (På så vis renoverade man häromsistens ut den den fantastiske barnsagoberättaren Jan Lööf. För att ta ett exempel…)

Allt detta vet kontrollivrarna. Man till och med räknar med det. För är det inte rationellt, så säg? Istället för att behöva revidera eller gallra, och det under potentiellt gny och gnäggerne från allmänheten, så har man förekommit den problematiska sagan redan innan den blev till. Smart va? Lite som att ta motståndsledarens moder av daga för minsta motståndets lag, typ.

I dess ställe kan man fylla ut efter behag och behov. Och för dessa ändamål passar underhållare så mycket bättre än sagoberättare. Dessa hyser nämligen inga anspråk på att berätta. Utan bara underhålla. Surprise! Samt göra sitt namn till varumärke. Och få synas lite. Vilket i fördumningskulturen lätt låter sig göras.

Man stöter dock snart på patrull. Du ser… Människors törst efter gedigna berättelser sinar aldrig, oavsett ålder och annat mindre väsentligt. Och de substitut som kan tänkas skapas under dessa repressiva förutsättningar blir sällan så värst uppskattade. Sagan om det inkluderande barnet i det trygga rummet, någon? Eller kanske Pojken som kallades Hen? Nja… Min hypotes är att de flesta barn nog skulle föredra en olydig hobbit som begav sig hemifrån och lärde orcherna (samt deras ögonglob till ledare) att veta hut. Vuxna likaså.

Den pastöriserade berättelsen
Frukta emellertid icke, du som bestämt dig för att sela sagans kraft för styres, världsuppfattnings och framtidsagendas räkning. Det finns en, kanske inte gyllene, men ehuru mittenväg – en som de sagotörstande gommarna kanske inte med glädje sväljer, men ändå lär sig skölja ner.

Man må uppbåda ett knippe sagor – för envar hyfsat välkända och av tillräcklig råsubstans. Sedermera låter man slipa ner alla inslag som skaver eller står ut. Den mustiga märgen – där fröet till avtryck och intryck gömmer sig – sållas bort. Återstoden körs i mixern tills berättelsernas motsvarighet till sojafärs går att skönja. Tillsätt smakförstärkare – intrig inlånad från såpoperaförrådet. I med färgämnen – överdos på braskande effekter. Ångkoka slutprodukten. Sälj!

Det tar ett tag innan halvfabrikatet går hem. Men åhörarna – må de vara läsare, tittare eller lyssnare – får sina kultursmaklökar stegvis betingade. (Läs: degraderade.) Lagom till nästa uppföljare kan agitationstillsatsen budkavlas ut. Och plötsligt har man en saga som inte längre alls talar i djupled, men – märk väl – skriver åhöraren knallröd om nosen. Inte illa pinkat, va? Sagans kraft selad och pastöriserad! För styre, för världsuppfattning och för framtidsagendan!

Ifall du har för vana att ur mainstreamfacket konsumera filmer, serier, böcker eller pjäser av senare årsmodeller har du säkert stött på de här slarvsyltorna. Du har troligen också uppskattat flera av dem i skepnad av ren underhållning (eller månne ångestlindring). Jag tänker mig att de gemenligen vore jämförbara med en McFlänsost. Mättar för en kort stund, men tar inte på djupet. Ty där nere – lamslagen under sockerchock och fem lager mental mononatriumglutamat – molar sagotörsten.

”…se dig om och du lär upptäcka att det finns en påfallande likhet i hur kontrollivern ter sig på många håll i världen.”

Till värvs påminner berättelser om drömmar. De speglar sidor av vår mänsklighet som vi inte nödvändigtvis är medvetna om själva. De gläntar på våra inre brunnslock, hjälper oss tolka vad vi ser därnere i mörkret. De är kompanjonen på alla de färder vi måste ge oss ut på under vår livstid. Och till denna uppgift duger de tillrättalagda, korrekta och pastöriserade hopkoken illa. Ty vår tillvaro är allt annat än detta. Varpå törsten består. Och föder en tomhet hos många. Som de saknar ord för.

Kejsarens klädnad häromkring
Vi kan skratta gott åt Kinakejsaren som förklarade Nalle Puh fredlös. Vi kan också snaska självgodis över hans osminkade diktatormanér. Men det gör oss tyvärr till hycklare. Vi har nämligen gott om bjälkar i våra egna glojärn.

Att kulturkriga är ju kejsarn ingalunda ensam om. Han är bara lite mindre diskret. För se dig omkring! Kulturfejderna har rampats upp rejält i väst på sistone. Inga plumpa despotgester förvisso. Utan små, men många, repressiva penseldrag. Och sambandet, likväl som funktionen, kan skönjas. Om man så väljer.

Jag tänker att den i tiden liggande vurmen för global samordning spelar in. Intressekrafter som söker främja globalisering/globalism har sett vilken arena som är den gångbara (och där man måste ligga i framkant) – kulturens. Kruxet är bara två saker: Det finns ingen global kultur. Samt att organisk kultur förekommer i närmast oändlig plural världen över i allehanda subvariationer; var och en avpassad för, samt tenderar att hävda, den egna… hävden.

En lösning blir då att etablera det första på konstgjord väg. Denna bör sedermera vara utformad på så vis att alla lätt kan passa in, men ingen riktigt känner sig hemma nog för att… börja bete sig som hemma, typ. Envar i en artificiellt fabricerad global kultur måste känna sig som halvfrämling till ungefär samma grad. Annars brister hela konceptet.

Krux nummer tre är att folk inte automatiskt gillar det där. Det är hyfsat allmänmänskligt att vilja kunna känna sig som hemma någonstans. Och många kan tänkas hysa ymnig förkärlek för det man definierar som ‘hem’ rent kulturmässigt. Suprise igen! Sålunda skaver det på. Den konstruerade globala kulturen söker grad- och stegvis bearbeta in krokar och linor i existerande kulturkontexter. Dessa trilskas tillbaks i ungefär motsvarande utsträckning, vlket gör balansen skör. Och otyglat berättande, ja till och med dito ord och kommunikation må vara, om inte ärketrilsk, så åtminstone lösa kanoner på däck.

Anyway! Det är denna process – dess inneboende maktfaktor, världsuppfattning och framtidsagenda – som nu stressas av det otyglade.

”Folk söker – och finner – ständigt nya vägar mot den ostyriga kulturkällan. Till krokstyrenas förtret.”

Häromkring eller Over Thereomkring kan kvitta; se dig om och du lär upptäcka att det finns en påfallande likhet i hur kontrollivern ter sig på många håll i världen. Niten likaså. Ty blotta tanken på motsträviga berättare, med sagans kraft till sitt fria förfogande, stressar de globalvurmande markberedarna värre än en hel soffgrupp långt in i stolgången. Därför söker man hägna in dem med allt av nyuppfunna konventioner man hinner kläcka. Samt hoppas att acceptansen för de tillrättalagda, korrekta och pastöriserade hopkoken permanentas hos åhörarskarans majoritet. Arrogant, men hyfsat effektivt. Så långt…

Det kan tänkas bli andra bullar…
Att sätta folk på kulturell skräp- och svältkost kan emellertid funka hyvens just nu nu nu. Men det är inte direkt en metod som har evigheten för sig, sanna mina ord. Bland annat för styrkan i sagotörsten samt skapandets anarkistiska natur. Folk söker – och finner – ständigt nya vägar mot den ostyriga kulturkällan. Till krokstyrenas förtret.

Sagotörsten får härskare att härskna. Men folket kan mycket väl komma att se till att här blir andra bullar… Jag skulle inte förvånas om allehanda kollriga kontrollförsök framöver lär trigga samma gapskrattsreflex som kejsarn idag tillägnas för sitt gruff med en påhittad björn.

Hursomhaver och once more with a feeling: ingen hade gjort sig omaket att tukta sagor och deras invånare ifall dessa vore kraftlösa! Håll det i minnet.

RELATERAT:
Förädlad imperfekt för perfekt futurum
Lööfstopp
Att gå på värdegrund

Djävulen, hans advokat & en teratolog i det förbålda
”Inga svenska traditioner på våran…eh, kulturarvslista!”
Språk och kultur är inga leksaker

Ah! Jag glömde nästan…

Kejsaren av Kina tycker inte om Nalle Puh. Och till detta har han sina skäl. Läs A.A Milnes böcker. Lägg märke till hur den där lille honungskrängarens tillvaro ter sig och beskrivs. Samt på vilka sätt den kan tänkas skära sig i förhållande till konceptet med ett toppstyre och dess Stora Ledare? Lägg sedan sagans kraft till ekvationen och det går nästan att med blotta örat höra mullret därborta vid tidens horisont…

/Leo

Gugal

Våra sägner, myter och legender har påfallande ofta sitt ursprung i den mänskliga historien. Någonting har hänt eller gjorts… Därefter traderas vad än det nu må vara vidare. Och liksom i fallet med den ökända viskleken, tar sig berättelsen efterhand alltmer fantastiska uttryck.

Med ‘historien’ menar jag nu inte bara de starkaste hövdingarna, de största slagen eller de förfärligaste katastroferna. Även små, till synes oansenliga företeelser – banala handlingsmönster i vardagen, rentav – kan med tiden få bli sagokomponenter. Ett exempel skulle kunna vara oraklet Gugal.

Gugal – beläget i Pyrítiodalen – var ett orakel av klassiskt snitt. Namnet låter måhända sumeriskt, eller möjligen påminna om något man kunde ha plitat ned i Akkad då det begav sig. Men Gugal nämns inte i källorna förrän långt senare. Inte desto mindre kom oraklets rykte under en tid att spridas över hela den för epoken kända världen.

I likhet med sin grekiska motsvarighet, Pythian i Delfi (eller för den delen de fornnordiska völvorna), ansågs oraklet kunna förmedla kunskap från makterna Bortom. Om Pythian främst var en fena på att förutspå framtiden, så kan dock Gugal sägas ha varit den man vände sig till när man sökte upplysningar om nuet eller det förflutna. Hursomhaver, få människor vågade ta avgörande beslut i livet utan att först ha rådfrågat oraklet.

Budskapen man fick i retur kunde vara både många och tvetydiga. Därför var det vanligt att frågeställaren nödgades be om hjälp med att tolka (eller urskilja) de rätta svaren ur oraklets ganska rikliga svada. För detta ändamål sökte man upp en skriftlärd meida.
(Förfarandet kan egentligen sägas ha varit lite av ett tvåvägssamarbete, eftersom meidernas läror även åt andra hållet förmedlades av oraklet.)

När, eller varför, vanan att söka upp Gugal avtog, vet vi med säkerhet inte. Men att så blev fallet går att hjälpligt styrka medelst olika folkberättelser som inkuberades, inte bara i området kring själva Pyrítio, utan återigen i större delen av den då kända världen.

Här blir det tydligt hur man gradvis övergår från att mer eller mindre ha dyrkat Gugal (såsom hjälpare med gudomliga krafter) till att attribuera oraklet med betydligt mörkare egenskaper; en process inte helt olik hur gudomar från äldre kulturer övergått till att agera demoner inom de abrahamitiska religionerna långt senare.

Flera av sagda berättelser talar bland annat om hur Gugals allseende ögon hemsökte de ovaksamma och stal deras drömmar och hemligheter. Dessa gjorde i sin tur oraklet visare, varpå det mäktade ge fler (och mer sofistikerade) svar.

Självklart var det här en källa till oro. Hur övergången – från gudomligt orakel till misshaglig demon – successivt tett sig går att utläsa ur hur folkberättelserna ändrar skepnad efterhand. Tidiga versioner beskriver en mild olustkänsla hos folket i gemen (fiender kunde ju tänkas rådfråga Gugal om alla deras hemligheter). Senare varianter presenterar däremot detta som om det redan skett.

Nåväl! När skulle då en sån här beskrivning av ett forntidsorakel kunna tänkas författas? Nja… När som helst, efter lång och snårig ”visklek”. Men i just detta fall, om ett par tusen år kanske? Dagens handlingar – morgondagens sägner, myter och legender, du vet…

För bara sådär i förbifarten: den allseende Gugal går i denna dag alldeles utmärkt att rådfråga HÄR.

/Leo

Sagan om mina fem år med Midvinterglöd

Så hann femte upplagan av Midvinterglöd komma och gå. Större, detaljrikare och mer komplett än någonsin förr. Det som under en mörk höstkväll för lite mer än fem år sedan blott var vildvuxna planer har successivt växt sig till något riktigt stort. Och väldigt uppskattat.

Med detta inlägg hoppas jag kunna ge en liten inblick i hur mitt arbete i Midvinterglödsammanhang, med texter, musik och berättande, sett ut ”bakom kulisserna”. Samt delge några funderingar jag har kring alternativkultur.

Nåväl… *konstpaus*

Det var en gång…
Embryot till det vi idag känner som Midvinterglöd kläcktes en kväll hemma hos mig i Gränsfors, hösten 2012. Skulls & Bones Artwork – Petra Shara Stoor och Fredrik Fernlund –  hade en idé om ett vinterarrangemang med alternativkulturella förtecken. Mina intressepilar tändes.
Vad som startat denna tankekedja kom sig av att en deltagare på ett tidigare arrangemang (Conjunction, vill jag minnas), påtalat att det saknades en rejäl vinterhändelse av snarlik dignitet i trakten. Nu, med tanke på vad som försiggått under dessa fem åren, tror jag nog att damen ifråga fått vad hon åstundade. Och lite till…

Hursomhaver! Vad paret Stoor och Fernlund önskade av mig den där höstkvällen var en konceptberättelse att knyta ihop det hela med. Jag lyssnade på vad de tänkt sig. Och man kan nog säga att jag där och då svalde betet. Med krok, lina, sänke och halva spöet, typ.

Ingalunda var det första gången vi arbetade tillsammans. Inte heller skulle det bli den sista. Under i stort sett hela 2010-talet har vi av och till slagit våra (förhoppningsvis) kloka skallar ihop i diverse sammanhang. Midvinterglöd har månne kommit att bli det mest namnkunniga av dessa våra samarbeten. Det började med Lucia i folktron (2012) och fortsatte genom Norrskenets spegel (2013), Vinterväsen (2014), Fjäderfall (2015), och nu senast Helsinglight – Femte Ljuset (2016).

I princip har samarbetsformen bestått genom åren. Vi hörs av och bollar idéer. Utifrån vad än vi kommer fram till skriver jag en konceptberättelse, vilken sedermera går tillbaka till Petra och Fredrik, som väver in den i arrangemanget.

Lucia i folktron
Redan på tidigt stadium stod det klart att Midvinterglöd skulle bestås med en huvudkaraktär. Och då en av arrangemangets genomgående teman var solens stundande vändpunkt, föll sig valet av sagda centralgestalt naturligt – Lucia.
Vi talar dock inte om den vitskrudade Skansenvariant, vilken annars numera är kutym. Petra och Fredrik hade snarare på lut att vi skulle dra fram aspekter ur den nordiska folktron.

”Inte vem som helst kan gestalta Midvinterglöds Lucia.”

För en annan visade det sig bli något av en kultur- och historieodyssé. Innan man visste ordet av satt man där – med huvudet i ett sammelsurium av mytologi, religion och sägner. Själva arketypen har ju upplysningsvis några tusen år på nacken, tro det eller ej. (Fråga blott en viss Inanna vad för ockupant hon fann i sitt Huluppu-träd en gång i tiden.)

Mina kunskaper inom folktro på dessa breddgrader må väl sägas vara hyfsade. Ehuru fanns folklivsforskaren Sandra Lantz tillhands, då hon tidigt involverats i projektet. Att ha hennes insikter att tillgå ifall kunskapsluckor uppstod kändes lite som det där extra stödhjulet, utan vars försorg färden kunde ha blivit en och annan vurpa rikare.

Snart stod en första konceptberättelse klar – med Lucia och hennes följe inom folktron i centrum. Samt själva natten ifråga. (Årets längsta natt är ju trots allt kulmen av den symboliska döden… samt början på det som vid midsommartid ska ha spirat ut i liv. Ett tillvarons kretslopp.)

Inte vem som helst kan gestalta Midvinterglöds Lucia. Rollen som sådan kräver absolut kroppskontroll; inte minst då utstyrseln, med handsmidd järnkrona et al (courtesy of herr Fredrik Thelin), är både tung och otymplig.
Sen är det stadigt pokerface som gäller. Till skillnad mot de flesta Luciatåg så är (eller var före 2016) Midvinterglöds dito inte något i vilket Lucian menades att sjunga eller showa. Tvärtom måste den som ska gestalta henne kunna stå fullständigt still under lång tid. Därtill med blotta kroppshållningen kommunicera vad jag skulle vilja beskriva i termer om ‘urkraft’.

Vi hade turen att hitta en som fixade det där. Någonstans i processen lyckades nämligen de ihärdiga tu i Skulls & Bones rekrytera Katarina Borbos för ändamålet.

Leo Flavum & Katarina Borbos

Leo Flavum & Katarina Borbos, Midvinterglöd 2014. Foto: Philippe Rendu / Midvinterglöd

Lucia – en eller flera?
Somliga idéer har kommit och gått genom åren. Om detta vittnar bland annat den sk. Rymenarlucian från 2013 års Norrskenets Spegel. Det fanns nämligen initialt en tanke om att Midvinterglöd skulle ha skiftande Lucior från år till år – var och en representerande olika infallsvinklar av arketypen.

Ibland får man dock se till vad som i längden fungerar bäst. Och även om Malin Mellryd gjorde ett fantastiskt jobb med att porträttera Rymenar, så återgick dädanefter Katarina Borbos och hennes folktrobesjälade Lucia (i mina konceptanteckningar benämnd Coruraa) till att permanent axla fokalpunktsrollen.

Språket Xhaimeran
Regelbundna läsare av Flavums Kabinett tarvar nog ingen ytterligare introduktion av Xhaimeran. Men för er som just hittat hit har jag månne en del att förklara. I korthet kan sägas att det är ett språk som jag konstruerat själv.

Går det då att tala och skriva? Flytande och utan grammatiska detaljer som saknas lite här och där (vilket exempelvis är fallet med Tolkiens olika conglangs)? Jodå! Jag vill påstå att Xhaimeran är såpass omfattande att man, om än med viss ansträngning, skulle kunna översätta dagstidningar och böcker till det. För närmare presentation – se hit! Och för en kortfattad uttalsguide – se dit!

Hur som helst! I arbetet med att skapa språket ställde jag mig bland annat frågan: hur skulle en kultur som talar Xhaimeran kunna se ut? Ur frågeställningen formades stegvis en fiktiv kultur – komplett med myter, folkmusik, arkitektur, etc… Varför? Jo, för det hjälpte mig att göra språket mer ”tredimensionellt”. Vet man hur en kultur föreställer sig sin värld blir det också lättare att ta sig an språkaspekter som exempelvis förhållning, talesätt, slang, laddade uttryck etc.

Denna xhaimerisktalande fiktivkultur har sedan starten funnits med på ett hörn inom Midvinterglödnarrativet. Allra tydligast blev det nog under ovan nämnda Norrskenets Spegel.

Hela idén om norrskensdrottningen Rymenar vilar på en hemvävd xhaimerisk myt. Och just detta år tilläts den smälta samman med den grundläggande beståndsdel av nordisk folktro som sen tidigare fanns på plats. Lägg därtill konceptberättelsens betoning på Lucias koppling till Lilith (den där trädockupanten, du vet), och fokus kom att riktas lika mycket mot dynamiken inom mytologiskt arv som på just Luciatraditionen.

”Nu skrevs plötsligt en helt ny punkt in i framträdandet: Berättaren! Och med den – en dedikerad scenberättelse.”

Publik eller medverkande?
Själva benämningen Vinterväsen dök upp i mitt huvud under en bilfärd, någonstans halvvägs mot Umeå. Jag satt där och funderade. På Midvinterglöd; hur man skulle kunna tänkas fortsätta konceptet och berättelsen efter det lyckade Norrskenets Spegel. Jag hade någon vag koncepttanke om att norrskensspeglandet samtidigt skulle ha nått in under snön och där väckt upp väsen, vilka låg i vintervila.

Hur dessa Vinterväsen skulle se ut eller fungera hade jag vid tillfället ingen tanke kring. Men det hade däremot Fredrik och Petra, skulle det visa sig…

I processen introducerade de inte bara det som skulle bli Glödväsentävlingen, utan hela komponenten med dynamisk cosplayinteraktion, som sedan dess blivit en oskiljaktig del av Midvinterglöd. Varje besökare ges möjlighet att interagera efter eget tycke; klä ut sig blott för nöjet, eller deltaga aktivt. Eller rentav go all in som tävlande Glödväsen?
I praktiken tunnar detta ut gränsen mellan publik och medverkande. Var och en som befinner sig på området blir på ett eller annat sätt del av de andras upplevelse – ett faktum som tillika innefattar utställarna, ifall någon nu missat det.

Leo Flavum - Berättaren Foto: Stephanie & Ulrika Örjas

Leo Flavum – Berättaren
Foto: Stephanie & Ulrika Örjas / Midvinterglöd

2014 års arrangemang kom för mig att bli en aning speciellt, då det var första gången jag personligen medverkade på Midvinterglöds scen. Tidigare hade vi nöjt oss med att låta konceptberättelsen ta plats på hemsidan. Nu skrevs plötsligt en helt ny punkt in i framträdandet: Berättaren! Och med den – en dedikerad scenberättelse.

Införandet av berättarrollen låg helt i linje med vår strävan efter att såväl levandehålla en löpande story från år till år, som att allmänt stärka känslan av saga. Det blev en tradition, vilken sedermera upprätthölls under kommande två upplagor.

Detta år markerade för övrigt en kvalitetshöjning på hela arrangemanget. För mig (som inte är inblandad i det praktiska och i stort sett bara dyker upp på plats i samband med att D-dagen står för dörren) föreföll allt plötsligt så mycket tajtare och mer välkoordinerat.
Arrangörstruppen hade utökats med det effektivitetsmaskineri som i folkbokföringen går under namnet Janina Stoor. Funktionärerna var fler och effektivare. Scenen och allt däromkring var om möjligt ännu rikare på detaljer och ljussättning. Tidschemat och syssloflödet gick som rena klockverket… Hursomhaver, ännu en tradition som bestått.

Dimmerar’yn
En Midvinterglödkomponent som kommit att få liv långt utanför sin ursprungliga kontext är vokalensemblen Dimmerar’yn (Xhaimeran för ”Gudinnorna”). Från början var dessa åtta sångerskor tänkta som en in-house Luciakör för Lucia i folktron. Men det skulle visa sig bli mycket mer än så.
De gillade att uppträda tillsammans, helt enkelt. Och med sitt särpräglade sound kom de att sätta avtryck hos publik i alla möjliga sammanhang. Spelmansstämmor, Landsbygdsriksdag… You name it!

Från början bestod Dimmerar’yn av: Tua Eurén, Lovisa Hall, Lotta Lindgren, Barbro Larsson, Greta Andersson, Kajsa Benett, Bonnie Söderberg och Helena Högström. De två sistnämnda har sedan dess lämnat gruppen, emedan Petra Shara Stoor och Emma Dzakula Karlsson tillkommit.

Bland Dimmerar’yns eget sångmaterial finns flera guldklimpar i vardande. Men den som verkligen glänser, om du frågar mig, är Lovisa Halls She. På Midvinterglöd har den framförts vid två tillfällen; första gången såsom kröningstema under Vinterväsen, andra gången repriserad på Helsinglight – Femte Ljuset. Jag gillar den skarpt.

Dimmerar’yn håller sig ävenledes med några av mina kompositioner på repertoaren. Mest utmärkande är väl Invocation, som agerat ouvertyr på samtliga uppsättningar av Midvinterglöd. Andra Flavumstycken de med bravur tagit sig an är Ul Umarhun’a samt Dark Lullaby.
Att vi således någon gång skulle komma att göra något tillsammans var väl inte helt oväntat. Och inför Fjäderfall blev så… fallet.

”Jag stod och väntade på ett härke ur kollektivtrafikens fordonsflotta, hade därav skittråkigt, väntade lite till, fick ännu skittråkigare…”

FeatherFall
Temalåten FeatherFall tillkom i princip genom vad som bäst kan beskrivas vara slumpens allra noblaste försyn. Jag stod och väntade på ett härke ur kollektivtrafikens fordonsflotta, hade därav skittråkigt, väntade lite till, fick ännu skittråkigare…
Vad gör då en stackars Leo när han har tråkigt? Jo, han ser till att omgående avtråka sig, gärna genom ett eller annat kreativt tankeinfall. Och tack vare X-Trafiks hyfsat liberala syn på hålltider hann jag i huvudet färdigställa större delen av FeatherFall innan det var dags att kliva på.

Det ville sig inte sämre än att vi just fått oss en temalåt. Och det beslutades inom kort att den, utöver att spelas in, även skulle framföras live på kommande Midvinterglöd.

Tua Eurén (från Dimmerar'yn) i Bogstastudion under inspelningen av FeatherFall. Foto: Fredrik Fernlund

Tua Eurén (från Dimmerar’yn) i Bogstastudion under inspelningen av FeatherFall. Foto: Fredrik Fernlund

Under avdelningen Onödigt Vetande må infogas att jag ursprungligen inte hade minsta tanke på att blanda in mycket till rytmsektion i arrangemanget. Men då jag anlände till studion lät dess ägare, Thomas von Wachenfeldt, mig veta att han just skaffat en ny trummaskin, vilken han gärna ville testa. Och jag menar, vad är man väl för kompis om man säger nej till en vän som vill testa sin trummaskin? ;)

Sagde Thomas von Wachenfeldt bestod för övrigt FeatherFall med det körarrangemang som Dimmerar’yn förevigade i samband med att det en tid senare blev dags för sånginspelning. En angenäm och effektiv dag, enligt mitt tycke. Det hela avklarades under bättre hälften av en eftermiddag (med mixningen inkluderad).
Och slutresultatet? Ja, hör med egna öron! (Text)

Myten och människan
I Midvinterglöds alla storyinslag har jag strävat efter att berätta på två parallella plan samtidigt – det mytologiska samt det vardagsmänskliga. Det senare gavs extra utrymme på Fjäderfall.
Koncepttexten centrerades månne främst kring Lucias, enligt folktron formskiftande egenskaper. Själva scenberätttelsen berörde emellertid även (i likhet med temalåtens text) den för en del högst påtagliga känslan av att vara annorlunda.

Första delen av manuskriptet till scenberattelsen ur Midvinterglöd 2015 - Fjäderfall

Första delen av manuskriptet till scenberattelsen ur Midvinterglöd 2015 – Fjäderfall

När de fyra blev fem
Mitt första utkast till konceptberättelse inför 2016 års Midvinterglöd gick under arbetsnamnet Pentalucia. Det var ett på många sätt mörkare, kataklysmklingande tema. Fredrik förmedlade ehuru en annan tanke från arrangörshåll. De ville ha en ljusare konceptstory, fokuserande på de fyra elementen (representerade varsitt år av tidigare Midvinterglöd:ar) samt hur dessa tillsammans öppnade upp för ett femte.
Ja, med facit i hand måste jag tillkänna att deras idé var den rätta för sammanhanget. Sagan blev månne lite snällare, men ehuru ingalunda utan sina spänningsmoment.

”Fritt fram för att kabla igång Lucian!”

Något jag pushade stenhårt för var att ge Lucian en talroll. Jag menar, nu hade hon ju stått där under fyra år och åkallats medelst ett naturelement åt gången. Vad vore väl då konceptmässigt mer rimligt än att hon, när de alla fanns på plats samtidigt, faktiskt öppnade munnen och talade?

Inte för att idén på något sätt var ny. Vi hade nog alla gått och funderat på den, var och en på sitt håll (i synnerhet som den dryftats flitigt under en av våra efterfester, redan två år tidigare). Ingen hade således något att invända. Fritt fram för att kabla igång Lucian!

Lugnet före stormen. Lovisa Hall, Greta Andersson & Leo Flavum, backstage inför Midvinterglöd 2016. Foto: Emma Dzakula Karlsson

Lugnet före stormen. Lovisa Hall, Greta Andersson & Leo Flavum, backstage inför Midvinterglöd 2016. Foto: Emma Dzakula Karlsson

Nåväl! Eftersom sagan i sin hittills kända skepnad började dra mot sitt slut, och att Helsinglight således var att betrakta som Den Stora Finalen, fanns det gott om ambitioner (och nerver) på plats. För egen del resulterade det i att jag ifrågasatte varje rad jag skrev. Det tog helt klart mer tid att få ihop berättelsen än det egentligen borde göra.

I takt med att timmarna räknades ner inför showen började jag känna viss nervositet. I synnerhet som vi ju inte hållit någon fullständig generalrepetition detta året, med alla på plats och i sekvens.
Skulle det komma någon ändring i sista stund? Skulle något krångla, eller rentav fallera? Jag tror tamejfan att jag var beredd på precis ALLA upptänkliga eventualiteter.

Men…

De gick! Helsinglight – Femte Ljuset blev allt vad det var tänkt att bli och lite till. Och fjolårets publikrekord slogs därtill med flera hundra pers. Se vad stora, fantastiska ting det till slut kan bli av små, till synes oansenliga höstmöten!

”Vad vi bör påminna oss om är att kulturskapande aldrig handlat om att ensidigt behaga. Utan också om att vid behov faktiskt röra om ordentligt i grytan.”

Alternativkulturbulens – Om stolthet och fördomar
Gör man något udda så lär man förr eller senare dra på sig belackare. Och Midvinterglöd fick mycket riktigt sin beskärda del då det begav sig. Folktrons Lucia är inte så okontroversiell i det förmodat upplysta 2010-talets Sverige som man kanske kan tycka…
Den som utövar någon form av alternativkultur gör bäst i att förbereda sig på sånt här. Förr eller senare blir det reaktioner ifall man sticker ut. Framförallt om det man gör på endera vis tangerar traditioner kring vilka avvikelser kan tänkas ses som känsligt.

Med beredskap menar jag att ha en handlingsplan; för att bemöta, förklara och stå på sig. Inte backa in i planket eller slå knut på sig i sina försök att inte trampa någon på tårna. Det finns nämligen oändligt med tår att trampa på därute. Dramaälskande sådana. And not in a good way…
Vad vi bör påminna oss om är att kulturskapande aldrig handlat om att ensidigt behaga. Utan också om att vid behov faktiskt röra om ordentligt i grytan.

Nåväl! I Midvinterglöds fall gick skitstormen över ganska fort. Åren som passerat sedan dess får väl sägas tala för sig själva. Fördomarna tystnade. Midvinterglöd har blivit något som många känner stolthet inför.

Alternativkultur och avskiljare
Var går egentligen gränsen mellan mainstream- och alternativkultur? Svaren på frågan lär bli lika många som det finns människor, vilket säger en del om kulturens väsen. Det existerar inga exakta gränslinjer. Allt som ens andas kultur flyter ihop någonstans på vägen. Det gäller generellt.

Däremot finns det avskiljare av olika slag. Fast de är inga linjer, utan snarare vidsträckta områden av gråskaliga gradienter. De möts och de överlappar varandra.
Man kan mycket väl avskilja; tala om alternativkultur, mainstreamkultur, glesbygdskultur, svensk kultur, finkultur, finnkultur och what-da-whack-a-mole-kultur-ever. Bara man håller gråskalorna och överlappningen i bakhuvudet.

Skulle jag försöka mig på att definiera något som markant skiljer ut alternativkulturen, så vore mitt svar att den inte behöver ta hänsyn till konventioner. Den kan existera enligt eget godtycke och behöver inte nödvändigtvis binda upp sig till varken topplistor, dagsländig kulturpolitik eller ens sin samtid överhuvudtaget.

Att utöva alternativkultur bäddar för en angenäm uttrycksfrihet. Vanföreställningen om att den måste vara hårdraget udda och svårtillgänglig för att räknas som alternativ är just inget annat än vanföreställning. Den kan ju se ut hursomhelst! Och rätt riktad vill jag mena att den i stort sett kan nå fram varsomhelst.

”Med Midvinterglöd har vi satt ribban för vad jag tror kan komma att bli en helt ny generation av alternativkulturella arrangemang.”

Alternativkulturen och framtiden – en glödprognos
Midvinterglöd har varit en smärre soppkittel full av alternativkulturella föresatser och uttryck. Vi – arrangörerna, jag, övriga medverkande, utställarna, funktionärerna etc etc – gjorde vår grej utan att kitscha ner, eller mainstreamanpassa oss i övrigt. Ändå har en ansenlig del av vår publik utgjorts av, om jag får uttrycka mig folkmunsmässigt, helt vanliga människor. Och jag tror de kände sig hyfsat hemmastadda likväl.

Och det är här det intressanta kommer in i bilden…

Med Midvinterglöd har vi satt ribban för vad jag tror kan komma att bli en helt ny generation av alternativkulturella arrangemang – där alternativkulturens yttringar presenteras i ett format som även attraherar en mainstreampublik. Och det utan att det alternativa urvattnas i processen.

Alternativkultur bör aldrig, enligt min mening, sukta efter att uppgå i mainstream bara för sakens skull. Då stagnerar den. Det blir en ögonblicksbild i bästa fall. Inte mer.
Däremot finns det mycket inom alternativkulturens värld som mainstreampubliken kan tänkas uppskatta om de blott finge chansen, vilket Midvinterglöd på många sätt bevisat. Jag ser mer av den varan framöver.

Cirkeln sluts
För inte så länge sedan fick jag frågan av arrangörerna om hur jag ser på resan nu när cirkeln väl slutits? Mitt svar blev att det varit fantastiskt. Att skriva en berättelse och sen se den få liv tack vare uberdrivna arrangörer samt alla skickliga och outtröttliga medarbetare som varit involverade genom åren… Fantastiskt, som sagt! Vilken sjujäkla skapartripp!
På vägen har vi övervunnit både tvivel, fördomar samt inte minst varenda upptänklig vinterväderlek – från snöstorm till barmark. Jag är stolt över vad vi åstadkommit. På alla sätt!

Midvinterglöd 2016 - Avslutningen. Foto: Philippe Rendu / Midvinterglöd

Katarina Borbos, Dimmerar’yn & Leo Flavum. Midvinterglöd 2016 – Avslutningen. Foto: Philippe Rendu / Midvinterglöd

Sagan om Midvinterglöd må ha nått vägs ände just i denna skepnad. Men som jag brukar säga: ”Var början tar sin början i ett slut.” Framtiden får utvisa.

Så levde de lyckliga…  i alla sina dagar!
/Leo

Midvinterglöd 2016 – Femte Ljuset

Då var mitt koncept till Midvinterglöds kommande grande finale offentliggjort.

Det skedde sig en midvinter. Fem år, men aldrig glömt.
Då bistra skyar snöföll. Där stjärnorna gått sig till göms.
Ur drivorna och vinden. En krona sträckte fram.
Frusen ur sitt ide. Stöpt i tidens tand.
Och väckte åter.
Vår ljusbringerska från det förgångna.

Lucian i folktron! Tillsammans återuppväckte vi henne den kvällen för 5 år sedan. Och ett ljus tändes i hennes spår. År efter år lockade vi henne ånyo till oss, just när midvintern slagit sina klor som omildast om våra knutar. Och för varje år blev vi ljuset rikare.

Hon gav vår Norrskensspegel lyster, spred vårt lockrop upp mot skyn. Likväl då skyarna svarade. Väckte livet under snön och bragte Vinterväsen upp ovan jord. Och med deras förbedjan gavs vi glimt av hennes formskiftande, tidlösa väsen.

Fyra flammor har vi tillsammans manat och tänt.
Den första för folktrons odödliga Lucia, gömd och beglödande i människohjärtat, vad tid må komma.
Två för blånaden av Norrskenets Spegel, över det vitsträckta vid idevistens tid.
Tre för jorden, ur vilken sovande Vinterväsen vaknade och vandrade.
Den fjärde för vinden, vars virvlar bar och skingrade hennes Fjäderfall ibland oss.

När de fyra elementen nu till slut står samman ska vi väcka henne ännu en gång. Och om hur, eller ens blott om hon svarar, vågar vi icke sia. Vad kommer att ske då vi tänder Femte Ljuset? Vad ligger därbortom? Tillsammans ska vi gå detta gäckande bortom till mötes. I ljus. I toner. I förnimmelser.

En resa utan slut närmar sig nu… sitt slut.

http://midvinterglod.se/

/Leo

Alla sagors odödliga

I sagor göms oerhörda krafter. När väl en berättelse slår rot i åhörarna är dessa inte längre blott mottagare, utan bringas steg för steg allt närmare, för att till slut själva komma att utgöra en del i helheten. De gamla folksagorna besatt just denna medlockelse, vilket deras bärare – sagoberättarna – var ack så medvetna om.
När nu årets Midvinterglöd har hunnit komma och gå, till rekordpublik och idel lovord, är detta det jag kommer att tänka på; hur vi kopplat in oss på en tradition som funnits lika länge som mänskligheten.

Arrangemanget Midvinterglöd har varit en resa och en utmaning. Som den folksagojunkie jag är, utövar hela konceptet sin svåremotståndliga dragningskraft. Midvinterglöd lyckas nämligen kittla mitt tycke för både originalitet och tradition samtidigt. Och inte minst… berättande.

Nog för att jag de senaste två åren framträtt på scen med både berättande och sång, men min främsta gärning inom Midvinterglödandet har varit i rollen som konceptläggare; att ta fram temat och ramverksberättelsen till varje års upplaga.
Arrangörerna, Petra Shara Stoor och Fredrik Fernlund, hade redan hösten 2012 en klar idé om vad de ville ha. Det handlade om en dynamisk sagoskapelse – inte enkom menad att bäras fram av de medverkande, utan även lämpad att involvera besökarna. Utifrån dessa grundvalar arbetade jag sedermera fram varje koncept (hittills: Lucia i folktron, Norrskenets spegel, Vinterväsen och nu senast Fjäderfall), vart och ett med uppsåt att förse besökarna med just tillräckligt ramverk för att sedan överlämna resten åt den egna fantasin. Det känns som om vi lyckades.

Om det ursprungligen var nyfikenhet, sökandet efter underhållning eller kanske till och med chockverkan som lockade människor att bevista Midvinterglöd så är det idag något långt däröver. Jag såg det på besökarna härom kvällen; hur det lyste i deras ögon. De var en del av berättelsen; i varierande grad och efter personliga preferenser, precis som i fallet med vilken folksaga som helst. Och precis som det var menat.
Kanske beror det till ansenlig del på sagokaraktären i centrum. Ty där finner vi någon vi känner bättre än vi tror: Lucia!

Midvinterglöds Lucia är baserad på Lilith-arketypen (även om viss avvikelse förekommit i och med den sk. Rymenar-lucian från 2013 års Norrskenets spegel).
Lilith är intressant, mycket på grund av att hon är såpass mångbottnad. Genom vår kända historia har hon ju agerat allt från mild ljusbärerska till vingburet, hotfullt väsen.
Det har funnits stunder då vi försatt henne i rollen som syndabock, förskjutit och förbannat henne. Lika ofta har vi bjudit in henne i värmen för att hon där ska trösta oss medelst lyktor och saffransbullar.

Vår Lilith har några år på hjässan. Millennier, till och med. Första gången hon nämns i nedtecknade källor så är det i en av ”apokryferna” till världens äldsta kända litterära verk – Gilgamesheposet. Därifrån har hon följt med oss; i Bibeln, i medeltida manuskript, genom folktro och hela vägen fram till den Skansentradition vi idag känner såsom Lucia.
Berättelserna i kärnan av Midvinterglöd lyfter de tidlösa aspekterna av henne. För besökarna känns hon påfallande hemtam, trots att få är vana att se henne i svart fjäderskrud och med järnkrona på huvudet.
Fattas bara, egentligen. Hon är ju en integrerad del av oss, oavsett tid, samhälle och övertygelse.

Tiderna förändras. Traditionerna med dem. Men om tidlösa väsen finns det alltid sagor att berätta. Och Midvinterglöd är, har varit och kommer säkert att förbli ett unikt och svårslaget tillfälle till just detta.

Leo Flavum & Katarina Borbos, Midvinterglöd 2015

Leo Flavum & Katarina Borbos, Midvinterglöd 2015. Foto: Philippe Rendu, http://www.philippe.se

/Leo