De tu ska bli tre

Beslutet är taget. De tu ska bli tre. Men om beräknat nedkomstdatum vågar jag i nuläget på inga vägar sia. Faktum är att Trean inte ens tillverkats än, utan befinner sig blott på planeringsstadiet. Först ska här övas lite, sen blir det skapa av.

Vi talar om böcker, alltså. Inget annat. Böcker!

Jag får många frågor om mitt författande – hur det går och vad som händer. Nåt nytt på gång? När, var, hur etc. Och tyvärr får jag väl säga att jag varit jäkligt dålig på att hålla er uppdaterade. Men det är inte bara latheten som spökat den här gången. Bakom kulisserna har det så sakteliga skett framsteg, men då ingenting varit klappat och klart har jag låtit avvakta tills dess att jag suttit med konkret information och de rätta besluten på lut. Den tiden är nu.

Såhär ser läget ut!
Att jag skulle skriva en tredje roman, anknytande till de två föregående, har hela tiden varit min avsikt. Redan då jag knackade ner inledningsraderna på det som skulle bli Döden som gav liv fanns tanken och ramverket där. Men…

Ingenting är självklart i kulturbranschen. Förändringens vågor har redan sköljt över marknaden för bland annat skivor och film. Bokbranschen höll sig förskonad en tid, men börjar nu även den att märkbart påverkas. Det senare har förvisso hittills inte inneburit något negativt för just mig. Tvärtom, skulle jag väl kanske påstå… Men då jag gillar att ha viss överblick avseende marknadsföring, format etc så har jag fått stanna upp lite och studera vad det är som händer. Samt löpande ställa mig frågan: Hur påverkar det här min back- och framtidskatalog?

Sen har vi det personliga planet. Jag är av åsikten att allt har sin tid och att allt så ock denna tid måste givas. Skapande i synnerhet. Sant är förvisso att jag redan för flera år sedan inte bara hade idén om en Trea klar för mig, utan också dragen hos den övergripande storyn. Men allt vilar i detaljerna. Berättelsen har sålunda fått ligga där i baktanken och skvalpa ett tag i svallet av allt annat jag sysselsatt mig med på kulturens område. Först nu börjar helheten så sakteliga falla på plats. Och så får det vackert vara. Mycket kan ju sägas om min tvivelaktiga karaktär. Men slarvar gör jag då inte.

På inga villkor tänker jag heller sätta mig ner och skriva nu nu nu. Kanske inte ens sen sen sen. Jag har lite annat i görningen jag måste rikta uppmärksamhet mot först. Men avtal med förlag är klart och skrivandet kan börja närhelst det faller sig. Kanhända så smått redan till hösten, vem vet? I all hemlighet…

Vad är då den där Trean tänkt att bli?
Nja, några intrikata detaljer tänker jag självklart inte gå ut med nu. Här har ju inte författats så mycket som en första bokstavskombo än. Men låt mig säga som såhär…

Döden som gav liv och Ljudet av mol tystnad var två fristående romaner under gemensamt ramverk. Båda syftade de till att bygga upp vad som komma skall. Min tredje roman i serien är således tänkt att dels vara förbindelsen som knyter ihop de övriga tu till en gemensam berättelse, men också att ge denna berättelse sin rättmätiga upplösning. Har du tidigare flanerat runt i min berättelsevärld kan jag lova att du kommer känna igen dig direkt. Men också att du intet kan förutsäga. Om vad som komma skall.

 

Ett tack var(d)e
Jag hyste egentligen aldrig några vidlyftigare förväntningar kring hur mina hyfsat udda romanalster skulle prestera därute i det fria. Men hade jag inte trott stenhårt på att de kunde finna sin publik torde jag låtit dem stanna i skrivbordslådan. Och vore det inte för alla er som införskaffat, läst och uppskattat mina två tidigare romaner så skulle sagan i denna dag vara all, och det i i all sin ofullkomlighet. Men nu kommer den där gäckande Trean i sinom tid bli verklighet. Tack vare er.

/Leo

En Valborgsmässoafton för fem år sedan…

Idag för fem år sedan begick jag författardebut. Det var med Döden som gav liv – ett säreget stycke transrealistisk roman. Som vid tillfället marknadsfördes som deckare, må tilläggas. Och som genom sitt mottagande fick mig att förstå att det fanns visst allmänintresse för min berättarkonst därute.

Gratulerar, mitt förstlingsverk! Tack, ni som haft del i dess tillblivelse, utgivning och spridning! Tack, alla läsare genom åren!

Och skål för vad framtiden må ha på lut!

/Leo

Läsarinput önskas!!!

Mina böcker är, som bekant, menade att kunna läsas i vilken ordning som helst, även om de kronologiskt börjar med Döden som gav liv. Men nu undrar jag…

Ljudet av mol tystnad & Döden som gav liv

Ljudet av mol tystnad & Döden som gav liv

Ni som har läst Ljudet av mol tystnad före Döden som gav liv, hur påverkade det er läsupplevelse? Alla synpunkter är välkomna. Maila dem gärna till: xhaimera(at)speedmail.se eller använd kommentarsfältet nedan.

Tack på förhand!
/Leo

Dgurboken

Officiellt begick jag min författardebut i och med 2012 års Döden som gav liv. Vad få emellertid känner till är att det egentliga förstlingsverket, i all hemlighet och endast inför närmast sörjande, såg dagens ljus långt tidigare än så. Vi snackar någon gång kring 70-talets övergång i 80-tal och en näpen liten odyssé inom zoologins vetenskapsgren.
Får jag presentera: Dgurboken!

Dgurboken

Dgurboken

Nåväl! I detta eminenta stycke facklitteratur, nedtecknat med vaxkrita på blankt papper, får du som läsare ta del av ett otal intressanta sakförhållanden. Bland annat blir du varse att:

”Grobor är slemiga”

”Bin svermar och flyger”

Samt att…

”Myror har stakar”

Kan ju göra vem som helst till en femminuters David Attenborough, eller hur?
Vidare är Dgurboken rikt illustrerad med ackurata (”väldit detaljerade”) bilder från djurrikets mångsidiga besynnerligheter. En myrstak, någon?

Myrstak

Det som nu främst hindrar Dgurboken från att inta sin ack så självklara plats på den tidlösa vetenskapshyllan – där Darwin, Einstein, Aristoteles och de andra kaffekompisarna så belåtet håller hov – ligger troligtvis i författarens, det vill säga: min, mindre läsbara handstil. Höger eller vänster hand kan kvitta, det ser hyfsat katastrofkompatibelt ut oavsett. Och under avdelningen kuriositeter må jag tillägga att jag än idag textar lika uselt.

*Konstpaus i väntan på Nobelpris*

Shit happens, som det sägs på utrikiska! Alla börjar vi någonstans och ingen början är fulländad, hur fullt den nu än ändades. Ehuru är nu en av mina mest välbevarade hemligheter i dagen. Slit den med vad hälsa du må uppbringa!

Som jag en aning lakoniskt avslutar Dgurboken: ”Nu vet ni myke!”

Slut

/Leo

Inspirationen – författarens mest dödförklarade levande vän

Att dödförklara inspirationen ligger i tiden. Konstigt vore annat. I en era av hårda siffror och kalla fakta anses svårfångade begrepp såsom inspiration inte direkt lämpa sig för någon att sätta förtröstan till. En bästsäljande författarinna går till och med så långt som att påstå att: ”Inspiration är en stor, fet myt som författare vill hålla uppe för att behålla mystiken kring yrket” och fortsätter med: ”Författarskapet är ett jobb och det är bara att prestera ett antal tecken varje dag.”

Jag tänker inte käfta emot. Hennes böcker har ju sålt i sisådär några miljoner ex fler än mina egna. Däremot undrar jag om hon inte missar, och kanske går miste om, något väsentligt.
Inspirationen, vill jag mena, är skapandets tidvattenvåg och kompass i ett – den som sköljer en bort mot outforskade platser, men som aldrig upphör att peka i riktning mot vad än man önskade levandegöra med sin skapelse.
Borde man då inte vara lite försiktig med att dödförklara ett såpass formidabelt redskap? Och vidare – hur tar man vara på dess vara eller icke vara?

Vad är inspiration?
Inte allt här i världen kan mätas och räknas. Inspiration faller under just den kategorin. Dessutom ter den sig olika från individ till individ. Personligen skulle jag beskriva den som ett känslotillstånd där plötsligt all lust, all fokus och varje ord tycks infinna sig som vore de benmärgsreflexer.

I sin mer blygsamma skepnad tittar inspirationen fram i form av daglig skrivarlust; när den flödar för fullt finns ingen hejd. Med inspirationen i högvattenläge kan två dagars arbete plötsligt vara gjort på lika många timmar. Allt inte bara kan åstadkommas, utan måste åstadkommas.
Tänk tillbaka på hur du kände just i den stund då du tog beslutet att påbörja ditt skrivprojekt; hur alla faktorer förenades. Du hade berättelsen klar, du visste vad du ville uttrycka samt inte minst – du hade bestämt dig. Driften att skapa var såpass stark att det inte längre fanns på världskartan att låta bli.

När inspirationen uteblir
Inspirationen kommer och går. Håller den sig borta under en längre period kan det emellertid börja kännas riktigt motigt. Det här betyder ingalunda att ditt skrivande är färdigt för bårhuset. Däremot att du har en situation som behöver hanteras.
Ovan nämnda författarinna – som förövrigt heter Läckberg i efternamn – har fullständigt rätt i att utan hårt och målmedvetet arbete lär inte ens det mest genomtänkta manus bli så mycket mer än en ofärdig pappershög. Att inspirationen uteblir betyder således inte att du lugnt kan packa dig ner i soffan, stoppa truten full med snask och glo på Hela Sveriges Bakar resten av eftermiddagen, i väntan på bättre tider.

Du gör naturligtvis som du vill. Men lura inte i dig själv att det saknades uppgifter. Det fanns nämligen gott om sådana, varav flera går utmärkt att avverka även utan inspirationens hjälp. Du kunde ha redigerat det där kapitlet du skrev på rödtjut i förrgår; rensat, rättat, omformulerat… Eller så kunde du ha börjat skissa på hur du ska presentera ditt manus för förlaget när den dagen kommer.
Listan på göromål inom ramen för ett skrivprojekt är lång och vindlande. Varenda punkt längs vägen är för viktig för att åsidosättas till förmån för ”because I’m worth it”-attityden. Du ville ju något med ditt manus! Se till att jobba fram din vilja.

Känns skrivbordsarbete för tungt just nu? Fine! Ta tag i annat som för projektet framåt. Rensa upp i skrivarlyan; tvätta, diska, städa… Gör allt det där som du eftersatt under ditt tidigare skrivarflyt. På så sätt krattar du manegen inför nästa gång då inspirationen slår till.

Rätt uppgift vid rätt tillfälle
Somliga säger att man bör skriva x antal ord varje dag. Jag skulle vilja omformulera det till: ”man bör få x antal projektrelaterade sysslor gjorda varje dag”. Överlag tror jag mer på att ta sig an rätt uppgift vid rätt tillfälle än att mekaniskt följa ett flödesschema. Förvalta inspirationen när den infinner sig, gör annat när den uteblir. Försök därutöver att lära känna dina kreativa toppar och dalar. Kanske föreligger det ett mönster som du inte tänkt på?

Att skriva vidare trots noll inspiration är något du ibland måste göra. Lirka med dig själv. Läs en bit, skriv en bit… Som ovan påpekades så finns det heller inget som säger att du måste skriva linjärt. Har du kört fast med kapitlet du håller på med, hoppa vidare till ett annat så länge.

Hur får man inspirationen att återvända?
Inspirationstorka påverkar oss olika. Några har lättare för att forcera sig genom stiltjen, hos andra blir kvalitén lidande. Själv tillhör jag den senare kategorin.
Under arbetet med min debutroman Döden som gav liv hamnade jag plötsligt i en kännbar svacka. Hur jag än stretade på så var det tydligt att något saknades. Framförallt upptäckte jag att den stilistiska stringens som tidigare löpt likt en röd tråd genom kapitlen, nu var som bortblåst. Jag insåg att det här behövde åtgärdas. Ögonaböj!

Det finns många metoder för att locka tillbaka den skygga inspiration som flytt. Kanske kan ett miljöombyte hjälpa? Och nej, du behöver inte chartra ändalykten halvvägs till Galápagosöarna för att kunna skriva klart ditt manus. Kanske räcker det med att du gör exit från skrivkammaren och sätter dig i parken en stund? Det kan också vara grannens fuktiga vind med det droppande taket som ger ditt skrivande det rätta flytet. Eller biblioteket, eller bänken mitt i stadskärnan? Testa dig fram!
Du kan också fundera över om huruvida du verkligen arbetar under rätt tid på dygnet. När brukar du känna dig som mest skärpt? Natt, dag eller mittemellan? Själv skriver jag utmärkt-de-luxe i skymningen och hela vägen tvärsöver småtimmarna. Sätt mig däremot vid ett tangentbord klockan åtta på förmiddagen och definitionen av hjärndöd torde få anledning att revideras. Rätt uppgift vid rätt tillfälle… på dygnet.

En annan faktor som kan inverka negativt på inspirationen är upplevelsen av brist på tid samt stressen det medför. Här är det bara en sak som gäller: prioritera! Skrivande tar, och måste få ta, tid. Tala således om för närstående hur det förhåller sig. Se till att freda din tid vid tangentbordet, vilket även innefattar digitala uppmärksamhetstjuvar.

Yttermera en sak du kan göra är att med hjälp av tankar och inlevelseförmåga försöka återkalla minnet av känslan du upplevde när du bestämde dig för att påbörja ditt skrivprojekt. Det fanns ju något där som ”knuffade dig över kanten”, som fick dig att ta beslutet och fatta tangentbordet. Spola tillbaka det mentala bandet och sök den känslan! Svårt? Nej, det tror jag inte. De flesta av oss som skriver skönlitteratur bär på hyfsad fallenhet för det där med att via tanken kalla fram känslor. Vore det inte så skulle vi nog nöja oss med att knappa ner verkstadsmanualer, hela högen.

Nåväl! Oavsett vad för underligheter du ger dig på, funkar det så funkar det. Det finns inga rätt eller fel, bara don efter person. Men vad gör man då ifall även de beprövade knepen fallerar? Jadu… Det finns en resurs vi ännu inte kallat till drabbning. Får jag presentera; ditt undermedvetna!
Jag tänker här dela med mig av ett lite udda, men väldigt kraftfullt tillvägagångssätt. Dels syftar det till att locka fram flödet av tankar/idéer som får ditt skrivande att ta ny fart, men även till att identifiera mentala flaskhalsar som hållit inspirationen borta. För mig har det vid några tillfällen (exempelvis det jag beskrev ovan) utgjort skillnaden mellan framgång och misslyckande. Jag brukar, lite på skämt och som en motreaktion på ett visst modeuttryck, kalla det…

Mindlessness
Har du nu förväntat dig en esoterisk utläggning full av förborgad metakunskap så lär du nog bli besviken. Tillvägagångssättet jag talar om är nämligen inget annat än en helt vanlig långpromenad. Fast med vissa förbehåll…
Avsätt en dag. Du får inte ha några tider att passa eller känna dig jäktad. Den tilltänkta promenadsträckan bör vara på minst 5 kilometer, men gärna upp emot ett par mil eller mer. Bäst är om du företar dig din promenad utanför tätbebyggt område. Skogen vore ett utmärkt val, men även en lågtrafikerad landsväg duger.
Innan du påbörjar promenaden bör du se till att avlägsna allt som distraherar. Inget sällskap, inga plattskärmar, telefoner, musikspelare eller ens aktivitetsarmband. Mat och dryck (samt eventuella mediciner) är det enda du bör packa med. Och nej, du behöver inte uppdatera din status på Ansiktsbok!!! Vad du nu står inför att göra kräver att du tillfälligt lägger den digitala livsstilen åt sidan. Nedkopplad, avkopplad, frånkopplad!

Börja gå. Vilket tempo du väljer är oväsentligt, men försök hålla takten någotsånär jämn. Under promenadens första minuter lär du säkert vara lika medveten om dina tankar och din omgivning som annars. Efter en stund lär detta emellertid ändras. I takt med stegens regelbundna thump thump thump kommer du att märka av hur hjärnan tar egna utflykter. Någon minut till och du tänker inte ens på det.
Vad som händer är att ditt medvetande går in i ett förändrat tillstånd, vilket påminner om det som inträder vid exempelvis hypnos (eller för den delen, en dagdröm). Låt processen ha sin gång och kom ihåg att detta på intet sätt är farligt.

När du kommit ungefär halvvägs, stanna upp en stund och vila. Vad du hittills gjort är att rensa ut vad jag brukar kalla hjärnskräp, det vill säga bearbetat (i sammanhanget obetydliga) tankerester ur vardagen. Kommer du ihåg att jag insisterade på att du inte skulle skriva om din promenad på Ansiktsbok? Jag hoppas du följt denna föreskrift. Det handlar nämligen om att minimera mängden hjärnskräp. Hela upplägget på Ansiktsbok utövar stark inverkan på ditt mentala belöningssystem. Den distraktionen vore rena handbromsen för processen som komma skall.

Tänk nu intensivt på berättelsen du arbetar med (eller konceptmaterialet däromkring). Fokusera på vad som kommer till dig instinktivt, exempelvis en karaktär, ett händelseförlopp eller ett kapitel. Viktigast är att det sker med inlevelse. Du måste ge den valda berättelsekomponenten din fulla uppmärksamhet under några minuter. Inga andra tankar får fladdra omkring. Och förresten: Vätskekontroll!

Påbörja sedan återfärden. Gå stadigt i valfritt tempo och försök låt bli att stanna upp. Ja, det kanske gör ont i benet. Ja, du blir kanske såpass trött och flåsig att du låter som den levande manifestationen av Darth Vaders andningsmask Det är okej. Såvida du inte dras med allvarliga hälsoproblem är det bara nyttigt för både kropp och själ.
Kämpa på, ett steg i taget. Har du nu följt mitt råd och inte medtagit telefon eller andra livlinor så behöver du heller inte tampas med frestelsen att påkalla upphämtning. Lita på dig själv. Du klarar det här!

Väl hemma så känner du dig förhoppningsvis fullständigt slutkörd. Lite frågande också, kanske? Nog för att du under promenadens gång kan ha danat en och annan upplysande tanke, vilken lär komma ditt skrivprojekt tillgodo; likväl undrar du vad allt ståhej handlade om. Under återfärden upplevde du ju inte alls att du tänkte så mycket på din berättelse som du föreställt dig att du skulle göra. Ingen fara! Du har troligen, lite beroende på hur intensivt du koncentrerade dig tidigare, tänkt väldigt mycket på din berättelse. Fast du tänker bara inte på att du tänkt på det. Som med en dröm.

Fundera inte mer, utan gå och lägg dig. Ingen Tv, ingen dator, helst inte ens samtal. Bara sov.
Det här är viktigt! Utan denna sista akt av avhållsamhet förloras mycket av det du vunnit. Sista etappen är nämligen att ”sova på saken”. Fotnot: Väckarklockan gör sig bäst avstängd.

Under tiden som följer kommer resultatet av ansträngningen att uppenbara sig. Tankar och idéer rörande din berättelse dyker upp. Likaså lusten att avhandla dem i skrift.
Även på ett djupare plan har något ägt rum, vilket du nog blir varse om du håller sinnena öppna. Kanske finns det passager i din berättelse som känns jobbiga – som kanske rentav ligger en aning för nära den mest sårbara delen av dig själv? Är det månne olustkänslorna kring dessa som bidragit till att skrämma bort inspirationen?

Ditt undermedvetna kommer att peka ut de här flaskhalsarna. Vad du sen gör med informationen är upp till dig. Antingen styr du pennan bort från det som gör ont eller så hittar du sätt att hantera det. Ta beslutet med hänsyn till vad som känns hanterbart för din själ och ditt skrivande.
Den här metoden är, som sagt, mycket kraftfull och ger resultat – väntade såväl som oväntade. Den kräver dock att instruktionerna följs. Att promenera är förvisso alltid av godo, men vill du ha igång den mentala evokationsprocessen så går det inte att fuska. Gör dig själv en tjänst och gör den ordentligt.

På det hela taget
Samtiden må ha kroniskt svårt för det svårförklarade, men inspirationen är allt annat än nästa uppslag för Mythbusters. Den är i högsta grad verklig och inte minst, för användbar för att avfärdas. ”Trust me!”, som en vis Terminator en gång sa.

En annan sak som är väldigt samtidskronisk är sökandet efter Allt i ett-lösningen – den som i ett enda batchscript gör jobbet och avlägsnar alla hinder på vägen. Och där har hon faktiskt sin allra viktigaste poäng, madame Läckberg. Det finns inga mystiska trolldomsingredienser som skriver klart ditt manus åt dig. Inspiration är blott ett verktyg härrörande ur ditt eget själsliv, inte magi. Själva arbetet måste du göra medelst egna ansträngningar. Valet är ditt. Minns att varje dags arbete för dig ännu en sträcka närmare din skapelses fulländning.

/Leo

Karaktärer – Måns Backhull

Vi möter honom i förbfarten, fyra sidor in i andra kapitlet av Döden som gav liv. Som en flyktig bekantskap passerar han förbi Åke Granbergs kontor i hamn av den unge, patrullerande polisman han då var. Efter denna korta glimt skiljs hans och läsarens vägar åt. Inte förrän i Ljudet av mol tystnad (kapitel 3 – ”Satan på gatan”) ser vi honom igen; då i rollen som säkerhetspolis. Och ingenting är längre sig likt.

VARNING! – VARNING! – VARNING!

Även om jag på alla vis försökt att undvika direkta spoilers så kan de ändå, mer eller mindre tydligt, förekomma. För säkerhets skull, läs således boken innan du gör detsamma här. You have been warned!

”Mitt namn är Måns Backhull och jag ska prata med dig om en sak!”

Ljudet av mol tystnad, kapitel 6 – ”Kedjans sköraste länk”

Det är just med denna återhållet hotfulla rad som Backhull ger sig tillkänna. Främlingen som med makten i ryggen kommer för att utkräva information i utbyte mot tidsbestämd tystnad.
Få är de som saknar skelett i garderoben, och ifall de trots allt ändå fattas så kan någon annans ord just ha skapat ett. Ingen undkommer. Och den som fått Måns Backhulls öga på sig kan hädanefter aldrig känna sig säker.

Som läsare är det inte alltid uppenbart hur man förhåller sig till denne säkerhetspolis. Är han verkligen ond? God? Ful? Kanske rentav alltsamman?
Med Måns Backhull har jag skapat en nyckelkaraktär som inte bara är nödvändig för berättelsen som sådan, utan också prövar läsarens inre kompass många gånger om; gör henne personligen delaktig/ansvarig, manar den som redan tänker att tänka ännu mer. Lite beroende på hur djupt man läser (samt hur mycket man vill fundera), ställs nämligen ett antal spörsmål på sin spets. Var går gränsen mellan människa och handling? Hur högt kan ändamålens helgd hållas ovan medlen?

Måns Backhull såg sig omkring och förärade Älghög blickar som påminde om hur en vetenskapsman studerade bakterieodlingar. Han såg de små organismerna pinna än hit, än dit – helt omedvetna om att ett öga från ovan höll dem under uppsikt, redo att sätta in antibiotika närhelst det behövdes.

Ljudet av mol tystnad, kapitel 3 – ”Satan på gatan”

”Tror inte på demokrati”, står det om Backhull i mina tidigaste konceptanteckningar, och så är det. I egentlig bemärkelse är han en extremist, trots att politik inte finns på intresseradarn. Vi kanske skulle kunna finna honom långt åt höger, men lika gärna på den absoluta vänsterkanten. Dessa båda falanger delar nämligen mer än de är villiga att tillstå. Jag talar här om tron på avskaffandet av demokrati och parlamentarism till förmån för totalitära lösningar.
Vilken ideologisk brännpunkt – klass, nationalstat eller annan – som må agera alibi för detta styre kan i Backhulls ögon kvitta. Det är ordningen – den som säkerställs genom de fåtaligas resoluta makt över det ansiktslösa flertalet – som spelar roll. Starkt ledarskap borgar nämligen för att kaos hålls på avstånd. Och Backhull har en särskild gås oplockad med just kaos…

De döda, oseende ögonen – grumlade av tid – såg rakt igenom honom och framkallade en olustig känsla. Det var som om han inte fanns. Ja, mullvadens blickar bortsåg fullständigt från hans närvaro och slog istället mot väggen bakom. Eller fortsatte de i själva verket ännu längre? Benen vände honom bort innan frågan frestades söka sitt svar.

Ljudet av mol tystnad, kapitel 27 – ”Bakvatten”

Drivkraften bakom Backhulls handlande i Ljudet av mol tystnad stavas traumafixerig. De händelser han bevittnade i slutet av Döden som gav liv (kapitel 40 – ”Skärornas natt”) var av ett slag som hans mänskliga sinnen inte var gjorda för att tolka, som förståndet helt enkelt inte rymde. I Backhulls psyke blev det till en symbolisk gräns mellan liv (den kända, ordnade världen) och död (kaos).

Under åren som förflutit har Backhull inte bara låtit traumat fortgå obehandlat, utan till och med hållit sig fast vid det, fixerats. Efterhand har det gått från att vara en sorts skruvad trygghet till att också bli ett mål för existensen. I spetsen av detta finner vi det självdestruktiva – driften att åter närma sig porten mot det omöjliga han en gång ställdes inför; ta kontroll över traumat genom att låta det upprepas. Och ingenting tillåts stå i vägen.

Varför blev då Backhull traumatiserad och inte andra, kanske du undrar? För Backhull är ju knappast den ende karaktären som ställs inför oförklarligheter under berättelsens gång?
Men tänk ett steg längre, se dig omkring och du kommer att upptäcka att detta argument dyker upp gång efter gång även utanför dessa böckers värld. I debatten om psykisk ohälsa, närmare bestämt.
Varför överlever vissa ett trauma, medan andra dukar under för vad som kan antas vara betydligt mildare? Ja, svaret ligger i hur vi fungerar individuellt. Det som påtagligt skadar den ene är kanske bara en olägenhet för någon annan (och vice versa). Vi är alla så olika och i Backhulls fall har vi en människa med behov av att känna den värld han lever i. Att då helt plötsligt ställas inför en situation där det finns anledning att betvivla sinnesinformationen, blev droppen som slog sönder vekligheten. Kanske inte för vissa andra, men för honom.

Vad Backhull först förväntat sig möta var människoformen av sörjan i en genpool som någon glömt klorera – en kepsskitunge med byxorna halvvägs nere över ändalykten, låglivskarakteristiskt slängd i truten och därtill dum som en havererad spånkorg.
Denne Vesley Arinder inte bara slog sig mot förväntningarna, han var deras totala antites.

Ljudet av mol tystnad, kapitel 40 – ”Om ögon och andra ting som lyser”

Inledningsvis nämnde jag att Backhull representerar en särskild utmaning för läsaren. Ja, så är det! Den här karaktären kommer att pröva dig och det enda skydd du har mot prövningen skulle möjligtvis vara att lägga den åt sidan.
Den metaberättarteknik jag använde mig av i Döden som gav liv (vilken innebär att själva berättarrösten i sin ton tillåts följa för tillfället närvarande karaktärer samt intensitet i aktuellt händelseförlopp), kom även här väl till pass. I förfinad form, dessutom.

Hur god och människovänlig du – läsaren – än må känna dig så är det, handen på hjärtat, inte alltid lätt att kväva smilbandens reflex alla gånger. Backhull vädjar till den inre, latenta mobbaren i oss och som läsare blir man på ett eller annat sätt alltid medskyldig. Berättarrösten tar en försåtlig sväng in i Backhulls begreppsvärld och innan du vet ordet av har du kommit att, åtminstone till viss grad, sympatisera med säkerhetspolisens tankesätt… eller kanske rentav metoder?
Inte för att det berör alla läsare, men för det stora flertalet innebär normkrocken en ihållande tankeställare. Är jag – läsaren – god eller ond? Är Backhull god/ond? Och hur förhåller det sig med de av bokens övriga karaktärer som faller i Backhulls fälla – som kanske säljer ut sin granne för att slippa undan själv? Läs, känn och ifrågasätt! Backhull är ju både djävulen och hans advokat samtidigt.

Bygdebösset förstod vid det här laget att det omak han representerade var av en sort som knappast gick att nysa bort med tal om rättigheter eller allehanda tomskrammel. Istället sökte de utväg via mutväg. Med orden: ”Så sött! Två söderställda kompasser. Jag har sett många sådana… på obduktionsbordet”, hade Backhull avspisat den fyrtioåriga Malin Hybners köttsliga bestickning exakt en månad tidigare. Och hon var inte den ende som gav sig på taskspel.

Ljudet av mol tystnad, kapitel 46 – ”Prövad av droppe, garvad av luft”

Har du läst Ljudet av mol tystnad är du också vid detta laget väl bekant med Backhulls arbetssätt; hur skickligt han använder fördomar för att spela ut individer mot varandra, söndra sammanhållningen. Däremot så måste man läsa mellan raderna för att riktigt kunna greppa bakgrunden till hans framgång. Visst, tillräckligt rädda människor ser främst till sina egna skinn. Och visst, han plockar fram rätt skelett ur rätt garderob vid rätt tidpunkt och det med slående precision. Men vad som gör Backhull till det hot han faktiskt är beror betydligt mer på försvar än attack.

Backhull saknar libido. Det gör honom till en formidabel motståndare. Pengar, ära, sex… Det spelar ingen roll. Inget av det betyder något för Måns Backhull. Han förstår förvisso drivkrafterna, till och med roas av att de existerar. Men för honom står de ytterst för orena kaoskomponenter, sådana som makten bör hålla i schack inom folkhjorden.
Ett fungerande samhälle bygger, enligt Backhull, på ordning, inte utsvävningar. Och de sista dekadensresterna försvann hos honom själv i vilket fall som helst genom traumafixeringens stålbad. Han saknar dem, och skulle aldrig får för sig att känna saknad efter dem.

På andra sidan känsloregistret finner vi samma tomhet. Backhull må kunna bli förargad, men fylls aldrig av ilska. Nej, hans tomhet är ett rött spår genom hela boken.
Som en tematisk parallell finner jag det lämpligt att här nedan citera Drakhs funderingar…

Döden i andeform känner aldrig av lust till blod. Döden blott avslutar. Döden Skördar.

Döden som gav liv, kapitel 35 – ”Döden som borde ha levat”


Och med detta var det slut för denna gång. Nästa artikel i serien kommer att handla om en av de fyra huvudpersonerna i Döden som gav liv. På återseende.
/Leo