Arvsfondue

Jag har ett för tiden kontroversiellt förslag. Stöp om det uppdrag som givits Allmänna Arvsfonden. Bestå den istället med ett som bättre motsvarar dess namn: Att värna arvet. Från de som kom före oss.

Vår nutid är inte vad den är av en slump. Någonting kom före. Så långt tycks allt självklart. Men vad som emellanåt faller bakom flötet är att detta någonting utgör vårt arv. Samt att detta arv åligger oss – vi som lever och verkar nu – att förvalta. Så att nästkommande generation har en fast punkt att ta språng ifrån – en historia, en tradition, en kultur, en samhörighet. Så ungarna inte behöver stå där, som stjärnögda fån inför tingens natur. Eller ta sin tillvaro i dessa omständigheter för given.

Nog konserverar vi redan, det är så sant. Det kan röra sig om allt från tätbebyggelsens muséer till K-märkta kvartar ute i det vilda, eller vadsom. Ändå händer det att delar av vårt arv, i prioriteringens vindlar, tvingas finna sig i att bli bortblåst – för nuet och den omedelbara tillfredsställelsens lockelse. Ty av nuet är vi naturligen förhäxade. Vi står ju inför dess skrank varje dag.

Ska vi bevara den gamla anrika byggnaden eller hjälpa den på traven att falla till stoft? Så att ur dess aska det må växa små smakliga hyresrätter? Samlar vi de forna orden, bilderna och ljuden i originalhandling? Eller räcker det att låta dem faksimilera sig bland digitalierna därute på världsvida spindelnätet? Frejdar vi de ting och traditioner som med klara ögon låter oss än blicka in i gårdagens levnadsförhållanden? Eller finner vi det gott nog att blott carpa diem i en stunds mindfulness? Hursomhaver, i nuet måste vi välja. Och i allt som väljs har sagda nu sitt företräde. Före det där andra kost- och (ofta) olönsamma. Och lite om lite sipprar det förflutna bort.

Jag förstår dilemmat. För att än en gång klarlägga: Nuet behöver sitt. Och med tanke på hur eftersatt mycket av det allra viktigaste är vore det kanske inte, alla substansfulla argument i världen till trots, realistiskt att äska ökade resurser åt bevarande. Men vad ifall resurserna redan fanns? Fast kanske bara inte där de borde?

Den institutionella arvingen
Har du på dessa breddgrader kroknat, och det utan formenligt testamente, är det hos Allmänna Arvsfonden din kvarlåtenskap hamnar. (Tillsammans med proteser och lite andra godbitar de plockar ur kremeringsugnen strax före din stundande reinkarnation som jordförbättrare.) Arvsfonden bollar sålunda rikliga styver. 90 mille hade de att förströ bara under senaste oktobersammanträdet. Vad gör de då med, och av, dessa de hädangångnas insamlade tillgångar, Jo, de placerar dem. I nuet. För inte behöver väl de döda några fickpengar… Eller?

Mycket av kvarlåtenskapen hamnar hos glada mottagare inom föreningslivet. Och kring många av utbetalningarna finner jag att de trots allt kommer nuet till varaktig godo. Om andra förmånstagare tänker jag emellertid att det är tur att de döda inget känner. För det torde ha känts som att få sitt kadaver paraderat runt på stan ifört rosa blöja med gigantisk säkerhetsnål och hashtag Allas Likvärde gaddat över det blånande dököttet. Ja, kvalitén på placeringarna skiftar då sannerligen. Men hur de än faller sig – konstruktiva eller söndrande – så har de en sak gemensamt. Arvsfonden pröjsar nuet. Och för nuet förefinnes, kan jag tycka, redan rundligt öronmärkt.

Det är min bestämda uppfattning att Arvsfonden borde leva upp till sitt namn ur ännu en aspekt. Då de medel den fördelar kommer från människor som verkade i gårdagen bör kvarlåtenskapen också komma minnet av gårdagen tillgodo. Den tjänsten kan vi som lever och verkar idag gott göra framtiden.

Närhelst en kyrkobyggnad står i begrepp att möta pärleport, när ett manuskript eller konstverk håller på att passera Bäst Före, när en månghundraårig storgård råkar ligga i vägen för Mellanskogs stubbåkerambitioner, när en tradition håller på att falla i glömska, när alla andra resurser är uttömda och allt hopp tycks ute… Då borde Arvsfonden finnas där, redo att rycka in med sina ärvda miljoner; täppa till hålet mot Ingenting, genom vilket vårt förflutna flyr oss ur händerna, ett gripbart korn i taget. Det vore nåt.

Det här faller självklart inte i god jord överallt, fattas bara. I kretsar inom vilka det där med historia, kultur och tradition upplevs som lite problematiskt svor jag nog just i kyrkan. Och de som vant sig vid att kunna begagna Arvsfonden som finansiär åt sin vuxensysselsättning närhelst de rätta signalorden kallar lär inte heller betrakta ett sådant förslag med särskilt blida ögon. Men det vore, inte desto mindre, det rätta att göra. Av gårdag, för minnet av gårdag i morgondag.

Ledsna inte, uttersektionella streetdansstudion eller postnordkoloniala dragshowen eller demokratiseringsdialoginkluderingsrumprojektet. Men det går 20 på dussinet av er. Och någon brist på statliga mecenater villiga att lägga er till bröstet råder det inte. Ni har doppat kritiska normbrytarstudier i arvsfonduegrytan länge nog, varefter ni lever i all garanterad välmåga. En ynnest som mycket annat aldrig kunnat ta för givet. Dags att skicka vidare.

Många äro nuvarande tidsandas paradgrenar. Att förvalta tillhör tyvärr ingen av dem. Så måste det dock inte fortfara. Gör Allmänna Arvsfonden till en kraftfull förstärkare i förvaltandet av vår historia. Resurser finns. De behöver bara hamna där de hör hemma.

/Leo