Att dödförklara inspirationen ligger i tiden. Konstigt vore annat. I en era av hårda siffror och kalla fakta anses svårfångade begrepp såsom inspiration inte direkt lämpa sig för någon att sätta förtröstan till. En bästsäljande författarinna går till och med så långt som att påstå att: ”Inspiration är en stor, fet myt som författare vill hålla uppe för att behålla mystiken kring yrket” och fortsätter med: ”Författarskapet är ett jobb och det är bara att prestera ett antal tecken varje dag.”
Jag tänker inte käfta emot. Hennes böcker har ju sålt i sisådär några miljoner ex fler än mina egna. Däremot undrar jag om hon inte missar, och kanske går miste om, något väsentligt.
Inspirationen, vill jag mena, är skapandets tidvattenvåg och kompass i ett – den som sköljer en bort mot outforskade platser, men som aldrig upphör att peka i riktning mot vad än man önskade levandegöra med sin skapelse.
Borde man då inte vara lite försiktig med att dödförklara ett såpass formidabelt redskap? Och vidare – hur tar man vara på dess vara eller icke vara?
Vad är inspiration?
Inte allt här i världen kan mätas och räknas. Inspiration faller under just den kategorin. Dessutom ter den sig olika från individ till individ. Personligen skulle jag beskriva den som ett känslotillstånd där plötsligt all lust, all fokus och varje ord tycks infinna sig som vore de benmärgsreflexer.
I sin mer blygsamma skepnad tittar inspirationen fram i form av daglig skrivarlust; när den flödar för fullt finns ingen hejd. Med inspirationen i högvattenläge kan två dagars arbete plötsligt vara gjort på lika många timmar. Allt inte bara kan åstadkommas, utan måste åstadkommas.
Tänk tillbaka på hur du kände just i den stund då du tog beslutet att påbörja ditt skrivprojekt; hur alla faktorer förenades. Du hade berättelsen klar, du visste vad du ville uttrycka samt inte minst – du hade bestämt dig. Driften att skapa var såpass stark att det inte längre fanns på världskartan att låta bli.
När inspirationen uteblir
Inspirationen kommer och går. Håller den sig borta under en längre period kan det emellertid börja kännas riktigt motigt. Det här betyder ingalunda att ditt skrivande är färdigt för bårhuset. Däremot att du har en situation som behöver hanteras.
Ovan nämnda författarinna – som förövrigt heter Läckberg i efternamn – har fullständigt rätt i att utan hårt och målmedvetet arbete lär inte ens det mest genomtänkta manus bli så mycket mer än en ofärdig pappershög. Att inspirationen uteblir betyder således inte att du lugnt kan packa dig ner i soffan, stoppa truten full med snask och glo på Hela Sveriges Bakar resten av eftermiddagen, i väntan på bättre tider.
Du gör naturligtvis som du vill. Men lura inte i dig själv att det saknades uppgifter. Det fanns nämligen gott om sådana, varav flera går utmärkt att avverka även utan inspirationens hjälp. Du kunde ha redigerat det där kapitlet du skrev på rödtjut i förrgår; rensat, rättat, omformulerat… Eller så kunde du ha börjat skissa på hur du ska presentera ditt manus för förlaget när den dagen kommer.
Listan på göromål inom ramen för ett skrivprojekt är lång och vindlande. Varenda punkt längs vägen är för viktig för att åsidosättas till förmån för ”because I’m worth it”-attityden. Du ville ju något med ditt manus! Se till att jobba fram din vilja.
Känns skrivbordsarbete för tungt just nu? Fine! Ta tag i annat som för projektet framåt. Rensa upp i skrivarlyan; tvätta, diska, städa… Gör allt det där som du eftersatt under ditt tidigare skrivarflyt. På så sätt krattar du manegen inför nästa gång då inspirationen slår till.
Rätt uppgift vid rätt tillfälle
Somliga säger att man bör skriva x antal ord varje dag. Jag skulle vilja omformulera det till: ”man bör få x antal projektrelaterade sysslor gjorda varje dag”. Överlag tror jag mer på att ta sig an rätt uppgift vid rätt tillfälle än att mekaniskt följa ett flödesschema. Förvalta inspirationen när den infinner sig, gör annat när den uteblir. Försök därutöver att lära känna dina kreativa toppar och dalar. Kanske föreligger det ett mönster som du inte tänkt på?
Att skriva vidare trots noll inspiration är något du ibland måste göra. Lirka med dig själv. Läs en bit, skriv en bit… Som ovan påpekades så finns det heller inget som säger att du måste skriva linjärt. Har du kört fast med kapitlet du håller på med, hoppa vidare till ett annat så länge.
Hur får man inspirationen att återvända?
Inspirationstorka påverkar oss olika. Några har lättare för att forcera sig genom stiltjen, hos andra blir kvalitén lidande. Själv tillhör jag den senare kategorin.
Under arbetet med min debutroman Döden som gav liv hamnade jag plötsligt i en kännbar svacka. Hur jag än stretade på så var det tydligt att något saknades. Framförallt upptäckte jag att den stilistiska stringens som tidigare löpt likt en röd tråd genom kapitlen, nu var som bortblåst. Jag insåg att det här behövde åtgärdas. Ögonaböj!
Det finns många metoder för att locka tillbaka den skygga inspiration som flytt. Kanske kan ett miljöombyte hjälpa? Och nej, du behöver inte chartra ändalykten halvvägs till Galápagosöarna för att kunna skriva klart ditt manus. Kanske räcker det med att du gör exit från skrivkammaren och sätter dig i parken en stund? Det kan också vara grannens fuktiga vind med det droppande taket som ger ditt skrivande det rätta flytet. Eller biblioteket, eller bänken mitt i stadskärnan? Testa dig fram!
Du kan också fundera över om huruvida du verkligen arbetar under rätt tid på dygnet. När brukar du känna dig som mest skärpt? Natt, dag eller mittemellan? Själv skriver jag utmärkt-de-luxe i skymningen och hela vägen tvärsöver småtimmarna. Sätt mig däremot vid ett tangentbord klockan åtta på förmiddagen och definitionen av hjärndöd torde få anledning att revideras. Rätt uppgift vid rätt tillfälle… på dygnet.
En annan faktor som kan inverka negativt på inspirationen är upplevelsen av brist på tid samt stressen det medför. Här är det bara en sak som gäller: prioritera! Skrivande tar, och måste få ta, tid. Tala således om för närstående hur det förhåller sig. Se till att freda din tid vid tangentbordet, vilket även innefattar digitala uppmärksamhetstjuvar.
Yttermera en sak du kan göra är att med hjälp av tankar och inlevelseförmåga försöka återkalla minnet av känslan du upplevde när du bestämde dig för att påbörja ditt skrivprojekt. Det fanns ju något där som ”knuffade dig över kanten”, som fick dig att ta beslutet och fatta tangentbordet. Spola tillbaka det mentala bandet och sök den känslan! Svårt? Nej, det tror jag inte. De flesta av oss som skriver skönlitteratur bär på hyfsad fallenhet för det där med att via tanken kalla fram känslor. Vore det inte så skulle vi nog nöja oss med att knappa ner verkstadsmanualer, hela högen.
Nåväl! Oavsett vad för underligheter du ger dig på, funkar det så funkar det. Det finns inga rätt eller fel, bara don efter person. Men vad gör man då ifall även de beprövade knepen fallerar? Jadu… Det finns en resurs vi ännu inte kallat till drabbning. Får jag presentera; ditt undermedvetna!
Jag tänker här dela med mig av ett lite udda, men väldigt kraftfullt tillvägagångssätt. Dels syftar det till att locka fram flödet av tankar/idéer som får ditt skrivande att ta ny fart, men även till att identifiera mentala flaskhalsar som hållit inspirationen borta. För mig har det vid några tillfällen (exempelvis det jag beskrev ovan) utgjort skillnaden mellan framgång och misslyckande. Jag brukar, lite på skämt och som en motreaktion på ett visst modeuttryck, kalla det…
Mindlessness
Har du nu förväntat dig en esoterisk utläggning full av förborgad metakunskap så lär du nog bli besviken. Tillvägagångssättet jag talar om är nämligen inget annat än en helt vanlig långpromenad. Fast med vissa förbehåll…
Avsätt en dag. Du får inte ha några tider att passa eller känna dig jäktad. Den tilltänkta promenadsträckan bör vara på minst 5 kilometer, men gärna upp emot ett par mil eller mer. Bäst är om du företar dig din promenad utanför tätbebyggt område. Skogen vore ett utmärkt val, men även en lågtrafikerad landsväg duger.
Innan du påbörjar promenaden bör du se till att avlägsna allt som distraherar. Inget sällskap, inga plattskärmar, telefoner, musikspelare eller ens aktivitetsarmband. Mat och dryck (samt eventuella mediciner) är det enda du bör packa med. Och nej, du behöver inte uppdatera din status på Ansiktsbok!!! Vad du nu står inför att göra kräver att du tillfälligt lägger den digitala livsstilen åt sidan. Nedkopplad, avkopplad, frånkopplad!
Börja gå. Vilket tempo du väljer är oväsentligt, men försök hålla takten någotsånär jämn. Under promenadens första minuter lär du säkert vara lika medveten om dina tankar och din omgivning som annars. Efter en stund lär detta emellertid ändras. I takt med stegens regelbundna thump thump thump kommer du att märka av hur hjärnan tar egna utflykter. Någon minut till och du tänker inte ens på det.
Vad som händer är att ditt medvetande går in i ett förändrat tillstånd, vilket påminner om det som inträder vid exempelvis hypnos (eller för den delen, en dagdröm). Låt processen ha sin gång och kom ihåg att detta på intet sätt är farligt.
När du kommit ungefär halvvägs, stanna upp en stund och vila. Vad du hittills gjort är att rensa ut vad jag brukar kalla hjärnskräp, det vill säga bearbetat (i sammanhanget obetydliga) tankerester ur vardagen. Kommer du ihåg att jag insisterade på att du inte skulle skriva om din promenad på Ansiktsbok? Jag hoppas du följt denna föreskrift. Det handlar nämligen om att minimera mängden hjärnskräp. Hela upplägget på Ansiktsbok utövar stark inverkan på ditt mentala belöningssystem. Den distraktionen vore rena handbromsen för processen som komma skall.
Tänk nu intensivt på berättelsen du arbetar med (eller konceptmaterialet däromkring). Fokusera på vad som kommer till dig instinktivt, exempelvis en karaktär, ett händelseförlopp eller ett kapitel. Viktigast är att det sker med inlevelse. Du måste ge den valda berättelsekomponenten din fulla uppmärksamhet under några minuter. Inga andra tankar får fladdra omkring. Och förresten: Vätskekontroll!
Påbörja sedan återfärden. Gå stadigt i valfritt tempo och försök låt bli att stanna upp. Ja, det kanske gör ont i benet. Ja, du blir kanske såpass trött och flåsig att du låter som den levande manifestationen av Darth Vaders andningsmask Det är okej. Såvida du inte dras med allvarliga hälsoproblem är det bara nyttigt för både kropp och själ.
Kämpa på, ett steg i taget. Har du nu följt mitt råd och inte medtagit telefon eller andra livlinor så behöver du heller inte tampas med frestelsen att påkalla upphämtning. Lita på dig själv. Du klarar det här!
Väl hemma så känner du dig förhoppningsvis fullständigt slutkörd. Lite frågande också, kanske? Nog för att du under promenadens gång kan ha danat en och annan upplysande tanke, vilken lär komma ditt skrivprojekt tillgodo; likväl undrar du vad allt ståhej handlade om. Under återfärden upplevde du ju inte alls att du tänkte så mycket på din berättelse som du föreställt dig att du skulle göra. Ingen fara! Du har troligen, lite beroende på hur intensivt du koncentrerade dig tidigare, tänkt väldigt mycket på din berättelse. Fast du tänker bara inte på att du tänkt på det. Som med en dröm.
Fundera inte mer, utan gå och lägg dig. Ingen Tv, ingen dator, helst inte ens samtal. Bara sov.
Det här är viktigt! Utan denna sista akt av avhållsamhet förloras mycket av det du vunnit. Sista etappen är nämligen att ”sova på saken”. Fotnot: Väckarklockan gör sig bäst avstängd.
Under tiden som följer kommer resultatet av ansträngningen att uppenbara sig. Tankar och idéer rörande din berättelse dyker upp. Likaså lusten att avhandla dem i skrift.
Även på ett djupare plan har något ägt rum, vilket du nog blir varse om du håller sinnena öppna. Kanske finns det passager i din berättelse som känns jobbiga – som kanske rentav ligger en aning för nära den mest sårbara delen av dig själv? Är det månne olustkänslorna kring dessa som bidragit till att skrämma bort inspirationen?
Ditt undermedvetna kommer att peka ut de här flaskhalsarna. Vad du sen gör med informationen är upp till dig. Antingen styr du pennan bort från det som gör ont eller så hittar du sätt att hantera det. Ta beslutet med hänsyn till vad som känns hanterbart för din själ och ditt skrivande.
Den här metoden är, som sagt, mycket kraftfull och ger resultat – väntade såväl som oväntade. Den kräver dock att instruktionerna följs. Att promenera är förvisso alltid av godo, men vill du ha igång den mentala evokationsprocessen så går det inte att fuska. Gör dig själv en tjänst och gör den ordentligt.
På det hela taget
Samtiden må ha kroniskt svårt för det svårförklarade, men inspirationen är allt annat än nästa uppslag för Mythbusters. Den är i högsta grad verklig och inte minst, för användbar för att avfärdas. ”Trust me!”, som en vis Terminator en gång sa.
En annan sak som är väldigt samtidskronisk är sökandet efter Allt i ett-lösningen – den som i ett enda batchscript gör jobbet och avlägsnar alla hinder på vägen. Och där har hon faktiskt sin allra viktigaste poäng, madame Läckberg. Det finns inga mystiska trolldomsingredienser som skriver klart ditt manus åt dig. Inspiration är blott ett verktyg härrörande ur ditt eget själsliv, inte magi. Själva arbetet måste du göra medelst egna ansträngningar. Valet är ditt. Minns att varje dags arbete för dig ännu en sträcka närmare din skapelses fulländning.
/Leo
Flavums Kabinett 