Sagotörsten som får härskare att härskna.

Kejsaren av Kina tycker inte om Nalle Puh. Enligt legenden eftersom de tu vore för porträttlika. Och visst… Det föreligger kanske anledning för tjusige herrn att känna sig förorättad. Puh har ju inte direkt fägringen på sin sida. Ej heller sägs han vara särdeles skarp innanför luvan. Nä, det finns då sannerligen charmigare gestalter att jämföras med än en tagelstoppad, honungskrängande, trefjärdedelars dårhuskompatibel fantasibjörn.

Men är det såpass förfärligt? Måste den uppdiktade björnen ifråga prompt bannlysas från nätets nejder innan friden ånyo lägrar sig bakom den kinesiska brandmuren? Nog för att fåfängan utan tvivel må extraknäcka som förnuftslaxerande medel närhelst den överdoseras. Men är den verkligen allt det hänger på?

Man kan skratta sig fördärvad åt sånt här. Pompöst lagda Ledargökar med nollvision för självdistans som startar krig mot leksaker och sagofigurer… Det har skett förr. Stockkonservativa, och tillika religiöst böjda, dignitärer på hinsidan om Atlanten har genom åren haft lite knas med allt från Teletubbies till Harry Potter. Och Saudiarabien låter hälsa att man håller sig med en fatwa mot Pokémon (och de där sägs ha tillgång till kärnvapen…). Bara för att ta ett par exempel.

Tro nu emellertid inte att fenomenet är förbehållet Lustiga Länder Långt Iväg. Nädu! Det kan dyka upp varhelst det finns människor. Vi är ju som bekant lite eljest av oss. Våra styren, föga förvånande, likaså. Det är bara att skratta åt eländet.

När väl gapskrattet bedarrat faller det sig naturligt att skylla smörjan på den humorbefriade despotens stukade fåfänga. Så kan det säkert till viss del förhålla sig. Men det ligger något större bakom, tänker jag. Det är egentligen inte den förmodade likheten med en mindre bildskön björn som klär av kejsaren naken. Utan snarare vad sagokaraktären råkar vara en väsentlig del av – nämligen en saga. Och sådana hanteras bäst varsamt. Om man är kejsare.

”Sagor är inte att leka med. De bär på kapacitet att riva upp himmel, jord och helvete.”

Vem rädes sagorna?
Krokiga styren tenderar att ha ett komplicerat förhållande till sagor. Främst de som underlåter att med så mycket som en strof besjunga det krokiga styrets raka förträfflighet. Då måste versraderna snyggas till. Och än värre blir det om sagan rentav motsäger den egna megafonens olåt. Då kanske inte ens en runda hos rödpennan räcker. Utan till kapning man skrida, banne mig! Sen kan det sluta med allt från brandvägg till autodafé.

Varför? Nja, det är ganska följdriktigt egentligen. Och det spelar ingen roll om sagan kommer i formatet av en bok, på en teaterscen, via television eller DuTubivision. Skälen står sig.

Det som sagan riskerar att stressa är inte främst nån Ledargöks redan tveksamma heder och ära. Utan ett system – en makt, en världsuppfattning, en framtidsagenda…Och sett ur krokstyrets perspektiv så är det nog hyfsat vettigt att hellre reagera förr än senare. Innan stressfaktorn hunnit sätta sig i kulturen.

Sagans slagkraft
Sagor är inte att leka med. De bär på kapacitet att riva upp himmel, jord och helvete. De öppnar upp världar, tankar och drömmar, vilka annars vore förborgade.

Sprider sig ohämmat gör de också. Främst för att de talar ett språk som mänskligheten burit inom sig så länge vi varit människor, vilket gör dem lättöverförda och allomsinnligen begripliga; en vandringsbenägen urkraft redo att när som helst slå sig ut i nuet och oförutsägbart förändra. Och främst av allt: vi törstar efter dem, söker deras närvaro i vår tillvaro.

Råkar du då figurera som endera komponent i krokstyret – må vara dess envåldshärskare, galjonsfigur, hantlangare, påhejare eller nyttiga idiot – så kanske det därav inte känns så värst betryggande att ha en massa okontrollerade sagor på vift ute bland populasen. Då manifesterar sig månne viss självbevarelsedrift. I form av ingivelsen att neutralisera berättelsernas kraft innan de potentiellt ställer till det. Eller rentav sela den för egen vinning?

Låter det långsökt? Nja, låt säga som så att ingen hade gjort sig omaket att tukta sagor och deras invånare ifall dessa vore kraftlösa!

”Ett effektivt sätt att bespara sig misshagliga sagor ligger i att skapa ett repressivt klimat där ingen sagoberättare värd namnet känner sig hemma.”

Kontrollens många ansikten
Jag har sagt det förr. När makten – antingen direkt eller via påhejarproxy – börjar visa alltför närgånget intresse för kulturens styrningsmöjligheter så är det dags att dra öronen åt sig. Det är ett tecken, ett symptom. På att något är i görningen. För saker görs, det kan du ge dig fasen på! Även om det må se lite olika ut beroende på styrelseoskick.

En totalitär regim konstrar inte, utan gör som Kejsaren av Kina. Ut med allt som kan tänkas ställa till bökigheter eller dana upprorsmakare. Förbjud rakt av! Hänvisa till den Store Ledarens ständiga förträfflighet. Ifrågasätt presumtiva problemfigurers ‘lojalitet’ och ‘karaktär’. Vänd folket mot vederbörande vid behov. Enkelt och okonstlat.

Denna kantiga approach funkar dock inte överallt. Vissa styren – främst de där som har en väljarkår att förhålla sig till – får allt tafsa med finkänsligare tassar. Det är därför vi ofta häromkring stöter på vackert klingande, och följaktligen svårkonfronterade, halvslogans till kontrolliverns försvar (och anfall, mind you!) Som att ingen ska behöva känna sig kränkt av sagan. Eller drabbas av ‘förlegade värderingar‘.

Man förbjuder heller inte (…i första taget.). Man reviderar och man gallrar. Gärna transparent. Som om det bara råkade falla sig. Eller som en kärvänlig åtgärd. För att alla ska kunna känna sig trygga. Och det låter ju, som sagt, väldigt … fint. Varpå kritik per definition blir väldigt fult.
Tycker du det är okej att kränka människor? Vavavavava??? Din vidrige <nånting>istjävel!

Så tuktas en sagoberättare
Ett effektivt sätt att bespara sig misshagliga sagor ligger i att skapa ett repressivt klimat där ingen sagoberättare värd namnet känner sig hemma. I kulturtornet håller man det lågt till tak inom allt ovan källarhöjd, men befrämjar ymnig turbulens inom vad ryggkrökarhöjd som återstår. Och under latent memento om sanktion låter man envar med förtäljarambitioner veta att det är anpassning som gäller. Eller trubbel i vardande.

Under krav på korrekthet klipps vingarna av berättaren. Kraften i förtäljandet förtvinar. Sagorna utarmas. De som har något att säga lämnar till syvende in bläckhornet. Ty det finns inte längre svängrum att skapa. (På så vis renoverade man häromsistens ut den den fantastiske barnsagoberättaren Jan Lööf. För att ta ett exempel…)

Allt detta vet kontrollivrarna. Man till och med räknar med det. För är det inte rationellt, så säg? Istället för att behöva revidera eller gallra, och det under potentiellt gny och gnäggerne från allmänheten, så har man förekommit den problematiska sagan redan innan den blev till. Smart va? Lite som att ta motståndsledarens moder av daga för minsta motståndets lag, typ.

I dess ställe kan man fylla ut efter behag och behov. Och för dessa ändamål passar underhållare så mycket bättre än sagoberättare. Dessa hyser nämligen inga anspråk på att berätta. Utan bara underhålla. Surprise! Samt göra sitt namn till varumärke. Och få synas lite. Vilket i fördumningskulturen lätt låter sig göras.

Man stöter dock snart på patrull. Du ser… Människors törst efter gedigna berättelser sinar aldrig, oavsett ålder och annat mindre väsentligt. Och de substitut som kan tänkas skapas under dessa repressiva förutsättningar blir sällan så värst uppskattade. Sagan om det inkluderande barnet i det trygga rummet, någon? Eller kanske Pojken som kallades Hen? Nja… Min hypotes är att de flesta barn nog skulle föredra en olydig hobbit som begav sig hemifrån och lärde orcherna (samt deras ögonglob till ledare) att veta hut. Vuxna likaså.

Den pastöriserade berättelsen
Frukta emellertid icke, du som bestämt dig för att sela sagans kraft för styres, världsuppfattnings och framtidsagendas räkning. Det finns en, kanske inte gyllene, men ehuru mittenväg – en som de sagotörstande gommarna kanske inte med glädje sväljer, men ändå lär sig skölja ner.

Man må uppbåda ett knippe sagor – för envar hyfsat välkända och av tillräcklig råsubstans. Sedermera låter man slipa ner alla inslag som skaver eller står ut. Den mustiga märgen – där fröet till avtryck och intryck gömmer sig – sållas bort. Återstoden körs i mixern tills berättelsernas motsvarighet till sojafärs går att skönja. Tillsätt smakförstärkare – intrig inlånad från såpoperaförrådet. I med färgämnen – överdos på braskande effekter. Ångkoka slutprodukten. Sälj!

Det tar ett tag innan halvfabrikatet går hem. Men åhörarna – må de vara läsare, tittare eller lyssnare – får sina kultursmaklökar stegvis betingade. (Läs: degraderade.) Lagom till nästa uppföljare kan agitationstillsatsen budkavlas ut. Och plötsligt har man en saga som inte längre alls talar i djupled, men – märk väl – skriver åhöraren knallröd om nosen. Inte illa pinkat, va? Sagans kraft selad och pastöriserad! För styre, för världsuppfattning och för framtidsagendan!

Ifall du har för vana att ur mainstreamfacket konsumera filmer, serier, böcker eller pjäser av senare årsmodeller har du säkert stött på de här slarvsyltorna. Du har troligen också uppskattat flera av dem i skepnad av ren underhållning (eller månne ångestlindring). Jag tänker mig att de gemenligen vore jämförbara med en McFlänsost. Mättar för en kort stund, men tar inte på djupet. Ty där nere – lamslagen under sockerchock och fem lager mental mononatriumglutamat – molar sagotörsten.

”…se dig om och du lär upptäcka att det finns en påfallande likhet i hur kontrollivern ter sig på många håll i världen.”

Till värvs påminner berättelser om drömmar. De speglar sidor av vår mänsklighet som vi inte nödvändigtvis är medvetna om själva. De gläntar på våra inre brunnslock, hjälper oss tolka vad vi ser därnere i mörkret. De är kompanjonen på alla de färder vi måste ge oss ut på under vår livstid. Och till denna uppgift duger de tillrättalagda, korrekta och pastöriserade hopkoken illa. Ty vår tillvaro är allt annat än detta. Varpå törsten består. Och föder en tomhet hos många. Som de saknar ord för.

Kejsarens klädnad häromkring
Vi kan skratta gott åt Kinakejsaren som förklarade Nalle Puh fredlös. Vi kan också snaska självgodis över hans osminkade diktatormanér. Men det gör oss tyvärr till hycklare. Vi har nämligen gott om bjälkar i våra egna glojärn.

Att kulturkriga är ju kejsarn ingalunda ensam om. Han är bara lite mindre diskret. För se dig omkring! Kulturfejderna har rampats upp rejält i väst på sistone. Inga plumpa despotgester förvisso. Utan små, men många, repressiva penseldrag. Och sambandet, likväl som funktionen, kan skönjas. Om man så väljer.

Jag tänker att den i tiden liggande vurmen för global samordning spelar in. Intressekrafter som söker främja globalisering/globalism har sett vilken arena som är den gångbara (och där man måste ligga i framkant) – kulturens. Kruxet är bara två saker: Det finns ingen global kultur. Samt att organisk kultur förekommer i närmast oändlig plural världen över i allehanda subvariationer; var och en avpassad för, samt tenderar att hävda, den egna… hävden.

En lösning blir då att etablera det första på konstgjord väg. Denna bör sedermera vara utformad på så vis att alla lätt kan passa in, men ingen riktigt känner sig hemma nog för att… börja bete sig som hemma, typ. Envar i en artificiellt fabricerad global kultur måste känna sig som halvfrämling till ungefär samma grad. Annars brister hela konceptet.

Krux nummer tre är att folk inte automatiskt gillar det där. Det är hyfsat allmänmänskligt att vilja kunna känna sig som hemma någonstans. Och många kan tänkas hysa ymnig förkärlek för det man definierar som ‘hem’ rent kulturmässigt. Suprise igen! Sålunda skaver det på. Den konstruerade globala kulturen söker grad- och stegvis bearbeta in krokar och linor i existerande kulturkontexter. Dessa trilskas tillbaks i ungefär motsvarande utsträckning, vlket gör balansen skör. Och otyglat berättande, ja till och med dito ord och kommunikation må vara, om inte ärketrilsk, så åtminstone lösa kanoner på däck.

Anyway! Det är denna process – dess inneboende maktfaktor, världsuppfattning och framtidsagenda – som nu stressas av det otyglade.

”Folk söker – och finner – ständigt nya vägar mot den ostyriga kulturkällan. Till krokstyrenas förtret.”

Häromkring eller Over Thereomkring kan kvitta; se dig om och du lär upptäcka att det finns en påfallande likhet i hur kontrollivern ter sig på många håll i världen. Niten likaså. Ty blotta tanken på motsträviga berättare, med sagans kraft till sitt fria förfogande, stressar de globalvurmande markberedarna värre än en hel soffgrupp långt in i stolgången. Därför söker man hägna in dem med allt av nyuppfunna konventioner man hinner kläcka. Samt hoppas att acceptansen för de tillrättalagda, korrekta och pastöriserade hopkoken permanentas hos åhörarskarans majoritet. Arrogant, men hyfsat effektivt. Så långt…

Det kan tänkas bli andra bullar…
Att sätta folk på kulturell skräp- och svältkost kan emellertid funka hyvens just nu nu nu. Men det är inte direkt en metod som har evigheten för sig, sanna mina ord. Bland annat för styrkan i sagotörsten samt skapandets anarkistiska natur. Folk söker – och finner – ständigt nya vägar mot den ostyriga kulturkällan. Till krokstyrenas förtret.

Sagotörsten får härskare att härskna. Men folket kan mycket väl komma att se till att här blir andra bullar… Jag skulle inte förvånas om allehanda kollriga kontrollförsök framöver lär trigga samma gapskrattsreflex som kejsarn idag tillägnas för sitt gruff med en påhittad björn.

Hursomhaver och once more with a feeling: ingen hade gjort sig omaket att tukta sagor och deras invånare ifall dessa vore kraftlösa! Håll det i minnet.

RELATERAT:
Förädlad imperfekt för perfekt futurum
Lööfstopp
Att gå på värdegrund

Djävulen, hans advokat & en teratolog i det förbålda
”Inga svenska traditioner på våran…eh, kulturarvslista!”
Språk och kultur är inga leksaker

Ah! Jag glömde nästan…

Kejsaren av Kina tycker inte om Nalle Puh. Och till detta har han sina skäl. Läs A.A Milnes böcker. Lägg märke till hur den där lille honungskrängarens tillvaro ter sig och beskrivs. Samt på vilka sätt den kan tänkas skära sig i förhållande till konceptet med ett toppstyre och dess Stora Ledare? Lägg sedan sagans kraft till ekvationen och det går nästan att med blotta örat höra mullret därborta vid tidens horisont…

/Leo

De stängande bibliotekens symptomani

Härdad eller ej, hur många sönderstökade bibliotek jag än läser om så slutar det aldrig att beröra mig illa. Sorgligare symbol för kunskapsföraktet, den vissnande samhällsgemenskapen samt fördumningskulturens motbjudande grepp om nuet är i sanning svårfunnen.

Jag skulle kunna skriva ännu ett inlägg om vad det i längden åsamkar samhället. Eller om vilka som främst drabbas när biblioteken tvingas skära ner sina öppettider, eller rentav stänga. Men det har jag, som sagt, gjort förr. Jag har slut på pedagogiska utläggningar. Jag har ledsnat på att långmodigt söka locka fram förnuftet hos folk som borde begripa bättre. Men tyst tänker jag då icke bli.

Biblioteken är ett nav där det mänskliga konvergerar. Information, kunskap, kommunikation, kultur, bildning… Allt under drift av kunnig personal med uppdraget att vara envar behjälplig i att förbättra sig själv och allmänheten runtom. Det är dessa platser jag personligen har att tacka för att jag ens begriper flaska av myckenskapen runtom mig. Ty allt som skolan lite för sällan förmådde lära ut fann jag istället en fristad att själv tillgodogöra mig där bland hyllorna.

”Det är det högljudda och destruktiva som flyttar fram sina positioner…”

Jag tänker stå upp för dem till sista bokryggen. För att fler ska få samma möjlighet som jag. För att vi alla fortsatt ska ha tillgång till det som gör vår tillvaro gott. Men det är ett skitgöra utan dess like. Döva öron råder det ju föga brist på i sammanhanget. Ej heller plattformsstarka relativisatörer, redo för utryckning till vansinnets försvar.

Jag begriper mig inte på dem. Känns rätten att få fördärva mer angelägen att försvara än nyttan den sedermera tvingar till reträtt?

Riv sönder en bok eller skrik så att ingen har ro att läsa den. Löna bibliotekariens kunskap, allmänbildning och inofficiella lärargärning med hot och spottloskor. Säg mig… När ni skrämt bort alla de som faktiskt har kunskap till övers, känns det då hyvens att stå där som en urban läppspelarfilharmoniker – med en halv bal sågspån mellan lurarna och ett ordförråd i nivå med 2011 års betaversion av Siri?

Det är det högljudda och destruktiva som flyttar fram sina positioner, obehindrat som det är av ett undanglidande, kissnödigt och konfliktskyggt samhälle – duckande sitt ansvar i hopp om en husfrid som på sikt river halva kåken. Det mänskliga navet sätts med passivitetens goda minne på undantag. Och sen undrar man hur det kommer sig att populister blir poppis, intoleransen tilltar eller varför hinnan mellan skröna och sanning gjort sig såpass gäckande och portabel att allt går att sälja, och det utan ens minsta ansats till mördande reklam.

Det hänger ihop, för den som till äventyrs skull ännu inte lyckats koppla samman prickarna. Fördumningskulturen naggar på samhället, som i sin tur reagerar med att likt ett vilselett men överaktivt immunförsvar ge sig på den egna kroppen. Och se, ett självspelande piano! För tro inte att de som nekats den där informationen, kunskapen, kulturen och bildningen automagiskt kommer att söka sig den. Eller ens vet hur?

Kunskapen om kunskapandet är skör till sin natur. Och andefattigdomen, ifall den väl finge slå rot, en svårbekämpad best. Där snackar vi ‘utanförskap’ i ordets sanna bemärkelse. Biblioteken följer sin gamla kamrat Förnuftet – den här gången för att stänga ner. Alla förlorar. Utom fördumningens eventuella mecenater.

Ska det behöva vara så svårt att enas om något så elementärt som att vi i biblioteken har flera viktiga funktioner att förvalta och försvara? Och att delarnas tillgång till allt det fantastiska som de erbjuder spelar en väsentlig roll i vår framtida helhet?

Avslutar med ett självcitat: ”Där man saboterar bibliotek saboterar man till slut även människor.” Ta mig på orden!

/Leo

Kunskapen om kunskapande

”Vi måste läsa också. Vi måste skaffa oss kunskap.”
Repliken är tagen ur Bo Widerbergs film Ådalen 31 och anförs av karaktären Kjell. Om huruvida Kjell har existerat i verkligheten eller ej, det vet jag inte. Men vad jag däremot inser är med vilken precision just de där orden sätter fingret på något vi alla gör bäst i att aldrig glömma. Utan kunskap är vi maktlösa. Ute i världen, inom oss själva.

Det är lätt att glömma bort Kjell. Ännu lättare är det att glömma bort allvaret bakom hans replik. Vi lever ju i den uppkopplade världen där all kunskap blott vilar en knapptryckning bort. Vem som helst kan när som helst läsa in sig på vad som helst. Eller?

Vad händer om förmågan att ta åt sig det tillgängliga inte längre så självklart är tillgänglig? Vad blir följderna ifall kunskapen om kunskapande går förlorad hos folk i gemen?

Året är 1931, platsen är Ådalen, närmare bestämt Lunde, där Graningekoncernens strejkbrytare inkvarterats. På ena sidan, ett demonstrationståg bestående av omkring 4000 trängda, hungriga och heligt förbannade arbetare. På den andra, beväpnad militär med uppdrag att skydda strejkbrytarna. Eldgivningen som följde – beordrad av kapten Nils Mesterton – slutade med fem människors död.

Det är upptakten till denna tragedi som Widerberg skildrar i sin film från 1969. Och visst, Ådalen 31 må ha ett antal år på sin nacke vid det här laget. Likväl har den en hel del att säga såväl nutids- som framtidspublik; en tankeställare även bortom det uppenbara haveriet i att militär skjuter skarpt mot en oskyddad folkmassa, driven man ur huse av nöd och svält.

Vad Widerbergs film så skickligt porträtterar är skuggspelet bakom företeelserna fattig och rik. För vad som upprätthåller fattigdom ligger nämligen långt ifrån bara i kulor – må de vara laddade i gevär eller kontokort.

Att påpeka skillnaden mellan fattiga och rika i termer om sedlar i plånboken eller mat på bordet är enkelt. Att pricka in den exakta revan mellan dessa två världar låter sig däremot inte göras i en handvändning. Men skam den Widerberg som ger sig. Och mycket riktigt lyckas han (an)vända alla filmmediets styrkor till sin berättelses fördel.

Klassperspektivet görs ständigt närvarande. Filmen tar också tydlig ställning för arbetarna och deras situation. Likvisst tillhandahåller Widerberg inget enkelt tvådimensionellt vi & dem. Tvärtom, han låter människorna vara människor oavsett vad de representerar. Vi – tittarna – bjuds in, tillåts medvandra genom de två världarna – välståndets respektive fattigdomens. Slutsatser får vi däremot dra för egen maskin. Skriften på näsan uteblir.

Genom mötet mellan arbetarsonen Kjell och disponentdottern Anna ställs vi i revans mitt. Anna och hennes klassfränder besitter kunskapen om kunskapande – förförståelsen som gör att de kan ta kunskap till sig, driften att söka den samt vetskapen om att och hur den kan användas. Kjell, å andra sidan, skulle sin vetgirighet till trots svårligen ha kunnat bli Annas like. Inte ens om han börjat nysa guldtackor ur öronen.

Nej, det som står dem emellan skymtar fram i skepnad av ett välsorterat bibliotek, vilket kameraarbetet finurligt låter pricka in vid de rätta tillfällena. Bildning, kunskap, kultur… I stunden så nära Kjell. Ändå så långt bort från Kjell.

Hur skulle Kjell ha reagerat ifall han finge se vår nutid? Visst, mycket av det som hans klassfränder saknade under 30-talets fattigsverige är idag självklarheter för flertalet. Men vilka vore hans tankar om han ställts att betrakta arvet efter den arbetarrörelse vars gryning han själv var en del av? Torde fem veckors lagstadgad semester ha gjort honom nöjd och belåten? Eller kanske arbetsmiljölagstiftning och skyddsombud? Skulle han ha flugit i luften av ilska inför faktum att var och varannan nutidsmedborgare köper dagligvaror tillverkade i tredje världen av låglönearbetare med arbetsvillkor liknande dem han själv slet ont under? Kanske, kanske inte!

Däremot är jag övertygad om att han skulle ha dragit öronen åt sig inför rådande samtidskultur. Ja, Kjell torde både kunna se fällan och identifiera dess ursprung…

Jag brukar kalla det TV4-effekten, men egentligen är detta nog en smula orättvist. En marksänd skitspruta gör ingen kulturskymning… Nej, det är nu jag tänker vara oförlåtande frank och rikta ilskna ögon åt samtidens alla riktningar. Inte ens spegeln kommer undan.
Runtom oss råder en fördumningskultur, i vilken idealet är en intellektuell och kulturell analfabet – en kultur där det framställs som trendigt att inte veta, inte kunna. Eller mest av allt: att inte ens vilja veta eller kunna.

Vad? Vem? Varför? Jag kan riktigt se ”what the hell”-minerna framför mig, rakt genom skärmen. Tänk helhet, säger jag bara! Det är inte en enskild kvällstidningsartikel, nått lösryckt YouTube-klipp eller ens en hel säsong utav någon av alla dokusåpor som gjort affärsidé av att förnedra arbetarnas barn till andras förnöjelse. Det är snarare summan som när och utgör fördumningen. Den finns ju överallt omkring oss och är närapå omöjlig att välja bort.

Ställ dig frågan: Hur mycket av det du ser och läser faller i själva verket, oavsett rubrik, under kategorin underhållning? Därefter: Vad förmedlar denna kvot egentligen?

Tänk dig en helt vanlig kväll i tv-soffan. Du tror kanske att det är ett populärvetenskapligt program du just satt dig att se. Visst, en handfull duktiga hjärnor må ha samlats i lag för att lösa ett svåröverkomligt problem eller bygga något avancerat. Men så snart TV4-effekten kickar in ändras narrativet (dubbeltolka gärna). Vad du efter en timme och fem reklampauser fått dig till livs har egentligen inte alls handlat om att bygga eller göra framsteg, utan om intrig och den destruktivitet som följer i dess spår. På ässjan ligger ränksmidet, pakterna har paketerats…

Är det sen en riktigt sunkig kanal du lyckats ratta in så har säkert någon av deltagarna supits ner lagom till halvtid, nånannan vädrat sina sexualvanor och en tredje sett till att säkra prispengarna för egen vinning. Folkligt så det förslår. Eller?

De flesta försök att synliggöra fördumningskulturen brukar dessvärre stranda i en icke-debatt om folkförakt. ”Vadå? Ska inte människor få se och läsa sånt de tycker om och vill ha? Eller är det inte fint nog för er kultursnobbar?” Och sen är hönseriet i full gång…

Men visst, frågan får väl anses motiverad. Är det så illa att ge människor vad de vill ha – sådant som ett flertal lätt kan ta till sig? Nej, kanske inte per definition. Men en samtidskultur som inte bara låst sig vid det lättsmälta, utan som rentav håller på att göra bildningsförakt till kult, är ett högst påfallande hot mot människors möjlighet till såväl yttre som inre utveckling. Varför nu detta? Jo, häng kvar!

Förmågan att ta till sig information och perspektiv är i de flesta fall på intet vis medfödd och självklar, utan snarare något vi lär oss under livets gång. Ett barn som växt upp med en rikedom av kultur och bildning har helt andra förutsättningar än hon som fick hålla tillgodo med endast Bonde söker halmstrå.

Det senare barnet lär få det svårt, rentav omöjligt, att komma ikapp det första. Hon saknar nämligen verktygen som behövs för att tillgodogöra sig det vilket barn nummer 1 mer eller mindre kränger till frukost. Bildning, kunskap, kultur… När ”vad folk vill ha” blivit lika med ”det enda folk förmår förstå” existerar inget egentligt val längre. Då har fördumningskulturen blivit ett självspelande piano. Ta ifrån en människa kunskapen om kunskapande och dörren är låst långt innan den ens stängts.

Än det digitala samhället då? All information finns ju därute. Det är väl bara för vem som helst att söka? Som svar tänker jag citera ännu en filmkaraktär; den här gången Newt Jorden i Aliens (1986). ”It won’t make any difference!”

Så är det! Utan god läsförståelse kan man exempelvis inte ta till sig mer avancerade texter. Saknar man därtill förförståelse blir det nära nog omöjligt att sätta all information – hur fritt tillgänglig den än må vara – i kontext. Mer än förbipasserande brus blir den inte. Det kan till och med förhålla sig så illa att man inte vet vad man söker efter, då man aldrig fått veta vad som finns därute att söka efter…

Kort sagt, du kan ha hur mycket guckeligoogle som helst till ditt förfogande. Utan kunskapen om kunskapande står du antingen inför en stuprak inlärningskurva eller ett platt fall. Du ser, det är inte det ”roliga” YouTube-klippet i sig som är tragedin, utan att alltid hamna där.

Det är här vår gode Kjell torde ha sparkat bakut. Vis av erfarenhet vet han nämligen vilka det är som främst drabbas när fördumningskulturen tätnar: Arbetarnas och proletärernas barn!

Det här hade den tidiga arbetarrörelsens frontfigurer sannerligen järnkoll på och uppmanade därför allt och alla att bilda sig. På folkligt sätt, dessutom. Bildningen ifråga behövde ju långt ifrån nödvändigtvis innefatta högre skolning eller ens fortbildning inom det egna yrkesområdet. Nej, det handlade om att skapa en kultur där det ligger i tiden att lära sig saker, att kunna och förstå. Jag vill påstå att denna bildningskultur var en avgörande faktor till att fattigsverige under lång tid såg ut att vara på reträtten.

Hade då Kjell fått åse hur vi så sakteliga backar mot ett samhälle där kunskap och insikt återigen tillåts att bli de högre klassernas privilegium så antar jag att han skulle ha blivit både rädd och arg på samma gång. Han såg ju den där revan med egna ögon, allt innanför disponentvillans väggar. Han förstod så väl att brist på materiella/pekuniära resurser endast var symptomen. Det som i själva verket upprätthåller fattigdom är snarare brist på tillgång till kunskap samt kunskapen om hur man tar den till sig.

Hur kunde denna insikt falla i glömska på mindre än hundra år??? År 1931 föreställde man ju sig framtidens människor såsom klokare, inte mer benägna att falla för mentalt baggböleri?

Det är hög tid att ställa fördumningskulturen mot väggen. Det duger inte att fåntrattsmässigt nicka med och passivt låta nuvarande utveckling fortgå. Vad vi behöver är ett nytt bildningsideal. Jag talar om kunskap, bildning och kultur ÅT ALLA. Och den måste bli en del av vår vardag. Folklig, om man så vill.

Nu skulle jag kunna dra en lång harang om hur de styrande borde rensa upp i det experimentträsk som idag kallas skola, men det tänker jag inte göra. Fördumningskulturen är ett problem vi inte kan överlåta på andra och tro att allt löser sig. Isynnerhet inte som vi ju alla mer eller mindre är delaktiga. Ska det bli förändring så hänger det således på oss.

Vi måste börja prata om fördumningskulturen i vardagen. Hur den yttrar sig, var den yttrar sig och varför. Vi måste våga blottlägga, ifrågasätta och hitta perspektiv. Och skoningslöst! Inga heliga kor.

Vi kanske borde fråga oss på vilka sätt en befolkning påverkas när landets troligen mest inflytelserika pressorgan lägger lika mycket krut på att bevaka dokusåpadeltagares krogkvällar som större internationella händelser? Eller när en politisk programpunkt på nationell public service-tv börjar likna The Jerry Springer Show?

Jag vänder mig till DIG, DIG och DIG därute. Är ni nöjda med det här? Tycker ni det är helt okej att låta den kollektiva bildningsnivån changera till dess att ni själva blir de där skämten ni så förmätet brukar skratta åt på YouTube? Anser ni det vara ett acceptabelt utgångsläge för nästa generation, era barn?

Blev ni purkna nu? Undrar ni vad jag är för en besserwisser som sitter här och idiotförklarar ert fredagsmys? Som dessutom för egen del inte ens har fullständiga högstadiebetyg? När ni själva ägnar er åt allt möjligt, från kvällskurser till DIY-verksamhet? Bra! Det var meningen. Era reaktioner (samt inte minst kvällskurserna och DIY-verksamheten) skänker hopp om att fördumningskulturen ännu inte vunnit fäste oåterkalleligt.

För inte så längesedan dog människor för rätten till välfärd och jämlikhet. Det är lätt att glömma vad de fick offra. Ännu lättare är det att glömma bort de där nyckelorden: ”Vi måste skaffa oss kunskap.” Vägen till varaktig välfärd går just via kunskapen om kunskapsinförlivandet. Försvara den eller förlora den.

/Leo

PS: Läste du texten eller scannade du igenom den som hastigast? Stötte du på begrepp du inte förstod? Slog du isåfall upp dem? På nätet, där all information finns så lättillgänglig?
Funktionen bakom dessa frågor behöver jag inte förklara, då jag i likhet med Widerberg väljer att låta näsan stå oskriven. Läser du hela inlägget så tror jag du förstår varför jag nu ställer dem.