Sagotörsten som får härskare att härskna.

Kejsaren av Kina tycker inte om Nalle Puh. Enligt legenden eftersom de tu vore för porträttlika. Och visst… Det föreligger kanske anledning för tjusige herrn att känna sig förorättad. Puh har ju inte direkt fägringen på sin sida. Ej heller sägs han vara särdeles skarp innanför luvan. Nä, det finns då sannerligen charmigare gestalter att jämföras med än en tagelstoppad, honungskrängande, trefjärdedelars dårhuskompatibel fantasibjörn.

Men är det såpass förfärligt? Måste den uppdiktade björnen ifråga prompt bannlysas från nätets nejder innan friden ånyo lägrar sig bakom den kinesiska brandmuren? Nog för att fåfängan utan tvivel må extraknäcka som förnuftslaxerande medel närhelst den överdoseras. Men är den verkligen allt det hänger på?

Man kan skratta sig fördärvad åt sånt här. Pompöst lagda Ledargökar med nollvision för självdistans som startar krig mot leksaker och sagofigurer… Det har skett förr. Stockkonservativa, och tillika religiöst böjda, dignitärer på hinsidan om Atlanten har genom åren haft lite knas med allt från Teletubbies till Harry Potter. Och Saudiarabien låter hälsa att man håller sig med en fatwa mot Pokémon (och de där sägs ha tillgång till kärnvapen…). Bara för att ta ett par exempel.

Tro nu emellertid inte att fenomenet är förbehållet Lustiga Länder Långt Iväg. Nädu! Det kan dyka upp varhelst det finns människor. Vi är ju som bekant lite eljest av oss. Våra styren, föga förvånande, likaså. Det är bara att skratta åt eländet.

När väl gapskrattet bedarrat faller det sig naturligt att skylla smörjan på den humorbefriade despotens stukade fåfänga. Så kan det säkert till viss del förhålla sig. Men det ligger något större bakom, tänker jag. Det är egentligen inte den förmodade likheten med en mindre bildskön björn som klär av kejsaren naken. Utan snarare vad sagokaraktären råkar vara en väsentlig del av – nämligen en saga. Och sådana hanteras bäst varsamt. Om man är kejsare.

”Sagor är inte att leka med. De bär på kapacitet att riva upp himmel, jord och helvete.”

Vem rädes sagorna?
Krokiga styren tenderar att ha ett komplicerat förhållande till sagor. Främst de som underlåter att med så mycket som en strof besjunga det krokiga styrets raka förträfflighet. Då måste versraderna snyggas till. Och än värre blir det om sagan rentav motsäger den egna megafonens olåt. Då kanske inte ens en runda hos rödpennan räcker. Utan till kapning man skrida, banne mig! Sen kan det sluta med allt från brandvägg till autodafé.

Varför? Nja, det är ganska följdriktigt egentligen. Och det spelar ingen roll om sagan kommer i formatet av en bok, på en teaterscen, via television eller DuTubivision. Skälen står sig.

Det som sagan riskerar att stressa är inte främst nån Ledargöks redan tveksamma heder och ära. Utan ett system – en makt, en världsuppfattning, en framtidsagenda…Och sett ur krokstyrets perspektiv så är det nog hyfsat vettigt att hellre reagera förr än senare. Innan stressfaktorn hunnit sätta sig i kulturen.

Sagans slagkraft
Sagor är inte att leka med. De bär på kapacitet att riva upp himmel, jord och helvete. De öppnar upp världar, tankar och drömmar, vilka annars vore förborgade. I sakta mak måhända. Men stadigt går det.

Sprider sig ohämmat gör de också. Främst för att de talar ett språk som mänskligheten burit inom sig så länge vi varit människor, vilket gör dem lättöverförda och allomsinnligen begripliga; en vandringsbenägen urkraft redo att när som helst slå sig ut i nuet och oförutsägbart förändra. Och främst av allt: vi törstar efter dem, söker deras närvaro i vår tillvaro.

Råkar du då figurera som endera komponent i krokstyret – må vara dess envåldshärskare, galjonsfigur, hantlangare, påhejare eller nyttiga idiot – så kanske det därav inte känns så värst betryggande att ha en massa okontrollerade sagor på vift ute bland populasen. Då manifesterar sig månne viss självbevarelsedrift. I form av ingivelsen att neutralisera berättelsernas kraft innan de potentiellt ställer till det. Eller rentav sela den för egen vinning?

Låter det långsökt? Nja, låt säga som så att ingen hade gjort sig omaket att tukta sagor och deras invånare ifall dessa vore kraftlösa!

”Ett effektivt sätt att bespara sig misshagliga sagor ligger i att skapa ett repressivt klimat där ingen sagoberättare värd namnet känner sig hemma.”

Kontrollens många ansikten
Jag har sagt det förr. När makten – antingen direkt eller via påhejarproxy – börjar visa alltför närgånget intresse för kulturens styrningsmöjligheter så är det dags att dra öronen åt sig. Det är ett tecken, ett symptom. På att något är i görningen. För saker görs, det kan du ge dig fasen på! Även om det må se lite olika ut beroende på styrelseoskick.

En totalitär regim konstrar inte, utan gör som Kejsaren av Kina. Ut med allt som kan tänkas ställa till bökigheter eller dana upprorsmakare. Förbjud rakt av! Hänvisa till den Store Ledarens ständiga förträfflighet. Ifrågasätt presumtiva problemfigurers ‘lojalitet’ och ‘karaktär’. Vänd folket mot vederbörande vid behov. Enkelt och okonstlat.

Denna kantiga approach funkar dock inte överallt. Vissa styren – främst de där som har en väljarkår att förhålla sig till – får allt tafsa med finkänsligare tassar. Det är därför vi ofta häromkring stöter på vackert klingande, och följaktligen svårkonfronterade, halvslogans till kontrolliverns försvar (och anfall, mind you!) Som att ingen ska behöva känna sig kränkt av sagan. Eller drabbas av ‘förlegade värderingar‘.

Man förbjuder heller inte (…i första taget.). Man reviderar och man gallrar. Gärna transparent. Som om det bara råkade falla sig. Eller som en kärvänlig åtgärd. För att alla ska kunna känna sig trygga. Och det låter ju, som sagt, väldigt … fint. Varpå kritik per definition blir väldigt fult.
Tycker du det är okej att kränka människor? Vavavavava??? Din vidrige <nånting>istjävel!

Så tuktas en sagoberättare
Ett effektivt sätt att bespara sig misshagliga sagor ligger i att skapa ett repressivt klimat där ingen sagoberättare värd namnet känner sig hemma. I kulturtornet håller man det lågt till tak inom allt ovan källarhöjd, men befrämjar ymnig turbulens inom vad ryggkrökarhöjd som återstår. Och under latent memento om sanktion låter man envar med förtäljarambitioner veta att det är anpassning som gäller. Eller trubbel i vardande.

Under krav på korrekthet klipps vingarna av berättaren. Kraften i förtäljandet förtvinar. Sagorna utarmas. De som har något att säga lämnar till syvende in bläckhornet. Ty det finns inte längre svängrum att skapa. (På så vis renoverade man häromsistens ut den den fantastiske barnsagoberättaren Jan Lööf. För att ta ett exempel…)

Allt detta vet kontrollivrarna. Man till och med räknar med det. För är det inte rationellt, så säg? Istället för att behöva revidera eller gallra, och det under potentiellt gny och gnäggerne från allmänheten, så har man förekommit den problematiska sagan redan innan den blev till. Smart va? Lite som att ta motståndsledarens moder av daga för minsta motståndets lag, typ.

I dess ställe kan man fylla ut efter behag och behov. Och för dessa ändamål passar underhållare så mycket bättre än sagoberättare. Dessa hyser nämligen inga anspråk på att berätta. Utan bara underhålla. Surprise! Samt göra sitt namn till varumärke. Och få synas lite. Vilket i fördumningskulturen lätt låter sig göras.

Man stöter dock snart på patrull. Du ser… Människors törst efter gedigna berättelser sinar aldrig, oavsett ålder och annat mindre väsentligt. Och de substitut som kan tänkas skapas under dessa repressiva förutsättningar blir sällan så värst uppskattade. Sagan om det inkluderande barnet i det trygga rummet, någon? Eller kanske Pojken som kallades Hen? Nja… Min hypotes är att de flesta barn nog skulle föredra en olydig hobbit som begav sig hemifrån och lärde orcherna (samt deras ögonglob till ledare) att veta hut. Vuxna likaså.

Den pastöriserade berättelsen
Frukta emellertid icke, du som bestämt dig för att sela sagans kraft för styres, världsuppfattnings och framtidsagendas räkning. Det finns en, kanske inte gyllene, men ehuru mittenväg – en som de sagotörstande gommarna kanske inte med glädje sväljer, men ändå lär sig skölja ner.

Man må uppbåda ett knippe sagor – för envar hyfsat välkända och av tillräcklig råsubstans. Sedermera låter man slipa ner alla inslag som skaver eller står ut. Den mustiga märgen – där fröet till avtryck och intryck gömmer sig – sållas bort. Återstoden körs i mixern tills berättelsernas motsvarighet till sojafärs går att skönja. Tillsätt smakförstärkare – intrig inlånad från såpoperaförrådet. I med färgämnen – överdos på braskande effekter. Ångkoka slutprodukten. Sälj!

Det tar ett tag innan halvfabrikatet går hem. Men åhörarna – må de vara läsare, tittare eller lyssnare – får sina kultursmaklökar stegvis betingade. (Läs: degraderade.) Lagom till nästa uppföljare kan agitationstillsatsen budkavlas ut. Och plötsligt har man en saga som inte längre alls talar i djupled, men – märk väl – skriver åhöraren knallröd om nosen. Inte illa pinkat, va? Sagans kraft selad och pastöriserad! För styre, för världsuppfattning och för framtidsagendan!

Ifall du har för vana att ur mainstreamfacket konsumera filmer, serier, böcker eller pjäser av senare årsmodeller har du säkert stött på de här slarvsyltorna. Du har troligen också uppskattat flera av dem i skepnad av ren underhållning (eller månne ångestlindring). Jag tänker mig att de gemenligen vore jämförbara med en McFlänsost. Mättar för en kort stund, men tar inte på djupet. Ty där nere – lamslagen under sockerchock och fem lager mental mononatriumglutamat – molar sagotörsten.

”…se dig om och du lär upptäcka att det finns en påfallande likhet i hur kontrollivern ter sig på många håll i världen.”

Till värvs påminner berättelser om drömmar. De speglar sidor av vår mänsklighet som vi inte nödvändigtvis är medvetna om själva. De gläntar på våra inre brunnslock, hjälper oss tolka vad vi ser därnere i mörkret. De är kompanjonen på alla de färder vi måste ge oss ut på under vår livstid. Och till denna uppgift duger de tillrättalagda, korrekta och pastöriserade hopkoken illa. Ty vår tillvaro är allt annat än detta. Varpå törsten består. Och föder en tomhet hos många. Som de saknar ord för.

Kejsarens klädnad häromkring
Vi kan skratta gott åt Kinakejsaren som förklarade Nalle Puh fredlös. Vi kan också snaska självgodis över hans osminkade diktatormanér. Men det gör oss tyvärr till hycklare. Vi har nämligen gott om bjälkar i våra egna glojärn.

Att kulturkriga är ju kejsarn ingalunda ensam om. Han är bara lite mindre diskret. För se dig omkring! Kulturfejderna har rampats upp rejält i väst på sistone. Inga plumpa despotgester förvisso. Utan små, men många, repressiva penseldrag. Och sambandet, likväl som funktionen, kan skönjas. Om man så väljer.

Jag tänker att den i tiden liggande vurmen för global samordning spelar in. Intressekrafter som söker främja globalisering/globalism har sett vilken arena som är den gångbara (och där man måste ligga i framkant) – kulturens. Kruxet är bara två saker: Det finns ingen global kultur. Samt att organisk kultur förekommer i närmast oändlig plural världen över i allehanda subvariationer; var och en avpassad för, samt tenderar att hävda, den egna… hävden.

En lösning blir då att etablera det första på konstgjord väg. Denna bör sedermera vara utformad på så vis att alla lätt kan passa in, men ingen riktigt känner sig hemma nog för att… börja bete sig som hemma, typ. Envar i en artificiellt fabricerad global kultur måste känna sig som halvfrämling till ungefär samma grad. Annars brister hela konceptet.

Krux nummer tre är att folk inte automatiskt gillar det där. Det är hyfsat allmänmänskligt att vilja kunna känna sig som hemma någonstans. Och många kan tänkas hysa ymnig förkärlek för det man definierar som ‘hem’ rent kulturmässigt. Suprise igen! Sålunda skaver det på. Den konstruerade globala kulturen söker grad- och stegvis bearbeta in krokar och linor i existerande kulturkontexter. Dessa trilskas tillbaks i ungefär motsvarande utsträckning, vlket gör balansen skör. Och otyglat berättande, ja till och med dito ord och kommunikation må vara, om inte ärketrilsk, så åtminstone lösa kanoner på däck.

Anyway! Det är denna process – dess inneboende maktfaktor, världsuppfattning och framtidsagenda – som nu stressas av det otyglade.

”Folk söker – och finner – ständigt nya vägar mot den ostyriga kulturkällan. Till krokstyrenas förtret.”

Häromkring eller Over Thereomkring kan kvitta; se dig om och du lär upptäcka att det finns en påfallande likhet i hur kontrollivern ter sig på många håll i världen. Niten likaså. Ty blotta tanken på motsträviga berättare, med sagans kraft till sitt fria förfogande, stressar de globalvurmande markberedarna värre än en hel soffgrupp långt in i stolgången. Därför söker man hägna in dem med allt av nyuppfunna konventioner man hinner kläcka. Samt hoppas att acceptansen för de tillrättalagda, korrekta och pastöriserade hopkoken permanentas hos åhörarskarans majoritet. Arrogant, men hyfsat effektivt. Så långt…

Det kan tänkas bli andra bullar…
Att sätta folk på kulturell skräp- och svältkost kan emellertid funka hyvens just nu nu nu. Men det är inte direkt en metod som har evigheten för sig, sanna mina ord. Bland annat för styrkan i sagotörsten samt skapandets anarkistiska natur. Folk söker – och finner – ständigt nya vägar mot den ostyriga kulturkällan. Till krokstyrenas förtret.

Sagotörsten får härskare att härskna. Men folket kan mycket väl komma att se till att här blir andra bullar… Jag skulle inte förvånas om allehanda kollriga kontrollförsök framöver lär trigga samma gapskrattsreflex som kejsarn idag tillägnas för sitt gruff med en påhittad björn.

Hursomhaver och once more with a feeling: ingen hade gjort sig omaket att tukta sagor och deras invånare ifall dessa vore kraftlösa! Håll det i minnet.

RELATERAT:
Förädlad imperfekt för perfekt futurum
Lööfstopp
Att gå på värdegrund

Djävulen, hans advokat & en teratolog i det förbålda
”Inga svenska traditioner på våran…eh, kulturarvslista!”
Språk och kultur är inga leksaker

Ah! Jag glömde nästan…

Kejsaren av Kina tycker inte om Nalle Puh. Och till detta har han sina skäl. Läs A.A Milnes böcker. Lägg märke till hur den där lille honungskrängarens tillvaro ter sig och beskrivs. Samt på vilka sätt den kan tänkas skära sig i förhållande till konceptet med ett toppstyre och dess Stora Ledare? Lägg sedan sagans kraft till ekvationen och det går nästan att med blotta örat höra mullret därborta vid tidens horisont…

/Leo

Annonser

Kjellevisionen och skräpytan

Vi kallar detta för skräpyta. … där finns ingen ekonomisk aktivitet, inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, ingenting, bara träd”, säger näringslivaren Kjell A Nordström från scenen på Nordic Business Forum Sweden.
De gudsförgätna platserna han talar om är de jag själv skulle kalla Hem; i folkmun kanske mer kända som den svenska landsbygden. Eller nej, förresten! Lägg till alla bruksorter, småstäder och… ja, kort sagt det mesta utanför storstäderna. Och Kjellevisionen blir komplett!

Det här fick nog mången lantis att damma av släktens mest traditionstyngda svavelramsa (enligt legenden uppkommen någonstans i trakterna kring då gammelfarfar mötte sin svärmor, och därtill såpass dialektal att ingen nu levande människa kan dechiffrera den). Själv höll jag mig däremot, för en gångs skull, otraditionellt lugn! Jag brukar flyga i taket av dylikt. Men inte nu.

Grejen är att jag nog fasen kan tänka mig leva med det där. Eller rättare sagt: utan. Jag är, pardon my french, faktiskt skitglad att slippa en massa Starbucks, shoppingcenter, klotter och modernistiska betongkuber. För att inte nämna bilbränder…

Sen har Kjelle inte riktigt så rätt som vi föreställer oss att han föreställer sig att han tror…

Liv, leverne och gamman i skräpytan
Den moderna tekniken är vischans bäste vän. För vad säger att man i digitalåldern behöver ha allt på plats lokalt? Nädu! Vill man prompt hala in världen i drängstugan är det ju bara att stava sig igenom första bästa Ve Ve Ve, och vips har man Utrikestidningen tapetserad över hela skärmen.
Och varför sen våndas över universitetet som uteblev när man lämpligen kan distansa sig till vadän kunskap man önskar? Podcastade föreläsningar, uppsatsinskick via e-post… Bra skit!, som ungdomarna säger.

Det är för övrigt samma teknik som möjliggör för kulturarbetare such as Yours Truly att hålla sig med ett fashionabelt kontor av nedanstående snitt.

Mitt Kontor

Flavums kontor

Nåväl! Nöjen har vi gott om. Ta med fiolen samt några vänner, Kjelle, och du lär bli varse att de lantliga hemmafestiviteterna sannerligen lever upp till sitt rykte. Och fem hunkor för en dunk, hur duger det som ekonomisk aktivitet?
Glamour är månne inte så vanligen förekommande, men glitter hittar du på Lanthandeln, vilket osökt för oss in på den sundaste av alla avsaknader du nämnde. Du ser, shopping är ett ångestbeteende. Sådana bör behandlas, inte uppmuntras.

Och om du åker dit, kommer du att hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar.
Jadu, Kjelle… Ifall jag kvalar in som alkoholisten eller knäppgöken kan de lärde få träta om. Jag erbjuder mig att vara bägge, så rustikt gentil som jag nu är.

Skräpyta i försommargryningstid

Skräpyta i försommargryningstid

Åtrådda naturresurser (och mindre behövda landsortsbor)
Vi lantisar blir gemenligen inte jätteledsna i ögat av att nån näringslivare dömer ut vår hembygd. Det sker med jämna mellanrum, så viss vana finnes. Vi vet också att det, när det väl kommer till kritan, mest är prat. Näringslivarna (och deras Rosenbadpolare) älskar nämligen landsbygden. Egentligen.

För tänk efter! Var skulle de annars vända sig när de behöver elektricitet, virke, metall, mat på bordet, ett glas mjölk till frukost eller få ge nån horny stackare ett nöjesskjut på väg mot sovrummets trofésköld? Jo, då konsulterar de med glädje våra älvar, skogar, gruvor, täkter, kossor och viltstam.
Kort sagt: vi lär ovedersägligen höra av dem förr eller senare.

Landsbygdens naturresurser må, som sagt, ligga näringlivarna varmt om hjärtat. Människorna däremot, not so much, vilket kan ha sina förklaringar. Vi är riktiga cockblockers ibland – de besvärliga bofasta som inte självklart välkomnar en urangruva till granne, om än så lönsam. Vi kan också stundom sura över att vi för samma skattekronor som Storstadsnisse får så mycket mindre tillbaka i form av fungerande samhällsservice. Eller över att lagar och förordningar stiftas med Den Store Urban som norm, och således tar ringa hänsyn till hur våra liv påverkas. Eller när det som i tre regioner kallas satsning får heta bidrag överallt annars.

Men, men… Vi är både ihärdiga och tjurskalliga av oss. ”Det som inte dödar…”, du vet. Jag tänker: ”Var du världsmedborgare i den globala byn bäst du vill, Kjelle! Så kan en annan få vara Gränsforsbo i den analoga skogen.’” Deal?

Kjellevisionen tätnar
Det är först när Kjelle tar fram spåkulan som gemytligheten begår Henric Schartau. Visst, ”ni föddes in i en värld med 200 nationer, och ni kommer att dö i en värld av 600 superstäder som står för nästan all ekonomisk aktivitet”, låter kanske inte i sig så värst ominöst. Folk har ju försökt sig på att dödförklara landsbygden ungefär sen industrisamhällets gryning, och ändå står vi här idag. Men det ligger sammanhangsmässigt så mycket mer bortom orden än vad enskilda meningar må berätta.

Skräpyta i kylig vårvinteraftonstid

Skräpyta i kylig vårvinteraftonstid

Ur Kjelles brösttoner stiger en rapsodi – ”Underton tillägnad globalistisk rovdrift”. Orkestern ser man bara skymten av. Men det anas att dirigenten är kapitalstark och världsomspännande.
Fria är hans händer. Eller deras, för de är nämligen ett par handfulla; redigerande kompositionen efter möjligaste godtycke. Dess tonart, temposkiftningar och taktsignatur – allena satta utefter solisternas gnidendom.
Blyga violor hänvisas till arpeggion i förbifarten, den tondöve att springa sextondelarna av sig i hamsterhjulet, och trasdockorna att dansa sig till skyddsnätslös undergång.

Lovsångspassagen är en digital dystopi, påfallande binär i sin selektionsprocess. Där det mänskligas plats är villkorad. Där vi aldrig är mer än styrkan i vårt Personliga Varumärke. En etta med rätt till flygplanad respit i grindreservat jorden runt? Eller en nolla, hänvisad till massinhysning i funktionalistisk skolåda?

I Nordströmsrapsodin saknas emellertid ett tema. Det där om att gudomen man besjunger – Den Eviga Ekonomiska Tillväxten – har sitt rike och tveksamma härlighet att tacka landsbygdens resurser och människor för. Bortredigerat är det inte. Jag tänker snarare att temat ifråga aldrig ens skrevs.

Man tar blott för givet att vi ska finnas där, någonstans i partiturets utkanter. Och föda den globaldigitala jätten Glufs-Glufs med stadiga godstransporter av högst analoga förnödenheter. Refrängen om jorden, naturen, livet och respekten därutav tycks ha gått ett liknande öde till mötes.

”Gränslös globalistiskt Glufs-Glufs är inget naturtillstånd. Ej heller nåt slags förutbestämt och ofrånkomligt öde, ifall nån nu trodde det.”

Det är för övrigt samma sorts globalistiska rovdrift som står bakom att många av landets bruksorter är på dekis idag. I takt med att våra arbetare gavs drägligare villkor minskade också profiten för storpotäterna. Man skickade sedermera jobben utrikes – till länder vars arbetares krav på anständiga villkor tedde sig något mer… modesta.
Samma krafter tänker sig nu månne att en avfolkad landsbygd vore mumma? Få bort de bofasta. Lej in säsongsarbetare (och månne gruvrobotar?) att tillse lönsamheterna…

Det enda jag säger är: vänj er vid detta!”, säger Kjelle. Men jag är inte så säker på att vi verkligen behöver det. Om vi gör oss lite obekväma, vill säga.

Gränslös globalistiskt Glufs-Glufs är inget naturtillstånd. Ej heller nåt slags förutbestämt och ofrånkomligt öde, ifall nån nu trodde det. Snarare då resultatet av högst medvetna beslut. Och det är här som Kjelle and the Näringslivers faktiskt utgör något potentiellt olycksbådande för många av oss runtom i landet.

Girigheten är inte direkt prima på att känna gränser. Därför måste det finnas instanser som, för alla bästa, ser till att den inte girar iväg hursomhelst. För det ändamålet har vi våra folkvalda. Problemet ligger ehuru i att dessa under lång tid varit lite väl tajta med Kjelle och hans polare. Och lite för selektivt omedvetna om oss.

Skräpytisterna demonstrerar?
Det är när Kjellerimyset leder till beslut vilka sätter oss på permanent lågprio som avkrokarna utarmas. Det är då det snålas på resurserna, ibland så illa att vår samhällsservice u-svänger lodrätt (som Solleftetraktens kvinnor just fått erfara). Det är också då vi människor – i hela landet – föses ett steg närmare Nordströmsrapsodins mest valserande egoisttwist.

Vi kan därför behöva påminna Rosenbadarna med jämna mellanrum. Om hur nödvändiga vi är ifall de menar allvar med det där klimatsnälla samhället de raggar röster med. Eller om hur behändigt det är med egen livsmedelsförsörjning när det blir lite oroligt ute i världen. (Det har väl inte det undgått någon att vi numera dras med ett par mindre förutsägbara presidusker i stormaktslängorna.) Eller hur förebyggande det kan vara att tilltala hela landet om man önskar sig en lagom tillfreds befolkning, som inte lättvindigt nappar på populistiska hejarop.

Bad- och rekreationsanläggning i skräpyta

Bad- och rekreationsanläggning i skräpyta

De behöver oss skräpytister. Och vi är inte kräsna. Men vi borde nog allt bli en aning obekvämare och kräva att de fanboyade liiite mindre med Kjelle, för att istället kasta ett öga hitåt. Vi skulle kunna ge dem en anledning de inte kan motstå. För ryktet om vår död är, trots allt, högeligen överdrivet. Och eftersom alla av oss har  en röstsedel att casha in… Ja, säg de underverk som inte ett ben åt någon av Pavlovs många hundar torde kunna locka fram?

Bara en tanke från denne eder komposthärold. Som med fördel kan färdigtänkas av vem än som känner sig hugad. För det vore bra gagnerikt, för att inte säga hyfsat underhållande, att få leverera ett samstämmigt: ”Skräpytan har talat! Mjä!”, till Kjelle.

/Leo

När de som glömts bort gör sig påminda

Jag avundas inte amerikanerna. Snart har de att välja mellan å ena sidan en oldschool megaloman på mediala steroider, och å andra en nedärvd mutkolv. Antigrattis!, säger jag. Dock utan minsta bestörtning. Jag visste att det skulle komma till det här. Tyvärr!

Men alla är inte lika oförvånade…

Hör du till dem som står som levande frågetecken inför hur den förre ens kunnat komma på fråga i ett presidentval? Isynnerhet då den senare representerar så mycket av det du finner modernt och progressivt? Trots att både du och alla alla jalla du känner dragit de bästa Trump-skämten, använt de rätta hashtaggarna, gillat de rätta inläggen av alla de rätta avsändarna?
Rätt, rätt, rätt och rätt, men ändå alla fel? Varför?

Blocka mig inte riktigt än. Häng kvar en stund, så reder vi ut det här.

Vafan! Vem utom värsta rasselosern kan ens tänka tanken att rösta på Trump?”

…undrar du kanske? Måhända spänner du också allt från regnbågshinna till ögonbryn i vad du föreställer dig vara en riktigt rättskaffens blick, glödande av socialt rättvisepatos, redo att välja bassningsväxel. Mellan föreläsning och fördömande.
Din glöd mot min kyla. Du vill brinna för din sak. Jag försöker hålla huvudet kallt. Månne tycker du dig stå inför en djupfryst, isförtappad ignorant. Mina ögon ser i dig en motor som överhettats, cyklopiskt framrusande utan att läsa trafiken omkring sig. Extrasaltat Bigott, tänker du. Du har inte aning, förstår jag.

Ingen av mina vänner skulle ha röstat på Trump.”

Nej, så är det nog. Men det är oväsentligt. För det första är merparten av dem säkert inte ens röstberättigade i valet ifråga. Sen är du, eller ni, kanske inte så representativa för folk i allmänhet som ni tror.

Kylan funderar. Främst på om det kanske är här som följderna av anpassade sökresultat, blocklistor och sociala medie-kontakter (avvägda med fuktat finger i luften) på allvar börjar ge sig till känna. För jag ska fly dig det uppenbara svaret på din fråga: Kanske en för dig osynlig majoritet!
Och sorry om jag sprider oljud i din mysiga ekokammare, men det här skulle du ha vetat. Om du tittat ut med jämna mellanrum.

Trump blir #InteMinPresident! Han fiskar i grumliga vatten! Vidrigt!

Du darrar på blockknappen. Försöker bestämma dig för om du skall läsa vidare eller avpollettera mig som ”en sån där”. Men tänk efter, käre sociala rättvisekämpe! Fiskar du? Och isåfall, brukar du fiska där fisken garanterat skiter heligt i din veganska, rättvisemärkta, kollektivavtalsreglerade, kravodlade degklump?
Eller väljer du en plats där kunskap om förhållandena (samt erfarenhet) ger dig anledning att hoppas på napp? Använder du ett bete som din tilltänkta fångst faktiskt kan tänka sig att stoppa i munnen?

Du ser, Trump tillämpar just samma strategi som vilken trålare som helst. Han fiskar där fisken fastnar stimvis! Att sen du och dina vänner ska bete er lite sådär lagom bakom flötet, och därigenom fösa fiskarna i betets riktning, ingår liksom i själva planen.

Trump trålar makt. Och vilka kan då tänkas nappa? Nja… du har dem mitt framför ögonen, säger jag. De är precis samma väljargrupp vars inflytande vi har fått känna på häromkring. Och bevekelsegrunderna – påfallande lika.

De är obsoletariatet – en skara som går att, om än med gråzoner i alla riktningar, ringa in omkring arbetarklass och lägre medelklass. Så mycket väsen av sig gör de gemenligen icke (och kallas inte för inte den tysta majoriteten). Och beteendemönstret de på många vis kännetecknas av kan med slående träffsäkerhet sammanfattas i förallmänligandet ”som folk är mest”.
Ensamma om att sympatisera med Trump är de näppeligen. Men ehuru ack så kapabla att eventuellt föra honom till makten, vilket vi snart ska se.

Omkring sex till sju av tio obsoletärer är män. Pigmentmässigt drar de överlag åt ljusare nyanser, men allehanda ursprung förekommer. Obsoletären behöver inte nödvändigtvis vara fattig, eller ens arbetslös. Men hans kunskaper – avpassade för industrisamhället – efterfrågas dock alltmer sällan av det rådande informationsditot. Detsamma kan sägas om hans grad av utbildning.
Han är gårdagens modell, som ännu inte kan krängas som retro. Han är en Cyberdyne Systems Model T-101 i ett samhälle som efterfrågar TX-Terminatrixor. Och han vet om det.

Troligt är att obsoletären står i begrepp att göra en hyfsat ofrivillig klassresa under sin livstid. Om det inte redan skett, förstås. Riktning: Neråt!

Till skillnad från proletariatet, som i princip haft det pyton sen landnamnstid, så har obsoletärerna nära perspektiv på vad som gått (eller håller på att gå) dem förlorat. Om de (eller deras föräldrar) för 30+ år sedan hade gott om försörjningsmöjligheter inom tillverkningsindustrin, så är det mer ‘ur hand i mun’ som gäller idag.
Katastrofen – reell eller emotionellt förskottstagen – vilar runt kröken. Närsomhelst kan de sista resterna av trygghet skingras för vinden. Huromhelst väntar minimilönen på att minimeras…

Obsoletärerna är såpass mangranna att det aldrig skulle ifrågakomma att ett presidentämne adresserar dem med samma försiktiga ordalag som reserveras åt minoriteter. Och konstigt vore annars. Av obsoletärer går det bildligt talat tolv på dussinet. De är själva förkroppsligandet av majoritet i västvärldskontext.
Förtur åt minoriteter står inte högt i kurs bland dem, ty de ser det som att de själva orättvist väljs bort. Och åt dem som förespråkar detta har man en särskild plats reserverad – med silvertejp i de mörka tankarnas bagagelucka.

För de mer privilegierade är obsoletärerna ett återkommande skrattobjekt. Med sina mindre kultiverade åthävor, sitt allt annat än politiskt korrekta sätt att uttrycka sig och med sin dragning åt allmogeceremoniell nationalism bär de stående harlekindräkt. Och detta vid alltifrån Raw food-frukostar till det offentliga samtalet.”En korg beklagliga”, som Hillary Clinton uttryckte det häromsistens…

Vid valurnorna går de emellertid inte att skoja bort hursomhelst. Överhängande nyfattigdom till trots så har de många av sina medelklassvanor intakta. En av dem är att gå och rösta.
Sålunda är obsoletärerna maktfaktorn som makten inte alltid räknar med. Men som utan vidare kan göra processen kort med vilket politiskt skrytbygge som helst. Ifall bara någon mobiliserar dem, vill säga. För de gör det i regel inte själva.

Om deras närmaste svenska motsvarighet – av syrligare tungor kallad Baconhögern – har jag tidigare skrivit: Det rör sig ehuru om en stor skara människor. Och den som lyckas knyta dem till sig lär kunna räkna med ansenligt politiskt inflytande framledes.
Jag antar att Trump kommit fram till samma slutsats.

Haha, vita kränkta män! Varför drar de inte vänsterut ifall det nu är så synd om dem? Till Bernie Sanders?

Nja, hördudu… En del av dem gjorde faktiskt det, medan karln ännu var maktuell. Det är ingen tillfällighet att det med jämna mellanrum dyker upp forna Sanderskampanjare, högtidligt svärande på att de hellre röstar Trump än Clinton. Sanders är dessutom inte på presidenttapeten längre. Så vad torde de idag ha att hämta där?
Men din fråga är likväl berättigad. I svensk kontext skulle den kunna lyda: Vad är det som gör att arbetarna inte längre självklart känner samhörighet med arbetarrörelsen?
Vi kommer dit, men låt oss hoppa Over There för en stund ånyo.

En vattendelare kallas globalisering, vilken såväl Sanders som Trump gått hårt åt, om än med radikalt olika infall. Clinton, emellertid, är en av dess mer välkända reklampelare.

Men globalisering är ju framtiden! Där vi alla är världsmedborgare i den globala byn .”

Jadu… Globalisering är säkert jätteskoj. Förslagsvis om man är finansman med expansiva planer inbegripande verksamhet i låglöneländer. Överkomlig arbetskraft – drftsbillig och självdöende – trillar in som manna från gatan. Bara att packa ihop sitt fabritjosan och flytta söderut! Långt från strejkrätt, fackrepresentanter och änsålänge ominimerade minimilöner.
En annan grupp som ler förtjust närhelst globalisering kommer på tal hittar man bland informationssamhällets företrädare. De är hyfsat välutbildade, har överlag god levnadsstandard samt, inte minst, efterfrågas. De är de där TX:orna jag nämnde ovan. Se dig i spegeln, vetja!

Nu tramsar du. Trimpifierar!”

Visst! Men jag har en poäng med min förtramsning. Ty vad vitkragarna ovan har gemensamt är att de sitter säkert. Ingen av dem påverkas negativt av globaliseringen, varesig i yrkesliv eller till vardags. Tvärtom kammar de hem vinstlotterna i dess kölvatten.
De som däremot har all anledning att hålla sig för skratt är de grovjobbande arbetarna och lägre medelklassen. Det var ju de som fick se sina arbeten försvinna utomlands. Och kanske sin hemtrakt antingen avfolkas (på landsbygden) eller förslummas (i städerna)? Strukturerna brister – i livssituationen. Oordningen breder ut sig – i livsmiljön.

(För övrigt är det just bristande struktur samt upplevelsen av tilltagande oordning som skrämmer fram populistsympatier ur en annan större grupp – övre medelklassen.)

Exakt vem som bjöd dem på detta framfall i anseende – från De Som Byggde Nationen till En korg beklagliga – har de amerikanska obsoletärerna inte alltid hundra koll på. Det skedde ju trots allt gradvis och under en längre tidsperiod, högt ovanför deras huvuden.
Ett namn tycker de sig månne minnas, och det redan från tiden långt före att de där beklagliga orden uttalades: En viss Hillary Clinton, vars meritlista bland annat inbegriper hamnroendet av NAFTA-avtalet. Och den meriten är inte direkt meriterande i blåkragekretsar.

NAFTA is a bitch! Uppskattningsvis har detta frihandelsavtal allena flyttat ca 683000 jobb utrikes. Det är alltså i runda slängar 683000 tillfällen färre för amerikanska arbetare att kunna säkra försörjning samt bibehålla levnadsstandard. And counting, må tilläggas! Man hade nog fasen kunnat bränna världsmedborgarpasset för mindre…

Megalomanen Trump är välbesutten. Som fan. Men på det amerikanska socialkapitalkontot utgör detta i sig ingen minuspost. Tvärtom! Den Amerikanska Drömmen är lika mycket arbetarens dröm. Trump är själva kvittot på att den kunde bli verklighet för alla. Även för den lilla människan, utan varesig fin familj eller finfina finanser.
Mutkolvan Clinton däremot – hur skarp vänstersväng hon än försöker framställa sig som – har fötts upp, utbildats och backats av Old Money. Det är ett arv och ett överklassfriåk, ingen Amerikansk Dröm. Dessutom anses hon ack så villig att spräcka andras. Vilket blåkragarna upplever att hon gör då hon exempelvis att förordar företräde för minoriteter.

Men vem bryr sig? Trump-supportrarna kan inte vara annat än helt bänga i huvet som accepterar hans rasism och hat. Vilket jävla trash! Brunråttor! De har förtjänat sin skit.”

Nu börjar filantropglorian allt hamna lite väl på sniskan, eller hur? Samtidigt säger det nog fasen mer om sakernas tillstånd än du tror. Du ser… När Trump vänder sig till arbetare och (exempelvis) talar för inhemsk industri och stängda gränser, så gör han det inte bara med hänvisning till vardagsverklighet, utan därtill med tydlig anspelan på deras uppdämda behov av att få känna känsla av sammanhang. Och det funkar! De känner sig sedda, bekräftade och behövda.

När Clinton å andra sidan använder uttryck som ”gröna jobb”, ”frihandel” eller ”öppna gränser”, så danar det däremot dubbel fruktan.”Gröna jobb” osar inte bara byråkrati lång väg. Det är ett järtecken som förebådar nedskärningar. Smutsiga arbetstillfällen på fabriken försvinner. Mysiga stolar på IT-avdelningen tillkommer.
Och ”frihandel” ska vi bara inte tala om… Agget mot detta, precis som i fallet med öppna gränser, är självförklarande ur obsoletärperspektiv. Det betyder konkurrens om återstoden. Kanske till och med subventionerad sådan.
Dessutom! Summa summarum av dessa tre uttryck är ej blott en högfärdshosta från en värld långt ovan obsoletärernas, utan också en köldslagen antydan om en tankesfär där de rätt och slätt inte existerar.

Men jag definierar mig också som arbetare. Inte fan skulle jag rösta fram Trump för det!”

Vad har du mest koll på? Fabrikens utsläppsmängder eller instämplingen på dess verkstadsgolv? Simpelt uttryckt, men du förstår nog allt vad jag menar. Du är inte en av dem.

Känslan av sammanhang är ett högst mänskligt behov. Jag vill gå så långt som att påstå att den för många till och med trumfar frihet. Och den som svultits nappar i regel snabbare och mer urskiljningslöst. Där har vi en utav förklaringarna till varför Trump så sällan behöver förklara sig inför sina egna väljare, oavsett vad dräggboll han hostat upp. De tycker sig kunna leva med det där. Om de bara får sin Känsla av sammanhang.
Minns också att jag nämnde beteendeetiketten ”som folk är mest”.

Jaha! ‘Som folk är mest?’ Du menar folk som gör skillnad på folk och folk.”

Tvärtemot vad somliga anför så vill jag mena att människor överlag ägnar sig åt, och uppskattar, Vi & De-koncept så mycket mer än vad dessa somliga vill tillstå. Det ligger djupt inbäddat i vårat stammedvetande, om än inte direkt representativt för våra ljusaste stunder. Intoleransen bor i oss alla – från kungens slott till uteliggarens parkbänk. Vilket ingen populist av rang är sen att slå mynt av.
Det gäller dig också, kämpen! Bara i den aktivism du bedriver bekräftas du i stort sett dagligen av likasinnade, och erhåller således ditt Vi. Och i ”trashet som förtjänat sin skit” finner du ditt De.

Nu börjar jag tröttna på dig. Hur i helvete kan du försvara Trump och hans vidriga väljare? Du ser ju vad de står för. Du hör ju vad de säger. Vad fan är det för fel på dig?”

Slå upp ‘förklara’ och ‘försvara’. De är inte de synonymer du tror. Naturligtvis har du alldeles rätt i vansinnet du beskriver. Hela cirkus Trump är en oförställd uppvisning i rasism, misogyni och ren skär odräglighet. Så långt är vi överens. Men vi har hyfsat olika åsikter om hur det bör hanteras. Och vore jag du skulle jag ta mig ut en stund och lyssna. Utanför ekokammaren.

I en tid då dokusåpanarrativets lågvattenmärke inte bara hovrar över kulturen, utan också skvätt in på den politiska debatten, är förtroendekapital ovärderligt. Och där devalverar både du, dina vänner och uppemot trekvarters av etablissemanget friskt. Alla knep anses tillåtna. Svansföringen hålls skyhög. Självbilden – som tagen ur Lustiga Husets mer grandiosa spegelväggar. Inte helt olikt er antagonist.

Det går inte att besegra populisterna genom att sjunka till deras nivå. Tvärtom växer de sig starkare för varje hån, meme och invektiv. Isynnerhet om avsändaren heter von Oben. Det man däremot lyckas med är att försaka sin egen framtoning – som det renhårigare, klokare alternativet. Man sjunker. Gör sig jämbördig med populisten. Och på den arenan äger den skamlöse ett naturligt övertag.

Den Sociala Rättvisan<tm> är för övrigt villkorad. Den är inte avsedd för exempelvis obsoletärerna. Tvärtom har man skaffat sig ett montage av ideologiska analysinstrument, vilkas logiska slutstation klassar dem som oönsklingar. ”En korg beklagliga”, säger Clinton. ”Trash”, säger nånannan. ”De borde stänga käften och stilla självdö”, är meddelandet som går fram. Kan ju gå hyfsat trögt att framstå som renhårigare, klokare och människovänligare inför den mottagande änden då.

Tyvärr, säger jag! För här hade en påpasslig arbetarrörelse, oavsett kontinent, kunnat göra sig nyttig. Kanske genom att aggressivt problematisera globaliseringen? Kanske bekräfta dem som står utanför det progressiva informationssamhället? Även om de inte alltid råkar vara i minoritet!
Nu blev det istället Trump, Åkesson, Le Pen och allt vad de heter, som tog tillfället i akt. Surt!

Vad är det som gör att arbetarna inte längre självklart känner samhörighet med arbetarrörelsen?” är frågan vars svar med fördel kan samköras med förklaringen till varför globaliseringen får stå relativt oemotsagd, även av de företrädare vars skyddslingar faktiskt far illa av den.
2010-talets västsamhällen skiter frankt i obsoletariatet. Dess arbetarrörelser – changerade till intresseklubb för intellektuell vänster. Det får konsekvenser.

Nåväl! Nu lär de som glömts bort returnera otjänsten genom att leva djävul en tid framöver. Här, där och Over There! Populisterna lär nyttja dem överallt. Ibland vinna val med deras hjälp, ibland inte. Men alltid lura som en skugga runt hörnet.
Och handen på hjärtat, kan vi egentligen förebrå de bortglömda? En arbetarrörelse värd namnet borde ha kunnat ge dem bättre alternativ.

Det var det! Känner du dig fortfarande manad att blocka, avfölja eller whatever? Isåfall, kör hårt! Det bjuder jag på. ;)

/Leo